Himmel och pannkaka

Himmel så grant det kan vara en solig januaridag då det mesta går i blått.

.

.

Grejat 2018

Detta var året då vi själva "vilade" från praktisk byggnadsvård. Hantverkare anlitades att utföra det som stod på listan och det var inte så mycket denna säsong. Vi däremot, arbetade med ett färdigställande på annat håll, när vi inte befann oss i morfars hus. Det mål vi satt upp där inom byggnadsvården/ restaureringen blev vi klara med i år. High-five!

Men nu till morfars hus: övervåningens fönsterbågar mot söder och väster hämtades av Steen på  Klabböle fönsterhantverk som under juli månad tog bort kitt och glas, skrapade bågarna, oljade in dem...

...satte tillbaka glasrutorna med linoljekitt, målade några tunna lager med linoljefärg. Klart och bra blev det. Han använder normalt linoljefärg från Wibo i Göteborg och det hade vi inget emot även om vi själva använder andra fabrikat när vi målar. Delar av karmarna skrapade och målade vi själva, så även fönsterblecket.

I nuläget skrapar vi inte allt på insidan, endast det som vetter mot utsidan. Träet i bågar och karmar är av god kvalitet - inget behövde bytas eller lagas.

I slutet av juli fick vi hjälp med stolpverket i ladugården. En grundsten hade kantrat och stolpen hade dåligt upplag. Detta ordnades till.

Det här var en liten men dock skönjbar egeninsats i masoniteköket. Köksbänken fick tillbaka sin svärta. Träskivan lyftes över på bockar och behandlades med bets och vax. 1950 ströks bänkskivan med laboratoriebets och sedan dess har ingen behandling gjorts vad jag känner till. En liten yta originalbets lämnades synlig där den inte uppmärksammas så väl. Det ingår i mitt sätt att se på restaurering (återställande/återskapande).



Året innehöll åtskilliga timmars arkivstudier sittande på plats i fyra arkiv. Allt för att känna hembygden mer på djupet och förhoppningsvis få veta eller få förklaringar till sådant jag kanske inte förstår eller känner till.
.
.

Ett riktigt kottår i år

Det sitter ingen krans på dörren i år. En toppgren av en vindfälld gran får göra tjänst.

Kottarna dinglar maffiga och tunga med sina lager på lager med fjäll.

I min ena hembygd växer granar i massor, det är inget problem att få tag i granris. I min andra finns  mest ädellövskog i grannskapet och granarna är få. Granris blir där en dyrbarhet som inte är lätt att få tag i annat än på stadens torghandel. Detta är en av de skillnader som uppenbarar sig.

Jag är glad över norra halvklotets barrskogsbälte.
.
.

Som fladdrande fjärilar

Jag köpte en fjärilsamaryllis med tre stänglar före jul. Nu när blommorna slår ut skänker de skönhet i lugn-och-ro-rummet. Jag vill ta till vara var eviga sekund...

.
.

På topp

Här står jag på toppen av Vesuviuis en sval decemberdag under min Grand Tour, ett bildningsår inom humaniora och restaureringskonst i Italien. Jag trivs i landet där kulturhistorien får ta stor plats! Carl August Ehrensvärd (1745-1800) uttryckte efter den resa han gjorde att: »Antiken har haft smak och vi ha sökt smak».

Jag åkte dit upp med en buss i reguljär trafik från Herculanum nedanför vulkanen. Med på bussen fanns ytterligare tre italienska passagerare men ingen av dem gick upp mot toppen från bussens ändhållplats. Det var en rätt lång vandring med rullande små lavastenar som underlag. Jag ville upp för att kika ner i kratern och en vakt följde efter, med avsikt att se till att jag inte halkade ner i kratern förmodar jag.

Innan toppbesöket hade jag bott i alldeles underbara, livliga Neapel några dagar och sedan besökt Pompeji. Jag kom att återvända dit fler gånger under detta år och även senare. Vintern är en perfekt tid att vara turist i Kampanien. Som reselektyr hade jag den gången Goethes italienska resa. När Johann Wolfgang besökte Vesuvius hade vulkanen ständiga småputtrande utbrott så sällskapet måste skydda huvudena mot nerfallande klumpar.

Några utbrott var det inte vid mitt besök. På bilden bär jag favoritkläderna - en skinnjacka från Masens skinnindustri i Malung, en randig filtad yllekofta med blixtlåsstängning av Pia Wallén, pilotbyxor med många bra fickor och stadiga promenadskor av läder från Don & Donna (tror jag visst det var). En röd rätstickad yllehalsduk av egen produktion.

En höjdpunkt!
.
.

Nyårsgrupp

I år blev växtarrangemanget i kopparkärlet lite snabbfixat. Tid till något mer ypperligt saknades. Så färgerna hör mer ihop med nyår än jul med tonerna i silver, vitt och grönt.

Gott nytt år!

.
.

Perpetuum mobile

En spiral av metallfolie. En virvatell. Ett klassiskt julpynt. Spiralen snurrar hela tiden om den placeras över en radiator eller annan värmekälla. Nästan i evighet.

Det är stillsamt vackert.
.
.

Vad vackert är

 Dagen efter danföredanföredan-kalaset...

...mötte oss detta i dagsljuset som strömmade in. Det enkla är det vackra!
.
.

Traditioner att gilla

Även i år blev det julens matbröd bakat som jag bara missat två jular i mitt liv.

Här ligger två av tre färska rågsiktsbröd i den bleka julaftonens sol. Till dessa bröd hör torkat kalvkött, hela köttstycken av kalvinnanlår som torkat på svag värme i ugnen i tolv timmar eller mer. Detta är, i mitt liv, de bästa av julens smaker.

Även röda tulpaner hör numera till julens fröjder. God fortsättning!
.
.

Anledningen till julfirandet

Jacobello del Fiore målade omkring 1410 en triptyk där anledningen till julfirandet berättas: Jesu födelse. En händelse som har fått djupgående konsekvenser för mänskligheten.

Då målningen utfördes hade det gått runt 600 år efter födelsen och del Fiore har förskönat händelsen en hel del med guldglorior och sidentyger. Triptyken, med ett utsnitt här ovan, finns att beskåda i sin helhet på Nationalmuseet i Stockholm.
.
.

Avbrott i julstöket

Vi gjorde ett avbrott i julstöket dan före dan före dopparedan, för att besöka nyinvigda Nationalmuseet. Nu var här mindre trångt, mer konst och konsthantverk hade tagits fram ur magasinen och kunde exponeras då nya fristående väggytor hade byggts. Och framför allt var rummen så mycket färgstarkare, en trend i tiden. Att samtala i caféet var omöjligt då det var oerhört dålig akustik där. Den nedre skulpturhallen, där café och restaurang tidigare legat några år, var vackert belyst med hjälp av dagsljuslanternin och artificiell punktbelysning. 

 

Det här äkta paret fanns kvar och funnit en ny plats. Över huvud taget gick det att känna igen sig i museets våningar. Upplevelsen av det nyinvigda museet var övervägande positiv.

.

.

Brusa-karameller

I högstadiet hade jag en lärare i svenska. Hon hette Gudrun och kom från Lima i Dalarna men bodde så länge jag minns i Levar. Hon var tillika gift med mammas kusin. Av henne fick jag i vuxen ålder, på förfrågan efter att ha blivit bjuden på godsakerna under en julmiddag, receptet på Brusa-karameller.

Igår kväll kokade jag årets karamellsats. De är krispigt sockriga, inte sega, och smälter i munnen. På receptet kan man se att det är gammalt. Kkp = kaffekoppar används som mått och margarin används istället för smör. 1 kkp = ca 1.5 dl.

" BRUSA KARAMELLER
3 kkp socker
1 kkp mjölk
1 msk margarin
1 msk kakao
1 msk vaniljsocker
+ hackade nötter efter behag (igår tog jag ca 1,5 dl)

Kokas ½ - 1 timme, ska bli grynigt i kanterna och pösigt på mitten. Hälles i smord form och skäres i bitar.
Recept på julgodis fått av Gullan Jacobsson, Levar."

Personrelaterade påtagliga minnen tilltalar mig, de finns kvar. Men vad ett ackusativobjekt är, är jag inte rätt person att redogöra för :-) Gullan var intresserad av hembygdshistoria och arbetade med det efter att ha blivit pensionär, om sin hemby Levar skrev hon en C-uppsats vid Umeå universitet med laga skifteshandlingar som underlag.
.
.

• • Hålslag • •

Ta matt papper, relativt kraftigt. Vik sju spetsar med längden 40 cm. Ta fram hålslaget och stansa ut hål enligt bilden - på båda sidorna. Klistra ihop. En adventsstjärna är född. Den här köpte jag av en arkitektkollega (som även tillverkat den) för si så där tjugo år sedan. Sedan dess har marknaden översvämmats av vita stjärnor, men ingen med hål stansade med hålslag ;-)

Tänk, då var det så ovanligt med stora VITA adventsstjärnor att Rebecca Tarschys (då design- och arkitekturskribent i DN) skrev en blänkare om just denna stjärntyp som spred ljus i ett arkitektkontors fönster på Kungsholmen.
.
.

Allmän flaggdag för demokratin den 17 december 2018

Den 17 december 2018 är en flaggdag i Sverige beroende på att det är 100 år sedan riksdagen fattade beslut om demokrati, om kvinnlig rösträtt. Det är regeringen som beslutat om att 17 december 2018 (men inte kommande år) ska vara flaggdag.

Bild från internet.

Jag skulle till att hissa flaggan i topp i morse. I flaggstången. Men det stötte på lite problem. Flaggstångslinan var fuktig då snön och kylan kom, så den var nu stel och styv och svår att få loss från knapen. Att den skulle löpa lätt och rätt genom blocket upptill var osäkert. Så jag lät bli, kanske gav jag upp för lätt men snart nog ska julgransflaggorna fram så jag väntar tills dess.

Dagens flaggning är dock behjärtansvärd. Endast i 100 år har kvinnor i Sverige haft rösträtt. Endast i etthundra år!!! Ibland kan man tycka att jämställdheten kommit rätt långt, men lika ofta tänker eller säger jag: "Har vi inte kommit längre i detta land som påstår sig var det mest jämställda i världen!"
.
.

Luciafirande 2018

Hade möjlighet att besöka Luciafirandet i Adolf Fredriks kyrka i år. Det var en återkommande tradition när jag bodde i Sthlm men på senare år har jag och min kompis träffats på Luciakvällen istället för att lyssna till skönsång i någon annan kyrka eller konsertlokal.

Men i år igen alltså tillbaka till ett arla Luciafirande. Några av Adolf Fredriks musikklasser gav oss besökare en mycket stämningsfull halvtimme. Först kom samtliga tärnor och stjärngossar in och ställde sig i koret. Efter några sånger rörde sig de yngsta ut i korsarmarna med jämn fördelning (kyrkan har korsformad plan). Det innebar att vi i kyrkbänkarna blev omvälvda med skönsång vilket är himmelskt vackert.

Att ta bilder vid sådana här tillfällen är inte kul men det blev i alla fall ett par stycken vid Lucians uttåg. Min spegelreflexkamera sänder ut infrarött ljus för att försöka hitta rätt skärpa och det tror jag nog irriterar Luciatåget. Blixt är inte att tänka på, det stör alldeles för mycket. Hur som helst var det härligt att återgå till den välbekanta traditionen i Adolf Fredriks kyrka.
.
.

Om att flytta till en by

Ni skall få ett smakprov ur Kerstin Ekmans senaste bok Gubbas hage (sidan 16), om hur pass idylliskt det kan vara att flytta ut på landet till en liten by. Stor igenkänning:

Det är sällan lätt att flytta in i en by. I Valsjöbyn hade det inte varit några problem. I Själand i Ångermanland hade grannen skjutit våra katter och slängt ett hagelskott efter Börje. I fyllan får man hoppas. Hur som helst tog det inte. Man ska inte komma till byar med nya idéer och i synnerhet inte med prat om unika miljöer och skyddsvärda biotoper. För att ens ord ska gälla och ens idéer kunna genomföras i en by skall man vara barnfödd där eller åtminstone som sommarstugeägaren mittemot vår tänka garageutfart släkt med en som var det.

Det är inte ens lätt att flytta tillbaka om man är barnfödd där ifall man värnar miljö och kulturhistoria och dessutom under många år på annan ort utanför häradet har tillgodogjort sig andra normer och tankesätt än dom finns i byn.

Tankebubbla av vitglaserat porslin av Lena Ignestam. 

Bild härifrån.

.

.

Stenimitation å vägg från 1800-talets mitt.

Det ni ser här är timmerväggar klädda med papp som handmålats med stenimitation. Ovanpå detta en tryckt papperstapet.

Det är en frodig och lekfull kulturhistoria från 1800-talets mitt.

På en slätbilad stock på vinden i samma byggnad står skrivet med blyerts:

"Nils Olof Hörnsten den 11 Augusti 1866"

Väggmålning och blyertsskrift fanns kvar till 2006 då huset revs. Byggnaden benämndes då  Erik Or´s (Olofssons). Den var uppförd i in hemby.

1866 är ett viktig årtal. Främst för att det var i juni detta år som ståndsriksdagen med adels-, präst-, borgar- och bondestånden upphörde. Samma år invigdes Nationalmuseum och världsutställningen i huvudstaden gick av stapeln. Hur allt detta mottogs och spreds i den avsides belägna norrländska byn har jag ingen aning om men skulle bra gärna vilja forska fram. Hade någon tidning? Stambanan genom Övre Norrland stod färdig först 1894 så information spreds inte snabbt ännu. Från predikstolen framförde präster statliga påbud och kungörelser. Det är kanske mest troligt att Nils Olof Hörnsten och andra sockenbor fick information den vägen.

Rakt fram ses huset där Nils Olof Hörnsten med familj bodde. Fotot är från 1950-talets mitt. Till höger syns den smedja vid Kustlandsvägen (Gamm´vägen) som hörde till hemmanet. Vinkelrätt mot Erik Or´s, som var en tillbyggd förmånsstuga, stod fram till 40-talet huvudbyggnaden, en "västerbottensgård". Den gick till kolning.

Här syns samma byggnad till höger. Riksväg 13 har nyligen anlagts, delvis med samma sträckning som gamla Kustlandsvägen (Gamm´vägen). Precis framför Hörnstens eller då för tiden Erik Or´s, skiljs sträckningarna åt och Kustlandsvägen viker av ner till vänster.

Hade jag kunnat välja skulle jag ha sett till att födas i en bygd där respekten för vårt kulturarv är hög. Jag fick besked per telefon av en äldre person i byn att Erik Or´s höll på att rivas, det var med gråt i rösten vederbörande sa det. Så jo, visst finns någon som uppskattar historien och det äldre byggnadsbeståndet, men vi är så få.

Det jag har kvar från äldre, rivna byggnader, är sådant jag tagit vara och det är en marginaliserad bråkdel av de byggnader/material/redskap som förötts bara under min levnad. Delar av stenimitationen har jag i mitt förvar. Så klart.
.
.

Stad kontra landsbygd igen

Jag förstår inte texten men bilden talar ändå ett tydligt språk.

Har inte källkritiskt granskat sajten varifrån illustrationen är hämtad. Men jag litar på min turkiska arkitektväninna som länkade till den på facebook.

Världsvida omkring brer städerna ut sig. Jamen, folk måste ju ha någonstans att bo...!!! Eller va?
.
.

Cliffhanger

Winter cabin, Mount Kanin, Slovenien.

Arkitekt: OFIS arhitecti

Färdigställt 2016

Foto: Janez Martinčič
Den lodräta skuggan i mitten är resultat av vecket i mittuppslaget.

I det karga landskapet uppe på Mount Kanins topp i de Juliska alperna har man låtit bygga en stuga med rum för nio personer. Den extrema miljön, där hårda vindar, snöstormar och regnoväder är mer vanliga än ovanliga, ställde höga krav på stugans byggmaterial. Stommen av trä är klädd med aluminiumkomposit, som tack vare sin hållfasthet kan stå emot de svåra väderförhållandena som bergstoppen bjuder på. Stugan nås endast via helikopter eller genom att klättra upp för berget.

Ur MiA - Metall i arkitekturen nr 1-2017. Utgivningen av tidskriften har tyvärr upphört.

Foto: Alec Gregorič

Klicka på fotot för att se större, tydligare och en mäktigare omgivning.

För den intresserade finns fler fascinerande foton på den spektakulära stugan att se på Archilovers.com 

. 
.

Gymnasiet i Härnösand - en nyklassicistisk pärla

Gymnasiet i Härnösand är en vacker byggnad att vila ögonen på. Den ritades av Stockholms-arkitekten Olof Tempelman 1785. Skolbyggnaden är numera rådhus.

Redan år 1587 omtalas skolundervisning i Härnösand, då endast en så kallad barnaskola, de norrlänningar som önskade högre bildning vände sig till Gävle och Gävle gymnasium. År 1650 började Härnösands gymnasium sin verksamhet.

Syftet med den nya skolan var framför allt att utbilda präster till Norrland, med särskild tonvikt på kristnandet av samerna, och huvudämnena var teologi och latin. År 1791 flyttade man in i Olof Tempelmans nyklassicistiska byggnad.

Det gamla Härnösands stift omfattade Medelpad, Ångermanland, Härjedalen, Jämtland, Västerbotten och Lappland, alltså mer än hälften av Sveriges nuvarande yta. Inom hela detta område var Härnösands gymnasium länge den enda bildningsanstalt som utexaminerade elever till universiteten; detta gymnasium har därför genomgåtts av nästan alla akademiskt bildade män under denna tid inom den norra delen av Sverige. Detta förhållande ändrades vid mitten av 1800-talet. Fullständiga läroverk tillkom nämligen i Östersund 1847, Umeå och Luleå 1858 och Sundsvall 1877.

Wikipedia ger fler uppgifter om Härnösands gymnasium.
.
.