21 augusti 2016

Riva färg

Ty var och en vet, att blyvitt, liksom krita,högst ogärna mängder sig: med vatten ingår den icke förening, utan stor motspänstighet; och till och med olja blandar den sig icke så benäget, som man torde föreställa sig. Gubben övervann dock färgämnets alla små passioner. Med sin väldiga löpare (rivsten) gjorde han ringar på sin sten i allt större och större varv; och med varje ring hade en ny mängd färgstoft måst dyka in i oljan. Ju mer han rev, ju vitare, ju mera bländande blevo cirklarne. När de slutligen glimmade likt undulationerne i ett stort mjölkfat, började gubben sjunga. "Nu, gode han, skall kimröken i, så blir det pärlfärg utav; och rättarmors stolar skall jag göra så vackra, att ingen törs sätta sig på dem under ett halvårs tid."
Fortsätter läsningen av Carl Jonas Love Almqvist som jag nämnde tidigare, har avslutat läsningen av novellen Målaren som gavs ut 1840.

Jag besökte i juli ett litet hembygdsmuseum i N-lings kommun. Man håller öppet söndagarna i juli och avslutar den sista söndagen med stort tårtkalas varje år. När jag var där startade en konsert med klezmermusik utan att jag visste om att så skulle bli, det gjorde inte besöket sämre :-)

I den f.d. skolan fanns naturligtvis många gamla föremål samlade, där var ordning och reda - alla föremål hade fått inventarie-nummer. Till sin hjälp för detta hade man, då det begav sig, Västerbottens läns museum.

Nå, där fanns målarhällen som syns på fotona: en kvadratisk stenskiva som ser ut att vara kalksten, på en grov benställning av trä. Och en löpare (rivsten) som i detta fall är av trä.

När jag såg den kom jag att tänka på min farfarsfar Israel, född 1855, som kom vandrande söderifrån som liten pojke tillsammans med en målargesäll till Olofsfors bruk. Pojkens arbetsuppgift var att riva färg. Att "riva färg" innebär att finfördela pigmenten jämnt innan de blandades i bindemedlet, t ex linolja. Fram till 1840-talet gjordes det alltid för hand men senare började man successivt mer och mer övergå till maskinell rivning.

Eftersom Carl Jonas Love var bra på folklivsskildringar fick jag genom att läsa Målaren ännu mer inblick i målaryrket under 1800-talet. Tillsammans med målarhällen på Brattsbacka hembygdsmuseum blir förståelsen för farfarsfars ungdomsliv än mer komplett.
"Är det mycket svårt att riva färg?" sade han.

Åja, visst vill det vara sin konst, svarade den åldrige, och drog sina gråa ögonbryn upp i pannan. Det kommer mycket an på vad ämne färgen är utav, fortfor han; somliga materier komma icke så lätt tillsammans, och då får man arbeta med dem. Också måste man förstå sin sak, det är givet; ty annars begriper man honom icke. Umbra skall man riva i ättika, eljest blandar han sig icke, och vet man ej det, tager man ingen ättika. Likaså bevänt är det med allt annat. Vill man icke göra oljefärg, utan endast limfärg, nå, då tager man ingen olja, men likväl måste man döva blyvitten med brännvin, innan man kan få honom att gå in i vattnet. Och så är det med allting. Alla barn i början. Men visst kan man lära sig riva,det förstås, det. Har han aldrig hållit uti en löpare?
Detta är Olof Hanssons målarkista från 1870-1880-talet som finns på Träslottet i Arbrå som även den ger liv åt dåtidens målaryrke.

Till sist en liten berättelse om mitt eget förhållande till färgpigment.
Sommaren 1982 lämnade jag byn, efter att ha hjälpt till med skogsplantering på föräldrarnas skogsmark under en del av semestern, för att ta tåget till skulptörstaden Pietrasanta i Toscana och möta goda vänner som redan hade installerat sig där nere i en lånad lägenhet. Där hade vi några fina veckor med enormt kulturutbud.

I Florens fann vi, intresserade som vi var av att blanda till egen lim-, linolje- och temperafärg, vårt Mecca: Zecchi på Via dello Studio, 19. Som jag handlade pigment på lös vikt!! Det ena var vackrare än det andra och pigmenten var färdigrivna till pulver som är kutym numera.

I Sverige var det då, 1982, inte möjligt för privatpersoner att köpa färgpigment. Färdig linoljefärg förekom, som jag minns, inte heller i färghandeln på den tiden. Det har verkligen gått framåt på den fronten må jag säga!
.
.

4 kommentarer:

  1. Påminner mig om när jag hjälpte en kompis att kånka hem en jättelång marmorskiva (från ett rivningshus). Skivan var tung och vägen lång - från Söder till Roslagstull! Den skulle användas till att riva färg.
    Margaretha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men Margaretha, vilket århundrade var det? Skojar förstås till det, kan tänka mig att din kompis var konstnär.

      Radera
  2. Det var på 70-talet, och kompisen gick på konstfack. Hon hade fått lov att ta skivan i odelat skick. Minns inte vad hon gjorde med den biten hon inte använde - eller hur hon delade den.
    Margaretha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp, det var det jag misstänkte. Inom konstnärlig verksamhet var hantverket med att riva färg i bruk. Kul!

      Radera

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...