31 juli 2014

Jordbrukets död

För sextio år sedan var hälften av Västerbottens invånare sysselsatta med jordbruk. Nu är det en procent.

Då fanns det 25 456 jordbruk, de flesta (71%) med små ägor på 2-10 hektar. Nu finns ca
2 600 jordbruksföretag i länet med i snitt 28 ha jordbruksmark. Här i byarna närmast, i allra sydligaste delen av Västerbottens län finns ingen kreaturbesättning alls.
På dekis - en inte helt ovanlig syn här i glesbygden.

Sune Jonsson berättar i boken Timotejvägen (1962) om paret Helmer och Berta Jonssons småbruk i Baggård, Nordmaling under 1960.
 
Helmer Jonsson med familj åker efter hästen Frank, Baggård, 1960.
Foto: Sune Jonsson/Västerbottens museum.

Ända sedan den agrara revolutionen i den "bördiga halvmånen" har människan levt med jordbruk. Det påbörjades si då där 10 000 och 5 000 f. Kr just där och kom till våra breddgrader omkring 1 500 f. Kr. Just nu pågår avvecklingen av det hela. Självklart funderar jag över hur det kan vara lämpligt att hantera egen ägandes åkermark. Det kan knappast fortsätta som det gör helt oförtrutet då inget jordbruk med djur som kräver vinterhö längre finns här i byarna.
.
.

30 juli 2014

I väntan på något

Hälften väntar att bli spikade på ett tak. Andra halvan vet hur det är. Att ligga på ett tak lager på lager. Jodå.
.
.

28 juli 2014

Ägghandel

 
Att köpa ägg här är väldigt chosefritt och enkelt. Visserligen är det en dryg mil till ägghandeln i Levar men det är marginellt längre än till livsmedelsbutikerna Konsum och ICA som passeras på vägen. Ägghandeln ligger inte långt från mormors födelseplats som man också passerar
Man kliver in genom en sidoentré till bostadshuset bredvid hönsfarmen. Där står äggplattor på rad. Det tillhandahålls stora och små ägg. Priset för en platta stora ägg är 50 kronor, för små 40 kronor. Det går även att köpa äggen styckevis. Man har möjlighet att återlämna äggkartongen från förra köptillfället. Hönsen är inte utegångshöns och heller inte ekologiskt utfordrade vad jag förstår - ändå känns det hela relativt småskaligt och tilltalande .
När man bestämt sig för vad man vill köpa lämnar man jämna pengar i plaströret i väggen och kör iväg. Sen bakar man kanske en tårta.
.
.

27 juli 2014

Att torka gräs

Här är slåttern över, det torkade höet intaget och hässjestörarna uppställda inför vintern.
Fotot är taget i Västernorrland/Ångermanland.

Innan man började att hässja hö här så ”tôrke man höe på bredda”. Höet slogs på morgonen och det fick ligga ett tag. Man slog med lien det morgondaggiga gräset som var lättare att skära av än det torra gräset senare på dagen och samtidigt fanns en hel dag för höet att påbörja torkningen. För att det slagna skulle torka helt rörde man upp det, dvs flera slag räfsades ihop till en luftig och fluffig sträng som fick torka. På eftermiddagen ”tvitte” man. Räfsan användes för att bre ut höet igen. Räfskammen användes.

Innan kvällen räfsade man ihop höet till en sträng igen. Man ”sete” för att undvika dagg och regn. Om jag förstått rätt är en ”set” en hög med hö, men inte en volm. På morgonen kastades ”setena” ut med harvtyget (räfsskaftet), höet spreds ut och luftades för att torka ytterligare. Fuktigt hö i hög möglar och/eller brinner och blir på så sätt otjänligt som djurföda. Fuktigt hö kan även självantända så det är viktigt att höet är torrt då det tas in i ladan. Det var alltså noga med hanteringen av höet. Det var sin egen närmaste framtid och överlevnad man arbetade med.

Jag ser i mina anteckningar att det var”gammlägden man tôrke på bredda”, övriga lägdor/åkrar/vallar hässjades. Från början användes stånghässjor här på gården men själv minns jag bara linhässjor hos oss. Linorna var tjärade hampasnören (tror det är hampa) som luktade gott. Naturligtvis finns de kvar ;-)

Stånghässjor har jag sett två typer av. De som har triangulära stöd i ändarna som på bilden ovan. Och hässjor med dymlingar fästa i de svagt lutande "lodräta" störarna att lägga vågräta störar på.

Dyscha” är en stor utbredd, låg hög med hö som gjordes på ängsmark och i myrslåtter berättade mamma. Mer vet jag inte – än. Myrslåtter pågick i alla fall på 1930-talet här i byn. En av byallmänningarna är just en torkplats för myrstarren. Efter att byns största sjö dikades ut i etapp två och åkermark erhölls, upphörde myrslåttern. Den erövrade åkermarken växer nu igen. Tänk om sjön varit kvar med sin glittrande yta. Uppgifterna om hantering av hö föriti´n har mamma lämnat och även visat rent handgripligen.
Ute Aspänge. 
Mamma, pappa och farmor. Kan barnet vara jag?

På nätet kan läsa om stånghässjor och om linhässjor. Svenskt lantbrukslexikon och Jordbrukslärands hufvudgrunder finns översatta genom Projekt Runeberg - ett projekt som är en källa till sann glädje för folklivsforskare och kulturhistoriker och alla andra nördar.

Är du intresserad av äldre jordbrukstekniker, att slå med lie och använda räfsa, ordnar många länsstyrelser kurser som är gratis. Länsstyrelsen i Västernorrland är väldigt aktiva och förutseende då det gäller landskapsvård med gratis kurser för allmänheten. Lieslåtter till exempel men även hur man tar hand om sin jordkällare och annat spännande för ägare av gamla byggnader. Heja Västernorrland!  Heja Ångermanland!!!
.
.

26 juli 2014

Brobyggena

Det är alltid lika fascinerande att stanna till vid Tallbergsbroarna nära Nyåker. Det här är en sevärdhet om man gillar byggnadskonstruktioner. Den äldsta fackverkskonstruktionen av hopnitat stål från 1891 är mest fascinerande enligt mig, den är numera bilbro.
 
Den äldsta Tallbergsbron.

Nora Bergslags Järnvägs bro över Järleån. Bild härifrån.

Banan Nora - Ervalla Järnväg har en bro av samma typ över Järelån i Örebro län. Denna bro ska enligt uppgifter jag hittar på  nätet vara byggd 1905 som ersättning av en provisorisk bro från 1856.

Har ni förresten besökt Järle lilla vackra stationsbyggnad? Det har jag. Det är Sveriges äldsta järnvägsstation, den stod klar 1854, numera museum och alltså även den värd ett besök. Nora lilla stad och Gyttorp med Ralph Erskines bostadsarkitektur från 1950-talet ska inte glömmas bort i samma veva. Så HÄR beskriver statens förlängda arm den centrumbebyggelsen.

Bro nummer två i Tallberg är av armerad betong och byggdes 1919. Den är numera byggnadsminne och syns delvis till höger i bild. Tredje generationen järnvägsbro syns till vänster och är uppförd med stålbalkar och betongpelare. Den har tågen på norra stambanan kört över sedan 1993. Det är Öre älv man passerar. Informationsskyltarna här är delvis oläsbara blev vi varse då broarna förevisades för en besökare ifrån Sthlm.

Det gula stationshuset i Nyåker är av god panelarkitektur. Stationen övergavs 1996 i samband med att nya bron och en ny sträckning anlades, det står tomt och förfaller och är inte roligt att ta med ett foto av. Det var även i samma veva som Botniabanan beslutades och nedläggningen gjorde att trycket på att Nordmaling skulle få ett stopp blev större, människors förväntan på nya banan skulle öka. Till och från Nyåkers station åkte vår familj när vi skulle längre söderut. Själv har jag avåkt och anlänt många gånger till Nyåker. Tåg är ett behagligt sätt att resa, att förflytta sig i sömnen är väl höjden av "magi" och miljöekonomi.

HÄR kan man se järnvägsbroarna bland sprakande höstfärger.
.
.

I det blå

Nu sitter vindflöjeln i form av ett flygplan på lagårdsnocken igen. Den hade hamnat på sniskan och togs ner tidigare i år för att ordna fästet och sättas tillbaka i rätt läge.
Det var hett på taket men genom gott samarbete förlöpte det hela utan krångel.
Nu flyger vindflöjeln i luften igen. Jag har kunnat konstatera att den tillverkades 1953 av pappa. Detta årtal samt sitt namn hade han stansat in. 

Ordningen på lagårdstaket är återställd.
.
.

25 juli 2014

Värme

Tja, ganska varmt är det. Till och med hett där ute. Vid 14-tiden idag var det 32 grader celsius ute och det ökade till över 33 grader. Men inne hölls det vid 21 trots avsaknad av kylsystem och bara vanlig självdragsventilation.

Alla termometrar på fotona nedan sitter på norrsidan av huset utan direkt solstrålning eller uppvärmd panel intill givaren.
Gamla timmerhus ska man inte förakta. Väggarna isolerar både mot kyla och värme. Samtliga ventiler är helt öppna. Med hjälp av rullgardiner och öppna eller stängda fönster kommer vi långt i komfort. Här öppnas inga dörrar eller fönster mot solvärmen och vi ser till att ordna självdrag genom huset. Nu stänger vi värmen ute, på vintern tvärt om. Att sova här under de tropiska nätterna som pågår är hur lätt som helst.
Den gamla termometern på övervåningen har stor och tydlig blå vätskestråle. Den gillar jag skarpt.
.
.

24 juli 2014

Mmmm, vilken fin n´en

En så´n fin allmogehylla. Bondrokoko med två heraldiskt uppställda hästar på krönet. En riktigt fin n´bokhylla som någon storbonde ägt, någon som hade väldigt många böcker för sin tid. Fotad på hembygdsgården dära Vall´n.
.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

23 juli 2014

Global inredning hittar hit

I ett hem är det personliga det förnämsta.  Just bevarandet av varje gammalt ärvt föremål visar på kulturell insikt och stolthet över sitt ursprung.
Det här ovanför är inte arkitektur, det är kommersiellt byggande, global varumärkesstrategi. Det ser likadant ut runt om i Sverige, i världen. En möblernas McDonald´s. Bilden ovan ska visa på hur det kommer att se ut i Umeå om ett år. Självklart jublar handeln. Ikea har numera börjat bygga stora handelsområden där företaget hyr ut lokaler till andra multinationella eller nationella företag, gärna klädkedjor. Det personliga särdraget försvinner fullständigt i detta giganteum.

Fram till nu har ikea varit lite av "högreståndsmöbler" här i bygden på grund av avståndet till närmsta ikea-varuhus. De som velat vara "annorlunda" har åkt till Sundsvall för att köpa nya möbler.

Jag har sett gamla välgjorda möbler åka ut hos dem som velat bli "moderna" och ikeas spånplattemöbler har inhandlats eller så har antika möbler lika de som slängts ut, bara lite större och naturligtvis dyrare, köpts.
 
  
 "Lyx" till folket. Kom och köp och känn dig väl mottagen med blanka golven, rulltrapporna och glasytorna. Här vet man vad som attraherar och får människor att känna sig speciellt utvalda.

Nu blir det var mans möbelvaruhus, själen i de inredningar som finns kvar i hemmen här kommer att försvinna. Rubbet slängs ut då möjligheten finns och invånarna i Nordmaling, Umeå, Västerbotten skaffar samma inredningsstil som alla andra i världen. Umeå är en studentstad och självfallet är det gott att finna billiga möbler för just den gruppen. Jag ska inte förneka att jag haft glädje av ikea. Deras bästa produkt, ljuskronan Sirlig i hantverksmässig luffarslöjdsstil från 1980 fyller fortfarande sin funktion med den äran. Deras stearinljus är väldigt bra kan jag tycka. Under denna tända ljuskrona satt vi ett gäng studenter i antikens kultur och samhällsliv en gång i skymningen och Pol deklamerade på grekiska ur Illiaden och sedan höjde vi våra vinglas och skålade för Homeros. Det var en känsla som inte låter sig upprepas.

Men jag jublar inte åt etableringen i Umeå med tanke på utarmning av den västerbottniska kulturen som kommer att ske. Att ligga i framkant innebär att vara personlig, inte utslätad och som alla andra.  Medel-svensson ligger inte i framkant utan följer den breda mittfåran. Om trettio år kommer man att förbanna den generation som röjde och slängde det personliga uttrycket som trots allt till en del fortfarande finns kvar i byar och på små orter i detta län.
http://www.umea.se/umeakommun/trafikochinfrastruktur/trafikochgator/gator/gatuarbeten/marknadsgatansoderslatt.4.5cf3a5681405d5210966ab2e.html
Här är anläggningsarbetena av handelscentrat på Söderslätt påbörjat. Kolla vad som samtidigt sker här i min by då det gäller byggnader och MÖBLER.
http://morfarshus.blogspot.se/2011/07/strombacks-glasbruk.html
Släng det gamla och köp ikeas platta paket med modernt och fräscht innehåll istället *obs - denna uppmaning är inte allvarligt menad*
.
.

22 juli 2014

n´ sinkar-Jack

Hembygdsmuseet dära Vall´n fick ett besök i helgen. Det var minst 20 år sedan jag var in där senast. Inredningen var vackrare än jag minns. Som i alla hembygdsmuseer finns mängder av föremål. Här är gåvogivarna noggrant angivna. Museet är beläget i ena flygelbyggnaden till den gamla prästgården, hembygdsföreningen bildades 1942 genom en man med kulturell insikt. På 1900-talet var det ofta präster och folkskollärare som på mindre orter hade erövrat detta. Hembygdsmuseet grundades således av kyrkoherde Adolf Råde. Han var född 1881 i Ängersjö, Nordmalings socken, avled i Uppsala år 1960.
  
Mitt bland alla föremål stannade blicken på en lapp i en pressglasskål på fot. (På bilden ovan tog jag bort den för att kunna fotografera skålen som helhet.)
På lappen stod: "GLASSKÅL. Har tillhört Erika och August Eriksson i Rönnholm. Lagningen utförd ungefär 1895 av torparen Jakop Pers´n på Tenstrand. Priset för dylik lagning var 2 öre per "zink".
Skålen skänkt av Amy och Teodor Eriksson Rönnholm."
Glasskålen hade två lagningar. Och det var min farmorsmorfar, född 1837, som lagat den. Sinkar-Jack kallades han. Fram till 1877 bodde han med sin familj i en stuga i min hemby, därefter köpte han ett 50-årstorp i Ava skärgård. Det innebar att han arrenderade en bit mark av en bonde (två bönder just i detta fall) på 50 år och timrade sig en torpstuga och en lagård. Samma år som han dog, 1927, gick kontraktet ut.

Jag har en salladiär som han lagat men det var roligt att finna den här glasskålen som han haft i sin hand och lagat. Och det märkliga är att givarna gett sig tid och intresse att nedteckna just detta om den lagade glasskålen. Han fanns således bevarad i deras minne då på 40-talet när många gåvor skänktes till det nybildade museet.
. .

21 juli 2014

Slipstenar

På väg norrut stannade jag hos bekanta. Där finns slipstenen kvar vid lagårdsväggen.
Häri byn är de flesta bortplockade och slängda, minnen av en slitsam tid som man inte vill minnas. Nu är det vara moderna tider! Det har försvunnit många sedan 1997 så jag gjorde en liten inventering i byn.

Vår slipsten finns dock kvar och den används. Vid slåttannan i år behövdes den för att få liebladen skärpta. Det är en vilsam procedur att slipa liarna och vassa blir de när man vet hur man ska slipa.
Vi har kvar den gamla slipstenen som pappa använde. På 1990-talet köpte vi en ny till honom, den sista de hade kvar på dåvarande Lantmännen (nu Granngården) i Umeå på Västerslätt. Den monterades inte utan ligger och väntar för framtida behov. För övrigt sa man på Lantmännen    att vi köpte den sista de hade och försäljningen av slipstenar skulle inte fortsätta.

Slipstenen dras av en elmotor och vattnet som sköljer ner på slipstenen samlas i ett bildäck som står under stenen. En vanlig och "modern" lösning :-)

Nu är gräset slaget ôppe hägna. Här syns ängsladan från 1878 som flyttats hit och där borta står en lie lutad mot knuten. Här kallar vi den här typen av enkel timring för en mellanskottskonstruktion, en mellaskôttslade.
.
.

19 juli 2014

"ute klubben"

Semesterbesök ute klubben, Järnäsklubb ytterst i havet. Himmel, hav och klippor. Här var min morfarsfarfarsfarfarsfar Johan Sikström den förste lotsen och det var år 1725 som han och hans medarbetare tillsattes. Här kan man läsa mer om kronolots Sikström.

Idag var havet lugnt och sömngivande. Solstrålarna strömmade ner över Kvarken. Slåtterblommor och fackelblomster kappese om att vara vackrast. Fyren Storbådan syntes vid horisonten. Och på land finns lotshuset som nu blivit Sveriges minsta vandrarhem med tre dubbelrum. Missa inte det om du passerar genom Nordmalings kommun.

Här hängde även fiskegarn på tork och rökt sik fanns att köpa. Ska du fota nylonnät sa medföljaren. Ja, det ska jag sa jag, det är dagens bruksföremål och det är oerhört trevligt att se torkställningen i användning.
En ny konsthall har också öppnat här ute. Kultur gillar vi absolut!
.
.

18 juli 2014

Mötesplats

På väg norrut kunde jag inte låta bli att stanna och fotografera den här gamla fina mötesplatsskylten. Gissa om man ser mycket intressant bara genom att vika av Europavägarnas spikraka sträckor där man knappt behöver vrida på ratten ;-)
"M"-et sitter överst på en tillyxad, inte svarvad, trästolpe. Färgen har chanserat men hur vacker och intressant är inte vägskylten längs en så avlägsen väg att få hittar hit.
Stolpen är nerspettad i marken och stenar ger ett stöd som håller på att ge vika. Trots att skogsavverkning skett här har vägskylten inte skadats. Det här är kulturhistoria i min smak, efterlämnade tecken längs kommunikationsleder. Ja, gamla kommunikationsleder över huvud taget. Stigar, spångar, broar, vägar. Sådant som så lätt förstörs om de inte behövs längre och om ingen ser värdet i det hela, om kulturellt kapital saknas.

Med i bilens handskfack finns alltid Vägars kulturvärden, Mia Andersson 1997, Riksantikvarieämbetet. ISBN 91-7209-048-0. Där beskrivs generellt olika kulturvärden med exempel främst från Södermanland. Trots det är den lika giltig i "Norrland".
 Och kan ni tänka er - även här i byn har vi en äldre trafikskylt som räknas in bland kulturobjekt längs vägar i Nordmalings kommun. Busshållplatsskylten som är placerad framför den forntida affären, påminner om den tid då bussbolaget Linjebuss körde turer genom byn. En kulturmiljöinventering gjordes av länsstyrelsen i Västerbotten och dåvarande Vägverket region Norr 1988. Undrar om Trafikverket, länsstyrelsen eller någon/några bybor har koll på detta och ser till att skylten bevaras inför kommande ombyggnad av Riks13 som snart kommer att genomföras? Idag finns varken affär eller busstrafik genom byn kvar.
Vem har skjutit prick på skylten tro? Kanske är det det lilla utbudet på kulturaktiviteter som en gång fick detta uttryck :-O
 
I ovan nämnda kulturmiljöinventering ingår även den bro jag slagits för och som nu reparerats.
Och bland en hel del annat även denna allé.

.
.

17 juli 2014

Att nå ut med byggnadsvård

En liten men pedagogisk och permanent utställning om byggnadsvård hittar man på Västerbottens museum.
Ovanstående panel behövs absolut inte bytas ut helt och hållet står det skrivet.
Det kan räcka med det här, de ljusa omålade trädelarna - en bräda och två ribbor.

Svårigheten för länsmuseerna är att nå ut till allmänheten. Västerbotten ligger långt fram då det gäller att ta fram bra material om byggnadsvård, så har det varit sedan 60-talet. Det här är en jättebra satsning. Men det syns inte så mycket när man reser runt på länets landsbygd, bara ibland. Så himla synd... Byggnadsvård innebär hushållning, resursbesparing, miljötänk, hållbara material utan cancerogena ämnen men kräver ett visst (stort) mått av insikt.
.
.

15 juli 2014

Ljuvligheter x 2


Den gamla pionen blommar skönt, jättedaggkåpans limefärgade fluff är i sitt esse just nu. Båda har jag fört in på gården, pionen som tonåring, jättedaggkåpan sedan jag blev hemmansägare. I den bästa av världar kan man njuta av detta två gånger per sommar eftersom Sverige är ett långsträckt land. Det här är för min del den andra gången, den nordliga. Det är bara att gå ur på gården och klippa sig en bukett eller tre. Hej hej ljuvligheter!

12 juli 2014

Hetta


Det var länge sedan det var så rött och hett över hela landet i väderprognosen.Jag var tvungen att fota av femdygnsprognosen i måndags. Värmen har hållit i sig hela veckan och man blir alldeles överrumplad och börjar nästan oja sig i värmen. Brända axlar efter rensning av trädgårdslandet blev det :-O  Att man aldrig lär sig.

Julisommar är dock en alldeles speciell känsla, inte alldeles oangenäm!
.
.

10 juli 2014

Frihetslinjen

Det bästa med att vara sin egen, ha eget företag, måste väl ändå vara att man har möjlighet att planera sin tid och planera för att arbeta så lite som möjligt?
Att fördela sin tid som man önskar, kanske på annat än bara på det som drar in pengar till livsuppehållet. Så där som det var i det agrara samhället, det gamla bondesamhället. Man arbetade åt sig själv. Samarbete krävdes. Det var säkert tungt många gånger men också fritt.

Att vara förnöjsam är inte något som nationalekonomerna uppmuntrar. Man menar att tillväxten stannar då, bruttonationalproduktens kurva rör inte uppåt. BNP måtte vara en dålig beräkning av livskvalitet! För kanske finns det ett annat liv än att tjäna pengar för att kunna köpa sig en livsstil, en viss status, större, högre, dyrare...

När den lagstadgade semestern infördes 1938 var det två veckor betald semester som gällde för anställda. Semestern var menad att användas till rekreation så att folk skulle bli friskare och orka arbeta ännu mer under övriga året. Jag minns att pappa arbetade  och jag gick i skolan på lördagar under de första skolåren. 1969 hade man i Sverige som helhet infört femdagarsvecka i skolorna. 1970 kom en lag om 40 timmars arbetsvecka för lönearbetare. 1978 infördes fem veckors semester.

Då jag flyttade ut från huvudstaden startade jag eget företag. Min syster hoppades att jag inte skulle bli "morotsbonde", vad som nu menas med det...  Att odla för sin försörjning är väl det bästa man kan göra. Man har koll in på minsta gödningsmedel och utsäde. Nu är jag ingen extremist i det fallet, kanske hör jag till en förlorad generation då det gäller att bli självförsörjande i liten skala. Men jag tror på filosofin och beundrar de människor som satsar sitt liv på förnöjsamhet och mindre konsumtion. Urban cultivating och gerilla odling är nutida trender. Mycket tyder på att det framöver blir stadsborna som får lära landsbygdsborna att närodla igen.
 
Illustration ur John Seamours bok om självhushållning.
Det var ju det här livet min familj levde då jag var barn och ung. Ett liv som jag alltid kommer att bära med mig som något väldigt vackert.

Så småningom hoppade även min man av lönearbetet och körde igång en egen verksamhet. Vi känner oss fria att planera vår tid. Kanske lever vi i den bästa av världar.

Många egenföretagare arbetar häcken av sig, eller påstår i alla fall att de gör det, det anses som något bra att stressa, ständigt vara behövd, ständigt vara uppkopplad. Visst, det är mycket arbete och mycket att hålla reda på i initialskedet men numera flyter det på i den takt jag bestämmer. Och visst är det övertidsarbete emellanåt men att intensivt sätta sig in i något och arbeta med det är något jag kan uppskatta. Momsredovisning varje månad tar numera inte mycket tid. Rutin sparar tid och ork och man köper förstås de tjänster man inte orkar, klarar av eller vill lägga ner tid på själv. Jag är förstås medveten om att alla inte kan styra sin tillvaro på detta sätt men att fundera över meningen med arbetet och livet kan vara nyttigt.
John Seymours "Handbok i självhushållning" fanns i min mans bokhylla när vi träffades. Ha, vilken fullträff! Det här ofta citerade uttalandet av Ernst Wigforss (1881-1977) är värt att lägga på minnet:

"Om målet med samhällsutvecklingen var att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet."
.
.

9 juli 2014

Att återskapa en äng

Förra sensommaren träffade jag mannen som skrev den här dagboken om att återskapa en äng. Med vilja och kunskap gick det hävdade landskapet att ta tillbaka. Ett imponerande arbete över lång tid. Det var inspirerande dag i Mellansverige kan jag lova.
http://www.n-kf.org/userfiles/Engdagboka_heile_-_liten_versjon.pdf
Samtliga foton i detta inlägg kommer från Ängsdagboken.
Lien - ett av landskapsvårdarens redskap.
.
.

8 juli 2014

1960-talets sommar visar upp sig

Högsommar, julisommar, på 60-talet.
De två kusinerna blir avfotograferade med farbror Kalles nybyggda garage i bakgrunden. Världen var vår. Även om det regnade fanns roliga saker att syssla med. Som det gör på en bondgård, på ett lantbruk. Någon välklippt gräsmatta fanns inte i byn. Det var lie som gällde, gräsklipparna lyste med sin frånvaro. Och jag var mycket bestämd med att jag ville ha min vita sjömansmössa uppvikt och på svaj, jag ville ha den som en klockhatt till klänningen som mamma sytt med stor rosett i ryggen. Hade jag sett någon bild av Greta Garbo, tro...

Likadana slippers har vi. Med träsula och omjag minns rätt röd läderslejf. Och vita korta sockar, jojomensan!
.
.

7 juli 2014

Cykeltur


 En cykeltur längs en grusväg med mittremsa. Det är högsommarväder äntligen.
Sädesfälten avlöser varandra, just här är det korn som vajar för vinden. Där borta finns ett av de nya kommunala naturreservaten. Där man kan sitta bland 200-åriga ekar där får betar på en del av ytan för att hålla uppe hagmarken.

Beskrivning av området följer här:
"Ekarna gör att naturreservatet hyser en mängd olika arter. Träden står som värd för exempelvis den lilla gulpudrade spiklaven och den betydligt större oxtungsvampen. Är du intresserad av insekter har du här möjlighet att se arter som bålgeting, brun trädmyra och spetsfläckad trollslända.

Under århundraden så har människan nyttjat området för foder till djuren, vilket gjort att ekarna fått växa upp under ljusa förhållanden. Ekarna har därmed kunnat utveckla vida trädkronor. Idag kan vi sitta i skuggan under ekarna på bänkar och njuta av tidigare generationers slit."
Korn känns hemvant eftersom korn och havre var de sädesslag som odlades hemma i byn förriti´n. Här nere är vete vanligare men de axen saknar de mjuka, långa stråna som korn begåvas med. Bönderna jobbar febrilt här med att skörda höet nu, både som ensilage och som torkat och buntat hö. Hemma i byn  i norr slås många av lägdorna sent och höet får numera ligga kvar och ruttna, EU-bidraget är så utformat.

Förutsättningarna mellan norra och södra landsändarna är olika inom de flesta områden. Jordbruk, kommunikationer, tillväxt, in- och utflyttning, arbetstillfällen, miljötänk...  Det är både intressant och nedslående att jämföra förutsättningarna på det sätt jag har möjlighet till.
.
.


LinkWithin

Related Posts with Thumbnails