5 september 2010

Trehjulingen

Jag är 3 år och cyklar längs gammvägen på min trehjuling. Stoppas vid bron över bäcken ut mot Fjärdänge av Per-Olof och hans kusin Ann-Kristin. Hon visste att jag inte kunde säga ”s”, jag kunde således inte uttala mitt förnamn, jag kunde inte tala rent. ”Du får komma förbi om du säger ditt namn” sa Per-Olof, några år äldre än jag och höll ut armarna som stopp. Men jag kunde ju inte, det blev bara tina! Det var bara att vända trehjulingen och trampa på tillbaka. Så ledsamt…


Så småningom kom jag på uttalsknepet. Av en tillfällighet, sån´t som sker automatiskt. Jag var så lycklig. Resten av den dagen satt jag i lilla fönstret vid arbetsbänken i köket och sa gång på gång: ”skorsten – Torsten – skorsten – Torsten –skorsten…” Jag tittade ju ut och såg grannen Torstens hus och kom på att det var samma ljudande i hans namn som i ordet skorsten som jag aldrig tidigare i mitt liv klarat att uttala på vuxnas sätt. Jag var stor nu!

I det här fönstret, i mitt favoritkök, satt jag och testade nytt kunnande. Torstens hus ligger sådär hundra meter snett bortåt höger på andra sidan Kustlandsvägen, gammvägen. Är inte masoniteköket fint?




















Den här trehjulingen har varit med om många barnskratt och förstås även en del tårar och skrubbsår. En del material är utbytt. Lådan där bak är senare lagad av pappa, nu med masonitebotten. Det vet jag för den gamla kunde man med en spak tippa bakåt men den funktionen försvann då den nya lådan kom till. Pedalernas och handtagens gummi är borta för den här har många barn cyklat på.


















Jomen så här klarblå var hela trehjulingen en gång i tiden.

Kanske har andra bloggare åsikter om ,

7 kommentarer:

  1. Åh, vilken underbar berättelse och underbar liten blå cykel!

    Jag fick min första cykel vid 7 års ålder. En alldeles ny röd cykel, som jag var såå rädd om. Några år senare "ärvde" min bror cykeln, och på bara någon vecka så var den förstörd... ;) Jag minns min fina röda cykel tydligt fortfarande!

    SvaraRadera
  2. Vilken fin bild på köket som väcker så många minnen från när man var liten (så även cykelbilderna självklart!.

    Tänk att så många "hyrde på övervåningen" och köken med snedtak fick det typiska utseendet som på din bild.

    SvaraRadera
  3. Anita - inte konstigt att vi har härliga minnen till första tvåhjuliga cykeln. Den gav så´n frihet, snabbt trampade man iväg till kompisar eller annorstädes.

    Marieberg - ja på 50-talet var fortfarande generationsboendet vanligt på landsbygden. Istället för tidigare undantagsstuga för äldsta generationen (mormor & morfar i vårt fall) inredde mellangenerationen (mina föräldrar) kallvinden till sitt boende. När så de äldsta gick bort var hela huset den yngre familjens. En så´n uppväxt var toppen för yngsta generationen, för mej t.ex. Bekymmersfritt, alltid någon hemma, förskola och fritids behövdes inte. Många lekkamrater på nära håll i byn. Detta typiska vill jag ha kvar, för det mesta är det nog bortrivet.

    SvaraRadera
  4. Hej vilket fin liten "jag kan inte säga S-berättelse". Jag har också ett sådant minne från tidigt 60-tal från en skolsal i en liten stad...roliga minnen :)

    Vet inte varför, men jag har inte lagt upp dig bland mina länkar, men det gör jag nu.

    SvaraRadera
  5. Jag glömde ju köket... fint. Påminner om barndomen, tidigt 60-tal i lien stad... :)

    SvaraRadera
  6. Hej Oj jag fick för mig att skriva ett litet inlägg om Margaretafläta efter att ha tittat på ett barndomsfoto. Sen när jag leta på vad Margaretafläta egentligen är så hitta jag dig. För att få njuta av din blogg så måste man ta sig litet tid. Jag ska försöka annars får du påminna mig
    Räven tog mina två höns idag

    SvaraRadera
  7. Du är välkommen tillbaka hit till Timmer & masonite när du vill. Så synd på dina höns, hördu!

    SvaraRadera

Tyck till om du vill...