13 juli 2010

John Silver

Jag har en märklig förkärlek till cigarrettrök. Visst är det lite konstigt. Rökare är jag inte, har aldrig varit. Visst, pappa och jag brukade blossa på cigariller, mestadels av märket Bellman Siesta, på nyårsafton - annars inte.

Min morbror Bertil, gift med mammas syster, var rökare. Han rökte John Silver, självklart utan filter (fanns knappast då). På somrarna då hela hans familj kom upp till oss någon månad och hjälpte till med slåttannan, brukade jag försöka få sittplats vid middagsbordet bredvid honom. För efter maten tände han en cigarett av märket John Silver och jag gillade att få doften i näsan. Mmmm... Vi var tio personer runt bordet så det var inte alltid min plan att få plats bredvid honom lyckades.

Rökiga jazzklubbar och restauranger, ja. Men jag har inte enbart positiva minnen av rök. Min jobbigaste upplevelse av cigarettrök var under studietiden då jag under en termin satt mitt emot en kurskamrtat som rökte franska Gauloises ur vackra ljusblå paket och sände ut rökmoln rakt i ansiktet på mej. Det var urk! Att tala honom till rätta gick inte, på den tiden diskuterades inte rökförbud alls.

Gamla inrökta lokaler som stått ovädrade och tomma luktar illa. Men ibland kan jag tycka att en lokal, t ex ölhall, som sedan dess tillblivelse haft rökare, borde k-märkas och rökning vara tillåten där. Det är nåt speciellt att komma in i en rökig lokal. Det är bara så svårt att spara dofter, lukter som minne. Men de hör definitivt till mitt och allas opåtagliga kulturarv vare sig vi vill det eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...