Rote 163 Brömster i Nordmaling

Den här bloggen ger mig kontakt med människor vilket gläder mig. En av dem Bengt Öberg, bördig från Rundvik, kontaktade mig förra året eftersom jag skrivit något lite om torpet där båtsmännen Brömster bodde. Han höll då på med forskning om sin farfars farfars far Israel (1772-1808).

Hans forskning har resulterat i boken Rote 163 Brömster. Båtsmannen från Nordmaling. Boken, som kommit till genom intensiva arkivstudier, handlar om anfadern men även om dåtidens samhälle, om rotebåtsmännens tillvaro, båtsmansnamn och namnskick, hur sluparna där båtsmännen verkade under krig och inkallelse var utrustade och hur livet ombord tedde sig. Samt om de gravplatser där dödsoffren från Finska kriget 1808-1809 blev begravda, inte sällan anonyma.

Bengt bor i Kalmar och boken har ISBN 978-91-527-4632-5. Jag fick ett ex med post i veckan, en läsvärd beskrivning av en båtsmans liv som ändades i kriget mot Ryssland 1808-1809.

Fermented herring

 Foto från det tidigare surströmmingsmuseet i Skeppsmaln vid Skags udde.

Surströmmingsätande är en tradition både hos mej och andra. I år blev det först i oktober då en kompis öppnade en större burk Oskars surströmming från fjolåret och bjöd oss på. Tillsammans med den egna mandelpotatisen, hembakat tunnbröd, hackad rödlök, tomater, crème fraiche blev det en skön måltid. Det söta till kaffet efteråt höll jag med.

Det är svårare att samla vänner i Mellansverige som tycker om surströmming - men det går. Det blir dock inte varje år. Då är sädesmagasinet en given plats att sitta och äta. Det händer till och med att vi provar olika surströmmingsfabrikanters insaltning med hjälp av blindtest.

Någon annanstans

Inte här utan på en annan svensk landsbygd. Att längta till. Att njuta av. Att inspireras av. Lite förenklat kan man säga att Hälsingebönderna blev rika på linodling och hade möjlighet att bygga stort och pampigt. Det interiöra måleriet är avancerat men utsidan kan vara vackert grånad.

Druvsaft

Den blå staketdruvan "Zilga" gav för andra året riklig skörd. Vad gör man med klasarna - de är för många för att ätas direkt.

Jag klippte ner klasarna i två tiolitershinkar och tog med dem när vi åkte norrut. Kokar väl druvsaft nu när jag får tid tänkte jag. Hittade recept på  hur man kan gå till väga och satt igång.

Här är nästan 5 liter druvklasar med en bottenskyla vatten i en gryta/kastrull.

Det hela kokar i ca 15 minuter och under tiden rör man om ibland och slutligen stötte jag med en "pärstamp".

Så silas det hela av. Man kan ha i lite strösocker och recepten föreslår även lite pressad citronsaft om man önskar. Jag fyllde på plastflaskor och frös in. Det blev 4 liter druvsaft att njuta av i vinter.

Är druvorna som växer på den gröna vinstocken användbar, kommer det att bli druvsaft även av de klasarna. Utöver druvsaften är jag väl försedd med egen god äppelmust - 25 liter. Förutom lådor med olika äppelsorter i matkällaren. Vintern må komma!

Trädgårdsväxter i vas

Tog med blommande växter på resan norrut. Praktvädd "Snowmaiden" och "Black Knight" (Scabiosa atropurpurea) har blivit favoriter. Här tillsammans med blad från alunrot.

Sommarastrar (Callistephus chinensis) är inte heller oäven. Färgglada, tåliga och står länge i vas.

Kärleksört (Hylotelephium telephium) är tåligast av alla. Inte så aktuell idag men hur fin är inte bollen redan innan knopparna syns. Min är från 70-talet och lämnades kvar efter de tidigare boende.

Dahliabuketten som stod här är redan överblommad - vackra men snabbvissnande. Trevligt förresten att de har blivit populära igen. Min man introducerade mig för dem, tänka sig!

En ros är en ros är en ros

 

Det här är en ros. En röd klasblommande ros. Jag har den i trädgården men är inte så förtjust i den. Men den är en gåva från vänner och underbart tålig. Det är "Nina Weibull", en remonterande rabattros som tillhör gruppen floribundarosor. Framtagen av danske Svend Poulsen år 1961.

Den är snäll som sagt och tålmodig gentemot en icke-rosälskande människa. Jag klipper ner blommorna inför semestern i juli och den kommer tillbaka i slutet av augusti och en lång tid framöver. Det jag har svårt för är färgen - knallröd. Den bangar ur bland övriga blommor jag odlar. Skriker lång väg, ser ut som någon som smetat läppstift långt utanför sina läppar där hon står och utmärker sig. 

Men jag kan inte ta bort henne. Som hon har fått stå ut med misskötsel och rådjursangrepp innan hon fick sin slutliga (?) skyddade plats 2014. Där trivs hon ock jag älskar att hata henne, hatar att älska henne. Nina Weibull har gjort sig till min.

Häggströms skor

En gång i tiden fanns rätt många affärsidkare dära Vall´n varav två skoaffärer. Den ena låg i ett äldre trähus, den andra längs Storgatan i en vacker affärsbyggnad från 50-talet med stiliga entréer och stora skyltfönster (nu tömd och förvanskad). Kanske kan man säga att det sjöd av liv. En plastkasse från 1970-talet har kommit fram i dagen som påminner mej något om föritin (förr i tiden men inte längre bort än från 1900-talets andra hälft).

Häggströms
SKOAFFÄR

Tel 0930/10494
NORDMALING


SKOR FÖR HELA FAMILJEN

 *

Ingemar och Sally Häggström. 

1970-tal

I detta mindre trähus mitt i Nordmalings centrum låg skoaffären. Tittar man noga syns ljusskylten med SKOR ovanför entrédörren. Till höger, mellan detta fina hus och dåvarande bokhandeln finns på bilden Sibylla-korvkiosken som besöktes då och då på håltimmarna under högstadietiden. Senare byggde Sparbanken (senare Swedbank) sitt kontor där, bankkontoret som lades ner för ett par år sedan.

Bild från nätet.

Och nu har den enda kvarvarande banken dära Valln, Handelsbanken, dragit ner verksamheten och flyttat in i Swedbanks lokaler från sin stora, vackra äldre träbyggnad mitt emot kyrkan. Och observera att det lilla huset, som rymde den skoaffär som beskrevs, syns till vänster.

Det är det mest fantastiska av allt - att detta lilla trähus står kvar! I centrum! Inte rivet!

Bränn alla mina brev

Jag är glad över de anteckningsböcker, loggböcker, kassaböcker, skriv- och ritböcker som finns kvar efter min far. I några av anteckningsböckerna har även mamma skrivit men det är i begränsad omfattning.

Det jag vet är att hon brände alla sina dagböcker och de flesta brev en gång i tiden. Det nämnde hon någon gång i förbifarten och det torde hon ha gjort långt innan jag föddes. Hon gjorde sitt val. Jag kan tänka mig att där fanns beskrivningar om en ung kvinnas tillvaro under andra världskriget och 1940-talet - något som intresserar mig. Visst berättade hon en del om sitt liv men jag inser ju att jag frågade alldeles för lite.

Vaxduksböckerna efter pappa är därför desto mer värda för mej idag.

Att förstå hans samtid, den samhällsförändring som skett och pågick, vad han och hans samtid tänkte och intresserade sig för upplever jag som värdefullt. Minnet av honom finns bland annat där han satte orden på pränt.

"Läser man Eddan vet man vad folket i vårt land tänkte" som han antecknade under ett föredrag i litteraturhistoria kan travesteras till "Läser man pappas anteckningsböcker vet man vad folket i hans del av världen och i hans samhällsklass tänkte".

Skepp ohoj

 I anteckningsboken jag hittade fanns många olika ämnen som intresserade min far som barn och ung. Till exempel olika segelfartyg och de olika seglens benämningar. Det är kul att bläddra i boken, som har sidorna paginerade för hand, och inse vad en pojke i sågverkssamhället Rundvik intresserade sig för. En pojke i en familj som även bedrev småskaligt jordbruk.

Seglens benämning.

Här har principerna för olika segelfartygs master antecknats. Skeppen är bark, skonert, brigg, skonare och galeas. Det bästa sättet att lära sig fakta och komma ihåg dem är fortfarande att skriva ner dem!

I den här boken börjar den handstil som kom att bli pappas alldeles egna att bildas. Jag gissar att det här är antecknat efter skolgången men inga årtal finns angivna här.

Litteratur- och missionshistoria

På fem sidor, 130-134 (två finns på bild) i vaxboken, gjorde min far anteckningar i ämnet litteratur- o missionshistoria. De här anteckningarna är påbörjade bakifrån i vaxboken.

"Anteckningar i Litteratur- o missionshistoria

Med litteratur menas vad som finnes i skrift utav det våra förfäder känt, tänkt o trott. Litteratur (av littera, bokstav). 

Den allra äldsta litteratur i vårt land är hällristningar. På 800-talet började man dikta på Island. Den första diktsamlingen som är funnen på Island heter Eddan. Alla sagor på Island fortplantades genom tradition dsv. s. muntligt genom far o son. Den som upptecknade eddan hette Snorre Sturlason, Man kan dela upp det som finns i Eddan i tre delar. Gudasånger, Lärodikter o Hjältedikter. Den förnämsta av lärodikterna äro havamal (den höges sång). Läser man Eddan vet man vad folket i vårt land tänkte. 

Vår första kristna konung heter Olov Skötkonung, han döptes i Husaby källa. Den förnämsta runsten vi ha heter rökstenen därför att den är inmurad i Röks kyrka i Östergötland, den handlar om En Italiens konung Didrik den store. Dess rim heter alliteration. Det som finns i våra runstenar är vad man skrev innan Sverige blev kristet. Vår äldsta och bekantaste landskapslag är Västgötalagen.

2

År 1248 blev Sverige helt kristet. Från 1200-talet - 1521 var en ny period för litteraturhistorien som kallas Medeltiden. Då började litteraturen få en religiös prägel.

De som skulle studera måste resa till utlandet. År 1477 fick Sverige sitt fösta universitet. Den vetenskap man studerade hette skolastik. Med till hjälp av de gamla klassiska filosoferna försökte man förklara världen. En motsats till skolastik var mystiken. Vårt land är fattigt på författare under denna tid. En av våra lärdaste skolastiker var biskop Mattias i Linköping. Den mystiska litteraturen hadde många flera representanter i vårt land. En av dem är Birgitta. Birgitta föddes 1303 på Finsta gård i Uppland.. Birgittas barns lärare hette Nicolaus Hermfanni (sic). Birgittas make Ulf Gudmarsson dog 1344. Hon bildade en orden som hon kallade s:t salvatorsorden. 1371 fick Birgitta stadfästelse på sin orden. Hon dog 1373 i Rom. Vad Birgitta har skrivit kallas Bevelationes (Uppenbarelser). Hon begravdes i Vadstena klosterkyrka. Hon kanoniserades 1391.

3.

Under medeltiden hade man även hymndiktningen. Hymndiktn. är religiösa sånger, man hade även riddardiktningen samt folkvisan (alla folkvisor ha omkväden).

Under Medeltiden hade man även landskapslagarna. 1521 börjar reformationstiden. F.o.m reformationst. började svenska användas i litteraturen."

*

Jag skulle allt vilja veta vem som föreläste i detta ämne, i vilket sammanhang och om det var frivilligt att närvara. Anteckningarna är inte gjorda i någon skolbok så detta bör ha antecknats utanför skoltid.

Pappas anteckningar är skrivna under föredraget, textmassan är inte avskriven ur en bok. Vissa ord har missuppfattats eller var okända för honom: allitteration är felstavat, där står Bevelationes istället för Revelaciones och Nicolas Hermanni blev Nicolas Hermfanni. Jag anar att pappa var ganska ung för hans handstil har inte helt utvecklats till att få hans särskilda prägel. Att läsa och att fördjupa sig historia kom fortsatt att bli ett av hans stora intressen.

Barnteckningar från 20-talet

Här ser vi en riddare i full mundering: heltäckande kroppsrustning samt lans och sköld. Hästen är täckt med ett schabrak. På sidan om i bakgrunden syns en del av riddarborgen med 9 våningar(!) och torn. Kan det vara takfönster på tornhuven? En ganska så omöjlig fantasi. Det är medeltiden som avbildats på teckningen.

Blyertsteckningarna finns i en liten linjerad anteckningsbok med svarta vaxpärmar.

Här på sidan 32 och 33 har dåtidens verklighet avbildats. Det är en flygmaskin sedd framifrån, ett propellerflyg med fantomen bakom spakarna - men nej, det är en pilot i skinnhuva och flygarglasögon.

Nästa avbildning är en pansarkryssare. När bilden kom till var första världskriget över men kanske florerade bilder av de pansarkryssare som tjänstgjort under kriget i tidningar. Teckningarna är gjorda av pappa som föddes 1917.

Karamellburkarna

 

Då som nu används två plåtburkar som förvaring, den ena för sötmandlar och den andra för hasselnötter. CAP och Tutti-Frutti. Båda har en gång innehållit karameller. De fyller sitt nuvarande ändamål väl och rymmer vardera en påse med 200 gram. Karamellburkarna bör ha inköpts av mormor och morfar och har avnjutits här i huset.

• CAP = Claes August Pettersson, konfektyrföretag i Göteborg. 1967 gick CAP samman med konfektföretaget Mazetti.
• AB Lidköpings Konfektyr Industri startade 1932. År 1938 ingick företaget i en fusion med Suchard och flyttades till Alingsås där godistillverkning pågick till 1952.
  

Jag har aldrig själv smakat någon av dessa karameller men en vän, som var barn när de fanns att köpa,  berättade att CAP-godis var hårda karameller med choklad- eller fruktsmak som man sög länge på. Så här kan man läsa på Wikipedia om CAP Familjeblandning som än är ett starkt varumärke genom dessa diagonalrutiga blå burkar.

"En av företagets populära produkter var CAP Familjeblandning som ofta såldes i en cylindrisk blå metallburk, med rutmöster i guldfärg. På framsidan av burken stod CAP i guldbokstäver mot svart botten. CAP Familjeblandning, som började tillverkas i början av 1920-talet bestod av karameller med fyllningar av choklad, nötter, mandel och sylt med olika smaker. Karamellerna var runda, ovala eller långsmala till formen och täckta av en pärlemorglänsande karamellmassa. I blandningen fanns även marsipanbitar täckta med ett lager färgskimrande karamellmassa."

50-talets skärbrädor

I mitt masonitekök från 1950 finns den där typiska utdragbara skärbrädan med draglist.  Och ja, det finns inte bara en utan två stycken ovanför varandra.

De är placerade till höger om sittplasen vid arbetsbänken ovanför fyra lådhurtsar, även de med draglister. De där skärbrädorna är så känska som om de är en del av mej. Observera även bakbordet som är inskjutet under bänkskivan vid sittplatsen.

Här pågår malning med mandelkvarn som fästs med skruvtving i kanten på skärbrädan. Under kvarnen är en djuptallrik av Wilhelm Kåges WB - de mjuka formernas servis - placerad. Kakbak på gång.

Skärbrädorna användes för olika ändamål och är placerade i anslutning till den lägre arbetsbänken med svart laboratoriebets men nära den högre diskbänken av rostfritt stål.

Folktro

 

Jag kommer aldrig att sluta förundras över att jag som barn på 50- och 60-talen levt med människor av en generation som haft sin folktro levande parallellt med att  kristendomen var den officiella tron. Minns tant Alma R som berättade med inlevelse om vittra, minns William R som berättade även han om hur han sett vittra och även hur de oroade korna, har hört Aina B berätta om hur hon sett baran rulla över tröskeln i en granngård och jag är uppväxt med berättelsen om när Israel mötte en vitklädd dam mitt på ljusa dagen som med sin handväska skrämde hästen så att den kom i sken ända hem till Olofsfors bruk. Även berättelsen om att morfarsmor ville att sönerna skulle gå ett eller tre varv motsols ladugården med korna innan de släpptes ut på skogsbete som skydd mot oknytt (antar jag) nämndes någon gång. Men det var i sluttampen av tiden för folktron, industrialismen och tron på vetenskapen gjorde att sönerna tyckte det var onödigt eller skämmigt. Allt det här intresserar mig mycket.

Det ligger så rätt i tiden att en antologi nu ges ut som tar sig an frågan om människans tendens till att besjäla sin omvärld från folktro och mytologi till religion. Ända fram till vår naturvetenskapliga syn på världen har människor trott på en "levande" natur: skogsnymfer, dryader, vättar, tomtar, najader, halvgudar, sirener - you name it! Ja till och med storsjöodjur och skotska Nessie. Självfallet är denna bok litteratur för mej eftersom jag ser på naturen som något som inte endast finns till för att exploateras av människan.

FOLKTRO, en besjälad värld. Författare är Andreas Winkler, Britt-Mari Näsström, Camilla Asplund Ingemark, David Thurfjell, Gabriella Beer, Jerker Blomqvist, Joel Halldorf, Karin Blomqvist, Kristina Ekero Eriksson, Lars Lönnroth, Lena Kättström Höök, Per-Johan Norelius, Tommy Kuusela, Tora Wall. Redaktörer  Kurt Almqvist och Lotta Gröning.

Givande sommar

Släktforskningen fick sig en knuff framåt i sommar. Inte genom arkivstudier, det är sommaren inte menad för enligt mej. 

Nej här blev det släktforskning genom anordnad liten släktträff där många bra uppgifter om nu levande personer och deras födelsedata fick en genomlysning - sådant är också guld värt eftersom sådana uppgifter inte kan hittas i arkiv på grund av sekretessen på 70 år. Att umgås med trivsam stämning och god mat är ett absolut plus.

Det blev även släktforskning genom besök till en plats för ett nybygge tillsammans med en avlägsen släkting som jag fått kontakt med via bloggen. Hon kände till en äldre herre som kunde visa oss platsen. Vi hade en fin dag tillsammans med vandring till platsen för nybygget som Erik Lydig tog upp 1784. Ingen av de ursprungliga byggnaderna fanns kvar och de senare tillkomna var på fallrepet men PLATSEN i landskapet, topografin fick vi med oss. Inte illa det!

 

 Ett ödetorp med vacker inredning nu lämnat åt förgängelsen. Kolla ådringsmålningen!

Uthusbyggnaden var i ännu sämre skick. 

Hur många sådana här timmerruiner har jag inte sett i Västerbotten sedan barnsben.

*

Jag fick också genom besök på plats hos ägarna bekräftat att den byggnad som berättats för mig var gästgiveri i Godmersta verkligen varit det. Flera äldre dokument visar detta. Om det var det gästgiveri som min farfarsmor arbetat på är dock inte bekräftat, byggnaden uppfördes 1895 och Erika (1853-1935) bör ha arbetat på ett gästgiveri vid 1860-talets sista år. En äldre byggnad på platsen kan ha agerat gästgiveri eller så har jag tidigare fått fel uppgift.  Kanske var det vid gästgiveriet  i Önska, som brann ner 1905, hon arbetade som lill-piga.

*

Kulturbegivenheter blev det inte mycket av under sommarveckorna här uppe. Men de vi kom iväg på var utsökta. Fotoutställningen Fåglar av Åke Gustafsson i Järnäs missionshus/bygdegård och i masugnen på Olofsfors bruk gavs Jag bär hela jorden med min sång.

"Jazzdanskollektivet M Art Lab och folksångerskorna Elsa Hasselgärde och Sigrid Ottosson bjuder tillsammans med Olofsfors Bruk in till en unik föreställning där jazzdans, folklig sång, poesi samt kvinnors liv och arbete samspelar med varandra."

Två kulturer: stad och landsbygd

 

Mamma och pappa hade under några somrar i början av 50-talet ett sommarbarn på grönbete hos sig. Det var en pojke i från en Stockholmsförort. Han var äldst i syskonskaran. Alla verkar ha trivts med arrangemanget. Vänskapen med mina föräldrar blev livslång. 

Det här sättet att låta stadsbarn få komma ut och njuta av livet på landet var välorganiserat. Barnen kunde få komma till barnkolonier eller feriehem. Jag tänker på kollot Barnens ö samt känslan i  Här kommer Petter.  En sommarberättelse av Hans Peterson från 1963 som blev tv-film.

Gunnar fick vara med om sådant som inte var vardagsliv i förorten. Gå i skogen, plocka bär, äta blåbärssoppa med klimp, rida på en kviga, vara med när höet hässjades och åka höskrinda, bli biten av en huggorm, se hur handmjölkning gick till, inse varifrån mjölk och ägg kommer och mycket mycket mer som var nytt för en liten Stockholmsgrabb. Han fick uppleva:

Kultur kontra natur
Stad kontra landsbygd
Det tämjda kontra det vilda 

 

Jag minns när jag själv för första gången upplevde kvartersindelning i en tätort. Så annorlunda, så fyrkantigt, jämfört med slingrande vägar och skog att röra sig fritt i.

Kärleken till hembygden

 I en broschyr för en hembygdsgård som jag besökte i sommar läser jag:

Hembygdsgården ägs och förvaltas av sockengillet som bildades 1924 och hembygdsgården anlades 1928. Sockengillets uppgift är att:

"att verka för att kärleken till hembygden höjes genom att kännedomen därom vidgas, att hembygdens säregna natur och kultur skyddas, att såvitt möjligt, underhålls-, ombyggnads- och nybyggnadsarbeten planeras i överensstämmelse därmed, att värna och bevara bygdens fornminnen samt att sådana gångna tiders kulturalster, vilka kommit ur bruk, bevaras."

Det där är i min värld något att bli glad över. (Nordmalings hembygdsförening bildades 1942 och hembygdsmuseet har få öppettider.)

*

Förra helgen körde vi 52 mil på småvägar i Kolmården, på Vikbolandet och S:ta Annas skärgård. Målet var ett gammalt träd med stamomfång på nästan 10 meter.

Plötsligt, på en grusväg, stod en stor sten med inskription. Bromsade, klev ur och läste en text som var högtravande på gränsen till vad jag klarar av (det kan lätt slå över till att bli nationalsocialistiskt) - men något i utformningen, placeringen och historien om Conrad Johanssons vägstenar som sattes upp på 1920-talet mellan Bråta och Frugelöt tilltalar mig. Fint utformade och belägna ger de historia till en liten bygd, för mig tidigare okänd. Men inte längre.

Vid Glädjebacken 45 km från Norrköping står en vägsten med följande inskription:

45 km.
Från Norrköping
via Stegeborg

1922
_________

Den bygd dig en gång Herren gav

du trygga folk från slätt och hav
skall aldrig fegt du svika
Den binder dig med tusen band
vid åker, skog och älv och strand,
den är din arvslott rika

Den bygden vuxit bit för bit
ur fäders möda mödrars flit
för den ha böner brunnit
och händer strävat, viljor stridit
kring den har drömmen mjukt och blidt
sin sagospånad spunnit.

Den bygden fager soligt vid
skall du med ärlig trägen id
och månna gärning smycka.
Då skall förkovrad trygg och fri
den dina söners glädje bli
och dina döttrars lycka. 

Vägstenen vid Glädjebacken.

Den förklarande skylten intill.

Två stenar till av fem passerades längs den fina grusvägen. HÄR kan man läsa om Conrad Johanssons inskriptioner på samtliga fem vägstenar.

*

Det här var två exempel på kärlek till hembygden. Men den kan yttra sig på många andra sätt. Men vård hör i samtliga fall ihop med kärleken, vare sig det är hembygd eller mellanmänskligt.

Eftertänksam uppmaning

 

Leave nothing but footprints
Take nothing but pictures
Kill nothing but time

John Muir 

Parkeringsplats vid naturreservat i Östergötland/Sörmland.

Rädsla för naturen

Det sägs att svenskarna är ett naturälskande folk. Men jag ser tydliga tendenser till motsatsen.

Trädäck byggs. De blir allt större eftersom människor inte vill placera utemöblerna direkt på marken. Jag tolkar det som att man önskar fjärma sig från naturen. På 50- och 60-talen och innan dess utgjorde gräs eller en hårdgjord stenlagd yta platsen där den lilla gruppen med trädgårdsmöbler stod. Sen kom altanen.

Vid äldre villor är den stenlagda yta, som då anlades för uteplatsen, borttagen eller så har de blivit övertorvade. Jag har i mitt andra boende fått vackra otuktade kalkstensskivor med klovyta, som skulle köras till tippen, av en i mitt tycke oförnuftig villaägare som bytte ut kalkstenen mot betongplattor, trädäck och pool.

Pooler är vanliga i södra och mellersta delarna av landet och börjar anläggs även här i norr. Naturbad i sjöar och i havet fjärmar man sig från. Jag känner folk som vägrar bada i sjöar eftersom man menar att det är äckligt. Naturen med växter och djur har blivit något att ta avstånd från.

Svenskarna, detta granskogsfolk, håller på att fjärma sig från det naturliga.

Numera byggs "växthus" som används som uterum, möjligen med växter i krukor eller en vinranka som slingrar sig. Levande ljus och ett glas vin hör till dagens växthus. Det är inte odling som är viktigt i dessa "växthus", de har snarare funktionen av äldre tiders lusthus.

*

Det har varit svårt att hitta ritningar från 50-talet som visar det jag vill lyfta fram. Här är två trädgårdsritningar från 1949 som tar fram en del av känslan för naturen på ett par villatomter.

 Hur en hagmarkstomt kunde planeras 1949.

Hur en åker- och lövskogstomt kunde planeras 1949.

*

Förutom att fjärma sig från naturen fjärmar man sig numera även från varandra, även i en liten by. Man ordnar sina uteplatser utan insyn i tillbyggda uterum, bakom uthus, plank, häckar, granar eller buskage. Man vill varken synas och höras. Men gärna se och höra ;.)

Utflyksmål i naturen - turism nu och på 1970-talet

Jag fann en broschyr med utflyktsmål i kommunen från 1971.

 Klicka för större text

1971 var Tjuv-Antes grotta och Storrisberget givna utflyktsmål här i kommunen. Några shoppingmål fanns inte medtagna.

Livet var enkelt, turisterna behövde inte så mycket för att bli tillfredsställda på 70-talet.

Idag måste kommuner locka med så många fler alternativ: förutom att äta och bo, finns som självklar punkt shopping och event. Kultur & hantverk får finnas med och fortfarande finns också natur med bland begivenheter att klicka sig fram till på nätet.

I mina ögon finns det något naivt och gulligt över 1970-talets svartvita turistbroschyr.