10 maj 2020

Fattig - ett känsligt ord

"Hon gick hem före de andra. Isak Mårten var ju så upptagen med att ha roligt;
historier på Skjelletmål levde om, små talesätt som förutsatte kännedom om dén galningen och dén rågångspålen och dén rättegången som någon vunnit eller förlorat - i stort sett hade alla vunnit hela tiden; om de så dog var det en triumf, alltid hade de överlistat någon - om inte Vårherre så åtminstone en luskung.
Och ni ser inte att ni är fattiga?
Man ska vara försiktig med stora ord.
Fattig är ett stort ord det?
O ja rent farligt är det. Nästan bara Ibrahim är modig nog att svänga sig med det så där som en utmärkelse.
Och för er som är mindre modiga än Ibrahim?
En fattig männisch det är en som ingenstans har att bo och som måste tigga sig maten. Alla andra har det äventyrligt. Knapert. Kan hålla sig för skratt. När det är som värst. Men fattig använt till vardags betecknar ett själstillstånd. Om man är låg i modet därför att en Högste plågar en. Om en skakel har gått av mitt mellan två skjutshåll. Om man är olyckligt kär med mera sådant. Då kan man säga: I känns fattö (jag känner mig fattig)."

Ur Lifsens rot av Sara Lidman, 1996.


Det här utsnittet av Lidman där Rönnog, som är ingift och inflyttad till byn, tänker till om vad ordet fattigdom betyder, visar hur man i det längsta vägrar inse eller erkänna att man är fattig. Fattigdom är något skämmigt, fattiga är andra. Det lever kvar än i denna dag. Det absolut lustigaste tillfället jag hört någon protestera mot att ordet fattig användes var under en av de tre domstolsförhandlingar jag satt med vid i Mark- och Miljödomstolen samt Mark- och Miljööverdomstolen före 2010. Det var förhandlingar med syn på plats som vi motståndare mot ett vindkraftsprojekt här hade begärt och därmed fått.

Öppen, mineralfattig myr, närmast kameran dominerad av trådstarr.

Vindkraftsbolaget och dess medhjälpare, företaget som tagit fram den miljökonsekvensbeskrivning som bolaget lutade sig mot, höll sin föredragning som jag minns det. Man beskrev den mark som skulle nyttjas. Platåberget var ett fint, orört naturområde med våtmarker av klass 1 (mycket högt naturvärde) och 2 (högt naturvärde). På ett åtta kvadratkilometer stort område skulle 40 vindkraftverk med betonggjutna gravitationsfundament och uppställningsplats för lyftkran byggas. Till detta kom drygt 20 km vägar. I alla industriella exploateringsprojekt blir såklart naturen och närmiljön lidande, särskilt om det finns höga naturvärden.

Den person som muntligt beskrev området uppe på platåberget använde bland annat den bland biologer vedertagna benämningen "fattigmyr" för en av naturtyperna som skulle exploateras. Genast protesterade en av åhörarna å det skarpaste och hävdade att ordet var felaktigt, här är naturen inte fattig. Att ordet fattig gav hen en känsla av att kommuninvånarna också fick en släng av sleven och betraktades som fattiga var tydligt. Protesten var ljudlig.

Jag lät mig förundras, jag lät mig förvånas.
Över lättkränkthet och okunskap i förening.

När jag senare kom att läsa Sara Lidmans beskrivning av människor i Västerbottens inland förr, kom jag att tänka på den händelsen.

En fattigmyr är en trädlös, mineralfattig myr med lågt pH-värde.
.
.

7 maj 2020

Torparen Anders Öberg

 Detta är en drög

Ett av alla torp som fanns här i byn låg uppe vid Degermyran. Där bodde en period torparen Anders Öberg med familj, som förutom att sköta torpets lilla åkermark även hade arbete vid sågverket i Rundvik. Nordmalings Ångsågs AB (NÅAB) startade 1861 i Rundviksverken.

*
Ur torpkontraktet:
...att nu genast tillträdas med den derå befintliga gröda med en köpesumma stor Etthundrafemtio /150/ rdr samt som nu är genom liquid och revers betalt och qvitteras, skall köparen dessutom till hemmansegarena årligen utgöra 1 mandagsverke på egen kost efter påkallning.
Med föregående förklara vi oss å ömse sidor nöjde (...) den 31 juli 1866.
 *

Det berättas att han varje morgon året om gick från torpet till och från Rundvik, en sträcka på ca 5 kilometer. Sågverksarbetet begynte klockan 6 så han bör ha lämnat torpet vid 5-tiden på morgonen. När han slutade kl 20 hade han ofta vintertid en drög (kälke/spark) med ved med sig hemåt. Kvällarna blev sena och han såg inte byn i dagsljus annat än på söndagarna. Det fanns ingen elektricitet, knappast plogning längs den vägen upp till torpet, inga motorfordon, ingen musik att bära med sig och få styrka av.

Det har berättats att vedlasset ofta var så tungt att han måste lämna det på vägen nedanför Degermyråsen och gå hem för att äta kvällsvard och vila en stund, innan han med hjälp av någon av barnen gick tillbaka och hämtade drögen med ved och drog den uppför den sista backen.

Bild från Nordiska museets instagramkonto. 
Bildtext: En liten flicka skjutsar sina älsklingsdockor i ett vintrigt landskap i Lima, Dalarna omkring 1930-1940-tal. Själv är hon varmt klädd i stickade plagg, medan dockorna bär stiliga klänningar med spetskrage. Kälken glider fint över de isiga vägarna. Den har nog inte bara använts för lek, utan kanske också för att köra tunga las av med. Foto okänd/Nordiska museet.


Anders Öberg dog 1889 endast 49 år gammal och hans hustru Maria Lovisa Mårtensdotter två år senare, 1891. Hon blev 53 år. Då var det yngsta barnet, sonen Albert, 9 år gammal.

Det äldsta barnet, dottern Carolina, var 27 år då modern dog och hade några år tidigare (1886) flyttat till Sundsvall  tillika med fyra yngre syskon. Sundsvall drog till sig många eftersom där fanns ett stort sågverk och efter branden 1888 kan man även tänka sig många arbetstillfällen inom byggenskap. Med tiden kom flera av Anders och Maria Lovisas barnen att emigrera till Amerika.

De år som återstod av torpkontraktet, som var skrivet på 50 år, köptes av Jacob Öberg på hemmanet nr 3.

Där torpet låg på Degermyråsen, skär sedan 1930-talets slut ett stort grustag, alltså en grustäkt, in i åsen. Det kom till i samband med att Riks13 anlades och stod färdig 1942. Torpet var måhända en gång i tiden den första uppodlade delen av av Degermyran som utdikades och uppodlades i sin helhet 1867.

Jag har sett en av torpets grundstenar nära randen till sandtäkten men numera kan jag inte hitta den hur jag än letar, grundstenen är borta. Byns gemensamt ägda väg som torparen Anders Öberg vandrade längs till sitt torp är numera bortplöjd genom markberedning efter en kalhuggning. Historien värdesätts inte högt.

**************************
Jag ville kolla upp detta med Anders Öbergs härkomst och gick till kyrkböcker och ett privat båtsmansarkiv. Anders Öberg föddes den 25 december 1840. Hans far var båtsman Anders Mattsson Brömster född 1804 i Nordmaling. Denne antogs som ordinarie båtsman 1827-03-24, (23 år gammal) och fick avsked 1848, (44 år gammal). Han var obefaren, hade ingen erfarenhet av sjöfart. Modern var Segrid Jonsdotter f 1799. I båtsmanstorpet föddes sex barn,  Anders var näst yngst.

Anders Öbergs faddrar var Bonden Jon Jonsson o Hu Anna Cata Jonsdr. (född 1813)
Bonden Jacob Jacobsson o Hu Maria Lovisa Renbom

Husförhörslängd 1836-1842. Båtsman Anders Brömster och hans hustru Segrid Jonsdotters barn:

Jonas 1828-1842
Ulrika Wilhelmina f 1831
Segrid Catrina f 1834
Maria Helena f 1837
Anders f 1840 25 dec
Mattias f 1843


Husförhörslängd 1880-1890. Anders Öberg f 1840, gifte sig med Maria Lovisa Mårtensdotter född 1838 i Sunnansjö. Giftermålet gick av stapeln den 20 september 1863.Tre år senare skrevs torpkontraktet under.

Barn:
Carolina f 1864  - till Sundsvall 1886
Eric Anton f 1866    - inskriven 87, till Sundsvall 1887
Johan Olof f 1868    - frejdebetyg till Sundsvall 1887
Hulda Lovisa f 1870    - till Skön 1889
Maria Amanda f 1872
Johanna f 1873     - till Sundsvall 1889
Robert f 1876
Viktor f 1877
Selma Sofia f 1880
Albert f 1882


Så formellt kan ett antal människoliv beskrivas.
Om något av de yngre barnen blev kvar i hemsocknen har jag inte forskat i.
Kanhända lever ättlingar kvar här.
.
.

5 maj 2020

Maskrosbollar i motljus

Upphovsman till Riddaren och jungfrun som målades 1897 var Richard Berg (1858-1919). Berg var en av initiativtagarna till Varbergsskolan som utövade landskapsmåleri i en stil med starkt förenklade detaljer. Se närbilderna med de utblommade maskrosorna i förra inlägget.
Målningen finns på Thielska galleriet.

.
.

4 maj 2020

Tiden är kommen

...för de här snyggingarna. Det går ju inte att låta bli att tycka om dem.


De här färgglada närbilderna som jag har fotograferat, kommer från en känd målning. Vet ni vilken?
.
.

1 maj 2020

Tjänstefel?

Jamen herreje, hur kan han! Hur kan en offentlig person på landsorten bete sig på detta sätt? Fullkomligt horribelt enligt skrivelse inkommen till Domkapitlet i Lund någon gång under åren 1935-1955. Förvaras hos Riksarkivet.
Amen.


Riksarkivet har ett instagramkonto värt att följa.
.
.

27 april 2020

Vintermöte mor och som emellan

Farfarsfar Israel besökte, såvitt jag vet, sin hembygd vid Ångermanälven endast en gång efter att han kommit till Olofsfors bruk som 13-åring. Vilket år resan företogs vet jag inte men jag har hört att han färdades med sparkstötting och det måste därför ha varit vinterföre. Resan kan ha gjorts på 1870-talet före giftermålet 1877.

Med dagens vägmått var det 13 mil enkel resa. En vårvinterresa genom det skönaste av Sveriges landskap - Ångermanland! Utan biltrafik.


Inget i övrigt har traderats om denna resa, hur lång tid den tog, hur länge han stannade, vilka han träffade och så vidare. Det enda som berättats är att han träffade sin mor och när han närmade sig hemmet och hon kände igen honom efter den flera år långa frånvaron utbrast hon -Men äre n´Israel! Det var hennes karga sätt att visa sonen uppskattning.

Det är det enda lilla jag vet från deras enda möte efter att sonen flyttat norrut - Men äre n´Israel!
Så få berättelser, så lite vet man om sin släkting förutom uppgifter som finns i arkiv. Hur hon såg på sitt liv och vilka drömmar hon hade kommer jag aldrig få reda på.

Jag vet att hennes far båtsmannen dog då hon var fyra dagar gammal och hennes mor då hon var sex år. Mamman dog hemma i sängen med de två yngsta barnen sovande på var sin sida. De föräldralösa syskonen kom att placeras ut i byarnas olika bondgårdar, jag antar att de auktionerades ut som var vanligt inom fattigvården på 1800-talet. Den bonde som begärde minst i ersättning fick ta hand om barnet och fick därigenom arbetskraft till sitt förfogande. Man kan i kyrkoarkiven se hur barnen flyttades runt i socknen.
.
.

25 april 2020

Döden och Selma, Selma och döden

När jag läser biografin över Selma Lagerlöf fastnar jag även för hur Selma ordnade det vid modern Louise Lagerlöfs begravning. Selma hade under många år delat bostad med sin mor och faster. Fastern Lovisa dog 1907 och modern Louise 1915 efter en längre tids sjukdom, 88 år gammal. Då var Selma på sitt 57:e år.

Hon var väletablerad i samhället, hade fått Nobelpriset 1909 och invalts i Svenska Akademien 1914. När mamman dog befann sig Selma Lagerlöf i Stockholm på möte med Nobelkommittén och upplevde det bittert att inte ha varit hemma när Louise Lagerlöf dog.

"För att hedra modern ordnade hon en riktigt storslagen, gammaldags begravning: hon köpte svart klänningstyg åt jungfrurna och de fjorton lantarbetarhustrurna på gården, hon bjöd sextiofem personer på middag, släktingar, grannar och underlydande. Modern fick ligga kvar i sitt rum ända tills hon bars ut i kistan: "Hon själv ligger vit och fin, så riktigt vacker och leende, inte alls förändrad. Jag går in till henne, att säga god morgon varje morgon, så som jag brukade. Jag tycker om att ha henne kvar så länge som möjligt". (...)
Mårbacka då Selma Lagerlöf var barn. 1921 började ombyggnaden till det man kan se idag.
"Under själva begravningsakten i Östra Ämterviks kyrka fick Selma Lagerlöf en oerhört tydlig förnimmelse av kontakt med mammans själ. Det var en strålande vinterdag, med sol och gnistrande iskristaller, och redan på vägen till kyrkan i släden fick hon en känsla av att mamman försökte nå henne. Och sedan kom förnimmelsen åter, inne i kyrkan."
.
.

23 april 2020

Selma Lagerlöf och de dödas röster

"Hur lever de levande med de döda? Innan kapitalismen avhumaniserade samhället inväntade alla levande människor de dödas erfarenhet. Den var deras yttersta framtid. I sig själva var de levande ofullbordade. Sålunda var de levande och döda ömsesidigt beroende av varandra. Alltid. Först den unikt nutida sortens jagförhärligande har avbrutit denna ömsesidiga avhängighet. Med förfärliga följder för de levande, som nu tänker på de döda som de utplånade.

Författaren John Berger frilägger något egentligen fasansfullt i vår tids förhållande till de döda: hur vi brutit förbindelsen och därmed utplånat dem. Deras kunskap, berättelser, vanor och verklighet försvinner ifrån oss, in i det förflutnas töcken. För Selma Lagerlöf, född i en annan tid, var de döda fortfarande i hög grad närvarande. Historierna hon hörde i sin barndom lyfte de döda in i nuet, gav dem en plats bland de levande. För barnet Selma var det självklart att sedan länge döda släktingar eller personer från trakten,deras öden och särdrag, berättades fram och hade en betydelse för de levande. En människa kunde inte förstå sig själv och sin plats i världen utan att också reflektera över sina döda.

I sitt författarskap återvänder Selma Lagerlöf om och om igen till dessa döda föregångare. Jag tänker att den brytningstid hon levde i, då ett livsmönster höll på att oåterkalleligt förvandlas medan gamla, sedan länge etablerade sätt att leva försvann för att inte återkomma, gjorde behovet av att vända sig mot det förflutna större. Industrialiseringen och urbaniseringen avfolkade landsbygden, vars sedvänjor föll i glömska eller ansågs oväsentliga för den nya tidens moderna människa med blicken riktad mot framtiden.
(...)
Måste utveckling betyda glömska? Fanns det inte något hos dessa äldre tiders människor och deras sätt att leva med varandra och världen, som var värt att bärga in i framtiden? Och på ett mer filosofiskt/existentiellt plan: vad händer med oss om vi glömmer, om vi bryter förbindelsen bakåt? Om vi betraktar de döda som utplånade och därmed betydelselösa?"

Ur Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm, 2019.

Hur ser man på detta med återberättande av människor från föritin när man inte har släktingar eller bybor i tidigare led som har haft inflytande i samhället, tillvarons små människor, när inga pompösa skrönor om dem finns att berätta, kanske bara en mening som de uttalat och som återberättats i senare led - kanske inte ens det, endast obetydliga anekdoter finns kvar om ens det. Hur förhåller man sig till föregångarna om man vill inte fabulera och göra föregångarna mer betydelsefulla än de var, då man själv inte är författare eller har sådana ambitioner? Den frågan sliter jag litegranna med. En del av de närapå femtio inlägg som jag har på gång handlar just om några av dessa människor. Visst har jag skrivit en hel del här om människor som levat tidigare men a´ Baba-Kajsa, a´ Norrbys´Soff, mamsell Hanna, n´Anners Öberg är några av dem ur tidshavet som hittills fått tiga still.

När jag nu i veckan läste utsnittet ovan i biografin om Selma tänkte jag - varför inte låta dessa människor få komma fram här allt eftersom. Människor som inte lämnat några spår efter sig förutom i kyrkliga och statliga arkiv men som onekligen har levat.
.
.

21 april 2020

KOSSORNA

Barnteckning av kalv

KON

Vemod glänser i nötkreaturets öga.
Av livets rikedom njuter hon endast föga.

Redan som liten kalv, knapptunnad sitt liv,
Blev hon fråntagen modersmjölken av bondens viv.

Ensam i kätten fick hon läntgtansfullt blicka
Mot solen och friheten redan som lite flicka.

Kärlekens ljuvliga känsla och djupa mystär
Mötte hon ej, utan endast en veterinär.

Moderslyckan tilläts hon aldrig att känna
Ty bonden tog hennes kalv och åt upp denna.

Han mjölkade henne i detta sammanhang
Länge och väl med hjälp av en pump och slang.

När hon avlämnat åttiotusen liter tåligt
Så erkände bonden att det var inte dåligt.

Men då hon åldras och minskar sin produktion
Så slår bonden genast ihjäl den gamla kon.

Kons bedrövade blick är lätt att fatta.
Hon har i sanning ingen orsak att skratta.
21 mars 1953

Ur Minsann, vers från många år, 1976

Tänk, så där som dikten beskriver hade inte korna i vår ladugård. Kalven fick en kätte - ja, men korna handmjölkades och insemination medelst en veterinär var det inte tal om. Det fanns ju minst en tjur i någon annans ladugård men på slutet fick vi gå med brunstiga kor till grannbyn. Ut i det fria på gröna ängar släpptes våra kor när efterskörden tog fart. Då började mjölken smaka "grönska". Och innan kosläppet serverades kossorna grönfoder, ärtväxter som odlades i växelbruk för att förbättra markernas kväveinnehåll. De där ärtskidorna var väldigt goda minns jag. Konstgödsel användes inte, kogödsel spreds ut på åkrarna. Det var självklart och helt naturligt!

HÄR kan ni läsa om våra kossor Gullan, Lycka, Silja, Krona, Rena, Stjärna, Rosa, Gullkrona, Snygga och Frigga. De levde bra liv men inte alla samtidigt.
gen kätte
.

19 april 2020

Dilutin



Ni gamlingar som läser bloggen - kommer ni ihåg Dilutin? En petroleumprodukt, lacknafta, som innehåller en blandning av kolväten. Varumärket Dilutin ägdes av Shell. Här en annons ur Hemmets Journal 1947.


Där längst till vänster i städskåpet står Dilutinflaskan som jag minns den. Den fylldes på i färghandeln dära Vall´n. Men inte minns jag att den användes vid tvätt. Observera även den smarta hållaren för snörnystanet: i en skålad form av rostfri plåt har ett litet hål gjorts i botten. Där löper bomullssnöret ut och man tar den längd som behövs för tillfället. För att knyta om stekar, försluta syltburkar, knyta ihop, paketera...  En bra funktion än idag.
.
.

18 april 2020

Funkisköket

Ett städat funkiskök. Med lysrör från 50-talets början i taket, linoleummatta från 50-talet på golvet, möbler (stolar, bord, sittbänk med förvaring, tidningshylla) tillverkade av mannen i huset, dörrbeslag i original, inga dörrfoder, tekoppar inköpta till köket 1958, spegel och kamväska i original från tiden då det begav sig för inflyttning i köket. Vaxduken och gardinerna är från senare tid.

En reproduktion av Nils von Dardels målning Indianflicka på väggen, Husqvarna elektriska spis från tiden, hemvävd handduk med broderat monogram av frun i huset, kakfat från 50-talet, inomhustermometer som alltid hängt vid dörren till farstun, strömbrytare i original...

...en glasglob på sned porslinssockel över spisen - ingen fläkt som i senare tider, endast en imkanal att reglera utsug med. Rostfritt stänkskydd bakom diskbänken och  platsbyggd köksinredning med Tryckobeslag. Snickerierna - dörrblad, luckor, golvsocklar är målade med blank eller möjligtvis halvblank färg (högt glansvärde), absolut inte matt färg som ger ett stumt intryck och som är svår att torka av. Funkisen var ren och rak.

Så var det, så är det.
.
.

15 april 2020

Masonite som fasadmaterial

Det här är ett egnahem med tvåkupigt lertegel, masoniteklädda fasader med träläkt, betonggrund, farstukvist med svart papptak, spröjsindelade tvåluftsfönster runt vilka fönsterfoder avlägsnades då fasaderna masonitekläddes. Gulmålad fasad, vita fönster och kromoxidgrön ytterdörr.

Här bodde Aina Gren, den tant som på sin stickmaskin stickade flera av mina koftor innan jag fyllde tonår. Mamma och jag cyklade till tant Gren för måttagning, kvalitets-och kulörbestämning av garnet samt modellval och några dagar senare var koftan klar för avhämtning.

Bostadshuset är ett egnahem på Tullen, Tullvägen 8 i sågverkssamhället Rundvik. Det är byggt på 1910-talet med senare tillkommen gul oljefärgad Masonitefasad med ribb. Byggnaden är utpekad som kulturhistoriskt värdefull i Nordmalings kommuns KMV-program.

Detta kan läsas i den byggnadsantikvariska rapport som Västerbottens museum gjorde 2006. Masonitesamhället Rundvik - Ett projekt inom Det moderna samhällets kulturarv. Sedan detta skrevs har inget hänt med detta hus som stått obebott länge. Rapporten är en vällovlig inventering som inte låtit sig förankras bland lokalbefolkningen. Här finns fler ödehus. Kanske är vår nordliga del av Sverige mer svårmottaglig för kulturmiljöargument än resten av landet?


Masonitevägen 8, Rundvik. Foto 2019.
Masonitefasad centralt i samhället som efterliknar slätputs, i eftersatt skick.

Byggnader med oljehärdad masonite som helt slätt fasadmaterial att efterlikna slätputs är i princip helt borta i kommunen idag - de har rivits eller brädslagits/panelats. Den inventering som Västerbottens museums rapport kom kanske lite sent, fastighetsägarna hade redan bytt ut de oljehärdade träfiberskivorna utan att inse eller bry sig om att det skulle bli kulturhistoriskt intressant att ha kvar. Kvar finns de mer traditionsburna fasaderna med masonite klädd med träribbor. Men vad är väl det mot ett hus från 30-talet med helt släta ljusmålade fasader där en Nordmalings egen Gunnar Asplund varit i farten.

Hård eller halvhård Masonite till utvändig väggbeklädnad: Det största antalet byggnader som idag fortfarande har Masonitefasad är klädda med hård eller halvhård Masonite och ribb efterliknande locklistpanel. Några exempel där den hårda eller halvhårda Masoniten skall efterlikna puts finns dock också bevarade; tex. egnahemmet från 1920-talet på fastigheten Bagaren 6, skomakare Otto Nordlunds egnahem från 1920-30-talet i kvarteret Grusåsen, egnahemmet från 1920-talet på fastigheten Sjömannen 9 samt egnahemmet från 1930-talet på fastigheten Stocken 9. 
Ur Masonitesamhället Rundvik, 2006.

Denna bild från 60-talet höll jag på att glömma. Ett riktigt funktionalistiskt masonitehus i Levar längs Kustlandsvägen/Riks13. Visst är det en tjusig slät funkislåda! Numera helt förändrat. Återkommer eventuellt med bild av dagsläget senare. Det fanns en hel del sådana här funkishem i kommunen. Några är rivna. andra omgjorda.
.
.

14 april 2020

Masonit som konst


Nu i samband med Coronakrisen lägger flera museer ut sina utställningar på nätet och Youtube.
Konstakademien i Stockholm har filmat sina tre pågående utställningar, varav Insidor och utkanter med skulptören Berit Lindfeldt är en. Hon har skapat rumsligheter i MASONIT. Då kan det bli som på filmen.
.
.

13 april 2020

Lagom till påsk blommar narcisserna

Många narcisser har slagit ut till denna påsk. Det har bara varit att plocka in dem och njuta av dem som snittblommor. Två sorter är nya för i år, lökarna planterades i höstas. Resten återkommer år efter år.



Ny för i år: Narcissus Jersey Roundabout.

Ny för i år: Narcissus Banana Daiquiri. 
 

 



Ett secondhandfynd sedan flera år tillbaka: en vas från Lindshammars glasbruk formgiven av Gunnar Ander (1908-1976). Jag tycker mycket om det färgade glaset, prismaformen och den tunga foten som gör att vasen står stadigt trots sin förhållandevis begränsade anliggningsyta. Fler vaser med samma tema i andra storlekar och former samlar jag på mig. Det går inte att ha för många vaser! Det blir så många olika typer av blombuketter, den ena olik den andra...
.
.

12 april 2020

Påskhälsning

Flortunn och maskinbroderad loppad duk med vårhälsning.

10 april 2020

Lovsång till påsken

I år blir det firande av påsk där vi som vanligt brukar hålla till. Ljuset är alldeles speciellt vid påsk oavsett om påsken infaller i mars eller april. Oavsett var i landet man befinner sig. Vem uppskattar inte detta ljus! Och några dagars ledighet.






Ärtskott ger den ljusa grönska som hör påsken till







Långfredagssvart

Men tårtan var gul och god






Den påskpsalm jag uppskattar mest är nog Upp min tunga som jag sjöng hemma som barn (icke samtliga verser för jag kunde inte läsa vid den tiden). Barnet som var jag förundrades över hur vuxna kunde använda ett felaktig ord för ordet "dog", man sjöng "dödde". Dödde tog man nog till för att rimma på blödde var min tanke då...? Långt, långt senare insåg jag att psalmen är från 1600-talet och svenska språket har förändrats en hel del sedan dess... Som jag sjöng medan jag for fram på min trehjuling inomhus:

Upp, min tunga
Att lovsjunga
Hjälten, som på korsets stam 
För oss blödde, Led och dödde
Som ett menlöst offerlamm! 
Han ur griften, 
Efter Skriften
Nu i ära träder fram
Han fullgjorde
Vad vi borde
Och blev vår rättfärdighet.
Han avvände
Vårt elände
För båd tid och evighet.
Han förvärvde,
Att vi ärvde
Ljus och frid och salighe
t.
Andra versen kunde jag bara början av - sen togs första versen om igen :-)
Här kan man lyssna på en barnkör som sjunger den fina gamla psalmen:


Det kan vara nyttigt att påminna sig i dessa hemmakarantäntider att fram till 1969 gällde förbud mot anordnande av offentliga nöjestillställningar på långfredagen. Förbudet upphörde att gälla den 1 juni 1969. En dags långtråkighet kan vara välgörande. Men vårljuset fanns och finns där att njuta av 🌞
.
.

8 april 2020

Våren, våren




Våren visar sig med nytt liv.


Våren är glimmerdropp
på enbusk.
Snöflingslik snösparvflocks
gnisselvissel
är våren. 
Våren är bäckbubbel,
våta tuvor.
Här gol tuppen, hönan
kacklar där.
Våren är skär rodnad
på naturens aningskind.


Ur Stark men mörk 1930.
Elmer Diktonius (1896-1961)
.
.
.
.

6 april 2020

En bok om döden

Vem kunde tro att den här boken, När döden gästar av Louise Hagberg, skulle bli en så inspirerande läsning för min del, boken jag köpte på bokreans första dag, den 25 februari. I begynnande coronavirustider här i landet. Det blev många blogginlägg just med tema döden. Och än är inte alla 700 sidor lästa, mycket av intresse finns kvar att studera.

Den folkliga föreställningsvärlden om döden var mångfasetterad och i mitt tycke mycket mer spännande och även vackrare än dagens förhållningssätt. Jag hann som barn uppleva en del av detta gamla sätt att se och uppleva döden.

Fruktan för döden har dock i allmänhet inte gjort sig gällande hos allmogen; med frimodighet har den svenske bonden brukat räcka den objudne gästen sin hand. (...) I allmänhet motser allmogen döden med fatalistiskt lugn, man böjer sig med tyst undergivenhet för det oundvikliga,det som en högre makt en gång har bestämt.

När vi här i landet inte var så sekulariserade som idag, och då många trodde på en Gud, var detta med döden också ett hopp. Ett hopp om att få återse de närstående som dött tidigare, ett hopp, kanske särskilt för de mindre bemedlade, om ett bättre "liv" bortom döden, ett hopp om att få gå på gator av guld och spela harpa. Det var något att se fram emot. Visst låter det långtråkigt - nä, det ansåg man nog inte då.

Roffe Wikström sjunger "Jag har hört om en stad ovan molnen:


Jag har hört om en stad ovan molnen
ovan jordiska dimhöljda länder.
Jag har hört om dess solljusa stränder,
och en gång tänk en gång är jag där.

Halleluja! Jag högt måste sjunga.
Halleluja! Jag går till den staden.
Om än stegen blir trötta och tunga,
bär det uppåt och hemåt ändå.


Jag har hört om ett land utan tårar,
utan sorg, utan nöd, utan strider,
och där ingen av sjukdom mer lider,
och en gång, tänk en gång är jag där!

Halleluja! Där fröjdas vi alla!
Halleluja! Vart tvivel försvunnit!
Aldrig mer skall jag stappla och falla,
jag är framme, ja, hemma hos Gud.


Jag har hört om den snövita dräkten,
och om glansen av gyllene kronor.
Jag har hört om den himmelska släkten,
och en gång, tänk en gång är jag där.

Halleluja! Jag fröjdas i anden.
Jag kan höra den himmelska sången.
Och det sliter i jordiska banden,
ty jag vet, jag skall snart vara där.
Svensk text: Lydia Lithell (1909-1957)
.
.