Det här var en annan tid - ändå inte ens ett människoliv bort. Landsbygden levde, ladorna fanns kvar, ”pärlanna” (potatislanden) var stora, lägdorna välskötta, dikesrenarna utan sly. Det fanns kor i lagårdarna. Jag tror faktiskt jag kan se pappa, svärsonen i huset, stående vid ladan på den slagna lägdan uppe i bild. Kustlandsvägen, dåtidens pulsåder, ringlar sig genom byn. Vägrenarna slogs av hemmansägarna med lie, inte som idag med köpta tjänster och stora maskiner.
Här har huset genomgått en förvandling. Övervåningen har inretts och fasaderna fått masonite och läkt. Men spåntaket ser ut att ligga kvar. 1950 flyttade äldsta dottern, min mamma, som övertagit jordbruket, som nygift in på övervåningen.
Nedanför syns klungan med hus där morfars hus är gömt bakom björkar. Björkarna planterades 1921, samma år som äldsta dottern föddes. Morfar var först i byn att plantera en trädkrans vid tomtgränsen. Senare tog de två närmaste grannarna efter och en björkallé bildades. Bäcken rinner lugnt genom byn. Vatten var ett måste att ha nära sitt hus. Här tvättade man kläder och mattor, här fiskade man. Dricksvatten kom från brunnar.
Båda bostadshusen som syns har kommit till efter att morfars hus byggdes. Kalles & Hildurs hus som syns längst bort byggdes 1935 och det ljusa närmast på 1940-talet. Båda är regelhus, alltså inte timrade. Men om man tittar till höger om ljusa huset så syns en avlång stengrund. Där stod en "langkakes" = långkatekes, som man kallade de 1 1/2 våning höga parstugorna. Den här hade en vacker glasveranda har mamma berättat. Det timmerhuset revs då det nya byggts. Så har man gjort i trakten. Mitt sorgliga intresse är att dokumentera dem så gott det går. Jag vill veta mer om hur livet levdes förr.
Jag är glad att morfars hus finns kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyck till om du vill...