Global inredning hittar hit

I ett hem är det personliga det förnämsta.  Just bevarandet av varje gammalt ärvt föremål visar på kulturell insikt och stolthet över sitt ursprung.

Det här ovanför är inte arkitektur, det är kommersiellt byggande, global varumärkesstrategi. Det ser likadant ut runt om i Sverige, i världen. En möblernas McDonald´s. Bilden ovan ska visa på hur det kommer att se ut i Umeå om ett år. Självklart jublar handeln. Ikea har numera börjat bygga stora handelsområden där företaget hyr ut lokaler till andra multinationella eller nationella företag, gärna klädkedjor. Det personliga särdraget försvinner fullständigt i detta giganteum.

Fram till nu har ikea varit lite av "högreståndsmöbler" här i bygden på grund av avståndet till närmsta ikea-varuhus. De som velat vara "annorlunda" har åkt till Sundsvall för att köpa nya möbler.

Jag har sett gamla välgjorda möbler åka ut hos dem som velat bli "moderna" och ikeas spånplattemöbler har inhandlats eller så har antika möbler lika de som slängts ut, bara lite större och naturligtvis dyrare, köpts.

 

  

 "Lyx" till folket. Kom och köp och känn dig väl mottagen med blanka golven, rulltrapporna och glasytorna. Här vet man vad som attraherar och får människor att känna sig speciellt utvalda.

Nu blir det var mans möbelvaruhus, själen i de inredningar som finns kvar i hemmen här kommer att försvinna. Rubbet slängs ut då möjligheten finns och invånarna i Nordmaling, Umeå, Västerbotten skaffar samma inredningsstil som alla andra i världen. Umeå är en studentstad och självfallet är det gott att finna billiga möbler för just den gruppen. Jag ska inte förneka att jag haft glädje av ikea. Deras bästa produkt, ljuskronan Sirlig i hantverksmässig luffarslöjdsstil från 1980 fyller fortfarande sin funktion med den äran. Deras stearinljus är väldigt bra kan jag tycka. Under denna tända ljuskrona satt vi ett gäng studenter i antikens kultur och samhällsliv en gång i skymningen och Pol deklamerade på grekiska ur Illiaden och sedan höjde vi våra vinglas och skålade för Homeros. Det var en känsla som inte låter sig upprepas.

Men jag jublar inte åt etableringen i Umeå med tanke på utarmning av den västerbottniska kulturen som kommer att ske. Att ligga i framkant innebär att vara personlig, inte utslätad och som alla andra.  Medel-svensson ligger inte i framkant utan följer den breda mittfåran. Om trettio år kommer man att förbanna den generation som röjde och slängde det personliga uttrycket som trots allt till en del fortfarande finns kvar i byar och på små orter i detta län.

Bild härifrån

Här är anläggningsarbetena av handelscentrat på Söderslätt påbörjat. Kolla vad som samtidigt sker här i min by då det gäller byggnader och MÖBLER.

Släng det gamla och köp ikeas platta paket med modernt och fräscht innehåll istället *obs - denna uppmaning är inte allvarligt menad*

.
.

n´ sinkar-Jack

Hembygdsmuseet dära Vall´n fick ett besök i helgen. Det var minst 20 år sedan jag var in där senast. Inredningen var vackrare än jag minns. Som i alla hembygdsmuseer finns mängder av föremål. Här är gåvogivarna noggrant angivna. Museet är beläget i ena flygelbyggnaden till den gamla prästgården, hembygdsföreningen bildades 1942 genom en man med kulturell insikt. På 1900-talet var det ofta präster och folkskollärare som på mindre orter hade erövrat detta. Hembygdsmuseet grundades således av kyrkoherde Adolf Råde. Han var född 1881 i Ängersjö, Nordmalings socken, avled i Uppsala år 1960.

  

Mitt bland alla föremål stannade blicken på en lapp i en pressglasskål på fot. (På bilden ovan tog jag bort den för att kunna fotografera skålen som helhet.)

På lappen stod: "GLASSKÅL. Har tillhört Erika och August Eriksson i Rönnholm. Lagningen utförd ungefär 1895 av torparen Jakop Pers´n på Tenstrand. Priset för dylik lagning var 2 öre per "zink".
Skålen skänkt av Amy och Teodor Eriksson Rönnholm."

Glasskålen hade två lagningar. Och det var min farmorsmorfar, född 1837, som lagat den. Sinkar-Jack kallades han. Fram till 1877 bodde han med sin familj i en stuga i min hemby, därefter köpte han ett 50-årstorp i Ava skärgård. Det innebar att han arrenderade en bit mark av en bonde (två bönder just i detta fall) på 50 år och timrade sig en torpstuga och en lagård. Samma år som han dog, 1927, gick kontraktet ut.

Jag har en salladiär som han lagat men det var roligt att finna den här glasskålen som han haft i sin hand och lagat. Och det märkliga är att givarna gett sig tid och intresse att nedteckna just detta om den lagade glasskålen. Han fanns således bevarad i deras minne då på 40-talet när många gåvor skänktes till det nybildade museet.
. .

Slipstenar

På väg norrut stannade jag hos bekanta. Där finns slipstenen kvar vid lagårdsväggen.

Häri byn är de flesta bortplockade och slängda, minnen av en slitsam tid som man inte vill minnas. Nu är det vara moderna tider! Det har försvunnit många sedan 1997 så jag gjorde en liten inventering i byn.

Vår slipsten finns dock kvar och den används. Vid slåttannan i år behövdes den för att få liebladen skärpta. Det är en vilsam procedur att slipa liarna och vassa blir de när man vet hur man ska slipa.

Vi har kvar den gamla slipstenen som pappa använde. På 1990-talet köpte vi en ny till honom, den sista de hade kvar på dåvarande Lantmännen (nu Granngården) i Umeå på Västerslätt. Den monterades inte utan ligger och väntar för framtida behov. För övrigt sa man på Lantmännen    att vi köpte den sista de hade och försäljningen av slipstenar skulle inte fortsätta.

Slipstenen dras av en elmotor och vattnet som sköljer ner på slipstenen samlas i ett bildäck som står under stenen. En vanlig och "modern" lösning :-)

Nu är gräset slaget ôppe hägna. Här syns ängsladan från 1878 som flyttats hit och där borta står en lie lutad mot knuten. Här kallar vi den här typen av enkel timring för en mellanskottskonstruktion, en mellaskôttslade.

.

.

"ute klubben"

Semesterbesök ute klubben, Järnäsklubb ytterst i havet. Himmel, hav och klippor. Här var min morfarsfarfarsfarfarsfar Johan Sikström den förste lotsen och det var år 1725 som han och hans medarbetare tillsattes. Här kan man läsa mer om kronolots Sikström.

Idag var havet lugnt och sömngivande. Solstrålarna strömmade ner över Kvarken. Slåtterblommor och fackelblomster kappese om att vara vackrast. Fyren Storbådan syntes vid horisonten. Och på land finns lotshuset som nu blivit Sveriges minsta vandrarhem med tre dubbelrum. Missa inte det om du passerar genom Nordmalings kommun.

Här hängde även fiskegarn på tork och rökt sik fanns att köpa. Ska du fota nylonnät sa medföljaren. Ja, det ska jag sa jag, det är dagens bruksföremål och det är oerhört trevligt att se torkställningen i användning.
En ny konsthall har också öppnat här ute. Kultur gillar vi absolut!
.
.

Mötesplats

På väg norrut kunde jag inte låta bli att stanna och fotografera den här gamla fina mötesplatsskylten. Gissa om man ser mycket intressant bara genom att vika av Europavägarnas spikraka sträckor där man knappt behöver vrida på ratten ;-)

"M"-et sitter överst på en tillyxad, inte svarvad, trästolpe. Färgen har chanserat men hur vacker och intressant är inte vägskylten längs en så avlägsen väg att få hittar hit.

Stolpen är nerspettad i marken och stenar ger ett stöd som håller på att ge vika. Trots att skogsavverkning skett här har vägskylten inte skadats. Det här är kulturhistoria i min smak, efterlämnade tecken längs kommunikationsleder. Ja, gamla kommunikationsleder över huvud taget. Stigar, spångar, broar, vägar. Sådant som så lätt förstörs om de inte behövs längre och om ingen ser värdet i det hela, om kulturellt kapital saknas.

Med i bilens handskfack finns alltid Vägars kulturvärden, Mia Andersson 1997, Riksantikvarieämbetet. ISBN 91-7209-048-0. Där beskrivs generellt olika kulturvärden med exempel främst från Södermanland. Trots det är den lika giltig i "Norrland".

 Och kan ni tänka er - även här i byn har vi en äldre trafikskylt som räknas in bland kulturobjekt längs vägar i Nordmalings kommun. Busshållplatsskylten som är placerad framför den forntida affären, påminner om den tid då bussbolaget Linjebuss körde turer genom byn. En kulturmiljöinventering gjordes av länsstyrelsen i Västerbotten och dåvarande Vägverket region Norr 1988. Undrar om Trafikverket, länsstyrelsen eller någon/några bybor har koll på detta och ser till att skylten bevaras inför kommande ombyggnad av Riks13 som snart kommer att genomföras? Idag finns varken affär eller busstrafik genom byn kvar.

Vem har skjutit prick på skylten tro? Kanske är det det lilla utbudet på kulturaktiviteter som en gång fick detta uttryck :-O

 

I ovan nämnda kulturmiljöinventering ingår även den bro jag slagits för och som nu reparerats.

Och bland en hel del annat även denna allé.

.
.

Att nå ut med byggnadsvård

En liten men pedagogisk och permanent utställning om byggnadsvård hittar man på Västerbottens museum.

Ovanstående panel behövs absolut inte bytas ut helt och hållet står det skrivet.

Det kan räcka med det här, de ljusa omålade trädelarna - en bräda och två ribbor.

Svårigheten för länsmuseerna är att nå ut till allmänheten. Västerbotten ligger långt fram då det gäller att ta fram bra material om byggnadsvård, så har det varit sedan 60-talet. Det här är en jättebra satsning. Men det syns inte så mycket när man reser runt på länets landsbygd, bara ibland. Så himla synd... Byggnadsvård innebär hushållning, resursbesparing, miljötänk, hållbara material utan cancerogena ämnen men kräver ett visst (stort) mått av insikt.
.
.

Ljuvligheter x 2

Den gamla pionen blommar skönt, jättedaggkåpans limefärgade fluff är i sitt esse just nu. Båda har jag fört in på gården, pionen som tonåring, jättedaggkåpan sedan jag blev hemmansägare. I den bästa av världar kan man njuta av detta två gånger per sommar eftersom Sverige är ett långsträckt land. Det här är för min del den andra gången, den nordliga. Det är bara att gå ur på gården och klippa sig en bukett eller tre. Hej hej ljuvligheter!

Hetta

Det var länge sedan det var så rött och hett över hela landet i väderprognosen.Jag var tvungen att fota av femdygnsprognosen i måndags. Värmen har hållit i sig hela veckan och man blir alldeles överrumplad och börjar nästan oja sig i värmen. Brända axlar efter rensning av trädgårdslandet blev det :-O  Att man aldrig lär sig.

Julisommar är dock en alldeles speciell känsla, inte alldeles oangenäm!
.
.

Frihetslinjen

Det bästa med att vara sin egen, ha eget företag, måste väl ändå vara att man har möjlighet att planera sin tid och planera för att arbeta så lite som möjligt?
Att fördela sin tid som man önskar, kanske på annat än bara på det som drar in pengar till livsuppehållet. Så där som det var i det agrara samhället, det gamla bondesamhället. Man arbetade åt sig själv. Samarbete krävdes. Det var säkert tungt många gånger men också fritt.

Att vara förnöjsam är inte något som nationalekonomerna uppmuntrar. Man menar att tillväxten stannar då, bruttonationalproduktens kurva rör inte uppåt. BNP måtte vara en dålig beräkning av livskvalitet! För kanske finns det ett annat liv än att tjäna pengar för att kunna köpa sig en livsstil, en viss status, större, högre, dyrare...

När den lagstadgade semestern infördes 1938 var det två veckor betald semester som gällde för anställda. Semestern var menad att användas till rekreation så att folk skulle bli friskare och orka arbeta ännu mer under övriga året. Jag minns att pappa arbetade  och jag gick i skolan på lördagar under de första skolåren. 1969 hade man i Sverige som helhet infört femdagarsvecka i skolorna. 1970 kom en lag om 40 timmars arbetsvecka för lönearbetare. 1978 infördes fem veckors semester.

Då jag flyttade ut från huvudstaden startade jag eget företag. Min syster hoppades att jag inte skulle bli "morotsbonde", vad som nu menas med det...  Att odla för sin försörjning är väl det bästa man kan göra. Man har koll in på minsta gödningsmedel och utsäde. Nu är jag ingen extremist i det fallet, kanske hör jag till en förlorad generation då det gäller att bli självförsörjande i liten skala. Men jag tror på filosofin och beundrar de människor som satsar sitt liv på förnöjsamhet och mindre konsumtion. Urban cultivating och gerilla odling är nutida trender. Mycket tyder på att det framöver blir stadsborna som får lära landsbygdsborna att närodla igen.

 

Illustration ur John Seamours bok om självhushållning.

Det var ju det här livet min familj levde då jag var barn och ung. Ett liv som jag alltid kommer att bära med mig som något väldigt vackert.

Så småningom hoppade även min man av lönearbetet och körde igång en egen verksamhet. Vi känner oss fria att planera vår tid. Kanske lever vi i den bästa av världar.

Många egenföretagare arbetar häcken av sig, eller påstår i alla fall att de gör det, det anses som något bra att stressa, ständigt vara behövd, ständigt vara uppkopplad. Visst, det är mycket arbete och mycket att hålla reda på i initialskedet men numera flyter det på i den takt jag bestämmer. Och visst är det övertidsarbete emellanåt men att intensivt sätta sig in i något och arbeta med det är något jag kan uppskatta. Momsredovisning varje månad tar numera inte mycket tid. Rutin sparar tid och ork och man köper förstås de tjänster man inte orkar, klarar av eller vill lägga ner tid på själv. Jag är förstås medveten om att alla inte kan styra sin tillvaro på detta sätt men att fundera över meningen med arbetet och livet kan vara nyttigt.

John Seymours "Handbok i självhushållning" fanns i min mans bokhylla när vi träffades. Ha, vilken fullträff! Det här ofta citerade uttalandet av Ernst Wigforss (1881-1977) är värt att lägga på minnet:

"Om målet med samhällsutvecklingen var att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet."
.
.

Att återskapa en äng

Förra sensommaren träffade jag mannen som skrev den här dagboken om att återskapa en äng. Med vilja och kunskap gick det hävdade landskapet att ta tillbaka. Ett imponerande arbete över lång tid. Det var inspirerande dag i Mellansverige kan jag lova.

Samtliga foton i detta inlägg kommer från Ängsdagboken.

Lien - ett av landskapsvårdarens redskap.

.
.

1960-talets sommar visar upp sig

Högsommar, julisommar, på 60-talet.

De två kusinerna blir avfotograferade med farbror Kalles nybyggda garage i bakgrunden. Världen var vår. Även om det regnade fanns roliga saker att syssla med. Som det gör på en bondgård, på ett lantbruk. Någon välklippt gräsmatta fanns inte i byn. Det var lie som gällde, gräsklipparna lyste med sin frånvaro. Och jag var mycket bestämd med att jag ville ha min vita sjömansmössa uppvikt och på svaj, jag ville ha den som en klockhatt till klänningen som mamma sytt med stor rosett i ryggen. Hade jag sett någon bild av Greta Garbo, tro...

Likadana slippers har vi. Med träsula och omjag minns rätt röd läderslejf. Och vita korta sockar, jojomensan!
.
.

Cykeltur

 En cykeltur längs en grusväg med mittremsa. Det är högsommarväder äntligen.

Sädesfälten avlöser varandra, just här är det korn som vajar för vinden. Där borta finns ett av de nya kommunala naturreservaten. Där man kan sitta bland 200-åriga ekar där får betar på en del av ytan för att hålla uppe hagmarken.

Beskrivning av området följer här:
"Ekarna gör att naturreservatet hyser en mängd olika arter. Träden står som värd för exempelvis den lilla gulpudrade spiklaven och den betydligt större oxtungsvampen. Är du intresserad av insekter har du här möjlighet att se arter som bålgeting, brun trädmyra och spetsfläckad trollslända.

Under århundraden så har människan nyttjat området för foder till djuren, vilket gjort att ekarna fått växa upp under ljusa förhållanden. Ekarna har därmed kunnat utveckla vida trädkronor. Idag kan vi sitta i skuggan under ekarna på bänkar och njuta av tidigare generationers slit."

Korn känns hemvant eftersom korn och havre var de sädesslag som odlades hemma i byn förriti´n. Här nere är vete vanligare men de axen saknar de mjuka, långa stråna som korn begåvas med. Bönderna jobbar febrilt här med att skörda höet nu, både som ensilage och som torkat och buntat hö. Hemma i byn  i norr slås många av lägdorna sent och höet får numera ligga kvar och ruttna, EU-bidraget är så utformat.

Förutsättningarna mellan norra och södra landsändarna är olika inom de flesta områden. Jordbruk, kommunikationer, tillväxt, in- och utflyttning, arbetstillfällen, miljötänk...  Det är både intressant och nedslående att jämföra förutsättningarna på det sätt jag har möjlighet till.
.
.

Musik i sommarkväll

Igår kväll lyssnade vi på en konsert på ett säteri. Det var musik av bland andra Henry Purcell,  Judith Weir, Dimitri Sjostakovitj, Claude Debussy och Tigran Mansurian.

Det här är ett bara sätt att få se vackra miljöer i ett sammanhang, inte bara under en visning av byggnaden.

De gamla fönsterrutorna är munblåsta och ger grönskan utanför ett vackert svävande och måleriskt uttryck.

Stråkkvartetten med fyra unga kvinnor - två violiner, en viola och en violoncell - spelade i sommarkvällen medan solen gick ner. Det var stämningsfullt, vackert och intressant.

 

Konsertlokalen var salen i en karolinergård från 1660-talet. Cirka 40 sittplatser fanns.

 

Utanför ena flygelbyggnaden står duvslaget i givakt.

Det är fint att få tillgång till konserter på slott & herresäten. Sommarprogrammet är digert med konserter på många platser och med många olika och skiftande artister. En sådan här konsert försöker jag se till att komma iväg på minst en gång varje sommar - till olika vackra platser. Och det är inte svårt då de slott och herresäten som öppnar upp är många och arrangören alert.
.
.

Sommartillvaro

Började semestern med att träffa några personer för att diskutera en av kommunens detaljplaner som är utställd för samråd. En tandläkare, kommunens f.d. miljöinspektör, en pensionerad "lyxhustru" och jag sågs för att utbyta åsikter och erfarenheter. Mötet var bra, tog bara någon dryg timme. Samråd innebär kommunikation med medborgarna (= en demokratisk process) och det förstår vi att ta vara på här söderut. Nu vill jag inte påstå att så aldrig sker i "Norrland", bara alltför sällan, om någonsin, i hembygden.

Sen bar det av med en god väninna på besök ut i sommar-Sverige som begåvade oss med sol och värme och god mat på den lilla restaurangen. Sämre start på ledigheten kan man ha.
.
.

Synen på "Norrland"

En stor dos naivitet, godtrogenhet och tro på mig själv fick mig att våga ta steget och bryta upp från byn som tonåring. Det där är några av de där egenskaperna som sägs känneteckna norrlänningar: naivitet, godtrogenhet, snällhet som kanske innebär dumhet och som gör dig lättlurad. Jajamensan, till det kommer varseljacka, Helly Hansen, en gammal Volvo och tidigt barnafödande. Där har vi glesbygdsbon paketerad. Den bilden av norrlänningen finns kvar idag. Och jag, jag som alltid försökt förklara för mina vänner och bekanta söderut att bilden är felaktig,  jag är beredd att överge mitt motstånd mot bilden trots att den rackar ner på mig och min bakgrund. Dock inte på mej personligen - jag har ju valt ett annat levnadssätt. Det börjar bli för många exempel som talar för att bilden är relevant. Den insikten är bland det tråkigaste som hänt under den senaste dekaden. Att min syn på mina gelikar förändrats radikalt till något negativt.

En annan bild av "Norrland" är obegränsad vidunderlig natur. I fjälltrakterna dit turisterna koncentrerar sig. Eller granskog och åter granskog för övrigt. Här finns obegränsat med natur och bor man mitt i den är den så självklar att den kanske inte ens betraktas som natur. Skogskovall, den ört som mamma berättade så glatt att kossorna hade som favorit då hon släppte dem på skogen, finns fortfarande i gamla skogar som inte kalhuggits. Kulturen då? Tja, vad är kultur? Här i glesbygden finns inte "finkultur" men vill man hittar man annat som kan inbegripas i kultur. Fast det jag sett är att "norrlänningarna" i gemen har svårt att vårda och sköta sin kultur eftersom det inte alltid är uttalat vad denna kultur är, och att den är nära inpå och ett så självklart fenomen för dem att kulturen förblir osynlig. Ja men se ha vi jämt gjorrt! He ä väl inge märkvärdit.

Smällglim växer på havsstranden och den växte på utmarken på den utdikade sjöstranden, numera övergivna lägdor (vall), flera skoggådda, eller som min min närmaste granne har gjort - planterat granar. Där växer inte smällglim eller slåtterblomma längre, de har kvävts av sly och starkväxande gräs.

Rallarros, almyche, mjölkört eller som Sara Lidman sa: almöke. Den vackra växten som andas lite, men bara lite, av övergivenhetens landskap. Stora ytor med rallarros är överdådigt vackra.

Glesbygdsborna hävdar gärna att Norrland ä bara bäst! Mest för att vara i opposition med centralmakten. Att säga att "vi bryr oss inte om er styrning av oss" trots att man inte kan frigöra sig från den. Motståndet blir bara ord, inte handling.

 

Västerbotten vill numera vara Berättarnas län. Ta över myten om Värmland som skrönornas bygd. Härifrån Västerbotten kommer sannerligen många författare, både nu levande och döda. Många av dem har velat fånga "norrlänningarnas", västerbottningarnas, själ. Och lyckats. Fotona ovan är tagna i relativt nyuppförda Sara Lidmans gång i Umeå, en cykel- och gångpassage centralt i staden vid järnvägsstationen. Både Sara Lidmans författarskap och den konstnärliga utsmyckningen av passagen har mycket intressant att ge. Här kommer "norrlänningens" försök att hitta något att vara stolt över så bra fram:

Å ha du hört att söderut
där dem hava
allting,
å vräka sig i
äpplen
å vete
å rosblommer
där hava dem
int snåttra!
He jer tjänligt åt dem!

He ä tjennlitt åt dämm! som jag skulle ha sagt om jag pratat med barndomens dialekt, det språk jag med min socioekonomiska bakgrund talade. Joo,Norrland är ju bara bäst eller hur...? Här finns naturtillgångar att exploatera och därefter förädla söderut.

Norrlänningars syn på sig själva är ofta att man är utnyttjade av den administrativa makten som finns söderut. Den varianten har jag hört till leda av både låg- och välutbildade. Och jag håller inte med helt och hållet. Varför vänta att andra ska se till att den egna situationen förändras. Skrik för f-n och samarbeta istället för att hålla käften och tiga still, istället för att tacka och ta emot. Var inte så förbenat "snälla".

Att underordna sig är ingen bra strategi - demokratin kräver engagemang. Annars blir man ledd i någon riktning utan möjlighet till egen styrning. Västerbotten är tillsammans med Bohuslän fortfarande en av de mest religiösa områdena i landet. Överheten är av Gud utsedd att leda oss, bed för de styrande om att de ska få en förståndig vilja. Jodå, nog hörde jag om det i min barndom. Ett sådant synsätt är väldigt passiviserande, man behöver inte säga vad man själv vill, man behöver inte visa var man står, bara be till Gud och ta emot vad som ges. I den meningen är jag ingen "norrlänning" men ändå känner jag starkt för människor med en äkta och innerlig kristen tro. Jo jag vet, det är tudelat.
.
.

Regler ? Regler!

Titta vad som kom fram under den platsbyggda garderoben då den revs. Det måste ha åkt in genom en glipa vid sockeln av misstag.

Föreningsregler för den förening vi barndomskamrater startade då vi byggde en koja i skogen!
Inser att jag ligger nog bakom mycket av skrivningen, renskrivningen på min skrivmaskin förstås, men även formuleringarna kan jag tro.

Jag skrev först fel, höll in caps lock-knappen så det blev ett frågetecken istället för en punkt efter första rubriken Regler? Skrev om för att det inte skulle vara någon tvekan om dessa regler verkligen var det som gällde för vår kojförening.
-------------------------------------------------------------------------------------------------

REGLER?

.

REGLER.

1. Vi ska inte ljuga!
2. Vi ska inte viska, så att den andra inte får höra.
3. Vi ska alla hjälpa till med jobbet!
4. Viska göra roliga saker tillsammans!
5. Vi ska inte kasta papper runt kojan!
6. Vi ska inte ta mer än 50 öre med oss om vi samlar
    in pengar!
7. Vi ska meddela om vi inte kan komma till klubb-
    mötet!
8. Vi måste ta med märkena!
9. Vi måste kunna lösenordet!
10. Vi ska ha en egen sång!

------------------------------------------------------------------------------------------------
Åren har gått.

Reglerna visar på en demokratisk ordning och med annan skrivning kan de även gälla för en vuxenförening som t.ex. byns olika samfällighetsföreningar. Reglerna handlar om nå´t så´nt här:
Man ska vara sanningsenlig.
Man ska informera, inte undanhålla något för medlemmarna. Transparens ska gälla.
Alla ska ges möjlighet att komma till tals.
Man ska inte vara hotfullt tvingande.
Man ska utföra arbete gemensamt
Man ska tänka miljömässigt riktigt och vårda den natur vi äger
Man ska inte utestänga någon ur föreningen på grund av ekonomisk utsatthet
Man ska ha medlemskontroll vid omröstning, endast medlemmar har beslutaderätt
Man ska försöka skapa en gemenskap att vara stolt över!

Så det så!!! E dänne fatta väl vem som hällst!

Imorgon ska jag på ett möte i en samfällighetsförening där styrelsen och många av medlemmarna kan det här med föreningsliv. Jag är tacksam att ha den föreningen som motpol till föreningarna i byn norrut, för att slippa tro att allt går så rufft till som vi blivit vana med i den norrländska byn. Föreningsstyrelserna går inte att jämföra alls. Den sydligare vinner ÖVERLÄGSET.

Ett tiosidigt häfte i A5 format kom i god tid före årsmötet. Datum och tidpunkt är satt för att så många medlemmar som möjligt ska kunna delta.

Där fanns kallelse, där fanns en dagordning anpassad till mötet, inte bara den dagordning som står i stadgarna utan avpassad till mötet. Det innebär att de punkter som inte har relevans inte finns med - t.ex. "ändring av stadgar" eftersom styrelsen inte har förslag på en sådan ändring.

Där fanns en tydlig verksamhetsberättelse för det föregående året, med genomtänkt struktur utan hopblandning med innevarande år och utan skrivning om vad som borde ha gjorts eller ska göras framöver. Här fanns en redig och strukturerad verksamhetsberättelse. En sådan som man lätt kan gå tillbaka till framöver om man vill se vad som gjordes 2013.

Och framför allt - här fanns de inlämnade motionerna ordagrant angivna som förslagslämnarna formulerat dem, inget dravel med styrelsens egna omformuleringar. Inget försök att undanhålla medlemmarna information. Heja! I jämförelsen blir det jordskredsseger till södra delen av landet!
.
.