För några dagar sedan åkte vi för att lyssna till utredaren Göran Enander. Det finns mycket att säga om skogsbruket av idag ur så många synvinklar. Utredaren
hade fått fyra aspekter att ta hänsyn till: säkerställa en så ekologisk,
ekonomisk, social samt andlig och
existentiell hållbar skogsförvaltning som möjligt.
Det finns oerhört mycket att skriva om Svenska kyrkans förvaltning av sina skogsegendomar.
på 460 000 hektar. 20 procent av arealen föreslås avsätts helt för förbättrad biologisk mångfald och
ökad kollagring, 30 procent till naturnära skogsbruk
utan traditionell kalhyggesteknik. För resterande skog föreslås
”anpassat” trakthyggesbruk. Frågan är inte enkel men om något organ bör föregå
med gott exempel i det här fallet så är det väl Svenska kyrkan.
Utredningen har mött motstånd hos stiftsjägmästarna samt
kyrkopolitiker som tillsatt en utredning som ska utreda Enanders
utredning! De avfärdar förslaget på mer hållbart skogsbruk.
En liten del av det som sades var att generellt inte ta ut
allt virke utan främst timmer (till hus, möbler och sådant som har lång
hållbarhet), inte sådant som går till massaindustrin (papper och förbrukningsartiklar). Att vara måttfull och ha mod till det. Det skulle kunna gälla även för oss privata skogsägare.
En video om Svenska Kyrkans skog producerad av föreningen Skydda Skogen.
Här är hantverkarna som så förtjänstfullt hjälpte oss med fasadarbetena första säsongen. Företaget,vars arbetskläder de använder, var på ett planerat besök en tidig våtdag och gjorde ett reportage. Fotot ovan är lånat från reportaget som finns att läsa HÄR där en proffsfotograf tagit bilder och filmer.
Det är alltså ett reportage i reklamsyfte men det stör inte berättelsen om kunniga hantverkare som jag ser det. Även på Instagram finns foton från fasadarbeten. Emil S har sedan reportaget gjordes flyttat till Gräsmyr och byggnadsvårdar med sin familj en äldre gård med flera byggnader där i byn.
Året började med att en nockplåt på ladugården behövde fästas efter att ha blåst loss. Mannen på taket fixade det utan fallolycka.
I april började det stora arbetet med att få fasader färdiga. Två panelades i fjol. Nu återstod resten och det gick som en dans. Vi anlitade Västerbottens Bygghantverk till hjälp.
Först togs Masoniteskivor med träläkt bort, sen 45 mm gullfiberisolering. Masoniteklädda hus minskar raskt och beslutet hade tagits under flera år av moget övervägande. Det finns inget rätt eller fel i den här åtgärden men nu liknar huset mera det hus som morfar lät bygga och som stod klart 1913.
På timret spikades 25 mm hårda Hunton-skivor Det innebär att synliga tunna svenska oljehärdade träfiberskivor byttes ut mot norska hårda träfiberrskivor gömda bakom dubbelfasspont!
Slamfärg ska målas när det är 10 grader plus eller mer. Det var det inte i april så vi såg till att lagården/verkstan höll lagom temp för målning. Inplastning av maskiner och golv var viktigt som skydd mot färgstänk. Det var lite trixigt att få in de där långa panelbrädorna genom den smala dörren. Men det fixade vi...
... och när det blev varmare målades resten av panelen i lagårdsporten där de sen ställdes upp på tork. Här någon gång kom storspovarna till byn och deras drillar trevliggjorde målningen än mer. Den första strykningen med slamfärg hjälptes vi båda åt med. Ett tag målade vi på rätt ordentligt för att hinna med bygghantverkarnas behov av målad panel.
Farstun var ursprungligen kallställd och byggd med stolpverk. Den isolerades troligen med sågspån från början. Nu använde vi Huntons tjocka styva träullsmattor, på vissa ställen kompletterade med böjliga mattor av linisolering. (Lin till vänster i bild, träull till höger.) Utanpå detta 25 mm hård Hunton träfiberskiva som på huset i övrigt.
Leverans av isolering kom från Norrlands EKO i Överboda utanför Umeå.
När panelningen började och bottenvåningens fönstren var bytta, startade också kvällspasset för oss. Dubbelfassponten skulle målas ytterligare en gång och då på plats efter spikningen. Det var mitt jobb att måla allt det röda på den sågade panelen.
Den söta husvagnen t v som Emil på Västerbottens Bygghantverk kom med agerade "byggbod".
Snön smälte och försommaren kom och med den också ladusvalorna som
hittade tillbaka till sina bon under takåsarna i ladugården. Svalornas
älskvärda svirrande hör sommaren till!
Hyvling för hand med oxhyvel.
Och den tålmodigare av oss målade all ljus linoljefärg. Grundning och ytterligare två strykningar på hyvlat trä.
Fönsterfoder och knutar målades inte nere på marken. Här skulle färgbytena göras som förr i tiden när hus målades när allt var färdigbyggt. Därför målades foderbrädornas och knutbrädornas kanter röda med två lager färg. Det är lättare med färgbyte i ett ytterhörn än i ett innerhörn om fodren är fastspikade när målningen påbörjas. Så är det. Knutbrädan är bara grundad med linoljefärg på bilden.
Hammarslag hördes över nejden. Vi ville inte att spikpistol skulle användas, inte heller fasspont med spårad baksida.
Målet närmar sig. Balkongen från 1970-talet är borta och likaså balkongdörren som ersatts med fönsterbågar som fanns kvar i ett uthus. Nu har båda gavlarna likadana fönster. Levar snickeri tillverkade den tredjedel av karmen som saknades.
Men en viktig "detalj" saknas - nämligen ny ytterdörr. Jag har ritat den och den finns i den fysiska verkligheten. Den kommer på plats framöver.
Vi hann också kapa och klyva lite björkved som är bra att ha. Vedboden är tömd och skall få en invändig översyn och därefter fyllas på med ved allt eftersom.
Det gamla ventilationsgallret återanvändes då det är helt ok och lättare att slamfärga än aluzinkgaller eller färdiglackerade galler. Likaså återanvändes förzinkade fönsterbleck.
En av ventilationsgluggarna behövde muras med nytt rör och nät då det förstördes när de bakre delarna av betongbron revs. Så kalkbruk blandades till och röret murade min händige man på plats mellan grundens huggna granitstenar.
Som vanligt varje år tog vi hand om gräset. Det är rätt mycket arbete med det. Gräset ska slås, vändas ett par gånger för att torka (om det regnar tar det än längre tid), lassas på kärra och tas om hand.
* * *
Många som reparerar sitt äldre hus brukar säga att det är gjort som det såg ut förr. Spröjsade fönster träfasad osv. Och detta trots att fönstren kan ha helt andra mått och proportioner än de ursprungliga, de kan vara av vipptyp. ha "dött" speglande floatglas, fasaden har kanske lockpanel istället för locklistpanel, taket har betongpannor eller svart trapetskorrugerad plåt och inte spån eller lertegel som när huset var nytt, mm mm.
Med den kunskap och noggranna efterforskningar jag gjort kan jag inte uttrycka mej så. Allt är inte som det såg ut när huset var nytt. Till exempel hade morfars hus spåntak, en skorsten med vackert murat krön utan regnskydd, konsolerna vid fönstren var mer barockt profilerade, klippspik användes då - inte trådspik som nu, ingen isolering fanns bakom panelen av årgång 1913 och dörrens överljus var större (högre) än den nya ytterdörrens överljus.
Men nöjda är vi med 2024 års arbeten. Som jag längtat efter att få detta utfört men så många andra åtgärder var mer akuta och semestertiden begränsad. Byggnadsvård är delar av vårt liv, restaurering mitt yrkesval.
Här är min mamma på tur i sportig vinterutstyrsel något år på 1940-talet. I bakgrunden bondskog som den såg ut då, olikårig och enbart uttag av rotposter, i förgrunden en rejäl snödriva eller plogkant. Kan tänka mig att det är mars månad, före jul brukades det inte åkas skidor när det gällde friluftsliv.
Jackan har här varierats med en yllekjol, yllestrumpor och raggsockar vikta över skoskaften, basker och stickade tumvantar. Hon kisar mot solen och ler in i kameran. Var uppe på "fjellet" foto är taget vet nog ingen, på skylten står 1921 3-7. Att det är här hemma i trakten syns på natur och landskap. Uppland, Värmland eller Stockholm går bort även om mamma hade arbeten där.
Hur trevligt är det inte att titta på äldre fotografier...
JORDBRUKARNAS GENOMSNITTLIGA ÅLDER 1999, 2020 och 2023.
År 1999 fanns det ungefär 77 000 företag som var fysiska personer. Företagarnas genomsnittliga ålder var knappt 54 år.
år 2020 fanns det ungefär 53 000 företag som var fysiska personer. Företagarens genomsnittliga ålder var 58,5 år.
År 2023 fanns det 50 700 fysiska personer. Företagarens
genomsnittliga ålder var 59,1 år. De senaste 25 åren har alltså
genomsnittsåldern ökat med 5 år medan den ökat litet drygt ett halvår de
senaste två åren.
Skolradion fredagen den 11 december 1964 hade tema julbordet. Så är presenterades detta i bild. Årets julbord var inte heller oävet men nu kan vi väl säga att julen snart är över. Till Tjugondedag Knut är det slut. Gott och trevligt var det i alla fall. Som vanligt stod torkat kalvkött högst på ranglistan tillsammans med Mor Ragnhilds goda limpa. Välkommen åter julen!
Julrosor är väl fantastiska ändå - de blommar trots snötäcket som döljer dem. Väl inne i värmen blir de så här vackra när de öppnar sig. Skira och okänsliga för kyla.
I det här hemmet firades det jul också år 1926. Hit hörde också en liten lagård samt lite mark som födde en ko. Det här året hade pappa fyllt 9 år. Hur jultraditionerna exakt utmärkte sig vet jag inte men just denna jul fick pappa en liten svart anteckningsbok, en vaxduksbok, i julklapp. Det har han själv präntat ner.
Utöver den linjerade anteckningsboken skriver han att "han fick en åsna, chokladkniv, 2 pennor, bok, slips, ljusstake, ett verktygsskaft och en marsipanpojke."
Undrar just vad det var för åsna och chokladkniven - vad var det? Verktygsskaft var en förberedelse för vuxenlivet för pojken i sågverkssamhället. Jag anar att den här vaxduksboken var början till det livslånga skrivandet som kom att pågå. Boken var kanske en äventyrsbok med cowboys och indianer, vem vet... Pappa var en bokslukare i hela sitt liv och någonstans måste det ha börjat.
Hans intresse att samla vapen började i unga år. Här har han ritat ett krigsfartyg med namnet "Rote" vid kajen. Soldaten Julius V. står där och skyldrar gevär. Pappa föddes 1917 under första världskriget och hade säkert hört berättas om krigsåren men hans stora intresse var mynningsladdare och allmogevapen för jakt.
Det säga att utan glittrande barnaögon saknar julen sin charm. Kan vi vuxna inte bli längtansfyllda som små barn?
Pappa skriver den 27 december i hushållets loggbok:
S är nu fyra år, i år längtade hon efter julen så att hon visste inte om hon skulle kunna "hålla igen ögonen" en kväll.
Jo jag somnade nog till slut ändå. Vaknade på julaftonsmorgonen då elljuset sipprade in genom dörrspringan, det luktade fernissa om det nyfernissade trägolvet, trasmattan i köket var på plats - den som går i blått, grankvistarna med röda sidenband hängde ovanför dörrarna och i finrummet doftade granen klädd och lyste med sin Luma-slinga. Där under låg julklappar inslagna och i köket spreds julens dofter av bak och stök som varit. Och ute var det vitt av snö - alltid!
Men inte förrän klockan 14 på julaftonen blev det jul på riktigt. Finkläderna var på och lutfiskmiddagen serverades. Då var ladugårdsarbetena över för dagen, kossorna hade fått en extra julgiva med doftande hö, bara kvällsmjölkningen återstod.
Jag känner den där känslan inför julen fortfarande. Det är härligt längtansvärt och pirrigt stämningsfullt. Jag är glad över att den känslan inte ersatts av cynism och tomhet
Julklapparna är inte ett stort längtansmål numera. Jag har ju allt som behövs, ja böcker kan gå an få.
"Dina bundsförvanter kommer inte nödvändigtvis att vara den sortens människor som folk bedårande ser upp till och om vilka de säger: ”Det finns ingen bättre.” Tvärtom: det är sådana som inte är rädda för att begå misstag och som just därför begår misstag. Detta gör att de inte alltid får erkännande för sitt arbete. Ändå är det dessa människor som förändrar världen och som, efter många misstag, lyckas åstadkomma något som verkligen gör skillnad i deras samhälle.
Det är sådana som inte klarar av att sitta och vänta på att saker och ting ska hända för att därefter kunna bestämma vilken attityd som verkar bäst att inta. De bestämmer sig medan de handlar, väl medvetna om att detta kan vara ytterst riksfyllt."
Detta är en kartong med Reda glasskäppor direkt från leverantören någon gång på 30-talet. Vissa glasbehållare är inte ens uppackade ur skyddspapperet. Skäpporna är en gåva för många år sedan från en släkting till en byggmästare som var med och byggde upp folkhemmet i Stockholm med funktionalismens bostäder. I en av funkislägenheterna bodde jag.
De här skäpporna, eller några av dem, tänker jag ska komma till pass här i köket framöver. Jag sitter på en liten skatt.
Förra helgen när jag var ute och letade mossa till amarylliskrukorna passerade jag detta söta röda torp som låg i en öppning i skogen.
Här bodde någon permanent men inte i det gamla huset, kanske används detta som gäststuga eller som arbetshus av någon som distansarbetar. Torpet och det timrade uthuset var inte rivet trots att ett nybygge var uppfört helt nära vid något tillfälle. Ljuset var vackert, det var krispigt kallt och jag föll för den rofyllda platsen som passerades.
Igår, den 3 december, utsågs fäbodbruket/säterbruket i Sverige och Norge till immateriellt världsarv av UNESCO (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization).
"I Skandinaviens berg, skog- och kustområden finns sedan århundraden en
historia av att flytta boskap till sommarbete och det har gett upphov
till en mångfacetterad fäbodkultur. Fäbodbruk handlar om allt från
djurhållning till livsmedelsproduktion, markförvaltning, hantverk,
musik, berättande och ritualer. Det är en tradition som formar
landskapet och bidrar till den biologiska mångfalden. Verksamheten
fyller även en social och kulturell funktion för utövarna."
"Immateriella kulturarv är traditioner, seder och bruk
som har överförts mellan generationer, till exempel olika former av
hantverk, ritualer, musik och berättelser. Unescos konvention om
tryggande av det immateriella kulturarvet syftar till att säkra
respekten för och öka kunskaperna om dess betydelse."
Fotohärifrån. Nysjöns fäbodar i Dalarna. Foto: Förbundet Svensk Fäbodkultur.
"Immateriella kulturarv innefattar traditioner, seder och bruk som
överförts mellan generationer. I fäbodkulturen ingår bland annat kunskap
om djur och natur, skogsbruk och musik."
Här på bloggen har jag skrivit ganska många gånger om fäbodkulturen eftersom traditionen intresserar mej. Här i byn finns inte några utövare av detta immateriella kulturarv.
Jag har inget emot snö. Det får gärna vara minusgrader så den stannar kvar. Jag har inget emot en sådan här utetermometer heller. Efter fönsterbytet har den här gamla termometern flyttats till det nya fönstret men fotot är från före bytet, det klumpiga fönstret syns i bild.
Byggnadsvård och val av termometrar till ett äldre hus hör ihop och är viktiga saker för en ann´.
Jag blev så innerligt glad då jag läste ett inlägg från i augusti på bloggen Äkta hem. Så väl beskrivet av Nina om glädjen över det som finns kvar efter en älskad människa.
Här syns de vaxduksböcker som jag kallar hushållets loggbok/-böcker. För mig är de värdefulla, de ligger mig varmt om hjärtat.
Det finns åtta stycken plus en mindre som är äldst. Den mindre påbörjade pappa som 9-åring 1926, i den finns både text och teckningar.
De andra sträcker sig från 1937 till 1990-talets mitt. Det är krig och fred, födslar och dödslar glädje och sorg. Det är mestadels pappa som skrivit, mamma hoppar in emellanåt efter giftermålet 1950. Deras olika kynnen kan beskrivas som fakta kontra känsla.
De här anteckningsböckerna är en källa till kunskap om byggnaderna och arbetet med det lilla jordbruket fram till nedläggningen 1971. Varje års skörd finns prydligt nedpräntad, inköp redovisade, speciella händelser noterade t ex när grävning för vattenledning gjordes är en bra sak att känna till och kostnader för detta. Sommarstugans tillblivelse är klargjord. Det som skiljer sig mest från dagens situation är hur mycket man hjälpte varandra här i byn förr i tiden - ja det gällde helt klart samhället i stort.
Så kom den då den beställda boken. Jag har börjat läsa och fattat tycke. Ser fram emot en spännande läsupplevelse.
Undrar just om jag ska föreslå den till läsning till läsning i vår lilla bokklubb. Vi har rätt lika smak då det gäller böcker.
Detta kan man läsa om boken på internet:
"Världens mest protestantiska land. Sverige - det extrema landet lagom
Sverige brukar lyftas fram som världens mest sekulära land - men det kan
lika gärna sägas vara det mest protestantiska. Ty Sverige vilar på en
paradox. I ett försök att förstå hur Sverige blivit som det blivit - och
varför det är så svårt att avvika i ett land som ser sig som öppet och
tolerant - ger sig statsvetaren Katarina Barrling ut på en tankeväckande
färd genom historien."
