29 oktober 2014

Lära sig skriva

Griffeltavla och krita för att skriva, hartass för att sudda ut.

Jag har kvar morfars gamla griffeltavla med samma format och utseende som den på bilden. Till den hörde en smal, hård och grå griffelkrita - men var i all världen har den tagit vägen? Före min skoltid var inte kritorna vita och med den tjocklek som syns på fotot till vänster om tavlan. Nej smala, sköra och lite svåra att hälla i för ett barn minns jag att den som hörde till griffeltavlan var.

Under morfars första skolår var byns skolbyggnad inte uppförd, den stod klar på 1890-talet. Morfar Manfred föddes 1884 så efter några år bör han ha börjat i den nybyggda skolan. Min mamma och moster gick alla sina 6 folkskoleår där.

Folkskolestadgan, som sa att alla barn skulle få undervisning, kom 1842. Men det tog tid att genomföra lagen. Ett steg på vägen att genomföra reformen var 1859 års roteskolor som innebar att man flyttade runt skolundervisningen till tre olika ställen varje år.

Under morfars första skolår flyttade man mellan olika lokaler i privata bostadshus. Jag har hört om två hus där skolundervisning hölls. Dels var det i bryggstugan, bröjstun, på Halla som fortfarande står kvar i inte helt ohjälpligt skick, samt hos Nils Olof Hörnsten längre söderut i byn, det som kallades Erik Ors´ förmånsbyggnad, en byggnad som försvann 2006. Detta är de två byggnaderna i byn där jag vet att rum upplåtits för skoländamål.

"Roteskolor.
Skolreformen 1842 hade haft svårt att komma i gång, men sedan Torsten Rudenschöld (1798-1859) på Läckö börjat sina skolförsök gick det bättre. Han förstod att ett skolhus i varje socken skulle innebära lång skolväg för många barn och att lärarbrist länge skulle vara ett problem. I stället införde han i Otterstad roteskolor. Där fick någon läskunnig yngling eller äldre kvinna, en så kallad läsmoster, sköta den förberedande undervisningen som bedrevs växelvis i olika hem. Detta kom att kallas Otterstadsmodellen och den spreds undan för undan runt hela Sverige. Med det var småskolan uppfunnen och undervisningen kunde sedan fortsätta i sockenskolan, där barnen togs om hand av utbildade lärare.

Torsten Rudenschölds skolmodell väckte snabbt intresse hos de styrande och han får nu en blygsam lön för att fortsätta sina skolförsök, han skriver också artiklar och ger ut skrifter och anställs som resande skolinspektör. Sent omsider har han funnit sin livsuppgift och äntligen har han fått sådana inkomster att hans familj kan börja leva ett drägligt liv. Rudenschöld var också ledamot i 1856 – 1858 års riksdag där hans tankar fullständigt slog igenom och där hans modell för den svenska folkskolan antogs. Den skulle i sina grunddrag existera i mer än hundra år."

Min socken N-ling delades 1859 in i sex skolrotar.  Rote nr 6, där min hemby ingick, omfattade totalt sju bondbyar samt Rundviks sågverk. Tre av dessa bondbyar hörde före 1853 till Grundsunda socken och därmed till Västernorrlands län. Byarna var Ava, Rönnholm och Öresund.

Min farmorsmorfar Jacob, som var född 1837 i Rönnholm, gick alltså i skola på Grundsundavallen. Lille Jacob var inhyst i Rönnholms kyrkstuga där på Grundsundavall´n under skolperioderna. Eleverna fick lära sig skriva i en lång sandlåda som var placerad framför bänkraden. Det var lätt att släta ut sanden med handen eller en kort linjal när lådan var fullskriven. Detta var alltså före griffeltavlan, kritan och hartassens tid. Att ha möjlighet till utbildning utöver folkskolan, ifall man var född i en liten bondby, var ytterst få förunnat. I så fall skulle man en mecenat som insåg att man hade "läshuvud" och ville satsa på att bekosta vidareutbildningen.

En historia ur verkligheten har berättats av en pojke som som var skolelev på den tiden då skola hölls i N O Hörnstens hus. Den här pojken kom senare att bli min morfar. Han har berättat om en kringvandrande björntämjare kom till byn och visade upp sin björns konster för pengar. Björn och tämjare stannade över natten hos Hörnstens, björnen inhystes i ett uthus. Skolpojkarna som både var rädda och nyfikna på björnen, samlades när kvällens lugn och mörker fallit för att inte synas. Så började de kasta sten på uthuset där björnen förvarades tills den började ryta. Då sprang pojkarna därifrån, helskrämda och rädda att björnen skulle bryta sig ut.

Det här ger en god bild av livet i byn förritin och vad som fängslade människor, unga som gamla, då elektricitet inte fanns och därmed endast levande musik, inga tv-apparater, datorer, läslampor, gatlyktor, Ipads och smartphones. Många av idag skulle tycka att det var trist, långsamt och enahanda. Men se, det tror inte jag att det var :-)

Så sent som 1907 kom björntämjare till Nordmalings marknad för att visa upp sin björns konster mot ersättning. Se HÄR.
.
.

28 oktober 2014

Blåbärssoppa med klimp

http://beautywithheart.se/2014/02/uppiggande-klassiker/
Den bästa efterrätt jag visste som barn, och som jag fortfarande älskar men sällan äter, är blåbärssoppa med söt klimp. Det ska inte vara Ekströms pulversoppa utan soppa kokt på blåbär direkt från skogen, gärna egenhändigt plockade. Ni vet en så´n där konsistens på soppan som inte är helt slät, utan blåbärsskalen ska märkas. Blåbärssoppan serverades på helgen, gärna efter söndagsmiddagen med stek av eget kalvkött, egna potatisar, egen mjölk samt kanske  kokta morötter om det var säsong.

Till blåbärssoppan brukade mamma koka klimp. En typ av klimp med viss sötma, det var inte samma sort som hon använde i till exempel köttsoppa även om receptet säger något annat. Jag hann fråga henne varifrån klimpreceptet kom och här är det - direkt ur Hemmets kokbok. Min absoluta efterrättsfavorit. Håll till godo!
Klimp
Receptet är tilltaget för 6 personer.

2 msk smör
8 msk mjöl
4 kkp mjölk
8 st bittermandlar
1 msk socker
1 ägg

Till garnering: 50 g sötmadel eller 1/2 knippa hackad persilja.

Smör och mjöl sammanfräses, mjölken spädes på litet i sänder och massan får koka i 15 minuter. Kastrullen lyftes åt sidan av elden; den skållade och rivna bittermandeln, sockret och det uppvispade ägget tillsättas. Därefter får klimpen sjuda över elden, tills den blir tjock. Den hälles upp i en vattensköljd form och stjälpes upp, då den kallnat.

Serveras klimpen till saftsoppa, garneras den med sötmandel.
Användes den till buljong, garneras den med hackad persilja.
http://morfarshus.blogspot.se/2009/10/orangerott-ljus.html
Klicka för att läsa mera.
Nu hade vi en elektrisk spis där vi bodde på övervåningen i morfars hus, så det här med att "sjuda över elden" var inte aktuellt längre. Men det var inte långt tillbaka före 1950, den tid då övervåningens kök inreddes, som vedspisen nere i morfars och mormors kök användes för matlagning. Mamma var van vid båda kan jag tro.
http://morfarshus.blogspot.se/2009/06/kaffepannan-pa-elektriska-spisen.html
 Klicka för att läsa mera.
Detta recept, och för all del även den elektriska spisen från Husqvarna Norrahammar, är min alldeles egna "Madeleinekaka".
.
.

25 oktober 2014

Gamma´rt

Vilken tjusig och färgstark tillvaro man hade förr. Jag tänker på den ultramarinblå färgen på det lilla laggkärlet som med stor sannolikhet är tillverkat på 1800-talet.

Men på ett hörn kommer även 1970-talets solgula blomstrande tapet med.
.
.

24 oktober 2014

Lokalkännedom

Det kom en kommentar på inlägget "Rykten med sanningshalt?".

Jag tar med kommentaren här så att ni bloggläsare inte missar den. Jag känner inte den som skrev men det känns bra att veta att någon fler bryr sig. Båda är vi utflyttade och ser på vår hembygd med andra ögon än om vi bott kvar. Båda arbetar vi inom kultursektorn.

Anonym 
22 oktober 2014 09:44
Jag har länge läst din blogg med stort intresse men aldrig kommit mig för att kommentera, förrän nu. Precis som du är jag utflyttad akademiker (jobbar med kulturhistoria i huvudstaden), men åker då och då hem för att hälsa på familjen.

Väl hemma tar jag ofta en riktig långpromenad för att titta till mina favorithus i trakten. Förvånas alltför ofta av de många ovarsamma om- och tillbyggnader som görs. Troligtvis finns en välvilja i att modernisera, men vidare tankar på materialval eller kring husets stil, omgivning och historia finns inte. Prislappen och utbudet på byggvaruhusen styr i alltför hög grad.

Bland annat har jag förfasats över att det gamla sjukhemmets (Utåkersvägen i Levar) fantastiska funkisentré har ändrats totalt. Den mjukt svängda skiffertrappen har ersatts med en kantig trapp i tryckimpregnerat virke. Ledstängerna används numera som blomlådor. Det vackra sekelskifteshuset i Levar med eternitfasad bytte ägare för ett par år sedan varpå 40-talsköket direkt slängdes ut, originalfönstren byttes mot underhållsfria dito med löstagbart aluminiumspröjs och eterniten täcktes med liggande panel. De gamla fönstren återanvändes till ett växthus/orangeri på tomten. Ett i två färger putsat hus från 50-talet dära Vall'n bytte även det ägare för ett tag sedan. Originaltrappen byttes ut och den vaniljgula putsen vid entrén målades vit.

Jag skulle kunna fortsätta länge med exempel på förvanskningar som gjorts de senaste åren, men nöjer mig med att, precis som du, konstatera att en rivning av Wäringstamshuset till förmån för parkering inte alls skulle öka en eventuell inflyttning till orten och kommunen. Jag håller helt med om att det istället behövs bra skola och omsorg, ett estetiskt tilltalande samhälle, kultur och ett gott företagsklimat. Tyvärr inser nog många av Nordmalingsborna inte detta och tror att det inte finns någon värdefull kulturhistoria i bygden.

Fortsätt skriva som du gör. Det är fler som tycker som du!

Mvh, Maria
*****************

Denna skönhet dära Vall´n finns beskriven HÄR.
Flerfamiljshuset på Kyrkogatan syns till höger på vykortet från 1960-talet. 

Och det är inte det att jag är en nostalgiker som vill att allt skall vara precis som det var förr. 
Det finns nog de som läser den här bloggen som tror det.
Lena Sundström beskriver känslan av att uppskatta något bökigt förgånget så bra i en krönika i DN idag.

.
.

22 oktober 2014

Sommarminne

En kvällsutflykt till en vacker och kuperad ångermanländsk by. I bygdegården serverades rikligt med hembakta kakor, bullar och bakelser.
Till det en utställning av vår bygdefotograf Sune Jonsson som länsmuseet lånat ut. Bilden visar Sune Jonssons porträtt av småbrukarna Tea och Albert Johansson, Nyåker, Nordmaling församling, 1956. Så såg människor och landskap ut när jag var barn. Tänk att jag levt ett sådant liv. Den ålderdomligaste av världar, den bästa möjliga för min del.
Så många gamla övergivna skolor med vacker faluröd panel och bevarade fönster blir bygdegårdar.
Vissa med glada och samarbetande människor. En sådan är Sunnansjö gamla skola som under en sommarvecka varje år blir populärt café. Den traditionen tackar vi för!
.
.

21 oktober 2014

Avkoppling, friluftsliv och skogsbruk

Det var mycket dis, regn och duggande under senaste "Norrlands"vistelsen. Det blev en hel del inomhusarbete men då solen kom fram blev det avkopplande skogsarbete. Ett arbete så olikt det skrivbordsarbete som annars är vardag. Vi tycker om att tillsammans röja i vår skog. I den skog där morfar högg rotposter till sitt timmerhusbygge. Den skog som stigen till fäboden passerar. Den skog som vi inte enbart ser som ett kapital att föra ut från hemmanet.
Det är troligt att jag ser på vår skog annorlunda än mina grannar gör. För mig är träd något mer än blivande timmer, brädor, massaved och bränsle. I min skog är mellanrummet mellan stammarna också viktigt och marken såväl som luften. Och då ska gudarna veta att jag är ingen "skogsmulle". Skogen är för mej något platsspecifikt, något med mervärde om den sköts som en naturskog. Levande materia som får ytterligare en värdedimension jämfört med en planterad kulturskog. Kulturskog som för övrigt är en väldigt dåligt valt benämning på en monokultur, en plantage, men stämmer väl in i dagens skogsbruk som enbart befrämjar hög avkastning.

Jag tror min syn stämmer en hel del med morfars syn på naturen. Det är ytterst svårt att komma i samspråk med jämgamla i byn om de här frågorna. Av det drar jag slutsatsen att vi tycker diametralt olika. Någon som vet vad en låga i skogen är?
 Frusna trattisar - en följd av skogsarbetet :-)

"Jag tyck inte heller om markberedning" sa en 80-åring till mej då vi röstat om markberedning skulle ske på vår fäbodmark eller om vi skulle plantera själva. Han och majoriteten röstade nej till markberedning. Men styrelsen hade sett till att det redan var markberett då omröstningen i samfälligheten skedde. Vi har här att göra med en styrelse med mycket låg civilisationsnivå.Inte enbart män ingår i den.

I senaste SkogsEko från Skogsstyrelsen finns en artikel om jämställdhet i skogen. (Ja, jag vet. Sådant måste en statligt producerad tidskrift ta upp.) I artikeln framgår något som inte är nytt men likväl är intressant. Där hänvisas till ett "annat relativt nystartat forskningsprojekt, Plural (SLU och Umeå universitet) som lyfter fram flera aspekter av mångfald. De kan se hur skogsägarprofilen håller på att förändras på olika plan: fler kvinnor, fler utboende än åbor och allt fler med högre utbildningsnivå. Med denna förändring kommer också en annan syn på skogsbruket. Till exempel visar forskningen att kvinnor tänker mer socialt, miljömedvetet och ekologiskt."
(...)
"Många av dagens skogsägare utför heller inte själva jobbet utan sköter det från skrivbordet. Det gör att du istället måste vara skicklig på beställning, uppföljning och på att läsa avtal."

Jag tror inte att alla hemmansägare i byn som säljer virke idag har avtal med Norra Skogsägarna som här i byn ser ut att vara den enda köparen av skog. Det brukar nog vara som man senast gjorde inom bysamfälligheten då fäbodallmänningen kalhöggs - ett telefonsamtal från Norra och avverkningen påbörjas utan skriftligt avtal. Körskador och dåligt utfört arbete bryr sig varken entreprenör eller köpare om. Så det blir markägaren som blir lidande om man inte har kontrakt med t ex krav på återställning av marken inskrivet.

I byn finns totalt 36 hemman varav sju (7) ägs av utbor medan resten av hemmansägarna bor i byn. Nio (9) stycken av dessa 36 hemman ägs av enbart kvinnor (mitt hemman räknar jag t ex inte eftersom jag äger det tillsammans med min man), sju (7) av dessa kvinnor är åbor (bor i byn) varav åtminstone två (2) har eftergymnasial utbildning. Törs jag påstå att jag är den enda av kvinnorna som engagerar mig i hur vi hemmansägare förvaltar vår egendom. Jo, det törs jag. Jag är utbo.

Tänk om vi kvinnor, även åbor med akademiska examina, kunde låta bli att tiga och därmed samtycka till de dumheter som (männen i) styrelsen beslutar utan att vi får säga vårt åsikt. För det är väl inte bara jag bland oss som tänker socialt, miljömedvetet och med längre framtidstänk än näsan räcker? Som ser vårt gemensamma ägande av natur inte enbart i reda pengar utan som en förvaltning för framtiden? Okej, visst ser jag svårigheten att bryta ett patriarkal struktur där kvinnor låter sig ingå enbart som jasägare, som accepterar denna odemokratiskt  pådyvlade roll utan att ifrågasätta, ja till och med om de sitter i samfällighetens styrelse. Det här måste vara en klassresenärs dilemma i ett nötskal.

Det brukar hävdas att utbildning ger ett kulturellt kapital. Är det verkligen så? Om man bor kvar på den lilla hemorten? Hur visar det sig i dagens samhälle, på den norrländska landsbygden, i en liten by? I små orter med stark Jantelag. Ahhh, det här är frågor som intresserar mig mer och mer. Därför blir det mer skrivet i frågan framöver.
.
.

19 oktober 2014

Ambulerande stadsarkitekt

Min hemkommun har en ambulerande stadsarkitekt stationerad i Umeå. Stadsarkitekten har konsultavtal med Nordmalings kommun. Detta innebär att han, ja det är en man,  kommer till Nordmalings kommun oregelbundet, kommer då han blir kallad. Genom det egna företaget i Umeå, har han utrednings- och projekteringsuppdrag för kommunerna. Företaget upprätthåller för närvarande stadsarkitekttjänsterna i åtta kommuner i Västerbottens län, nämligen i:
Bjurholm
Lycksele
Malå
Nordmaling
Norsjö
Robertsfors
Vindeln och
Vännäs.
Tidigare även stadsarkitekttjänsterna i Dorotea, Storuman, Vilhelmina och Åsele. Arealen är mycket omfattande. /Tillägg: Det är nästa hela länet utom Umeå och Skellefteå. Hur kan en eller två arkitekter klara av att sätta sig in i respektive kommuns problem? För mej belyser detta tydligt "Norrlandsproblemet"./

Genom stadsarkitekttjänsten drar man även in uppdrag till sin arkitektbyrå. I sammanhanget tänker jag på stadsarkitekterna Gunnar Leche i Uppsala och Erik Hahr i Västerås som under många verksamma år skapade vackra torg, platser och byggnader i respektive stad vilket naturligtvis är en haltande jämförelse med N-ling både vad gäller tidsanda och storlek på orter.
http://www.arkinova.se/portfolio-type/nordmalings-hamn/
I N-ling har stadsarkitekten genom sitt kontor i Umeå bland annat gjort detaljplanen för Nordmalings hamn (= Notholmen) samt ritat nya resecentrat för Botniabanan under 2000-talet. Botniabanan är en bra grundförutsättning för arbetspendling in och ut från tätorten. 
http://www.nordmaling.se/default.aspx?di=10060
Hur ska de små Norrlandskommunerna få en samhällsplanering med stadga och kontinuitet? Det är inget ovanligt med stadsarkitekter på konsultbasis i små kommuner. Hur ska en egen platsspecifik identitet kunna växa fram då stadsarkitekten har många olika kommuner att biträda? Hur ska en identitet och kultur som ger råg i rygg kunna växa fram? Jag blir ofta ledsen när jag vid mina besök ser vad som händer i kommunen, i tätorten och på landsbygden. Skulle jag kunna flytta tillbaka hit, skulle jag kunna leva här numera...

Samhällsbyggnad handlar om översiktsplanering, detaljplanering, om bostäder att flytta in i, om service, skolor, tilltalande tätorts- och landsbygdsmiljö, offentliga byggnader, varierat kulturutbud och kommunikationer. För att samhällsbygget ska bli bra måste det finnas någon som värnar helheten och allmänhetens intressen. Detta är stadsarkitektens roll och det tar tid att sätta sig in i förutsättningarna för varje enskild kommun.

HÄR kan man läsa i en bransch- och medlemstidskrift om fyra Bergslagskommunen som gått samman med en kommunöverskridande bygg- och miljöförvaltning med en anställd stadsarkitekt. De små kommunerna är Lindesberg, Nora, Hällefors och Ljusnarsberg. De här kommunerna värnar helheten. Och de har fått en starkare röst i förhållande till Örebro, residensstaden.

* * *
Och nu har Norrlandspodden kommit med två nya avsnitt. Det ena heter Lösningarna på Norrlandsproblemen. Programmet kommer inte ner på planeringsnivå men tar upp mycket annat lyssnansvärt.

.

17 oktober 2014

Rykten med sanningshalt?

Det går rykten på bygden att byggnaden där Wäringstams Ekipering är inrymd på bottenvåningen och lägenheter finns på de två övriga våningarna - ska rivas! Om det är sant vet jag inte, men jodå, det sägs att byggnaden numera ägs av Coop och där ska bli parkeringsplatser för Konsum!!! Parkeringsplatser finns redan nu på tre sidor om Konsumbutiken, den ena finns bakom Wäringstams.
Vissa rykten brukar ha sanningshalt. Kanske är det endast jag som tycker att det är "skalitt" om den habila, rena funktionella 60-talsbyggnaden rivs. Kanske tycker de flesta att en parkering blir mer storstadsmässig och ger en kick åt samhället. Kyrkovallens centrum är till stor del förändrat under 70-talet, kanske är nästa rivningsvåg på gång...

Här framför Konsumentrén finns några p-platser. Många fler finns på de två andra sidorna.
Kommunpolitikerna försöker locka fler boende till Nordmaling. Det går inte så bra. Man tecknar sig inte för köp av nya lägenheter som planeras på Notholmen. Politikerna vill naturligtvis ha personer med hög inkomst för att skatteunderlaget ska bli större. Det innebär välutbildade människor som kräver bra skolor för sina barn, god boendemiljö OCH ett estetiskt tilltalande samhälle. Tillgång till natur räcker knappast.

Wäringstams - med sin neonskylt - är långt vackrare än en asfalterad parkeringsplats. Är det bara jag som tycker det tro? Wäringstams har det mesta ;-) Dessutom finns få neonskyltar kvar i Nordmaling. Svenska Handelsbankens blå fribokstäver finns kvar, Näslunds konditoris neonskylt är paj och det verkar inte som ägarna är intresserad av att hålla denna intakt. Blomsteraffärens skylt är borta. Finns någon fler dära Vall´n? Neonskyltar är populära på andra ställen, se HÄR om storstadsneon och tävlingar som anordnas.
 
Mitt emot Coop Konsum ligger det som förut var Häggströms kiosk med trista ljuslådor som lyses upp av lysrör inuti, långt från stiliga neonskyltat. Ni vet en sådan där liten kiosk som man stod utanför och handlade från genom en lucka. Så småningom byggdes den till och blev en kiosk man gick in i för att köpa godis, glass, "röka", tidningar mm. Sedan några år tillbaka har en uteplats byggts  och numera kallas det restaurang och pizzeria. Med fullständiga rättigheter. Jajamensan. Lite otroligt är allt det enligt mitt sätt att se. Vallens enda alkoholserverande "restaurang". Den i omgångar tillbyggda lokalen tycker jag inte är vacker.

Klockstapeln skymtar långt där bakom, den vackraste äldre byggnadsverket i hela Nordmaling. Den är skyddad enligt kulturmiljölagen så den rivs inte hur som helst vill jag tro. Det är på grund av den och 1400-talskyrkan som en skylt med "kringla" finns vid E4, en sevärdhet.

Det här är således något av Nordmalings centrum. Inte märkvärdigt på något sätt, en glesbygdskommuns största tätort. Idag är invånarantalet i kommunen 7000, 3000 färre än då jag var barn. Det är inte så värst många så man har inte råd att tappa ytterligare.

Här inne i det detaljplanelagda samhället måste kommunen ge rivningstillstånd eller bygglov för att man ska få riva respektive bygga. Tillåt inte rivning av Wäringstams byggnad för en parkeringsplats om sådana planer finns. Det utarmar. Fram för mer skönhet och kultur! Det attraherar människor att flytta hit.
.
. vll ja

14 oktober 2014

Interiör

En interiör att vila ögonen på. Väggar och tak relativt nymålade/konserverade. Möbler med härliga skavanker.

Idag tog jag fram en kökssoffa som varit undanstuvad sedan 1948, det innebär att jag aldrig sett den tidigare. Den soffan sov min mamma och moster skafötters i då de var små.
.
.

13 oktober 2014

Serent


 
Till fönstren har jag sytt dragkorvar som lagts mellan rutorna för att täta inför vinterns vindar. Stearinljusens lågor brinner klart och rent.
 
En katt kurar på duntäcket.
Någon har kommit igång med släktforskning genom ett abonnemang hos SVAR. Dataskärmens blå ljus lyser, timmen kan bli sen och det är inte jag som letar uppgifter ikväll.
Lugnet lägger sig vid mörkrets inbrott. Värmen från vedkaminen sprider sig i hela huset. Det är njutbar höst.
.
.


12 oktober 2014

"Socker är billigt och näringsrikt"

Synen och användandet av socker har verkligen genomgått en förändring under förra seklet. En sockerlåda med fast kniv för att göra småbitar av toppsocker fanns i hemmen under förra sekelskiftet (1800-1900) och numera på många hembygdsgårdar. I början av 1900-talet blev socker en stapelvara i de svenska hemmen. Innan dess var honung ett vanligt sötningsmedel men när de inhemskt odlade sockerbetorna övertog det importerade rörsockret sjönk priset på socker som då blev tillgängligt för gemene man.
Nu pågår en utställning om Socker på Nordiska museet.
Socker ansågs först som en  nyttig och näringsrik föda, billigare än både potatis och bröd. Staten såg att näringen kunde ge många människor sysselsättning och gav den särskilt stöd.

"Socker är billigt och näringsrikt" sa den unge pojken som skulle komma att bli min far och drog upp ett urklipp från sockerpaketet ur bröstfickan och visade sin syster. Så stod det på Svenska Sockerfabriks AB, SSA:s, bitsockerpaket en gång i tiden. Min pappa gillade socker och åt tydligen en hel del som barn. Hans äldre syster Ingeborg tyckte inte om hans vana och sa gång efter annan till honom att lägga av. Till slut ledsnade Clas, klippte ut texten på bitsockerkartongen och hade den till hands i bröstfickan. Varför skulle någon vilja hindra honom att äta något näringsrikt  :-)  Det var på den tid som socker verkligen ansågs enbart positivt att äta.

Mina föräldrars och min generation har olika förhållande till detta sötningsmedel. På 50-talet hade man insett effekterna av stort inmundigande av socker och Medicinalstyrelsen ville ha sockerskatt och lanserade "lördagsgodiset" med hjälp av en upplysningskampanj. Numera har socker som födoämne övergått från att vara lyx för rika fram till 1800-talets slut till en livsfarlig fälla idag då läsk med självklarhet dricks till maten. Sockret har gjort en omvänd klassresa.

.
.

10 oktober 2014

Jakten på nutiden

Igår lät jag mig inspireras av berättelserna ur arkiven. Just igår mötte jag människor, händelser och livsöden genom domstolsprotokoll från ett par år under 1800-talets mitt.
I Landsarkivet i Västernorrlands residensstad finns norrländska handlingar. Till exempel domsutslag från Nordmalings- och Bjurholms tingslags häradsrätt. Just domböckerna för de två år efter 1800-talets mitt som jag gick igenom är ännu inte  digitaliserade så det är till att sitta med bomullshandskarna på, bläddra försiktigt och läsa handskrift. En skön höstruggigt regnig semesterdag kan inte tillbringas på ett bättre sätt enligt mitt sätt att se ;-)

Tvisterna handlade t ex om:
energifrågor  = stöld av vedbrand
stöld av byggvaror = olovlig avverkning
rågränser, ägogränser
torpkontrakt
penningfordringar
vanvård av djur
olovligt fiske
snöplogning
muntliga testamentens giltighet
misshandel
olovlig utskänkning av brännvin
Det finns mycket att lära om hembygden, få insikter i. Att analfabetismen bland befolkningen var utbredd kände jag sedan tidigare. De flesta åtalade skrev under med bomärke och hade en skrivare till hjälp för övriga formuleringar och det var ju tur. Dessa skrivare med högre utbildning skrev ofta en tydligt läsbar skrift som går bra att tyda.

Och jag har sagt det förr -  det bästa sättet att förstå sin samtid är att känna till hur livet levdes förr. Hur förhöll sig människor till varandra under olika tidsepoker jämfört med idag? Arkiven sitter inne med många svar.




.
.

9 oktober 2014

Halvt dagsverke

 En av tre stora aspar. Röta. Tickor. Fällning.
 Kvistning.
Kapning. Eldning.
 
Snipp, snapp, snut. 
Så var sagan slut.
.
.

8 oktober 2014

Solnedgångsbelysning

Mer naturromantik kommer här.
I ena lillfönstret står nu en lampa med målad glasskärm och lyser. Glaset har ett rätt slarvigt målat naturmotiv med två uddar som skiljs åt med en smalt sund. På ena udden står en liten röd stuga. Stugan med skogsbryn speglar sig i vattnet. Svartbruna träd syns som silhuetter mot himlen. Ena glashörnet har gått sönder någon gång i "mysbelysningens" historia och har lagats utan större försök att döljas. Glasskärmen står i en fot av fernissat ljust trä som har svulstigt motiv med fransk lilja och akantusslingor. Ingenstans står något om tillverkare.

Nyligen målade jag glödlampans stora röda prick som bleknat, lite rödare. Annars blir det ju ingen röd solnedgång över vattnet. Men jag tror nog jag får måla ytterligare rött. I det ruggiga höstvädret är det här en ljuspunkt :-)

Den här armaturen var jag väldigt fascinerad över som barn. Finns det inte någon klubb för kitschiga 40-talslampor? Där skulle jag vilja vara medlem. Ibland ser man sådana här lampor med älgar.
.
.

5 oktober 2014

Vad en visp kan vara


En handvevad visp av trä och stål ligger på lit-de-parade i sommarstugan. Det är föregångaren till den likaledes handvevade turbovispen Cyklon av plast och stål från Nilsjohan. Således nedgraderades den gamla vispen med trä i skaftet till att brukas i sommarstugan då den nya köptes in kan jag tro. Så gjorde man på den tiden och därför finns många spännande föremål i gamla sommarstugor. Sommarstugor som nu kallas fritidshus.


Här ligger vispen Cyklon på arbetsbänken i masoniteköket. Vispen Cyklon är röd och grann som så många andra accessoarer i 50-tals köket. Röd plast och svenskt rostfritt stål var det som gällde då. Made in Sweden. Nowhere else.

Innan dess fanns ståltrådsvispar, typ luffararbete, här i huset. De kunde man köpa av gårdfarihandlare som knackade på. Det är en otrolig skillnad på lättheten att vispa grädde med den ena eller andra. Och dessförinnan användes en björkvispar av skalade fina björkkvistar som bands ihop vid midsommartid. Alla svensktillverkade, ja till och med närproducerade. Visst har jag ett par sådana, den ena har pappa gjort för att visa hur man gör. Nu använder de flesta elektricitet för att vispa, elberoende som vi är.
.
.

3 oktober 2014

Stockholmare kontra lantisar

Det här är ett gammalt uttalande av en stockholmsk politiker som ni nog har hört förr. Så här tycktes det 1998. Hur är läget idag tror ni?



Även om Anna KB gjort avbön finns nog tänkandet i grunden kvar.

Sedan ett par år tillbaka bor 50% av jordklotets människor i städer. År 2070 säger prognoserna att siffran ökat till 70 %. Stockholm är inget undantag. Vad innebär det för landsbygden? En stor granplantage? Med AKB:s synsätt är väl inte landsbygdens befolkning något att satsa på.
.
.

2 oktober 2014

Stad och landsbygd

Tänker en hel del på skillnaden mellan stad och landsbygd. Den intresserar mig. Den oroar mig. Det pågår en hel del diskussion om detta, särskilt nu efter valet då landsbygden äntligen kom upp på tapeten i riksmedierna. Vilken framtid har Norrland i det perspektivet?

Lyssnar på Obs i P1 om talet om storstadsnorm och sveket mot landsorten. Men vad handlar konfliktlinjen stad-land om egentligen? Och vad projicerar vi för värden på begreppet landsbygd 2014? Och hur blev Södermalm symbolen för makten?

Är makten över tanken viktigare än makten över medlen?

Där sägs mycket bland annat detta: om samhället behöver landsbygden kommer landsbygdens status att höjas. Programledaren tar exempel från Skåne och verkar inte ha en aning om förhållandena i "Norrland". Är det inte rätt typiskt!

Det talas om gentrifiering - om flykten från landsbygden och synen på att människor utan drivkraft och mål blir kvar. Det som kallades "braindrain".
En så här j-a romantisk bild använder Obs P1 för att visa på landsbygd i sitt program.
Det här är stadsbons sommarschablon för att åka till "landet".
Så trött jag blir.
Inte ser landsbygden så här levande ut överallt.

Tjugofem år på Södermalm och Gärdet påverkar. Det gör även 15 år i byn, ja säg 19 om gymnasietiden med helgerna i byn räknas in. Nu bor jag på landsorten inte alltför långt från storstan. Jag står med en fot i vardera levnadssätt. Jag vägrar välja sida. Jag går itu av ledsnad då jag ser hur det (inte) fungerar i "Norrland".
Jag jämför bland annat:
Svealandsbanan kontra Botniabanan
regiontillväxt
arbetstillfällen
utbildningsnivå
ut- och inflyttning
naturexploateringar
utbetalt EU-stöd till jordbruket
lokaltidningarnas bevakning
och hur detta påverkar människors mentalitet. Eller stolthet över sin bygd och självkänsla som jag tidigare skrivit om. Det borde riks- och lokalpolitiker och varför inte bygdeföreningarna tala mer om.
.
.

1 oktober 2014

Naturromantik

En skärbräda från 40-talet kan jag tro, eller är det 30-tal? Den har alltid funnits i mitt liv och saknar ekonomiskt värde men den fascinerar mig genom den romantiska bild den visar upp med en stuga vid skogens bryn med sädesfält i förgrunden. En sådan naturromantisk tolkning man gjorde av tillvaron då. Också. Vi svenskar är fortfarande rätt mycket naturälskande, även om det ser ut att ha minskat, men det tar sig inte uttryck i massproducerade skärbrädor med glödgade motiv precis.
När jag ser skärbrädan tänker jag på Barndomshemmet som tillhör min föräldragenerations sentimentala slagdängor. Det förvånar mig att Harry Brandelius sjöng in den så sent som 1959. Men andra versioner fanns sedan tidigare.
Där som sädesfälten böja sig för vinden
och där mörkt grön granskog lyser bakom dem,
står den röda lilla stugan invid grinden
som i forna tider var mitt barndomshem.
Det var sol och sommar över gröna hagar
när som artonåring jag därhemma var.
Och de minnen som står kvar från dessa dagar
är de bästa och de vackraste jag har.

Ifrån landet uti väster tanken glider
hem till kära gamla Sverige då och då.
Fast det nu har svunnit många, långa tider
barndomshemmet har jag aldrig glömt ändå.

Hela texten finns här och är en översättning av Paul Dresser´s "On the Banks of Wabash". Originalversionen spelades in första gången 1897.

Det finns kända skribenter som skrivit om sången. Här är en sann humorist. Någon som bloggar om skärbrädan har jag dock icke träffat på.
 
 

29 september 2014

Köpa och sälja

Du äger mark.
Det finns en spekulant på en del av den.
Den presumtive köparen har tagit kontakt med dig och undrar om du vill sälja, köparen kontaktar samtidigt Lantmäteriet som på en karta markerar den av köparen tilltänkta arean och beräknar den i antal hektar. Enligt uppgift från köparen lämnar lantmätaren även en skriftlig uppgift om hur mycket det kan vara lämpligt för köparen att betala för marken.

Köparen begär därefter skriftligt ett möte med dig. I samband med detta lämnar den presumtive köparen ett eget nertecknat papper med uppgifter om area och vad denne tänkt betala dig. Men du får inte se något papper från Lantmäteriet eller något juridiskt dokument.

Du säger ja till försäljningen utan att ha sett Lantmäteriets dokument med tomtens utbredning eller föreslaget pris.
Du begär inte information om din väg, som du vet passerar tvärs genom området, ingår i köpet, alltså om du säljer ifrån dig rättigheten till den eller om ett servitut upprättas. Du som säljare kontaktar inte Lantmäteriet själv, du vet inte vem lantmätaren som sades ha genomfört avstyckningsförslaget är, du bara säger ja till allt utan att ställa en enda fråga.
Vad är information?
Vad är tilltro?
Hur vet du att du inte blir lurad?
Hur vet du att du inte kommer att stå där med långnäsa en gång i framtiden?

Så går fastighetsförsäljning och fastighetsköp till i den "norrländska" bysamfällighet jag är medlem i, i "Grundby".
Åter igen ser jag skillnad på hur olika det fungerar i olika landsändar. Skulle en bostadsrättsförening på Gärdet i Sthlm (som sorterar under samma samfällighetslag) sälja under sådana här förhållanden? Nej!
Det är skillnad.
På stad och land. Jag tror att staten vill ha det så.
.

Tidigare händelser om fastighetsförsäljning och köp i "Grundby" går att läsa om HÄR och HÄR.
.
.

27 september 2014

Folkhemmets funkis-arkitektur

Besökte bekanta kvarter i Sthlm alldeles nyss.
 
 
YK-huset (Yrkeskvinnornas Klubb) från 1939.
 Ingen flerfamiljshus i folkhemmet utan hiss...
... samt arkitekten Sven Wallanders uppfinning sopnedkast, standard bland HSB:s hus från 30-talet.
Då balkongplattorna fick konstruktiva hållfasthetsproblem har olika lösningar, både bra och mindre bra, sett dagens ljus. Oftast byts balkongfronter och balkongräcken i samband med renoveringarna. Grova aluminiumräcken var vanligt att byta till på 70- och 90-talet, kanske som bilden ovan med frontplåt i annan korrugering/profilering än den ursprungliga. Nu har en del byggnaders renvering renoverats "tillbaka". De flesta balkongfronter har inte den här i sammanhanget grälla kulören.

Många av balkongerna hade ursprungligen sinuskorrugerad (vågformad) frontplåt, även slät var vanlig. Överliggarna var ofta smala järnrör målade i frontens kulör. Vissa finns kvar som original idag. Entrépartierna som i många fall bytts till eloxerad aluminium från 70-talet byts nu tillbaks till trä eller rostfritt.
Mitt funkisboende varade mitt i livet. Min lägenhet hade balkong över hörn, öppen spis, laboratoriekök, Reda glasbehållare, mörka Pello-strömbrytare, golv i hall och fönsterbänkar av Ekebergsmarmor, inbyggt badkar med det typiska gröna väggkaklet och ljusgrå golvklinker, inbyggd tvålkopp av porslin, Dahlénskåp och flera tidstypiska detaljer. På Gärdet bodde flera av mina vänner, några fortfarande.

Minns lägenheten som min kompis hade köpt lägenhet i kollektivhuset på John Ericssonsgatan på Kungsholmen med mathiss rätt upp från restaurang Salzer i bottenvåningen. Lägenheten hade en okonventionell planlösning. En annan av mina kompisar bodde i ett av de vackra "Per Albin-radhusen" Ålsten. Funkisarkitektur i sin prydno.
***
Här nedan visar ett par svartvita fotografier vilken vacker villa med släta masonitfasader som uppfördes i hembygden i samma anda under samma tidsperiod. Huset finns i Mo men är panelat sedan länge.
http://morfarshus.blogspot.se/2010/04/70-talet-kulturstamplas.html 
Titta vilken fin funkisvilla.
 Jag hann fotografera det fina lilla uthuset med pulpettak som syns på bilden ovan bostadshuset i ren funkisstil innan det panelades någon gång vid millennieskiftet. Tillhörande ladugård är byggd i konventionell byggstil.
http://morfarshus.blogspot.se/2010/04/70-talet-kulturstamplas.html
Samma vackra funktionalistiska villa uppe i högra hörnet från ett annat väderstreck.
Flygfotohistoria har bilder från hela landet från 1957 och några bilder på hus med släta masonitefasader härifrån, det är bara att leta fram dem.

På landsbygden hemmavid byggdes flera villor med ljusmålad masonite som skulle ge en förnimmelse av slätputs, jämför med husen på Gärdet ovan. De hus jag minns är rivna eller så har de panelats med lockpanel. I länsmuseets inventering "Masonitesamhället Rundvik. Ett projekt inom Det moderna samhällets kulturarv" från 2006 står att i jämförelse med inventeringen 1985 "kan konstateras att ca 50 % av de byggnader som för 20 år sedan hade fasaderna klädda med Masonite idag är klädda med träpanel, vanligtvis lockpanel."

Insikten av att bevara det byggda moderna kulturarvet skiljer sig åt mellan stad och landsbygd. Jag har tyckt att det inte borde behöva vara så men måste ge mig för verkligheten.
.
.

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails