TjugondagKnut

Skuggan av ljusbågen visade sig på 50-talstapeten i blek januarisol. Nu är stringbågen undanställd och skuggan puts väck med den. Det är något tryggt och vackert med våra väl avgränsade årstider!

.

.

Snöljus

Vem längtar inte efter en jul med så pass mycket snö att man kan gräva ut gropar för ljuslyktor. Så blev det inte här i år - men väl ett snötäcke var än jag befunnit mig.

Den roligaste julbelysning jag haft utomhus var när en 15 meter lång ljusslang lades i en cirkel på snön och när den tändes smälte snön oändligt sakta och slangen sjönk ner. Så småningom föll mer snö och ljuset blev ganska mystiskt där det kom underifrån snötäcket trots att det var elektriskt.

Nu gör ljusslangen tjänst inomhus bakom och under soffan och ger ett dämpat, skönt ljus som "lyfter" soffan från golvet.
.
.

Vad vackert är

 Dagen efter danföredanföredan-kalaset...

...mötte oss detta i dagsljuset som strömmade in. Det enkla är det vackra!
.
.

Eldningsförbud

Använd elektriskt lyse, inte levande låga. Hör ni det!

 Skylt från en stockholmsk vindstrappa i ett hus byggt 1934, inramad med funktionell rostfri ram.

Just nu läser jag boken på bilden: Ut ur mörkret. Ljusets och belysningens kulturhistoria. Den ger väldigt mycket bra fakta om livet i Sverige före och efter uppfinnandet av elektrisk belysning.

Morfars hus fick sin första elektriska belysning 1924 i form av sex glödlampor med elektricitet levererad av Lögdeå Elektriska Aktiebolag med kraftverk i älven. Glödlamporna var uppsatta både i bostadshuset och i ladugården. Den el som levererades till hushållen, främst till lampor, var av lägre kvalitet än den som vi vant oss vid idag. Strömförsörjningen var ojämn. Mamma har berättat om blinkningar och spänningsfall. Ju närmare kraftverket man bodde, desto jämnare var elleveransen. 1959 lades kraftstationen ned efter att Vattenfall övertagit anläggningen.

Strax före jul samma år, 1924, tändes den första neonskylten utomhus i Sverige - NK-emblemet i röd neon på Nordiska Kompaniets fasad vid Hamngatan i Stockholm.

Detta här med elektrisk belysning var något helt nytt för mina mor- och farföräldrars generation. Det var en verklig revolution. Det är så lätt att glömma bort det med tanke på all ljusnedskräpning som förekommer idag, vi är så översvämmade av ljuspunkter.

Sagolikt dumma
tindrar därnere
lysmaskar och

världsstäder.

Werner Aspenström 1972

Bild från NASA, Defense meteorological satellite program.
Det är vi i västvärlden som gör av med mest energi och exploaterar omgivningen mest.

När jag tänker efter var jag själv har mött verkligt mörker så dyker upplevelser på Österlen, i Istanbul, på italienska landsbygden med stora lantegendomar och i en fäbod i Dalarna upp. Och på gården i Mellansverige kan jag fortfarande se stjärnorna ganska ostört och det uppskattar jag oerhört. Karlavagnen brukar emellanåt vara parkerad ovanför hustaket :-)
.
.

Tänk att ha en ombonad läshörna

Jag minns så väl ett av mina första möten med en kulturmänniska ur en annan socioekonomisk grupp än min familj. En kvinna med många hyllmeter böcker. Det var en av mina kamrater som tog mig med till sin släkting boende i en tätort utanför hemkommunen.

I det hemmet fanns ett vardagsrum med ombonade bokhyllor och en läsfåtölj. Jag tror det var en Lamino med fårskinn samt tillhörande fotpall, klassikern som Yngve Ekström designade 1956. En pläd låg över fåtöljen. Pläden var inte "draperad" för att se chic ut, den gjorde nytta som värmare. Det var så skönt och vackert.

Så hade jag aldrig upplevt bokhyllor hemma. Visst hade vi bokhylla från golv till tak i vardagsrummet, och i den stod inte endast prydnadssaker och porträttfotografier som så ofta hos andra familjer i vår samhällsklass. Nej, här i huset fanns många böcker.

Men hemma hos oss fanns ingen skön fåtölj med nackstöd att krypa upp i där man kunde leva sig in i en annan värld med en bok i famnen alternativt lära sig mer intressanta fakta.  Soffgruppen fick duga och då satt man inte uppkrupen för sig själv, i soffgruppen förväntades man oftast umgås med andra. Tv:n fanns helt utanför gemenskapen i vardagsrummet, i ett annat rum, tack vare min insiktsfulla mor.

Jag behövde mycken egentid och det innebar att jag ofta låg i sängen och läste. Helgmorgnar och veckokvällar utan läxor kunde det bli. På eller under täcket. En läskudde var helt nödvändig att ha.

Det var inte Starlet jag läste.

Jag hade aldrig problem med ljus som tidigare kunskapstörstande människor kunde ha. Elektrisk belysning har funnits under hela min levnad och det var ingen skillnad på stad och landsbygd. Det var inte begränsad tillgång på lampljus som när Ivar Lo-Johansson (1901-1990) beskriver sin ungdom i Analfabeten (1951):

"Om kvälln satt jag i köket bland de andra.
Jag försökte luta på lampskärmen för att få läsljus.
- Varför gör du så? frågade min mor.
- Jag ska läsa.
- Vad ska det tjäna till? (...)
- Det är för att slippa arbeta, sa min bror.
- Jag kan väl få läsa på min fritid?
- Man blir förstörd av läsning, sa min mor.
Hon trodde det på fullt allvar."

.
.

Dagsljus

SÖMNAD, 1924 av Stefan Jonsson (1876-1955). 

Originalet finns på Thielska galleriet, Sthlm.

Ljuset försvinner allt tidigare om kvällarna så här på senhösten. Man vill gärna ta till vara på det sittande med en bok eller sömnad intill ett fönster. När det är för mörkt för arbete eller läsning firar man skymning en stund och låter allt bli lugn och ro. Så gjorde man förr innan elektrisk belysning, radio, telefon, tv och web var uppfunna. Det är bara vi som bor på den lågt stående solens breddgrader som kan göra det - och det kan verkligen rekommenderas.
.
.

Glasklar insikt

Köksgardinerna till 1910-talsköket kan tyckas vara enkla att ordna till men får anstå en tid. De ska se ut så här i första hand - en skir gardinkappa och halvgardiner av bomull är receptet från 1900-talets början. Så somrigt som på bilden blir det när innanfönstren tagits ut.

På äldre foton av huset kan jag se att gardinkappa med halvgardiner fanns här liksom i många andra hushåll av denna kategori och samhällsklass på landsbygden. Ett bomullsband höll halvgardinerna på plats, bandet sviktar litegrann. Bomullsbandet gick inte att hållas lika sträckt som en plastklädd spiral.

Kanske får det möjligen bli rullgardiner också men absolut inga persienner. De hör hemma i en senare tidsepok, i stadens folkhemsbyggen. De finns även här sedan 70-talets början men platsar inte.

 ^  1. Så här klumpiga snickeridetaljer har SP-snickeriers kopplade fönster som sitter i bottenvåningen. Platta och tråkiga spröjsar och en klumpig mittpost. Spröjsarna är turligt nog inte av snäpptyp. Pappa tyckte det var viktigt spröjsar, mamma tyckte det var viktigt att persienner skulle få plats mellan rutorna. Då blev det så här! Som tonåring minns jag diskussionen.

 ^ 2. Jämför med detta sommarfönster. Med de smäckra och profilerade spröjsarna samt profilerad mittpost och bågar, tar sig ljuset in på ett vackert sätt i rummet. Man blir inte lika bländad som med icke-profilerade snickerier som i bild 1. Kontrasterna minskar när ögat tittar mot fönstret om snickerierna är rikt profilerade, det är skönare och lättsammare för ögat. Det är en gammal kunskap.

 ^ 3. På vintertid när innanfönstret sitter i blir det lika fint. Man känner av årstiderna, spröjsarna blir dubbla. Både yttre och inre bågen har profileringar. Avståndet mellan rutorna är 50 mm vilket ger bra u-värde så länge innerfönstret har bra tätning mot rummet.

Sådana här fönster byts fortfarande ut till klumpigare varianter. Material- och byggindustrin lobbar för fönsterbyten, sparade pengar och sparad energi vilket är svårt att räkna hem under de nya dyra fönstrens omloppstid. Inom Västerbottens kulturmiljövård var man mycket tidigt ute med att plädera för att behålla de gamla fönstren.

 ^  Här ett än äldre fönster från ett friluftsmuseum. Se även de vackra gamla ojämna glasrutorna!

***
Detta med byggnadsvård och restaureringar måste få ta sin tid. Det är vägen som är mödan värd sägs det. Det kan alltså tyckas ta oceaner av tid att få till det jag eftersträvar. Fram till dess kan jag njuta av de fina gamla fönstren i mitt permanentboende och fönstren på övervåningen i morfars hus. Samtliga av typen med lösa innerfönster.
.
.

En riktig vinter

Det är finemang att få uppleva en ordentligt vit jul i år i motsats till förra året. Kall snö i drivor är så vilsamt att se på och uppleva. Som barn skapade vi rum i snögrottor och igloos, lycka var när vi tilläts ha tända stearinljus i igloon. På oskrivna snöytor jag gjorde "ritningar" i snön med myrsteg som utvisade var väggar befann sig, sen möblerade jag med soffor, bord och fåtöljer. Snöänglar fortsätter jag att göra ibland.

Den första flingan

väcker barnens skaparlust

Snart föds en ängel

Inomhus sprider vedpannan värme. Jag har laddat med litteratur och tar till vara många tillfällen att läsa. Gärna i sovrummet som nu har flyttats - om än inte till sin slutgiltiga plats. Vintervila med ljusets "stringbåge" som kan vara mitt bästa loppisfynd.

Ha ett Gott Nytt År ni som tittar in här!

.
.

Mormors julstjärna

Triakel med Emma Härdelin har spelat in en av mina favoritsånger så här i juletid. Visan handlar om en tid då en svagt lysande julstjärna syntes långt, före ljusnedskräpningens tid.

Ju mer el vi sparar genom att använda LED-lampor desto fler ljuspunkter kan vi ha. Så resonerar nog många. Mitt ställningstagande för mörker kommer inte att vinna gehör för det verkar så fattigt att resonera som jag gör. Samtidigt minns jag mitt boende på lantegendomar på italienska landsbygden där mörkret blev en exklusiv dragningskraft för mig och andra som ville betala för övernattningar. Ett glas vin i sensommarkvällens mörker med cikadors spel eller en nyårsafton i glada vänners lag med matlagning vid den murade utegrillen är väldigt fina mörkerminnen.

Ljusnedskräpning och mörkerförstörelse.
Jordens timme.

Tillägg: Dagen efter att jag publicerat min bloggpost, alltså på lördagmorgonen den 30/12 är P1:s Naturmorgon tillägnat mörker och ljusnedskräpning. Rubriken är Så påverkas naturen av allt mer ljus. Lyssna gärna så förstår ni att min inställning att älska mörker inte bara är ett hugskott.
.
.

Proletärstjärnan

Adventsstjärnan kom upp denna jul igen. En gång i tiden var Tindra Kristall så vanlig att den kom att kallas proletärstjärnan.

De perforerade hålen var stjärnformade och pappersstjärnan började tillverkas 1941, under brinnande världskrig. Min är en förenklad look-alike-typ med runda hål och stjärnformade tryck. Det är lätt att föreställa sig vilken värme den spred i kyla och mörker. Det här var under den tid då man bara hade en enda julstjärna i hemmet, om någon. Och samma stjärna kom upp igen år efter år.

Så annorlunda än idag då adventsstjärnor byts efter rådande mode och ljusslingor säljs i parti och minut till låga priser.

Under min komet till Betlehemsstjärna har jag arrangerat den gamla julkrubban. De vise männen, stjärntydarna Kasper, Melchior och Balthasar, har inte nått fram ännu, de når stallet med gåvorna guld, rökelse och myrra först på Trettondagen. Så det så.
.
.

Sobert

Dagsljuset. Glasdropparna. Höstfärgerna.

Blomsterkalas

Jag var på ett blomsterkalas härförleden där vi deltagare själva ordnade utsmyckningen. Det bands girlanger, kransar och arrangerades blomsterbuketter och festspiror under en halv dag. På kvällen avslutades det hela med en magisk fest med mycket god mat som den ena inbjudande arrangören tillagat.

Bibelberättelsen om bröllopet i Kana avbildas på väggen bakom högsätet i gästabudssalen där kalaset gick av stapeln.

 

Växtligheten arrangerades och fyllde salen - festspiror, buketter, kransar och girlanger i taket.

Två blomsteruppsättningar placerades i varje fönster, ingen den andra lik.

En paradbukett i hög urna.

Suddigt snabbfoto innan gästabudet började med bord placerade i hästskoform.

Blomsterutsmyckningen förstärkte 1700-talsmåleriet på väggar och i tak. Det var mycket stämningsfullt.

Och när vi var klara med för- och huvudrätterna rullades trasmattorna ihop för dansuppvisning.

Lagom till desserten släcktes all elektriskt belysning för att få till en ännu mer magisk stämning med enbart levande ljus, jättefint! Det var en upplevelse helt i min smak. Utanför föll mörkret, inga bilar så långt ögat kunde nå, vilket jag uppskattade mycket eftersom även det ligger i min filosofi av stämningsskapande. Så´na här upplevelser kan man leva länge på! (Bilderna är bara en blek återgivning av verkligheten som var.)
.
.

Varde ljus

Snygg va...
En kronströmbrytare av vipptyp. Installerad 1950. Den sitter infälld i en vägg klädd med masonite som rollats med ljus målarfärg. En vanlig väggbehandling i kök på den tiden. Rollern var ny som redskap och målningen gick snabbt. Exakt vilken färgtyp som använts vet jag inte men säkerligen inte en traditionell typ utan något nytt som tagits fram under efterkrigstiden.

Den ena vippknappen är till för att tända lysröret i taket, den andra för att tända globen av vitt glas på murstocken/väggen ovanför den elektriska spisen. Fläkt fanns inte utan imkanalen bredvid glasgloben användes för att få ventilation. Så var det då. Så är det fortfarande.
.
.

TakPastill

Jamen, det här är ju bra som det är.

Målat tak på underlag av masonite och därtill en Böhlmarkslampa. Pastillen i taket. En LED-lampa har jag bytt till men i övrigt ändras inte det utmärkta 50-talet!
.
.

"Ny" takkrona

Jodå, det kom upp en taklampa i finrummet. Den ursprungliga glasplafonden är borta sen 70-talet, vart den tog vägen vet jag inte. Jag minns hur den såg ut med grönt och beige etsat glas så jag håller ögonen öppna. Ser jag en likartad slår jag till. Den bör ha varit en 40-talare.

Men den vintagelampa som kom upp är verkligen inte fy skam. En riktigt stilig takarmatur i mässing, svart bakelit och linjeetsade glaskupor med två olika mönster.

 

Den här taklampan fanns i min mans samling men han har ingen aaaaning varifrån den kommer, från farfar, från gammelmoster eller... men glad är jag över den där den sitter nu när den fått en rejäl översyn. Underbart är även att all eldragning på övervåningen byttes helt 2011, allt är jordat.

En av glödlamporna var trasig så den byttes till en LED-lampa. Det enda jag kan säga är att det är svårt att hitta rätt ljusfärg och ljusstyrka att komplettera glödlampor med. Nu håller vi på att byta ut glödisar i många armaturer i huset till LED men det känns otroligt onödigt att byta ut alla i en takkrona man har tänd väldigt sällan. Så det får bli så här så länge. Lamporna är kopplade 3+3, strömbrytaren är av krontyp. Lika förr som sig bör :-) Gissa om jag är nöjd!

.
.

Adventsstjärnor

För många år sedan köpte jag den här adventsstjärnan i orange papper med stansade hål längst ut i spetsarna. Uddarna är sju och den nedersta är längre än de andra, en riktig kometstjärna. Den har legat nerpackad efter köpet.

I år tänkte jag att den skulle passa utmärkt här i huset men fick inte upp den i tid eftersom det saknades sladd med hållare för ljuskällan. Nu har en sådan inhandlats och stjärnan sitter i ett fönster i nedervåningen. Ett annat år hamnar den på övervåningen med sitt 50-tal. Den sanna historien om adventsstjärnan Tindra Kristall kan du läsa HÄR.

Dock fanns ingen elektriskt adventsstjärna här i min barndom. Den elektriska julutsmyckning som fanns långt tillbaks var en Staffansstake i bågform samt julgransbelysning.

Den adventsstjärna som alltid fanns, satt klistrad på köksfönstret, och var klippt ur smörpapper. Den syntes bra mot mörka glasrutan och syntes likaledes bra utifrån mot det upplysta rummet. Den sorten håller än tycker jag och naturligtvis har jag klippt ut en ny.

Favoritköket badar här i lysrörsbelysningen. Jag har förlikat mig med den då den hör  till kulturhistorien för detta funkiskök.

Här nedan klippta pappersstjärnor från tidigare jular:

Mammatomten

 Stjärngossan
Klicka på de svartvita bilderna om du vill läsa mer om händelserna bakom dem.

.
.

De blå ljusstakarna och den röda stjärnduken

Då jag var liten hade vi till Luciakvällen alltid ett kaffebord dukat med en stjärnformad röd duk med en ljusblå blomformad ljusstake i varje udd. I stakarna stod julgransljus som brinner lagom länge för kaffe eller saft med dopp och prat. På bordet var utspritt sockerbitar, pepparkakor och Lussekatter att inmundiga.

Numera finns bara ljusstakarna kvar men jag har klippt till en stjärna i röd filt. Den kom till innan jag studerat de gamla fotografierna och uddarna blev fem istället för sex! Duken under är inte helvit som då. Och jag valde att strössla ur Lindor-kulor eftersom ingen använder sockerbitar till kaffet idag.

Ljusstakarna av ljusblå metall med bronserat handtag och målade blänk kan nog betraktas som en del av mig. Trots att de inte använts på decennier. Så kan det gå. Nu är de välkomna ut i ljuset till julen istället

Föritin då jag var stjärngossa. För övrigt hittade jag det röda sidenbandet som användes till den vita långskjortan nu i december. Varför sparade mamma detta? Var hennes upplevelse av de här luciafirandena lika starkt som mitt? Hon var trots allt ingen samlare.

Åtta jungfrur

Finrummet på övervåningen är återmöblerat. Som det burits möbler här före jul. Tungt var det men nu är möblerna på plats där de ska stå och där de stått en gång i tiden. Soffan har sin sentida skyddstäckning, jag är grymt rädd om möbeltyget som inte går att tvätta. Stolsitsarnas tyg som är detsamma, har jag tagit loss och tvättat tidigare. Snöfilingkudden är förstås på plats också.

En julduk har kommit fram på soffbordet. Broderi-kitet med garn, tyg och mönster kostade en gång 6:75 plus porto och rekvirerades från ICA-kuriren.

När jag går igenom en liten pärm en flikarna Bakning, Matlagning, Blommor och Handarbeten med inklistrade tidningsurklipp, hittar jag namnet på duken. Den heter Åtta jungfrur.

Duken har även broderade stjärnor och pepparkakshjärtan. Den då (1950-talet) "nya julduken kommer från Malmöhus läns hemslöjdsförening. Den är sydd på halvblekt linne med rött Mölnlyckegarn nr 14. Endast korsstygn har använts, och de sys över två trådar i höjd och bredd, det undre stygnet alltid från vänster till höger, det övre tvärtom, så kommer alla stygn att ligg i samma riktning på baksidan." (Snacka om hantverksstolthet!)

"Det är just ett sådant mönster som genom sin tidlöshet aldrig blir omodernt och som passar till julduk att ta fram år efter år."

Sen kommer det: "Särskilt barnen är alltid glada att få plocka fram samma julsaker som de minns från sin tidigaste barndom, det blir liksom större högtid då." Jovisst, jag är dotter till hon som broderade duken.

Ja, jag är oerhört glad över duken och allt annat, en julhelg i 50-talets tecken. Som jag längtat. Utomhus finns inga ljusslingor, bara islyktor och andra lyktor med levande lågor. Mörkret utomhus skingras utan elektricitet som en gång i tiden. Min bästa julklapp var boken "Ut ur mörkret. Ljusets och belysningens kulturhistoria" av Jan Garnert som trycktes i år.

Julrosen med glöd i

Nu är´e jul igen...


Mitt finaste julminne är nog när jag var liten och vaknade på julaftonsmorgon så tidigt att föräldrarna höll på med lagårdsrutinerna.. När jag vaknade låg jag någon minut innan jag fattade att dagen jag längtat så efter var inne. Dofterna fanns där, man tassade upp, och mamma hade städat klart och ordnat det sista långt in på natten. Man steg upp till ett jultrivsamt hem som det doftade jul om. En ny fin trasmatta i blått låg diagonalt över köksgolvet, i taket hängde en lång pappersgirland i grönt, rött, blått och gult. I kökstaket lyste lysrörslampan så trivsamt. Jo faktiskt ;-) I de andra rummen var det mer dämpad belysning. Allt var klart och underbart och barnets förväntningar hade inte enbart med julklappar att göra. Det var en stämning som var så speciell.

När föräldrarna väl kom in var det frukost och sen började den oändligt långa väntan på jultomten. Än en gång mitt på dagen var det lagårdsstök för mammas och pappas del, nu skulle mamma "stell korna" dvs ge dem hö och på julafton fick de också något extra gott. Även djuren skulle känna av att det var jul. Först klockan två var alla omklädda och lutfisken skulle ätas. Den långa som köptes stel och styv på Lögdboa och som lades i lut i kylrummet på Anna-dagen var nu färdig att ätas. Jag tyckte om den där lutfisken som var nog så god som den man nu köper färdiglutad.
Julbrödet som hörde till, det bakar jag än, kalvköttet var saltat och torkat i ugnen  på svag värme och därefter griljerat. Någon julskinka fanns inte på bordet, den kom när jordbruket las ner och kalvkött var svårt att uppbringa. Jag växte upp med en väldigt gammal tradition - julskinkan blev vanlig vid förra sekelskiftet. Men här var det ingen jul utan detta mörka bröd och torkade kalvkött. Traditionen är återupptagen men det var dyra lärpenningar att lära sig salta och torka kalvkött så smaken blev densamma som en gång i tiden. Visst - sylta, aladåb, risgrynsgröt, ris á la Malta, hemgjort godis hörde också till samt torkade fikon, dadlar och olika nötter. Säkert även sill men den minns inte jag för som barn var de ingen läckerhet.

Det jag minns av julaftonen är stämningen av glädje, gemenskap, ett pyntat hem och julmusik. Julklappar förstås men idag minns jag inte dem som viktigast. Tv fanns inte här, den styrde inte familjens liv. Men Nicke Lilltroll fanns där i Grundig-radion.
.
.

Glimrande

Varför ska man åka till Thailand över jul och nyår när det är så trevligt hemma? Jag hör till dem som kan framkalla den förväntansfulla känsla jag hade som barn. Sol, värme och palmer är inget alternativ över julen, nej gärna snö, kyla och granar :-)

Julens glädjespridare kommer att plockas fram och sprida sitt ljus, ljusbågen av stringmodell som kan vara mitt bästa loppisfynd ever.
.
.