En annan lekstuga

Den här fina lilla lekstugan var den första jag lekte i, ett eget litet hus för barn. Det stod på gårdstunet mellan björkstammar hos lekkamraten och grannjäntan Karin. Kanske byggdes den till hennes äldre syster.

Det lilla huset hade rödfärgad panel och sadeltaket var pappklätt. Se vilken smäcker takfot! Dörren var en bräddörr med kammarlås. Ett mycket stiligt litet hus!

 

Karin och jag framför hennes lekstuga. Ni ser väl hässjorna i bakgrunden och ett stort pärlann. Det är juli och jag undrar om vi inte håller på att städa?

Karin är två år äldre och jag kan tänka mej att mina föräldrar resonerade som så, då hon blev äldre och inte intresserad av att leka i sin stuga, så var det dags för ett eget lekhus till mej och min lillasyster. Den byggdes stor nog att övernatta i för det här med att sova någon annanstans än hemma i sin egen säng var ju så spännande. Att övernatta med en lekkamrat hade jag prövat på som 5-åring och det gav mersmak.

Lekstugan på fotot fanns kvar längre än traditionen med hässjor och stora potatisland men revs slutligen på 90-talet. Och trots att jag fotograferat åtskilligt i bygden kom jag mig inte för att dokumentera detta minihus noggrant.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om barn, lek, lekstuga, övernattning

Lekstugan

Jag hittade ett mönstrat tjockt papper på en hylla i ett av överskåpen i masoniteköket. Ovanpå detta tjocka papper låg ett hyllpapper. Det här papperet gav en igenkänningens aha-upplevelse. Ge mej en tapetbit och minnena rusar till :-)

Jag kände genast igen det men det tog några sekunder innan jag insåg att jag höll en bit av lekstugans tapet i min hand. Så roligt, så innerligt trevligt! Vem hade kunnat tro att en bit av den fanns kvar. Lekstugan byggde pappa vid ladugården, intill rökbastun, den är borta sedan länge.

Gissa om vi haft trevligt där. Jo det vill jag lova!!!
Som barn behöver man inte märkvärdiga saker för att njuta av livet och ha trevligt. Lekstugan var enkelt möblerad men hade två rum och högt i tak. Tapeten satt i det inre rummet, kökets väggar var målade. Två små stolar och ett bord av trä och masonite snickrade pappa ihop, de målades i klarrött och vitt

Väggskåp blev det av en sockerlåda med tapet som hyllpapper och med rynkat tyg på spiral framför. När jag besökte Rismyrliden insåg jag att mamma använt en gammal lösning som förmodligen varit vanlig, kanske över hela landet. Åtminstone har det förekommit i enklare hus.

Har ni läst Ellen Keys tankar om inredning? Fortfarande gångbara enligt mitt sätt att se på tillvaron.

 Väggskåp i Rismyrliden

Sängar blev det av två upp-och-nervända potatislådor (pärlåd:er) per bädd, med  skumgummimadrass ovanpå och sängkläder förstås. Där övernattade vi nu och då. Innan jag somnade låg jag och granskade den där tapeten. Ofta skrämde vi barn upp varandra då vi hörde ett tickande i väggen, kunde det vara en bomb :-) Men vi visste ju att det bara var ljudet från ett "dödsur", en skalbagge som har ett knäppande och tickande ljud under den korta parningstiden. Långt tillbaka tolkade man tickandet som varsel om dödsfall, därav den folkliga benämningen. Strimmig trägnagare har jag senare stött på i min yrkesverksamhet. Bakom lekstugan på vedbacken låg oftast stockar som skulle kapas och klyvas till ved, därav förekomsten av skalbaggen.

Efter att ha legat och skrämt upp sig av tickandet sov man till sist trött och sött och vaknade till en ny sommarmorgon med blå himmel och tussiga moln som vandrade förbi utanför fönstren. Aldrig att det regnade ;-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lekstuga, talet, barnmöbler, lek, dödur, strimmig trägnagare

Stolsitsarna med 50-talsklädsel

För ett par år sedan inledde jag operation spara och renovera stolsitsar. Stolarna är klädda med samma tyg som soffan och just stolarna har använts ända sedan 1950, de har aldrig varit tagna ur bruk. Det här tyget är viktigt att bevara eftersom de hör ihop med soffans klädsel och hela 50-talsmöblemanget i alm.

Katter och småbarn hade fått härja fritt efter mammas bortgång - på ganska få år hinner förfallet gå långt. Men nu är det återställt i möjligaste mån. 

Det var inga problem att få loss den klädda delen som sitter löst i stolens sarg. Jag färdigställde en stolsits för att testa hur tyget blev innan jag fortsatte med resten.

Nubben togs loss och sparades. Tygets kanter kastades med overlock-maskin och därefter tvättades  tyget försiktigt för hand och torkades utbrett på frotté. Det krympte något. Sedan lagade jag tyget försiktigt där så behövdes, trådar tog jag från kanterna innan de kastades, bara för att få rätt kulör och kvalitet.

Längs kanterna sydde jag sedan fast en bred bomullsremsa. I den remsan fästes sedan tyget åter på stolssitsen med den gamla nubben. Det hela blev ganska bra, mycket bättre än innan åtgärden.

 

På gång.

På bilden ovan sammanfaller mattfransen med den losstagna stolssitsen -och bilden blir kanske lite svårförståelig just därför.

Soffans tyg är inte lika lätt att tvätta men det är inte heller behövligt på samma sätt.

Det finns många trevliga minnen med dessa gamla möbler som alla utom stolarna förpassades till uthuset då föräldrarna ansett att de givit vad de kunnat. Jag förhindrade att de hamnade på soptippen och tog förstås in soffa och bord då huset blev mitt.Och som sagt, stolarna som varit bruk sedan 1950 har äntligen fräschats upp. Nu återstår endast vaxning av träytorna med Antiquax. Sen är stolarna som nya ;-) Det är skönt att slippa jäkta med sådant här pyssel.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om 1950-talsmöblemang, stolsits, möbeltyg, rengöring

Bakom glas och ram

Kom ni ihåg skräcken för att behöva pressa växter i småskolan? Inget barn jag kände tyckte inte om att pressa växter till ett herbarium. Det pratades bland oss elever om att det brukade vara en hemuppgift över ett sommarlov. Minns jag. Men faktiskt ingick det inte i Lögdeå skolas utbildning med fröken Tora Strömgren.

 

DNA från förr bakom glas och ram ;-) 

Jag som gillade växter tog itu med saken långt senare, i högstadiet gissar jag att det var. Pappa gjorde en växtpress, jag plockade, pressade och satte upp de numrerade växterna på en styv kartong och skrev de latinska namnen. Lärde mej att med lite finsalt på blå blommor som liten blåkocka höll sig den blå färgen bättre. Sen en träram och glasskiva, ja det blev två stycken. Nu är växterna bruna och sköra men där finns bland annat kattfot, ögonpyrola, klotpyrola, björkpyrola. De hittas inte alltför lätt idag i byn.

Kattfötter växte då synligt längs Kustlandsvägens ren men inte nu längre. Jag nämnde att de minskat (vilket gäller i hela landet) för en vän som sa att kattfötter hittar man idag på en viss plats längre söderut längs Riks13. Javisst finns de, men antalet biotoper där de trivs minskar snabbt. Kanske vill man trots allt tro att det mesta är som förr om man bor kvar, kanske ser man inte förändringen när man är mitt uppe i den.

Med jordbrukets förändring på 70-talet har ängsfloran så småningom blivit mindre artrik. Visst är det så. Det ligger i sakens natur, i naturens lagar. Såklart.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om herbarium, vägren, flora, kattfötter, sommaräng, ängsflora

Busstrafiken då

Kollektivtrafiken i bilismens barndom bestod här av bussar som körde sträckan Örnsköldsvik-Umeå. Enda vägen som fanns att välja var den grusade Kustlandsvägen.

Mamma har berättat hur hon kunde sitta i det ena av de stora fönstren i farstun och se ända bort till Plogbacken cirka 900 meter längre söderut. På den tiden var landskapet öppet, sly fick inte komma upp, lägdornas gräs och åkerns gröda togs tillvara in på sista strået. Det var för värdefullt för att förfaras.

Allt eftersom har, förutom träd som planterats och den allmänna förbuskningen, två bostadshus och ekonomibyggnader uppförts längs den siktlinje som fanns på 1920-talet.

På 1920-talet dikades Aspfjärden ut i etapp två för att få mer odlingsbar åkermark till byns hemmansägare.  Nu har en stor del av den marken vuxit igen eller granplanterats. Utdikningen skedde alltså samma åtionde som mamma föddes. Jag har sett så många vackra landskapsbilder från Sverige förr i tiden där landskapet är kalt och jag har lärt mej att uppskatta detta mycket mer än den lummiga nutiden där horisonten skyms av lövmassor.

Demonstration längs Kustlandsvägen.
Här ses Kustlansvägen  där den har rundat Hallberget och leder fram till Lögd´.

 Mormor Alma och en höna med kycklingar på gårdsplanen. Kustlandsvägen finns bakom björken.
I fönstret till vänster om pardörren kunde mamma som barn sitta och titta ända bort till Plogbacken, föreställ er det ni som känner till byn idag. Redan på Plogbacken syntes när någon närmade sig byn på väg norrut. Mamma hade morbröder från Levar som körde buss längs dåtidens pulsåder, främst morbror Valle. Och enda kommunikationsleden med bil och buss var som sagt att köra Kustlandsvägen som passerade nästan förbi knuten ända fram till 1942. Hon, lillKarin kunde alltså sitta och vänta i fönstret och fundera på tillvaron

Här står att läsa något lite om vad jag skrivit om Plogbacken. Och här kan ni läsa en annan kvinnas minnen av bussar och den första kvinnliga chauffören.

 

Som hon och många andra har gått, cyklat, sprungit, lekt, moppat, åkt buss, åkt bil, sparkat, styrt barnvagn längs den här grusvägen. Livet levdes längs vägen. Alltid var det någon i farten, alltid fanns det någon att byta några ord med. Det var på den här vägen hon första gången träffade pappa om jag fattat rätt. Undra på att hon önskade att vägen skulle vårdas.

I styrelsen för vägsamfälligheten sitter nästan ingen som är född i byn eller grannbyn, där finns inflyttade eller ingifta män som inte känner till vägens eller byns historia genom självupplevelser från barndomen. Självklart har de knappast samma känsla för och kunskap om det kulturhistoriska värdet

Där längst bort syns ladugården som morfar byggde. Bostadshuset finns till höger om denbakom träd och sly. Det röda huset som syns i bildmitten är gammalt men det skymde inte sikten mot Plogbacken, som finns sisådär 750 meter bakom fotografens rygg. Träd och buskar tilläts inte växa upp så här oreglerat förrän från 1970-talet då en tydlig brytning i jordbrukandet skedde. Över hela landet.

Jag är säker på att min mamma säkerligen skulle ha gett sitt fulla stöd till att sträckningen av Kustlandsvägen genom våra två byar förblir bibehållen någon tid till, att ingen sträcka blir avsnörpt. Jag minns hennes sorg då hon på 90-talets början berättade att föreningen beslutat att ta bort sträckan förbi Jonzons ur underhållet, att vägen skulle växa igen. Hon hade inga verktyg och medel för att styra upp detta, en enkel kvinna med låg utbildning och utan kunskap och kontakter med andra som kände till vilka lagar och regler som gäller för en vägförening. Hon var ytterst ledsen för vägens skull, hennes älskade gamla Kustlandsväg. Jag bodde i Sthlm och det skulle dröja tills jag blev hemmansägare och hade anledning att sätta mej in i byns angelägenheter.

På tågresan till lantmäteriförrättningen läste jag bland mycket annat några spridda anteckningar jag hade kvar från ett föredrag av Berit Åhs.

"Makt = att få sin vilja igenom.
Makt = att få sin vilja igenom gentemot andra som vill något emot.
Makt = att få sin vilja igenom gentemot andra som vill något emot och att man känner till de mekanismer, regler och tekniker som används för att detta ska ske."

Själv tillägger jag att makt kan vara farlig om man utmanar andra maktsfärer. Även om det är rättvisa utmaningen strävar efter.

Jag önskar att Karin är nöjd i sin himmel! Utan hennes känsla för gammvägen som hon förmedlat vidare skulle jag aldrig ha agerat som jag gjort.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om vägsamfällighet, kulturarv, grusväg, makt, kunskap, rättvisa

Rundviksbussen

Rundviksbussen går som på räls. Den kommer, sen går den. I tid.

Och i lilla det blå huset i byns centrum kan man vänta på den. För länge sedan kördes den här turen av Karl- Ture Karlsson, numera är det Abrahamssons åkeri i Gräsmyr som kör linjen.

Och jo, det har varit förrättning i vägsamfälligheten som förvaltar gamla Kustlandsvägen. En lantmätare har justerat upp och räknat in sträckor som tidigare tagits med utan förrättning, justerat andelstal för ingående fastigheter, berättat om vilka stadgar som gäller med mera. Det känns bra om vi får ordning på detta. Tycker jag men kanske inte styrelsen, vad vet jag...

Anledningen till förrättningen är att en vägsträcka av gamla Kustlandsvägen påstods vara privat och styrelsen ville ta bort den ur föreningen. Vi får hoppas att kunskapen inom föreningen ökar, gärna under denna generation. Kustlandsvägen är INTE privat i någon sträcka genom våra byar. Jag strider för det pyttelilla kulturhistoriska arv som finns här. Amen.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lantmäteriförrättning, lantmätare, vägförening, vägsamfällighet, kulturhistoriskt objekt

Premiär

Vilken fröjd att kunna åka tåg norrut igen. Sedan stationen i Nyåker stängdes för ett antal år sedan (i samband med att Botniabanan planerades) har tåg inte varit något skönt alternativ för mitt resande norrut. Visst har jag nyttjat tåget ibland efter det att Nyåkers station lades ner, men det är några byten som ska till innan jag var framme. Minns nattågen med sovkupéer där man äntrade ombord vid 20-21-tiden och var framme vid 07. Att resa och sova gott samtidigt är ett minne blott, åtminstone inrikes. Nu är det dagtåg som gäller.

Nu kan man åka på Botniabanan med Norrtåg sedan något år tillbaka. Har premiäråkt och blev nöjd. Ordningen är återställd.

Att sitta och titta ut i blå timmen och samtidigt se in i kupén är en skön känsla. Där ute lyser det i en avsides belägen gård. Ok, tåget var försenat men det berodde på SJ som var sena till Sundsvall där byte skulle ske. Och eftersom SJ och Norrtåg är konkurrerande bolag väntar man inte in varandra. Vi resenärer får stå emellan. Ibland är valfriheten vi prackas på av samhället lite enerverande.

 

En timmes väntan i Örnsköldvik gjorde att en minnenas tur på stan hanns med. I det här huset bodde jag en sommar då jag praktiserade på ett arkitektkontor här i stan. Där på den översta balkongen i det fina trähuset fanns en utematplats och vad bättre var - en hängmatta. Den utnyttjades minsann på kvällarna. Särskilt härligt var det då det regnade. Minns också en kväll då åskmolnen hopade sig och vi var några kompisar som trängde ihop oss i en bil och körde upp på Varvsberget för att vara riktigt nära himlen för att ordentligt kunna njuta av ovädret med dunder och fantastiska blixtar.

Och tro det eller ej - Östmans musik finns kvar med samma fina neonskylt. Sådant blir man glad av. Den här gången passade jag på att plåta. Övik har länge haft kvar sina fina skyltar men nu börjar de tunnas ut längs huvudgatan. Tyvärr!

Att kunna åka utan byte från Övik eller Umeå direkt till Sthlm ger mersmak. Men vid lilla Nordmaling station stannar inte just de snabba direkttågen, då gäller byte. Men trots en del förseningar är jag nöjd, jag är ju tågfreak och valde "tyst vagn" för att kunna läsa och arbeta. Miljövänligt är det dessutom, tiden hinner ikapp mej. .
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Botniabanan, Norrtåg, SJ, tågresa, bekvämt, rofyllt, premiär

En byggnads historia III

Sedan 1996 står Karolina och Johan Öbergs hus öde efter att ha varit fritidshus några år. Det sades av köparen att det köptes in för att vara "buffertzon" mot närmaste granne för lagården på andra sidan Degermyrbäcken som idag står tömd på djur.

Färgsättningen skriker 70-tal och inte så modern idag men för övrigt är byggnaden inte alls i ruinerat skick. Rönnarna mot vägen är säkerligen ättlingar efter tidigare träd. Rönn har varit väldigt vanliga som alléträd och gårdsträd här i Västerbotten. Jag tycker om rönnar för kronorna håller oftast en vacker och rund form utan att de behöver klippas. Blad och bär är vackra, bären är bra mat till fåglarna. Har ni hört ett gäng sidensvansar kvittrande lika glasklirr kalasa på rönnbär?

 

Här finns en fin brunn med överbyggnad, hinken står kvar. Det finns inte många sådana brunnar kvar i byn.

Tvättstugan är den röda lilla byggnaden till höger. Den ligger på nära Degermyrbäcken som rinner nedanför. Några tiotal meter uppströms ligger ytterligare en tvättstuga, så vacker arkitektur. Fram till 1970-talet låg ännu en tvättstuga kvar ytterligare några tiotal meter uppströms, på andra sidan Riks13. Där brukade vi i hemliga klubben hålla till, enbart flickor tilläts vara medlemmar och vi hade våra överlevnadskit. En härlig tid var det!

Ser vi mot norr finns en äldre rödfärgad timmerbyggnad en bit bort. Fönstren är bytta till perspektivfönster men stommen är gammal. I somras röjdes en hel del lövsly bort ur vägföreningens dike. Plötsligt ser det inte ut som en övergiven avkrok.

Byn inventerades av länsmuseets bebyggelseantikvarier år 1990. Den här fastigheten är en av 14 som har en eller flera byggnader som anses kulturhistoriskt värdefulla. Av de klassade objekten har en västerbottensgård och två ladugårdar gått rivningsdöden till mötes.

Att de gamla fönstren finns kvar på Öbergsgården, som den kallas i inventeringen, gör mycket för att den kulturhistoriska värderingen anses hög. Samt att gårdsbildningen är intakt. Vid inventeringen fanns dessutom det vackra staketet kvar.
Så här beskrivs Öbergsgårdens material:

Bostadsfastighet/ Fd. torpfastighet.
I. Bostadshus 1,5 våningar. Byggmaterial timmer och resvirke. Fsadmaterial träfiberskivor. Taktäckning tvåkupigt tegel. Grund natursten?
II. Uthus 1 våning. Byggmaterial resvirke. Fasadmaterial träfiberskivor. Taktäckning plåt.
III. Tvättstuga 1 våning. Byggmaterial bräder, plank. Taktäckning tvåkupigt tegel. 1950-tal/b.äg

I. Spröjsade korspostfönster med bruna fönsterbågar och foder.
II. Bruna fönsterbågar med foder.
III. Röd masonitedörr.

Staketet var av äldre modell format som kvadratiska rutor. Det var fint. Någonstans i gömmorna har jag ett fotografi av detta. Idag finns bara stolparna kvar. De är gjutna av betong men med en trästolpes utformning. Spetsad upptill och med urtag i hörnen som om den vore av trä. Vacker lav har etablerat sig med tiden och gett betongen patina. Säkerligen är stolparna lokalt tillverkade. Här i bygden fanns betonggjuterier, ett för trädgårdsföremål som krukor och olika djur och ett annat för takpannor av betong.

 

Huset ligger intill gamla Kustlandsvägen precis som morfars hus. Den nygamla bron finns där borta längs den plogade vägsträckan. Och vägen har inte privatiserats. Det var värt att strida för detta.

Här är bron på lite närmare håll. Längst till höger syns ett litet timrat hus som långt tillbaka var Erik Or´s smedja, nu garage.

Så här såg gården ut förr, på 40-talet förmodar jag, med de typiska attributen: pardörr med överljus, korspostfönster, 1,5 våningar med låga fönster på långsidans övervåning, trästege rest mot spåntaket, bred träbro utan räcken, en gräsplan utan perfektionistiskt klippt "green". Thats it!

 

Grindarna, som är av senare datum, står öppna men staketet är borta. Så här ser en kulturhistoriskt intressant byggnad ut i min hembygd, i denna del av världen. Omärkvärdig kan tyckas men detta hus visar så väl hur det såg ut i byn i början av 1900-talet. Mitt och morfars hus är likartat men helt uppfört i timmer.

Vilka planer ägaren till Öbergsgården har med sin fastighet förutom att vara buffert mot närmaste granne vet jag inte. Rivning har jag hört nämnas. Ägaren är centerpartistisk kommunpolitiker, och den äldre generationen i släkten, även de f.d. kommunpolitiker, bor på fastigheten på andra sidan bron längs den vägsträcka som de önskade privatisera.

Bron över Degermyrbäcken som den såg ut för ett par år sedan.

Här syns en flygbild från 1957 med Öbergsgården inringad.

En byggnads historia I
En byggnads historia II

.
. 
Kanske har även andra bloggare åsikter om bebyggelsinventering, bebyggelseantivarie, anrik grusväg, staket, grind, timmer, farbar bro, tvättstuga, bykstuga, bäck, betongstolpe

Jag och min far

Magnus Uggla tolkar Olle Ljungström. Texten är hur bra som helst.

Jag har tidsbrist, häcken full om man så säger, och fortsätter sen med en byggnads historia III. Och en hel del annat. Njut nu Uggla och Ljungström!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om minne, Jag och min far, Olle Ljungström, Magnus Uggla

En byggnads historia II

Det var alltså skräddaren Johan Öberg (1864-1929) som lät flytta byggnaden längre söderut i byn alldeles intill gamla Kustlandsvägen invid två bäckar. Läget var valt med omsorg kan jag tänka, med den trolovade Karolinas föräldrahem inom synhåll. Tomten styckades av från Linas föräldrahemman. Karolina var nummer 2 i en barnaskara på 10 och föräldrarna var Jacob och Karolina Öberg. Johan var äldste sonen till Nils-Erik Öberg, född 1836 i Orrböle och hans hustru Karin född Ersdotter-Lydig, född 1861 här i byn.

Jag har fått berättat för mig att Johan hade förälskat sig i Lina som inte hade åldern inne för giftermål, åldersskillnaden var 18 år. Så Johan han väntade tills hon blev giftasvuxen och den 21 december 1899 firades bröllop. Karolina Öberg var född den 30 november 1882 och dotter till Jacob Öberg. De här två familjerna Öberg var inte släkt. Det tar lite tid innan detta föll på plats för mej. Släktforskning i en liten by med giften inom byn kan vara komplicerad :-)

Johan hade alltså tid att se om sitt hus, flytta och bygga upp, ordna det för en blivande familj. I äktenskapet föddes Hans, Olga, Johan, Signe, Elin och Sven. Samt en Sven som dog som barn. Mellan år 1900 och 1915 växte alltså sex barn upp här i detta hus.

Det här är tant Lina som jag minns henne. Svartklädd, med strikt knut och med milt utseende. Karolina har bemärkelsedag, kanske var det hennes 75-årsdag 1957. Då jag var och hälsade på var hon sjuklig. Vi brukade gå påskkäringar i byn, så även till tant Lina.

Eftersom ålderskillnaden till maken var betydlig blev hon änka i ganska unga år. Själv har jag inget minne av hennes make Johan, däremot av barnen Olga, Johan, Signe och Sven som alla var "tanter och farbröder" då jag var liten. Johan var den som bodde kvar i hemgården. Signe gifte sig i byn och av henne har jag fått många fina minnesbilder från livet förr.

 Klicka HÄR för mycket större bild.

Här står släkten uppställd för fotografering med mamma Lina sittande i mitten. Jag kan inte låta bli att tycka om sådana här foton.

Här sitter Johans och Linas dotter Olga, gift Karlsson. Hon föddes 1901 så ni kan ju dra en slutsats av inredning och kläder hur mycket hon fyller på bilden. En likartad matta hade morfar och mormor i sin kammare - blåvit rutig på diagonalen och i mitt tycke väldigt vacker. En sådan där matta som man passade på att snötvätta. Och spana in lampan med målad glasskärm i hörnet, natur med solnedgång. Mmmm...

Nu står huset tomt.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om släktsaga, minnen

En byggnads historia I

Det här fina huset inklusive uthusen på gårdsplanen, som ligger bakom fotografen, är klassade som kulturhistoriskt intressanta objekt i länsmuseets byggnadsinventering. Det ligger i min hemby. Fotot är taget någon gång på 1940-talet kan jag förmoda och idag ser det inte riktigt likadant ut som på bilden. Ytskikten är annorlunda men likväl klassades det som kulturhistoriskt intressant på 1990-talet. Förutom ett uthus ligger en av byns tre bevarade tvättstugor här vid bäcken. Timmerhuset är flyttat från Löta och byggdes i samband med detta på en våning med regelkonstruktion.

Ingen av byggnaderna underhålls efter att det såldes till 1996 för 63 000 kronor. Lite skogsmark hör till den här fd. torpfastigheten. Observera, det var klassat som torpfastighet tidigare men är ändå klassat som värdefullt!!! Ägaren och andra i byn säger att det är ruttet och kommer väl att rivas en vacker dag. Timmerhus som är det segaste som finns. Byt syllstockarna om de är rötskadade och du har en gedigen byggnad. Bättre konstruktion än liggtimmer får man leta efter: segt, elastiskt och med bra värmevärde. Byggnadsvård är en växande rörelse här i landet, starkt förankrad i mellan- och sydsverige. Att vara byggnadsvårdare är för många en livsstil. Heja på!

Jag önskar innerligt att det här inte blir en hussaga med sorgligt slut. Det finns alldeles för många sådana här i byn. Alla de byggnader som ansågs kulturhistoriskt värdefulla vid bebyggelseinventeringen finns icke kvar idag. Jag tycker att de kulturbevarande myndigheterna är dåliga på att informera om sina insikter men frågan är om det skulle betyda något just här. Byaledningen och de tongivande maktmänniskorna är helt utan kulturhistoriska insikter anser jag. Ägaren till det här huset är en av dem. Hur illa det är har vi fått så många exempel på under min korta tid som hemmansägare. Jag går ut hårt i min kritik, det är ingen idé att försöka gå varsamt till väga har jag insett. Hej, hej!

Så här skriver bebyggelseantikvarien i rapporten om förutsättningarna för att kulturvärdena ska bevaras: Ett bevarande av miljön kräver fortsatt hävdande av odlingsmarken. Vidare bör ängsladorna underhållas och äldre vägsträckningar bibehållas. Renovering och eventuell ombyggnad bör utföras på ett sådant sätt att byggnadernas ursprungliga kvalitéer bevaras. Det här är precis vad jag ibland tar upp på bloggen: landskapsvård, vikten av att bevara ängsladorna som nu är överloppsbyggnader och att gamla Kustlandsvägens sträckning bevaras, att ingen del privatiseras. Att byggnadsvårda sina hus - på rätt sätt.

Innan huset på bilden ovanför flyttades låg det dära Löta och beboddes det av Nils-Erik Öberg och hans hustru Karin (Catarina) född Ersdotter-Lydig. Jag förmodar att det var sonen Johan Öberg, född 1864, som lät flytta huset till sin nuvarande plats. Med allra största sannolikhet före giftermålet med Karolina, född 1882. Mellan år 1900 och 1915 föddes sju barn här.

Här en flygbild borta Löta från 1957. Det vita huset i mitten är Fritiof och Hanny Löfgrens bostadshus. Nils-Erik och Karin Öbergs hus var flyttat sedan länge då flygbilden togs, huset låg i backen ovanför Löfgrens hus. Vägen ôpp dite Myra tangerar husknuten, numera har Myrvägen ny dragning och går nedanför lagården.

Ni har väl kollat in på Flygfotohistoria - där finns flygfoton från hela landet att titta på, en svunnen värld!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om bebyggelseinventering, Västerbottens museum, länsmuseum, kulturhistoria, värdefullt, kulturvärden, fd torpfastighet, tvättstuga, flytt av timmerhus

King of the world

YES!
.
.

Tystnad - vad är det...

Myrarnas tystnad och storslagna kärvhet är något som är välkänt för den som vuxit upp på norrländsk landsbygd. Bara doften av skvattram, pors och myrvatten sitter i benmärgen. Fredagsriset med sina små minilöv, starr, mossor, tranbär och hjortron - allt finns där i fattigkärret. På fotot ovan tittar jag norrut över en del av den myr som är vår. Trots att det räknas som impedimentmark är våtmarken mycket värd för mej och min man.

Vänder jag mig om och blickar söderut syns alltså detta.150 meter från rågångspinnen står ett vindkraftverk som tillhör byns centerpartistiske kommunpolitiker. Kontrakten som markupplåtarna skrivit under innebär inskränkningar i en radie om 500 meter från verket, alltså 350 meter in på vår mark. Jajamensan, amen.

Och bortanför detta kraftverk finns ett till och ett till och ett till. Både till höger och vänster om. Ja, de är 40 stycken i dagsläget, fler och högre är att vänta. Den här sommarkvällen hörs ljudet från de här maskinerna då vi kommit halvvägs upp till myren, då det är ungefär en kilometer kvar att gå.

Att här inte är att tänka på att bygga sig en liten stuga är självklart. Jag får inte göra vad jag vill på min mark.  Tillståndet för kraftverken varar i 49 år!  Jag är död långt innan. Normalt löper tillstånd på 25 år. Här, då vindkraftverken tjänat ut efter 20-25 år, finns alla möjligheter att kommunen säger ja till än högre kraftverk - en liten kommun som N-ling ställer upp för de privata företagen och för sina politiker. Här är det tyska pengar som pumpats in i mitt landskap i de här höga konstruktionerna och i 25 kilometer vägar. Dessa är bestående i evighet, landskapsrestaurering är ogörlig. Delar av de myrar där vägar byggts är klass 1 myrar (högsta skyddsvärde) i länsstyrelsen inventering av våtmarker. Ni vet väl vad som händer då vägar byggs, hur floran förändras? Hur vattenrörelser påverkas?

Det här verkar många av bygdens människor mena att vi ska vara tacksamma över om vi förstått rätt. I Norrland finns det ju så mycken skog , så många berg, så oerhört många hektar myrmark som ju bara är oanvändbara impediment.

I januari 2004 lämnade vi in ansökan om bygglov för det här lilla pörtet  med torvtak. Kommunen sade nej till bygglov då bullret från kraftverken blir alltför störande. Att vi skulle kunna röra oss obehindrat vintertid på vår egen mark är inte att tänka på. Att träffas av ett iskast från vingarna vore direkt farligt. Vi är flera markägare som drabbas likartat men andra tiger. Så är livet i en liten norrländsk by. Och centerpolitikern menar att "man måste väl få göra vad man vill med sin mark". Så cyniskt.
.
Anders Jonsson, Aspeå, Lögdeå. Centerpartistisk kommunpolitiker i Nordmaling.
Kanske har även andra bloggare åsikter om våtmarker, myrar, vindkraftverk, markinnehav, personlig frihet, bygglov

Hållpunkter förr i tiden

En fråga från en anonym kom in till Timmer & Masonite:

"Hej! Hittade din blogg för jag letade efter uttryck i bondepraktikan. Hittade då detta om att kanken skulle dricka sig otörstig på Mattisdagen. Vet du varför??Jag kommer från nordvästra Ångermanland och där sa man det också. Övrigt en intressant blogg."

Frågan om varför kanken (=tuppen) ska kunna dricka sig otörstig på Mattiasdagen har att göra med värmens återvändande. Jag refererar till det jag hört och lärt mej här i Nordmalings socken i norra Ångermanland och tar upp mer än Mattiasdagen. Bondepraktikan handlar om praktiska tips om flora och fauna, klimat och årstider - vilka är under ständig förändring. Även almanackan med namnsdagar står under ständig förändring och nu då det agrara samhället är försvunnet känner få inte till alla dessa mässdagar.

Mattias har namnsdag den 24 februari, då firades Mattesmäss. Då ska dagsmejan ge så mycket dropp från taket att tuppen ska kunna dricka sig otörstig.

På Våffeldagen, Vårfrudagen, Jungfru Marie bebådelsedag den 25 mars ska oxen kunna dricka sig otörstig av takdroppet som dagsmejan orsakar. På den månad som gått från Mattiasdagen hade solen börjat värma alltmer och dagmejan blir allt intensivare. Minns att man förr inte hade rinnande vatten till bostadshus och ladugårdar. Kanske frös vattnet man hinkade upp ur brunnen efter ett tag då vattnet hälldes i djurens såar. Kunde man ställa en hink under takdroppet och bära in till djuren, blev livet kanske lite lättare.

Man brukade även säga "Mattias med sitt blida skägg, lockar barnen bakom vägg." Skägget är istapparna och barn hade inte alltid vinterskor så de kunde gå ut en stund i solvärmen längs stugväggen under dagsmejan. Så har jag lärt mej det.

Vid Pålsmäss (tidigare namnsdag för Paulus, nu ersatt av Pål) den 25 januari sade man att björnen vänder sig i idet.

I Pålsmässveckan kunde man se om höet skulle räcka tills korna skulle släppas ut på grönbete. Man såg ”öm he´va halvstelld”.

Ett annat bra kom-i-håg från förr i tiden är att "värst vintern ä mella Pårsmäss 25/1 och Kyndelsmäss 2/2. Då ha halve vintern gått."

*

Min mamma brukade säga att "dagen ha längte ett kanksteg mella vintersolstånne å tjugondaknut."
Dagen har blivit ett tuppfjät längre, alltså väldigt lite, under den perioden. Men det går åt rätt håll.

*

I samband med Ersmäss (Eriksmässan) den 18 maj brukar det komma en köldknäpp. Under intervallet 3 dagar före och 3 dagar efter är det kallt någon gång, detta kallas Ersmässgnäll’n. Under den veckan går iden upp här i bäcken.

*

Min mamma berättade också att faktiskt just idag "den 21 januari då börj’ talgoxen på drill och björken börj’ på skift’ i lila. Redan på juldagen börj’ skaten å prata ôm boe sitt." Vad dessa hållpunkter kom ifrån vet jag inte.

Det här är uttryck som inte har någon större relevans idag. Enbart kulturhistoriskt intresserade har glädje av den här kunskapen. Det innebär att den snart är död kunskap som endast finns inom de vetenskapliga institutionernas väggar, självklart är det bra att kunskapen inte försvinner helt. Men som åttonde generationen av en bondesläkt som bott just i den här i byn, har jag kunskapen kvar direkt traderad från mina förfäder. Det värderar jag högt.

Här finns flera härliga ord och en del uttryck att ta till sig i ett akademiskt arkiv.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Mattesmäss, Mattiasdagen, Pålsmäss, Kyndelsmäss, Ersmäss, traderade kunskap, bondepraktikan, årstid, natur

Mutmiddag

Det var juli. Året var 2003 och vi var relativt nyblivna hemmansägare och hemma på sommarsemester hos pappa som sedan ett år tillbaka var hemma från en sjukhusvistelse. En kväll blev vi bjudna till grannarna Erik och Inga-Maj. Bara vi, inte pappa, vilket var något nytt. Vi satt på deras gårdsplan vid utemöblerna, vädret var härligt somrigt och andra uteätare hördes på avstånd. Var det inte något med kyckling som bjöds? Då måltiden gick mot sitt slut undrade Erik om vi kände till det stora projektet som planerades på "fjelle". Nej, inte visste vi vad det var. Jo, några vindkraftverk skulle byggas. Men det är väldigt långt bort, långt uppe på berget på byns mark sa Erik. Jaha, vad det innebar fick vi ingen klarhet i, inget om storlek, antal eller över huvud taget någon vettig info. Så småningom tackade vi för maten och vandrade den korta vägen hem.

Så i slutet av augusti 2003 fick vi ett brev från kommunen inför samråd för av detaljplanen som skulle upprättas. Den innehöll miljökonsekvensbeskrivningen som krävdes för detta miljöfarliga projekt. Då och där förstod jag vad projektet innebar, en oerhört chockartad insikt. Som arkitekt och planerare hade jag lättare än många andra i byn att sätta mej in i verkningarna av 40 vindkraftverk. Jag kan tänka framåt, visualisera i mitt inre, förstå verkningarna av fundament, höga rörliga konstruktioner och 25 kilometer vägar. Det var sådant som få eller ingen i byn förstod då. Jag såg även att ett av kraftverken var placerat 150 meter från vår skogsfastighet, på mark tillhörande byns centerpolitiker och närmast därefter på en KD-politikers mark.

I samma veva förstod vi att sommarens middagsbjudning skulle föreställa ett samråd. Jadå. Så gör man i min hembygd. Det stod så småningom klart att markupplåtarna hade skrivit under kontrakt med vindkraftbolaget redan i september 2002. Av andra i byn fick vi veta att man hade hört om miljardprojektet. Ryktena var många, oredan stor. Redan i april 2003 hade en byastämma hållits som inte alla hemmansägare varit kallade till. Under "övriga frågor" hade byåldermannen informerat om projektet, frågor hade ställts, även kritiska sådana har vi hört i efterhand men något sådant stod inte i protokollet som skrevs av Erik och justerades av Rolf och sonen Anders Jonsson, centerpolitiker i kommunen. Dagen efter stämman skickade byåldermannen nedanstående skrivelse till vindkraftsbolaget, helt utan att medlemmarna i delägarförvaltningen visste om det. Och då ska ni veta att beslut i en delägarförvaltning ska vara eniga, i konsensus, och att samtliga medlemmar ska vara kallade till mötet. Jodå. Men så går det icke till i min hemby inte. Vi blev obehagligt överkörda av våra egna grannar och styrelsen. Hur illa det låg till förstod vi då vi senare fann skrivelsen inlämnad till miljödomstolen i Umeå. Vad är etik? Vad är heder? Vad är moral? Byåldermannens son Robert, som arbetade mot projektet, hade avrått honom att skriva under och jag har den vägen förstått hur skrivelsen kom till.

Klicka HÄR för större bild.

Byåldermannen lämnade in samma skrivelse in till kommunen i samband med att detaljplanen ställdes ut. Allvarligt talat tror jag inte hemmansägarna än idag förstår hur amoralisk och oetisk handling detta var - de som nu känner till skrivelsen. De flesta verkar tycka det är som det ska vara att någon bestämmer över dem.

År 2003 påbörjades alltså min insikt i hur odemokratiskt det fungerar i byn, hur en enda familj styr upp allt. Hur familjen styr utan att synas, hur de sänder fram sina villiga underhuggare, hur maktens människor agerar för egen vinnings skull. Det här genomsyrar allt i byn. Genom att inte följa stadgar och föreningskonvenanser, vilka politikerfamiljen mycket väl känner till men undviker eftersom de vet att kunskapen i de här frågorna är näst intill obefintliga bland medlemmarna, styr familjen upp det som sker i byn. Man styr även genom att sprida rädsla bland sina grannar och bybor, nåde den som tänker och tycker annat än La Famiglia.

Eftersom det är verksamhetsutövarens sak att hålla samråd enligt miljöbalken, avslogs vindkraftbolaget tillståndsansökan. Det räcker inte att grannar "informerar" över en mutmiddag. Företaget måste börja om på nytt. Grannen Erik som utsetts att ”samråda” med oss förhalade på så sätt, genom sitt agerande, projektet i ungefär ett år vilket självklart fördyrade projektet. Det insåg han inte vid middagen den vackra julikvällen. Tanken var ju att allt skulle löpa friktionsfritt, ingen opposition mot projektet skulle höras, det kan jag se av många olika protokoll som jag tagit del av. Här i byn är politikerfamiljen så van att ingen vågar ha någon avvikande åsikt i förhållande till dem. I folkmun har jag nu i efterhand lärt mej att de är kända som Stor-Räven och Lill-Räven.

Att jag är född och uppväxt i en sådan ohälsosam miljö hade jag inte fattat år 2003. Vad min klassresa har inneburit för egen del ser jag tydligt. Jag inser även att byns hemmansägare vill ha en ledare så man slipper ta egna beslut, man har inte släppt det patriarkaliska bondesamhället. Och minns - avståndet till Gnosjö är 976 km. Hur rätt har inte PO Tidholm i sin bok NORRLAND!!!

Det absolut värsta med projektet är inte den fysiska verkligheten, därför att vindkraftverk kan man ha olika åsikt om, utan det hemska är det sätt som folk jag känner och är granne med, behandlar sina medmänniskor. Etik, heder och moral betyder inget här, man skapar egna lagar och ingen utomstående granskar systemet. Jag vågar rakryggat säga vad jag tycker och tänker då på kommande generationer. Andra bockar med mössan i hand vad som än händer. Som jag skrivit så många gånger förut på bloggen - det saknas självkänsla här och då menar jag främst bland hemmansägarna i min by.

Lite måste man tåla 150 meter från rågången, i luftrummet ;-)

Vindkraftverken syns inte bara härifrån utan även inne i byn. Erik ser detta och flera av verken från sin gårdsplan fastän de står "så långt upp på berget, så långt bort i skogen". Även från morfars hus ser man dem. I byn talar ingen öppet om de 40 vindkraftverken.Ytterligare verk med 200 meters höjd är på gång där Anders Jonsson (C) och Berth Hägglund fd KD-politiker upplåter mark.  Kompakt tystnad råder. 

Erik och Inga-Maj Johans-n

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om muta, samråd, miljöbalken, miljökonsekvensbeskrivning, ohederlighet