Min första dagbok hade lås i form av ett rött hjärta. Ett litet fjuttigt symboliskt lås bara. Inte svårt att ta sig förbi. Men ändå. Ett lås. Privat. Där skrev jag om tandläkarbesök, upplevelser med mormor och morfar, döden, hur det var att som 8-åring vara jultomte, kattungen vår och mycket mera. Den innehåller förstagångs-upplevelser.Så mycket tillvaron ändras. Nu skriver jag offentligt. Det är inte så att jag för så många berättat att jag bloggar, men skriverierna är ju faktiskt möjliga att hitta för många, även om de flesta som hittar hit troligen gör det av en slump och kanske inte intresserar sig därför att skriverierna är personliga och jag är okänd och byn är ångermanländskt anonym. Men ändå - herreje, så annorlunda världen blivit.
Hihi...aldrig, aldrig trodde jag att jag skulle börja blogga heller!!! Dagbok har jag nog alltid skrivit, lite till och ifrån men i princip. Och att vara "anonym" i blogglandia är ju också ett form av lås - som den som vill kan pilla upp;)Kram!
SvaraRaderaP.s. Spetsgardiner är JÄTTEbra att klättra i *fniss*, tur att jag är lite härdad, har ju man och två pojkar (inte för att de direkt skulle klättra i mina spetsgardiner, haha) men, ja de bara finns till liksom - det räcker;)
Oj rackarns, är det så lätt att knäcka koder på nätet!? Lev väl, Tuvull, med dina pojkar!
SvaraRadera