Traditionsrik inspiration

Nu är vi där igen!
Julpyntandets tid.

De här girlangerna, fotograferade i en då adventsöppen liten stuga inom ett fint hembygdsområde, gav inspiration. Jag tog mig tid att tillverka egna eftersom de var så vackra i all sin enkelhet och för att hålla denna tradition levande.

Granna granatäpplen

 

Granatäpplen är för mig numera är en symbol för julen. Så vackra och med gott, rött innehåll. Lite svårt är det att karva loss kärnorna men det går. Det händer att jag köper granatäpplen och torkar eftersom de är så vackra. Minns inte att granatäpplen gick att köpa i vanliga livsmedelsaffärer förrän omkring millennieskiftet.

Ischoklad från förr

I somras hittade jag  mammas recept på ischoklad. Är så himla glad att den smaken nu har återuppstått. Gjord på kokosfett, ögonkakao (icke chokladkaka som man använder numera), russin eller hackade hasselnötter eller hackade apelsinskal. Eller allt på en gång. Klickas ut i toppar på en plåt med smörgåspapper. Receptet är hämtat ur en tidning från 50-talet och satt uppklistrat i en receptpärm. Smeten blir ganska fast och passar bäst som toppiga lösa bitar, den flyter inte ut och jämnar till sig i de färgglada aluminiumformar som finns i handeln idag. Vill man ha form är knäckformar (papper) det rätta.

Är man inte matfotograf kan chokladtopparna mer likna Buttericks bajskorvar än godsaker. Men låt dig inte bedras!!!

Den här ischokladen från folkhemstiden ingår i husets historia! Den gjordes i masoniteöket i lysrörsbelysning kompletterad med glödlampsgloben på väggen över den elektriska spisen.

Kanske ingår ischokladen i ett vidare begrepp av byggnadsvård. Att känna till hur mat smakade och interiörer luktade/doftade förr, hör ju till en komplett och antikvariskt riktig miljö. Förutom hur ljuset spreds genom dagsljus/lysestickor/talgljus/vaxljus/stearinljus/oljelampor/fotogenlampor/glödlampor/lysrör/LED-lampor. 

Ett recept på ischoklad kan väcka minnen till liv, det är fint!

Kitschig solnedgång

  

Den här lampan är en riktig favorit. Det är inte första gången jag visar den i bild.

När lampan är tänd kommer ljuset från en glödlampa. Glödlampan av päronform har målats med en röd "prick" som ger den rosaskimrande himmelsfärgen som signalerar solnedgång (eller är det soluppgång?). Här speglas glödlampan i fönstrets två glasrutor. Att en somrigt målad lampa med skärgårdsmotiv - jo för mej är det skärgård och inte insjö - kan ge vibbar av advent och jul är väl märkvärdigt!

Broderi-kit

 

Denna julduk har åtta broderade jungfrur, fyra i var ända. Där finns också broderade stjärnor och pepparkakshjärtan. Mönstret till julduken kom en gång i tiden (1950-tal) från Malmöhus läns hemslöjdsförening och broderi-kitet med garn, tyg och mönster kostade en gång 6:75 plus porto. Duken är sydd på halvblekt linne med rött Mölnlyckegarn nr 14. Endast korsstygn har använts, och de sys över två trådar i höjd och bredd, det undre stygnet alltid från vänster till höger, det övre tvärtom, så kommer alla stygn att ligga i samma riktning på baksidan." (!)

"Det är just ett sådant mönster som genom sin tidlöshet aldrig blir omodernt och som passar till julduk att ta fram år efter år. Särskilt barnen är alltid glada att få plocka fram samma julsaker som de minns från sin tidigaste barndom, det blir liksom större högtid då."

Så sant. Den här duken "Åtta jungfrur" togs fram vid jularna i husets övervåning en gång i tiden. Och den gör mig fortfarande glad! Den finns i samma hus som då - bara det.

*

Vid arvskiftet fick min syster de flesta juldukarna eftersom hon ville ha dem. Många av dem var tryckta. Jag stod nog ganska frågande med tanke på hur kort period de kan användas per år. Att juldukar är samlarobjekt har jag insett först under sen tid då böcker i frågan kommit ut. En av mina kompisar har en passion som jag fått veta för inte så länge sedan: hon är en imponerande storsamlare av tryckta juldukar. Vilken grej att samla på, tar knappt någon plats. Skulle inte ha kommit på det själv.

Tunnbrödbak

 

Hemma i byn finns ingen bagarstuga i funktion. Det var länge sedan någon någonsin bakade tunnbröd där. Då får man ta och se till att baka i Mellansverige istället. Tunnbrödsbak är gemenskap - man förenar nytta med nöje. Som avslutning bakar man pizza till middag som förtärs i bostadshusets finrum med skurgolv, kakelugn och spetsgardiner. Det är så mycket trevligt jag får vara med om. Dock icke detta år med restriktioner.

I bondesamhället var det vanligt att storbak gick av stapeln i oktober, en månad då andra sysslor inte krävde arbetskraft i stor omfattning. Säden var skördad, torkad, tröskad och nymald till mjöl. Som uppvuxen i tunnbrödsbältet tycker jag att hårda brödkakor är minst lika gott som mjukt bröd. Norr om gränsen för tunnbrödsbältet har ojästa bröd varit vanliga, jästa söder om samma gräns. Hårt bröd, spisbröd, kontra rågsiktskakor. Gränsen separerar de två olika hushållningssystem som baserades på boskapsskötsel kontra åkerbruk.

Luciakvällens stämning

  

Då jag var liten hade vi till Luciakvällen alltid ett kaffebord dukat med en stjärnformad röd duk med en ljusblå blomformad ljusstake i varje udd. I stakarna stod julgransljus som brinner lagom länge för kaffe eller saft/mjölk med dopp och prat. På bordet var utspritt sockerbitar, pepparkakor och Lussekatter att inmundiga. Och på radiogrammofonen spelades en EP med Lucia- och adventssånger. Stämningsfullt var ordet.

Det här är samma ljusblå ljusstakar med "guld"accenter med Liljeholmens julgransljus.

Övergivet, överblivet, ödelagt

 

Hur många hölador (och ladugårdar) i byn har jag inte sett förslummas och falla ihop. Den här är en av av dem - från oktober 2020. Och några fler kommer det att bli innan alla är borta, innan landskapet är uppdaterat. 

Höador på utmarkerna har varit mycket typiska för det norrländska landskapet. Undrar vad som kommer att vara det typiska för norrländska byar om några decennier? Förutom prodiuktionsskogar...

Hantverksskicklighet

 

En kamé föreställande Hercules och Antaeus i envig.
Onyx. 1500-tal. Nu ett museiföremål.
Storleken är si så där 30 mm på höjden.
Det kan man kalla hantverksskicklighet, javisst. Det är riktigt finlir.

Likaså kan allmogeföremål vara utfört med med hantverksskicklighet. Föremål av trä, metall, sten, papper som utförts provinsiellt - alltså utanför storstadsområdet av lokala hantverkare. Jag älskar den sortens föremål. Eller en väldigt skicklig timmerlagning, en vacker ådrings- eller marmoreringsmålning, en rotkorg, ett silhuettklipp - allt detta är värt att glädjas åt!

Ränderna går aldrig ur

 

Nya yllemattan vävd i rött och vitt blir nog kvar på golvet en längre tid. Den passar både bra nu på vinterhalvåret och mot det fernissade grangolvet, är härligt stor och grafiskt mönstrad med ränder och det kan jag bara inte tycka illa om. Varm både att gå på och titta på.

Enebuskar

 

Så enkelt.
Så vackert.
En bukett enris i en tillbringare.
Utan vatten.
Torkar och behåller den gröna färgen.
Välkomnar mig när jag kommer hem.

Enar växer sig inte stora här uppe. Riktigt toppiga och täta buskar blir de aldrig här i norra Sverige som i mellersta och södra delen av vårt avlånga land. Desto viktigare att spara de som ändå växer till sig. Det fick jag lära mig som barn. Eneträ luktar gott, är gångbart till så mycket och ska därför alltså sparas i skogen och inte skövlas. Det sega virket var till exempel bra till vidjor och traljor för husbehov en gång i tiden. Enen användes förr som medicinalväxt, idag används enris för rökning av kött och fisk. Så jag plockar enriset med försiktighet och omdöme och sparar enbuskarna när vi själva röjer skog.

Evigt mänskligt

Efter att i våras ha läst Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg "Mannen i skogen" fick jag efter en tid - då andra böcker lästes - lust att läsa Mobergs Rid i natt! som kom ut 1941, mitt under brinnande andra världskrig. Kanske är jag den siste i landet (av min generation och äldre) som läser den romanen, ingen av filmatiseringarna har jag heller sett.

Romanen utspelar sig i mitten av 1600-talet men behandlar allmänmänskliga uttryck som svek, stolthet, okuvlighet, ryggradslöshet, lismande, feghet, vekhet, rättvisa, åsiktsförtryck, medlöperi, viljan att sitta på två stolar samtidigt, idealitet, rädsla, mod och vad allt detta medför. Detta förekommer överallt, i alla sociala grupperingar, över hela planeten där minst två människor är samlade.

Homo sum: humani nihil a me alienum puto (Jag är människa, inget mänskligt är mig främmande.)

En roman med samma inriktningen skulle kunna utspela sig när som helst i tid. Då, nu eller i framtiden. Men Moberg valde svenskt 1600-tal för att inte gå rakt på sak och stöta sig med nazister och nazisympatisörer.

Filmen Mefisto från 1981, baserad på en roman med samma namn av Klaus Mann från 1936, ett har likartat tema - om att sälja sin själ till djävulen, att underkasta sig ondskan - och filmen gjorde intryck när jag såg den nyutkommen på biograferna.

Efter Rid i natt! har nu påbörjats läsning av Wolf Hall av Hilary Mantel. Denna historiska roman kom ut redan 2013 och har stått i hyllan ett tag. Nu kändes det dags. Handlingen är i korthet hur mannen av folket, Thomas Cromwell, blev kungens närmaste man. Makt, kärlek och politik åter igen med svek, stolthet, okuvlighet, ryggradslöshet, lismande, feghet, vekhet, rättvisa, åsiktsförtryck, medlöperi, viljan att sitta på två stolar samtidigt, idealitet, rädsla, mod och vad allt detta medför torde väl återfinnas även i denna den första delen i en trilogi.

Homo sum: humani nihil a me alienum puto

Före pappersnäsdukarnas tidevarv

Tips inför en fjällvandring år 1946 med barn och blomma! Återbruk var grejen.

En näsdukspåse för näsdukar av tyg som komplement till stormköket, 2020 års julklapp ;-)

Herrnhutarna var först

I år ser jag många stora tredimensionella adventsstjärnor florera på nätet i hemmiljö. Jag söker information om dem och hittar en hel del. Den där modellen av stjärnor är gammal, ända från 1820-talet visar det sig.

Herrnhuter Sterne auf dem 571. Dresdner Strietzelmarkt. Fotograf: Ulrich van Stipriaan.

Herrnhutstjärna (även Herrnhutiska stjärnan och mährisk stjärna), tyska Herrnhuter Stern är en karaktäristisk adventsstjärna som var den första vitt spridda adventsstjärnan. Herrnhutstjärnan var den adventsstjärna som introducerades och lade grunden för traditionen i Sverige. 

Den utvecklades i Herrnhut i Oberlausitz (i Sachsen) som en del av herrnhutismen. Det gjorde också att stjärnan spreds med missionärer. Bakgrunden till stjärnan går tillbaka till början av 1800-talet. 1821 firade internatet i Niesky 50 år och under firandet satte man upp en lysande stjärna. Senare började man hänga upp dem på den olika internaten i Niesky, Neuwied, Königsfeld im Schwarzwald och Kleinwelka i samband med första advent. Efterhand började man tillverka stjärnor som en del i det årliga julpysslet som internatseleverna hade. Stjärnorna spred sig när den tidigare eleven Peter Verbeek började sälja konstruktionsanvisningar i sin bokhandel i staden. Hans son Harry Verbeek startade i början av 1900-talet en fabriksmässig tillverkning. En herrnhutisk stjärna består av 17 fyrkantiga och åtta trekantiga spetsar som sätts samman med hjälp av påsnitar och bildar en stjärna

Det första svenska belägget för ordet adventsstjärna är från 1934. Efter hand elektrifierades stjärnorna. 

När jag var liten hade vi ingen elektrifierad adventsstjärna men en stjärna klippt i smörpapper med formgivning av Lisa Bauer. Samt en ljusbåge, Staffansstaken. Och en adventsljusstake av svart metall med "mossa"( dvs lav), röda svampar och fyra stearinljus i. Eftersom jag uppskattar mörker håller jag inne med slingor och lampor utomhus. Man måste vara mörkerälskare för att uppskatta sparsmakat ljus.

Om:
Proletärstjärnan Tindra Kristall
Stjärnan i det blå

Apropå de tredimensionella adventsstjärnorna: när jag hör om herrnhutismen vindlar tankarna iväg till 1800-talets frikyrkorörelse, Zinzendorf, sekt, ett minnesvärt besök i vackra Christiansfeld på Jylland som blev världsarv 2015, Struensee, Livläkarens besök, PO Enqvist, Hjoggböle, Västerbotten.

Pallen från 60-talet

Den här pallen har stått undanstuvad under mycket lång tid. Den är inköpt på 60-talet och har senast haft en enfärgad blå skyddsklädsel eftersom originaltyget är smutsigt och har en reva. Men det skyddet tilltalar mig inte.

Lagret med äldre passande textilier är förlagda för tillfället (att bo på två ställen krånglar ibland till verkligheten) men när de återfinns ska jag se om något passar. Alternativet är att lossa, försiktigt laga och tvätta bomullsoriginalet och nubba fast det än en gång på stommen - men jag tror det är svårt. Att pallen ska förbli framme är säkert - både färg och form är tilltalande.
 

Dags för dikt

Klippt ur Husmodern 1946, året efter andra världskrigets slut:

Det ytligas ondska

Att se det onda som det bottenlösa
och skänka ondskan avgrunds-

djupets rang

det är att gömma huvudet i sanden
där ytlighetens djinner rycka fram

En ytlig hord drar ut att allt föröda,
en ytlig mordeld i dess väsen pyr
och det som drev till denna plikt

att döda

var en förflackad lust till äventyr.

Det ondas äventyr på jordens yta
är inga bottenlösa själars dåd,
men illdåd av förytligade horder
av folk som aldrig nåtts av djupens

råd.

Där ytans djinner glitterögda tåga
vid plikten av sin lust till

dåd

där tänds det onda äventyrets låga
och härjar jordens yta utan nåd.

Harry Martinson

 

I samma nummer av Husmodern svarar Martinson på frågan "Vad skulle ni inte kunna leva med i längden?"

1)  En tillvaro där tvånget att jäkta och jaga sällan eller aldrig vek från ens sida.

2)  Med mänskor som aldrig vågar vara sig själva. Och med mänskor som bara är sig själva nog. Med fanatiker. Med haltlösa slöfockar. Med begåvningar som uppenbart försumpa sin begåvning. Med begåvningar som pressar sin begåvning på allt - som när de skriver ett bra brev till en vän, tänker: så synd! det här hade jag kunnat sälja till en tidning!

3)  Med mänskor som har bländvitt kvartsgrus till trädgårdsgången. Med mänskor som tuktar sina träd så hårt att det verkar amputation, stympning. Folk som kuperar sina hundar. Folk som skryter över att de badar och som ropar o så härligt! o så härligt! i timtal sedan de tagit en dusch.

TORVSTRÖ eller RÖTA

Här på gården sa vi röta om torvströ. Rötrômme var det utrymme i ladugårdsporten där torvströet förvarades. Den som levererade balarna med torvströ var Renlund från Lantmännen i Håknäs minns jag. En torvströtbale var försedd med åtta ribbor (en ribba i varje hörn och en mellan dem på var sida) som hölls samman med ståltråd i 3? nivåer runt om. Varifrån Lantmännen, där Renlund arbetade, tog sitt torvströ ifrån vet jag inte.

Torvströfabriken Ryttaren nära Falköping finns idag kvar som arbetslivsmuseum men har ytterst begränsade öppettider. Ryttaren drev torvtäkt från 1906 till 1990-talets slut. Ett besök där är av hög  prioritet för min del.  Torvströfabriken Ryttarens hemsida.

Innan bönderna och småbrukarna köpte balat torvströ tog var och en, tillsammans med sina familjer, upp sitt egen torv ur myrmark i närheten. Efter att det legat och torkat delades torven i mindre delar och man lät därefter torvströet torka under tak. Under länken finns mer skrivet om röta/torv. Även halm kunde användas under koona (kossorna).

*

På laga skifteskartan från 1865 finns en bygemensam torvtäkt markerad liksom alla de andra gemensamma markytorna som lertäkt, sandtäkt, fäbod, torkplats vid myrslåtter, kvarnplatser, två platser för sommarladugårdar, rotetorp för en båtsman...

Det här känner inte alla till, några tror att en markplätt som är gemensam hör till den vars mark ligger alldeles inpå. Så är det inte. Så faller kunskap i glömska om man inte uppdaterar den och uppdatering menar jag ingår i en tänkande människas ansvar att skaffa sig. Byns sandtäkt är dock välkänd och syns på satellitfoto eftersom den exploaterats rejält efter ingången av 2000-talet. Tror ni samfällighetens styrelse själva tar reda på vad som gäller för försäljning ur täkter? Nähä.

Att jag intresserar mig för sådana frågor som till exempel torvströbalar och livet i byn förr beror på att jag inte stannat kvar på gården utan flyttat förhållandevis långt bort, skaffat utbildning och då fått insikt om hur ovanlig min uppväxt varit i förhållande till de allra flesta andra akademiker. Den inställning jag har till den gård och de inventarier jag nu äger hade varit helt annorlunda om jag stannat kvar i bygden, i länet. Gården hade inte haft något större värde för mej i något avseende. Min syster sa inför delningen av arvegodset att "här finns väl ingenting värdefullt!" Det beror alldeles på vad man räknar in i värdet hävdar jag.

En tidigare bro över älven

 

Detta är den gamla bron över älven. Man kan se spår av den vid lågvatten. Gamla Kustlandsvägen passerade över den. Innan det fanns en bro forslade roddarmadamer människor över vattnet..

Detta är ett vykort med samma bro som ovan men från ett annat perspektiv. Bron revs i samband med att delar av Kustlandsvägen drogs om och blev Riksväg 13. Den nya bron från 40-talets slut ligger några tiotal meter nedströms om den på vykortet, till vänster om bron på bilden. I fonden en reslig byggnad målad med vit linoljefärg. Ladugården syns i vinkel till höger. Detta tycker jag är vackert och antagligen tyckte även någon annan det eftersom man gjorde sig omaket att göra vykort av vyn!

Här pågår bygget av den nya bron någon gång strax före 1942 och det är pappa som poserar.

Det här flygfotot är taget på 50-talet. Den gamla bron är borta, den nya nedanför bild. Den vackra timrade bondgården står kvar. På 1960-talet kom ägarna att bygga sig ett nytt murat hus i gult tegel närmare älven med entrén vänd mot det gamla timmerhuset som övergavs och lämnades därhän.

 

Den här bönninga har alltid fascinerat mig. Läget gjorde det svårt att undvika att se den och glädjas över den. Entréparti med trapphall (med en ståtlig, svängd, öppen trappa) rött lertegel på taket, panelarkitektur med spontpanel i olika riktningar, tunn takfot med synliga sparrar, stuprör med skarpa vinklar, engelskt röda korspostfönster på övervåningen med munblåst glas, spröjsade fönster med sex rutor på bottenvåningen, ingång genom inåtgående pardörr med överljus, enkel träbro vid ingången, fasaden inte tilläggsisolerad och därmed fönster i fasadliv. Ett perfekt hus enligt mej som varit där inne i sen tid.

På den här fasaden med sin frontespis ser man att de tvåkupiga tegelpannorna börjat fallera men troligen var spåntaket under tätt. Sly har fått växa sig stort alldeles intill grunden av huggen granit, något som inte är bra för husets fortlevnad. Till höger skymtar den "nya" byggnaden från 60-talet.

Numera ser fastighetsägarna i tegelbarren, efter att det gamla timmerhuset försvann in på 2000-talet, numera mot en stor asfalterad parkering och en mörkgrå plåtfasad med många luftvärmepumpar och ett par fönsterytor. Intilliggande modehus skulle bygga ut och för att få en stor parkering köptes delar av marken in från närmaste fastighet som var just denna anrika gård.

*

Det här ståtliga ödehuset hade kunnat bli en landsbygdsdröm. Eller ett avsnitt i public service-programmet "Det sitter i väggarna". Omhändertagandet av gamla hem har på många håll blivit något av en folkrörelse. Men i min närhet utarmas landsbygden på vackra byggnader.

Landsbygdsdrömmar i gamla byggnader som är tidskapslar återfinns i andra delar av landet.

Vandringssägen

Förr var det vanligt att en mynningsladdare hängde på väggen i ett bond- eller torparkök, fullt lagligt. Jakt på småvilt hörde till självhushållet och gav mat och pälsverk till familjen eller för avsalu.

Det har berättats att Lydigen fick oannonserat besök av socknens länsman som kom för att indriva medel av mannen för någon försummelse. Det där tyckte Lydig inte om utan försökte vränga sig och vägra erkänna påståendet om försummelsen. När fjärdingsmannen blev alltmer påstridig sa han.: "Om alla bygdens män vore som jag "se tog ve n´dännar och börje i Levar." N´dännar var mynningsladdaren som hängde på väggen ovanför utdragssoffan, i Levar bodde länsmannen.

Detta är en vandringssägen. Att hota med att ta ner bössan från väggen för att skrämma och därmed få sin vilja igenom har jag senare läst i fler berättelser från andra tider och med andra män inblandade. 

Men nog anar jag att Lydig var väldigt impulsiv efter att ha hört fler berättelser där han var inblandad, utan stämpel av vandringssägen. Han var barnbarn till den förste nybyggaren i Salberg, född i Sunnansjö och enda barnet vad jag erfarit. Jag har svårt att tro att barn blev rejält bortskämda vid denna tid, vare sig man var ensambarn eller del av en stor barnkull. Men Lydig verkade vara ett stort ego. Rätt ociviliserad om man väljer den vokabulären. Själv fick han tolv barn varav en blev min morfarsmor som i sin tur växte upp hos sin morfar och moster. Efter laga skiftet bosatte sig Lydig med hustru (barnen bör ha varit utflugna då) i en nybyggd stuga i Halldalen, närmaste granne var båtsmansfamiljen på Hammaren. Båda fastigheterna låg precis vid bygränsen men på var sin sida om den.

Interiör från Fågelsjö gammelgård "Bortom åa" i Orsa finnmark, en av de hälsingegårdar som blivit världsarv. Så här många mynningsladdare var inte vanligt att ha i de enkla bondgårdarna och torpen. Det finns äldre interiörbilder på internet med en lodbössa hängande snett på väggen i storstugan men nu när jag behöver en sådan bild är de som bortblåsta.

Hövlighet eller tjänstefel

Funnet på Riksarkivets instagram-konto:

Skrivelsen är från någon gång under perioden 1935-1955. Hur skulle det gå om alla gjorde så?

"Präst i Perstorp drar på sig anmälan för tjänstefel!
I Domkapitlet i Lund hittar vi följande klagomål på en av Guds tjänare:

Här är en präst i Perstorp och Orderljunga församling som springer omkring och tager folk i hand och frågar huru det står till och visar sig riktigt lite löjlig på ett eller annat vis och vi här är inte så pricis glada för detta. Vi anmäler detta som Tjänstefel."