Molly

Dockan Molly är just nu klädd i en nystruken hemsydd klänning.

Och här står jag och stryker dockans kläder på en strykbräda i favoritköket. För länge se´n. Genom lek tränades man för vuxenlivet, för det hushållsarbete som ansågs krävas av en liten flicka när hon blev stor. Det var inget jag genomskådade då men roligt var det att leka och lära nytt.

När jag för några år sedan återfann Molly på tredjevinn´  bland kartonger och sågspånsisolering fann jag också en låda med hennes dockkläder. Då planerade jag att se över dem och den klädvården är nu utförd. Det är knappt man vill stoppa ner alla kläder i lådan igen - då blir de åter skrynkliga :-)

Fänrik Ståls sägner

Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) skrev diktsamlingen Fänrik Ståls sägner i två omgångar, 1848 och 1860. Runeberg föddes strax före kriget 1808-1809 som han kom att skildra, men egen erfarenhet hade han så klart inte. Berättelser från kriget hade dock ha nått hans öra många gånger om genom åren. Det var 1809 som Sverige förlorade Finland till Ryssland. Finland blev ställt under ryskt överhöghet.

Av pappa fick jag boken som 10-åring. Han trodde tydligen att jag skulle tycka lika mycket om den som han själv verkar ha gjort. Men så fel han hade... Jag tror att Fänrik Ståls sägner var en bok som lästes i folkskolan under hans skolgång.

Den där boken har följt mig och stått i mina olika bokhyllor, länge, länge, länge. Decennier har gått. Jag har lite svårt för böcker skrivna på vers. Tycker det är urtrist läsning. (Lyrik har jag ett annat förhållande till.) Om krig handlar boken dessutom.

Vi gav pappa en resa till Finland som födelsedagsgåva när han fyllde 75. Några av platserna vi besökte var Oravais slagfält där många mötte döden i september 1808, marketenterskan Lotta Svärds sten vid samma slagfält, Wilhelm von Schwerins bro söder om slagfältet där 15-årige von Schwerin, som underlöjtnant för Svea artilleriregemente, sårades och dog en dryg vecka senare. Vi besökte även Runebergs fars enkla jakt- och fiskestuga vid Östanpå, Jakobstad (det finns knappt några byggnader kvar i Jakobstad med minnen av stadens store son). Finland har,  efter1808-09, varit med om än flera krig och ett inbördeskrig, där mycket förstörts. (I Sverige river och ruinerar vi frivilligt.)

Andra platser som besöktes var friluftsmuseet Stundars, Petäjävesi vanha kirkko, Saarijärvi kyrka och krigskyrkogård och Alvar Aalto museet i Jyväskylä och så klart Seinäjoki centrum med Aalto-arkitektur.

Slagfältet vid Oravais sett från Adlercreutz' kommandoposition uppe på berget. Härifrån hade han god överblick över slagfältet. Foto från Wikipedia.  

Vi kom körande i bil längs vägen där nere och vandrade sedan upp på höjden varifrån detta Wikipedia-foto är taget. Vid denna resa hade jag ännu inte läst Fänrik Ståls sägner. Tyvärr - men ciceron pappan gjorde ett bra jobb.

Typ sådana här referenser till diktverket har jag trots allt haft via mina föräldrar. Idag är de väl knappast använda:

Min far var en ung soldat, den vackraste man fann,
Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man. (Soldatgossen)

Och något tålte hon skrattas åt,
Men mera att hedras ändå. (Lotta Svärd)

Han kysste och han slog ihjäl
Med samma varma själ. (Kulneff, rysk generalmajor)

Men tro mej eller ej -  nu i maj 2021 hände något. Fänrik ståls sägner stod sedan länge i hyllan ovanför sängen och nu kändes det plötsligt som jag var mogen och borde läsa den trots allt. Varför fattar jag inte.

Jag började turligt nog med den beskrivning av 1808-1809 års krig som fanns längst bak i boken. Det gav översikt. Runebergs skaldekonst visade sig vara ögonblicksbilder av personligheter av olika sort och olika plats i militärhierarkin. Det är människoöden i krigssituation från tiden då man kämpade man mot man med gevär och bajonetter och kanoner. Hur det kunde se ut på slagfälten efter slagen är hemskt förståeligt beskrivna, människorna är mänskliga vare sig de är vän eller fiende. Det var på den tiden då fiendemännen hade namn.

Albert Edelfelts (1854-1905) teckningar till den utgåva jag har är om inte kongeniala så mycket talande.

Runebergs epos ger vid handen att trots nederlag är finnarna moraliska segrare. Jovisst, ett förhärligande nationalepos skrivet av nationalskalden som ville stärka den finska andan och identiteten, ingjuta nationell stolthet - men jag kan inte annat än tycka mycket om verket när jag nu änteligen var mogen att läsa det. Jag skulle vilja veta vad finländarna anser om Ståls sägner idag. Ska fråga Antti.

Här finns boken att läsa digitalt.

I skuggan av torkat hö

Ett barn i en barnvagn. Det ser ut att vara varmt, flickans hår är lite svettfuktigt. Därför har vagnen placerats i skuggan. Den skugga som tillfälligt gavs var av torkat hö. Jag tror inte att det är en hässja eftersom bilden är tagen på gårdstunet och där stod aldrig någon hässja. Snarare är det slutet av slåttannan då höet fraktades med höskrinda in till hölage, skullen). Kanske är det kaffepaus för de vuxna.

Barnvagnen är av 50-talsmodell. Jag tittar i Scandinavian Retro nr 2/2016, där en sammanställning  av vagnar finns, för att försöka reda ut årtalet - men går bet. Kanske får jag återkomma om jag finner ett svar på årgång.

Tillägg: Har kollat upp att det är en barnvagn tillverkad av BRIO som syns på fotot.

Jag gillar synen av gräset som växer på gårdsplanen, inte alls snaggat som det blir när gräsklippare används - handjagad, motordriven eller robot. Det är säkerligen slaget en gång med lie och en gång till lär det bli innan sommaren är över. På själva körytan är det nerslitet av alla hjul och fötter på människor och djur som trampat ner det. ♥
 

Tapetfynd

En bit av en papperstapet återfanns. Den sattes upp 1956 och sitter på väggarna i sommarstugan under den tapet som jag valde och tapetserade med på 70-talet. Då helt utan tanke på dokumentation hur det såg ut före omtapetsering. Så bra då att en bit 50-talstapet fanns kvar. Diskret kan man kalla färg och mönster.

En masoniteskiva där en dikt ur en tidskrift (antar jag det är) uppklistrad. Runt kanterna klisterremsor av papper avsedda för tätning av innanfönster. Det blev en tavla i sommarstugan på 1950-talet. Återfunnen lite bedagad i ett högskåp.

 

TRYGGASTE VANDRING I VÄRLDEN

Vildbin surrar vid källan och backens ljung
Mor och jag genom hagen med korna. Mor är ung.
Detta är längesedan. Innan din väg blev tung.

O denna tid av ro för mej, oro för mor!
Hagen är Äventyret! Källan är öppen och stor.
Källbusen här i blåsvarta källgapet glor.

Tryggaste vandring i världen, vandring med dig.
Söndagsklänning som lyser på kossornas vattenstig.
Ändå din oro: Pojken. Källan. Gud hjälpe mig!

Hastiga steg! Det är långt till källan ännu.
All din ängslan förgäves. Nog hinner väl du
långt före plasket och vattenspegeln itu!

Tryggaste vandring i världen: En hand som tar
barnets i sin vid en källa, speglande klar,
håller den hårt i sin medan faran är kvar.

Länge vandrar vi vilse i somrarnas brand.
Slutligen når vi källornas brådsvarta rand.
Griper då minnet trofast en trevande hand.

HOLGER WASSTORP

 

Försommar

  

Kattfötter (Antennaria dioica), både vita och rosa, är försvinnande i Guds fria natur. Den växt jag värdesatte högt när jag var liten och plockade dem vid speciella ställen på vägrenen längs gamm´vägen (gamla Kustlandsvägen). Där är de borta sedan länge när inte vägrenarna sköts som när här var levande jordbruk.

Därför har jag i min trädgård, som tillhör min andra bondgård, köpt plantor och planterat ut och gett dem de betingelser de vill ha. De blommar ljuvligt nu. Men någon stor yta blir det inte, här är tung lerjord och kattfötter vill ha lättare jord och torra förhållanden. Vägrenar längs gamla grusvägar är bra för dem.

Där min farmorsmor bodde i Medelpad var en stor del av gårdstunet täckt av en kattfotsmatta. Jag tror den finns kvar, där var sandjord, husen är kvar och allt är sig ganska likt där när jag var där förra året.

Och eken håller på att få blad som nu skiftar i grönt efter att ha varit brungröna (som asparnas löv) i första början av våren. Ett annat härligt sommartecken är att den sista flyttfågeln som brukar anlända hit - tornseglarna - nu är här. De har bon under gårdens många tegeltak.

Kanske har väl ladusvalorna kommit till morfars hus...

En vacker syn

Det är marsvinter på fotot från i år. Det är sol. Det är dagsmeja. Snön smälter bort på grusvägen.

I fonden en ladugård. Den går i vinkel men det syns inte på bilden. Det är en dubbel-ladugård som tillhör två fastigheter. Ladugården är välhållen. Volymen är stor men långt ifrån de ladugårdar/stall som byggs numera för mjölkbesättningar med frigående kossor.

I denna fina ladugård levde den sista avelstjuren som hölls i byn till gagn för småbrukarna och för mjölkkorna. Tjurpengar betalades årligen av byns djurhållare till tjurhållaren fram till 1960 då den verksamheten upphörde i och med att Oskar Jacobsson slutade att hålla tjur. I grannbyn fanns avelstjur kvar längre men snart nog upphörde de flesta småbrukare med djurhållning förutom två bönder som satsade på större enheter och insemination tog över tjurens roll. Numera finns inget jordbruk kvar, än mindre betesdjur/mjölkkor.

När tjurhållningen upphörde kan läsas om HÄR.

En brosch

Det här lilla korset, några få centimeter långt, är ett smycke av enkelt snitt. Jag har det som minne efter farmor men har aldrig burit det själv.

Det hade passat väl som påsksmycke men så blev det inte.

Men när jag nu ser det...
...påminner broschen mig om en händelse i en av grundskolans första klasser. Vår lärarinna var Tora Strömgren som vi hade i årskurserna 1, 2 och 3. Därefter gick hon i pension. Vi hade lektion i kristendomskunskap (man hade det på 60-talet) och när fröken berättat och om något avsnitt ur gamla testamentet, fick vi i uppgift att rita en bild av den ark som stod i templet i Jerusalem.

Förbundsarken, vittnesbördets ark (heb. 'Aron ha-berith) är i de bibliska berättelserna (2 Mos. 25:21, 40:20) en guldbeslagen träkista där de båda lagtavlorna som Mose fått av Gud på berget Sinai förvarades.

Kistans lock ansågs samtidigt vara Guds tron och var smyckad med två gyllene keruber. Arken var det synbara vittnesbördet om Guds närvaro. Sedan den en tid förvarats i Shilo, fördes den av David till Jerusalem. I Salomos tempel fick den sin plats i det allra heligaste,^[1] där den stod till Jerusalems förstörelse år 586 f.Kr. 

Hämtat från wikipedia trots att uppgifterna där inte anses helt trovärdiga då de inte är källkritiskt granskade: https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rbundsarken

Allt eftersom vi var klara skulle vi var och en gå fram till katedern och visa teckningen för fröken. Jag hade ritat en låda med änglakeruber på, vars vingar var gula som guld. Keruberna böjde vingarna mot varandra. På väggen ovanför arken hade jag ritat ett kors. Det var ju kristendomskunskap vi hade :-)

Vad fröken Tora sa om min teckning minns jag inte förutom att hon sa att ett kors hörde inte hemma på teckningen. Arken och templet existerade ju långt innan Jesus föddes och korset blev till symbol för kristendomen först efter hans död.

Jag fick världens insikt. Jag förstod historia, jag förstod tidens gång, jag förstod något av innebörden av källkritiskt tänkande trots att jag var barn. Den där lektionen i kristendomskunskap var något som fick mig att tänka längre än vad jag gjort innan, fick mig att ifrågasätta min kunskap och mitt eget handlande. Gissa om det har varit nyttigt resten av livet...?  Det må vara hur det vill med förbundsarken - teckningsuppgiften gav en stark aha-upplevelse. 

Min teckning finns inte kvar vad jag vet men trots det minns jag situationen så väl. Att få insikt, att få ny och nyttig kunskap. Har du något minne som finns kvar där du insett tidens gång, din egen plats i historien och därmed fått upp ögonen för källkritik?

Påskhälsning

Detta påskkort sändes till min familj 1972. Hemgjort. Ett tidningsurklipp, kanske från Allers veckotidning eller Hemmets Journal, tejpat på kartong. Då med våra namn skrivna med blå kulspetspenna som jag ändrat till det som nu står där. På andra sidan adress och frimärke. 

Jag tyckte personligheterna var kul och sparade kortet in i framtiden och här är det nu.

Åttonde mars

I barndom fanns ingen i närmiljön som var uttalad kvinnosakskvinna/feminist/kvinnorättskämpe/jämlikhetssträvare/rödstrumpa/kvinnokämpe/suffragett/emanciperad kvinna. De vuxna kvinnorna arbetade i hemmet och flera även med jordbruket och hade fullt upp med detta. Några få var yrkesarbetande i kvinnoyrken men någon diskussion/argumentation för kvinnors och flickors jämställdhet minns jag inte.

Inte heller i högstadiet dära Vall´n minns jag något sådant, det var först när jag flyttade till Umeå och gymnasiet som vi tjejer i klassen pratade lite grann om jämställdhet. Då var Grupp 8 samtalsämnet. Men med mina kompisar från byn som också gick på gymnasiet minns jag endast en gång att vi förde det på tal i samband med tankar om framtiden. Det var bara jag som inte såg barn och familjebildning som den absolut viktigaste strävan. Det var först när jag flyttade till Stockholm för utbildning, som jag träffade fler jämlikar för vilka villa, Volvo och vovve inte var primärt - ja, inte det viktigaste alls. Det var befriande.

Det här med avsaknaden av kvinnliga förebilder i den närmaste omgivningen som förkämpar för jämställdhet är en av skillnaderna mellan att växa upp i en by på landsbygden kontra staden. Finns någon sådan förebild idag?

En indiansommar

Det var en sommar på 60-talet. På en berghäll ôppe Degermyra byggde vi kusiner en koja av grenar som täcktes med renlav. Kojan var liten och vi rymdes inte alla i den för då rasade den och allt fick byggas upp igen. Jorå. Men kul hade vi. Det var födelsedagar och namnsdagar för några av oss under sommaren och kusin L. hade fått en indianskrud med fjädrar, så häftig! Jag önskade en likadan till min bemärkelsedag men fick istället en pilbåge och koger (som jag minns det). Gissa om vi lekte indianer där i naturen, vi visste att indianer levde så fast i Amerika.Vi skaffade mat genom att "fiska" i en vattenfylld grop som var kvar efter att området hade använts som sandtäkt då Riks13 anlades i början av 40-talet (men det visste jag inte då). Täkten hade efteråt använt som skrotupplag för gamla avdankade bilar och annat skräp. Vi smög på allt och intet. Vår fantasi var det inget fel på. Här i skogen signalerade vi på indianers sätt, ni vet när man säger "aaaaahhhh" samtidigt som man "slår" med handen lätt på munnen. Men röksignaler lät vi bli.

Det var en riktig indiansommar om man säger så.

Annars var det ännu flera somrar med revolverlekar i och runt omkring vår ladugård. Eller så smög vi alla på varandra och sprutade vatten ur tomma Felix ketchupflaskor på den som upptäcktes i sitt gömställe eller överraskades smygande runt något hörn. Gudars så kul vi hade och vilket tjoande det var. 

Hur som helst är jag inte med på bilderna, kanske fotograferade en vuxen som inbjudits till besök för att se vilken fantastisk skapelse vi ordade om :-)  eller så hade jag börjat använda den gamla lådkameran. Till lådkameran krävdes Ilfordfilm med det större negativformatet. Minns ni lådkameror? Minns ni den där typen av Ilford film? Det där är historia nu :-)

Det gåtfulla folket

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är ett regn och en pöl
Över den pölen går pojkarnas båtar ibland, och dom glider så fint utan köl
Där går en flicka, som samlar på stenar, hon har en miljon
Kungen av träd sitter stilla bland grenar i trädkungens tron
Där går en pojke som skrattar åt snö
Där går en flicka som gjorde en ö av femton kuddar
Där går en pojke och allting blir glass som han snuddar
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket


Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är en äng och en vind
Där finner kanske en pojke ett nytt Samarkand och far bort på en svängande grind
Där går en flicka, som sjunger om kottar själv äger hon två
Där vid ett plank står en pojke och klottrar att jorden är blå
Där går en pojke som blev indian
där går kungen av skugga runt stan och skuggar bovar
Där fann en flicka en festlig grimas som hon provar
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket


Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land
detta land är en gård och ett skjul
Där sker det farliga tågöverfallet ibland vackra kvällar när månen är gul
Där går en pojke och gissar på bilar, själv vinner han jämt
Fåglarnas sånger i olika stilar är magiska skämt
Där blir en värdelös sak till en skatt
Där blir sängar till fartyg en natt och går till månen
Där finns det riken som ingen av oss tar ifrån dem
Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket

Beppe Wolgers 

Adoptivbarn

Från år 1918 infördes en lag så att barn kunde adopteras och få en juridiskt hållbarare situation än som tidigare "fosterbarn" lär jag mig genom Släktband i Sveriges Radio P1 i januari 2021.

I min släkt- och hembygdsforskning har jag mött fosterbarn eller "uppfostringsbån" som man sa och har då undrat över skillnaden mellan fosterbarn och adoptivbarn. Programmet ger en bra förklaring till 1900-talets adoptionslagstiftning och i andra halvan av programmet vi får berättat för oss hur lagstiftningen har förändrats genom åren och vad det innebar för barnet. Till exempel ändrades lagen 1944 så att adoptivföräldrarna kunde upphäva adoptionen om barnet hade en dold sjukdom vid adoptionen och den upptäcktes inom fem år från adoptionstillfället. Det låter inhumant. Det får mig att tänka på dolda fel vid ett husköp.

Åsså minns jag Karl-Lennart på Rundvik. En medelålders lite kraftig man med stultande gång och med ett lite staccatoartat tal. Han brukade hälsa och var jämt glad. Minns att jag satt på pakethållaren bakom mamma när vi en gång mötte honom och jag måste tidigare ha märkt att han var lite annorlunda. Jag frågade vad det var med honom och mammas svar minns jag inte direkt men det hade väl med förstånd/psyke eller något liknande att göra. "Vad är det?" blev förstås min följdfråga. "Han tänker inte som vi" blev svaret och jag nöjde mig med det men naturligtvis funderade jag över hur man då tänker och hur tänker egentligen jag? Det där med mentalt handikapp är inte lätt att förklara för ett barn i förskoleåldern precis.

Karl-Lennart var snäll och gick ärenden åt folk, ibland handlade han på Konsum åt min faster. När jag blev äldre fick jag veta att han var adoptivbarn till ett par på samhället. När de förstod att han alltid skulle ha ett intellekt på ett barns nivå fortsatte de att ge honom kärlek. Om hans intellektuella funktionsnedsättning uppdagades inom de fem stipulerade åren vet jag inte, jag vet inte heller vilket år han adopterades. Karl-Lennart kom att leva sitt liv på Rundvik, han kände alla och alla kände honom. Han hade en kunskap som få slog honom i: han visste vem som hade namnsdag på årets alla dagar. Datum och namn missade han aldrig när han blev tillfrågad.

Efter mina båda föräldrars bortgång har jag hittat brev där det framkommer att en släkting frågat om hennes lille son inte skulle kunna tänkas bli adopterad av mina föräldrar. Det var något nytt för mej. Brevet var skrivet några år innan jag föddes. Något svarsbrev fann jag förstås inte men att det inte blev någon adoption står ju klart. Hur mina föräldrar resonerade känner jag inte till men kanske tyckte de att det var bäst att mamman tog hand om sin son trots sin skilsmässa från maken, barnets far, de bodde trots allt på samma ort och barnet träffade båda. Eller kanske ändrade sig frågeställaren vid närmare eftertanke innan ytterligare diskussion kom igång.

Har man ord på en plats - då minns man den

Allt eftersom förändras landskap och bebyggelse i en pågående process. Den processen kan man påverka, inte bara se på... Här i trakten tycker jag det har går fort. Kommunikationsmönster med vägar, stigar, broar, spångar tappar sin funktion och växer snabbt igen. Dagens skogsbruk förstör oändligt mycket kulturhistoria – i norra Sverige sägs förstörelsen av fornminnen vara allra störst enligt Riksantikvarieämbetet. Och de gamla timmerhusen har i stor mängd redan rivits under 1900-talet.

"Spela roll" brukade vi säga på 70-talet då vi inte brydde oss. Spelar det någon roll att historien försvinner? Man lever väl lika välmående ändå i vårt välfärdssamhälle! Se framåt istället för att grotta ner dig i det som var, låt bli att stoppa "utvecklingen". Allt förändras alltid, samma vatten flyter inte två gånger under samma bro. Vad spelar det för roll att en gammal stig och gamla husgrunder eller spår efter tidigare generationers knog försvinner där skogsmaskinen drar fram? De var ju till ingen nytta! Vad spelar det för roll att ett gammalt hus rivs? Patina är fult och visar på fattigdom anser äldre välfärdsmänniskor. Om vi skakar av oss vår gemensamma historia kan vi starta om på nytt från scratch. Blir vi inte bättre människor om "det gamla" inte tynger ner oss? Låt allt det där falla i glömskans djup.

Vid krigsslut brukar den segrande sidan ge nya namn på platser man intagit för att markera förändringen och för att mentalt slå ned de besegrade ytterligare. Här i landet, här i bygden gör vi det av oss själva utan att reflektera! På andra platser finns hembygdsföreningar eller kulturföreningar som bevakar samhällsförändringar och försöker påverka i den riktning man anser vara minst förstörande, man lägger sig i samhällsutvecklingen. Var finns de som står på kulturens sida här i bygden??? I många fall brukar det vara det bildade kulturbärande skiktet i samhället som står på kulturarvets sida.

 

Hur många vet var de nedanstående platserna i byn finns? De finns omnämnda på gamla kartor från 1796 och 1819 och stavningen är ibland av äldre typ, före senare stavningsreformer:

Knösen

Räfveln

Storgärdan - åker

Storstycke och Radden - åker
Nywärke - åkern

Nysvedjan - åker

Halla - åker

Hjulholmen - åker

Stubbrödningen - åker

Qvarnhusfällan - åker

Wipperfällan - åker

Gammrödningen

Ladusvedjan - åker

Åkersvedjan

Norråkern

Bredlandet - åker

Halldaln - åker

Norråkern

Nyåkern

Stomtegarne

Sundssvedjan - åker

Mjurntegarne? - åker

Lill Aspängsrödningen

Strandrödningen eller Långfällan

Årödningen

Ladu rödningen

Kråkbo

Platserna finns utmärkta på de gamla kartorna men de flesta är sen länge borta på den gällande fastighetskartan. Ett annat syndrom är att man på nutida kartor missförstått betydelsen av den gamla benämningarna och gett platsen ett helt nytt namn. Ett tydligt närliggande exempel är Hemörssundet som blev Himmelsundet.

 

Det jag vet är att när vi tappar namn på platser, är det så mycket lättare att förändra landskapet eftersom namn och benämningar innebär att platsen betyder något för människorna som bor i bygden. Eller betydde något för människorna som bodde i bygden. Att ge barn en kunskap om äldre benämningar är enda sättet att behålla namnen. Det är svårt i glesbygd där få barn växer upp och långt ifrån alla stannar kvar när de blir vuxna.

ETSNING

Tre hässjestänger i snön

och en gärdsgård

Övergivna på ängen

sedan många år

Skuggar i maj

ett flugsnapparbo

Skyler om vintern

skogsmusens hål

Minnet av slåttermaskinen

försvagas

Minnet av hästen

doften av kärnmjölk och hö

Skogen närmar sig

rötan och mörkret

Bild utan namn

svart och vit

Lars Lundkvist

ur ”Äril” 1998

Hur vill vi att man ska minnas oss? Hur för vi det kollektiva minnet vidare till nya generationer? Hur förmedlar vi kunskap om och känsla för det som var? Vi skapar ju som människor och mänsklighet vår egen historia. Har man benämning på en plats då minns man också var den finns, kanske till och med de människor som levde med de där orden...

Dressed for success

Exclusive fashions by Mattel. Book 3.

 

Så mycket det finns att köpa till de där dockorna. Små nuttifnutt-prylar til exempel.

Där är dress-up hattar.

Och där är den i verkligheten - hatten i reklambroschyren för eftermiddagspartyt. Tillhörande ärmlös knälång klänning för eftermiddagsbjudningen finns också. Den här klädseln ingick i köpet när jag köpte Barbiedockan från en klasskamrats lillasyster som ville ha en docka med långt ljust hår och inte en korthårig och ettrigt rödhårig typ.
 

Och här är en salig blandning av köpt konfektion och egna hemmatillverkade kreationer, sydda eller virkade. Två av de välgjorda hemmakreationerna har min kompismamman sytt.

Så roligt det var att göra kläder och leka med den här välsvarvade skapelsen. Så succéartat välanvänd att sminket suddades ut med tiden och huvudet trillade av :-)

Tomten klappar på

Julafton på 1960-talet. Vem i hela fridens dagar stövlade in i masoniteköket? Ja tomten förstås - men lite mer bestämt?

Morfar, pappa med kamera, syrran och jag och kanske någon fler, samlades i köket intill den här kända men okända figuren som bär morfars ylletröja, vadmalsbyxor, luddor och halsdukar knutna som skoband, sälskinnshandskar, rävboa runt halsen, skinnmössa och slutligen en tomtemask.

Tomten delade ut julklapparna ur säcken rätt snabbt om jag minns rätt, att stanna för länge hade rönt vem tomten var. "Vem är det?" viskade pappa till morfar. Ingen visste. Tomten kom direkt från storskogen, ris hade hamnat överst i säcken!

Det roliga med detta är att föräldrarna kommit överens om att mamma skulle ta på sig tomterollen detta år. Långt senare berättade hon att hon gjort tecken att "nu sticker jag och byter om..." till pappa. Det var efter att de varit i ladugården och mjölkat, mockat och gett kossorna lite extra gott eftersom det var julafton. När tomten efter ett tag gör entré genom köksdörren är det INGEN som känner igen henne. INGEN! Inte hennes man, inte hennes far och förstås inte heller vi barn. Jag viskade dock till pappa att tomten var lite lika mamma i glipan vid halsen. Men vi blev lurade hela hopen! Som vi ställde oss vid fönstret för att kolla vart tomten tog vägen i mörkret - bakom lagårdsknuten plumsade hon iväg i snön.

Först nu ser jag att jutesäcken på ryggen bärs med hjälp av mattstickor som jag förmodar pappa tillverkat till mamma som julklapp så hon kunde fortsätta väva trasmattor på den gamla vävstolen som hon var den femte generationen att väva på. På den vävde hon till exempel handdukar, draperier, väggskydd och trasmattor. Jag minns bara de senare och att vi senare kom att väva trasmattor tillsammans på samma varp. Varpen beställdes alltid på hemslöjden dära Vall´n som låg i en vacker byggnad med brutet tak som brann ner för sisådär tio år sedan. Varpens lukt var kärv och god.

Masoniteköket är sig likt. Det här är min jul, mitt liv, mitt hus och mina minnen!

Min första jul

 

Ett barn vid en julgran någon gång på 50-talet. Det är min första julafton som sittande och krypande. Har något nyöppnat och spännande i handen samtidigt som någon påkallar min uppmärksamhet för att få mig att vända mig mot kameran bakom vilken sannolikt pappa befinner sig. Granen är ganska gles, har elektriska julgransljus, färgade glaskulor samt vadd utplacerat som snö på grenarna.

I hela sitt liv kom mamma och pappa att vara oense om julgranarnas utseende. Oftast högg pappa granen men ibland såg de ut julgran på rot tillsammans under höstens barmark. Tyngd av snö är det svårt att göra en bedömning av utseendet. Vår julgran skulle vara gles men med styva grenar, inte slokande, så att stammen kunde ses och även där in mot stammen skulle pynt finnas enligt mamma. Inga disneygranar med ytligt påhäng där inte.

Julgran höggs strax före jul, forslades hem och ställdes i julgransfot under tak inne i lagårdsporten intill hölage´. Där fick den stå och anpassa sig och torka upp sina snöhöljda grenar. Det doftade så gott när man passerade den. Dagen före julafton togs den in, julgransbelysningen fästes så jämnt som möjligt på grenarna och tändes för att se om ljusen var jämnt fördelade. Några justerades och sen var det dags att klä granen.

Många år efter den första julen på fotot, i mina tonår, skulle vi klä granen till jul än en gång. Något hände och vi blev oense mamma och jag. Tonårstjurig var jag, bestämd var hon. Inte möttes de två. Förrän mamma sa att nu tar vi alla glaskulor och lägger dem i en hög i en fin korg på golvet vid granen. Så det blev. Häftigare julgran med enbart julgransbelysning fick man leta efter. Tyckte vi båda två då känslorna svalkat sig. Heltufft blev det när jag tänker tillbaka. En minimalistisk gran - ändå med mycket stämning.

TORVSTRÖ eller RÖTA

Här på gården sa vi röta om torvströ. Rötrômme var det utrymme i ladugårdsporten där torvströet förvarades. Den som levererade balarna med torvströ var Renlund från Lantmännen i Håknäs minns jag. En torvströtbale var försedd med åtta ribbor (en ribba i varje hörn och en mellan dem på var sida) som hölls samman med ståltråd i 3? nivåer runt om. Varifrån Lantmännen, där Renlund arbetade, tog sitt torvströ ifrån vet jag inte.

Torvströfabriken Ryttaren nära Falköping finns idag kvar som arbetslivsmuseum men har ytterst begränsade öppettider. Ryttaren drev torvtäkt från 1906 till 1990-talets slut. Ett besök där är av hög  prioritet för min del.  Torvströfabriken Ryttarens hemsida.

Innan bönderna och småbrukarna köpte balat torvströ tog var och en, tillsammans med sina familjer, upp sitt egen torv ur myrmark i närheten. Efter att det legat och torkat delades torven i mindre delar och man lät därefter torvströet torka under tak. Under länken finns mer skrivet om röta/torv. Även halm kunde användas under koona (kossorna).

*

På laga skifteskartan från 1865 finns en bygemensam torvtäkt markerad liksom alla de andra gemensamma markytorna som lertäkt, sandtäkt, fäbod, torkplats vid myrslåtter, kvarnplatser, två platser för sommarladugårdar, rotetorp för en båtsman...

Det här känner inte alla till, några tror att en markplätt som är gemensam hör till den vars mark ligger alldeles inpå. Så är det inte. Så faller kunskap i glömska om man inte uppdaterar den och uppdatering menar jag ingår i en tänkande människas ansvar att skaffa sig. Byns sandtäkt är dock välkänd och syns på satellitfoto eftersom den exploaterats rejält efter ingången av 2000-talet. Tror ni samfällighetens styrelse själva tar reda på vad som gäller för försäljning ur täkter? Nähä.

Att jag intresserar mig för sådana frågor som till exempel torvströbalar och livet i byn förr beror på att jag inte stannat kvar på gården utan flyttat förhållandevis långt bort, skaffat utbildning och då fått insikt om hur ovanlig min uppväxt varit i förhållande till de allra flesta andra akademiker. Den inställning jag har till den gård och de inventarier jag nu äger hade varit helt annorlunda om jag stannat kvar i bygden, i länet. Gården hade inte haft något större värde för mej i något avseende. Min syster sa inför delningen av arvegodset att "här finns väl ingenting värdefullt!" Det beror alldeles på vad man räknar in i värdet hävdar jag.

Malôppen

 

Alltid när jag ser praktmalvor (Malope trifida) tänker jag på bästa grannen tant Hildur som odlade "malôppen" i kökslandet bakom sonen Svens garage. De hade själva ingen bil, Kalle körde motorcykel. När praktmalvorna blommade kom Hildur alltid över de få metrarna till oss och gav bort en bukett. Därför odlar jag själv ibland, sedan några år tillbaka, de här sommarblommorna i det egna trädgårdslandet. Så fint och prydligt Kalle och Hildur hade på sitt småbruk!

Fartfyllt puzzle

Tre katter år ute på en snabbtur å motorcykel genom ett fagert lantligt landskap med fåglar i luften. Klädsel och fordon är av äldre modell.

 

Pusslet är tillverkat med stora bitar, lätt att lägga för mindre barn. Titta på pusselbiten med den första mc-kattens huvud, hjälm och armar. En enda bit.

Pusselbitarna är av plywood men bottenplattan är gjord av masonit. Denna mångsidiga träfiberskiva som pressats helt utan giftigt lim eller annat ohälsosamt. 

Prydnadsminnen

 

En hylla från 50-talet kommit upp i veckan. Den plockades ner när tapetsering och golvläggning skulle ske i lill-rummet 2017. Två porslinsfiguriner, som i decennier förvarats i olika skåp och skrymslen, placerades där. Så länge...

Bambi - lika ung och söt som på 60-talet.

 

Och detsamma gäller för kissekatten. Hur barnslig får man vara som femtiotalist egentligen? Jag hör ju inte till de pyntades skara.

Träpussel från anno dazumal

Fortfarande dyker det upp bortglömda prylar och minnen. Senast två stycken träpussel för barn. Här är det ena.

Pusslet föreställer en ringdans i månsken med en mänskoflicka, ett troll, två kaniner och en hund.

 Den slippriga Näcken står för musiken, kaveldunen ståtar...

 

...och det gamla visa trädet tittar och lyssnar och vill så gärna dansa med. Jag minns hur jag som barn tyckte att detta träd var mäktigt.  Naturen är förmänskligad! Det låg i den tradition jag hade omkring mig - kristendom sammankopplad med naturmystik i form av t ex vittra och "di sma under jordi". Här i landet har vi varit ett skogs- och naturdyrkande folk där skrock och bibeltroende blandats långt in på 1900-talet. Åtminstone på landsbygder.

Lingonklasar och blåbärsbarn dansar också tillsammans i förgrunden. Undrar just hur många gånger det här pusslet lagts av mej som barn?