19 december 2014

Om den norrländske mannen

Hm, vem är den norrländske mannen? Sanningar och myter, sanningen om myten. Stämmer bilden? Två "norrlänningar" funderar och analyserar fenomenet.

.
.

18 december 2014

Koks

Då jag var nyfödd började man värma upp huset nattetid med koks.  Detta för att huset skulle vara varmt hela natten så att den lilla bebisen inte skulle frysa. Som alla vet kallnar en vedeldad panna utan ackumulatortank rätt fort då elden slocknat och temperaturen i huset sjunker snart. På morgonen är det kallt.
Koksbitar samlade i en glasburk.
Koks är den fasta återstoden av fossilt kol, exempelvis stenkol. 

Då vi lade om golvet i ladugårdsporten hittade jag några koksbitar i utrymmet där koksen brukade förvaras. Och plötsligt minns jag känslan av att ta i koks, gnisselljudet som uppstod då de gneds mot varandra, lättheten och svartheten i de ojämna bitarna. Det är torra, lätta och dammiga små stycken. Och dunket då pannan i köket fylldes med koks. Och de skimrande rödoranga glödgade kolen inne i vedpannan, ibland med blåaktiga flyktiga lågor, som syntes då luckan öppnades.

Varje kväll pytsade pappa in den koks som rymdes i en hemmagjord träbehållare med läderhandtag. Det dunkade i hela huset då behållaren tömdes eftersom vi hade vattenburen centralvärme med pannan direkt kopplad till elementen/radiatorerna och ljudet spred sig med rörledningarna. Så var nattvärmen avklarad. Den här hanteringen pågick under hela 1960-talet. (Så här ser en kokshink av metall ut.)
Den här delen av ladugården är tillbyggd på sent 50-tal eller tidigt 60-tal. Längst in förvarades koksen med en barriär av brädor i framkant som togs bort allt eftersom kokslagret minskade. Till vänster var en lucka på väggen för att hiva in den köpta koksen som jag antar kom med lastbil. Jag mätte upp hur stort utrymmet var men den anteckningen befinner sig inte på samma ställe som jag just nu. Det bör ha varit omkring 10 kubikmeter koks som jag antar var en årsförbrukning.

Hela utrymmet kallades rötrummet, "rötrömme", för här förvarades en viktig sak för skötseln av korna, för deras välbefinnande. Någon som vet vad röta är för något i lagårdssammanhang... Det handlar inte om ruttnande trä kan jag ju säga, frågan är svårbesvarad för de allra flesta nu levande människor här i landet.
.
.

14 december 2014

På sparktur

Lilla familjen gör en sparktur längs Riks 13 (samt Kustlandsvägen, de sammanfaller här) och jag kan väl knappt ha fyllt 5 år. Jag får skjuts och är iklädd min favorit - den gröna lottapälsen med fårskinnsfoder.
 
Pappa tar bild på mamma och mig med vår utmark i bakgrunden. En remsa mark i Aspänget med två lador, en timrad från 1878 längst bort mot bäcken och en i regelkonstruktion som stod på trumman tvärs över stordiket som löper tvärs över många av skiftena här. Så här ser det inte ut idag kan jag meddela, rågrannen har låtit delar av skiftet växa igen och resten har planterats med gran. I fonden syns åsen som är en förlängning av Hallberget och ett par bostadshus framför. I ett av dem bodde Olga och Frans. För övrigt kan man se hur många hölador som fanns då. Av våra två lador i Aspänget är den timrade flyttad 1991 och den andra revs då stordiket grävdes om i hela sin längd. Det var den period då jag bodde utomlands, jag minns ett brev med en fotografi på den flyttade ladan med båda föräldrarna stående vid sidan om, glada över att de sett till att bevara denna enkla byggnad.
Här är samma sparktur och jag tror att pappa och jag står på andra sidan vägen med platsen för Sofias jala och platsen där á lill-Emma bodde fram till 50-talets början då huset revs. Jag hann aldrig se det men med tanke på pappas historieintresse kan jag mycket väl tänka att han ville bli förevigad med sitt barn (jag var ännu enda barnet) vid denna anrika mark :-) Om á Norrbys-Soff , á lill-Emma och andra som kan ha bott i torpet som låg här ska jag skriva om då tid finns, för det ligger mig varmt om hjärtat. Någon har lärt mig att respektera min hembygd och dess historia.
.
.

11 december 2014

Olofsfors flygfält

Sådana här nöjen hade små och vuxna då jag var liten. Vi stoppade in oss i en bil och åkte några kilometer till Olofsfors där det då fanns ett flygfält, en flygplats.

 
Den här sommardagen följde två av mina kusiner och min lekkamrat med, jag sitter i mammas knä, morfar och mormor sitter också på bänken som är uppställd för besökare. Förmodligen är det min morbror som håller i kameran, han var den ende med körkort och därför körde bilen, en DKW, som tog oss hit.
Det var detta vi tittade på. Kan det vara en DC-3:a?

Olofsfors flygplats öppnades 1939 för militärändamål som det hemligstämplade krigsflygfält 19. Man grävde ut många värn i sandmon runt om i skogen där man kunde täcka flygplanen med nät. Många vallar syns fortfarande i terrängen och på berget intill, Hännesåsen, finns betongbunkern från luftvärnet kvar.

Åren 1957-1961 trafikerades flygplatsen av Linjeflyg. Det var någon gång från den perioden som fotografierna är tagna.Flygplatsen servade Umeå och Ö-vik, den låg mitt emellan de båda städerna.

En annan gång då pappa hängde med till flygfältet såg vi en stor råtta på den öppna gräsytan. Den måste ha varit sjuk på något sätt för pappa kunde springa upp den och sparka ihjäl den samtidigt som hans sko flög högt upp i det blå. Gissa om vi skrattade :-) Så underbart lättroade folk var då och några än idag. Nu kan man geocasha här. Gissa vem som fann "skatten" i dasset som Ella Fitzgerald påstås ha besökt, och som fortfarande står kvar här? Av oss fyra som sökte för ett par år sedan var det undertecknad. Lättroad även idag :-)
.
.

9 december 2014

Tvillrit och schaljes

Idag kom jag på mig själv att använda ett ord som inte kommit över mina läppar sedan jag var barn. Jag hörde mig säga "tvillritt" eller tvillrigt kanske det stavas :-)  Har aldrig sett detta dialektala ord i skrift.

Jag skulle bestämma dag att åka till landsarkivet för att gå igenom dokument i samband med ett arkitektuppdrag. Hade funderat fram och tillbaka vilken dag som var lämpligast och när jag så fick frågan per telefon av en vän, som jag ska passa på att besöka på samma resa, svarade jag att jag var "tvillritt". Vad sa du? hörde jag i luren. Jag är tvillritt sa jag igen. Vad betyder det? blev frågan då. Jo, jag tvekar, vet inte vilken dag som passar bäst, har svårt att bestämma mig.

Jättekul att gamla hederliga dialektord poppar upp så där bra.

Sedan var det dags att laga lunch. Jag åt "norrländsk" snabbmat, nämligen blodbröd med vitsås och smörgömma. Jag kom på mig själv att tänka att det här skulle nog väldigt många schaljes åt om de blev bjudna på ;-) Åter igen. Ett ord från förr. Många skulle nog grimasera och anse blodbröd för äckligt om de blev bjudna. Så icke jag.

 Typiska svenska råvaror på 1800-talet. Foto: Jesper Ei Karlsson/SVT

Apropå det brukar jag se Historieätarna som i huvudsak är bra om än något bortflamsat av herr Haag. Jag förmodar att man menar att det krävs för att attrahera en yngre publik...  Dessutom säger de ofta i programmen att maten är äcklig och schaljes åt den. Trist att ha så begränsat ordförråd då man reflekterar över matsmak från förr, anser jag. Bortsett från det är serien upplysande och tänkvärd.
 
Inbakad brieost med fikon. Typiskt 1980-tal.  Foto: Thelma&Louise/SVT

Det är lite märkligt att se programmen som handlar om 60- och 80-talens mat och livsstil. Den egenupplevda tiden som historiserad. Tänk att man har så mycken intressant livserfarenhet. Det har inträffat under hösten att jag fått frågor om arbetslivet i Stockholm på 80-talet och jag blir alltid lika förvånad att jag besitter kunskap om det decenniet som alla inte har.

.
.

Granen och kulturarvet

Visst har granen som företeelse format mig och oss alla i norra Sverige. Den vill jag inte vara utan.
 
Gubben Pettson och katten Findus hämtar julgran. Tecknade av Sven Nordqvist.

"I det svenska kulturarvet har granen en undanskymd roll. Det kan verka konstigt med tanke på att så stor del av vårt land består av granskog, men till och med förra sekelskiftet var skogen mest intressant som betesmark och granen snarare ett problem som brändes ner emellanåt.

Under 1800-talet förändrades synen på skogen. En orsak var de nationalromantiska strömningarna, en annan det faktum att skogen började få ett faktiskt värde. Folkskolans lärobok från 1907 har till exempel en omslagsbild som föreställer en stuga vid en granskog, och barnen fick lära sig att hitta och namnge olika typer av träd. Vid den här tiden började granen också att knytas till en idévärld där den stod för någonting hotfullt och invaderande.

Traditionen med julgran förklaras ofta som en sentida import av en tysk julsed."
Källa: Ella Johansson, professor i etnologi vid Uppsala universitet

Lyssna till den granens susning
vid vars rot ditt bo är fästat.
Läsebok för folkskolan.

 Klassisk ljusstake i form av gran avsedd för julgransljus.
En sådan finns kvar efter mormor och morfar. Den nyproduceras idag.
.
.

7 december 2014

String - plastbelagd järntråd

Sådana här spiralformade tvålkoppar  av "string-modell" finns det ett par av här i huset. De ska fästas runt vattenkranen av dåtidens utformning och är en smart 50-talsprodukt. Även en variant av de där självhäftande hårdplastkrokarna finns det tre av i masoniteköket. Fortfarande i bruk. Kolla här.

Plast var något nytt och fräscht på 50-talet, hård som mjuk. Nu plastbantar många sina hem, man återgår till tiden före 50-talet rent materialmässigt. Det är nyttigt vill jag tro. Men jag kommer inte att plastbanta bort de här gamla plastföremålen. De är nu kulturhistoria.
.
.

6 december 2014

5 kök och rum

Jag har fyra kök och tolv byggnader av betydande storleksskillnader i min ägo. Köken är från 10-, 30-, 50- och 70-talen. Av det äldsta köksinredningen återstår järnspisen och bakugnen, det köket är alltså ombyggt. Utöver dessa fyra kök har jag ett enkelt sommarstugekök från 50-talet. Visst är jag byggnadsvårdare även om jag inte nämner det så mycket här på bloggen för närvarande. Det finns alltid något att ta tag i, sysslolöshet är inte min ledstjärna.

Det är fantastiskt trevligt att jämföra förändringen av 1900-talets köksplanering, byggteknik och materialval. Jag är rik på kök ;-) 

Kökets historia är intressant. Under min utbildning på KTH fanns fortfarande Statens Planverk som gav ut Svensk Byggnorm som på sina nära 500 sidor hade ett kapitel om bostads- och köksplanering. Byggnormen byggde på den forskning som utfördes av Statens institut för byggnadsforskning, SIB, (1960-1993) och framför allt av Hemmets forskningsinstitut, som grundades 1944.
Rationellt kök. Bild hittad här.
HFI:s verksamhet gick ut på att rationalisera hem- och hushållsarbetet. Att genom köksutformning med fullskaleexperiment för att förenkla kvinnors rörelsescheman i köket och därmed bespara slitageskador på kroppen. Bostadsvaneundersökningen, en sociologisk utredning under 40-talets början, blev ett annat viktigt styrmedel. Allt till köksstandardiseringens fromma.

***
Men nu till ett av mina kök - sommarstugans vinkelställda och öppna kök:
Detta kök har utslagsvask men inget rinnande vatten. Det hämtas i brunnen. Tapeterna är från 70-talet då även köksinredningen målades om. Mammas kusin Alfred, som var yrkesmålare, utförde det arbetet men kökssnickerierna var redan från början så här ljusa. Laminat på bänkskiva och fönsterbänkar är lokala produkter från dåvarande KaLaBerg-fabriken (KLB) dära Vall´n. Bara det gör mej kulturhistoriskt rik :-)
Diskstället av "stringmodell" med plastbeklädda järntrådar är likadant som i mitt älskade masonitekök. Här i sommarstugan är två stycken diskhyllor på rad dolda bakom snedställda skjutdörrar.
Kylskåp saknades. Utrymmet under golvluckan var svale. Där förvarades mejeriprodukter och andra matvaror som krävde "kyla". Det här är en vanlig lösning som fortfarande finns kvar i många äldre (norrländska) hus. Så sent som 1956 byggdes denna sommarstuga med samma koncept. Obs! inga lister runt luckans kanter, bara exakt tillskuren linoleummatta. I love källarluckor!

***

Alla mina fem kök finns på landsbygden/landsorten. Vill du se hur man bodde i ett barnrikehus i Stockholm på 30-talet så har Stockholms Stadsmuseum en lägenhet med två rum och kök på Stickelbärsvägen 7, nära Roslagstull, för visning. Den är välinredd och var åtminstone för mig mycket intressant att besöka.

Boken Köket, som ingår i Nordiska museets serie om folkhemmets rum och skriven av Marianne Larsson, är en behändig och informativ bok om kökets utveckling under 1900-talet.

Hur många kök har du ;-)
.
.

3 december 2014

Multifunktionsrummet i en bondgård

 
Entrén till den rödmyllade bondgården har överljus är smakfullt och sparsmakat utsmyckad med element tagna ur den klassiska arkitekturen: pilaster, kapitäl, profilerat entablement med tandsnitt.
Uttrycket "allrum" som funktion i en bostad blev vanligt på 1960- och 70-talen. Men ett gammalt bondkök var precis detta: ett allrum med många funktioner.

Här satt bondmoran och de vuxna döttrarna kan man tänka sig och kardade, spann, vävde, ja arbetade med textilier.
Sängplatser fanns i en skåpsäng i ett hörn. I vinkel mot skåpsängen stod ett mjölkskåp där tråg förvarades med mjölk för att grädden skulle flyta upp till ytan och därefter kunde skummas av för att kanske kärnas till smör. (Det här var före separatorns tid. Hos morfar och mormor hade den sin givna plats i köket.)

I det här köket står även en snickarbänk för bearbetning av trä. Hur vanligt det var låter jag vara osagt.
 
Den viktiga värmekällan, den öppna härden, finns i ett annat av kökets hörn. Förutom värme till rummet var det matlagningsplats. Elden gav också ljus för arbetsgöromålen. Så få vax- eller talgljus som möjligt användes eftersom de var dyrbarheter.
I motsatt hörn finns matplatsen med matbord och kökssoffa.

Energi var dyrbar, man samsades i ett och samma rum som varmhölls under vinterhalvåret. Snacka om arbetsgemenskap. Så annorlunda mot dagens situation då varje familjemedlem har ett eget rum och temperaturen aldrig understiger 21 grader C inomhus.Var och en med sin digitala utrustning för kontakt med yttervärlden. Själv slår jag ett slag för multifunktionsrummet.

Det här gamla köket är rent och vidgjort av målare/konservator. Endast golvet och vissa möbler har patina vilket ger ett mindre levande uttryck. Så lär det inte ha varit då köket var i bruk. Mer patina åt folket... Vi borde lära oss att se det vackra i de nötta gamla föremålen och ytskikten.
.
.

2 december 2014

Lantmäterikonsten

På ett vykort jag fått står denna text tryckt på baksidan:
Teckning på en år 1690 för skattläggning upprättad karta över Backa och Näset i Fröstuna socken, Stockholms län.

Lantmätaren, som gjort kartan, har inte satt ut sitt namn på denna. Det kan vara han som står bredvid det omkullhuggna och kvistade trädet, på vilket kartans skalmått utristats. Han lyfter på hatten och stryker sitt skägg i en välkomnande gest.
Här i bygden hette lantmätaren som mätte och ritade 1600-talets skattläggningskartor Jacob Christoffersson Stenklyft. Kartan över min hemby är från 1646. Då fanns här 6 bönder. Det är den första kartläggningen och ett vackert stycke handritat lumppapper.

Över byn finns kartor:
Från 1698 av Johan Werwing med 6 bönder upptagna.
Från 1771 av  A C Fjellström med 6 bönder upptagna.
Från 1819 av Anders Daniel Sellin med 12 bönder upptagna. Hemmansklyvningar har begynts.

Våra svenska laga skiftes-kartor är fantastiskt välgjorda. E A Löfroth hette lantmätaren som utförde laga skiftet här. Kartan framställdes 1863-1865. 17 bönder finns upptagna. Hemmansklyvningarna har bevisligen tagit fart. Laga skifteskartorna upprättades i två exemplar. Den ena förvaras hos Lantmäteriet, den andra fick respektive by ta hand om att förvara. Jag har spanat på båda exemplaren innan Lantmäteriet började digitalisera sina historiska kartor. Nu är de lättillgängliga på nätet.

Jag tycker det är intressant att studera kartor och tillhörande protokoll. Mina tremänningars mamma Gudrun, som även var min svensklärare i högstadiet, skrev efter sin pensionering en uppsats vid UMU om sin by med laga skifteskartan som underlag. Det går att vaska ut väldigt mycket information ur de där kartorna med tillhörande protokoll. Sysslolös behöver ingen historieintresserad kartnörd bli ;-)

Lantmätarna förlitar sig fortfarande på laga skifteskartorna i många fall istället för gps. Det gör de verkligen rätt i.

* Lantmäteriets historiska kartor
* Sveriges äldsta geometriska kartor hos Riksarkivet
.
.d

1 december 2014

Juleljus

Åh, det är redan advent. Jag hänger knappt med i svängarna med allt som händer. Den här kartongen som jag hittat i gömmorna får symbolisera advent, ljustiden.
Visst har det tillverkats fina förpackningar genom åren? Den här kartongen med lampor till julgransljus är en sådan tycker jag. Tillverkad av Åkerlund & Rausing förpackningsföretaget står det.
Titta bara på den enkla utstansningen i form av stjärnor där lamporna trycks ner. Stjärnformen känns genomtänkt inför juletiden som skulle komma. Fortfarande finns fem oanvända lampor kvar.
Ingen plast här inte. Vi skulle må bättre av mindre plast och färre förpackningar i vår värld.
.
.

27 november 2014

Neon

Den här neonskylten känner nog alla bilister som passerat Ångermanälven till, åtminstone om passagens skedde innan nya Vedabron/"Höga Kusten"-bron invigdes. Den pigge konditorn finns i Lunde i Kramfors kommun.
Wästerlunds Konditori har ett strategiskt läge vid Sandöbrons södra landfäste. Funkishuset i sig har dock förvanskats en hel del bland annat genom lockpanelning  :-(
Skylten är verkligen ett landmärke vid Riks13 i Lunde. Ni ser Sandöbron, som invigdes 1943, till höger i bild. En riktigt härlig betongkonstruktion som jag passerat åtskilliga gånger.

Det som inte syns från vägen är minnesmärket över Ådalshändelserna 1931 skapat av Lenny Clarhäll och invigdes 1981, även det en sevärdhet. Dock utan neon.
Söder om Sundsvall, i Stockvik ligger medborgarhuset Kusten.  Det uppfördes 1954-56 som ett Folkets hus, Medborgarhus, med samlingslokaler, biograf, konditori, bibliotek mm för att möta upp föreningsaktiviteterna som pågick vid den kemiska fabriken Stockviksverken. Arkitekter var Åke Lundberg och Bengt Lekhammar.
 
Medborgarhuset Kusten blev byggnadsminne 2003 och ligger/låg vid gamla Riks 13/E4 men den 16 november i år invigdes den nya bron över Sundsvallsfjärden och och den 18 december i år invigs hela den nya sträckningen av E4. Då hamnar detta byggnadskomplex i bakvattnet på samma sätt som den glade konditorn vid Sandöbron.
.
.

25 november 2014

Att ha civilkurage

 Lena Sundström, journalist och författare som fått Torgny Segerstedts frihetspenna, avslutar sitt tal vid prisutdelningen med den här tänkvärda berättelsen.

Jag tänkte avsluta med en historia från en lektion när min dotter hade livskunskap. 28 stycken fjärdeklassare och fröken som förklarade för oss föräldrar hur det hela gick till. Om eleverna höll med om det som läraren sa, skulle de ställa sig upp. Och om de inte höll med, då skulle de sitta ner. Fröken drog igång och räknade upp en rad påståenden. Vissa var lättare, och några var svårare. Ett påstående som läraren kom med var: ”Det är bra om alla är överens”. Den här gången var alla säkra. Barnen flög upp från stolarna. Ett efter ett.
     Bara en pojke satt kvar. Vickade generat från den ena sidan till den andra.
     ”Är det inte bra om alla är överens” sa fröken.
     Pojken som heter Max satt tyst.
     ”Är det inte bra om alla är överens, Max” upprepade fröken.
     ”Det beror på vad alla är överens om” sa pojken.
.
.

HÄR kan man läsa det aktuella talet som avslutas med ovanstående berättelse.


.
.
.


.
.

23 november 2014

Till Magdagreta Rilling!

I mitt barndomshem fick vi barn lära oss något om bordsskick och lite annan hyfs och fason. Förutom att hantera kniv och gaffel lärde jag mig t ex att det inte hör till god ton att lyfta på tallrikar och kaffefat för att se efter vilka fabrikat de var stämplade/tryckta med undertill. Meningen med det uttalades inte, men det var för att man inte ska jämföra, inte placera in människor – släktingar, bekanta och vänner – i en socioekonomisk grupp eller rangordning i samhället efter vad man har ekonomisk förmåga och förstånd att köpa till sitt hem. Åtminstone inte uppenbart och i deras åsyn.

Kära du, nu till frågan! Hur ska jag bete mig när min jämnårige vän vid besök hos mig går runt och lyfter på föremål och högt frågar var det är tillverkat, vem som är formgivare osv? Det handlar alltid om pengar – slutfrågan blir vad man kan få för föremålet, matservisen, glasen, möbeln osv på andrahandsmarknaden eller i antikhandeln.

För min del spelar det ingen roll vad sakerna är värda. De flesta prylarna/föremålen är arvegods och om de inte har ekonomiskt värde har de alla ett affektionsvärde för mig. Fast frågorna kan även gälla nya saker som jag själv köpt in till mitt hem. Ofta med undermeningen, då hen insett att möbeln eller föremålet är dyr, en förtäckt undran om jag köpt plagiat alternativt kommit över det billigt.

Jag umgås med olika socioekonomiska grupper på grund av min ”klassresa”. Det är ingen annan jag träffat på som så ofta ställer den här typen av frågor - om värdet av saker i mitt hem.

Hur ska jag tackla vederbörande då det blir aktuellt igen? Att negligera frågorna, låtsas som jag inte hör, känns fel. Att diskuterande svara befrämjar ett beteende som jag ogillar och tycker är ofint.
Hur snoppar jag av på ett fint, tydligt men vänligt sätt?
Bild lånad här.
.
.

22 november 2014

Bruttonationallycka

Jag var på den första tågluffarresan med två kompisar. Vi hade åkt nattåg genom Jugoslavien och kommit till Grekland där jag trivdes med det lantliga livet och de historiska platserna. Efter att ha lämnat Thessaloniki reste vi vidare söderut. Vi stannade till en dag och besteg sluttningen till gudarnas boning, berget Olympen. Utsikten från dess sluttning var en minnesvärd vy.

Från Litochoro skulle vi åka hela långa sträckan till Athen. Vi satt på ett välfyllt och varmt tåg. Det var en sådan där blå suggestiv skymning då jag framåt kvällningen intog en favoritplats - nämligen stående i korridoren vid ett ledigt, neddraget fönster. Det fascinerande landskapet rann förbi och skymningen föll.
Jag gillar de där stunderna till eftertanke och skön landskapsvy. En ung grekisk värnpliktig som stod i närheten började prata engelska med mig. Då vi klargjort ärendet med respektive resa för varandra och han förstod att jag kom från det nordliga landet som fött mej, fick jag efter ett tag en fråga som abrupt fick mej att sluta drömmande blicka ut över landskapet.

Frågan jag fick var "Varför är det så många svenskar som begår självmord?" Jag var inte förberedd och hade inget bra svar alls. Mitt svar minns jag inte men dementerade gjorde jag inte. Frågan fick mig att fundera över vad lycka är. För en lycklig människa tar väl inte sig själv av daga!

Militärjuntan hade fallit och demokrati återinförts. Grekerna upplevde jag då, för sådär 35 år sedan, som tillfredsställda över sin agrara tillvaro. På en annan sträcka som vi några dagar senare åkte med ett "mjölktåg", blev det en minnesvärd upplevelse för mej då tåget stannade och väntade på att en åsnekärra skulle passera en obevakad järnvägsövergång. Tåget stod still några minuter. Ingen hets och stress, men väl stolthet över att arbeta med det jorden ger. Tror inte mina tågluffarkompisar förstod vad jag menade då jag försökte få igång en diskussion om "meningen med livet". Men den där frågan på tåget stannade tydligen kvar i mitt minne eftersom jag skriver om den decennier efteråt.

Så annorlunda det blivit sedan Grekland gick med i EU och då alla EU-länders levnadsstandard ska nivelleras. Det agrara livet föraktas lite som jag ser det, landsbygden är till för loosers, en årligen höjd konsumtion som mäts i BNP (bruttonationalprodukt), verkar vara det enda som kan räknas och jämföras med. Visserligen ligger Sverige inte längre i toppen i internationell jämförelse vad gäller BNP, men i det översta skiktet finns landet fortfarande. Men bevisligen är hög BNP inte detsamma som lycka. Många svenskar mår dåligt, inte mist unga människor.

Vi köper saker som vi inte behöver, med pengar som vi inte har, för att imponera på människor vi inte gillar.” Fritt efter Clive Hamilton, australisk etikprofessor född -53. Ganska så sant som jag ser det...
Nu visar det sig att det börjar finns andra sätt än konsumtion att räkna människors tillfredsställelse med livet. Till exempel det globala lyckoindexet. Indexet visar hur många genomsnittliga lyckliga levnadsår invånarna i världens länder kan förväntas uppnå delat på hur stora resurser landets förbrukar. Intressant!

I det lilla landet Bhutan använder man sig av Gross National Happiness, GNH-index, för att mäta invånarnas lycka. Man mäter 33 indikatorer fördelade på de nio kategorierna: psykologiskt välbefinnande * hälsa * tidsanvändning * utbildning * kulturell mångfald och uthållighet * god styrning * samhällelig livskraft * levnadsstandard * ekologisk mångfald * uthållighet.

Vad är det som säger att vi i västvärlden vet mest om livets värden och vilket innehåll som gör livet mest värt att leva? Det innebär absolut inte att man är bakåtsträvare om man ifrågasätter vår livsstil. Det är snarare nyttigt att ifrågasätta hur ekonomier ska beräknas och jämföras.
.
.

19 november 2014

Om att jämföra och jämföras

En önskedröm för många även förritin var att bo i ett slott, herresäte, herrgård. Idag finns "herrgårdsbyggnader" att välja i typhuskatalogerna.  Man vill och ville bo ståndsmässigt. Till och med i sin egen stora fina bondgård målade man ett slott i salen. Människan strävar, uppåt sägs det, mot något hon tror är bättre. I detta ingår att hon måste jämföra sig med andra.
Västerbottnisk väggmålning från 1854.
Någon herrgård har vi inte i byn. Inte ens något som liknar en sådan. Närmaste herrgård finns vid Olofsfors bruk. Att vara nöjd med det lilla hus man har kan kanske reta de som därmed inte lyckas imponera med att bebo en större byggnad.
En mäklarannons dära Vall´n talar om en "Herrgårdsliknande bostad" med ett unikt boende som sägs ha renoverats smakfullt - allt för bättre läge i försäljningssyfte. Förlagan ska vara en herrgård i Skåne. Allvarligt talat har jag svårt att ta detta på allvar.
Fortfarande är pangbygget svårsålt trots att det hävdas att det är en herrgårdsliknande bostad. I mina hemtrakter växer inte herrgårdar på träd :-) Jag ler litegrann åt benämningen. (Och rotar lite mer i byggnadens historia. Det var ett par av den tidens och traktens kulturelit, ett lärarpar, som lät bygga huset. Det var nog ett praktbygge för den här trakten.)

Jag minns en händelse från min barndom som normalt var väldigt ljus. Jag och min lekkamrat gick i var sin skolklass, jag var den äldre och gick detta år i tvåan eller trean. Vi fick betyg från årskurs 2. Efter att vid skolavslutningen ha sjungit "Sommarmorgon" i EFS bönhus som låg intill skolan, fått betyg i klassrummet eller hur det nu gick till just detta år, gick vi två skolkamrater hem i våra finklänningar med finskor. Jag hade inte öppnat betyget, jag var tydligen en liten flicka med viss självkänsla och tyckte inte det var så viktigt att öppna betyget förrän jag kom hem. Betyget var inget som oroade mig. Vi gick hem till min lekkamrat, hamnade i köket där hennes mamma var. Minns inte exakt vad som sas men tant X frågade om mitt betyg. Jag berättade att jag inte inte öppnat kuvertet och tittat efter. Då slet tant X kuvertet ur min hand, öppnade och granskade mitt betyg. Sen vek hon lugnt ihop det och lade det tillbaka i kuvertet. Som barn tyckte jag väl att det var lite konstigt men vuxna sa man inte emot, vuxna visste vad de gjorde, de hade rätt. Så var det på den tiden.

Långt senare har jag tänkt till. Förstår, men accepterar inte att man jämför och placerar barn i facken godkänd eller icke godkänd.

Det är för många människor viktigt att placera in sig och sina barn i en hierarki - även i en liten, liten by där alla lever på samma nivå. Jag förmodar att min lekkamrat har haft press på sig att "bli någon", att visa framfötterna. Något jag aldrig känt själv från mina föräldrar som aldrig krävde, tyst eller uttalat, att jag ska höja mig över min klassbakgrund, min socioekonomiska plattform. Jag har haft stöd men ingen press. Men det innebär även att jag aldrig kunnat få hjälp av mina föräldrar eftersom de inte hade kunskapen om vad de olika högstadieinriktningarna innebar, eller de olika gymnasielinjerna. Och minst av allt vad högskolevalet jag gjorde innebar. Vad gör en arkitekt? Ingen förebild fanns i bekantskapskretsen eller för övrigt. Jag tackar mina föräldrar presumtivt att de inte krävde att jag skulle höja mig över min bakgrund, över deras egen situation. Kanske är det därför jag länge varit en i mängden bland de jag känner här i byn och att jag inte vänt hembygden ryggen. Det kan lika väl hampa sig så bland klassresenärer.

Hembygden känner jag till och människornas bakgrund. Men jag har också tillskansat mig ett annat tankesätt, vilket gör mig lite eljest. Det har jag märkt ofta de senaste 10 åren, även bland jämnåriga med högskoleutbildning som valde att bo kvar. Om detta finns mer att berätta. Framöver.

Nedan tidigare skriverier som berör den både stimulerande och frustrerande tillvaron.
Att vara sista generationen i släkten som vuxit upp med en jordbrukartillvaro.
och  Att att jämföra levnadssätt.
.
.

17 november 2014

Lova Sten

Här står Lova Sten i egen hög person. Hon är klädd i mörk jacka, ljus blus med mörk rosett och fotsid vid, mörk kjol samt mjuk tvåfärgad sammetshatt med uppvikt bräm. Platsen hon står på är en väg kantad med tät barrskog. Träden har upplega och Lova tittar lätt leende rakt in i kameran. Hon har intagit en ledig pose med händerna på ryggen. På den smala snötäckta vägen ser man att fordon på medar tidigare har kört.
Det här är ytterligare en bild jag hittade i VBMs fotoarkiv. Ett vackert vinterporträtt av Lova Sten från Rundvik, lärarinna i Balsjö. Jag får uppgift om att Lova gifte sig med Bror Jacobsson i Balsjö.  De fick inga barn, Lova dog ung i TBC. Hon var lärare även i Balfors och sällskapade med Arvid Eriksson som i sin tur dog ung i tuberkulos 1917. Ett människoöde på några rader hittat i ett arkiv. En kvinna med ett vackert namn och vacker vinterklädsel. Det kan ha varit hennes fästman Arvid, som dog ifrån henne, eller Emil som jag antar är hans bror, som tog fotografiet. Så tolkar jag det då jag läser fotografnamnen.

Fotograf: Emil Eriksson, Arvid Eriksson
Förvärvat från: Bernt-Erik Emilsson
Personer i bild: Lova Sten
.
.

15 november 2014

Fördolt i arkiven

Det här kan man till exempel finna i Västerbottens museums fotoarkiv.
Text: Mallar till skottkärrehjul. Från Pär Lindgrens föräldrahem. Pär Lindgrens far, Gustav Adolf Lindgren föddes 1870 i A. och blev arbetare på Norrbyskär på 1890-talet. Farfadern Pär Lindgren var under 1800-talet hemmansägare och inredningssnickare i A.

Beskrivning:
Två mallar av vit papp.
a) hjul med ekrar ritat med blyerts. Kartongen 8 kantig, längd 380 mm, bredd 303 mm.
b) del av hjulet som klippts ut ur a. L 190 mm, b. 30 mm.

Arkiv:
Brev från Pär Lindgren 29/1 1978, med senare gjord uppteckning på baksidan, i Västerbottens museums arkiv serie F1 volym 40.
Vbm LB 1011-1012 bandinspelad intervju med Pär Lindgren 1978-11-17


***

* Pär Lindgren, som lämnade denna mall av kartong till Västerbottens museum, var alltså son till
* Gustav Adolf Lindgren (f. 1870) som var son till
* Per (Jonsson) Lindgren (f. 1842), som jag förmodar gjort denna mall till skottkärrehjul, var i sin tur son till
* Jon Mattsson (1798-1844), som var son till
* Mats Isacsson (1760-1836), som var bror till Jacob Isacsson (1782-1862) som var min morfarsmormorsfar. Ja men ni vet hur det är i en liten by där man förr oftast inte rörde sig vida kring :-) Släktskap finns lite varstans. Jacob Isax´n var far till "Smör-Ulla" som jag berättat om några gånger tidigare.

Mats och Jacob var två av 18 barn till Isac Persson (1733-1788). Det var dessa två söner som kom att dela på hemmanet nr 1 som deras farfar Per Johansson (1687-1753) köpte och flyttade till 1723. Då hade hemman nr 1 legat för fäfot under ofredsåren som föregått.
Lindgrens är byns äldsta bostadshus, en parstuga, här till höger delvis skymd bakom träd. Det är fortfarande i familjens ägo. Gustav Adolfs bror Rickard tog över föräldrahemmanet. Nu bor Rickards barnbarn där.
 
Jag ser gården över lägdorna, här från norra köksfönstret på övervåningen.

I arkivtexten nämns Norrbyskär. För er som inte känner till Norrbyskär kan jag berätta att det är ett sevärt sågverkssamhälle som påbörjades 1895, uppbyggt som ett idealsamhälle. Det ligger på en långsmal ö (drumlin) utanför Västerbottens kust. Norrbyskär skapades av Mo och Domsjös (Modo) ägare Frans Kempe som till sågverksindustrin byggde upp arbetarbostäder i trä, tjänstemannabostäder av tegel, herrgård, kägelbana, kyrka. Allt är mycket smakfullt planerat och ritat av den i Sthlm verksamme arkitekten Kasper Sahlin. Arbetarna blev beroende av sågverket på ön men Kempe var före sin tid i flera avseenden och genom att arbetarna fick ta del av flera sociala förmåner var de lojala mot arbetsgivaren, t ex var de bland de första som hade elektrisk belysning i sina hem. Sågverket upphörde 1952 och byggnaden revs på 80-talet.

Familjen Kempe har även under en period haft ett järnbruk, i sin ägo. Till bruket hör det jag kallar skogstemplet, ett rosa lusthus beläget i granskogen.

Norrbyskär är beläget några mil söder om Umeå. Inga bofasta finns numera men de vackra byggnaderna är populära sommarhus. Skäret har jag besökt många gånger, ibland i flera dagar i sträck under tonåren.
Foto i Västerbottens museums ägo.
Planeringen av Norrbyskär som idealsamhälle låg i tiden, om än något fördröjt innan det nådde den kalla Nord. Två andra europeiska exempel kommer nedan.

 "Arbetarpalats" till vänster, industri till höger.

Industrimannen Jean-Baptiste André Godin lät uppföra en mönstersamhälle i norra Frankrike, "la familistère de Guise" 1858 - 1883, ett stort industriområde med fabriksbyggnader och kringliggande arbetarbostäder i flervåningshus avsedda för industriarbetarna och  deras familjer. I familistären fanns kooperativa butiker, skola, restaurang, teaterlokal (jfr en svensk bruksmiljö).

Långt tidigare hade arkitekten Claude Nicolas Ledoux ritat idealstaden Saline Royale i Arc-et-Senans i östra Frankrike. Denna halvcirkelformade stad byggdes 1775-1779, alltså under den franska upplysningstiden. En fantastiskt märkvärdig plats som sedan 1982 är världsarv. Dessvärre har jag bara diabilder från mitt besök där 1986 då jag och en arkitektkompis gjorde en rundresa i Frankrike och Spanien.

Tänk vad ett arkivfynd kan sätt igång hjärnverksamhet och tanketrådar ;-)  Arkitekturhistoria är jättekul!!! Hembygdsforskning likaså.
.
.

13 november 2014

Allt ni vill veta om KÄNDISAR

Ikväll får man på biblioteket dära Vall´n bland annat upplysning om Västerbottens  museums fotoarkiv. Ack vore jag där.  Hittade i alla fall en bild i VBMs digitala arkiv där Gustav V svischande i bil passerar infarten till Nordmaling. Konungabilen anlände via Kungsvägen den 9 juli 1921.
Kommentar till bilden i VBMs fotoarkiv: "Bönderna var ej van vid kunglig hastighet". Foto Rudolf Nilsson 1921. Huset i bakgrunden är detta välvårdade hus som jag fotade i fjol.

Minnesmärket Kungsstenen kom alltså till 1921, samma år som min mamma föddes. En sten vars historia kan läsas här:
I juli år 1921 gjorde kung Gustav V och drottning Viktoria en Norrlandsresa och skulle då passera Nordmaling. Inför det celebra besöket skulle en sten resas till minne av händelsen. Den första stenen, som bröts i Örsbäck, gick av på mitten vid lastningen och man var snabbt tvungen att införskaffa en ny sten. I nedre Öre hos markägaren Augusta Eriksson hittade man ett bra ämne, och hon begärde och fick 200 kronor för den nye stenen, vilket var mycket pengar på den tiden. Man forslade stenen på järnhjulsvagn och bandtraktor och till slut var den på plats i tid till kungabesöket. Kungsstenen står idag i centrala Nordmaling.
(Text ur Turistguide 2012.)
Ända fram till tidigt 70-tal fanns en rondell i centralt dära Vall´n som jag minns mycket väl. På ett vykort där samhället presenterades syns rondellen med Kungsstenen centralt placerad. Man var före sin tid, inte ens residensstaden Umeå hade en rondell/trafikcirkulationsplats vid den tiden. Utöver dära Vall´n var det bara Örnsköldsvik som hade en rondell. Nästa rondell söderut efter E4 var Uppsala. Nå, nu är Kungsstenen satt åt sidan och rondellen puts väck. Och överallt annars byggs rondeller till förbenelse :-)
En bensinmack fanns då för tin nära till hands. Wäringstams byggnad med grå ädelputs i fonden finns kvar än idag där Kungsvägen försvinner bort.
I somras tog jag detta fotografi där stenen nu står intill Kungsvägen.
Gustaf V och Victoria 9/7 1921
Carl Gustaf 1/6 1976

Utöver kungaparet som var här 1921 kom konung Carl XVI på besök år 1976. Jag minns att jag skjutsade pappa till Olofsfors bruk som kungligheten först besökte. En alldeles egen minibro över ett dike var byggd minns jag, allt för att lätta Carl Gustafs framfart. Själv var jag inte ett dugg intresserad av att titta på kungen så jag åkte hem innan han anlände. Efteråt hämtade jag pappa. Jodå.
I somras passade vi på att se en liten utställning om en annan berömd man vars föräldrar bodde i N-ling. Utställningen i gamla bårhuset handlade om Peter Arctaedius, iktyologins fader och kompis med Carl von Linné. Peter dog redan 1735 som 30-åring genom drunkning i en av Amsterdams kanaler under sin vistelse i den sta´n för att doktorera. Det är denne Peters föräldrar som den 25-åriga Linneus besökte på sin Lappländska resa år 1732. Ni vet Calle - världens mest kände svensk genom tiderna, upptäcktsresanden som red Kustlandsvägen genom min hemby :-)
Sommaren 1728 och vårvintern 1729 gjorde Artedi, på grund av faderns död, ett avbrott i sina uppsalastudier och vistades i hemmet i N-ling. Under den perioden färdigställde han Nordmalings Flora. Det är ett tvärsnitt av vilda träd, buskar och örter "wid Nordmalings Prästebord äller i närmaste byar där åmmkring". Herbarieväxterna som visades på utställningen var mer sentida men inte av dags dato.

Det här var något om kändisar som passerat dära Vall´n.
.
.

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails