17 oktober 2013

Anne på Grönkulla

Boken Anne på Grönkulla fick jag av faster Bojan då jag var för liten. Det vill säga för liten att börja läsa boken som jag tyckte var för tjock och hade alldeles för små bokstäver. Jag började men kom ingen vart.
Så gick ett par år och jag låg hemma i en kraftig förkylning som jag började tillfriskna från, och hade mycket långsamt. Alla låneböcker var lästa. Tveksamt tog jag tag i Anne på Grönkulla på hyllan och började läsa. Den var ju så tråkig visste jag ju. Jag började läsa. Läste. Mer. Och mer. Levde mej in, förstod, kände. Ja, det blev så att jag slukade boken, ville aldrig sluta läsa om Anne, syskonen Marilla och Matthew Cuthbert som barnhemsbarnet Anne kom till och vad som då hände. Hade knappt tid att äta med övriga familjen och jag läste långt in på natten då allt var tyst och lugnt. Jag hade precis rätt ålder inne för denna ungdomsbok.

En sak som jag minns lika mycket som det som hände i boken var hur boken luktade. Varje gång jag vände blad spred sig en angenäm doft in i min näsa. Var den parfymerad av förlaget? Jag har aldrig varit med om detta senare i livet.

När jag nu sniffar i Lucy Maud Montgomery klassiker finns inte doften kvar. Ändå minns jag. Doftminnen sitter kvar livet ut sägs det.
Kanadensiskan L.M. Montgomery levde 1874-1942. Hon skrev fler uppföljare om Anne och jag köpte dem alla. Men ingen luktade som den första. Typiska ungdomsböcker för flickor som jag födda på 50-talet eller tidigare. En annan bok var Pollyanna med sin var-glad-lek men hon var inte alls en lika intressant person tyckte jag.

En nu levande kanadensiska, Alice Munro, född 1931, får årets Nobelpris i litteratur. Hon är en av få Nobelpristagare jag läst långt innan de fått priset. Jag tror att skolbiblioteket i Lögdeå skola, bokhyllorna hemma i min jordbrukarfamilj samt folkbiblioteket dära Vall´n har stor del i mitt behov av läsande. Under en ganska lång period i livet blev det mest fackböcker och någon klassiker däremellan. Det senaste decenniet har det blivit mer av ny skönlitteratur. Poesi har funnits vid sidan om hela tiden.

Länge leve litteraturen! Den berikar verkligen verkligheten.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

10 kommentarer:

  1. Läste någonstans att doftämnen/luktsinnet är det mest direkta sinnet.......impulserna utan omvandling direkt upp i hjärnan. Det gör att det det sinne som sist sviker oss.
    Dofta eller lukta? "Doftar gott!" "Luktar illa!".......så är det för mig.
    Ha det GÖTT!
    Ingemar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dofta - lukta.
      Lukt - doft - odör.
      Du kan ha rätt, jag minns att vi nästan alltid sa lukta hemma då jag var liten. Jag har lärt mej annat under livets gång men här slog barndomens ordval igenom ;-)

      Tänk att hjärnan omvandlar en doft eller lukt till kemisk substans som lagras i hjärnan och tas fram vid behov. Märkligt! Ha det gött själv Ingemar!!!

      Radera
    2. Även jag är hårt rotad i orden dofta/lukta. Jag har mycket svårt för uttrycken dålig doft, doftar illa. En doft är alltid god medan en lukt kan vara mer neutral; -Vad är det som luktar? Rosor!

      Radera
    3. Mira, du förklarar något som jag inte lyckades med ovan. Lukt använder jag som neutralt på det sätt att det kan vara både positivt och negativt, lukta gott eller lukta illa.

      Själv tycker jag att kogödsel luktar gott men det kan nog inte alla skriva under på :-) Att säga att kogödsel doftar gott blir dock motsägelsefullt.

      Radera
  2. Troligtvis doftade din första Anne-bok av faster Bojan. Kanske den stått i hennes bokhylla ett tag, eller bara legat på hennes bord och sugit doft. Och jag som är en inbiten pappersboksfantast, tror att den här typen av omvälvande (sinnlig) läsupplevelse aldrig går att få med en läsplatta...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Doften fanns mellan varje blad - ja hur det gått till vet jag inte. Din förklaring är gillar jag förstås...

      Håller med dig om läsplattan. Senaste argumentet jag läste för att använda den tekniska uppfinningen var att man kan läsa länge på natten utan att störa sängkamraten med tänd lampa. Äh, lite tunt argument...

      Radera
  3. Anne på Grönkulla har jag inte läst, men jag kan skriva under på det där med doftminnen, och visst minns jag hur barndomens gamla böcker doftade. Hemtamt och tryggt, på något vis.

    Blev glad när det stod klart att Munro får priset. Har läst mycket av henne och tycker verkligen om hennes sätt att berätta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Linn!
      Ingen doftade som Anne på Grönkulla. Kitty, Cherry Ames, Femböckerna, Tvillngdetektiverna m flera luktade/doftade gott av ny bok - men inte Annedoften ;-)

      Ja jag också glad över att Munro får Noblpriset. Jag hittade din blogg och läste recensionen som du skrev långt innan hon utsågs till pristagare. Försökte kommentera både där och i senare inlägg men det gick inte då jag inte har blogg.se-konto. Det var tråkigt att upptäcka. Såg att du använder Kanolds Eucalyptustabletter mot förkylning - underbart att de fortfarande finns att köpa. En gammal smak som fortfarande kan upplevas.

      Radera
  4. Jag tror jag var tio år när jag fick Anne - perfekt ålder, jag fastnade direkt. Däremot var jag inte lika förtjust i de andra anneböckerna, inte förrän efter flera år, när jag blivit jämngammal med henne.
    Men översättningen är rätt förfärlig.
    Margaretha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Margaretha, jag mins inte hur gammal jag var då jag fick boken. Har inte skrivit årtal i boken. Översättningens kvalitet var inget jag reflekterade över då och då jag inte läst om den har jag kvar första minnet av en bok som slukade mig ;-)

      Radera

Tyck till om du vill...