29 december 2009

Små organismer

Mossor & lavar. Obetydligheter i skogen som jag alltid tyckt om. Att plocka i egen skog är en alldeles speciell känsla. Kan man äga detta? Ända sen jag var liten och gjorde ett mossarrangemang på en sprucken taktegelpanna till morsdag har jag varti förtjust i dessa märkliga liv. Till denna jul har små konstgjorda papier-maché-svampar fått bli färgklickar i miniatyrlandskapet. Att den gamla typen av juldekorationer fortfarande går att köpa tycker jag är ganska härligt!





I ett lågt, runt kopparfat med rätt stor omkrets får det här ge julstämning just nu. Egentligen behöver man förstoringsglas för att njuta fullt ut. Det blir lite Tomtebobarnen över det hela...



28 december 2009

Strass på djupblå sammet

Att kunna uppleva en stjärnhimmel så här är underbart och ganska svårt i min trakt om man inte traskar in i storskogen. På den mörka himlen gnistrar stjärnorna.

Det är så mörkt och så lite spill-ljus från elektrisk belysning (gatubelysning, gårdsbelysning och tätortsbelysning) att till och med Vintergatan kan ses. Granskogens silhuett syns mot himlen och den vita snön gör att man ser var man sätter ner foten. Kanske är det lite månsken som också ger tillskottsljus och ger snön lite blå skuggor. Norrsken kan vara magiskt en så´n kväll!

24 december 2009

Tomten

Det är jul nå´n gång omkring 1960. Jultomten kommer inklampande med klappar. Pappa står med kameran i högsta hugg och får nedanstående på bild. En tomte med ylletröja, vadmalsbyxor, skinnmössa, sälskinnshandskar, luddor och rävboa...



Det roliga med detta är att föräldrarna kommit överens om att mamma skulle ta på sig tomterollen detta år. Långt senare berättade hon att hon gjort tecken att "nu sticker jag och byter om..." till pappa. Vilka som firade jul hos oss det året minns jag inte men åtminstone både farmor och morföräldrarna brukade fira jul med oss på den tiden. När tomten efter ett tag kommer in genom dörren är det INGEN som känner igen henne. INGEN! Inte hennes man, inte hennes far och förstås inte heller jag. Jag viskade dock till pappa att tomten var lite lika mamma i glipan vid halsen. Men vi blev lurade hela hopen!

Ni ser väl linoleummattan Jaspé och de blockrandiga gardinerna (i blått och vitt) som jag skrivit om förut. Det här är min jul, mitt liv, mitt hus och mina minnen!

23 december 2009

Jul då

Det här är bilder från en jul för lite drygt ett halvt sekel sen. Va, ett halvt sekel - är jag så gammal???


Lilla jag förstod inte innebörden av julen ännu eftersom det inte hunnit bli en vana med julfirande och klappar men glade kusin Gunnar med fler år på nacken, hade mer erfarenhet av jular och visste vad som väntar. Granen har elektrisk belysning, snövadd, glaskulor och flaggor.

Och titta - pappersstjärnan från inlägget den 11 december sitter på fönstret. Den modell som fortfarande hänger med i julfirandet!

Några år senare satt jag i fåtöljen framför radion, koncentrerad och intensivt lyssnande på Nicke Lilltroll under julaftonen. Han återkom med jämna mellanrum och fick dagen fram till julklapps-öppningen att gå fortare med sitt "Mossa, mossa på er alla små männskobarn!"

Det går att lyssna på Nicke Lilltroll åter igen: klicka HÄR. Till alla er som läser här önskar jag en jul med frid & fröjd som med Nicke Lilltrolls ord blir:
"Må så grankott allihop!"

22 december 2009

SNÖ - vinterns vita vackerhet

I hushållets loggbok skrev min mamma så här den 9 april då jag var 1,5 år gammal:

”Kl. 6 e.m. Höll just på att bädda min lilla dotters (sjuk just nu) säng. Hon står innanför hagen på kökssoffan och blev så tyst och när jag tittar efter vilken vacker syn jag då ser. Det har börjat snöa stora vita vackra flingor och det har hon fått syn på och så sjunger E. Ekberg ”Blott en afton bor jag här”. Hon är så betagen av synen och jag likaså. Flingorna som sakta faller ner på den aprilvåta marken och hennes blick som följer dem ner till jorden och så radiorösten, ”Blott en afton bor jag här”. – Jag tyckte det var som att blicka in i en mycket ren och oskuldsfull värld."

Den här kudden har "alltid" funnits hemma men varit undanstoppad i många år. Förmodligen det är mamma broderat snöstjärnorna på svart filt. Me like.

Jag har alltid gillat SNÖ och lider mycket när vintrarna blir varmare och vi har haft ett par mörka jular med barmark. Den första minns jag någon gång på 1980-talet. Snön lyser upp, även då det är mörkt ute. Kanske har jag den här inställningen på grund av min mammas känsla för snö. Dotra, den lilla flickan som var jag, fascinerades av lapphandskar och välbehagskänslan stärktes säkert av att en vuxen som betydde mycket kände något liknande.

Jag minns också hur lätt det var att vakna för att gå till skolan de mornar sopkvasten tjongade i järnräckena på bron - då visste jag att det hade snöat eftersom pappa sopade bort den. Det gav mej extra svung i bena.

(Sången heter Jag är främling har jag nu kollat upp. Den finns på YouTube men inte med någon stämningsfull inspelning med Einar Ekberg.)

20 december 2009

Snöstjärnor

En blek vintersol lyser.

Grannen Mattias vackra lagård skymtar genom fönstret på andra sidan gammvägen. I fönstret dinglar små virkade rondeller i form av stjärnor. De är loppmarknadsfynd för en spottstyver. Jag har stärkt dem med stark sockerlösning och hängt dem i sytråd.



Snökristaller inomhus.


Vill jag använda de virkade kristallerna till något annat är det bara att tvätta ur sockerlagen.

Just som jag skriver det här kommer jag ihåg ett roligt tillfälle från pappas barndom som han berättat om. Haha...

Det var julrusch och många saker på gång i köket i hans hem. Mamma Liva (Olivia), min farmor, höll på med matlagning, bakning och karamellkok. Pappas bror skulle tvätta håret. På den tiden värmdes vattnet på järnspisen och håret tvättades i en balja som stod på zinkbänken. Valter tog fel och tvättade i hastigheten håret i sockerlagen vilket gjorde att hårtestarna stod åt alla håll och kanter då det torkade. Han var nog den förste punkaren i Sveriges avlånga land - nå´n gång på 1920-talet.

18 december 2009

När vi snöade inne

Det här var en favoritbok som jag lånade på skolans bibliotek i mellanstadiet: När vi snöade inne av Hans Peterson. Första upplagan kom ut 1960. Den handlar om äventyret då snön föll i mängder i Småland och de ovanliga händelserna som en barnfamilj råkar ut för hemmavid. Naturligtvis sett ur barnens synvinkel.



Ett mycket starkt minne för min del var en december månad på 60-talet, ett par veckor före julafton. Ett snöoväder gjorde att elektriciteten i byarna försvann under flera dagar. Vi gick till skolan men fick ledigt eftersom undervisningen inte fungerade utan el. Snön låg i höga, vita drivor men vägen hade plogats.

Hemma gav stearinljus och vedpannan i morfars och mormors kök, modell Husqvarna, ljus och värme. Jag trivdes oerhört och önskade att elektriciteten skulle hålla sig borta över julafton. Min inställning till mörker som något positivt finns kvar. Min familj hade ingen tv på den tiden och saknade inte Kalle Anka på julafton klockan tre. Det visar sig att jag var en glad elvaåring då det hände. I vuxen ålder läser jag pappas skriverier i hushållets loggbok om samma händelse:

1966
”17 dec. lördagskväll började en snöstorm som jag inte minns maken till, storm och våtsnö, kl. 8.15 på söndagsmorron slocknade lyset, jag hade just fått kaffe på säng och sade ”nu blir det länge till vi får igen det”, men inte trodde jag att det skulle dröja så länge. Det är nu onsdagskväll d. 21 och vi har nyss firat återseendet med kaffe och dopp.

Det har varit en farlig röra med el och teletrådar och stolpar efter vägarna, bara på åkern mellan Asp. och L. var fem telestolpar brutna tvärt av.

En fartygskatastrof orsakade stormen också då grekiska 1000-tonnaren Cinner Gacia eller Sinnergasia som man också skrev, fick motorhaveri och drev upp på Lövö Nygrund samt slogs i två delar, besättningen 13 man omkom. 1 man tog sig iland på Petlandsskär och orkade ta sig över skäret till läsidan cirka 450 meter men frös ihjäl. Där fanns en fiskarstuga men den var igenbommad.”

16 december 2009

Snabba klimatförändringar

Läser i hushållets loggbok 1953.
Pappa skriver den 16 dec:
(...)
December månad 1953 har varit så mild att jag inte minns något liknande, vi har sett skymten av snön men den har försvunnit fort, det är mest plusgrader, men vi har ju bara den sextonde än förstås.

25 dec samma år:
Ingrid och Bertil har firat jul här. Vi har så gott som ingen snö, varmt.

Så var det alltså vintern 1953/54.
Året innan, alltså vintern 1952/53 hade det varit så mycket snö att pappa fotograferat mängderna.

Här nedan syns lagår´n från gårdsplanen och på baksidan. På övre bilden ser jag en sak som förvånar mej: Rökröret till den vedeldade vattevärmarn som kläderna tvättades i under barmarkstid, sticker upp ur snöndrivan. I mitt minne togs den alltid in i lagårdsporten på vintern! Det bildas alltid en driva på det här stället men e hänn åre hadd he dreva särdelles högt. Det var till att skotta för hand. Inte plogades det med traktor som nu, eller användes snöslunga.

På det här fotot syns lagårn som går i vinkel samt det som troligen ska bli bränsle, stockar att kapa och klyva till ved framåt vårkanten. En drög står uppställd mot traven, på veabacken. Bakom den traven skymtar rökbastun som fick nya syllstockar i somras. Lite häftiga är bilderna allt!

Plötsligt inser jag att jag inte vet om det är en drög som står där, kanske är det en timmerkälke - eller kan drög och timmerkälke vara samma sak? Den drög jag tänker på har en plan yta av bräder att frakta saker på, t ex mjölkkrukor. Finns det nån annan benämning på timmerkälke, slea?- hjälp, jag har glömt bort det i så fall...

13 december 2009

Lucia

Som barn var jag stjärngossa istället för Lucia. Varför det blev så vet jag inte. Det här var före daghemmens tid, jag hade inga lekkamrater att jämföra med. Det var hemmafruarnas tid i min by, så det måste ha varit påverkan av den äldre generationen som gjorde att jag verkligen gillade att vara stjärgossa. Med pappersstrut beströdd med röda stjärnor, vitt linne och rött sidenband runt midjan. Jag har aldrig försökt vara docksöt, det ligger inte för mej. Kanske började det här...


Här stödjer jag mig på morfars axel. Året är gissningsvis 1958 för strax därefter byttes kökssoffan som jag står på, ut mot "puffen". De blockrandiga gardinerna i blått och vitt sitter uppe. Kolla även in pappersstjärnan på fönstret som jag nämnt i tidigare inlägg.

Lucia var något speciellt i min familj. Efter middagen brukade mamma duka upp kaffe med dopp. På en heltäckande vit duk la hon en liten stjärnformad röd duk med sju uddar. På varje udd placerade hon en ljusblå ljusstake av metall avsedd för ett julgransljus. Så kaffekoppar, saftglas och gräddsnipa. Sen ströddes lussekatter, pepparkakor, sockerbitar och russin ut oorganiserat över bordet. Kanhända var det fler kaksorter, jag minns inte. Sen satt vi och fikade en lång stund, ibland med besökande. I bakgrunden spelades Luciasånger på grammofonen. Det var stämningsfullt!

11 december 2009

Pappersstjärnan på fönsterrutan

Jag tycker mycket om den pappersstjärna som under många år klipptes ut till adventstider hemmavid. Den klipptes ut av smörpapper och klistrades med lätt hand på fönsterrutan. Mot mörkret avtecknar den sig ljus på insidan om rummets lampa är tänd - från utsidan syns den lika bra. På dagtid skimrar den inne mot den ljusa snön. Den har följt mig genom livet efter en mall som mamma gjorde till mej nån gång på 80-talet.


Härom året tittade jag igenom några tidningar, Husmodern, från 1950-talet. De var insatta i en pärm av mamma och därmed bedömda som bevaransvärda. I en fanns adventsstjärnan beskriven, på tidningsbilden syns den längst upp till höger. Den är formgiven av Lisa Bauer, då välkänd illustratör. Stjärnan kommer att synas på ett par foton i kommande inlägg, det första till Lucia. Adventsstjärnan av papper är en del av min adventstradition - så genialiskt enkel helt utan behov av elektricitet.

9 december 2009

Ångermanländskt småbruk

Svenska Allmogehem heter en bok som kom ut första gången 1909. Redaktör var Gustaf  Carlsson. Den kom ut i den nationalistiska egnahemsrörelsen som ville få stopp på utvandringen till Amerikat. Om en ung familj hade eget hus och en markplätt kunde de försörja sig hjälpligt och hade ingen anledning att utvandra. Sverige behövde växa sig starkt som nation.


I boken, som jag fått av pappa som i sin tur fått den av svågern Bertil, finns i slutet många fina ritningar och perspektiv på gårdsförslag till olika delar av landet. Det är Sveriges då mest namnkunniga arkitekter som ritat förslagen. Ångermanlandsgården, som visas här, har skapats av Torben Grut, mest känd för att ha ritat Stockholms Stadion till Olympiaden 1912. Jag som älskar snöbilder tycker oerhört bra om Ångermanlands-planschen.

Svenska allmogehem är indelad i kapitlen:

Sverige
Upplysningar för egnahemsbyggare
Småbruket
Småträdgårdar och fruktodling
Hur allmogehem skola byggas
Planscher och ritningar


Morfarsmor Klara och morfarsfar Johan Olof delade sina hemman mellan de fem barnen som därmed stannade kvar i byn - och i landet. Det var ganska många som flyttade av de jämnåriga. Morfars kamrat Devis Sundström flyttade och gifte sig "over there".  Hans besök i hembyn många år senare får bli ett senare inlägg.

Förslag 12. För Ångermanland. Byggnader för handtverkaresmåbruk på omkr. 3 hektar.

Morfars hus, mitt hus, är alltså en byggnad tillkommen i den tid då Svenska Allmogehem kom ut. Men det är inte ett hantverkare-småbruk och har inte planlösningen enkelstuga med farstu och framkammare utan är en halvkôrsbônning.

Jag tycker bra om förslagen till nyttoodlingar. När jag var liten fanns få växter till prydnad så här ute på landet. Köksväxterna var desto vanligare. Det försöker jag behålla, både för enkelhet i skötsel och för känslan av ett småbruk, litet jordbruk. Prydnadsbuskar har jag svårt för, de känns 70-tal. Vid huset finns ingen villaträdgård eftersom jag inte tycker det passar här. Min dröm är att ha ett "riktigt" gårdstun med tramptåliga växter och utan klippt gräsmatta. Dream on...

7 december 2009

Mjölkstånne, mjölkbordet

Det vilar av någon anledning ett romantiskt skimmer över mjölkborden trots att deras historia inte alls är så lång.

Mjölkleveranser till mejeriet i Levar började 1936 enligt uppgift från mina föräldrar. Morfar var den förste i byn som levererade mjölk och då fanns inga mjölkbord. Mjölkkrukorna hämtades och lämnades vid affären en kilometer bort.

Mjölkleveranser i krukor pågick hela 1970-talet tror jag, men då hade jag flyttat bort från byn. Sen tog slutna tankbilar över mjölktransporterna till mejeriet med varannandagshämtning om jag minns rätt. Då var det för länge sen ett större mejeri mycket längre bort som tog emot mjölken.

Då jag flyttat bort för studier fotade jag saker att minnas hemifrån byn. Ett av byns tre mjölkstånn, som vi sa, fångades på ett foto som absolut inte blev bra. Men det är dock dokumenterat. Det här stod mitt emot mammas kusin Alfreds undantagsstuga vid Riks13.

Våra mjölkflaskor, mjölkkrukor, hade numret 8509. Jag minns det utan att behöva titta efter. Ibland på vintern tog jag sparken eller den gamla drögen för att hjälpa till med hämtningen av mjölkflaskorna. Det var ungefär 200 meter till närmaste mjölkstånn som var av täckt modell. Där lämnade även Linjebuss beställda paket som då var regnskyddade.

Själv minns jag byns tredje mjölkstånn som ungdomarnas träffpunkt. Där samlades byns äldre moppekillar och och tjejer för att prata och röka. Gatlyktor fanns inte då och cigaretterna glödde i mörkret på avstånd - det här var för de stora ungdomarna.

Sen åtta år tillbaka finns ett mjölkstånn i byn igen på nästan samma plats som på mitt gamla foto. På en byastämma kom det förslaget upp. Jag hade ju ett gammalt foto och åtog mej att komma med en byggbeskrivning. "Hjälp, det här blir lätt en pekoral!" tänkte jag efteråt för det finns en hel del romantiserade mjölkbord med "nuttigheter", sån´t som jag inte gillar. För att undvika detta måste mjölkbordet få minst en nutida funktion, ett nytt användningssätt. Alltså integrerades mjölkbord med postlådor och vägskylthållare. Tja, romantiken går inte helt att komma ifrån, den finns ju där bara genom att där står ett mjölkbord.

Torsten Sigfridsson har skrivit Mjölkbordets historia som gavs ut av Kungl. Skogs- och lantbruksakademien 1995. Jag införskaffade den genast. Den tar upp mjölkbordens syfte, byggnadsteknisk och social historia och mjölkbord i andra länder. Läsvärd!

Och gissa om jag gillar Lars Molins kortfilm Midvinterduell från 1983 som handlar just om ett mjölkbords vara eller inte vara, den lilla människans kamp mot myndigheten. Mycket!

Här finns ett annan blogginslag om mjölkbord.

4 december 2009

"Badargrubba"

Det här är en vinterbild av badargrôbba - ett foto jag tog på 70-talet. Jag tyckte nog att det var vackert där. Numera är det kalhugget på vänstra sidan. Det här var badplats för oss barn i den lilla bäcken med kallkallt vatten. Men temperaturen hejdade oss inte. Och ännu flitigare utnyttjad var nog badargrôbba en generation tidigare. Detta har jag förstått av mammas berättelser.
Badargrôbba är en fördämning som har gjorts av människohand på en byallmänning. Antagligen har här stått en skvaltkvarn men detta har i så fall försvunnit ur det kollektiva minnet. Enligt laga skiftesprotokollet ska det ha funnits 5 kvarnplatser i två av bäckarna i byn.

Det jag vet är att Erik Ors´ spånhyvel har stått här, det minns generationen före mej. För att kunna hyvla med jämn vattentillförsel var det lämpligt med en regleringsbar fördämning. En enkel lada där den hyvlade takspånen förvarades har brakat ihop sen länge och där kan man se de mossiga och ruttnande spånbuntarna ligga. Självklart har jag tagit rätt på några spån. Platsen för spånhyveln ligger inte långt från resterna av byns sista sommarlagård.

Takspån gick det åt i mängder i slutet av 1800-talet till 1900-talets mitt på den traditionella arkitektur som finns i byn. Längst höll sin spåntaken kvar på uthusen. På morfars hus ligger 45 cm/ 18" långa spån kvar under lerteglet i trelagstäckning. Det fungerar på samma sätt som takpapp - ett skyddstak. Självklart får det finnas kvar framöver - det fyller sin funktion mycket bra.

Spånläggningsredskapen som användes finns också kvar - kanske får jag lust att visa upp dem på bild senare. I många fall har nog sådana träattiraljer åkt på tippen. Även Harald Lindgren hade en spånhyvel. Harald minns jag som barn. Den hyveln finns kvar i byn och är möjlig att hyvla takspån på.

2 december 2009

Om byggnadsvård

Att känna till sitt hus historia är till fördel för god byggnadsvård. Att ha tillgång till ritningar, räkningar osv är till nytta. Man kan få reda på vilka material som användes, när reparationen utfördes och varför. Själv har jag mycket material att ösa ur och jag tycker det är roligt trots att mitt hus inte ens är 100 år gammalt. Men det byggdes och beboddes i brytningen till ett äldre levnadssätt. Där finns inte bara uppgifter om huset i sig utan även uppgifter om jordbruket. Ur hushållets loggbok visar jag en sida från 1955, sommaren innan jag föddes. (Klicka på bilden för förstoring.) Här står hur många linhässjor som de små lägdorna gav: bara 30 stycken. "Överallt mycket lite hö" skriver pappa. Åren innan var skörden 40 och 36 linhässjor samt några stånghässjor och båda åren efteråt 42 stycken. Jag inser att 1954 var sista året som delar av höskörden stånghässjades. Kanhända införde pappa linhässjor då han och mamma tog över hemmanet 1950. Javisst, jag har ingen erfarenhet av stånghässjor men desto mer av linhässjning. Man kan även se att man i byn hjälpte varandra med säsongsgöromål.

HÄR finns "Enkla råd om byggnadsvård för landsbygden". Råden finns som pdf-fil upptill på sidans högra marginal.

Hålla hus är en sida med bra råd.

Om korsbyggnader i Ångermanland

Det är inte många bevarade gårdar som gått i arv i generationer! Det pågår nu en inventering av släktgårdar som funnits i samma släkt i 200 år eller mer.

Byggnadsvårdsbloggen har ständigt nya uppdateringar om vad som händer inom byggnadsvårdssektorn.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...