Ko-problem?

 

Smedjans Dag

Det här huset har jag kört förbi många gånger. "Smedja" står det skrivet på gavelskylten. Att där är full verksamhet på "Smedjans Dag" en gång om året upptäckte jag först i år. På väg hem förra lördagen såg jag som hastigast en skylt vid vägen om att dagen efter, på söndagen, var smedjan öppen. Så klart åkte vi dit.

 

Smedjan ligger alldeles intill gamla Strängnäsvägen. Besökarna var många under de 4 timmar smedjan var öppen. Många barnfamiljer slöt upp. Smedjan skänktes till Kjula-Jäders Hembygdsförening på 1980-talet. Den byggnadsvårdades då med hjälp av bl a en aktiv smed och sedan 1986 visas den upp för allmänheten

 

Vid ässjan och städen arbetade två smeder men de var främst lärare till pojkar och flickor som ville försöka smida själva. Handledningen var utmärkt och de barn som ville fick smida sin egen krok. Det är ett utmärkt sätt att få barn intresserade av hantverket och av en äldre miljö. I slutändan fick även vuxna prova på smide.

Här skapas en krok, kanske att hänga nåt-bra-att-ha på.

Koncentration hos smeder, flicka och pojke. 

Smedjans inredning och utrustning fanns kvar och här syns en del. Fyra maskiner med remdrift var fullt fungerande.

En inte oviktig del av trevnaden var att det bjöds på kaffe och hembakade bullar och kaksorter i massor inne i smedjan. Fantastiskt ideellt arbete som  illa nog inte fastnade på bild men var en väsentlig del av visningen.

 

Den slipsten som fanns drogs med remdrift, rätt många lieblad slipades gratis under dagen! Fler och fler i bygden verkar bli intresserade av att slå med lie och bevara eller återupprätta ängsmark fick vi veta.

 

Utomhus kördes en tändkulemotor och det är bara att konstatera att det taktfasta dunket är ett avstressande ljud. En kunnig man skötte fotogenmotorn och berättade om den.

* 

Smeden Nils Andersson övertog smedjan efter företrädaren Stenström år 1931 och var verksam här i 40 år till 1970. Här smiddes det som behövdes inom jordbruket - hakar, haspar, märlor, gångjärn, vagnshjul, verktyg, jordbruksredskap och maskiner lagades och hästar skoddes. Smeden såg också till att de redskap som skulle vara vassa slipades. 

!983 överlät änkan efter Nils Andersson smedjan till hembygdsföreningen med alla maskiner och verktyg för att de skulle få vara kvar i den rätta miljön. 1985 startar hembygdsföreningen en studiecirkel om hantverkare. Reparationsarbetena på smedjan var färdiga 1986 och från dess visas smedjan.

* 

Fick en mejlfråga från Knivsta om att låna bilder härifrån bloggen för att visa hur tvätt gick till förr i världen i  hembygdsföreningens tvättstuga som håller på att iståndsättas. Behjärtansvärt!

Jag älskar att människor engagerar sig och visar hur man levde och verkade förr, föritin. Och att jag får tillfälle att vara med om det i min mellansvenska hembygd. I norra hembygden finns både smedja och tvättstugor och annat intressant men det värderas inte.

En masonitbåt

Förra lördagen åkte vi tre stycken till Sjöhistoriska museets båtmagasin på Rindö. Först till Waxholm och sen färja över till Rindö. Båtmagasinet är sällan öppet för besökare men i sällskapet fanns det två personer som höll reda på öppethelger och hade planerat in besöket. De utställda båtarna visar på fritidsbåtarnas historia i Sverige. Där fanns den ena stiliga och snygga fritidsbåten efter den andra, veteranbåtar allihopa. 

 

Bland de här tjusiga motor- och segelbåtarna hittade jag en liten oansenlig isärtagbar roddbåt av masonit och naturligtvis blev jag begeistrad. 

 

 

Genomtänkt hopmontering och demontering. De fyra delarna är olika stora och passar i varandra. De kunde transporteras på ägarens biltak.

En Solö byggd 1963 vid Storebro bruk i Småland var en höjdpunkt för de andra två i sällskapet. Det var deras barndoms familjebåt med många härliga sommarminnen. Båtlivet har förändrats otroligt mycket från dess fram till idag och det var med längtan i rösterna mitt sällskap talade om hur enkelt båtlivet var förr. Efter att ha haft segelbåt några år blev det sedan Solö även för min man. Efter ett antal år valde han sen åter igen att köpa en segelbåt. Med den har även jag fina upplevelser.

Efter några timmar på båtmagasinet på  Rindö körde vi hemåt på så små vägar det bara gick. Det blev en fin heldag i fritidsbåtarnas tecken. 

Slåttanna

Det är hållbart för ängsväxterna att slå med skärande egg och när det avslagna gräset torkat föra bort det från ängen för att inte göda marken. En tradition som pågått vid sommarstugan sedan den byggdes 1956. Själv har jag varit inblandad sedan någon gång på 1970-80-talet då pappa slog och jag räfsade. Så småningom övertog jag och min man sysslan. Kanske betraktas vi i omgivningen som väldigt otidsenliga och att ha halkat efter i utvecklingen men i mina flöden ser jag glädjande nog fler och fler som beskriver hur man försöker skapa eller rädda ängsmarkernas växter. De flesta finns i södra eller mellersta delen av landet. I Norrbotten finns dock ett företag som hjälper kommuner, myndigheter och privatpersoner landskapsvårda i den mån man söker sakkunnig kunskap. https://hagensnaturvard.se/ 

* 

Denna sommar fick man inte vara lat när höet hanterades. I juli var särdeles svettigt med temperaturer i skuggan mellan 25-33 grader i tre hela veckor. Var det möjligt lade vi arbetspassen vid solnedgång och/eller skugga då det var lite svalare. Även det var svettigt men kallt källvatten att dricka fanns det gott om.

Stugtomten slogs alltid med lie och höet räfsades ihop, torkades och togs om hand. Att hjälpa pappa med den här slåttern ingick i min semester hemmavid och var trivsamt.

Torkningen i år gick på ett par dagar bara höet vändes minst en gång, gärna två. Höladan på fotot är flyttad till den plats där sommarladugården tidigare stod. Sommarlagår´n var en enkel, grå brädklädd byggnad - väl bevarad i mitt minne.

Strängarna av hö samlas ihop med grep (högaffel). Efteråt räfsas kvarvarande strån samman.

*

Jag ville, medans pappa levde, introducera systerns barn i vad anfäderna på deras mors sida arbetat med inom jordbruket. Det blev endast ett år men vackert så. Den äldsta förde dagbok och kunde stava till hässja när äventyret var slut.

Här sätts en linhässja upp för torkning av hö. 

Någon fler gång blev det inte av att barnen var med om den här traditionen, deras mor ville att de skulle bli stadsbarn och så fick det bli, alltså inga minnen av lantligt kroppsarbete gavs dem eller förståelse för ett småbruk. Inga berättelser om deras morfars och mormors eller morfarsfars och morfarsmors liv på gården. Eller för all del än längre bort i tiden. Min syster har aldrig tyckt om eller trivts med livet i en mycket liten by och det färgar självklart av sig. Hon uttryckte för länge sen, då jag flyttade ut till ett lantligt boende efter många år i Stockholm, en önskan att jag inte ska bli "morots-bonde", haha. Att berätta om de enkla människornas liv, de utan stora ekonomiska tillgångar, passar inte in. "Här finns väl inget av större värde" som hon sa inför bouppteckningen efter den sista föräldern. Och tänkte nog på det ekonomiska värdet - men det finns många fler värden att ta vara på: kulturhistoriskt värde, estetiskt värde, socialt värde, upplevelsevärde, miljövärde, åldersvärde är några värden att ta hänsyn till.

Jag var den som berättade om livet förr, om vittra, om skogen, om släkten och livet på landet. I skolklassen i Ume´var de här barnen de enda som hade hört talas om "vittra" när en lärare berättade om detta kulturfenomen för klassen och frågade om någon kände till vad det var.

Berättelsen har upphört. En svårartad skilsmässa kan få oanade konsekvenser för många fler än den kärnfamilj det berör. Min syster är inte intresserad av de döda, hon säger sig koncentrera sig på de levande.

* 

Några år senare tänkte jag att de här stadsbarnen borde åtminstone få se ett annat stadsliv än det stela och trista svenska. Min syster gick med på att de två, då 10 och 11 år, fick följa med mig och min man till Italien, till fantastiska Neapel, för att de skulle uppleva ett sprittande stadsliv, en gammal stadskultur med kulturhistoriska miljöer och lämningar. Det är ett härligt osvenskt kulturklimat både i Neapel och i Rom, där vi stannade till ett par dagar på hemresan. Det blev en vecka fylld av upplevelser precis som en dag med slåtter och åka hölass kan vara en bra och fin upplevelse.

  

Ronor, bussaronger och blåblusar

Ronan, bussarongen, av halvylle var böndernas och skogsarbetarnas vanligaste vardags- och arbetsplagg en bit in på 1900-talet. Ronan var oftast grå, ibland med smala röda eller blå ränder i varpen och den bars året runt, utanpå skjorta och väst, men under storvästen. Industriarbetarna vid sågverk och massafabriker använde samma plagg, men då kallades det blus.

Jag blev både paff och glad när vi besökte hembygdsmuseet dära Vall´n för ett par veckor sedan och en av värdarna använde ordet "rona" i ett sammanhang. Än så länge lever ordet kvar men det är snart över att använda det, endast väl insatta textilhistoriker och etnologer känner möjligtvis till benämningen.

Mina föräldrar sa rona om den blåblus av bomull som de var och en drog på sig i samband med lagårdsarbetet. Mamma använde även blåbyxor. Här är de två ronor som blivit sparade..

Härligt mjuknötta är de. Dessvärre är de tvättade. Kanske var det jag som tvättade dem efter båda föräldrarnas död. Så onödigt kan jag tycka nu. Det som ingår i patinan, lukten, försvann med tvätten.

Detta var ronornas plats, på krokar bredvid lagårdsdörren. 

Någon kossa var mer sparkbenägen än andra och då användes denna äldre typ av sparkbåge vid mjölkningen. Handmjölkning var det som gällde, ingen mjölkmaskin var tillgänglig här på gården.

Ronan hängde på en "lejonhängare" alldeles till vänster om lagårdsdörren. Hängaren satt med all säkerhet inne i mormors och morfars hus före omdaningen 1948. I mitt sydligare boende, också det en bondgård, finns de där fina hängarna kvar inne i bostadshuset. Det finns både likheter och olikheter i de båda lantbrukens skötsel, omhändertagande och bevarande vilket vi uppskattar att reda ut.

Som tonåring sydde mamma flera "blåblusar" till mej, jag älskar modellen. Till slut tyckte hon nog att jag skulle sy dem själv så jag skrev och ritade måttskissen enligt hennes anvisning. Det enkla är det vackra. Mönstret har hängt med i "bra-att-ha-pärmen" sen dess men aldrig att jag sytt någon själv trots att det är en favorit med "skorstenskrage" som en riktig rona ska ha..

Broderi av annat slag