Jag tänker mej att träffa dessa personer och många fler som inte finns avbildade över huvud taget. Och några levande förstås!
Men först julskinka, julkött, julbakat, kakor och godis.
.
.
Hej Viola,
har ganska nyligt hittat till din blogg och sett bilder på den fina 50-talsinredningen. Jag är född och uppvuxen i Sävar norr om Umeå - jag vet inte var det är du bor, Bygdeå? För flera år sedan var jag ute i svampskogen någonstans i Västerbotten och vi träffade på ett gammalt ödehus som var förfallet. Jag kunde förstås inte låta bli att gå in, älskar allt som är gammalt och är sakletare sedan barnsben. Det mesta var trasigt och inrasat men i kammaren bakom köket hängde ett par gardiner i fint skick som jag tog med mig därifrån. Jag har aldrig använt dem och kommer nog inte att göra det, men de är väldigt fina i grått och ljusgult, tryckt 50-talsmönster på kraftigt bomullstyg. De är inte fullängd utan slutar nedanför fönterbrädan. Om du skulle vilja så kan jag skicka dem till dig? Annars hamnar de på Myrorna. Vill du inte ha dem som gardiner går det ju alltid att sy kuddar eller klä om en pall eller liknande med dem. Observera att jag inte förväntar mig något tillbaka, jag vill bara att de ska bli uppskattade igen!
Hälsn Jennie
Klassresenären byter inte bara en klass mot en annan. Han eller hon kan sägas göra en resa genom det sociala landskapet och ställas inför en problematik som företer likheter med invandrarens - naturligtvis utan den dramatik som präglar dennes situation. Klassresenären befinner sig på främmande mark. Vanligen sker en acklimatisering. Klassresenären får ett nytt hem, en ny kultur och ett nytt språk. Men eftersom det är en resa och inte ett byte lever det gamla landet kvar som vanor och tänkesätt vilka tycks sakna berättigande i den nya miljön, atavismer från en fjärran men ändå nära värld.
Många skulle nog säga att vi inte lever i ett klassamhälle och att begreppet klassresa av det skälet är irrelevant. Rekryteringen till högskolan talar dock ett annat språk. I socialgrupp 1 gick 1992 vart fjärde barn vidare till högskolan, i socialgrupp 3 vart tjugonde. Och skillnaden var naturligtvis under den tid som jag här kommer att skildra många gånger större. När jag 1947 skrevs in vid Hvitfeldtska läroverket gick antalet arbetarbarn i ett elevantal på 1200 att räkna om inte på ena handens fingrar så åtminstone inte på fler fingrar än som ryms på en person. Man kan också invända att minskande löneklyftor urholkat klassbegreppet. Och så kunde det faktiskt se ut under sjuttiotalet. Under åttiotalet har emellertid trenden vänt. Men framför allt: klassamhället är inte endast en ekonomisk realitet. Det är också en kulturell konstruktion och det är om detta föreliggande berättelse handlar.Boken är läsvärd. Författaren berättar självbiografiskt och tankeväckande om resan från Göteborgs arbetarklass till professorsinstallationen vid Umeå universitet, om klassamhällets problematik. En lättläst och tunn bok som pekar ut klassresenärens dilemman.
Det var väl inte självklart för en arbetargrabb som jag, att läsa vidare på universitetet. Bland släkt och vänner vandrade alltid historier om studerat folks knepighet omkring. Den- och- den hade läst så mycket att han hade blivit ”knäpp”, den hade det ”snurrat runt” för, den kunde inte umgås med vanligt folk, den satt bara inne i huset och lät gräsmattan växa. Några stackare kunde till och med ”tas in på Sundby“ (=dårhuset) utanför Eskilstuna. Det var ingen hejd på studerandets farlighet.Om detta kan man läsa i samlingen Arbetarfamiljen Alderstrand i Eskilstuna som dokumenterats av Sörmlands museum.
Ekonomiskt fanns inga hinder, vi hade råd, men att satsa på en akademisk karriär var ovant i min släkt. Jag kände absolut inget motstånd från mina föräldrar, de uppskattade min läslust, förmåga och planering för en lärartillvaro i framtiden.