Pärlanne

Hur glad blev jag inte då jag fann den här bilden. Det är september månad i början av 50-talet. Två personer står med var sitt pärgräv böjda över potatisfårorna te pärlanne. Det är potatisupptagningstid i byn. Det är pappa och min faster Fanny som arbetar på bilden.

Det som också kan ses är att en lada fortfarande står kvar på en grannes lägda. En av alla dessa lador som fanns men som försvunnit. De båda bostadshusen finns kvar idag men trähuset till vänster har efter att fotot togs klätts med eternitplattor som långt senare målats, ladugården har rivits och ett större garage har byggs istället på ny plats. Och huset till vänster har fått tak av trapetskorrugerad svart plåt.

I samband med att de markbundna tv-sändningarna i höstas krävde en ny televisionsapparat, tvingades vi köpta en ny tv trots att den gamla inte gått sönder. Den situationen gällde många av Sveriges invånare.

Det goda detta medförde var att min man äntligen kom sig för att lämna in sin Philips videobandspelare för lagning - VHS-banden trasslade alltid in sig pga något tekniskt fel. Och en skicklig reparatör ordnade till detta. Så nu kan han (vi) kolla igenom gamla inspelningar och jag hoppas innerligt att han hittar den videofilm från 1996 där vi dokumenterade hur hushållet för sista gången skördade egen potatis i ett  klassiskt stort pärlann´.  Sådana där odlingar som alltid syntes vid varje hemman en gång för inte alltför länge sedan. Det som var en del av min tid som barn eftersom hela familjen hjälptes åt
att sätta, lägga på (kupa) och ta upp pären och sen rulla in dem genom källargluggen ner i pärlådde´na.
Det var tider det! Och tänk att detta framsynt nog finns videofilmat.

Mörkerpromenad

Under några få år på 1980-talet släcktes gatlyktorna här i byn vid midnatt eller var det 01... Vilket som - det passade mej precis de gånger jag var här under vinterhalvåret.

Jag tyckte om att ta nattpromenerader, se stjärnhimlen, vintergatan, ibland månskenet utan några tända  gatlyktor. Det var min egentid. Nu är det länge sedan kommunen sparade på el på detta sätt. När ekonomin för några få år sedan låg 54 miljoner back lanserades ett förslag att släcka vissa gatlyktor i byarna vissa tider men detta möttes av en massiv protest av kommuninvånarna, tyvärr.

Nå, då på 80-talet av njöt jag mörkerpromenaderna (naturligtvis försedd med reflexer) men den som inte tyckte speciellt bra om att jag försköt dygnet var mammamorsan. Jag satt och arbetade eller läste fram tills det var dags att gå ut i natten men hon ville inte att jag skulle ha lampor tända så länge, tända ända tills det var dags att går ut till de släckta gatlyktorna. Som kvällsmänniska var det inget problem för mig att vara vaken länge. Jag var ledig och kunde sova ut morgonen därpå.

Men hon var van vid bonderytmen då man gick upp tidigt och somnade tidigt. När jag ser tillbaka på de åren förstår jag hur oerhört djupt detta präglat henne. Sitta uppe och läsa till sena natten var slöseri med tid. Jo, jag tror faktiskt det var så hon tänkte...

Att ha lampor tända på natten var onormalt, man skulle släcka tidigare än vad jag gjorde, inte vara den siste i byn som släckte ljuset. Hon skämdes ifall andra bybor såg lampor lysa här i huset eftersom hon hade ett annat levnadssätt och minns hur det var när hon var barn. När jag tänker på det nu var det härligt traditionellt. Hon som sett elektriciteten komma till byn och hur sparsamt lampor då användes. De få gånger under året det här gällde, under vintersemestrar några år på 80-talet, tog jag ingen hänsyn till hennes önskemål. Det var två tankesätt och två livsstilar som möttes. Min dygnsrytm i stan tog jag med mig ut på landsbygden. Vi hade våra duster, mor och dotter.

Foto Clint McKoy lånat härifrån

Numera kan jag gå ut på gårdsplanen i Mellansverige och därifrån se stjärnhimlen som ofta bra. Det är bara ibland som skenet från städer gör himlen alltför ljus. Stjärnskådning är trivsamt året om, att se stjärnor tändas och fladdermöss flyga förbi är rofyllt och trivsamt under sensommarkvällar. Ja, det har hänt att norrsken varit synligt därifrån.

Välsignat tillstånd

 Lätt att tycka om. Vinter och snö är ett välsignat tillstånd.

Två äldre ekonomibyggnader - en rökbastu närmast och en hölada lite längre bort. Båda timrade med virke från morfarsfars skog och båda har blivit väl omhändertagna.

Rökbastun genom rimfrostvacker glasruta.

 

En ladugård utan slut uppåt och neråt. Det snöar och den ser ut att ha rasat samman.

 

Med lite förmiddagssol syns konturerna igen.

 

Mitt i allt detta vackervita längtar jag också efter att få vara här under första halvan av juni. Att se hönsbär, skogsstjärnor,  midsommarblomster, ekorrbär, rosling, liljekonvaljer i blom. Det var så länge sedan jag såg hönsbär och skogsstjärnor i mängd. Dom finns där under snötäcket. Och att lite senare finna väldoftande nattviol undrar jag om det inträffar igen. Eller ögonpyrola...

Luciakväll

Vi tar det igen - en stjärngossa sprider ljus på Luciakvällen. Familjen firade Lucia på kvällen. Pappa kom cyklande hem i mörkret i ur och skur från arbetet på sågverket. Först åt vi middag sen stökades det till Luciastämning. På morgonen var det alldeles för ruschigt med kossorna som skulle mjölkas och pappa som lämnade hemmet tidigt.

När vi ätit middag och rusat för luciakaffe var jag stjärngossa, allt annat var otänkbart. Något annat ville jag bestämt inte vara. En enkel strut med påklistrade stjärnor (jag minns dem som blankröda), en stor skjorta (pappas?) med ett brett sidenband runt midjan samt ett stearinljus i handen fullbordade ekiperingen. Det gällde att vara koncentrerad när ljuset brann.

Sen blev det kaffe eller saft/mjölk med dopp för alla tre generationerna i huset och eventuella besökare. Det var kul att hjälpa till med dukningen eftersom lussekatter, pepparkakor och sockerbitar las ut på bordet helt utan inbördes ordning. Luciasånger ljöd från radion eller än säkrare från grammofonen. Hur många år det här gick av stapeln vet jag inte men fotona ovan är från två olika år kan jag se. När skolan började hade jag med all säkerhet slutat vara stjärngossa men Luciakaffefirandet fortsatte länge än och har gett mig glada minnen.

Åker- och betesmark i världen

En av de bloggar jag följer, en statistikblogg från Jordbruksverket, hade i september 2021 ett intressant inlägg. Andelen åkermark och  betesmark i världen presenterades i inlägget.

ÅKER

Klicka HÄR så kan du se andelen land för land om du för pekaren över respektive land.

 

BETE

Klicka HÄR så öppnas en karta där du kan se procentsatserna land för land.

Här kan du läsa inlägget i sin helhet.

När vi exploaterar vår åkermark i Norden blir vi allt mer beroende av import av de grödor, ja av mat som vi äter. Hur ska vi se på det med tanke på ett hållbart samhälle och miljönytta? I Norrland har nerläggning av jordbruk gått snabbare än övriga landet.

Myrslåtter i kustlandet

Här i byn hade man myrslåtter när min mamma var barn och långt innan dess. Då var bruket på upphällningen för snart nog dikades fjärden ut intill vilken man slog våtmarken.

På senare tid har jag läst om myrslåtter på skilda håll, i en skrift från Jordbruksverket, i länsmuseers skrifter och på sociala medier. Så roligt att detta blir tillgängligt för många. Senast beställde jag, som komplettering till de skrifter jag redan har, tre broschyrer från JBV som liten födelsedagspresent till mig själv: Ladornas land, Fäbodskog och fäbodbruk samt Skogsbetesmarker. Jag är ensam i bekantskapskretsen med detta mitt intresse och broschyrerna är verkligt stimulerande.

"Till myrslåtterängar räknas ängar belägna i kärr och mossar. Myrslåtterängar med naturlig vattenföring kallas för kärrängar medan de med reglerad vattenföring antingen är dammängar eller översilade slåttermarker, så kallade silängar.

 

Kärrängar nyttjades förr allmänt i Sverige som slåttermarker. I vissa områden hade de en särskilt stor betydelse. I nordvästra Svealand och Norrlands inland var slåttern av kärrängarna avgörande och man slog ängar som låg långt bort från gården. Däremot slogs inte mossarna i Norrland.

 

Efter kärrängarnas storjhetstid för dryga hundratalet år sedan har många områden torrlagts och odlats upp, övergått till att bli betesmark eller växt igen till sumpskog. Idag finns få hävdade kärrängar kvar."

 Ängar, Jordbruksverket 2012.

"Myrslåttern började med ett slag från myrkant till myrkant. Slaget tillbaks lades mot det första så att en rygg av slagen starr bildades. [Alltså inte som när man slår en äng, där slår man slagen från ett och samma håll. (min anm.)] Då var det lätt för räfsarna att samla höet i torkbredor. På gungflyn bar man trygor på fötterna. Regnade det i bredan kunde höet få vändas åtskilliga gånger innan det var hässjetorrt. Det fick inte bli några surtuppar med mögelhärdar i hässjan. När höet var torrt blev det brått att få det under tak."

Ladornas land i serien Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet är utgiven av Jordbruksverket 1999. Den skriften laddade jag ner utan bilder för många år sedan men nu har jag den alltså sedan i år i pappersformat med foton och illustrationer.

Här får jag också lära mig att till skohö användes främst blåstarr, flaskstarr och norrlandsstarr. 

"Slåttermyrarna låg ofta en dryg väg från gården, varför slåttern och hemtransporten av fodret var ett helt företag. Efter inägoslåttern bar det iväg till myrarna. Starren slogs med lie och hässjades på platsen. Höet förvarades i lador eller hässjor, för att hämtas på vinterföre med häst och långsläde med skrinda."

Ur häftet Rismyrliden. Sevärt i Västerbottens län.

 

 

Småskrifter utgivna av Jordbruksverket. De är mycket bra och informativa. Jag har fått dem gratis på olika kurser jag deltagit i. Det är bara de tre nyförvärven jag köpt via JBV:s hemsida: Ladornas land, Fäbodskog och fäbodbruk samt Skogsbetesmarker. De finns inte med på bilden ovan. Den lilla skriften Ekologi på villatomter och bostadsgårdar är producerad av den kommun där jag nu bor och delades ut gratis för några år sedan. Något att ta efter för Nordmalings kommun?

 

* * * 

 

Torkplatsen för myrslåttern här i byn är fortfarande en byallmänning: "Reveln", som betyder sandbank, sandrev, rev; ås (i en myr). En upphöjd plats nära våtmarken. Det klargjordes av lantmätaren då byns samfällighetsförening bildades 2007. Bildandet kom till efter påtryckning från mig. Det räcker att övergå från delägarförvaltning till samfällighetsförening om enbart en delägare (hemmansägare i vårt fall) kräver det.

Ur min anteckningbok nr 1 från 1990-talets begynnelse: 

Dyscha = stor utbredd låg hög med hö som gjordes på ängsmark och i myrslått.
När man "dro lôpen" innebar det att man drog starr ur vattnet efter att starren mejats ner med lie.

Tidigare användes granbark med insidan nedåt. På den lades starren och det hela drogs upp på land. Vi vet att i byn pågick myrslåtter efter år 1928. Bror Söderström berättade att masonite användes att dra upp starr på/med. Masonitetillverkning i närliggande Rundviksverken kom igång 1928. Alltså har vi ett årtal angivet som visar att myrslåtter fortfarande torde ha pågått in på 30-talet. Betänk att detta inte är Västerbottens inland där myrslåtter pågick länge utan i kustlandet.

Frågan är om det är fler än jag som önskar att vi hemmansägare tar hänsyn till denna del av byns historia när vi beslutar - oftast får vi medlemmar inte vara med att besluta då styrelsen gör det utan att införskaffa medlemmarnas åsikter. Istället för en byålderman, som utsågs före 1973, agerar styrelsen numera som byålderman med starke man som övriga styrelsemedlemmar bejakar. Det blir lätt så då ingen känner till hur en förening ska skötas - att medlemmarna beslutar och styrelsen genomför beslutet. Det är sorgligt och odemokratiskt.

 

På Fäbodmyren fanns uppodlad myrjord. Den har markberetts och fäbodallmänningen kommer att fortsätta att markberedas, allt enligt skogsbruksplanen som endast jag protesterade mot. Som sprungen ur en enkel familj i en by där bildning aldrig stått högt i kurs, träffar jag många som inte präglas av eftertanke då det gäller vår gemensamma kulturhistoria.

Mer om Norrlandsförhållanden att läsa: Myrslåtter - en del av naturahushållningen.

Uppehållstillstånd

 

En bild på rast och vila under slåttannan på 60-talets andra hälft med kaffe, läsk och bullar.

Att lada hö

Hemma sa vi alltid att vi ladade hö när det torkade gräset togs ner från hässjan och föres in i ladugårdsporten och in i hölage´. Och att vi ladade ved när den kapade och kluvna veden kastades in i veaboa.

Här står min morbror på skrindan och lassar av hö som förs in i hölage´ vilket ligger alldeles till höger innanför ladugårdsporten. När några skrindor var ladade brukade vi barn (fem kusiner) hoppa i höet. På så sätt hjälpte vi till att packa ihop det så det rymdes men vi upplevde det som en skojig lek. Till sist nådde höet så högt att vi räckte till takstolens hanbjälke som vi klättrade upp på och ropade, för att få uppmärksamhet:  "Här står självaste kungen och dör" åsså föll vi raklånga ner i det mjuka höet. Allt emellanåt, efter några ladade skrindor, ropade pappa att vi skulle vända oss bort med ansiktena och så slängde han några nävar grovsalt på höet för bevarande (kan jag tro). 

Det hände nu och då att vi tog med sänglakanen och övernattade i det mjuka höet i hölage´.

Kusin Lasse och en hjälpreda som drog skrindan detta år.

* * *

Jag förmodar att andra jordbrukande familjer i byn använde samma vokabulär. Men jag har inte hört det sägas någon annanstans, kanske för att jag efter gymnasiet tyvärr inte befunnit mig ofta i bönders och småbrukares sällskap (men ändå följt utvecklingen).

Men begreppet lada fanns innan lada existerade som byggnad. Att lada innebär då att lägga i hög, att samla förråd, att stapla upp.

Lada har efter hand kommit att förknippas med förråd av hö eller annat kreatursfoder. Men det finns lador även för andra ändamål och förråden måste inte vara hus. Med ordets ursprung kan lada även vara såtar, stackar eller hässjor.

Ett foto från Aspänget på 60-talet. Två kusiner sitter i en ladas öppning. Den här ladan har två öppningar, på ena gaveln som ett kvadratiskt hål en bit upp upp, på andra gaveln med dubbelport ner till mark.

Ladan var av yngre konstruktion och placerad över ett stordike med överfart med trumma på ena långsidan. Ladan revs någon gång på 1980-talet då diket som tvärar över flera fastigheter skulle grävas och fördjupas. Ladan var fin!

På fotot syns även en timrad lada från 1878 längre bort, ner mot bäcken Aspan. Denna timrade lada flyttades 1991 till sommarladugårdens plats vid vår sommarstuga. Mina föräldrar skrev brev till mig i Rom, där jag då bodde, och berättade i ord och bild om sin insats för att rädda denna hölada.

Här på slåtterängarna ute´ Aspänge växte höskallra, slåtterblomma, penninggräs (som vi barn använde som betalning i våran "affär") och kråkklöver. De växterna nu är helt borta ur floran då lägdorna inte brukas längre. Blommorna påminde oss om när marken här var sjöbotten, Aspfjärden. Denna dikades ut i två omgångar, senast på 1920-talet. Allt för att ge skörd några år men snart nog började hemmansägare låta de smala markremsorna slya igen och skoggå eller snabbade på processen genom att plantera gran. 

Det var ett stort grävningsarbete som gjordes till rätt lite nytta och som hade varit bättre om arealen fortfarande varit våtmark. Så ser man åtminstone på det idag. Kanske hade bäckens översvämningar, som nu börjat förekomma relativt frekvent och vattenfyller mångas källare, inte varit lika förödande nu när klimatförändringarnas konsekvenser börjat visa sig längs norrlandskusten.

Läsvärt

 

Har du, som är lycklig och stolt ägare av en eller flera enkla lador, läst denna broschyr? Den behandlar de enkla panelade ladorna, inte timrade dito. Desto viktigare är information om skötsel av de här ladorna som en gång var strösslade över landskapet men många är nu borta för alltid eller på fallrepet. jag har den i min ägo men den finns inte att läsa på nätet så vitt jag känner till.

Och det är inte enbart konstruktionen som sådan som är viktig utan ladorna påverkar landskapets biologiska mångfald. LÄS HÄR om varför lador behövs för det levande landskapet. Det är fin läsning.

Mjölkbord - från nödvändighet till nostalgi

 

 Foto sparat från nätet för längesedan, vet inte varifrån.

Ett mjölkbord/mjölkbrygga då det begav sig och det hade den funktion som var tänkt. Hit fraktades mjölkkrukor av bönderna för att hämtas av mjölkbilen som körde mjölken till mejeriet. Här hos oss var det Börje från Ava som körde mjölken till mejeriet i Levar och konstruktionen där de hämtades och lämnades kallade vi för mjölkstånne (mjölkståndet). Det fanns minst tre stycken i byn. Mjölkbilen i form av en tankbil ersatte mjölkborden här under sent 1970-tal (bör det ha varit). Då lades Levar mejeri ner och mjölken transporterades till Umeå.

Här väntade man även på bussen som körde här föritin. 

Undrar just hur många gånger jag och lekkamraterna suttit överst på mjölkstånne och räknat bilar och noterat länsbokstäver på registreringsskyltarna... Stora genomfartsleden längs Norrlandskusten (dåvarande Riks13) passerade genom byn, två meter från oss barn.

Numera har de där konstruktionerna försvunnit men nytillverkade har uppstått, då för nostalgins skull. De finns i hela landet. Varför de etsat sig in i det kollektiva minnet har jag ingen förklaring till. I vår by revs mjölkbordet som dåvarande hemmansägaren Egon F. år 2000 tog initiativ till, för ett par år sedan. Lämnat som en ruttnande hög bräder.

Mjölkborden kan målas, utsmyckas med blommor och allra helst även en stor mjölkkruka. Inte sällan ser man blommor sticka upp ur halsen på krukan. Jag har svårt för detta romantiserande.

Här en "trolsk" mjölkpall i Västerbotten, en plats för postlådan. Jag lovar, postlådor kommer också att bli nostalgiska föremål!

Och här ett mjölkstånd mitt i brukssamhället Rundvik, en ort där jordbruk och mjölkleveranser till något mejeri inte förekommit. Plats för blommor i kruka och postlåda finnes.

* * *

Torsten Sigfridsson har skrivit Mjölkbordets historia som gavs ut av Kungl. Skogs- och lantbruksakademien 1995. Hans forskning tar upp mjölkbordens syfte, byggnadsteknisk och sociala historia och mjölkbord i andra länder. Vetenskap, inte nostalgi, som står i min bokhylla på kontoret.

Lars Molins kortfilm Midvinterduell från 1983 handlar om ett mjölkbords vara eller inte vara, den lilla människans kamp mot myndigheten. Snart nog ska jag se om den på SVT Play.

Ladornas land

"Skohö var en viktig produkt från myrslogarna. En kär gåva för dem som inte längre själva hade möjlighet att skörda det. Det väl torkade och kammade skohöet flätades konstfullt i stora och väldoftande kransar och dockor. De prydde sin plats på köksväggen. När konstverket öppnats förvarades höet i en stol med särskilt förvaringsutrymme, en hajstol [höstol], som de säger i Burträsk."

Skohö i flätor i Rismyrliden, ett västerbottniskt nybygge från 1825.

"Ladriket är slåttervallarnas och det självväxande vinterfodrets landskap. landet med blommande hackslogar, lummiga lövmarker, soldallrande myrar, älvdoftande raningar och med lavrosor på hässjevirket. Det är ett myller av arter. Blomprakt, en mängd mossor, lavar, svampar, steklar, fjärilar, fåglar och andra djur. Variationen i ladornas landskap består dessutom av människans byggnader och anordningar samt alla de andra spår som odlingen lämnat.

(...) Den [ skriften] handlar om biologisk mångfald och om odlingslandskapets variation. Den vill stämma till eftertanke och väcka frågor."

Denna känslomässiga och vackra text är hämtad ur Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet, utgiven av den statliga myndigheten Jordbruksverket 1999.

De två mest synliga och centralt belägna ladorna i hembyn lever lite farligt. 

Många lador jag minns har rivits eller tillåtits falla omkull i en hög.

Snugge

Så kom jag då till gården Sjöabol i Snugge. Förra gången det begav sig var huset abonnerat av släktföreningen som hade årsmöte. Denna gång var det tvärtom, jag kom jag dit ensam, inga andra besökare var där men väl en guide.

Det hällregnade, det hade åskat. och  jag parkerade bilen nära ladugården med sitt utedass men långt från huset för att inte få med detta anakronistiska fordon på ev. foton. Så fällde jag upp stora franska paraplyet och klev ur för att rusa mot dörren. Där välkomnades jag av en äldre dam som jag fick en dryg timmes guidning tillsammans med. Intressanta berättelser och foton ur Kristina Nilssons liv växte fram.

För det var här i Snugge hon föddes 1843 som det yngsta av sex barn i en bondfamilj. Stenen restes på 100-årsdagen av Kristinas födelse. Som barn hade hon både bra sångröst och var duktig på att spela fiol. Hon sjöng och spelade på marknader nära hemmet. Med hjälp av mecenater fick hon så småningom möjlighet att vidareutbilda sig och det blev inom sång som vi vet.

Kristina Nilsson (1843-1921) glömde aldrig sitt födelsehem Snugge, den 46 hektar stora gård som tillhört moderns familj sedan 1781 och som familjen tvingats lämna under förnedrande former 1848. År 1867 fick Kristina Nilsson (då 24 år gammal) köpa tillbaka Snugge för 4 000 riksdaler riksmynt. Föräldrarna fick flytta tillbaka men båda dog några få år senare. Efter Nilssons död var Snugge i släktens ägo till 1927.

Nilsson var gift två gånger, 1872 med den franske bankiren Auguste Rouzaud (död 1882), och 1887 med den spanske adelsmannen don Angel Ramon Maria Vallejo y Miranda, greve Casa de Miranda (död 1902). Hon titulerades därefter grevinnan de Casa Miranda och delade sin tid mellan bostäderna i Paris, franska Menton och Spanien samt Villa Wik utanför Växjö.

 Uppgifter från Wikipedia

Glad i hågen över att jag äntligen fick möjligheten att se operasångerskan Kristina Nilssons födelsehem på min resa i Götaland fortsatte min färd.

Fäbodkultur som världsarv?

Har ni hört att Sverige för närvarande försöker få med fäbodkulturen på UNESCO:s immateriella världsarvslista.

Jag besökte Jamtlis fäbodbyggnader i Östersund på hemester. Det är en konstruerad museiplats med hitflyttade byggnader. Undrar om man har möjlighet att lyssna till kulning här? Man försöker hålla minnet av en fäbod vid liv så här finns inga rödmyllade byggnader, ingen flaggstång och ett gäng getter håller fäbodplatsen öppen. Men i ärlighetens namn har jag besökt mer genuina fäbodar. Även sådana finns fortfarande i Sverige.

Har ni hört om Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk! På deras hemsida läser jag:

Nu tar FSF upp kampen tillsammans med Norge och påbörjar resan mot att fäbodbruket ska bli ett immateriellt kulturarv på Unescos världsarvslista. Ett förslag är inlämnat till Institutet för språk och folkminnen (Isof) gällande en nominering av nordiskt fäbodbruk till Unescos lista över representativa immateriella kulturarv.

Källa: http://fabod.nu/pa-vag-mot-immateriellt-kulturarv/ 

Tankarna på att nominera det nordiska fäbodväsendet som immateriellt kulturarv har funnits länge i förbundet. Men först år 2021 har resan på allvar kunnat starta. En projektgrupp tillsattes 2020 och har tillsammans arbetat fram ett förslag till Institutet för språk och folkminnen (Isof) gällande en nominering av nordiskt fäbodbruk till UNESCO’s lista över representativa immateriella kulturarv. 

Källan finns här.

I Norge har man kommit så mycket längre med arbetet att dokumentera och bevara sin (fäbod)kultur. Långfil, smör och ostar hör till fäbodkulturens produkter. Det gällde att ta till vara på ko- och getmjölken så den höll sig ätbar länge. Har skrivit lite om en sådan dokumentation här. Kanske kan vi svenskar åka snålskjuts...

Konstverket Nybyggarkvinnan av Anne-Karin Furunes från 2003, finns längs konstvägen Sju älvar mellan Umeå och Borgafjäll. Platsen där verket står är en tidigare fäbodplats vid byn Varpsjö, 32 kilometer väster om Åsele.

Konstnären beskriver:

Som en hyllning till Nybyggarkvinnan och hennes roll och stora betydelse för vår bygd finns en perforerad skulptur placerad på en gammal fäbodplats. Historien talar mycket om männens verk medan kvinnans betydelse för utvecklingen sällan lyfts fram. Den perforerade skulpturen med bilden av en glad, vacker och stolt kvinna skall för alltid bekräfta det som historien inte har lyckats framställa.

Sommarladugårdarna

”Sommarfähus undantages i trenne serskildta ställen nemligen den ena utmed sandtaget å såkallade ”Löthen”, den andra utmed Holmgrens Enkas gård och den tredje vester om Hörnstens bohlstad, de twenne sistnemnde der platserne förr äro belägna.”

De här tre platserna bestämdes som bygemensamma vid laga skiftet här i byn. De var hagmark, inte odlingsbar mark.

 Denna sommarladugård stod på den nordligaste av de tre platserna.

Där fanns sommarladugårdar under den tid då korna varje dag släpptes ut på skogen och betade sommartid, efter att byns fäbod övergetts. Längs skogsbrynet löpte längs hela byn en fastbandhage, en trägärdesgård, som hindrade att kreaturen tog sig in på vall (lägdor) och åkermark där korn eller havre odlades. Jag minns vår egen sommarlagård men har inget rejält foto av den, endast en skymt. men jag minns den väldigt väl och kan rita upp planlösning och fasader ur minnet.

De tre platserna finns markerade på laga skifteskartan men en av platserna där flera sommarladugårdar stod, är friköpt. Det är fritt fram att ta bort resterna/ fragmenten av kulturhistorien, ta bort grundstenarna som fortfarande vid köpet för ett fåtal år sedan fanns kvar. Så kan det mycket väl bli när förståelsen för vår gemensamma kulturhistoria är så utarmad som här i denna by. Här försvinner allt peu om peu. Personligen funderar jag ibland över varför inte hemmansägarna är stolta över sina förfäders id och verk och varför det saknas insikt i vår gemensamma kulturhistoria. Att intresset att bevara är lågt står klart.

Här finns en enkel sommarladugård i Norrbotten beskriven.

*

Portalen "Hålla hus" beskriver sommarladugårdens  funktion. Konstruktionen stämmer inte med  vår sommarladugård som inte var timrad och inte hade gödsellucka:

"På sommaren gick djuren ute på bete. Betesmarkerna kunde vara i anslutning till gården, men de kunde också ligga en god bit bort. I anslutning till betesmarkerna satte man ofta upp en enkel sommarladugård, där korna togs in och mjölkades. Under betesperioden passade man också på att rengöra i den vanliga ladugården. Sommarladugården var vanligtvis en timrad, fyrknutad byggnad med ingång på ena gaveln och en gödsellucka på den andra. Golvet av trä låg direkt på marken och en enkel inredning i trä fanns för kobåsen. De sommarladugårdar som idag finns kvar är oftast i dåligt skick, skadade av markfukt och av de biologiska aktiviteter som frodas där kogödsel samlats. Det är därför värdefullt att rädda de som kan bevaras."

Sommartider

 

En fin midsommarafton med god mat i det gamla uthuset. Evert Taube förstås men en CD med klassisk dragspelsmusik med ett glatt gäng från Nordmaling/Rundvik kom så småningom fram ur gömmorna. Kul.

Bete på fäbodar i Sverige

Nu är det dags att bege sig till fäboden, 15 900 hektar fäbodbete väntar på att bli betat.

„

Så nu är det alltså dags för de 214 jordbrukare som har fäbodbete att flytta till fäboden med djuren. I år är arealen fäbodbete 15 875 hektar vilket alltså innebär ungefär 74 hektar per företag.

Fäbodbruket var viktigt för jordbrukarna i äldre tid och var ett sätt att hitta mer bete till djuren. Numera får jordbrukarna ersättning för att de har djur som betar fäbodbetena. Fäbodbete kan bestå av både både öppna marker och skog som ligger vid en fäbod. Fäboden ska ha funnits sedan länge. Marken ska betas varje år med fritt bete eller bete i storhägn.

Mest fäbodbete i Jämtlands län

Arealen fäbodbete är störst i Jämtlands län med 9 100 hektar. Antalet jordbrukare som har fäbodbete i Jämtlands län är 100 stycken. I Dalarna län är antalet jordbrukare med fäbodbete 83 stycken och deras djur betar 5 300 hektar.

„

Allt detta och lite mer finns att läsa HÄR, en sida jag ofta besöker nu för ti´n. En av de saker jag utläser av diagrammet är att det är i de två län där man är som stoltast över sin kulturella bakgrund, över sin kulturhistoria, som levande fäbodar som mest förekommer. De är en faktiskt turistattraktion. Att fäbodar inte finns i södra Sverige har en historisk förklaring, om de funnits så försvann de mycket långt tillbaka i tiden.

Bete på den fäbod som finns är inget för min hembygd. Ingen byggnad finns kvar i original, det som finns är platsen i skogen där fäboden låg. Den började användas när skogsbilvägen blev klar 1984 och där "röjer man gräs" med grästrimmer och har en flaggstång. Men jag besöker mer än gärna levande fäbodar i andra delar av landet. Att göra en semesterresa i Norge och koncentrera sig på fäbodkulturen som är stark där, är något jag ser fram emot att göra. Hur många gånger har jag inte varit tvungen att stanna bilen i det landet på grund av getter på vägen :-) Norge har både en annan topografi och en annan jordbrukspolitik. Och än fler spännande länder finns att besöka om man som jag är mer intresserad av jordbrukskultur än att ligga på en strand.

En vacker syn

Det är marsvinter på fotot från i år. Det är sol. Det är dagsmeja. Snön smälter bort på grusvägen.

I fonden en ladugård. Den går i vinkel men det syns inte på bilden. Det är en dubbel-ladugård som tillhör två fastigheter. Ladugården är välhållen. Volymen är stor men långt ifrån de ladugårdar/stall som byggs numera för mjölkbesättningar med frigående kossor.

I denna fina ladugård levde den sista avelstjuren som hölls i byn till gagn för småbrukarna och för mjölkkorna. Tjurpengar betalades årligen av byns djurhållare till tjurhållaren fram till 1960 då den verksamheten upphörde i och med att Oskar Jacobsson slutade att hålla tjur. I grannbyn fanns avelstjur kvar längre men snart nog upphörde de flesta småbrukare med djurhållning förutom två bönder som satsade på större enheter och insemination tog över tjurens roll. Numera finns inget jordbruk kvar, än mindre betesdjur/mjölkkor.

När tjurhållningen upphörde kan läsas om HÄR.

Åkerarealen i norra Sverige

Läser på fb-sidan Norrlandsparadoxen ett inlägg av Arne Müller den 12/4 2021.

Bara i Norr- och Västerbotten har åkerarealen minskat med 36500 hektar under de senaste 40 åren. En av slutsatserna i boken "KliMat - på jakt efter den hållbara maten" (kommer från tryckeriet i maj) är att det gäller att det gäller att vända denna utveckling. Varenda hektar jordbruksmark kommer att behövas.

En färsk forskningsrapport i tidskriften Nature Climate Change ger stöd till denna slutsats. Den visar hur klimatförändringarna redan kraftigt minskat produktivitetsökningen i stora delar av världen. Delar av Afrika och Mellanöstern är områden som drabbats särskilt hårt.

 

De delar av världen som knappt påverkats, eller där klimatförändringarna till och med varit gynnsamma, finns långt i norr. För att klara den globala försörjningen av mat i framtiden kommer jordbruksmarken i de nordliga regionerna att bli allt viktigare.

 

Som vi visar i boken finns det också goda naturliga förutsättningar för att bedriva ett jordbruk med små klimatavtryck i norr. En stor källa till utsläpp från jordbruket är läckage av koldioxid från åkermark. De studier som gjorts över lång tid i norra Sverige visar att förutsättningarna för att hålla nere dessa utsläpp är gynnsamma. Det krävs också i allmänhet mindre bekämpningsmedel och gödselmängder när man kommer längre norrut.

 

Kunskapen finns som talar för en kraftfull satsning på att bygga ut jordbruket i Sverige, inte minst i norr. Detta borde vara en viktig del av klimatomställningen. Det som än så länge saknas är tecken på en stark politisk vilja att gå i denna riktning.

Till fb-inlägget finns en artikel samt kartbild över världen och de temperaturförändringar som registrerats.

I artikelns informeras om en  bok som snart kommer ut-  ”KliMat – På jakt efter den hållbara maten” (Ord&visor förlag). Boken är resultatet av att den resa genom Norrbotten, Västerbotten, Österbotten och ryska Karelen som ett grupp svenska och journalister gjorde förra sommaren.  Det låter spännande och intressant - själv har jag glatt mig mycket åt jordbruket i ryska Karelen och den mängd timmerbyggnader, vackra landskap och gamla metoder som fortfarande används "over there" i Karelen. Kanske är jag inte så ensam i mina tankar om miljövänligt och människovänligt jordbruk. Det är till sådana platser/länder jag väljer att åka på semester för att uppleva annat än andra turister.

Totalt i landet fanns förra året 2 600 företag som var specialiserade på mjölkkor läser jag på en blogg från Jordbruksverket. Det är 17 % av de företag som var specialiserade mot lantbruksdjur. Jordbruksföretagen blir färre men större. Den centraliseringen har pågått länge, länge, länge.

Bild härifrån

En önskan, som känns rätt fåfäng, är en snar förändrad inriktning på jordbrukspolitiken. Jag är så "romantisk" att jag även hoppas att kossorna, grisarna och hönsen ska få det bättre än de har idag i djurfabrikerna.

Boken KliMat ser ut att vara ett inlägg i debatten om ett lands egenförsörjning på matproduktion och om globaliseringens verkan.

Drög

"En föregångare till sparkstöttingen var den så kallade drögen. I Nordisk familjebok från 1911 anges den som ganska vanlig i Sverige. Drögen var en ganska kort och bred kälke som var försedd med fyra upprättstående stöd, två korta där fram och två något högre där bak. Den styrande står på ett ben på den ena meden bakom kälken och passagerarna sitter på själva kälken. Den användes i dagligt bruk som lastkälke. Ur detta fordon utvecklades sedan sparkstöttingen." Ovanstående kan läsas här.

 En drög är lättmanövrerad och väldigt användbar på snö. Utmärkt att transportera tunga saker på. Till exempel mjölkkrukor som skulle till mjölkståndet/mjölkbordet för att hämtas av mjölkbilen och köras till mejeriet .

Jag minns den då pensionerade arkitekten som återfann ordet drög efter många långa decennier när han såg äldre foton med allmogens redskap och fordon

Han, en lovprisad, framgångsrik arkitekt med en bakgrund på den mellansvenska landsbygden som han kanske inte ville bli påmind om - kom lite tidigare än övriga i styrelsen till ett styrelsemöte i länets arkitektförening som gick av stapeln på mitt kontor. Där höll jag på att gå igenom svartvita kulturhistoriska fotografier. Han satte sig att beskåda fotona med redskap, föremål och djur som han hade sett i sin barn- och ungdom på hemgården.

Han såg en bild på en drög och drog sig till minnes att detta kallades drög och sa det till mig med häpen förundran. Det var riktigt häftigt att se hur han efter decennier återfann den barndomens glosa han så länge hade förträngt eller inte haft nytta av.

Vid ett senare styrelsemöte nämnde han i förtroende att han skulle flytta och hade frågat de båda sönerna om de ville ha gamla allmogemöbler som funnits i släktens ägo länge. Men nej, de behövde inga fler möbler och allmogemöbler platsade dessutom inte in i deras moderna Stockholmsboenden. Så skingrades släktinventarierna, han var något nedstämd över detta men ett ovanligt skeende är det knappast. Någon antikmarknad skulle inte finnas om inventarier inte släpptes till försäljning. Allmogens föremål blir värdefulla och kan hamna i välbeställda miljöer.

Då kräka jeck på skojjen

Ett får ur Levande landskap - en resa till framtidens jordbruk, Balders förlag 2020. Foto: Mats Ahlberg.

En gång i tiden släpptes kreaturen, kräka (kor, får, getter) ut på skogen, skojjen, under sommaren för att beta. Långt tillbaka fördes de av unga kvinnor från byarna till en fäbod där sådana fanns. Där stannade djur och kvinnor hela sommaren. Varje kväll kom kreaturen hem till fähuset på fäboden. De ville bli mjölkade och blev någon kvar lockades de åter eller letades upp av skötarna. Vilda djur som brunbjörn var en fara för tamboskapen, särskilt nattetid. Fäbodplatsen var en byallmänning.

När fäbodväsendet upphörde hade man här i byn byggt sommarladugårdar i anslutning till skogsbrynet. De låg utanför den inhägnade byn, utanför fastbandhagen, trägärsgården. Sommarladugårdarna låg mestadels på byns allmänningar. Dit flyttade kreaturen under sommaren som hörs på benämningen. Från sommarladugårdarna släpptes boskapen på skogen varje morgon av bondmoran eller en piga efter mjölkningen och kossorna kom tillbaka till kvällsmjölkningen. En av kossorna var ledarko och hade en skälla i en läderrem kring halsen vilken hördes ganska långväga. Kossorna kunde hålla ihop och följa ledarkon och människorna hörde var korna befann sig i den händelse de behövde leta efter dem. Detta levnadssätt upphörde här någon gång vid andra världskriget, före 1900-talets mitt.

HÄR kan man läsa om fäbodar i Västernorrland. Jag önskar att det kommer en avhandling/djupare beskrivning av fäbodväsendet i Västerbotten och även om sommarladugårdarnas period. Om de sistnämnda har jag inte hittat någon akademisk skrift.

En period i livet hade vi getter som höll borta sly och högt gräs. Det var i det andra boendet och en fin tid med långsam lunk att minnas så här i efterhand. Getterna höll sig själva med mat i hagen men att fylla på vatten i vatten sån behövde göras två gånger om dagen. Att ta en sväng till hagen och bryta eller böja ner kvistar med löv för att de skulle få äta var välgörande för människa och djur. Att stressa lät sig inte göras. Getter är de bästa landskapsvårdare och slyröjare som finns om de bara får hållas i rätt omgivning och äta men inhägnad krävs minsann. De vill hoppa och skutta så stenig hagmark med nivåskillnader passar getter väl. Att se skogsbryn där träden är ätna upp till mulbeteshöjd är fantastiskt vackert. Där är naturen (människa, djur och växtlighet) i skön symbios.