Københavnsvy

När jag besökte Köpenhamn senast hamnade jag på varuhusets Magasins restaurang som ligger högt ovan Kongens Nytorv. Där satte jag mig på en barstol vid fönstret och såg detta:

 Du måste absolut klicka  på fotot för att se stadssilhuetten mycket tydligare.

Vindkraftverken i bakgrunden ligger i Köpenhamns hamnområde, alltså helt inpå huvudstaden. Jämför det med att vi hade några vindkraftverk i Ropsten, Frihamnen och i Värtahamnen i Stockholm. För jämviktens skull. Det är så lätt att bo i en stor svensk stad och köpa in sig i vindkraftverk som ligger miltals därifrån och vara nöjd över sitt miljöengagemang - låt se om den miljömässiga vindenergitrenden skulle få lika många svenska stadsbor som anhängare ifall höga vindkraftverk fanns vid den egna horisonten. Det är så lätt att säga sig ha miljövänligt tänk då vindelen, ja även grön vattenel, produceras bortom synhåll, långt bort i kolonin "Norrland".

Nu var det inte vindkraftverken jag var ute för att se där i Köpenhamn, men de undgick mig inte. Jag hade besökt danska landsbygdsvänner och strosade nu på Strøget, köpte Mega Musselmalet, gick i antikvariat, besökte ännu en gång Ny Adelsgade 12 med Tage Andersens butik med de postmodernistiska blomsterarrangemangen, allt i väntan på tåget hemåt.

Nedan ser ni fördelningen av vindkraftverk i Mälardalen och i norra Norrland. Skillnaden i antal vindkraftverk är slående. Jag följer debatten i två landsändar. Eller debatt, den är näst intill obefintlig i norr. För inställningen på min norrländska landsbygd domineras av åsikten: He ä bara å bygg. He ä bra för bygden!

Första siffran anger antalet befintliga vindkraftverk 2013, den andra anger det ungefärliga antalet planerade verk.

Västerbottens län  236 -1430

Norrbottens län  92 – 1949

Jämtlands län  118 - 1689

Stockholms län  9 – 106

Södermanlands län  6 – 165

Uppsala län  14 -52

Västmanlands län  66 (ingen förändring)

Källa: vindbrukskollen.se

Det är som vanligt Norrlands glesbygd, ja landsbygden överhuvud taget, som exploateras med hjälp av svenska städer och stadsbaserade företag som köper in sig i vindkraftanläggningarna och säljer kanske vidare till "miljövänner". Så här kommer det att fortsätta i Norrland och det är inte underligt om norrlänningar hålls för lättlurade och naiva av storstadsbor.

Klicka för att lättare läsa denna artikel från juni 2014.
Fotot på artikeln hittades här.
 

Eskilstuna kommun köper vindkraftverk i Sollefteå. Stockholmsbolag köper in sig bland annat i Jädraås, Hälsingland. Då har dessa kommuner och kommunala bolag gjort sitt för miljön. Det är samma sak som när svenska företag förlägger sin industriella produktion utomlands, numera företrädesvis i Kina, och svenska politiker slår sig för bröstet för att vi i Sverige minskat koldioxidutsläppen rejält och vill att u-länder och Kina ska göra detsamma. Trots att vi bara har flyttat utsläppen för vår konsumtion utomlands.

Här ser ni ett av de 6 vindkraftverk som finns i Södermanland. Ett lågt gårdsverk i Vingåkers kommun, i storlek lika de övriga 5. Det är ingen industriverksamhet med 150-220 meter höga kraftverk, eller högre, som vi i Norrland sagt och säger ja till.

Det är bra för hela Sverige om Stockholm växer. (Det har vi ju hört trumpetas ut några år nu.)
Det är bra för hela Sverige om Mälardalen växer.
Det är bra för Norrland om Mellan- och Södra Sverige växer.
Det är bra för övriga Sverige om Norrland låter sig exploateras genom gruvprospektering, vindindustri och skogsskövling.

Jorå! Just det - låter sig exploateras. Låter sig. Åtminstone då det gäller vindindustrin har kommunerna vetorätt. Men kommunpolitikerna vill oftast vara till lags, inte vara gnälliga och spjärna emot. Man tror att exploateringarna ska ge arbetstillfällen och inkomster till kommunen. Jorå! Men hur blev det? Och hur blir det? Vem har ansvar för Norrlands landsbygd, vem tar ansvar för att den ska få fortsätta leva, ska fortsätta vara attraktiv? Inte är det staten som gör det.

Varför inte lyssna på Po Tidholms Sommar i P1 år 2014 e. Kr. Det är starkt om vårt älskade "Norrland"! Den landsbygd som storstadsborna passerar i sina stadsjeepar mellan hemmet och medelklassklustret i fjällen.
.
.

Vid vägs ände

Orört. Obebott. Vackert vid vägs ände. Vägen hit byggdes på 1960-talet. Att någon bryr sig ser man ju på att skorstenen fått ett skydd. Bara att flytta in.

De finaste husen är de som inte "kramas" ihjäl. Detta finns i hemkommunen och jag minns inget från den tid det var bebott. Från de här fönstren kan man se Kvarken, en fantastisk utsikt ska ni veta som inte varit här! I direkt anslutning till fiskebod och till ett naturreservat.
.
.

Förtroendekapital?

Vem här i byn tror ni har vunnit mest rent ekonomiskt på de 40 vindkraftverken som uppförts på Gabrielsberget?

Klicka för större text.

Så här skriver centerpolitikern Anders Jonsson inför det förnyade samrådet om vindkraft på G-berget:
"Bygg så fort som möjligt"
"Positivt för byggden att det byggs"

Ursprungligen skulle bybon och kommunpolitikern Anders Jonsson (C) ha fått ett vindkraftverk rest på sin mark. Eftersom han ville tjäna mer på sin mark, erbjöd han sig upplåta mark till ytterligare 3 kraftverk. För denne politiker föll alltså ersättning för fyra verk ut då de uppfördes. Var och en av markägarna har förhandlat enskilt med vindbolaget, att Anders J skulle ha nöjt sig med 50 000 SEK per verk har jag svårt att tro. Det är den låga summa som nämnts falla ut för ett uppfört verk på berget. Utöver det får markägare med avtal en årlig ersättning beroende av elproduktionen för varje enskilt kraftverk. Det här gäller samtliga markupplåtare som har avtal med Svevind. Avtalen finns inskrivna i fastighetsregistret. Följande illustrationer är hämtade ur miljökonsekvensbeskrivningen (MKB).

Här syns en skiss där tre vindkraftverk är streckade (och eventuella). De är belägna norr om lilla Vinsjön och närmast byn. Av dessa tre är två belägna på centerpartistens Jonssons mark, ett på en annan kommunpolitikers mark, kristdemokraten Hägglund. Hägglunds mark är insprängd mellan Jonssons ägor. Hägglund bor inte i byn utan har köpt upp ett antal hemman i bygden och är en av de större skogsägarna i kommunen.

Åhå! Här är fyra vindkraftverk placerade norr om Vinsjön. Det nordligaste har kommit till på Anders Jonssons mark sedan förra skissen. Mycket vill ha mer...
Utöver dessa vindkraftverk har dessa allianspolitiker var sin snurra i det större sammanhängande området.

Klicka för större planens båda delpartier tydligare.

Okej, det här var första steget.
*
Utöver detta fick Jonsson ersättning då vindmätningsmasten monterades på dennes åkermark för flytt upp på Gabrielsbergets topp. Sonen fick betalt för att hålla vindmasten med diesel för att den skulle fungera under ett drygt år. (Vindmätning skedde först då projektet hade fått slutligt tillstånd!, inte i förväg. En något underlig tågordning.)
*
Anders Jonsson anställdes av Kaj Johanssons Åkeri AB från Vännäsby under anläggningsarbetet som tog drygt 2 år. Kaj Johanssons Åkeri AB vann entreprenaden och kommer inte från Nordmalings kommun. (En intressant fråga är hur mycket kommunen tjänade på projektet? Något mer än att tyska montörer köpte engångsgrillar och flintastekar på Konsum? Övernattningsmöjligheter för långtidspendlare?)
*
Anders Jonsson planerade att öppna bergtäkt för att sälja bergkross till vindkraftföretaget Svevind. Han och hans föräldrar var de som intensivast försökte få oss bybor att upplåta privata vägar till vindkraftbolaget i samband med anläggningsarbetet. Naturligtvis utan att hemmansägare och övriga bybor skulle inse vad det var man ville med förslagen.

***

Jag fick för några år sedan en elak fråga från sekreteraren Erik i bysamfälligheten då denne insett att jag argumenterade för en demokratisk ordning i bysamfälligheten (jag ville bli kallad till årsstämmorna): "Vad har du gjort för byn?" Nu för jag frågan vidare: Vad har denne centerpartistiske politiker, denna politikerfamilj, gjort för byn som de inte tjänar pengar på? Hur kan vi veta att de kommunpolitiker som medborgarna röstar fram tänker på kommunens bästa och inte enbart sitt eget. Man blir fundersam då Anders Jonssons (C) agerande tydliggörs, hans positiva inställning i samrådet bör således tolkas som följer:

Bygg så fort som möjligt (så behöver jag inte vänta på ekonomisk ersättning)

Positivt för byggden att det byggs (det ger mig personligen ekonomisk vinning om vindkraftverken byggs)

*
Kanske tycks det tjatigt med mina inlägg här på bloggen. Men detta är samtida hembygdshistoria, nutidshistoria som ska dokumenteras eftersom det fått och får stora konsekvenser för byn, ja för bygden. Processens gång intresserar mig. Människors reaktioner intresserar mig. Hemmansägarnas och bybornas tystnad förfärar mig. Man kan missförstå och tro att konsensus råder för det är tyst i bygden. Så trist, farligt och förfärligt!

Jag har under fyra decennier sett byn tappa geist, få minskad sammanhållning, avfolkas, tappa service, hålla på att förlora det lilla som finns av kulturlandskap, växa igen mer och mer eller planteras igen, skogar kalavverkas, jag har märkt hur känslan av att gemenskap i byn minskat. Något jag inte vill önska något samhälle. Det enda som kan göra något åt landsbygds-Sveriges förfall är politiken. Dock - inga riksdagspartier vill hantera landsbygdsfrågorna och kommunerna vill inte gnälla för då  får de dålig PR. Och staten går fri från ansvar.

Inte är det väl underligt om politikerföraktet breder ut sig i landet då människorna inser att folkvalda (kommun)politiker "skor sig" på andras bekostnad, att de endast ser om sitt eget hus. Medierna granskar inget, "Norrland", dvs. halva Sverige ligger i djupare medieskugga än någonsin.

Efter förra bloggposten om Isegori, om åsiktsförtryck, fick jag ett mejl från en kvinna på andra sidan Kvarken med ett utdrag ur Vasabladet den 15 augusti 2014. Läs HÄR vad som står där. Det är trist, farligt och förfärligt!! Men utmärkt att det tas upp i media, här i länet har det varit väldigt tyst. Mestadels positiva artiklar har producerats i Västerbottens Kuriren och Folkbladet. Och det är utmärkt att det bloggas om. Därför att tystnad är trist, farlig och förfärlig!!! Tystnad är ett brott mot demokratin, ett sätt att hålla en diktatur under armarna. Både internationellt och på byanivå.
.
.

Isegori =

= medborgerlig rättighet att i statsstater uttala sina åsikter.

Ordet lärde jag mig i somras i ett mycket trevligare sammanhang än vad jag nu kommer att berätta om.

Vilken motsättning. Ingen bra idé.

Åsiktsfrihet är ett okänt begrepp bland hemmansägarna i min by.
Hör här bara:
Byastämman var avslutad. Hemmansägarna reste sig allt eftersom och ställde sig i kö för kaffe. Själv hindrades jag, när jag reste mig upp, av en kvinna som ville prata. Undanträngd och isolerad från övriga, fick jag därpå en fråga från vederbörande utan att någon annan kunde höra. Den framfördes med ett "leende" på hennes läppar, allt för att ingen annan skulle förstå vad som avhandlades, att ett förtäckt hot uttalades.  
Hur har du tänkt dig din framtid här i byn? sa La Famiglias Vera J, född 1934 och pensionerad lågstadielärare, till mig, en vuxen och ansvarstagande femtiotalist. La Famiglia, med sina anhängare, skulle förstöra min framtid var andemeningen. Jag blev mycket överrumplad och vad eller om jag svarade finns inte i mitt minne. Hotet framfördes för att jag hade yttrat mig i samrådet om vindkraftindustrin i byn (långt ifrån den enda) där hennes son var ekonomisk storintressent genom markupplåtelse. Sådant får inte förekomma i en by där en enda familj bestämmer vad som ska tyckas i enskilda frågor. Ingenting förvånar mig längre då det gäller min hemby. Som tur är har jag erfarenhet av mer civiliserade samhällen att jämföra med.

Jag hade även försökt hindra att sonen Anders Jonsson (C) skulle få tillstånd att genom täkttillstånd spränga bort en miljon (1 000 000) ton berg alldeles i kanten av den sjö jag och de andra hemmansägarna äger och förvaltar, byns enda. Ingen annan hemmansägare i byn vågade säga något över huvud taget i frågan, oberoende av utbildningsnivå.

Så går det till i en glesbygdsby där alla stryker makten medhårs och hemmansägarna därmed avsäger sig bestämmanderätten i alla frågor där vårt gemensamma ägande avhandlas. Hot är första steget, vad blir familjens nästa steg? Så agerar politiker i en liten by för att behålla makten och få ekonomisk vinning. Kjell Sundvalls Norrlandsbeskrivning i filmen Jägarna från 1996 med korruption och egna lagar stämmer dessvärre alltför väl in. Det är skamligt.

Säg mig - varför skulle jag låta mig tystas???

 Klicka på bilden för ännu större format.
Båda ställer också upp i valet 2014.

Nordmalings centerpartistiske politiker Anders Jonsson vars mor centerpartisten Vera Jonzon tar till hot för att få sin vilja igenom i bysamfälligheten.

Brist och saknad

Här i byn har vi på de senaste 60-70 åren inte haft en byålderman eller ordförande som varit infödd, alltså född och uppväxt i byn. Är det inte märkligt? Troligen gäller det även längre tillbaka men jag har ännu inte undersökt förhållandena då.

1974 avsattes den man som varit byålderman från 1947. Han hade då på flera år inte sammankallat till byastämma och de då yngre ville inte finna sig i att någon helt självsvåldigt bestämde över byns gemensamma ärenden. Att man vågade bryta traditionen var antagligen att lagen om förvaltning av samfälligheter (1973:1150) antogs strax före. Bildandet av en byaförening var dock inte juridiskt bindande (troligtvis beroende på okunskap) utan byn var fortfarande delägarförvaltad och allt vad detta innebär. Detta har för min del varit ett måste att reda ut för mig själv för att förstå det som hänt och händer.

Den "ordförande" som valdes 1974 hade rätt inställning till sin roll. Ordförande Lindgren var omtyckt därför att han såg till byns bästa, inte till sitt eget. Inom styrelsen drev han att "det inte är bra om en enda familj får för stor makt". Styrelsen såg därför till att La Famiglia hölls kort, naturligt hade annars den dåvarande centerpolitikern valts till byordförande efter sin far.

Ordf. Lindgren satt till 1998 då han avgick på egen begäran. Sekreterare och kassör satt kvar. Till ny ordförande valdes den nu sittande, en man, ingift och vars hustru då nyligen övertagit föräldrahemmanet och de bosatte sig i byn. Det är en man som inte förstår sin roll utan sköter föreningen som en enväldig byålderman, nu med La Famiglia i ryggen. Familjen föredrar att agera någorlunda osynligt men med en följsam "högerhand", ett känt manér från storfinansen och storpolitiken.

Detta förhållande är inte populärt men medlemmarna låter det bero och visar möjligen sitt missnöje genom att inte komma till byastämmorna, vilket i sin tur ger familjen än större makt eftersom där enbart finns "trogna" medlemmar som helt röstar till familjens fördel.  

På mitt initiativ bildade byns hemmansägare 2007 en registrerad samfällighetsförening genom Lantmäteriets försorg. Men det har inte förbättrat medlemmarnas ställning, det mesta går på i samma ullstrumpor eftersom ordföranden är densamme. Skillnaden är att alla numera blir kallade till årsmöte och får en dagordning. Innan dess gick allt enligt "hävd och tradition" som fru Famiglia uttryckte sig.

Sekreteraren har suttit sedan 1974 och är numera själv en "propp", kanske utan att inse det. Det har blivit vanligt här i byn att man sitter läääänge. Ett generationsskifte har påbörjats, söner övertar föräldrahemmanen. Det är svårt att finna sjävständiga yngre (då menas 40 år eller äldre) hemmansägare som vill åta sig ett uppdrag. De som ev. ställer upp i någon form är i händerna på La Famiglia där fru Famiglia sitter som sammankallande i valberedningen. Därför är ingen förändring till demokrati att vänta.

Bild härifrån.

Vet ni vad jag tror det beror på att ingen infödd har åtagit sig ordförandeskapet på mer än ett halvt sekel? Det beror på bristande självkänsla bland oss hemmansägare. Faktiskt tror jag det. Vi vill bli ledda av makten oberoende av vart det barkar iväg. Varför har annars ingen född i byn varit byålderman eller ordförande på en mansålder? Det är endast att beklaga. Varför skulle man annars finna sig i att bli förtryckt? För nuvarande situation är dålig för byn på alla sätt. Rädsla skapar ingen gemenskap och det är La Famiglia medvetna om. Rädsla hos andra är ett sätt att behålla makten. Kolla bara på dagens världspolitik!

När jag berättar och diskuterar med mina vänner här söderut om förhållandena i byn säger de ord som "kriminellt", "olagligt" och någon menade att hemmansägarna är "a-politiska människor" och det skulle betyda att dessa "inte vill något". För politik mina vänner, det är att vilja något! Förändra till det bättre!!!

.
.

Åkerbärsdebatt

Kan man annat än älska "Norrland"?
.
.

Platsens ande

Att tala inför en samling människor var aldrig roligt som tonåring, ja det höll i sig längre än så för min del. Samtidigt var det viktigt att lära sig våga. Det gavs möjlighet till detta i skolan och jag minns särskilt ett tillfälle.

I svenskundervisningen i årskurs 2 eller 3 på gymnasiet skulle alla förbereda ett framförande i ett valfritt ämne. Jag valde helt fritt ämnet "Att bygga i byar". Varför i all världen? Ja, inte vet jag mer än att det måste ha intresserat mig redan då. På den tiden gick det inte att "googla" fram uppgifter, vi skulle leta i bibliotek och kanske ringa någon sakkunnig. Av svenskläraren Ingegerd Klintebäck fick jag tips om en politiker som var intresserad av ämnet. Med bävande hjärta slog jag numret i telefonkuren med många enkronor i beredskap. Bara detta var ett orosmoment, tänk om pengarna inte skulle räcka och samtalet brytas just då det var som intressantast. Vi fick ett bra samtal, mannen i andra änden var mycket förstående och hjälpsam mot en liten gymnasist.

Då vi några veckor senare hade redovisning inför klassen var jag nervös. Men samtidigt klar över min egen inställning i frågan som jag framförde med referenser till uppgifter jag funnit. Uppskattningen av min insats från läraren var stor. Vad jag sa? Vet inte, utkastet finns inte kvar. Men jag inser att vad jag ansåg om hur man skulle bygga i byar gick fram. Inte ta åkermark i anspråk, bygga i randzoner, anpassa byggnader i storlek och form,  smyga in nya hus i befintlig bebyggelse och antagligen en del andra saker. Genius loci var något jag stötte på några år senare. Vilket även innebär att anpassa byggnaden till terrängen, inte planspränga och jämna ut - idag det allra vanligaste byggsättet.

Hur man bygger i byar har sedan dess intresserat mig, planmässigt som formmässigt. Flera framsynta länsstyrelser och byggnadsnämnder har genom åren gett ut broschyrer i detta ämne men de nås av alltför få som planerar att bygga.

Läs just denna broschyren här om så önskas.

Den norske arkitekturteoretikern Christian Norberg-Schultz kom 1980 ut med boken Genius Loci: Towards a Phenomenology of Architecture, en bok som ofta omnämndes bland oss arkitekter i samhällsplaneringssammanhang.

Då jag läser den utmärkta broschyren Anpassning till platsen som byggnadsvårdsportalen Hålla Hus gett ut, både i pappersform och digitalt på nätet, blir jag förvånad men glad då jag ser vad som skrivs på sidorna 11-12 illustrerat av en sur tomte :-) med bildtexten: "Den gamla svenska tomten bevakade och skyddade gården."

Här ett utdrag ur broschyren Anpassning till platsen:
ANPASSNING TILL OMGIVNINGEN

Inom arkitekturen brukar man tala om genius
loci som uttryck för platsens själ eller ande.
Uttrycket kommer från den romerska mytologin
och var benämningen på de andar som man
trodde bebodde och vaktade en plats. Från vår
egen mytologi känner vi igen tomten i dessa
tankegångar. Tomten är just den skyddsande som
har bebott och bevakat gårdarna i våra trakter.
För att hålla sig väl med honom gällde det att
anpassa sig till de förhållanden som han förvänta-
des tycka om, d v s vara varsam och mycket
försiktig med förändringar i livsmiljön. Det finns
mycket nedärvd visdom i detta förhållningssätt.
Även för den som inte tror på tomtar finns all
anledning att ta tillvara denna visdom.

Vykort av Harald Wiberg 1972

ATT FINNA PLATSENS SJÄL

Den plats man väljer att bo på är inte bara en
bostad. Den utgör också en livsmiljö som man
skall leva med, påverkas av och bli en del i. Det är
därför klokt att innan man väljer boplats, lära
känna platsen, dess omgivningar och dess histo-
ria. Det kan vara motiverat och ofta intressant att
leta i arkiv efter gamla ritningar, beskrivningar,
brandförsäkringshandlingar eller annat som ger
en bild av vad som hänt med huset under tidens
lopp. Det är först när man funnit och känner
samhörighet med platsens själ, som förutsättning-
arna för en riktigt bra anpassning till omgivningen
finns.
En boplats är alltid präglad av sina natur-
förutsättningar, men också av det näringsfång
som bedrivits och ibland av lokala traditioner. En
bostadsort är också alltid präglad av den tid i
vilken den växt fram. Det tar sig uttryck i landskapets
karaktär, dess växtlighet, bebyggelsestruktur och
i sättet att utforma husen, komplementbyggnaderna,
trädgårdarna och inhägnaderna, m m.

ATT UNDERORDNA SIG PLATSENS KARAKTÄR

Våra bebyggda miljöer har präglats av många
faktorer när de genom åren har växt fram. Bygg-
naderna har naturligtvis alltid uppförts för att
tjäna ett visst syfte. Funktionen är alltså en grund-
läggande faktor. Byggnadstraditionen har länge
använts för att ge placering, material och form att
fylla denna funktion. Ideal förändras med tiden,
och därmed också de medel man använt för att
uttrycka dessa ideal. Man kan tala om byggnads-
stilar eller arkitekturstilar. Genom att försöka läsa
bebyggelsen och förstå hur den växt fram ökar
kunskapen om platsen och dess historia. Med ökad
kunskap stiger vanligtvis också respekten för
platsen och de karaktärsdrag som förmedlar
denna kunskap. Man underordnar sig platsens
karaktär. Man undviker då att ta bort de delar
som ger platsen dess identitet. Eventuella till-
byggnader och komplementbyggnader utförs då
med syfte att snarare förstärka än försvaga
platsens  karaktärsdrag.

 En annan tomte, tecknad och målad av Harald Wiberg.

Det här var att leva med naturen som bundsförvant var en visshet som äldre generationer levde med och tog sig olika uttryck (som vi anser urmodiga). Numera glömmer vi ofta detta eller struntar helt enkelt i platsens ande med fult och dåligt slutresultat.

Ju fler som bevarar äldre byggnader och anpassar nya till platsen, desto mer lockande blir det att bo i en sådan miljö. Och de flesta vill väl att landsbygden ska leva, eller... Så tänker åtminstone vi bebyggelseantikvarier, restaureringsarkitekter och byggnadsvårdare. Om landsbygden och landsorten drar till sig fler boende, för kommunernas del gärna med starkt skatteunderlag, finns kanske möjlighet att bygden överlever.
.
.