4 februari 2016

Strömbrytare av bakelit

Ibland försöker man gå över ån efter vatten. Helt i onödan.

Den gamla svarta vippströmbrytaren av bakelit som sitter i garderoben, min "walk-in-closet", gick sönder i somras. Den har en "vippa" lika den till höger, en vippa som inte fjädrade tillbaka. Jag fotograferade den i telefonen för att ha utseendet till hands den för att kunna leta efter rätt sort. För jag ville absolut använda en likadan (som ju inte längre tillverkas). Min man hade svårt att förstå att utseendet kan vara minst lika viktig som funktionen ;-) Varför inte en vit kantig sak som finns att köpa överallt. Nix.

Kollade på second hand-affärer, byggnadsvårdsbutiker, ja där jag passerade. På Tradera brukar det finnas mycket intressant. Men just då ingen strömbrytare av denna sort.

Efter ett par månader tittade jag runt för att leta något i mitt arbetsrum - vad hittar jag på en undanskymd plats om inte två gamla strömbrytare som jag samlat på mig för länge sedan i mitt sydligare boende för att ha en samling av strömbrytare från olika tidsepoker. Där fanns den ju! Jag, som var beredd att betala en bra slant för att få tag i en sådan där bakelitströmbrytare, slapp detta. :-)

Nu är bakelitströmbrytaren på plats som om inget hänt.
.
.

3 februari 2016

Kvinnor och landsbygd

Så bra att frågan om kvinnorna och landsbygden börjar diskuteras på riktigt. På 70-talet då jag flyttade från hemkommunen fanns inga forum för den debatten. Tänker att jag någon gång borde skriva om mina egna erfarenheter jag hade som ung kvinna, varför jag var tvungen att flytta fastän jag egentligen inte ville. För att hålla en ort vid liv har forskning visat att det är allra viktigast att satsa på unga kvinnor.
På VK:s Brännpunkt Västerbotten debatterades i veckan hur man ska förhindra att kvinnor flyr landsbygden. De som debatterar är:

♀ Kommunstyrelsens ordförande Lycksele (s).
♀ Kulturgeograf Umeå universitet som har doktorerat på bilden av norrlänningar.
♂ Kommunstyrelsens ordförande Dorotea (DKL= Dorotea Kommunlista).

Till tätorten i kommunen centraliseras service, byarna minskar befolkningen. Det är centralisering i många led, inte endast till städerna. De yrken man ska ha som utbildad är inom vård, skola och omsorg. Kulturgeografen i debatten rekommenderar små kommuner att inte härma storstäder! Gör inte som alla andra, försök inte konkurrera! När det gäller den strukturella orättvisan vill hon få oss lite argare! Jag håller absolut med. Mindre mjäkighet mer tydligt uttalad vilja. Grr...

Väldigt bra att frågan om kvinnor, utbildning och landsbygd sätts under lupp!!! Jysst att fler poddar än Norrlandspodden tar upp landsbygdsfrågor/glesbygdsfrågor.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

2 februari 2016

Nyhetsinslag

SVT Västerbotten gör ingen reklam för hemkommunen precis i detta 2-minutersinslag från den 29 januari 2016. Jag hör en journalist med tonfall söderifrån berätta och intervjua. Är det så här? Jo, detta är kanske en sida av myntet. Men det finns nog två. Media har ett viktig ansvar för att förändra den bilden.



1 februari 2016

Landsbygdsdebatt live

Landsbygdsmuseet i Furudal var stängt då jag och kollegan var där. Det är endast öppet under juli månad. Tyvärr, för det hade varit intressant att se hur man i denna kulturellt starka del av landet vill visa sin bygds dåtid och framtid.
I januari hölls en debatt om landsbygdsfrågor i N-lings kommun. Den kan ses och lyssnas på HÄR, en knapp timme lång. Moderator var Västerbottens Kurirens politiske chefredaktör Ola Nordebo. Debattörerna var:
  • Ordföranden i föräldrarådet i Gräsmyr (c)
  • Kommunstyrelsens ordförande (c)
  • Ordföranden i Hela Sverige ska leva, Västerbotten
  • En lektor vid Umeå universitet med avhandling om hur avstånd till samhällsservice har förändrats mellan 1995-2005.
Debatten fann jag intressant och bra.

Det mest påfallande var att kultur, som behövlig för landsbygden, kom i skymundan. Ingen politiskt aktiv i kommunen nämnde detta. Men som avslutning poängterade moderatorn att landsbygden som kulturbygd är viktig. Människor som bor och verkar på en liten ort ska inte göra det för någon annans skull utan för sin egen skull. Så rätt. Vi ska inte bo på landsbygden för storstädernas skull - för att de ska få mat och naturresurser som vi landsbygdsbor skapar eller släpper till. Väljer vi att bo på landsbygden för vår egen skull får förhållandet landsbygd - stad jämvikt och blir hållbart. För att vara hållbart måste jämvikten finnas med tanke på maktperspektiv, ekonomiskt och socialt perspektiv. Det är spännande att se om vi når dit.

HÄR kan man alltså lyssna till debatten om hur byarna i Västerbotten ska klara sig i den nya tiden.
.
.

31 januari 2016

Naturens minne

Sverige är fantastiskt.
Mitt i skogen, långt från bebyggelse finns ett fenomenalt stenblock. Jag älskar sån´t här!
Ett flyttblock placerat på sin plats av inlandsisen. Ett "jättekast" med namnet Risuhälla. I Dalarna, länet där detta block ligger, finns för övrigt ca 150 naturminnen.
"
Flyttblock
Den senaste inlandsisen  lämnade många spektakulära spår efter sig, till exempel Risuhälla som är ett stort stenblock som balanserar på ett annat stenblock. Flyttblocket har legat på detta vis sedan inlandsisens avsmältning för ca 10 000 år sedan. Många försök att flytta eller tippa det stora blocket har gjorts genom åren. Som synes har ingen lcykats. Risuhälla har varit fridlyst minnesmärke sedan 1940.

Berggrunden i området består av grovkornig granit med ljusgrå granulerad kvarts med mörka aggregat av biotit, hornblände och klorit.

Jordskalv
År 1904 inträffade ett jordskalv här i trakten. Det förde bland annat med sig att stora stenblock välte och att kyrkklockorna började ringa både i Orsa och i Hamra.
Strax öster om Risuhälla finns en märklig lämning från detta skalv. Här har ett mycket stort stenblock vickat över en stubbe som finns kvar sedan dimensionsavverkningens tid i slutet av 1800-talet.
"
Jag har en viss förkärlek för naturminnen. Naturminnen är skyddade enligt miljöbalken.
I Nordmalings kommun finns tre naturminnen i form av gamla boträd för havsörn läser jag på nätet då jag söker information. I hela länet finns 12 stycken naturminnen varav ett är landets största flyttblock! Men totalt sett är det ganska få för så stor yta som AC-län ändå har.
I mitt mellansvenska län finns 24 naturminnen, varav 6 i kommunen jag bebor.
År 2003 fanns sammanlagt 1 433 naturminnen i Sverige.
.
.

28 januari 2016

Minnet över Vackra Ulla

Jag och kollegan körde okända vägar på en studietur i höstas. Längs en lång raksträcka på en grusväg i tallskog skymtade jag något i ögonvrån. Broms, back och där, ett par meter från vägen, stod denna märkvärdighet. Utan skylten bakom hade jag förmodligen inget sett. Det var bara att gå ut, läsa och fotografera.
"Vackra Ulla på Bruket

Detta minnesmärke är tillverkat av de skickliga smederna på Furudals Bruk. Det restes till minne av "Vackra Ulla". Tidsangivelsen, kl 8.45 den 24/2 1867, minner om det tillfälle då ungdomarna på Bruket skildes från sin ungdomsvän Ulla som for hem för att gifta sig.

Ulla Hammarström, gift Fredholm, var dotter till kronofogden Sven Olof Hammarström i Ytterhogdal. Hon var god vän med flickorna Löf på Furudals Bruk och vistades ofta där. Mamsell Ulla var känd för sin älsklighet och omtalad bl a för sin färd genom forsarna i Oreälv. Hon var mycket uppvaktad av brukets ungherrar.

När Ulla sista gången for hem som ungmö tog brukets ungdomar farväl av henne här vid vägen mot Östanvik. Vid en stor eld som flammade drack de glögg och höll många tal på både vers och prosa. Ungherrarna på Bruket lät sedan smederna tillverka och sätta upp detta minnesmärke."
Rättviks kommun satte upp skylten med text även på engelska och tyska.

Hörjeligen, så mycket spännande det finns att se i vårt avlånga land. Plötsligt skulle jag vilja veta mer om den fantastiska Ulla, en kvinna jag aldrig tidigare hört talas om. Har svårt att tro att det finns något liknande på annat håll i landet...
.
.

26 januari 2016

Fru Vind

Ytterligare lite hembygdshistoria.
Insändare VK 2005-11-16
Låt inte utsocknes bakåtsträvare bestämma i L-bygden!

EFTER ETT informativt och intressant samrådsmöte i Rundviksgården om MKV för vindkraftverken på Gabrielsberget insåg jag att vissa av de så kallade motståndarna inte har så mycket till sakargument att komma med, utan jagar detaljer i bolagsordningen med mera.

    I stället för att komma med argument som är till gagn för miljön så fördes diskussionen på en låg nivå om aktiekapital och antalet anställda och vem som avlönade dessa. Kritik är nyttigt men många argument höll en låg nivå.

    Men värst av allt tycker jag att de med det största motståndet inte är bosatta på orten vilket gör att det blir svårare att se de fördelar som projektet ger. Vindkraften ger stora vinster i den globala miljön eftersom den ersätter fossila bränslen.

    Den ger regionala vinster med ökad sysselsättning i samband med byggande och drift av anläggningen samt att det ger lokala vinster genom skatteintäkter till kommunen och bygdemedelspengar till bygden. Visst, den orörda miljön blir påverkad men det ger fler möjlighet att komma ut och uppleva naturen i detta område. Och visst det blir lite ljud vid skoterstugan, men är det att tänka på miljön att sitta på en skoter för att ta sig ut i naturen? Ett vindkraftverk är betydligt tystare och miljövänligare än den modernaste skoter.

DEN STORA vinsten för oss i L-området är just bygdemedelspengarna. Om vindkraftparken byggs ut fullt ut enligt vad som angetts i MKV så skulle den bygdemedelsfond som bildas få 400 000 kr om år att fördela på föreningar och organisationer till intressanta projekt. En aktiv och levande bygd har nog större påverkan på inflyttning och huspriser än vad vindkraftverk i horisonten har.

    Tänk bara vad föreningar som Hem och skola, L-bygdens intresseförening, A. hembygdsförening med flera i dag väldigt aktiva föreningar skulle kunna åstadkomma för bygden om fick ett rikligt kapitaltillskott.

Låt inte nu dessa utsocknes bakåtsträvare med flera som är rädd att deras horisont förändras, de få dagar de är hit och tittar till sina ödehus, bestämma. Ska vi ha en levande landsbygd är det möjligheter till utveckling vi behöver och inte de utflyttades möjlighet att uppleva sin barndoms idylliska torpmiljö. Utvecklingen går framåt i Lögdeå, även om det går sakta. Vi lever inte heller i 1600-talets Don Quijote-skräck, utan det är 2000-talets utveckling mot en bättre levnadsmiljö både lokalt och globalt.
Fru Vind



Jag var inte med på det där samrådsmötet men fick rätt snart berättelser och en videoinspelning av andra som varit där. Insändaren är skriven av inflyttade och sedan länge pensionerade lågstadieläraren och centerpartisten som tillhör familjen som styr byn.

Ni kan av inlägget utläsa fientlighet mot, och rädsla för folk utifrån (utsocknes), mot andras tankegångar och synsätt, mot diskussioner, ja allt det som kan bryta familjens maktposition. Det som inte framgår är att sonen (kommunpolitiker) får ekonomisk vinning av exploateringen och därmed jävig i frågan om projektet. Han sökte senare också tillstånd för att starta bergtäkt i byn inför anläggningsarbetena och familjen ville öppna upp för vindkraftsbolaget att använda vägar inom byn för tunga transporter. Vilka hjälpte till att förhindra detta tror ni?

Nå, arbetstillfällen under anläggandet var till stor del av fly in/fly out-karaktär, det blev knappast ökad sysselsättning för ortsbor under driftskedet, inte ger anläggningen ökade skatteintäkter till kommunen, inte utdelas 400 000 kr till bygden. Visst delas pengar ut till 4 byar men knappast på den nivån. Samarbetet byarna emellan har knappast stärkts då Fru Vind såg till att det bildades 4 vindföreningar och inte en och därmed ströps samarbete byarna emellan. Och den kooperativa ekonomiska vindkraftföreningen EWA 1, som skulle ge alla människor i trakten vällovlig möjlighet att köpa billig vindel, gick i stöpet.


https://lh3.googleusercontent.com/-rUph0OibWno/Vo2RkePFnDI/AAAAAAAANAs/chw_5V6ZkEk/s600-Ic42/VILGOT%252520fr%2525C3%2525A5n%252520Aftonbladet%252520den%25252014%252520juni%2525202015.jpg

En aktiv och levande bygd är inte beroende av att, utan motprestation, erhålla årliga bidrag och utifrån kommande medel - en aktiv och levande bygd har med människors engagemang, vilja, självkänsla och samarbetsvilja att göra. Maktkoncentration hos några få individer är fördärvlig för samarbete, andras tillit och självkänsla.

Nedan något av den "utveckling" som skett sedan insändaren skrevs:
  • Livsmedelsaffären i L. nedlagd 2008, sedan hösten 2015 finns en liten närbutik i lokalerna
  • Botniabanan invigd 2010 med möjlighet att arbetspendla till/från kommunen 
  • Masonitefabriken nedlagd 2011
  • Vindkraftparken färdigbyggd 2012
  • Pepparkakefabriken i Nyåker flyttade produktionen från kommunen 2012
  • Grundskolan i L. nedlagd 2013
  • Industrin Pumpex/Sulzer nedlagd 2013
Jag är mycket intresserad av de frågor om landsbygd kontra stad som t ex bloggen Härifrån tar upp, som pekar på hur staden överallt i samhället är en norm men de två kvinnorna som driver bloggen (nationalekonom och företagsekonom) önskar att tron på det multiurbana bryts. Ni ser bloggen i min länklista i marginalen.

https://lh3.googleusercontent.com/-VfrBquJP_5E/VqdmxsOBWCI/AAAAAAAANHo/V-eKP7PwGV8/s1001-Ic42/H%2525C3%2525A4rifr%2525C3%2525A5n-Staden-%2525C3%2525A4r-motorn-av-Karin%252520Casimir%252520Lindholm.jpg
 Illustration av Karin Casimir Lindholm. Finns HÄR.
Att staden som utgångspunkt för planering ska minska önskar jag innerligt. Parallellt med denna önskan har jag tyvärr fått många fördomar om landsbygden bekräftade under resans gång som hemmansägare. Tyvärr. Att skriva något annat vore att ljuga. Att Fru Vind inte har samma syn på natur och kultur som vi utsocknes har, är uppenbart. Tyvärr ännu en fördom som bekräftas. De beskrivningar om landsbygden som återfinns i viss skönlitteratur och sociologiska undersökningar är inte enbart hittepå.

Med den erfarenhet jag fått av att vara född och uppväxt i byn, och så småningom hemmansägare på det småbruk som föräldrarna brukat, med engagemang i vindkraftprojektet och andra händelser och processer i byn, vill jag påstå att min insyn är stor i vad som hänt och händer, hur folk i byn tänker och agerar eller inte agerar. Det gör mig rädd! Rädd för vad framtiden för norrländsk landsbygd kommer att bli. Jag tror inte som Fru Vind att ett stort exploateringsprojekt kan hjälpa till att ge en levande landsbygd och en förbättrad livsmiljö. Det behövs så mycket mer. Det krävs till exempel tolerans och öppenhet vilket saknas i "toppskiktet". Istället hotas oliktänkande vilket jag har erfarenhet av.

Nog vore det underbart med fler inflyttade "utsocknes" ifrån som kommer med nya tänkesätt. Problemet för den del av landsbygden som geografiskt är belägen långt från städer, är att så sker i alltför låg grad. Flyttar man ut vill man bo nära staden och ute på landet på en och samma gång.

TILL SIST - det enda ödehuset som finns i byn köptes in av Fru Vinds son 1996, ett timmerhus som stått helt obebott och förfallit i tio år nu, väl synligt i byn. Byggnaderna på gårdstunet är klassade som kulturhistoriskt intressanta.


PS.
Förkortningen MKB betyder MiljöKonsekvensBeskrivning och har av Fru Vind missuppfattats som MKV.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,
.

22 januari 2016

Tivoli

Lite hembygdshistoria, nämligen den första tidningsartikel tog upp ett vindkraftsprojekt här vid länsgränsen. Det var den 30 oktober 2003 och jag var rätt nybliven hemmansägare. Samrådet hade tillkännagetts i september och innehållet var chockerande.
https://lagring.files.wordpress.com/2016/01/vindkraftsartikel-vk-2003-10-301.jpg
Klicka på bilderna för större text.

Den som höll i kontakten med tidningen var Robert. Hans kompis samt hans kusin Anna med sambo ställde upp för intervju eftersom de inte tyckte att vindkraftverk skulle förbättra levnadssituationen i byn där nyss blivit bofasta.

Robert, då miljöinspektör i Örnsköldsvik, engagerade sig starkt och var i samma veva med och bildade "Nätverket för Aspfjällets bevarande", senare "Föreningen för Gabrielsbergets bevarande".

https://lagring.files.wordpress.com/2016/01/vindkraft-robert-e-till-monica-l.jpg
Hur bakbundna journalister kan vara ses i detta svar från VK:s journalist på plats i Nordmaling. Man bör minnas att det här var den då största planerade landbaserade vindkraftsparken i landet.

https://lagring.files.wordpress.com/2016/01/monica-l-mejl.jpg 
Snart nog upphörde Robert med sitt engagemang, något som vi övriga förstod var tvång. Sådant förekommer. Alla i byn är rädda för att stöta sig med "toppskiktet". Då slutade förstås även R:s släktingar att engagera sig. Jag har aldrig tidigare upplevt en sådan koncentrerad rädsla på en så liten ort. I och med denna rädsla för att uttrycka sin åsikt förstår man att här finns heller ingen demokrati. De barn som växer upp här under de här förhållandena, blir de verkligen självständiga individer med egna viljor eller lär de sig enbart att hålla med makten? Det blir lätt så om man vill leva kvar i byn och vill man inte finna sig i det flyttar man härifrån.

***
Numera har VK dragit in de lokala journalisterna. Två Umeå-baserade journalister ska bevaka nästa samtliga av Västerbottens kommuner förutom Umeå, Skellefteå, Malå och Norsjö. Det innebär att två, säger 2, journalister numera bevakar Bjurholm, Dorotea, Lycksele, Nordmaling, Robertsfors, Sorsele, Storuman, Sävar,Vilhelmina, Vindeln, Vännäs, Åsele.

Snacka om medieskugga för landsbygden.

För "Norrlands" del är det stor risk för att landsändan framdeles kommer att fortsätta att bli exploaterad och även fortsätta att betraktas som koloni av politiker och av landets övriga invånare. För att man över huvud taget ska kunna börja ändra på en struktur måste man inse att den finns och förstå hur den fungerar. Jag ser hur man arbetar emot stora exploateringsprojekt på andra håll och styrks av att det faktiskt finns "norrlänningar" som vågar och orkar. Jag följer också med intresse "Norrlandsparadoxen" på Facebook.
https://lh3.googleusercontent.com/-rUph0OibWno/Vo2RkePFnDI/AAAAAAAANAs/chw_5V6ZkEk/s600-Ic42/VILGOT%252520fr%2525C3%2525A5n%252520Aftonbladet%252520den%25252014%252520juni%2525202015.jpg
Men visst bör man vara nöjd med att bo i en del av landet där det förhåller sig annorlunda, både vad gäller människors vilja att offentligt tycka till samt lokaltidningars granskning av politiker och projekt. Det är rätt stor skillnad på mentalitet mellan landsbygd i norr och söder.
.
.

19 januari 2016

Bygga vid vatten

Notholmen igen, nu 2016.
Jag skriver om detta då det är intressant att följa den här processen.
År 2012 gick kommunen ut med att en storsatsning på bostäder vid Notholmen planerades, Notholmen Strand kallat.
Förslaget med Notholmen Strand från 2012 reviderades. Den här illustrationen ovan fanns i VK i december 2013. Idag är de två höga husen längst bort vid kajen ute ur leken. Bostadsrätterna i punkthuset blev alltför dyra för att kunna säljas. Enbart trädäcket/träkajen byggdes om än av tveksam kvalité. På andra platser skulle lokaltidningen ta upp fuskbygget och folk skulle rasa över de förmodade skattepengarnas användning. Inte här. Träkajen nyttjas av nu av kommuninnevånarna som utflyktsmål, kommunen har hägnat in med betongsuggor runt om träkajen och där finns ett bord med fasta bänkar.
För bostädernas del gäller nu tvåvånings byggnader med 52 kooperativa hyresrätter, en upplåtelseform som är mycket tilltalande. En boendeform som för min del är mest känd från Stockholms Kooperativa Bostadsförening som bygger arkitektritade hus med bra material. Att man valt två våningar beror nog på att bostäder i två våningar inte kräver hiss och byggkostnaden kan hållas nere.

Flerfamiljshusen presenteras med gavlarna mot vattnet och den nedlagda masonitefabriken och  SCA:s sågverk i Rundvik samt Gabrielsberget. De flesta huskropparnas långsidor med de stora glasytorna vänder sig från fjärden.

"Här bor du i ett drömläge omgiven av vacker natur och med havet som närmaste granne! Notholmens kooperativa hyresrätter erbjuder dig ett hem för livskvalité. Här bor du havsnära med lyxig närhet till fiske, småbåtshamn och kommunikationer." Hemnet-annons
Kommunen hamnade i fjol på plats 262 av 290 i Fokus rankingslista över kommuner som är bäst att bo i. Kanske kan den här satsningen hjälpa till att bättra situationen? Med Botniabanan, som sägs vara nyckeln till kommunens framgång, finns möjlighet till arbetspendling till de två städerna på 5 mils avstånd.
I flera år har en emaljskylt suttit väl synlig nära köpcentrat Lekatten, halvvägs mot Notholmen.
 
Där, vid ungbjörkarna, är platsen för den tänkta etableringen.
Här är vyn mot Gabrielsberget dagtid, i mörker blir den något annat nämligen en mängd väl synliga blinkande röda lampor. Kanske kan sådant attrahera bostadsspekulanter.

Nere till höger skymtar den nya träkajen, nu med betongsuggor som skydd mot körning med motorfordon. Jag följer processen med intresse.

Tidigare skriverier i ämnet Notholmen:
  1. februari 2012
  2. augusti 2012
  3. maj 2013
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , , , ,

15 januari 2016

Kulturhistorisk betong

Ett antal staketstolpar står längs gammvägen, Kustlandsvägen, vid det övergivna huset i byn som förfaller. Det timrade bostadshuset är flyttat från Knösen, byns äldsta del. Byggnaderna på gårdstunet har av länsmuseet klassats som kulturhistoriskt värdefulla.
Obetydlig detalj? Nej!

Staketstolparna och de två grindstolparna ser ut som den på bilden, det vill säga mycket förtjusande!
De är gjutna i grov betong med samma design som trästolpar. Märlor av smitt järn är ingjutna för att staket med träspjälor ska hakas på. Någon slags armering borde finnas i stolparna som är snedskurna upptill och med långsidorna avfasade 45 grader utom längst upp och nederst. Precis som på stolpar interiört och exteriört runt föra sekelskiftet, som på min veranda i Mellansverige. Formen fick hänga med i det nya materialet - är det inte jättegulligt!

Och som grädde på moset har en gul lav etablerat sig på de där stolparna. Jag tror det är en sorts vägglav, Xanthoria parietina. Så smakfullt av den att etablera sig just där :-)

Kanhända är de här stolparna gjutna i grannbyn. Där fanns ett konstgjuteri med betong som råvara och i Mo startade Hjalmar Forsberg år 1955 en takpannefabrik som gjorde takpannor av grå cement. Företaget växte fort och hade som mest ett 20-tal anställda. Forsberg gick i pension 1980 och sålde då företaget, den nya ägaren lade ner tillverkningen redan året därpå. Betongpannorna finns fortfarande på mindre tak i bygden och är väldigt smakfulla.

Allt det där är kulturhistoriskt intressanta delar som så lätt slängs på tippen, väldigt mycket trots en positiv kulturhistorisk värdering.

Det sägs att byggnadsvård håller på att bli en klassmarkör. Att det endast är människor med insikt (ska antagligen tolkas som intresse, bildning eller utbildning) som värnar sina äldre hus och sin kulturhistoria. Jag skulle vilja att det påståendet vore osant. Ändå är det är en hel del som pekar ditåt. Mot min egen bakgrund med en uppväxt i ett enkelt småbruk i norra "Norrland", skulle jag gärna se att de människor som bor och verkar här skulle se värdet av bevarandet av fysiskt påtagliga byggnader, interiörer och konstruktioner men också av vår gemensamma historia som finns ingjuten i byggnader, landskap och lämningar. Är man stolt över det man har, om än sprunget ur enkla förhållanden, och glad i sin bygd ger det ringar på vattnet långt utanför bygden för framtiden.

Det kan faktiskt handla om sådant som betraktas som mycket obetydliga detaljer. Hur dumt det än låter i mångas öron.
.
.

13 januari 2016

Nu är glada julen slut

Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara...
Speldosan har dragits upp för sista gången och ligger i lådan för julsaker. Det var härligt så länge det varade.
.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
 

12 januari 2016

Tilltalande

Det här är en av de vackraste vyerna E4 passerar i Ångermanland. Bilden tagen i farten, den är suddig men kommer ändå med här. I dalen ligger lador med nockarna i nord-sydlig riktning, den vita snön lyser på taken. Högre upp ligger bostadshusen.
Jag passar på att fota medans ladorna ännu står kvar. Många lador har jag sett ruttna eller rivas längs E4 under de otaliga år jag använt denna kommunikationsled.
.
.

11 januari 2016

Galet vackert med rimfrost

Rimfrost, isrosor, hittar jag mellan rutorna på övervåningen. Där finns det fönster med enkelglas och ett extra innanfönster, isrosorna sitter på ytterrutornas insida. Vackert är ordet. De isbelupna rutornas skönhet kan vi med gamla fönster få uppleva.
”Isbelupna äro mina fönster.
Kom och titta på dem båda två!
Du kan aldrig tro, hvad vackra mönster
Vinterns andar ritat deruppå.
 
Kan en mästare med konstens penna
Få en stjerna som den här? O, nej!
Kan en sådan spets du få som denna,
Med brodér-nål? Nej, det kan du ej.
 
Jag just tycker mig en smul förmögen:
Nya taflor komma hvar dag.
 
Det är väl! Men bladet kan sig vända
Rutans verld är av en skör natur:
Hela herrligheten dränks kanhända
Innan qvällen i en vattenskur.”
 
Elias Sehlstedt (1808 – 1874) fångade ögonblicket!
De bleka solstrålarna får tillvaron att skimra lite extra. Jag njuter fullt ut..
.

8 januari 2016

Vintermotiv

https://lh3.googleusercontent.com/-aMBlkiArTtE/VmlJLWLahEI/AAAAAAAAM4M/RJvG1C3jwps/s1024-Ic42/Nordmaling%252520vinterbild%252520v%2525C3%2525A4g%252520fr%252520kajen.jpg
Klickbara bilder för förstoring.

Detta är vägen som går från Vallens centrum och ner mot kajen, Notholmen. Vykortet finns med i ett inlägg jag skrev nyligen. Där skymtar i mitten taket på den medeltida salskyrkan, den fristående klockstapeln i gattet till höger om kyrkan samt komministergården, den sk "Lugna hamnen", det ljusa huset till höger med långsida med frontespis vänd mot fotografen. Vägen kantas av inhägnader, några är kanske snöskydd.
https://lh3.googleusercontent.com/-wXDCfNTbe2A/Vo2EMNhP9HI/AAAAAAAANAc/-S6iaXhc03s/s720-Ic42/mot%252520centrala%252520Vallen.jpg
Det här är samma vy på Trettondagsafton 2016. De små trähusen är rivna och har fått ge rum för större byggnader av olika karaktär, material och kulör när samhället växt. Den bruna centrumbyggnaden vill jag minnas kom till på sent 1970-tal eller möjligtvis på 80-talet. (Det är så här att Vall´n är inte min hembygd så jag har inte antecknat och lagt på minnet så mycket av det som hänt här.)
Det nya köpcentret "Lekatten" byggdes för si så där 30 år sedan. Det finns till höger utanför bild men Systembolaget som uppfördes samtidigt syns som en gul kub med lanternin till höger. Innan det byggdes beställdes starkvaror till pappershandeln dit de kom med Umebussen och kunde hämtas ut. Systembolagets försäljning går säkerligen runt men de övriga butikerna i köpcentrat lever farligt. Ingen av de som var med från starten finns kvar, idag finns en djur- och foderaffär, övriga lokaler har fått andra funktioner.
https://lh3.googleusercontent.com/-miYdrI_Slm4/VmlNO9q60HI/AAAAAAAAM4Y/dFihFqH3IoI/s494-Ic42/V%2525C3%2525A4g%252520fr%252520Norholmen_web.jpg
Här är komministergården uppförd och urskiljer sig som en stor byggnad med sexdelad plan.
https://lh3.googleusercontent.com/-XSWG76jas3I/VmlOIGwt-JI/AAAAAAAAM40/3OlV5ziGj2Y/s673-Ic42/Fr%252520v%2525C3%2525A4gen%252520till%252520Norholmen-web.jpg
Vykort bårtta Vall´n: fyra personer är på väg mot Notholmen, två till fots och två per cykel. Komministergården finns inte ännu men ett annat stor byggnad med gaveln mot fotografen syns.Bondgårdar i form av timrade parstugor ligger i samhället. Faktiskt finns några kvar ännu och även ladugårdar. Det finns även några fina gamla uthus kvar men vi får se hur länge det där gamla blir kvar.
 https://lh3.googleusercontent.com/-g9iQHDLRZ7E/VmlNPnzvQKI/AAAAAAAAM4k/m7dfyitqesw/s817-Ic42/Nordmaling%252520v%2525C3%2525A4g%252520fr%2525C3%2525A5n%252520kajen1904-web.jpg
Bilden som detta vykort visar upp tycker jag också om. Ett agrart municipalsamhälle med kyrkan som högsta byggnad trots att den inte har torn. Samt alla dessa vackra staket och inhägnader som håller kreaturen ute från grödor och odlingar. Vilken annorlunda känsla det vore att vandra omkring i vykortet, höra ljud, känna lukter och se de här fina gårdarna med sitt förmodligen sprudlande folkliv. Man var ju ute och rörde sig så mycket mera förr utan att vara omsluten av en plåtlåda.

Här fanns flera tygaffärer, skräddare, senare herr- och damekipering , skomakare, senare skoaffärer, caféer, bokhandel, guldsmed med egen tillverkning, modist, hemslöjdsaffär, Sibyllas korvkiosk, cykelaffär, två bensinstationer inne i samhället (den sista försvann på 90-talet), färghandlare (minns ni när man köpte dilutin på lösvikt i medhavd glasflaska med skruvkork?), frisörer. Idag finns en bråkdel av utbudet kvar. Ska man storhandla åker man till Ume eller Ö-vik. Småorternas service dör ut eftersom privatbilismen ger möjlighet till längre resor. Så här är läget i hela landet. Staden är normen.

Byggnaden med Wäringstams ekipering så centralt belägen, ska rivas och ge plats för en asfaltyta med p-platser för Konsum. Varför går inte nordmalingsborna och protesterar mot skeenden, mot beslut offentligt? Varför finner man sig i allt? Är det det som är skillnaden mellan stadsbor och landsbygdsbor just i den här delen av landet? Vill man inte ha ett vackert centrum som lockar ortsbor och turister? Den enda gången jag vet att en stark viljeyttring visades bland invånarna var när några byskolor skulle läggas ner och 100-150 personer demonstrerade.
Varför kan inte KF-fastigheter flytta Konsum till Lekattens köpcentrum, som en bekant sa helt privat när vi sågs nyligen. Det var väl ingen dum idé. En utökad asfaltöken gör samhället mindre attraktivt. Var håller den ambulerande stadsarkitekten till?

.

6 januari 2016

De elva Christiansdöttrarna

Christian Göransson (1730-1793) och hans hustru Maria Andersdotter (1745-1827) drev ett gästgiveri i Rickleå, Västerbotten. I familjen föddes elva barn. Samtliga  var flickor:

Anna 1763
Catharina 1766
Brita Stina 1767-1791
Magdalena 1769
Maja Greta 1771
Stina 1772
* Maria Margareta 1774-1846 (72 år)
Anna Lena 1779-1787
* Ulrika 1781-1865 (84 år)
Ewa 1784-1786
Sophia 1784-1784
* Ewa Maria 1786-1851 (64 år)

Man kan ana föräldrarnas stora önskan om att få en son som kunde bli arvtagare till gården och kanske driva bondgården och gästgiveriet vidare. Det patriarkaliska tänkandet var starkt vid den tiden det begav sig. Kvinnorna blev aldrig myndiga utan endera underställda sin far eller sin make. Föräldrarna skulle utrusta varje dotter med hemgift och en flicka blev då en belastning för föräldrarna som skulle bekosta detta samt stå för kostnaderna vid döttrarnas bröllop. Tre av Christians och Marias döttrar dog som barn.

Gästgivare Göransson avlider som 63-åring år 1793. Det får nog betraktas som en normal livslängd vid den tiden. Hans hustru Maria Andersdotter var vid hans frånfälle 48 år.

Några av döttrarna kan jag följa till Nysätra och till Umeå. De tre yngsta döttrarna som når giftasvuxen ålder hamnar, av någon anledning som jag inte har svar på, i min hemby, mer än 100 km från födelseorten. Det var en lång sträcka då man förflyttade sig till fots eller med hästskjuts eller alldeles eventuellt längs kusten med båt. Dessa flickor är markerade med asterisk (*) ovan. Hur Maja Greta letade sig hit vet jag inte.

Men jag tror mig förstå att Maja Greta lockar hit sina yngre systrar som tar tjänst som pigor på bondgårdar. Jag kan i en husförhörslängd finna Ulrika som piga i sin syster Maja Gretas familj, man kan tolka uppgifterna som att hon kom redan 1795, i så fall två år efter faderns bortgång. Därefter ser jag hur Ewa Maria "tjent piga" i systern Ulrikas unga familj tills hon själv gifter sig.
https://lh3.googleusercontent.com/-iW6gtkrIjUc/VomWBWUjD4I/AAAAAAAANAE/eTOMbJcCfdM/s800-Ic42/systrarna%252520Christiansdr%252520i%252520byn.jpg
Klicka för tydligare kartbild.
Kartan är från 1819, alltså före laga skiftet. Som synes ligger endast två bondgårdar utanför den dåvarande bybildningen. Det är de två längst söderut, alltså längst till vänster på kartbilden.

De tre systrarna Maja Greta, Ulrika och Ewa Maja Christiansdotter kom alltså att gifta sig här i byn. Först ut var Maria Margareta som vid 26 års ålder gifte sig med bonden Johan Sandman år 1800 på hemman numro 2. Ulrika är 22 år då hon den 28 mars 1804 gifter sig med Jacob Isaksson som precis ska tillträda halva hemmanet numro 1. Som 23-åring blir Ewa Maria bondmora på hemmanet numro 4 då hon gifter sig med bondsonen Jacob Ersson. Alla kom som gifta att bo inom synhåll från varandra. De gick olika öden till mötes, den yngsta sägs ha fått en abrupt död.

De tre systrarnas hem är markerade med blå ringar. Längst till vänster är bondgården som tillhör hemman numro 4 med en ångermanländsk korsbyggnad, uppe till höger hemman numro 2 och nere till höger hemman numro 1 som bestod av parstugor lite oegentligt kallade Västerbottensgårdar. Det är några hundra meter mellan bostäderna, de hade synbar kontakt sinsemellan. Byggnaderna finns inte kvar idag utan har ersatts eller helt försvunnit. Och det inte på grund av krig och förödelse även om stridslinjen i kriget mot ryssarna 1808-1809 inte alls låg långt härifrån.

Modern till de tre flickorna, Maria Andersdotter, bodde som änka hos dottern Ulrika Christiansdotter och mågen Jacob Isacsson. Hon dog där av ålderdom 1827 och var då 82 år, en rätt ansenlig ålder vid denna tid.
.
.

Den ljusa stjärna

Hit till den här italienska staden skulle jag något år vilja åka för att uppleva staden en julig vecka. Varför inte veckan med Trettondagen? Kometen, den ljusa stjärnan, som hoppar ur den romerska amfiteatern ut på torget är så fantasifull och julig. Visar vägen för de tre vise männen som snart anländer om hörnet.
.
.

3 januari 2016

Att föda 19 barn på 27 år och begrava 13 av dem som spädbarn

Julledigheten är enda tillfället då det går att sätta av mycket tid till släkt- och hembygdsforskning. Inget annat arbete väntar. Det är roligt att kunna sitta länge och leta i arkiven, särskilt som det är lättsamt nu när mycket går att hitta digitalt. Men tidsödande är vad det är. Digitaliserade bouppteckningar upptäckte jag idag. Än finns det mycket att forska fram.

***

Det tog mycken tid att få fram alla uppgifter ur husförhörslängder, födelse- och dopböcker samt död- och begravningböcker när det gäller den familj som brukade hemmanet numro 1 under 1700-talets andra hälft. Jag ville kontrollera alla uppgifter som jag fått på annat sätt genom att gå till källmaterialet. Att sedan förstå hur livet på gården, i byn, i socknen, i landet tedde sig är näst intill omöjligt förutom glimtvis. Men med en sammanställning av antalet barnafödslar och antalet begravningar av spädbarn som skedde inom familjen inser man barnadödlighetens dilemma och hur barn var viktiga som pensionsförsäkring, de skulle försörja föräldrarna på deras ålderdom.
Vy för ett par dagar sedan, då solen tittade fram ett ögonblick på eftermiddaren, mot den del där de första gårdarna låg tätt samman innan laga skiftet och hemmansklyvningar bredde ut byns bostadshus. Där borta bodde Isac och Kerstin som gifte sig1754.

Bondeparet Isac Pärsson och Kerstin ( eller Christina/Stina) Mattsdotter fick 19 barn:

Elisabet 1755-1756
Helena 1757-1803
Per 1758-1763
Elisabet 1759-1759
Matts/Mattias 1760-1836
Anna 1761-1761
      tvilling med
Christina 1761-1761
Isak 1762-1763
Per 1763-1763
Jonas 1764-1765
Johan 1765-1765
Christina 1767-1830
Isak 1768-1768
Per 1770-1770
Anna Brita 1772-1811
Östen 1774-1774
Per 1775-1775
Isak 1779-1827
Jacob 1782-1862

De sex barn som är markerade med fet stil nådde vuxen ålder.
Barnbegravningar inom familjen Pärsson:

Begravning 18 juli 1756:                   
Elisabet föddes 2/10 1755 och dog 7/7 1756. Ålder 1 år, 10 månader.

Begravning 22 juli 1759:
Elisabet 30/3 1759 och dog 5/7 1759. Ålder 3 månader gammal.

Båda tvillingflickorna begravdes den 12 juli 1761:
Anna 11/6 1761 och dog 30/6 1761. Ålder 19 dagar gammal.
Christina 11/6 1761 och dog 7/7 1761. Ålder 26 dagar gammal.

Begravning 4 april 1763:
Per 8/4 1758 och dog 22/3 1763. Ålder 4 år, 11 månader.

Begravning 16 juni 1763:
Isak 7/8 1762 och dog 8/1 1763. Ålder 5 månader.  

Begravning 13 september 1763:
Per 1/9 1763 och dog 11/9 1763. Ålder 1 månad.

Begravning 20 januari 1765:
Jonas 4/10 1764 och dog 12/1 1765. Ålder 3 månader.

Begravning 15 december 1765:
Johan 7/11 1765 och dog 30/11 1765. Ålder en knapp månad gammal.

Begravning 2 oktober 1768:
Isak 12/6 1768 och dog 29/11 1768. Ålder 3 månader.

Begravning 11 november 1770:
Per 6/9 1770 och dog 31/10 1770. Ålder knappt 2 månader.

Begravning 31 juli 1774:
Östen 22/1 1774 och dog 25/7 1774. Ålder 6 månader.
Begravning 12 mars 1775:
Per 16/2 1775 och dog 1/3 1775. Ålder 1 månad.

Dödsorsakerna var "magsjuka, magont, uppkastning, okänd barnsjukdom" mm. År 1763 hade man begravning 4 april, 16 juni och 13 september. Per, som begravdes i april var 4 år, nästan 5, och kanske en söt och ivrigt nyfiken liten pojke. Men flertalet av de barn som dog hade inte fyllt ett år.

De barn som nådde vuxen ålder dog i följande ordning:
Helena 26/1 1757-1803. Ålder 46 år.
Anna Brita 21/4 1772-17/4 1811. Ålder 39 år.
Isak 29/1 1779-1827. Ålder 48 år.
Christina 9/6 1767-1830. Ålder 63 år.
Matts/Mattias 23/4 1760-1836. Ålder 76 år.
Jacob 3/6 1782-15/7 1862. Ålder 80 år.

Föräldrarna Isak och Kerstin blev 55 respektive 76 år gamla. Det var sönerna Matts (28 år), Isak (9 år) och Jacob (6 år) som ärvde hemmanet; Matts 1/2 och de andra två 1/4 vardera. År 1800 sålde Isak sin fjärdedel till Jacob. Bröderna Matts/Mattias och Jacob kom att äga var sin halva av hemmanet numro 1. Modern Kerstin bodde med den äldste sonen Mattias familj. Jacob gifte sig 1804 med Ulrika från Rickleå och de kom att bli min morfarsmormorsfar och mfmmm.
Där borta till vänster ligger gården kvar där allt det där utspelade sig.
.
.

1 januari 2016

I brist på snö

Här finns inte snö i sån mängd att marken täcks av det vita vackra. Om jag minns rätt är det första gången som det är barmark in på ett nytt år. Däremot minns jag två julaftnar på 80-talet då snö var bristvara. Jag reste upp från snölöshet för att fira jul med familjen åsså saknades snö även här. Men innan nyårsafton hann "hela världen" vit.

Det är mulet och olustigt så jag muntrar upp mig med "flingorna " i fönstret istället. Ett substitut som naturligtvis inte kan ersätta det kalla vackra. För att se positivt på vädret är det också bra hembygdsforskarväder :-)
.
.

31 december 2015

Naturstilleben

Made by nature. 
Arranged by me.
Plus några färgstarka papier-maché-svampar. Inte plast.
Obetydligheter från skogen.
Det här tycker jag är intressanta små miniatyrlandskap.
Skulle man titta på varje del i mikroskop skulle det bli ytterligare fina dimensioner.
Lika spännande som ett nytt år som står för dörren - 2016 e Kr.

Här är spännande, intressant och stimulerande läsning. Sådana tankeväckande och diskussionsskapande skriverier hoppas jag få läsa även kommande år.
Gott Nytt!

.
.

29 december 2015

Vinter på kyrkovallen

https://lh3.googleusercontent.com/-aMBlkiArTtE/VmlJLWLahEI/AAAAAAAAM4M/RJvG1C3jwps/s1024-Ic42/Nordmaling%252520vinterbild%252520v%2525C3%2525A4g%252520fr%252520kajen.jpg
Klickbar bild
En gång i tiden såg vägen från nuvarande kajen, eller Notholmen som platsen numera benämns, ut så här när man närmade sig absoluta centrum. Där i fonden syns kyrkan och i gattet till höger om den syns den vackra klockstapeln. Det vita huset till höger med frontespis är det som under många år var komministergården, kallad "Lugna hamnen". Kyrkan köpte fastigheten 1925 om jag har rätt uppgift och sålde densamma 2014.

Under 1930-talet byggdes en ny prästgård, avsedd för församlingens kyrkoherde och med pastorsexpedition. Den "nya" prästgården ligger en bit höger om kyrkan. (Den gamla timrade är numera församlingshem och en av flyglarna är hembygdsmuseum.)

Exakt när bilden är tagen vet jag inte. Det finns äldre bilder med samma vy utan "Lugna hamnen".
.
.

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails