Här kommer hon gående med mjölk i en rostfri hink. Året är 1953. Att det är sen eftermiddag, kväll, bedömer jag av skuggorna. Eftersom hon går utanför lagårn, rundande vedboden, antar jag att hon mjölkat korna som då måste ha befunnit sig i sommarlagårn uppe vid skogsbrynet. Stod de i (vinter)lagårn brukade hon aldrig gå ut utan höll till med mjölkhanteringen inne i porten för nattförvaring i kylrummet. Nästa dag transporterades mjölkflaskan till mjölkstånne 200 meter bort för vidare lastbilstransport till mejeriet i Levar.
Jag har ingen bild på när hon silade mjölken ner i mjölkkrukan. Men Västerbottens mästerlige dokumentär fotograf Sune Jonsson har fotograferat Helmer Jonsson då han silar mjölken. Så gick det till. Vår sil var rostfri och den var vidare och rundare i formen än Helmers. Annars är det sig likt.
Observera det vackert nötta trägolvet. Det känns viktigt att påpeka för själva är vi gång med att se över golvet i lagårdsporten. Att byta ut plankorna känner jag som ett helgerån så jag hoppas det inte behövs.
Minns så väl en finsk arkitektvän som då vi kom in i en gammal omärkvärdig, ostädad lagård i en annan del av Sverige, böjde sig ner och tog på de nötta, ostädade golvplankorna, smekte dem och tyckte att detta var vackert, var kultur. I Finland har ju kriget/krigen gjort att så lite gammalt vardagligt är kvar. Antti fick mej att inse värdet av att äga ett helt vanligt, gammalt, obetydligt och slitet lagårdsgolv. Det går aldrig att åstadkomma samma vackra slitage då ingen idag kör in hölass, släpper ut kor, brukar lagården som förr.
Och som jag beskrivit min/vår ambition tidigare - vi börjar med ekonomibyggnaderna. Bostadshuset fungerar - det som ska åtgärdas där är mera av estetisk karaktär. Sån´t som det märks att man verkligen gör och som därför av många anses som det väsentligaste. Men med morfas hus tar vi det baklänges, vi arbet åttabak.
Läs även andra bloggares åsikter om huvudbonad, mjölka kor, lagård, lagårdsgolv, kulturarv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyck till om du vill...