22 september 2014

Röksvamp

Den första gången jag åt svamp plockad hemmavid var en högsommardag under slåttannan. Det var juli månad och rätt som det var hittade pappa ett antal vita bollar bland det slagna gräset då vi höll på att hässja. Han tog upp dem och senare ställde han sig i köket och skar dem i skivor varefter han stekte dem i smör i stekpannan och bjöd slåttannsfolket.

Detta var något nytt för mej:
- att pappa ställde sig vid spisen för att fixa mat.
- att äta svamp.
 Smaken var väldigt annorlunda och den tilltalade mig.
Röksvamp var ju annars något mörkbrunt i bollform som vi barn trampade på för att "röken" skulle välla ut. Det var jättekul! men vi hade även hört att om man röken, sporerna, nuddade huden kunde man få vårtor. Så lite försiktiga var vi allt ;-)
Bilderna kommer från svampklubben.
Aldrig att jag minns att familjen gick ut i skogen för att plocka svamp om hösten. Nej, det var blåbär eller lingon som plockades. Eller hjortron. Svamp - det var för korna ;-) För stadsbor och andra samhällsgrupper gällde något annat.
.
.

21 september 2014

Välanvänt

På spiselkransen står minikitteln av järn där avbrända tändstickor läggs. Som alltid. Solstickor kan man fortfarande köpa. Är det inte lite gammeldags? Lite 50-tal? Att inte använda tändare alltså. Men - det är tändstickor som går åt här. En tändsticka är cirka 47–48 mm lång, de små askarna har måtten 58×36×17 mm och jag har ett långvarigt förhållande till de där sakerna.

Min lekkamrats pappa rökte pipa och det blev många tomma tändsticksaskar i deras hem. De sparades i skafferiet och togs fram för lek ibland. Vilka härliga byggnadsverk och torn vi gjorde. Och vilket tjut och magilningar när tornen rasade. Det var barndomens "stand in" för legobitar.

Det blir många svenska stickor av en asp. Stickor tillverkas enligt Swedish Match´s hemsida i Sverige och Brasilien. Har ni besökt det intressanta Tändsticksmuseet i Jönköping?
Som tändstickor, är dom. Brinner härligt och slocknar fort. Kvar blir bara svidande rök, som ligger kvar i luften även när den inte syns. 

Dom är som tändstickor. Som bränner en på fingertopparna om man håller för länge. Men om man inte tänder dom, då får man aldrig uppleva den känslan. Riktig vänskap. 

Då samlar man bara på sig dom, i en hög. I en ask. I en vänskaps ask. Som små torra vänner.

Dom är som tändstickor, vänner. Eller kanske inte alla vänner. Kanske finns det någon för alla som alltid brinner? En tändsticka som inte slocknar. 

Dom finns. 

 Av: Tjej 17
.
.

20 september 2014

Hur gick valet i Norrland

Ny sändning av Norrlandspodden med analys av valet 2014 i "Norrland". Lyssna här.

http://www.varldensflaggor.se/norrlands-flagga.html
Jag visste inte att Norrlands flagga ser ut så här,
jag visste inte ens att Norrland har en egen flagga.


.
.

19 september 2014

Det som var...

På buffén står porträttfotografierna som de gjort de senaste 45 åren. När kvällsljuset faller är det lätt att falla i begrundan över det som varit, det som var innan jag fanns till.

Allvarligt, jag tror det är nyttigt att tänka till emellanåt! Att känna sin historia, att försöka förstå den är att sätta in sig själv i ett större sammanhang. 

Jag väljer att göra det genom att byggnadsvårda ett släkthus, hembygdsforska och släktforska.

Tillägg: Om att inte röra i ett arv även om det är en gård som inte funnits i släkten.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Blåsning

https://lh3.googleusercontent.com/-AR5Ypk_y96A/VBvmmX5O4aI/AAAAAAAAKVI/vBztKEfGyZY/s640/vindkraftpark%2520avvecklas%2520enl%2520DN%252018%2520sept%25202014.jpg
Klicka på bilden för större text eller läs nedan.
Vindkraftpark avvecklas 
Publicerad 2014-09-18  

Vattenfalls första havsbaserade vindkraftpark, Yttre Stengrund i södra Kalmarsund med fem vindkraftverk på 10 megawatt som har varit i bruk sedan 2001, ska nu monteras ned.
Det är ”inte ekonomiskt försvarbart att renovera dem”, skriver Vattenfall i ett pressmeddelande, och de kommer inte att ersättas av några nya vindkraftverk.
I dag fungerar bara ett av de fem vindkraftverken och det finns inga reservdelar eftersom bara 50 sådana verk tillverkades totalt, enligt Vattenfall.
”Vattenfall investerar i vindkraft där det är lönsamt. Vi väljer därför att i förtid montera ned anläggningen och återställa havsbotten och markanläggningar på ett miljömässigt korrekt sätt”, säger Torbjörn Wahlborg, chef för Vattenfalls nordiska verksamhet, i pressmeddelandet.
Det här tycker jag är intressant. Endast 13 år gamla vindkraftverk monteras ner och ersätts inte. Tretton år gamla, havsbaserade men inte i saltvatten utan bräckt vatten. Bara ett av fem är i drift efter dessa år. Det talas om att vindkraftverks livstid är 25 år, ja 20 sägs emellanåt också beroende på vem som för fram åsikten och i vilket sammanhang. Restaurering av anspråkstagen havsbotten torde ske till en hög kostnad. Det drabbar statliga Vattenfall. Vad hade det inneburit det om bolaget varit privat eller utlandsägt? Visst, teknikförändring pågår men frågan är var break-even eller den kritiska punkten går för att det ska löna sig att byta kraftverk i andra vindkraftsparker?

Det är och ska bli väldigt intressant att följa vindenergiproduktionen här i Skandinavien.Och i min hemby.

Privatpersoners funderingar på andra sidan Kvarken kan man läsa här. Eller i andra delar av Ångermanland här.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

17 september 2014

En loggbok från 40-talet

 K. seglar Svanen
Vaxboksanteckningar från sommarstugan vid Nabbsundet, Skåpviken 1942 - 1947 har kommit fram och jag har fått låna den, vilket jag är tacksam för.
 
För att komma till stugan på 40-talet tog man båt. Bensinen var dyrbar under kriget så motorbåt var inte vanligt att åka. Eller så gick eller cyklade man längs en kärrväg till Rönnholm (den nuvarande vägen till Rönnholm byggdes som beredskapsarbete och stod klar 1945) och därefter gick man en stig. Båda vägarna var långa. Först på 1960-talet byggdes väg från Rönnholm och längst ut till Långron.

Jag plockar ut några anteckningar ur hela den fullskrivna boken för att ge en bild av livet då. Det andra världskriget pågår. Man kan se att man hade nytta av att fånga fisk, plocka  fågelägg och bär i skogen för att äta och bunkra. Trots att man arbetade en hel del med samlandet och fångandet verkar de här ungdomarna, födda 1914-1921, ha trivts med tillvaron. De som skriver är pappa, hans bror och syster samt respektive blivande fästmö/fästman som det hette då.

För min del läggs ännu en pusselbit till historien om mina föräldrar och deras samtid. Och till hur de uppfattade och vad de gjorde under kriget. Könsrollerna hade inte påverkats av förändringens vindar. Bilderna har jag lagt till utan att alltid veta exakt vilket år de är tagna.
https://lh6.googleusercontent.com/-dzdHSaX29qQ/VBk57vcemSI/AAAAAAAAKSk/0aFA_FVHqfw/s640/Sk%25C3%25A5pviken%2520markerad.jpg
 Stugans läge är markerat med en cerise prick. Dåvarande väg/stig är ungefärlig.
*** 

Loggbok
för obefarna sjömän på s/s Nabbsundet.

Nedskriv alltid noggranna tidsbestämningar samt angiv fart, vind, ström samt beräknad avdrift för noggrannare kursbestämning.
1942
Den 22 juni  
for K. o jag ut hit för att fira midsommar. F. och V. var ute förut. Kvällen förut rodde jag ut ekan.
C.
Båtbyggarna med resultatet i Rundvik. Min pappa, farfar och svågern/svärsonen.

23 juni
Midsommarafton, på morron vittjades näten, resultat: 5 nät i rad från hällan, 5 abborrar. Senare på dagen lades näten åter ut.
På kvällen buro vi över ekan till Avan samt rodde över fyra stycken, balansakt!
Köpte mjölk, betalade hyran samt fortsatte ut till ”Gohamna”, letade ”tvareämna”, kokade kaffe samt letade fågelbon, fann ägg, ungar m.m. Senare rodde vi ända till Långrohamna, såg på stengravarna samt kokade kaffe en gång till. Vi gjorde kväll kl. 3.45. Någon har senare skrivit: Förlovning kl 11.55 Atlantictid.
 
Mamma plockar vita näckrosor i sjön Hemavan.
Skärgårdsmiljö på 40-talet, eventuellt Godhamn.

24 juni
Dagen började som vanligt med vittjning efter kaffet, näten 2 o 2 i vinkel lagda mellan Nabben och Stengrundet, samt ett rätt i norr om Stengrundet. 5 nät, 34 abborrar o 1 mört. I mjärden 6 ”abbarra”.
C.

Midsommardagen d. 24 avfärd från stugan kl 20.30.
F.
Myggen bit en.
V.

Här har vi firat två härliga dagar men trots det är avfärden lika tråkig som förr.
K.

27 juni
Varmt o fint väder, lagnade o var till Molins F. o jag.
V.

28 juni 
Efter kaffet vittjades 8 nät: 21 st abborrar, 4 små i mjärden, ingen gädda.
V.

12 september
Lördag, nu är sommaren slut o hösten är här med vinande nordan. Vi är ute på lingonjakt V. och jag. Det syns gå bara bra, konten blir säkert full innan vi far hem, ”å kanske nalta dell å”.
Nu kokar pären så vi slutar för ikväll, kl är nu 19.33 o 10 omegatid.
C.
Pappa vid Johanssons i Långron.

13 september
Söndagsmorron, upp kl 6, vittjning, 3 abborrar. Kaffe eller rättare surr(ogat) ut i lingonskogen kl 7.20. Nu är kl 10.30, potatispannan är på sin post med en annan vid sin sida som innehåller stekt lever, mums mums. På annan plats vänta tre kartonger på hemfärd. De äro: 1 Sveakronan mjölkartong, 1 från Chokladthule samt en halv Eve margarin. Hej svejs i lingonriset!
Kl 13.00 Nu slutar Gren!
Kl 14.50 Disken är bortgjord, klart för avfärd.
C.
De unga tu som skulle bli mina föräldrar. Det kan vara en sjöbod ute i Tennavan som syns.
Med sig har de en kartong "Äkta bärsafter".
 ...
1943
12 juni Pingstlördag
Är här på en snabbtur för att vittja mjärdarna. Men tyvärr var de absolutsäkert tjyvvittjade båda två. Det blev dock 20 st ätbara abborrar kvar för min räkning ändå, så man for ju inte alldeles i onödan.
Far nu hem kl 13.30
V.
14 juni
C. och jag firar pingstafton härute. Kan man bättre taga till vara på en långhelg, så sej?
Visst borde man väl känna sej tacksam över att återigen frisk och kry och i lugn o ro få fara hit ut, bort från de vardagliga sysslorna därhemma. Tänk hur många idylliska platser liksom denna, som skövlats genom krigets hemska fasor. Här går vintrar och somrar förbi utan att lämna några större spår efter sej. Träden bli kanhända lite större men så lika ändå.

C. har läst upp en hel ramsa som han naturligtvis vill ska stå här men jag tror jag överlämnar skrivningen till herrn själv, ty potatispannan kokar och så är den att vi väntar herrskapet Molin nu om det sluta regna.
K.
14 juni Annandag Pingst
Idag är det en stugdag, det har regnat hela morron o förmiddagen, men det ser ut att klarna upp lite, vinden är västlig också så det blir nog uppehåll snart. Vi for ut pingstlördag och har haft ett finare väder förut, lite regn kan ju inte skada heller, det är ju tvärt om riktigt välkommet så vi säjer väl att det är fint väder idag med. Igår var vi ut till Björnhällan och Tandhällsbådan och plockade trutägg, vi fann bara 10 st. Det var bestämt flera som hade sin hönsgård därute.
C.
 

22 juni
För andra gången i år är jag här ute, jämte I, B, C, K, och V. Vi anlende hit 8.45 i något duggregn men som det syns börjar det att klarna och efter att ha druckit ett härligt kaffe o bröd så är pojkarna uppe i sina gärningar igen, o då slutar ja för den här gången, med början till en härlig Midsommarvaka med mycke mat o mycke karameller.
F.
23 juni
Midsommarafton, vi kom hit igår kväll. Nu är klockan tre, vi skall väl snart börja klä midsommarstången. Jag har huggit en flaggstång idag samt badat. Ikväll funderar jag på att gå och hälsa på G. svåger i Gumpan.
C.
24 juni
Vi har nu i afton haft besök av sällskapet Ssn: S-E, Märta, G, M, Å samt I S. Togo kort o hade kaffe o tårta mm. Ungarna Nykvist ha f. ö. satt piff på den här midsommarhelgen.

Sammanlagt 4 st abborrar har fisket inbringat och en gädda har I. fått upp med kast. Jag fick en i mjärden.

Idag är det lugnt fast det har velat till med lite regnskvitter av finaste sort. Igår blåste det upp rätt så kraftigt fram på dagen (sydlig vind). På midsommarafton reste vi en midsommarstång, den var tjusig helt enkelt. Klockan är nu 6 och flickorna ska nu laga till kvällsmålet.
V.
24 juni
Klockan är 19.20, sista disken före avfärden pågår.
C.

 Midsommarafton 1943. 

1944
5 augusti
Här går dagen jämt för fort
Tidens hjul är riktigt smort
jag tycks nyss ha vittjat näten,
av dagens jobb går det i täten,
när det är dags att be kvälls bön
som kommer längst bak i kön.

Jag trivs så bra på denna strand
med lagom berg och lagom sand
och när tin därtill är mogen
jag måste med i blåbärsskogen.
Detta är en gräslig press
som bör få en egen vers.

Upp i otta, ut o fläng
plocka, plocka, sent i säng.
Vi få gå på knän och armar
plocka bär som tomma tarmar,
sen på vintern i vårt ”gryt”
om denna sak hörs mycket skryt.

Bäst är nog ändå att greja
med att midsommarstången feja.
Om sen Bruno och Birgitta
skulle vägen till oss hitta,
känner jag mig ganska nöjd
och från vardagslunken höjd.

På veckend en helg i augusti när månen hänger röd i grantopparna på andra sidan Hemavan.
C.
13 augusti
Nu har vi ätit surströmming, det va mycket gott. Så har vi plockat blåbär men dåligt med fiske: 7 abborrar endast. Det har stormat hela dagen nordvästlig vind. Nu håller det på lugna så vi kan ro över fjärden. Härligt väder, soligt och varmt.
I.
(C, K, B, V o Fy voro även ute denna helg, F o jag åkte med M. o S-E i deras motorbåt. V.)

1945
9 maj
Nu är jag här igen, första gången i år vid öppet vatten och nu ha vi fred igen ute i världen, Tyskland kapitulerade för två dagar sedan.
B. och jag ha följts åt, vi ha rott i deras båt.
B. vittjade sina mjärdar. Efter att ha kokat kaffe och druckit satte vi ut 8 nät.
Kväll fick vi strax efter 10.
C.
25 juli
Som så många gånger förr när jag är här blåser det väldeliga, samt regnar lite smått. Inget vidare väder för dem som har semester, det har ju inte jag, guskelov. Undrar just hur det går med badningen.
B.

25 juli
Rusk, ruskigare, ruskigast det är vädret just nu, man är frestad tro att hösten är kommen. Men efter regn kommer solsken, vad det nu kan bero på. Så den som lever till imorgon har en chans, fast nog tror jag att regnet och blåsten fortsätter även då.
Pessimisten B.
25 juli
Eftersom inget livsviktigt tarvar min uppmärksamhet just nu, ”fatar jag penan” för tredje gången på denna plaskvåta dag. Har nu burit in ved ”råga” lådan, så den goa värmen inte ska tryta. Undrar just var C. och H. befinner sig och om dom tar sej hem med någon torr tråd på kroppen. Kl. är 20.30 och det regnar bara värre och värre. V. i sängen och jag vid bordet bli åtminstone inte blöta men hungriga bli vi nog med tiden och maten är i källaren. Burr! Eja, vore den här!
B.
25 juli
Dom salta killarna har nu gått till grannas, och jag sitter ensam på Roine strand. Tur att det är så kort bit till lånebiblioteket, det innehåller bara Sigge Stark, men i brist på bröd äter man som bekant – skôrpen.
B.
26 juli
Eftersom jag är en av de överlevande från i går, kan jag vittna om att min spådom gick i uppfyllelse. Vädret är om möjligt värre, vi få nog övervintra på denna (ibland) sköna strand, som kan visa upp så många olika ansikten. Kors i Göta kanal vilket lidande.
B.

Semester 1945
He rägn ute
men ä varmt inne
å om rägne slute
vorte livet på n´pinne,
då to ve ”Svarta höken”
å körd se hä sto blåröken.
Men rägne bara öka
å vågen ä vit som a spöka,
å om int e hänne slut
könn ve int gå ut
ve få bara sett inne
blöt i hjärta å sinne
semestern ä snart e minne
ett sabla sjöblött e minne.

C, sjöblöt
(Från 1938 lagstadgades att alla arbetare hade rätt till två veckors betald semester. Den fick ju bara inte regna bort.)


Ett minne från en omtyckt plats.
Vem som karvat miniskeden är okänt. Att det är någon av de som nämns i boken tar jag för givet,
kanske min pappa eftersom den nu finns i min ägo.

Samling för fotografering framför stugan. Farfar Gottfrid är trea från höger.
.
.

15 september 2014

Det här är ju hur bra som helst...

Nu på fredag som kommer öppnar bokstationer på tågstationerna i Örnsköldsvik, Husum, Nordmaling, Hörnefors, Umeå Östra och Vindeln. I och med detta får resenärer och pendlare enkelt tillgång till läsning under sin resa genom att läsa och sedan lämna vidare böcker.

På bokstationerna kommer biblioteken att ställa upp bokhyllor där de som ska resa kan hämta en bok. När boken är utläst lämnas den tillbaka på samma station, eller på någon av de övriga stationerna i projektet. Det finns böcker för alla åldrar och smaker. Tanken är att detta även kan komma att bli en plats för privat bokbytesverksamhet.

Tåg + bok = behjärtansvärd god idé!

http://www.minabibliotek.se/146162/premiar-for-bokstationer-langs-botniabanan

Goda nyheter behövs efter att ca 10 % av kommunens röstberättigade invånare igår valde att lägga sin röst i riksdagsvalet på sd. Partiet får ett mandat i kommunen men har ingen kandidat. Norra Sverige är inte den landsända som har största andelen sd-sympatisörer men partiets etablering i norr har gått fort vilket jag beklagar.

Något att se fram emot för egen del är förställningen av Richard III på Dramaten till helgen. Före sommaren köpte jag och en kompis i huvudstaden biljetter. Efter att hon besökte Umeå för första gången i sommar och jag sedan visade henne min hembygd, har denna storstadsmänniska sett kustlandet som är något annat än fjällvärlden som annars är ett stående inslag. "Norrlands" fjällnatur är ett besöksmål för turister, knappast min hemkommun. Än ;-)

För mig blir det alltså tågresa till sthlm till helgen, ett bekvämt och populärt färdsätt. Tågsatsningen har slagit väl ut här i regionen. Men se, vill jag läsa en bok får jag allt ta med mig den själv på tåget. Jag bor ju inte längs bokbanan. Bibliotekssatsningen längs Botniabanan är rätt tänkt - till alla resenärers glädje och nytta.
.
.

13 september 2014

Pengar från skyn

Vindkraftsbolaget utlovade att då vindkraftparken var färdigbyggd med 40 kraftverk skulle s.k. bygdemedel komma byarna här omkring till godo. Det är genom dessa pengar vindkraftbolagen påverkar befolkningen att ställa sig positiva till exploateringar och kompensera störningarna som uppstår av industrin.

Som jag förstod det var tanken hemma i byn från början att ”byalaget” (numera bysamfälligheten) skulle sköta hanteringen av medlen. Det vore direkt fel – då kom pengarna tillbaka till den grupp personer som, genom att upplåta mark, orsakade de störningar som bygdemedlen skulle kompensera. Alla övriga boende i byn måste självklart ha inflytande över pengafördelningen och inte bara betraktas som torparna gjorde förr i tiden – alltså finna sig i det hemmansägarna beslutade.

Så småningom talades om en gemensam förening för de fyra byar som skulle erhålla medel. Detta motsatte sig makens människor i min by, La Famiglia. Om det skulle bli en förening skulle min hemby stå sig slätt mot den starkare grannbyn menade man. Familjen har under hela projektets genomförande haft flitig kontakt med vindkraftsbolaget och beslutade med bolaget om att fyra separata föreningar skulle bildas. En idé som väckte förvåning och ilska på andra håll.
Jag var med på ett utlyst vindmöte i byn för att lyssna in. Det kan ha varit 2011. Där låg ett förslag klart där bysamfällighetens ordförande vilken även är La Famiglias högra hand, menade att fördelningen mellan byarna skulle bli som följer:
vår by 30%
grannbyn söderut 30%
grannbyn norrut 20%
berörd by i Västernorrland 20%
Vindkraftverken står på två byars mark och man menade att dessa skulle ha störst utdelning.
Man ansåg sig vara generös och förslaget röstade genom. Det är ju på grund av att markägare i de två byarna upplät sin mark som pengautdelning skulle ske. Dessa markägare har fått sina marker "förstörda" av vindkraftverk och ska givetvis ersättas mera än byar där ingen upplåter mark. Upplåtande markägare är enligt La Famiglia välgörare för oss övriga! (Förmodligen ska vi stå i tacksamhetsskuld!?) Jag minns mycket väl en byastämma ett par år tidigare då markupplåtarna började förklaras som byns hjältar. Den som förde fram den åsikten var politiskt aktiva Fru Famiglia. Sonen Anders Jonsson är den i byn som vunnit mycket på vindkraftsprojektet. Han är centerpartistisk politiker i Nordmalings kommun.

Att fler än fyra byar skulle få del av bygdemedlen var inte att tänka på eftersom de andra inte blir störda menade man.  Då vindkraftbolaget i december 2006 lockade med möjlighet att köpa billig el fanns 11 byar på listan över berörda.

La Famiglia sände bysamfällighetens ordförande som ombud för förhandling med övriga 3 byar. Denne man ställer upp och skyddar därmed la Famiglia från att ta hand om sådant som skulle göra dem impopulära, de kan verka utan att synas. Förslaget gick inte igenom utan fördelningen blev 25 % per by men förhandlingen lär ha varit hård. Sen var det dags för bildande av ekonomiska vindföreningar. I min by delades detta papper ut:
https://lagring.files.wordpress.com/2014/09/a-c3a5-vind-medlemskap.jpg
Klicka på formuläret för att läsa.
Intressant att en lång klausul skrivits med tanke på uteslutning av medlem. Det är det enda av innehållet i stadgarna som finns i utskicket och torde därför anses oerhört viktigt. Det vi ser är ett krav på inrättning i ledet som är så typisk i min hemby. Folk fogar sig. Vilka som formulerat stadgar och utskick behöver jag inte säga.

Det ser bra ut med åldersfördelning i styrelsen och två kvinnor tar plats i min bys vindförening (se under funktioner). Två styrelsemedlemmar är markupplåtare till kraftverk. I vindföreningen sitter bysamfällighetens ordförande  E-xon och sekreterare J-son, vilka garanterar La Famiglias fullständiga inflytande i föreningen utan att behöva syns med namn.

Till ordförande i vindföreningen valdes en nyinflyttad man vet jag, jämförelsevis ung. Men någon makt ligger inte hos honom utan hos de ovan nämnda och därmed hos La Famiglia. Som mottagare av föreningspost har angetts E-xon – inte ordföranden.

Varför man som privatperson ska vara medlem är även det oklart i mina ögon enär medel inte ska delas ut till privatpersoner utan till föreningar. Förklaringen jag fick från en bekant i grannbyn var att då får man vara med och rösta om vad pengarna ska gå till.

I grannbyn såg jag i somras ett formulär för ansökan om medel till projekt eller förening. Det fanns synligt på en offentlig plats, möjligt att ta för den som så önskade. I min by är öppenheten inte sådan.
Störst lokal ekonomisk nytta till bygden och dess människor bedöms vara delägande. Ett försök gjordes att förmå människor i bygden att köpa in sig i ett av vindkraftverken på Gabrielsberget. En ekonomisk förening, EWA-1, bildades och hade under en tid en hemsida. Försöket gick i stöpet 2013 efter att det visade sig vara för få som anmälde sitt intresse att köpa andelar.

Jag läser i en skrift utgiven av Energimyndigheten:
”Delägarskap skapar större engagemang och ger människor möjlighet att vara delaktiga både i att producera och konsumera förnybar energi. Ersättning i form av bygdepengar skapar medel för lokala investeringar, dels i förenings- och fritidsverksamhet, men också i åtgärder som kan skapa ny sysselsättning. Detta stärker både människors och bygdens lokala ekonomi och långsiktiga överlevnad.”
Tillåt mig betvivla det i min hembygds fall. Gott samarbete krävs för att stärka människors och en bygds lokala ekonomi och långsiktiga överlevnad.

Istället uppstod osämja om fördelning.

Detta går helt i motsatt riktning till meningen med bygdens intresseförening som bildades i slutet av 1990-talet. Med den inställning som för närvarande finns kommer det knappast att bli något samarbete kring gemensamma bygdeprojekt. Människor som jag trodde var reflekterande, har på allvar menat att medlen skulle göra det möjligt att realisera byggandet av dagis och/eller äldreboende. Inget av detta kommer att ske eftersom så stora ekonomiska favörer inte kommer att delas ut. Medeltilldelning till hemmansägarnas (!) skogsbilväg torde vara mer realistisk.
Många kommuner och kommunala bolag äger och driver vindkraftverk. Ett starkt skäl för kommuner att investera i egen vindkraft är att el till produktionskostnad är billigare än att köpa el till Nordpoolpris. Kommuner kan också hjälpa till med finansieringen av lokalt ägd vindkraft, som ofta är en kritisk fråga för lokala nybildade föreningar att klara på egen hand. En av politikerna i kommunstyrelsen ställde 2003 kravet, då man enades om att ställa sig positiv till projektet, att N-lings kommun skulle se till att på något sätt ta del av elproduktionen. Något sådant har inte skett.

Som jag ser det är vindkraftsprojektet misskött med hänsyn till den lokala nyttan, till att initiera och stödja en positiv utveckling av bygden.

Vilka som har vunnit på projektet? Det finns nog delade meningar om detta. Jag har min.
.
.

11 september 2014

Klass-skillnad

Den här utmärkta, intressanta och väldigt lättsamma boken från 2009 har jag läst. Den handlar om och utreder situationen för jordadeln. Fideikommissen, deras existens och ursprung beskrivs. Ett fideikommiss är en egendom som inte kan säljas utan måste gå i arv. Huvudsyftet med en fideikommissbildning var att säkerställa att egendomen övergick till nästa generation utan att delas upp och därmed minskas för att adelssläkten ska fortsätta upprätthålla sin maktställning. I kapitlet om fd statsminister Göran Perssons (S) gods i Sörmland tydliggörs det politiska spelet bakom denna strukturs bevarande. Jag läser det i skenet av de nedlagda småjordbruken varav många fanns i "Norrland".
Här finns en recension av http://www.svd.se/kultur/litteratur/arvet-fran-en-forlorad-feodal-epok_3764029.svd
Klicka på boken och du kommer till en recension av den.

Av medlemmarna i Sveriges jordägarförbund, godsägarnas lobbyorganisation, är hälften adliga. Att jämföras med böndernas/lantbrukarnas lobbyorganisation  LRF - Lantbrukarnas Riksförbund. Godsägarna innehar 750 000 hektar vilket är mer än två gånger Gotlands yta. I Skåne och Sörmland äger adeln ca 13 procent av jorden. Bara detta är en stor skillnad mellan "Norrland" och mellersta och södra Sverige! Adeln utgör ca 2,5 promille av Sveriges befolkning.

Men det är i sista kapitlet, det sammanfattande, som den kraftigaste understrykningspennan kommer fram.
"Samtidigt är jag fascinerad av adelns sätt att förstå sig själv. Under våren lär jag känna en systerdotter till en av godsägarna och när hon frågar vad som intresserar mig med hennes värld svarar jag det: ert bejakande av era förfäder. Där jag kommer ifrån är tiden före 1980 (författarens födelseår, min anm.) insvept i ett grått töcken.
 Husen är sålda, prylarna utrensade, minnena raderade, fotografierna undanstuvade."


Visst är det så i svagare socioekonomiska grupper än adeln. Visst finns klasskillnader även om det finns de som förnekar detta, inte sällan bland de svaga socioekonomiska grupperna. Det påminner mig om det tredje inlägget jag gjorde på denna blogg i mars 2009.

" Timmerhus rivs men morfars hus står kvar

Av Klara och Johan-Olofs fem barns hus finns bara morfars och brodern Gustafs hus kvar. Det är rejäla små timmerhus. De andra bostadshusen har rivits och ett har brunnit. Man varken är eller har varit goda byggnadsvårdare här i trakten. Att riva för att bygga nytt och ”modernt” har varit melodin även om den nya byggtekniken är sämre. Nytt lockar om man inte är tillräckligt stolt över det man har. Lösvirkeshus med regelstomme och sågspån (eller för den delen glasfiber- eller stenullsisolering) finns som mest här runtomkring idag. Jag resonerar som så: i trakter där stolthet över dåtiden saknas bevaras lite av förfädernas ansträngningar. Aldrig skulle en adelsfamilj göra så med sina byggnadsinnehav. O nej, det gamla ger ju existensberättigande åt släkten, som med bl.a. byggnader och föremål visar att den har funnits länge på samma plats. Man vårdar och stadfäster. Så tänkte väldigt få av allmogen och så tänker ganska få fortfarande.

Jag är väldigt glad att morfars hus finns kvar."
.
.

10 september 2014

#imittsverige

I mitt Sverige minskar motsättningarna mellan socioekonomiska grupper. I mitt Sverige ökar den ekonomiska, sociala och ekologiska hållbarheten. I mitt Sverige är naturvänlighet självklart och vi tänker oss för innan vi säger ja (som privatpersoner och som regering) till exploateringar av människor och natur. I mitt Sverige tänker vi på vårt gemensamma bästa, inte på att något ska tjäna enbart individen eller den egna gruppen.

I mitt Sverige slår sig inte de socioekonomiskt svagaste grupperna till ro enbart för att de fått större ekonomisk rörelsefrihet. I mitt Sverige vill även dessa fortfarande få till förändringar till det gemensamma bättre. I mitt Sverige ser man inte bara till sin egen plånbok utan diskuterar samhällsutvecklingen i stort, hur vi gemensamt ska få ett hållbart samhälle genom samarbete. I mitt Sverige är människor inte rädda för de som har makt, i mitt Sverige vågar även de små i samhället säga sin mening. Allt för att slutresultatet ska bli riktigt bra, bättre än i ett samhälle där några få styr. I mitt Sverige tar fler människor och grupper ansvar, man förlitar sig inte enbart på att de folkvalda ska sköta ansvarstagandet.

I mitt Sverige hjälper vi de som behöver stöd, vi välkomnar de som behöver ett tillflyktsland. Vi ser på invandrare som ett positivt tillskott, inser att vi kan bli berikade. I mitt Sverige lär vi oss vår historia och vilken kultur som formar oss så vi vågar säga vad vi tycker i samma andetag som vi respekterar den som har en annan åsikt eller religion. På så sätt motarbetas rasism och människoförakt. I mitt Sverige smyger sig inte nazism och intolerans in i tillvaron utan att man kan värja sig mot det.
I mitt Sverige får barn vara barn, skolan är inte segregerande, barnen blir sedda av föräldrar och lärare, ja av omgivningen.

I mitt Sverige får äldre som inte vill bo hemma längre en värdig omvårdnad i genomtänkta lokaler utan känsla av institution. De äldre som vill bo kvar hemma får den möjligheten med den hjälp som de behöver för att klara detta. I mitt Sverige finns många platser och tillfällen för olika åldrar att mötas på riktigt, i verkligheten ansikte mot ansikte, inte enbart digitalt via bloggar, Twitter, Instagram, e-post.

I mitt Sverige är det inte viktigt att ha kalendern fulltecknad för att känna sig behövd. I mitt Sverige är ett välbetalt arbete inte det viktigaste. Pengar är mindre viktigt än att utveckla sig själv och träffa, konfronteras, med andra människor i olika åldrar. Mitt Sverige är en käftsmäll mot konsumtionssamhället. I mitt Sverige lyssnar man på varandra även om man har oika åsikter. I mitt Sverige motverkas inskränkthet och människors utveckling prioriteras. Både på det individuella och politiska planet.

I mitt Sverige finns mänsklig mångfald, naturlig mångfald. I mitt Sverige  göre sig enfald  inte besvär. I mitt Sverige ställer inte politiker olika grupper mot varandra. I mitt Sverige lönar sig snällhet i längden mer än avundsjuka och girighet.

I mitt Sverige existerar stad och landsbygd sida vid sida till gemensam nytta.

I mitt Sverige vågar norrlänningar ta ställning mot exploatering av sitt land. I mitt Sverige inser storstadsbor att de saknar något som landsbygdsborna har och tar hänsyn även till det som sker utanför deras horisont även om den ligger utanför storstaden och de regioner där storstadsborna har sina fritidshus. I mitt Sverige försöker inte ”norrlänningarna” agera som ”storstadsbor” för att utsiktslöst försöka vinna (själv)respekt. I mitt Sverige har ”norrlänningarna” egen självtillit, vågar stå för sin kultur utan att snegla på någon annan.

I mitt Sverige är litet vackert.

Mitt Sverige är en utopi.
En utopi jag arbetar för.

#imittsverige handlar om att vi vill ha en medmänsklig värld. Några andra som bloggat under hashtaggen: Queen of Kammebornia, Emmas Vintage, Underbara Clara. En manlig bloggare skriver här: Herrummet.
Fortsätt att blogga, twittra och instagramma under hashtaggen #imittsverige.

9 september 2014

Mer podradio om Norrland

Höstens första Norrlandspodd finns ute i etern. Där sägs en del kloka saker.

För "norrlänningar" och andra. Om "norrlänningar" och andra. Lyssna!
.
.

8 september 2014

n´gammbil

En trevlig tur med -38 års modell av Chrysler Royal med ett givande mål begicks i helgen. Ett bilmärke från den tid då ägaren skulle ha privatchaufför, passagerarsätet bak har större benutrymme än där fram.








Det doftade barndomsminnen. Jag och lekkompisen rattade en gammal mattgrånad bil utan däck, uppallad på träklabbar och placerad intill en jättegran. Bilmärket minns jag inte men det fanns likheter med denna på bild. Som vi körde, så vi rattade, så vi svängde, vi gasade...  Och lyckan var stor då de runda och kulörta skattemärkena upptäcktes.

Så småningom hamnade den gamla skrotbilen vi lekte i på tippen uppe i skogen, ôppe Degermyra. I det stora vacuum som uppstått efter sandtäkten som kom till då Riks13 byggdes. Där rymdes (och ryms) mycket skrot.

Att åka en lång sväng på riktigt i ett välhållet och välrestaurerat fordon i vänners lag är verkligen inte så tokigt. Hellre kultur än skräpig och exploaterad natur. Eller hur :-)
.
.

4 september 2014

Strumpmannen

Minns ni strumpmannen?
För mig är det hela lite vagt men det var en våldsverkare som inför sina dåd trädde en nylonstrumpa över sitt huvud för att inte bli igenkänd. Det jag tänker på utspelade sig på 1960-talet och många kvinnor var rädda pga de nyheter man kunnat lyssna till och läsa om i tidningarna.
Här har vi bönhuset i Lögd´, Evangeliska Fosterlandsstiftelsens (EFS) missionshus. Uppfört 1928 och genomgripande renoverat interiört 1973.  Målades knalligt "herrgårdsgul" exteriört. Där gick jag i söndagsskola tillsammans med en hel del andra barn. Mamma brukade gå på mötena. Höstens söndagsskolavslutning vara ett riktigt kalas med många barn och vuxna. Året då strumpmannen var i farten var det likaså. Min lekkamrat och jag, småtjejer ni vet, rörde oss tisslade och tasslade i väntan på att det hela skulle börja. Plötsligt kom kompisen hastigt mot mig och sa förskräckt: Jag såg strumpmannen!!! Hon hade sett honom gå in på toaletten. Uj, vad vi blev skraja och avvaktade noga på den stängda dörren på mycket behörigt avstånd.

Ut kom så småningom en färgad man. Ridå! Det visade sig att han skulle medverka under söndagsskolavslutningen vilket inte var/är ovanligt i en kongregation där mission har varit/är en viktig del av församlingsarbetet. Men gissa om vi småflickor blev ställda när det var en vanlig, snäll människa med annan hudfärg än vår, som vi tagit för en presumtiv mördare. Vi troskyldiga barn hade en fantasi som skenade lite för snabbt.

Lärdom: Allt är inte vad du tror det vara.

För övrigt minns jag första gången jag träffade en utländsk människa. Jag var säkerligen inte mer än fem. På samma bönhus hade då en man från Brasilien talat vid ett möte där mamma och jag lyssnat. Efteråt tackade alla åhörare denne man (missionär?) med ett handslag. På vägen hem i vinterkvällen blev jag skjutsad på mammas spark och minns att jag pratade och tyckte det var så märkvärdigt att jag tagit en brasilianare i handen. Han som kom så långt bort ifrån. Femåringen tittade på stjärnhimlen och tyckte att tillvaron allt var bra stor.

Livet på (den norrländska) landsbygden under 60-talet var fortfarande nyfiket öppenhjärtlig och inkluderande - åtminstone där jag rörde mig. Det är nu många decennier sedan. Jag är glad över att ha växt upp i en familj med öppen attityd och  i en öppen miljö.
.
.

2 september 2014

Att överlista Jante

Att skratta är att riskera
att verka löjlig
Att gråta är att riskera att verka sentimental
Att sträcka ut handen mot en annan människa är att riskera
att bli involverad
Att uttrycka sina känslor är att riskera att visa
upp sitt rätta jag
Att lägga fram sina ideal, sina drömmar inför en
publik är att riskera att förlora dem
Att älska är att riskera att inte bli
älskad tillbaka
Att leva är att riskera att dö
Att hoppas är att riskera att bli förtvivlad
Att försöka är att riskera att misslyckas
http://yokheved.blog.com/files/2012/02/druvor-humor.jpg
Men
Risker måste tas, för den största risken man kan ta i livet är att
inte ta några risker alls
En människa som inte riskerar någonting, gör ingenting, har ingenting
och är ingenting
Hon kanske undviker lidande och sorg, men hon kan inte
lära, känna, förändras, växa, älska, leva
Kedjad av sina säkerhetsföreskrifter blir hon en slav
hon har förverkat sin frihet.
Bara en människa som tar risker är fri.

Okänd (måhända har den okände rätt)
.

1 september 2014

Årets höjdpunkt

Idag, den 1 september, börjar 2014 års viktigaste händelse. För idag börjar älgjakten. Den pågår sedan till den 25 september med fortsättning 10 oktober 2014 - 31 januari 2015. Älgjakt är större än stort.
Här kan man sitta bekvämt i väntan på älgen bara några meter från vägen. Men regnar det är det lagom roligt förstås. Spänningen i väntan på stortjuren är säkert stor.
Varje by har ett älgslakthus. Det byggs till och på och till sist finns både jaktstuga och förråd utöver slakthuset.
Jag fascineras av alla former dessa slakthus får, det ena är inte likt det andra men man inspireras av varandra. Tilldelningen av älg i hembyn är detta år 4 vuxna + 3 kalvar. Slakthuset där är uppfört i direkt anslutning till bygdegården och till en grillkoja. Licensjakten som pågår länge, gör att endast helger används till jakt. I år krockar älgjakten med valdagen vilket var en ekonyhet härom dagen. Här i byn kommer jakten igång något senare eftersom jaktlaget brukar vänta in två jägare som först jagar i ett annat jaktlag inom ett annat viltvårdsområde.
Så här såg jaktlaget ut år 1950. Då var det inte licensjakt som gällde utan man sköt så många älgar man kunde. Tävlingsmomentet mellan byarna var stor. Under en period ordnades efter älgjakten en höstfest i byn där alla bjöds på älgköttsoppa i den gamla folkskolan som blivit bygdegård.
.
.

30 augusti 2014

Främlingsfientlighet och dess motsats

Jag satt på tåget mellan Turin och Milano. Resans mål var Rom men jag hade gjort en liten avvikelse från enkelbiljetten jag köpte mellan Stockholm till Rom. Allt mitt bagage var polletterat och ivägskickat sedan tidigare, nu hade jag bara ett handbagage. Jag skulle bo i Rom under en längre tid.
På väg dit ville jag se barockarkitekten Guariono Guarinis fantastiska skapelser och många av dem finns i Torino/Turin. Länge hade jag längtat efter detta.
https://www.google.se/search?q=guarino+guarini+arkitektur&client=firefox-a&hs=uHg&rls=org.mozilla:sv-SE:official&channel=sb&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ei=DtDxU7uxKYLnyQOtq4HgBg&ved=0CEMQsAQ&biw=1920&bih=920
 Kupolen i San Lorenzo, Turin.
När jag kom till Milano klev jag av på järnvägsstationen och köpte en tur-och–returbiljett till Turin dit jag anlände på eftermiddagen, letade upp ett enkelt och centralt hotell som jag tog in på. Alltid förhållandevis dyrt med enkelrum så en stor del av kontanterna gick åt. Sen tog jag en tur på stan och beskådade skön arkitektur. Dagen därpå fortsatte jag på tidig förmiddag men satte mig sedan på tåget till Milano igen för att hinna till Rom före natten.
Jag satt alltså på tåget mot Milano, ett tåg som skulle stanna på många småstationer. Satte mig vid fönstret i en tom sexpersonerskupé med ansiktet i färdriktningen. Ville se det norditalienska landskapet passera revy – tåg är excellent i det fallet.

In i kupén kom även en italiensk parant dam i 60-årsåldern (skulle jag gissa) som satte sig på den andra fönsterplatsen mitt emot mig. Sedan inträdde en lång svartklädd yngre man som placerade sig på platsen vid min sida. Jag minns allt väldigt väl när jag rekonstruerar händelsen, en händelse som legat förborgad länge eftersom så många nya händelser lagrade sig ovanpå därefter. Kom ihåg det hela nu då nazismen på allvar kommit upp till ytan och diskuteras i medierna.

Jag talade inte italienska vid den tiden men fick på italienares nyfikna sätt frågan varifrån jag kom och vad mitt syfte med resan var vilket jag förklarade på engelska – att jag studerat Guarinis barocka byggnader och var på väg till Rom för att studera italiensk monumentvård.

Konduktören kom och ville se våra biljetter. Vi sträckte fram dem men när han tittade på min sa han att den var ogiltig. Jag såg nog ut som ett frågetecken och förklarade på engelska med översättning till italienska av damen mitt emot, att jag ju köpt en tor-biljett igår i Milano. Den är inte giltig, den gällde för gårdagen! blev svaret.

Det här var på den tiden då man hade resecheckar som löstes in på bank till landets valuta. Min plan var att på Milano station lösa in några av dem till ytterligare italienska lire. Samtidigt hade jag ett VISA-kort men det gick inte att betala med på tåg. Så var det då. Och jag hade inte tillräckligt med kontanter för att betala en enkelbiljett. Det var inte det att jag saknade pengar, bara det att dessa var bundna och inte i kontantform.

Där satt jag. Det hjälpte inte att förklara min situation, konduktören var obeveklig. Du får gå av vid nästa station. En liten station, säkerligen utan bank insåg jag. Hjärnan var på högvarv för att finna en lösning. Mina medpassagerare pratade på som italienare ofta gör. Jag förstod så pass att det handlade om mig som ”fripassagerare”. Den unge mannen som jag då förstod var ”svartskjorta”, tyckte att jag var en inkräktare som tärde på landets ekonomi. Ett dravel utan existensrätt. Gissa om jag tyckte det var obehagligt? Damen argumenterade och det var i hennes svada som jag hörde ordet ”fascist” och förstod sammanhanget. De pratade på ganska länge, konduktören lyssnade mest, jag var förvirrad och såg framför mig att medelst småstationer och utkastande från tåg efter evigheter komma fram till Milano.

Vi svenskar behandlas i de flesta länder respektfullt, vi saknar oftast upplevelser av att betraktas som mindervärdiga. Vi är privilegierade i detta fall. Så har jag upplevt det under mina resor på egen hand. Men inte just då.

Så numera vet jag  hur det känns att vara ovälkommen till ett land genom denna enda händelse. Att öppet få höra att man är en ekonomisk belastning, att se in i ett par svarta ögon fyllda med hat. Och jag vet hur det känns när en parant dam med välondulerat hår i resdräkt slutligen säger: Jag betalar hennes biljett! till konduktören och räcker fram sedlar till densamme. Den unge mannen i svartskjorta tystnade.

Herreje, vad skulle jag säga? Vad skulle jag göra? Hur skulle jag någonsin kunna kompensera henne som räddade mej ur den prekära och obehagliga situationen? Hon, den okända, den inlevelsefulla, kanske den mest fantastiska okända människa jag träffat. Namn okänt. Det gick inte att säga tack på ett tillräckligt kraftfullt sätt. Det var omöjligt att uttrycka det jag kände. Det blev bara en fras på engelska, varken hennes eller mitt modersmål. Men hon lever än i mitt minne och jag fortsätter att ta parti för de små i samhället.

Lega Nord bildades 1991 i Italien, partiets starkaste fäste är landets norra region. Södra Italien har för övrigt samma problem som "Norrland" - exploatering av råvaror som förädlas utanför regionen. Sverigedemokraterna har största fästet i södra delen av Sverige men ökar i norr. Obehagligt!

Fascism, nazism, främlingsfientlighet
.

28 augusti 2014

Lekstugans möbler

Så står dom då där, lekstugans köksmöbler från barndomen.
Barnsmå och gladröda.
Tillverkade av pappa i trä och masonite (!) samt målade vita och röda.
Ställda för fotografering på ladugårdsportens nötta golv.
De små servisdelarna finns kvar till en del men lika ofta användes udda porslin kasserat från köket. Vi lagade till "mat" med röda vinbär, socker och mjölk på sensommaren. Tänk så bra detta matchade köksmöblernas färger! Jag ville nog laga till detta mest för att det blev så vackert - rätt surt var det att äta :-)
Enkelt tillverkade möbler med mycket kärlek. Masonite från Rundviksfabriken, träreglar och spik var det enda som krävdes. Endast det nödvändigaste målades, precis som man alltid gjort.

Och se, där finns även köpe-spisen, den "elektriska" :-)
Och gissa vad den bakplåten är gjord av? Masonit. Bra till mycket och använd inte bara i närheten av masonitelandet Rundvik. Bänkskåpet i lekstugan var ett gammalt äkta, kanske kom det från morfars och mormor 20-talskök. Det finns kvar och är målad med ljust grön linoljefärg som var så vanligt.
Minnet av lekstugans övriga inredning går att läsa om HÄR.
Ja, hjälp så mycket roligt vi har haft med de här minimöblerna!!!
.
.

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails