22 november 2014

Bruttonationallycka

Jag var på den första tågluffarresan med två kompisar. Vi hade åkt nattåg genom Jugoslavien och kommit till Grekland där jag trivdes med det lantliga livet och de historiska platserna. Efter att ha lämnat Thessaloniki reste vi vidare söderut. Vi stannade till en dag och besteg sluttningen till gudarnas boning, berget Olympen. Utsikten från dess sluttning var en minnesvärd vy.

Från Litochoro skulle vi åka hela långa sträckan till Athen. Vi satt på ett välfyllt och varmt tåg. Det var en sådan där blå suggestiv skymning då jag framåt kvällningen intog en favoritplats - nämligen stående i korridoren vid ett ledigt, neddraget fönster. Det fascinerande landskapet rann förbi och skymningen föll.
Jag gillar de där stunderna till eftertanke och skön landskapsvy. En ung grekisk värnpliktig som stod i närheten började prata engelska med mig. Då vi klargjort ärendet med respektive resa för varandra och han förstod att jag kom från det nordliga landet som fött mej, fick jag efter ett tag en fråga som abrupt fick mej att sluta drömmande blicka ut över landskapet.

Frågan jag fick var "Varför är det så många svenskar som begår självmord?" Jag var inte förberedd och hade inget bra svar alls. Mitt svar minns jag inte men dementerade gjorde jag inte. Frågan fick mig att fundera över vad lycka är. För en lycklig människa tar väl inte sig själv av daga!

Militärjuntan hade fallit och demokrati återinförts. Grekerna upplevde jag då, för sådär 35 år sedan, som tillfredsställda över sin agrara tillvaro. På en annan sträcka som vi några dagar senare åkte med ett "mjölktåg", blev det en minnesvärd upplevelse för mej då tåget stannade och väntade på att en åsnekärra skulle passera en obevakad järnvägsövergång. Tåget stod still några minuter. Ingen hets och stress, men väl stolthet över att arbeta med det jorden ger. Tror inte mina tågluffarkompisar förstod vad jag menade då jag försökte få igång en diskussion om "meningen med livet". Men den där frågan på tåget stannade tydligen kvar i mitt minne eftersom jag skriver om den decennier efteråt.

Så annorlunda det blivit sedan Grekland gick med i EU och då alla EU-länders levnadsstandard ska nivelleras. Det agrara livet föraktas lite som jag ser det, landsbygden är till för loosers, en årligen höjd konsumtion som mäts i BNP (bruttonationalprodukt), verkar vara det enda som kan räknas och jämföras med. Visserligen ligger Sverige inte längre i toppen i internationell jämförelse vad gäller BNP, men i det översta skiktet finns landet fortfarande. Men bevisligen är hög BNP inte detsamma som lycka. Många svenskar mår dåligt, inte mist unga människor.

Vi köper saker som vi inte behöver, med pengar som vi inte har, för att imponera på människor vi inte gillar.” Fritt efter Clive Hamilton, australisk etikprofessor född -53. Ganska så sant som jag ser det...
Nu visar det sig att det börjar finns andra sätt än konsumtion att räkna människors tillfredsställelse med livet. Till exempel det globala lyckoindexet. Indexet visar hur många genomsnittliga lyckliga levnadsår invånarna i världens länder kan förväntas uppnå delat på hur stora resurser landets förbrukar. Intressant!

I det lilla landet Bhutan använder man sig av Gross National Happiness, GNH-index, för att mäta invånarnas lycka. Man mäter 33 indikatorer fördelade på de nio kategorierna: psykologiskt välbefinnande * hälsa * tidsanvändning * utbildning * kulturell mångfald och uthållighet * god styrning * samhällelig livskraft * levnadsstandard * ekologisk mångfald * uthållighet.

Vad är det som säger att vi i västvärlden vet mest om livets värden och vilket innehåll som gör livet mest värt att leva? Det innebär absolut inte att man är bakåtsträvare om man ifrågasätter vår livsstil. Det är snarare nyttigt att ifrågasätta hur ekonomier ska beräknas och jämföras.
.
.

19 november 2014

Om att jämföra och jämföras

En önskedröm för många även förritin var att bo i ett slott, herresäte, herrgård. Idag finns "herrgårdsbyggnader" att välja i typhuskatalogerna.  Man vill och ville bo ståndsmässigt. Till och med i sin egen stora fina bondgård målade man ett slott i salen. Människan strävar, uppåt sägs det, mot något hon tror är bättre. I detta ingår att hon måste jämföra sig med andra.
Västerbottnisk väggmålning från 1854.
Någon herrgård har vi inte i byn. Inte ens något som liknar en sådan. Närmaste herrgård finns vid Olofsfors bruk. Att vara nöjd med det lilla hus man har kan kanske reta de som därmed inte lyckas imponera med att bebo en större byggnad.
En mäklarannons dära Vall´n talar om en "Herrgårdsliknande bostad" med ett unikt boende som sägs ha renoverats smakfullt - allt för bättre läge i försäljningssyfte. Förlagan ska vara en herrgård i Skåne. Allvarligt talat har jag svårt att ta detta på allvar.
Fortfarande är pangbygget svårsålt trots att det hävdas att det är en herrgårdsliknande bostad. I mina hemtrakter växer inte herrgårdar på träd :-) Jag ler litegrann åt benämningen. (Och rotar lite mer i byggnadens historia. Det var ett par av den tidens och traktens kulturelit, ett lärarpar, som lät bygga huset. Det var nog ett praktbygge för den här trakten.)

Jag minns en händelse från min barndom som normalt var väldigt ljus. Jag och min lekkamrat gick i var sin skolklass, jag var den äldre och gick detta år i tvåan eller trean. Vi fick betyg från årskurs 2. Efter att vid skolavslutningen ha sjungit "Sommarmorgon" i EFS bönhus som låg intill skolan, fått betyg i klassrummet eller hur det nu gick till just detta år, gick vi två skolkamrater hem i våra finklänningar med finskor. Jag hade inte öppnat betyget, jag var tydligen en liten flicka med viss självkänsla och tyckte inte det var så viktigt att öppna betyget förrän jag kom hem. Betyget var inget som oroade mig. Vi gick hem till min lekkamrat, hamnade i köket där hennes mamma var. Minns inte exakt vad som sas men tant X frågade om mitt betyg. Jag berättade att jag inte inte öppnat kuvertet och tittat efter. Då slet tant X kuvertet ur min hand, öppnade och granskade mitt betyg. Sen vek hon lugnt ihop det och lade det tillbaka i kuvertet. Som barn tyckte jag väl att det var lite konstigt men vuxna sa man inte emot, vuxna visste vad de gjorde, de hade rätt. Så var det på den tiden.

Långt senare har jag tänkt till. Förstår, men accepterar inte att man jämför och placerar barn i facken godkänd eller icke godkänd.

Det är för många människor viktigt att placera in sig och sina barn i en hierarki - även i en liten, liten by där alla lever på samma nivå. Jag förmodar att min lekkamrat har haft press på sig att "bli någon", att visa framfötterna. Något jag aldrig känt själv från mina föräldrar som aldrig krävde, tyst eller uttalat, att jag ska höja mig över min klassbakgrund, min socioekonomiska plattform. Jag har haft stöd men ingen press. Men det innebär även att jag aldrig kunnat få hjälp av mina föräldrar eftersom de inte hade kunskapen om vad de olika högstadieinriktningarna innebar, eller de olika gymnasielinjerna. Och minst av allt vad högskolevalet jag gjorde innebar. Vad gör en arkitekt? Ingen förebild fanns i bekantskapskretsen eller för övrigt. Jag tackar mina föräldrar presumtivt att de inte krävde att jag skulle höja mig över min bakgrund, över deras egen situation. Kanske är det därför jag länge varit en i mängden bland de jag känner här i byn och att jag inte vänt hembygden ryggen. Det kan lika väl hampa sig så bland klassresenärer.

Hembygden känner jag till och människornas bakgrund. Men jag har också tillskansat mig ett annat tankesätt, vilket gör mig lite eljest. Det har jag märkt ofta de senaste 10 åren, även bland jämnåriga med högskoleutbildning som valde att bo kvar. Om detta finns mer att berätta. Framöver.

Nedan tidigare skriverier som berör den både stimulerande och frustrerande tillvaron.
Att vara sista generationen i släkten som vuxit upp med en jordbrukartillvaro.
och  Att att jämföra levnadssätt.
.
.

17 november 2014

Lova Sten

Här står Lova Sten i egen hög person. Hon är klädd i mörk jacka, ljus blus med mörk rosett och fotsid vid, mörk kjol samt mjuk tvåfärgad sammetshatt med uppvikt bräm. Platsen hon står på är en väg kantad med tät barrskog. Träden har upplega och Lova tittar lätt leende rakt in i kameran. Hon har intagit en ledig pose med händerna på ryggen. På den smala snötäckta vägen ser man att fordon på medar tidigare har kört.
Det här är ytterligare en bild jag hittade i VBMs fotoarkiv. Ett vackert vinterporträtt av Lova Sten från Rundvik, lärarinna i Balsjö. Jag får uppgift om att Lova gifte sig med Bror Jacobsson i Balsjö.  De fick inga barn, Lova dog ung i TBC. Hon var lärare även i Balfors och sällskapade med Arvid Eriksson som i sin tur dog ung i tuberkulos 1917. Ett människoöde på några rader hittat i ett arkiv. En kvinna med ett vackert namn och vacker vinterklädsel. Det kan ha varit hennes fästman Arvid, som dog ifrån henne, eller Emil som jag antar är hans bror, som tog fotografiet. Så tolkar jag det då jag läser fotografnamnen.

Fotograf: Emil Eriksson, Arvid Eriksson
Förvärvat från: Bernt-Erik Emilsson
Personer i bild: Lova Sten
.
.

15 november 2014

Fördolt i arkiven

Det här kan man till exempel finna i Västerbottens museums fotoarkiv.
Text: Mallar till skottkärrehjul. Från Pär Lindgrens föräldrahem. Pär Lindgrens far, Gustav Adolf Lindgren föddes 1870 i A. och blev arbetare på Norrbyskär på 1890-talet. Farfadern Pär Lindgren var under 1800-talet hemmansägare och inredningssnickare i A.

Beskrivning:
Två mallar av vit papp.
a) hjul med ekrar ritat med blyerts. Kartongen 8 kantig, längd 380 mm, bredd 303 mm.
b) del av hjulet som klippts ut ur a. L 190 mm, b. 30 mm.

Arkiv:
Brev från Pär Lindgren 29/1 1978, med senare gjord uppteckning på baksidan, i Västerbottens museums arkiv serie F1 volym 40.
Vbm LB 1011-1012 bandinspelad intervju med Pär Lindgren 1978-11-17


***

* Pär Lindgren, som lämnade denna mall av kartong till Västerbottens museum, var alltså son till
* Gustav Adolf Lindgren (f. 1870) som var son till
* Per (Jonsson) Lindgren (f. 1842), som jag förmodar gjort denna mall till skottkärrehjul, var i sin tur son till
* Jon Mattsson (1798-1844), som var son till
* Mats Isacsson (1760-1836), som var bror till Jacob Isacsson (1782-1862) som var min morfarsmormorsfar. Ja men ni vet hur det är i en liten by där man förr oftast inte rörde sig vida kring :-) Släktskap finns lite varstans. Jacob Isax´n var far till "Smör-Ulla" som jag berättat om några gånger tidigare.

Mats och Jacob var två av 18 barn till Isac Persson (1733-1788). Det var dessa två söner som kom att dela på hemmanet nr 1 som deras farfar Per Johansson (1687-1753) köpte och flyttade till 1723. Då hade hemman nr 1 legat för fäfot under ofredsåren som föregått.
Lindgrens är byns äldsta bostadshus, en parstuga, här till höger delvis skymd bakom träd. Det är fortfarande i familjens ägo. Gustav Adolfs bror Rickard tog över föräldrahemmanet. Nu bor Rickards barnbarn där.
 
Jag ser gården över lägdorna, här från norra köksfönstret på övervåningen.

I arkivtexten nämns Norrbyskär. För er som inte känner till Norrbyskär kan jag berätta att det är ett sevärt sågverkssamhälle som påbörjades 1895, uppbyggt som ett idealsamhälle. Det ligger på en långsmal ö (drumlin) utanför Västerbottens kust. Norrbyskär skapades av Mo och Domsjös (Modo) ägare Frans Kempe som till sågverksindustrin byggde upp arbetarbostäder i trä, tjänstemannabostäder av tegel, herrgård, kägelbana, kyrka. Allt är mycket smakfullt planerat och ritat av den i Sthlm verksamme arkitekten Kasper Sahlin. Arbetarna blev beroende av sågverket på ön men Kempe var före sin tid i flera avseenden och genom att arbetarna fick ta del av flera sociala förmåner var de lojala mot arbetsgivaren, t ex var de bland de första som hade elektrisk belysning i sina hem. Sågverket upphörde 1952 och byggnaden revs på 80-talet.

Familjen Kempe har även under en period haft ett järnbruk, i sin ägo. Till bruket hör det jag kallar skogstemplet, ett rosa lusthus beläget i granskogen.

Norrbyskär är beläget några mil söder om Umeå. Inga bofasta finns numera men de vackra byggnaderna är populära sommarhus. Skäret har jag besökt många gånger, ibland i flera dagar i sträck under tonåren.
Foto i Västerbottens museums ägo.
Planeringen av Norrbyskär som idealsamhälle låg i tiden, om än något fördröjt innan det nådde den kalla Nord. Två andra europeiska exempel kommer nedan.

 "Arbetarpalats" till vänster, industri till höger.

Industrimannen Jean-Baptiste André Godin lät uppföra en mönstersamhälle i norra Frankrike, "la familistère de Guise" 1858 - 1883, ett stort industriområde med fabriksbyggnader och kringliggande arbetarbostäder i flervåningshus avsedda för industriarbetarna och  deras familjer. I familistären fanns kooperativa butiker, skola, restaurang, teaterlokal (jfr en svensk bruksmiljö).

Långt tidigare hade arkitekten Claude Nicolas Ledoux ritat idealstaden Saline Royale i Arc-et-Senans i östra Frankrike. Denna halvcirkelformade stad byggdes 1775-1779, alltså under den franska upplysningstiden. En fantastiskt märkvärdig plats som sedan 1982 är världsarv. Dessvärre har jag bara diabilder från mitt besök där 1986 då jag och en arkitektkompis gjorde en rundresa i Frankrike och Spanien.

Tänk vad ett arkivfynd kan sätt igång hjärnverksamhet och tanketrådar ;-)  Arkitekturhistoria är jättekul!!! Hembygdsforskning likaså.
.
.

13 november 2014

Allt ni vill veta om KÄNDISAR

Ikväll får man på biblioteket dära Vall´n bland annat upplysning om Västerbottens  museums fotoarkiv. Ack vore jag där.  Hittade i alla fall en bild i VBMs digitala arkiv där Gustav V svischande i bil passerar infarten till Nordmaling. Konungabilen anlände via Kungsvägen den 9 juli 1921.
Kommentar till bilden i VBMs fotoarkiv: "Bönderna var ej van vid kunglig hastighet". Foto Rudolf Nilsson 1921. Huset i bakgrunden är detta välvårdade hus som jag fotade i fjol.

Minnesmärket Kungsstenen kom alltså till 1921, samma år som min mamma föddes. En sten vars historia kan läsas här:
I juli år 1921 gjorde kung Gustav V och drottning Viktoria en Norrlandsresa och skulle då passera Nordmaling. Inför det celebra besöket skulle en sten resas till minne av händelsen. Den första stenen, som bröts i Örsbäck, gick av på mitten vid lastningen och man var snabbt tvungen att införskaffa en ny sten. I nedre Öre hos markägaren Augusta Eriksson hittade man ett bra ämne, och hon begärde och fick 200 kronor för den nye stenen, vilket var mycket pengar på den tiden. Man forslade stenen på järnhjulsvagn och bandtraktor och till slut var den på plats i tid till kungabesöket. Kungsstenen står idag i centrala Nordmaling.
(Text ur Turistguide 2012.)
Ända fram till tidigt 70-tal fanns en rondell i centralt dära Vall´n som jag minns mycket väl. På ett vykort där samhället presenterades syns rondellen med Kungsstenen centralt placerad. Man var före sin tid, inte ens residensstaden Umeå hade en rondell/trafikcirkulationsplats vid den tiden. Utöver dära Vall´n var det bara Örnsköldsvik som hade en rondell. Nästa rondell söderut efter E4 var Uppsala. Nå, nu är Kungsstenen satt åt sidan och rondellen puts väck. Och överallt annars byggs rondeller till förbenelse :-)
En bensinmack fanns då för tin nära till hands. Wäringstams byggnad med grå ädelputs i fonden finns kvar än idag där Kungsvägen försvinner bort.
I somras tog jag detta fotografi där stenen nu står intill Kungsvägen.
Gustaf V och Victoria 9/7 1921
Carl Gustaf 1/6 1976

Utöver kungaparet som var här 1921 kom konung Carl XVI på besök år 1976. Jag minns att jag skjutsade pappa till Olofsfors bruk som kungligheten först besökte. En alldeles egen minibro över ett dike var byggd minns jag, allt för att lätta Carl Gustafs framfart. Själv var jag inte ett dugg intresserad av att titta på kungen så jag åkte hem innan han anlände. Efteråt hämtade jag pappa. Jodå.
I somras passade vi på att se en liten utställning om en annan berömd man vars föräldrar bodde i N-ling. Utställningen i gamla bårhuset handlade om Peter Arctaedius, iktyologins fader och kompis med Carl von Linné. Peter dog redan 1735 som 30-åring genom drunkning i en av Amsterdams kanaler under sin vistelse i den sta´n för att doktorera. Det är denne Peters föräldrar som den 25-åriga Linneus besökte på sin Lappländska resa år 1732. Ni vet Calle - världens mest kände svensk genom tiderna, upptäcktsresanden som red Kustlandsvägen genom min hemby :-)
Sommaren 1728 och vårvintern 1729 gjorde Artedi, på grund av faderns död, ett avbrott i sina uppsalastudier och vistades i hemmet i N-ling. Under den perioden färdigställde han Nordmalings Flora. Det är ett tvärsnitt av vilda träd, buskar och örter "wid Nordmalings Prästebord äller i närmaste byar där åmmkring". Herbarieväxterna som visades på utställningen var mer sentida men inte av dags dato.

Det här var något om kändisar som passerat dära Vall´n.
.
.

11 november 2014

Tidsfördriv


Att samla alkakorkar, ta loss korkinläggen och sen sy ihop en duk eller grytunderlägg kunde man ju göra förr. Då alkakorkar fanns. Det gjorde jag. Jodå. Vem vet, kanske fanns det andra som fördrev sin tid på likartat sätt...
.
.

9 november 2014

Alla tiders Nordmaling

Torsdag den 13 november sker ännu en gång något attraktivt på Nordmalings bibliotek.  Lokalhistoria till alla!
En kväll med Västerbottens museum 
om Nordmalings historia.
Se bara:

En kväll med fokus på kommunens kulturhistoria. Maine Wallentinson från Västerbottens museum ger information om samarbetet Alla tiders Nordmaling.

Dessutom:
Hur söker man fotografier och föremål i museets databas?
Lina Sandgren, fotoantikvarie, Västerbottens museum

Spåren efter forntidens Nordmalingsbor
Erik Sandén, arkeolog Västerbottens museum

Det bjuds på fika!
Arr: Styrgruppen för Alla tiders Nordmaling


Torsdag 13 nov 2014, 19:00 - 21:00, Nordmalings bibliotek

https://lh6.googleusercontent.com/-ZNz7IdwHBeQ/VEeV3Rbx84I/AAAAAAAAKiE/TmXZAdH1J98/s640/n-lings%2520historia.jpg

Läs även HÄR
.
.

8 november 2014

Textilskåp

Har ni det så här prydligt i textilskåpen med manglade och strukna dukar? I det här relativt nyinrättade rummet i ett hembygdsmuseum nära mej vill man visa det blandade utbudet producerat av den lokala kvinnokraften.

Själv drömmer jag om tid att krusa banden på de gamla örngotten så att de liksom "forsar" neråt. Och det ska bli någon gång - på hedersord.
 Den ganska moderna nåldynan finns också i museet...
 ...samt syskrinet med innehåll. Allt dolt för direkt solljus för att inte förstöras.
Det här är trådgardinerna i ett annat rum där solen släpps in. Ganska fin i mina ögon. Byggnaden är en borgargård från 1700-talet. Här finns ett arkiv med fotografier och glasplåtar med intressant innehåll från förr. Det är en ynnest att få titta in där.

Hembygdsföreningar har en hel del att ge.
.
.

6 november 2014

Möten


Det är något charmigt med stolpar där trådar möts eller utgår ifrån. Det är så påtagligt med detta. Den här stolpen finns i hembyn längs gammvägen. Men telefontrådarna försvinner allt oftare och blir till trådlös telefoni, elnätet grävs ner i marken.

Var ska svalorna hålla höstmöten framöver?
.
.

4 november 2014

Favoritvägar

Sådana här slingrande, böljande vägar är fina att åka, inte enbart som motorcyklist. Även grusvägar går bra för min del. Vägar som följer landskapet istället för att spränga sig ner i det, vägar som har kännbara höjdskillnader. Vägar som kanske följer urgamla ägogränser.
De här vägarna är något helt annat än dagens motorvägar som spränger bort berg och fyller ut svackor, som jämnar till landskapet och gör mig som bilist trött. Man behöver ha något intressant i vägens närhet att titta på, man behöver röra på ratten för att inte somna. Annars blir man en trafikfara.
.
.

2 november 2014

Är det praktiska och det vackra oförenliga storheter?

Förra året skrev jag om det här uthuset med gårdstun i Örnsköldsvik som jag beskrev som en fin miljö. Praktlysing, tvättlinor, vackert lite bearbetat staket, ojämn gräsyta och ett vackert uthus som behövde lite vård.
Ett gårdstun från 20-talet i stadens utkant. Detta var en ovanlig rest i en norrländsk stad.
Så fick jag besked om att allt försvunnit. Blivit förött insåg jag genast. Men allt har blivit mer praktiskt tycker tydligen fastighetsägaren, kanske även hyresgäster och andra. Man skulle kunna tro att fastighetsägaren läst mitt inlägg och tyckt det var det dummaste som kunnat läsas - lika bra att modernisera, ta bort allt fult och gammar´t.
Nu i oktober stannade jag till och fotograferade då jag passerade. Ser genast att man inte iddes ta bort hela staketet utan slutade där bukett-trädet blandat in sina grenar i staketet som en armering. Sicken lathet! Där staketet är borta har häckplantor planterats.
Här har vi en "mysig" uteplats för hyresgästerna. Bordet är uppmurat av lecablock på en hårdgjord yta av betongplattor. Därifrån har man utsikt mot den rätt trafikerade gatan (innan häcken växer sig hög) varifrån jag fotograferar samt mot bilar parkerade på gården. En "mysig" köpegrill av betong med frilagd ballast skulle verkligen platsa vid uteplatsen.

Siktlinjen stoppas numera inte av ett uthus utan fortsätter uppför backen med sin splittrade "arkitektur", ja jag menar sina blandade husformer.
 
 Då.
 Nu.
Här växer praktlysing och andra grupper av växter direkt upp ur gräsytan. Så fint i mina ögon. Och några klädstreck/torklinor spända mellan enkla träställningar, en gammaldags lösning. Fanns säkert redan på 1920-talet då mamma lekte på gården vid besök hos sin kusin Valdy.
Viktigast av allt har man nu fått plats för några fler bilar. Säkert till glädje för bilägarna. Och klädstrecken har fått ge vika för en torkvinda av blank aluminium. En liten mardröm i förhållande till tvätt på tork på linor ;-)
Så fint med rejäl plats för parkerade bilar i en grusöken. Minst 4 bilar mer än förr bör rymmas nu för även tidigare fanns bilplatser på gården. Tomten ovanför grusslänten/stödmuren, där uthuset stod, används inte utan är numera impediment. Så oerhört trist.
När folk som bor i huset kommer hem - gående, cyklande eller bilåkande - välkomnas de av soptunnor. En grön ute vid tvärgatan och en brun snett till höger bakom björken. Ett elskåp ger stora kramen likaså.
Det där med parkeringen var inte smakfullt utfört. Inte alls. Allvarligt talat - det är lättsammare att bo i Mellansverige för en sådan som jag eftersom där finns lite fler likasinnade. Luften är lite lättare att andas...

Uthus lever farligt på landsbygden så väl som i staden. Men jag kan inte låta bli att fundera över existerande skillnader mellan "Norrland" kontra övriga landet. Kanske förstorar jag dem???
Så här kan det se ut i en stad sextio mil längre söderut. Nu menar jag inte att sådana här romantiska miljöer är det enda jag trivs i. Inte alls. Men har man gamla hus bör de förvaltas väl och river man dem ska de, vid gud, ersättas med något lika bra eller bättre. Inte en öken för bilar. Inte för inte har de små städerna Trosa, Nora, Hjo och Eksjö attraktionskraft både för boende och turister. Jag anser att människor, många utan att veta om det, mår bättre i vackra omgivningar än fula. Absolut.
.
.

1 november 2014

Nattligt ljus

För en vecka sedan målades den lilla staden nära mig tillfälligt med ljus.
Ja se, det var en riktig happening under en knapp timme!
.
.

31 oktober 2014

Om att minnas någon

Det finns stor konst som är tillgänglig på nätet. Kan inte låta bli att ta med detta -  Ett halvt ark papper. Novellen skrevs av August Strindberg 1903 och förmedlad på nätet genom Projekt Runeberg. Första gången jag kom i kontakt med denna korta berättelse var genom en bra uppläsning på radio. Tänk om man kunde skriva så!

De flesta som läser denna blogg har säkert även läst "Ett halvt ark papper". Jodå, men den tål att läsas om. Det tar inte lång stund att göra stor litteratur till sin.
http://denvarbra.wordpress.com/2012/03/18/ett-halvt-ark-papper/
Bild härifrån.

Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något. -- Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevat i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspelats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.

Han tog ner arket; det var sådant där solgult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på salskakelugnens kappa, och lutad över detsamma läste han. Först stod hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös. Och numret -- 15 11. Det såg ut som ett psalmnummer i kyrkan. Därpå stod: Banken. Det var hans arbete, det heliga arbetet, som gav brödet, hemmet och makan, grunden till existensen. Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycken oro.

Så kom det. Blomsterhandeln och hyrkusken. Det var förlovningen, då han hade fickan full av pängar.

Därpå: möbelhandlarn, tapetserarn: han sätter bo. Expressbyrån: de flytta in.

Operans biljettkontor: 50 50. De äro nygifta och gå på Operan om söndagarne. Deras bästa stunder då de själva sitta tysta, och råkas i skönhet och harmoni i sagolandet på andra sidan ridån.

Här följer ett mansnamn, som är överstruket. Det var en vän, som nått en viss höjd i samhället, men som icke kunde bära lyckan, utan föll, ohjälpligt, och måste resa långt bort. Så bräckligt är det!

Här synes något nytt ha inträtt i makarnes liv. Det står, med en fruntimmershand, och blyertspenna: "Frun". Vilken fru? -- Jo, den med den stora kappan och det vänliga deltagande ansiktet, som kommer så tyst, och aldrig går genom salen, utan tar korridorvägen till sängkammaren.

Under hennes namn står Doktor L.

För första gången dyker här upp namnet på en släkting . Det står "Mamma". Det är svärmodren, som diskret hållit sig undan för att icke störa de nygifta, men nu påkallas i nödens stund, och kommer med glädje, efter som hon behövs.

Här börjar ett stort klotter med blått och rött. Kommissionskontoret: jungfrun har flyttat, eller skall en ny anställas. Apoteket. Hm! Det mörknar! Mejeribolaget. Här rekvireras mjölk, tuberkelfri.

Kryddbon, slaktarn etc. Huset börjar skötas per telefon; då är husmodren icke på sin plats. Nej. Ty hon ligger till sängs.

Det som sedan följde kunde han icke läsa, ty det börjar skymma för hans ögon, som det måtte göra för den drunknande på havet, när han skall se igenom salt vatten. Men där stod: Begravningsbyrån. Det talar ju nog! -- En större och en mindre, underförstått: kista. Och i parentes var skrivet: av stoft.

Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med; och det gör det.

Men han tog solpapperet, kysste det och lade det i sin bröstficka.

På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.

Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!
.
.

29 oktober 2014

Lära sig skriva

Griffeltavla och krita för att skriva, hartass för att sudda ut.

Jag har kvar morfars gamla griffeltavla med samma format och utseende som den på bilden. Till den hörde en smal, hård och grå griffelkrita - men var i all världen har den tagit vägen? Före min skoltid var inte kritorna vita och med den tjocklek som syns på fotot till vänster om tavlan. Nej smala, sköra och lite svåra att hälla i för ett barn minns jag att den som hörde till griffeltavlan var.

Under morfars första skolår var byns skolbyggnad inte uppförd, den stod klar på 1890-talet. Morfar Manfred föddes 1884 så efter några år bör han ha börjat i den nybyggda skolan. Min mamma och moster gick alla sina 6 folkskoleår där.

Folkskolestadgan, som sa att alla barn skulle få undervisning, kom 1842. Men det tog tid att genomföra lagen. Ett steg på vägen att genomföra reformen var 1859 års roteskolor som innebar att man flyttade runt skolundervisningen till tre olika ställen varje år.

Under morfars första skolår flyttade man mellan olika lokaler i privata bostadshus. Jag har hört om två hus där skolundervisning hölls. Dels var det i bryggstugan, bröjstun, på Halla som fortfarande står kvar i inte helt ohjälpligt skick, samt hos Nils Olof Hörnsten längre söderut i byn, det som kallades Erik Ors´ förmånsbyggnad, en byggnad som försvann 2006. Detta är de två byggnaderna i byn där jag vet att rum upplåtits för skoländamål.

"Roteskolor.
Skolreformen 1842 hade haft svårt att komma i gång, men sedan Torsten Rudenschöld (1798-1859) på Läckö börjat sina skolförsök gick det bättre. Han förstod att ett skolhus i varje socken skulle innebära lång skolväg för många barn och att lärarbrist länge skulle vara ett problem. I stället införde han i Otterstad roteskolor. Där fick någon läskunnig yngling eller äldre kvinna, en så kallad läsmoster, sköta den förberedande undervisningen som bedrevs växelvis i olika hem. Detta kom att kallas Otterstadsmodellen och den spreds undan för undan runt hela Sverige. Med det var småskolan uppfunnen och undervisningen kunde sedan fortsätta i sockenskolan, där barnen togs om hand av utbildade lärare.

Torsten Rudenschölds skolmodell väckte snabbt intresse hos de styrande och han får nu en blygsam lön för att fortsätta sina skolförsök, han skriver också artiklar och ger ut skrifter och anställs som resande skolinspektör. Sent omsider har han funnit sin livsuppgift och äntligen har han fått sådana inkomster att hans familj kan börja leva ett drägligt liv. Rudenschöld var också ledamot i 1856 – 1858 års riksdag där hans tankar fullständigt slog igenom och där hans modell för den svenska folkskolan antogs. Den skulle i sina grunddrag existera i mer än hundra år."

Min socken N-ling delades 1859 in i sex skolrotar.  Rote nr 6, där min hemby ingick, omfattade totalt sju bondbyar samt Rundviks sågverk. Tre av dessa bondbyar hörde före 1853 till Grundsunda socken och därmed till Västernorrlands län. Byarna var Ava, Rönnholm och Öresund.

Min farmorsmorfar Jacob, som var född 1837 i Rönnholm, gick alltså i skola på Grundsundavallen. Lille Jacob var inhyst i Rönnholms kyrkstuga där på Grundsundavall´n under skolperioderna. Eleverna fick lära sig skriva i en lång sandlåda som var placerad framför bänkraden. Det var lätt att släta ut sanden med handen eller en kort linjal när lådan var fullskriven. Detta var alltså före griffeltavlan, kritan och hartassens tid. Att ha möjlighet till utbildning utöver folkskolan, ifall man var född i en liten bondby, var ytterst få förunnat. I så fall skulle man en mecenat som insåg att man hade "läshuvud" och ville satsa på att bekosta vidareutbildningen.

En historia ur verkligheten har berättats av en pojke som som var skolelev på den tiden då skola hölls i N O Hörnstens hus. Den här pojken kom senare att bli min morfar. Han har berättat om en kringvandrande björntämjare kom till byn och visade upp sin björns konster för pengar. Björn och tämjare stannade över natten hos Hörnstens, björnen inhystes i ett uthus. Skolpojkarna som både var rädda och nyfikna på björnen, samlades när kvällens lugn och mörker fallit för att inte synas. Så började de kasta sten på uthuset där björnen förvarades tills den började ryta. Då sprang pojkarna därifrån, helskrämda och rädda att björnen skulle bryta sig ut.

Det här ger en god bild av livet i byn förritin och vad som fängslade människor, unga som gamla, då elektricitet inte fanns och därmed endast levande musik, inga tv-apparater, datorer, läslampor, gatlyktor, Ipads och smartphones. Många av idag skulle tycka att det var trist, långsamt och enahanda. Men se, det tror inte jag att det var :-)

Så sent som 1907 kom björntämjare till Nordmalings marknad för att visa upp sin björns konster mot ersättning. Se HÄR.
.
.

28 oktober 2014

Blåbärssoppa med klimp

http://beautywithheart.se/2014/02/uppiggande-klassiker/
Den bästa efterrätt jag visste som barn, och som jag fortfarande älskar men sällan äter, är blåbärssoppa med söt klimp. Det ska inte vara Ekströms pulversoppa utan soppa kokt på blåbär direkt från skogen, gärna egenhändigt plockade. Ni vet en så´n där konsistens på soppan som inte är helt slät, utan blåbärsskalen ska märkas. Blåbärssoppan serverades på helgen, gärna efter söndagsmiddagen med stek av eget kalvkött, egna potatisar, egen mjölk samt kanske  kokta morötter om det var säsong.

Till blåbärssoppan brukade mamma koka klimp. En typ av klimp med viss sötma, det var inte samma sort som hon använde i till exempel köttsoppa även om receptet säger något annat. Jag hann fråga henne varifrån klimpreceptet kom och här är det - direkt ur Hemmets kokbok. Min absoluta efterrättsfavorit. Håll till godo!
Klimp
Receptet är tilltaget för 6 personer.

2 msk smör
8 msk mjöl
4 kkp mjölk
8 st bittermandlar
1 msk socker
1 ägg

Till garnering: 50 g sötmadel eller 1/2 knippa hackad persilja.

Smör och mjöl sammanfräses, mjölken spädes på litet i sänder och massan får koka i 15 minuter. Kastrullen lyftes åt sidan av elden; den skållade och rivna bittermandeln, sockret och det uppvispade ägget tillsättas. Därefter får klimpen sjuda över elden, tills den blir tjock. Den hälles upp i en vattensköljd form och stjälpes upp, då den kallnat.

Serveras klimpen till saftsoppa, garneras den med sötmandel.
Användes den till buljong, garneras den med hackad persilja.
http://morfarshus.blogspot.se/2009/10/orangerott-ljus.html
Klicka för att läsa mera.
Nu hade vi en elektrisk spis där vi bodde på övervåningen i morfars hus, så det här med att "sjuda över elden" var inte aktuellt längre. Men det var inte långt tillbaka före 1950, den tid då övervåningens kök inreddes, som vedspisen nere i morfars och mormors kök användes för matlagning. Mamma var van vid båda kan jag tro.
http://morfarshus.blogspot.se/2009/06/kaffepannan-pa-elektriska-spisen.html
 Klicka för att läsa mera.
Detta recept, och för all del även den elektriska spisen från Husqvarna Norrahammar, är min alldeles egna "Madeleinekaka".
.
.

25 oktober 2014

Gamma´rt

Vilken tjusig och färgstark tillvaro man hade förr. Jag tänker på den ultramarinblå färgen på det lilla laggkärlet som med stor sannolikhet är tillverkat på 1800-talet.

Men på ett hörn kommer även 1970-talets solgula blomstrande tapet med.
.
.

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails