Timmerhus rivs men morfars hus står kvar

Av Klara och Johan-Olofs fem barns hus finns bara morfars och brodern Gustafs hus kvar. Det är rejäla små timmerhus. De andra bostadshusen har rivits och ett har brunnit. Man varken är eller har varit goda byggnadsvårdare här i trakten. Att riva för att bygga nytt och ”modernt” har varit melodin även om den nya byggtekniken är sämre. Nytt lockar om man inte är tillräckligt stolt över det man har. Lösvirkeshus med regelstomme och sågspån (eller för den delen glasfiber- eller stenullsisolering) finns som mest här runtomkring idag. Jag resonerar som så: i trakter där stolthet över dåtiden saknas bevaras lite av förfädernas ansträngningar. Aldrig skulle en adelsfamilj göra så med sina byggnadsinnehav. O nej, det gamla ger ju existensberättigande åt släkten, som med bl.a. byggnader och föremål visar att den har funnits länge på samma plats. Man vårdar och stadfäster. Så tänkte väldigt få av allmogen och så tänker ganska få fortfarande.

Jag är väldigt glad att morfars hus finns kvar.

Fotot visar morfars hus efter det att det rödmålats med Falu Vapen någon gång på 1930-talet. Det ligger hyvlad spån på taket. Det finns fortfarande kvar under lerteglet som ligger där idag och gör nytta. Spånen ska absolut få finnas kvar. Den kan lagas på någon fläck om så behövs. Häcken av sibirisk ärtbuske finns också kvar.