Vedbodens dörrar

De gamla portarna till vedboden har med åren tappat färgen. I sommar tog vi tag i saken. Portarna är troligen från ladugårdens byggtid och tillverkade med  pärlpont. Kanske några brädor som blev kvar från det gamla köket?

 

På sina ställen behöver pärlspontbrädorna spikas fast igen i tvärslån, spikarna nådas på baksidan.

 

 

 Och ett annat gångjärn fästs med små bultar med muttrar.

 

Dörrarna halvoljas (hälften kokt linolja, hälften balsamterpentin) på utsidan, träet suger massor så de ströks tre gånger med torkning mellan strykningarna.

Strykning med utspädd linoljefärg. Den här gången kommer färgen från Engwall & Classon AB.

Därefter en strykning med linoljefärg direkt ur köpeburken. Allt målningsarbete utfördes för säkerhets skull under tak.

Porten på plats men markarbeten återstår. Ett annat år fixar vi skevheten, lyfter en stolpe.

Tänk att jag inte kan vänja mig vid det nymålade som ofta är lite intetsägande och utan patina. Tur att pärlspontbrädornas ojämna (och i mångas ögon skadade) nederkant är kvar. Det livar upp.

En sväng om Norge

 

 Tog en sväng för att bese Nidarosdomen med sin mäktiga västfasad än en gång.

Och kopparstaden Røros som hade ett smältverk från 1644 till 1977. Jag var där första gången då smältverket var igång och tyckte mycket om den gamla staden med sina små trähus. Nu har turismen tagit över och stämningen är inte alls lika genuin. Att bli världsarv innebär inte enbart en positiv utveckling/förändrting.

Det mesta av de skiftande norska landskapsvyerna är fantastiska. Man får aldrig nog!

Det växer sly överallt

 

“När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt.”

― Göran Tunström

 

 

Taburetten

 

Ett blommigt tryckt linnetyg inhandlades på en liten hemslöjdsbutik i Dalarna på vägen norrut. Det var en ren tillfällighet.

Väl här i vårt hus kom jag på att det skulle kunna passa på taburetten, pallen med sybehör. Den kläddes om någon gång på 70-talet (?) med brun galon som är slitstarkt, avtorkbart men inte så vackert. Innan dess minns jag ett blommigt tyg. När jag tog bort galonen fanns dock inget kvar av detta kvar under, enbart stoppningen som fortfarande gör sitt jobb.

Taburetten ser ut så här efter mitt tapetserararbete.

Jag valde att sätta tillbaka kantbandet från galonklädseln för att få en förankring till det tidigare. Detta syns ju enbart när locket öppnas.

Under locket finns en teckning av huset där taburetten har förvarats under åren. Med den inskription som också finns under locket inser jag att sybehörstaburetten är pappas julklapp till mamma julen 1947. Kanske ska man tolka taburetten som en dåtida fästmansgåva.

 

Här finns lite av varje: dekorband, röda sidenband, broderigarn, snedremsor, bomullsband, nålbrev, knapphålssax...

Där står den nu!
 

Här är taburetten med brun galon före juli 2022. Oskadd men lite tråkig. Jag tror den blev omklädd i samband med att den flyttades ner vid renoveringen på 70-talet. Nu är den återställd till mer ursprungligt utseende, typ 40-talskretong. Resten av kretongen kan bli ett par kuddar.

Dimmornas dans

 

Klockan är 21.56.
Det är rötmånad.
Markfukt stiger upp.
Dimmorna dansar och älvorna med dem.
Det är sommarnatt.

Sälskinnshandskar

 

Det här är riktig varma gamla grejer. Ett par sälskinnshandskar från föritin. De ser ut att de är egentillverkade men vet inte av vem.

Insidan är fodrad. Nere vid fingrarna med det mjukaste skinn, kan det vara kaninskinn...

Hur som helst är sälen inte skjuten eller klubbad för att värma mina händer. Den blev skinnhandskar långt innan jag föddes. Befolkningen vid kusten här visste så väl vilka material som skulle användas till vad. Man var självförsörjande och levde nära naturen på den tiden.

Här sköt eller klubbade man säl en gång i tiden. I pappas samling allmogebössor fanns tunga rackare som var sälbössor (lodbössor). Eftersom jägaren skidade ut på isen till jaktplatsen och sen låg ner, kunde bössan vara tung då stöd för pipan fanns. Man kunde sikta utan att darra på handen. Kut ur´n var ett sådant där tillfälle då man sköt sälar. Märkligt tycker vi idag då säljakten är reglerad och att skjuta däggdjur då de föder ungar inte är lovligt.

Kutur´n är det urväder, oväder, den dag i mars då sälarna kryper upp på isen för att föda sina ungar, kutar. De gör det i oväder för att inte synas, de vill vara ifred.

Gräv där du står

Sven Lindqvist (1932-2019) bok Gräv där du står som utkom 1978 har fått stor effekt på dokumentation av industrimiljöer i landet. Här i kommunen dokumenterades Masonitefabriken 1979 av Jan K Persson, född 1946 och bildkonstnär från Lögdeå. Projektnamnet löd:

• Rundviksprojektet : bilder om industriarbetet vid Masonite AB i Rundviksverken.

”Historien är viktig därför att resultatet av den finns fortfarande kvar. Det förflutna ger fortfarande avkastning. Det förflutna ger fortfarande makt”. (Sven Lindqvist, Gräv där du står)

Men boken Gräv där du står fick även effekt på vardagsmänniskors kulturhistoriska rötter och insikter. I dess kölvatten gavs många hembygdsböcker ut skrivna som studiecirklar med bybor själva som skribenter. I byarna i kommunen författades böcker med kulturhistorisk inriktning. Etnologer, folklivsforskare, antikvarier fanns inte på listan över medverkande. Kanske inte ens en redaktör som höll samman berättelserna. Men oerhört intressant att de blev utgivna. Intresset hos kulturmiljövårdande myndigheter för industrins kulturarv och vardagsmänniskornas liv ökade också under 70-talet, det var inte enbart högreståndsmiljöer som var bevaransvärda.

Skogsvårdsstyrelsen (nu Skogsstyrelsen) uppmuntrade till genomgång av kulturmiljöer i skogen. Studiecirkel anordnades även här och platser blev uppmärkta. Tyvärr bekostade inte myndigheten hållbara och ljusäkta skyltar som sattes upp, så detta arbete är numera bortglömt och osynligt.Ingen dokumentation gjordes och nu är alla cirkeldeltagare bortgångna.

För min hembys räkning innebar det även att, när en skogsbilväg anlades 1982, fäbodvallen som historisk plats plötsligt fick vind i seglen. Nu gick det ju att köra bil upp till platsen, något ingen gjort tidigare - varken de människor som en gång i tiden nyttjade fäboden för sin överlevnads skull eller sentida generationer. Under anno dazumal användes en enkel kärrväg men kanske mest en stig. Jag menar att detta skedde med Sven Lindqvists påverkan och den anda som låg i tiden.

Inga ursprungliga byggnader fanns kvar på fäbodvallen, de var borta sedan länge. Efter 1982 började kojor och äldre byggnader flyttas dit och några nybyggdes men inte på platser där hus tidigare stått. Byggnaderna och platsen är inget försök till rekonstruktioner, platsen har inte undersökts av arkeologer eller andra sakkunniga.

 Mitt exemplar av boken köpte jag ungefär samtidigt som den gavs ut.

Omsorg om skinnband

Några gamla böcker med skinnband har fått lite omvårdnad.

En av dem är en postilla, tryckt 1844, som tillhört min mormorsmors föräldrar Lars och Brita Christina. Den dammades av och smordes sen in med Konservatorns Läderolja. Smorningen ska hålla skinnet smidigt och förhindra uttorkning och sprickbildning. 

 

"Konservatorns läderolja, företrädesvis för äldre bokband. Vetenskapligt utprovad. Innehåller endast rena naturprodukter. Innehåller ej bivax eller hexan. Påföres sparsamt med mjuk trasa i rumstemperatur, poleras med mjuk trasa efter ett dygn. Kladdar inte. Färska fläckar på papper borttages med fläckpasta. Läderoljan rekommenderas av American Library Association. Innehåll 120 ml." 

Jomen, det där försäljningsargumentet gick jag på och köpte en burk. Utan den här läderoljan hade jag antagligen inte kommit på hur jag skulle behandla de gamla skinnbanden. Men för många år sedan bad jag mamma flytta de här böckerna från hyllplatsen nära murstocken för att de inte skulle torka ut snabbare än nödvändigt. Så visst har jag värnat något lite om böckerna långt före nu.

På nätet läser jag så här i efterhand att innehållet är giftfria naturprodukter (klövfotsolja och lanolin).

Fler böcker med skinnband fick samma omsorg. Det kändes fint. Sådana här böcker finns inget stort värde i, men väl ett affektionsvärde.

 

Det finns inte många bokbindare idag därför är hantverket i sig är bevaransvärt i mina ögon.

Stora, gamla träd

Förra veckan körde jag vackervägar genom kulturlandskap och skog. Målet var bevarad skog med gamla tallar. En tall i närheten av den på bilden hade omkretsen av två famnar, alltså ca 3,60 meter. Man beräknar dess ålder till ca 300 år gammal. Det är mäktigt med så gamla tallar. 

Ja, gamla träd över huvud taget är fantastiskt att möta. Den största almen finns på Torpön i Östergötland. I samband med det besöket tittade jag till asken där Lina Sandell hade sin trädkoja och skrev några av sina kända sånger. Kvilleken (Rumskullaeken) har jag besökt vid två tillfällen. Den tusenåriga eken är nu döende.

I den mellansvenska kommun där jag bor finns två ekar som är skyddade som naturminnen. Vi hälsar på dem ibland. Var finner jag en sammanställning av stora och gamla träd i norra Sverige? Det måste ju finnas sådana i denna skogrika del av landet.

I vår egen bondskog finns inte så grova träd som tallen jag besökte förra veckan, men det kan nog finnas träd med förhållandevis hög ålder.

Ängsklockor

Ängsklockor (Campanula patula) blommar övedådigt på en lägda här intill. Jag har aldrig tillförne sett dem blomma i en sån här mängd i byn, ett hav av violetta spröda, älskliga klockor.

Ängsklockan är tvåårig, blir 20–60 cm hög och att den övervintrar som frö. Det är nog flera tillfälligheter som sammanfaller för att den här prakten ska uppstå. Hur det går till vet jag inte, det är bara att tacka och ta emot!

Hö och ved

Vi hann få in höet under tak igår, torsdag, innan regnet kom.

Den gamla höskrindan blev helt fylld av hö från gårdstunet, mer hö än som sista bilden visar ska lassas på innan allt är klart.  Torkningsprocessen har förlöpt bra. Kan vi ta semester nu?

Finns knappt något som doftar så gott som nyslaget och torkat gräs...

De späda björkarna från i maj har kapades och klövs i onsdags. Det blev småved att göra upp brasor med och att elda i öppna spisen. Bra att ha.

Odling

 

Det blev inte många odlade blommor som åkte med i bilen den här gången - bara ringblommor. Färggranna är de men inte speciellt hållbara. Men gott nog, en liten tid av färgsprak är det.

Här på gården hade min gamla favoritpion Sarah Bernard blommat över, den här pionkvisten var det som stod till buds. Tror det är Duchesse de Nemours.

By socken i Folkare härad

Hembygdsgårdens gammelgård har härlig färgglädje - limfärgat brädtak, handmålad taklist, stänkmålade väggar, ådringsmålade snickerier.

I vardagsstugan finns förutom den stora öppna härden fyra väggfasta sängplatser, "hjällsängar", med föråten. Mellan dem ett golvur av urmakare Claes Wolpher i Norrbyn (1696 - 1759).

Väggmålning från 1844 med drottningen av Saba på besök hos kung Salomo.

Att stanna till vid en hembygdsgård och trots försäljning av kaffe med bröd därstädes ta av sin medhavda matsäck sittande på farstubron och inte bli bortfösta, vara klara med termoskaffet när gammelgården öppnar, få en lång visning av kunnig och inspirerande guide som även berättar om hela gårdsanläggningen samt öppnar och berättar om rotestugan där soldaten Brask bodde som sista indelt soldat, när man hittat ett vackert tyg i hemslöjdsaffären inom hembygdsområdet  -  när sånt inträffar blir man glad och tackar sin lyckliga stjärna att man inte åker E4 på väg norrut utan väljer mindre vägar. Det må ta tid men åker man norrut i juli månad är natten ljus.

 

Sverige har så mycket att ge. Hembygdsgårdar är lämpliga pausplatser vare sig de är öppna eller inte. Här i By stannade vi en kväll för flera år sedan, då med stängda hus, även det var minnesvärt och därför ville jag tillbaka.

I den vita natten kommer man till sin egen gård och vet långt i förväg att gräset är långt och att meja ner det står högt på agendan, ett meningsfullt göromål.

Meanderbårder och bikinibrudar

Villa del Casale, en halv mil utanför Piazza Armerina på Sicilien, har en mycket stor mängd romerska mosaiker, den största i världen faktiskt. Villan, en antik romersk lantegendom, är världsarv sedan 1997. Det blev många fotografier tagna då jag var där med ett arkeologigäng.

Trots mängden av föreställande bildmosaiker och mina fotografier var det alla de olika och vackra meanderbårderna jag fastnade mest för. Här ovan syns två av dem.

Bikinibrudarna är väl en av de mest kända mosaikerna härifrån bland allmänheten. En annan stor och välgjord mosaik består av jaktscener. På nätet fann jag detta foto från 1955 där en modell poserar i bikini på mosaiken med de antika badbrudarna.

Plan av den romerska villan. I rum 30 finns "bikinibrudarna".

Farfar Gottfrid vid Storbådans fyr

 

Den här mannen med sin käpp, som sitter på trappan till Storbådans fyr, har jag aldrig träffat. Det är farfar Gottfrid. Han föddes 1881 och dog några år innan jag föddes. Käppen gav stöd efter den skada han ådrog sig på sågverket. Hur farfar kom ut till fyren i Kvarken vet jag inte, men hatt hade han och den blåste inte av. Kanske hade båten ruff...

I pappas familj fanns båtlivet som en självklar ingrediens. Man bodde vid havet, man byggde båtar, seglade, rodde, hade sommarstuga vid havet. Detta övergav pappa till stor del när han och mamma övertog hennes föräldrars jordbruk. Det fanns inte tid för båtliv då.

Här syns Gottfrid till höger med en annan gosse förevigad med ferrotypi omkring 1890. På baksidan har pappa skrivit t.h. och farfars namn. Fotot sitter i ett släktalbum som förlänats mig på senare tid. Ingen kunde bli gladare än jag. Tack!

Ferrotypi användes främst till enkla porträtt. Det blev småfolkets val. Ferrotypin baserades på en billig plåtbit så fotografen kostade inte på en exklusiv montering. Plåtbiten försågs med en enkel inramning i kartong eller papper och fästes med en täckande klisterremsa på baksidan. Intrycket förhöjdes med kolorerad kartong i milda färger.

Ferrotyperna var ofta små - från ett par centimeter till mått nära visitkorten. Fotot med gossarna är 6,3 x 10,2 cm (2,5 x 4 tum) med kartong.

Här i landet verkar det inte som fotografen satte ut sitt namn på ferrotyperna och fotograferna är idag mestadels anonyma. Det kan bero på att tekniken användes av kringvandrande fotografer utan fast adress.

Detta och mycket annat om äldre familjefoton finns att läsa i Stora boken om familjebilder av Björn Axel Johansson.

Jungfru Marie sänghalm

De här är två av de vilda ängsblommor som finns på gården i Mellansverige - gulmåra och Johannesört.

Gulmåran, eller Jungfru Marie sänghalm, ger en så fin väldoft i ett rum om den plockas in i en bukett. En riktig högsommardoft! Som Karlfeldt fångade i en dikt vars ena vers lyder så här:

Lovsång och vällukt välla,
kornknarr, sänghalm.
Dimman från ängens källa
smyger sig till hans bröst.
Nejden befriat andas,
kornknarr, sänghalm,
sommar och svalka blandas,
avlande sonen höst.

Erik Axel Karlfeldt

Förklaringar:
Kornknarr brun och grå rallfågel med knarrande läte (den rara fågeln har jag hört och sett här men endast en sommar) sänghalm gulmåra, Jungfru Marie sänghalm
Lovsång kornknarrens sång; vällukt gulmårans doft; hans bröst skymningsgudens bröst

Ännu en kommunchef sparkas

 Sveriges Televisions nyhet från lokalredaktionen i Västerbotten den 8 juli 2022.

 

* *

Sveriges Televisions nyhet från lokalredaktionen i Västerbotten den 8 juli 2022.

Det är inte lätt att hänga med i svängarna när det gäller byte av kommunchefer i Nordmaling. Vare sid det är den röda eller den blå falangen som styr kommunen. Under nuvarande KSO har tre ordinarie kommunchefer slutat och ett antal tillförordnade. Under (S) styrning var det minst lika turbulent. 

I det här senaste fallet kan jag tänka att t ex händelser med Olofsfors bruk blev ett problem för kommunledningen. Politikerna beslutar, tjänstemän genomför beslut. Inte tvärtom. 

En tillförordnad kommunchef tillsattes i fredags 8/7 2022. Han är den fjärde tillförordnade efter att de ordinarie kommuncheferna Dan Vähä som avgick 2013 och Helen Sundström Hetta 2017 om jag räknat rätt.

Nordmaling har ett speciellt klimat (slogan från 1970-talet).