29 juni 2017

Om pionens liv



Här en text om åldrar som fått mej att se på pioner på ett annat sätt.
En period i mitt liv bodde jag i ett lantligt hus där ena långväggen kantades av skära pioner. Gud, som jag var tokig i dessa blommor! Inte bara för deras skönhet och bedövande narkotiska doft utan därför att jag tänkte att som deras liv borde allas vara.

Först den slutna, hårt knutna knoppen. Sen det försiktiga, nyfikna öppnande, ett blad i taget. Färgen är ljuvt rosa som insidan av ett stort snäckskal. Nästa morgon står hon då där fullt utslagen, yppigt vacker och självmedveten, utmanande i sin prakt men sen dröjer det inte länge förrän hon börjar överdriva. Hon tappar alla hämningar, skamlöst vräker hon ut sig så att vi alla kan titta rakt in i hennes innersta, hemliga rum. Det är gult.

Och mycket kort därefter är allt över. Slarvigt och snabbt faller alla bladen.

Från överdådigt vidöppet liv rakt ner i den definitiva döden på gruset där skor trampar på mig, föser undan mig med klacken. Så att jag inte ska ligga där och skräpa.
.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...