Pengar från skyn

Vindkraftsbolaget utlovade att då vindkraftparken var färdigbyggd med 40 kraftverk skulle s.k. bygdemedel komma byarna här omkring till godo. Det är genom dessa pengar vindkraftbolagen påverkar befolkningen att ställa sig positiva till exploateringar och kompensera störningarna som uppstår av industrin.

Som jag förstod det var tanken hemma i byn från början att ”byalaget” (numera bysamfälligheten) skulle sköta hanteringen av medlen. Det vore direkt fel – då kom pengarna tillbaka till den grupp personer som, genom att upplåta mark, orsakade de störningar som bygdemedlen skulle kompensera. Alla övriga boende i byn måste självklart ha inflytande över pengafördelningen och inte bara betraktas som torparna gjorde förr i tiden – alltså finna sig i det hemmansägarna beslutade.

Så småningom talades om en gemensam förening för de fyra byar som skulle erhålla medel. Detta motsatte sig makens människor i min by, La Famiglia. Om det skulle bli en förening skulle min hemby stå sig slätt mot den starkare grannbyn menade man. Familjen har under hela projektets genomförande haft flitig kontakt med vindkraftsbolaget och beslutade med bolaget om att fyra separata föreningar skulle bildas. En idé som väckte förvåning och ilska på andra håll.

Jag var med på ett utlyst vindmöte i byn för att lyssna in. Det kan ha varit 2011. Där låg ett förslag klart där bysamfällighetens ordförande vilken även är La Famiglias högra hand, menade att fördelningen mellan byarna skulle bli som följer:

vår by 30%
grannbyn söderut 30%
grannbyn norrut 20%
berörd by i Västernorrland 20%

Vindkraftverken står på två byars mark och man menade att dessa skulle ha störst utdelning.
Man ansåg sig vara generös och förslaget röstade genom. Det är ju på grund av att markägare i de två byarna upplät sin mark som pengautdelning skulle ske. Dessa markägare har fått sina marker "förstörda" av vindkraftverk och ska givetvis ersättas mera än byar där ingen upplåter mark. Upplåtande markägare är enligt La Famiglia välgörare för oss övriga! (Förmodligen ska vi stå i tacksamhetsskuld!?) Jag minns mycket väl en byastämma ett par år tidigare då markupplåtarna började förklaras som byns hjältar. Den som förde fram den åsikten var politiskt aktiva Fru Famiglia. Sonen Anders Jonsson är den i byn som vunnit mycket på vindkraftsprojektet. Han är centerpartistisk politiker i Nordmalings kommun.

Att fler än fyra byar skulle få del av bygdemedlen var inte att tänka på eftersom de andra inte blir störda menade man.  Då vindkraftbolaget i december 2006 lockade med möjlighet att köpa billig el fanns 11 byar på listan över berörda.

La Famiglia sände bysamfällighetens ordförande som ombud för förhandling med övriga 3 byar. Denne man ställer upp och skyddar därmed la Famiglia från att ta hand om sådant som skulle göra dem impopulära, de kan verka utan att synas. Förslaget gick inte igenom utan fördelningen blev 25 % per by men förhandlingen lär ha varit hård. Sen var det dags för bildande av ekonomiska vindföreningar. I min by delades detta papper ut:

Klicka på formuläret för att läsa.

Intressant att en lång klausul skrivits med tanke på uteslutning av medlem. Det är det enda av innehållet i stadgarna som finns i utskicket och torde därför anses oerhört viktigt. Det vi ser är ett krav på inrättning i ledet som är så typisk i min hemby. Folk fogar sig. Vilka som formulerat stadgar och utskick behöver jag inte säga.

Det ser bra ut med åldersfördelning i styrelsen och två kvinnor tar plats i min bys vindförening (se under funktioner). Två styrelsemedlemmar är markupplåtare till kraftverk. I vindföreningen sitter bysamfällighetens ordförande  E-xon och sekreterare J-son, vilka garanterar La Famiglias fullständiga inflytande i föreningen utan att behöva syns med namn.

Till ordförande i vindföreningen valdes en nyinflyttad man vet jag, jämförelsevis ung. Men någon makt ligger inte hos honom utan hos de ovan nämnda och därmed hos La Famiglia. Som mottagare av föreningspost har angetts E-xon – inte ordföranden.

Varför man som privatperson ska vara medlem är även det oklart i mina ögon enär medel inte ska delas ut till privatpersoner utan till föreningar. Förklaringen jag fick från en bekant i grannbyn var att då får man vara med och rösta om vad pengarna ska gå till.

I grannbyn såg jag i somras ett formulär för ansökan om medel till projekt eller förening. Det fanns synligt på en offentlig plats, möjligt att ta för den som så önskade. I min by är öppenheten inte sådan.
Störst lokal ekonomisk nytta till bygden och dess människor bedöms vara delägande. Ett försök gjordes att förmå människor i bygden att köpa in sig i ett av vindkraftverken på Gabrielsberget. En ekonomisk förening, EWA-1, bildades och hade under en tid en hemsida. Försöket gick i stöpet 2013 efter att det visade sig vara för få som anmälde sitt intresse att köpa andelar.

Jag läser i en skrift utgiven av Energimyndigheten:

”Delägarskap skapar större engagemang och ger människor möjlighet att vara delaktiga både i att producera och konsumera förnybar energi. Ersättning i form av bygdepengar skapar medel för lokala investeringar, dels i förenings- och fritidsverksamhet, men också i åtgärder som kan skapa ny sysselsättning. Detta stärker både människors och bygdens lokala ekonomi och långsiktiga överlevnad.”

Tillåt mig betvivla det i min hembygds fall. Gott samarbete krävs för att stärka människors och en bygds lokala ekonomi och långsiktiga överlevnad.

Istället uppstod osämja om fördelning.

Detta går helt i motsatt riktning till meningen med bygdens intresseförening som bildades i slutet av 1990-talet. Med den inställning som för närvarande finns kommer det knappast att bli något samarbete kring gemensamma bygdeprojekt. Människor som jag trodde var reflekterande, har på allvar menat att medlen skulle göra det möjligt att realisera byggandet av dagis och/eller äldreboende. Inget av detta kommer att ske eftersom så stora ekonomiska favörer inte kommer att delas ut. Medeltilldelning till hemmansägarnas (!) skogsbilväg torde vara mer realistisk.

Många kommuner och kommunala bolag äger och driver vindkraftverk. Ett starkt skäl för kommuner att investera i egen vindkraft är att el till produktionskostnad är billigare än att köpa el till Nordpoolpris. Kommuner kan också hjälpa till med finansieringen av lokalt ägd vindkraft, som ofta är en kritisk fråga för lokala nybildade föreningar att klara på egen hand. En av politikerna i kommunstyrelsen ställde 2003 kravet, då man enades om att ställa sig positiv till projektet, att N-lings kommun skulle se till att på något sätt ta del av elproduktionen. Något sådant har inte skett.

Som jag ser det är vindkraftsprojektet misskött med hänsyn till den lokala nyttan, till att initiera och stödja en positiv utveckling av bygden.

Vilka som har vunnit på projektet? Det finns nog delade meningar om detta. Jag har min.
.
.

Brist och saknad

Här i byn har vi på de senaste 60-70 åren inte haft en byålderman eller ordförande som varit infödd, alltså född och uppväxt i byn. Är det inte märkligt? Troligen gäller det även längre tillbaka men jag har ännu inte undersökt förhållandena då.

1974 avsattes den man som varit byålderman från 1947. Han hade då på flera år inte sammankallat till byastämma och de då yngre ville inte finna sig i att någon helt självsvåldigt bestämde över byns gemensamma ärenden. Att man vågade bryta traditionen var antagligen att lagen om förvaltning av samfälligheter (1973:1150) antogs strax före. Bildandet av en byaförening var dock inte juridiskt bindande (troligtvis beroende på okunskap) utan byn var fortfarande delägarförvaltad och allt vad detta innebär. Detta har för min del varit ett måste att reda ut för mig själv för att förstå det som hänt och händer.

Den "ordförande" som valdes 1974 hade rätt inställning till sin roll. Ordförande Lindgren var omtyckt därför att han såg till byns bästa, inte till sitt eget. Inom styrelsen drev han att "det inte är bra om en enda familj får för stor makt". Styrelsen såg därför till att La Famiglia hölls kort, naturligt hade annars den dåvarande centerpolitikern valts till byordförande efter sin far.

Ordf. Lindgren satt till 1998 då han avgick på egen begäran. Sekreterare och kassör satt kvar. Till ny ordförande valdes den nu sittande, en man, ingift och vars hustru då nyligen övertagit föräldrahemmanet och de bosatte sig i byn. Det är en man som inte förstår sin roll utan sköter föreningen som en enväldig byålderman, nu med La Famiglia i ryggen. Familjen föredrar att agera någorlunda osynligt men med en följsam "högerhand", ett känt manér från storfinansen och storpolitiken.

Detta förhållande är inte populärt men medlemmarna låter det bero och visar möjligen sitt missnöje genom att inte komma till byastämmorna, vilket i sin tur ger familjen än större makt eftersom där enbart finns "trogna" medlemmar som helt röstar till familjens fördel.  

På mitt initiativ bildade byns hemmansägare 2007 en registrerad samfällighetsförening genom Lantmäteriets försorg. Men det har inte förbättrat medlemmarnas ställning, det mesta går på i samma ullstrumpor eftersom ordföranden är densamme. Skillnaden är att alla numera blir kallade till årsmöte och får en dagordning. Innan dess gick allt enligt "hävd och tradition" som fru Famiglia uttryckte sig.

Sekreteraren har suttit sedan 1974 och är numera själv en "propp", kanske utan att inse det. Det har blivit vanligt här i byn att man sitter läääänge. Ett generationsskifte har påbörjats, söner övertar föräldrahemmanen. Det är svårt att finna sjävständiga yngre (då menas 40 år eller äldre) hemmansägare som vill åta sig ett uppdrag. De som ev. ställer upp i någon form är i händerna på La Famiglia där fru Famiglia sitter som sammankallande i valberedningen. Därför är ingen förändring till demokrati att vänta.

Bild härifrån.

Vet ni vad jag tror det beror på att ingen infödd har åtagit sig ordförandeskapet på mer än ett halvt sekel? Det beror på bristande självkänsla bland oss hemmansägare. Faktiskt tror jag det. Vi vill bli ledda av makten oberoende av vart det barkar iväg. Varför har annars ingen född i byn varit byålderman eller ordförande på en mansålder? Det är endast att beklaga. Varför skulle man annars finna sig i att bli förtryckt? För nuvarande situation är dålig för byn på alla sätt. Rädsla skapar ingen gemenskap och det är La Famiglia medvetna om. Rädsla hos andra är ett sätt att behålla makten. Kolla bara på dagens världspolitik!

När jag berättar och diskuterar med mina vänner här söderut om förhållandena i byn säger de ord som "kriminellt", "olagligt" och någon menade att hemmansägarna är "a-politiska människor" och det skulle betyda att dessa "inte vill något". För politik mina vänner, det är att vilja något! Förändra till det bättre!!!

.
.

Äga väg III

Rolf sa på byastämman i maj 2010 ”Jag byggde upp en stuga däruppe (vid Vinsjön, min anm.) 1975, ingen väg gick upp dit, nej det var 1969, och den stugan verkar ha varit en varnagel för många, kanske blev den för fin. Av någon outgrundlig anledning brann den upp för ett par år sen fast den var låst. ”

Låg däri inte en insinuation att vi hemmansägare orsakade branden därför att vi är avundsjuka?! För att hålla oss på mattan? Jag säger inte att det är så men jag funderar över vad som menades. Vägen som gick dit upp fanns men var ej avsedd för motorfordon.

Därpå berättade Rolf hur det gick till då han genom handskakning kommit överens med vissa hemmansägare om att han skulle få ”ta hand om” vägen till Vinsjön. Han avverkade träd för att bredda vägen och gjorde den körbar för motorfordon. Hemmansägarna vars mark vägen går över fick betalt för träden. Cirka 150 meter ny väg byggdes för att nå grannbyns skogsbilväg för att via den ta sig ner till allmän väg. Av de14 hemmansägare han bör ha skakat hand med är 10 döda idag. Totalt finns 40 hemmansägare.

Ett antal handslag och vägen skulle vara hans? Numera har han överlåtit sitt hemman på sonen – vems är då vägen? Av dem som han tog i hand är de flesta avlidna - är det deras efterträdare på hemmanen som är att betrakta som överlåtare? Han har själv överlåtit sitt hemman på sonen. Vem av dem ”äger” Vinsjövägen? Frågan som uppstår är alltså – innebär handslag utan skriftligt kontrakt och utan lantmäteriförrättning att överenskommelsen är giltig. Och evig? Protesterna var många när Rolf annekterade vägen för länge sedan har jag förstått, men det var bara vid köksborden man vågade ha en åsikt i frågan.

Vägen är gemensamägd av samtliga hemmansägare i byn men endast 14 av 40 kontaktades. Det var en fråga för byalaget (som man sa då). Byn var då delägarförvaltad och varje medlem måste godkänna ett beslut för att det skulle vara giltigt. Men det vet och visste man inte om i min by. Jovisst, jag vet att det kan tyckas krångligt men lagstiftningen är utverkad för att rättvisa ska erhållas. Själv tycker jag lagstiftningen är intressant, jag var tvungen att tränga in i den som nybliven hemmansägare för att förstå vad som hänt och vad som gäller.

Rolf har tagit ut avgift då hemmansägarna avverkat sin egen skog och fört ut den via Vinsjövägen. Han har fått ersättning av kommunen då man använt vägen för att placera ut en kalkstation i bäcken. I samband med det bekostade kommunen också en ny bro.

Rolf satte upp en bom för vägen uppe vid bäcken där ”hans” Vinsjöväg begynte. Ingen i byn kunde köra vägen. Så småningom togs den bort. När och varför vet inte jag. Istället sattes en vägbom upp i grannbyn nära allmänna vägen Riks13 där Svartsjövägen börjar, vilket fortfarande innebar att det inte varit möjligt för oss hemmansägare att köra Vinsjövägen med motorfordon.

Första gången jag körde in på Svartsjövägen (grannbyns väg) och därefter vek av på Vinsjövägen var 2005 när vindkraftsprojektet påbörjats och miljödomstolen höll syn på plats. 2002 öppnades vägbommen varaktigt för att vindkraftsprojektörer och vindkraftsbolag skulle kunna röra sig fritt upp till Gabrielsberget.

Klicka för större bild.

Vägar samt plats för bergtäkt markerad vid sjön. Längst ner till höger ligger grannbyn.

Efter Rolfs redogörelse passade han på att i flera minuter skälla ut mej efter noter, jag som vågat ifrågasätta vem som ägde vägen. Därpå läste byns polis och tillika bysamfällighetens ordförande, Erixon, upp en skrivelse. Rolf hade anlitat en advokat då han ville få byborna att tro att Vinsjövägen var hans. Observera att Rolf läste inte upp skrivelsen själv, det är viktigt i sammanhanget, då han förmodligen inte ville inte anses som paragrafryttare och närig. Så här löd skrivelsen som styrelsen stod bakom (5 personer varav Anders Jonsson är en av suppleanterna) och som Erixon läste upp:

”Den nya vägen kan inte betraktas som en samfällighetsväg då den inte sammanfaller i sin hela sin sträckning med den gamla.

Den nya vägen har inte heller bekostats av samfälligheten utan av en privat markägare.

Vidare har underhållet av den nya vägen också bekostats av den som låtit bygga densamma.

Nils Ryrberg”

Ingen medlem i samfällighetsföreningen fick någonsin se skrivelsen, trots begäran om detta. Beslutsunderlag behövs inte, inte heller fanns det med på dagordningen att omröstning skulle ske. Vägen är bruten i samråd (?) och samförstånd med övriga hemmansägare säger ordf. Erixon och menade därefter att vi skulle rösta om vem som äger vägen! Ingen kunde, ville, vågade ifrågasätta Rolf Jonzons utsaga att vägen var hans. Alltså röstade alla utom jag och maken för att vägen var Rolfs. Att rösta om vägägande är inget jag rekommenderar andra föreningar, kontakta Lantmäteriet istället så blir det rätt!

I min hemby tror nog de flesta att det en advokat skriver är sanningen. Advokaten är densamme som betjänat vindkraftsföretaget Svevind och här handlar det om jäv. Några dagar senare förstod jag sammanhanget och det berättar jag snart om i kommande inlägg.

Byastämman avslutades som brukligt med kaffe.
Jag hamnade vid ett bord där hemmansägaren G. ôppe Myra med fru satt. Efter en stunds prat sa jag:
- ”Jag tror hemmansägarna skulle rösta ja till att en bomb släpps över byn om Rolf föreslår detta.”
- ”Jag skulle i alla fall fråga varför!” svarade G.

Nu undrar jag - ska jag bli glad över det svaret? För att åtminstone en reaktion, ett ifrågasättande, skulle bli följden ifall ett vansinnigt förslag kom upp. Eller ska jag bli ledsen för att man troligen skulle rösta ja efter att ha ställt frågan ”varför”, kanske utan att få ett svar. Jag funderar än på det! G. är en person som ställer upp och arbetar politiskt (senast i kyrkovalet). Någon fråga om varför en miljon ton berg skulle sprängas i luften ställde han aldrig när det uppdagades vara planlagt. Och jag hade ingen aning om att så var planerat att ske.
.
.

Muta och munkavle

Minns någon det "erbjudande" som vindkraftsföretaget med hjälp av "byamännen" gick ut med i december 2006? ”Erbjudandet” var menat att motverka att människor, som skulle komma att utsättas för projektets nackdelar, skulle överklaga det tillstånd som Svevind AB fått dem 8 december 2006. Bolaget hade lämnat in en ny tillståndsansökan som då slutligen efter omtagning fått tillstånd godkänt av miljödomstolen.

Jag befann mig många mil från byn eftersom jag inte är åbo och fick höra av andra i Nätverket vad som skedde. Det var uppenbart att erbjudandet kommit hastigt på. Idén lär ha kommit från styrande familjen i byn, La Famiglia, för att bolaget snabbare skulle få igång byggandet av vindkraftverken och därmed skulle markupplåtarna snabbare få ut ekonomisk ersättning för arrendet. Så här var ”erbjudandet” formulerat, oproffsigt och utan företagets logotype:

 Klicka på texten för förstoring.

Till detta bifogades byastyrelsernas följebrev som kan läsas genom att klicka på länken. Jag uppfattar "erbjudandet" som oproffsigt, ingen företagssymbol och allmänt valhänt utformat och formulerat. Jag har endast sett den skannade bilden ovan av brevet.

Direkt efter att erbjudandet hämtats ur postlådan mejlades detta iväg från Östra Nyland till projektledare Kyrk, den som skrivit under "erbjudandet".

 ........................................................................................................................

To: mikael.Kyrk@svevind.se

Sent: Thursday, December 14, 2006 1:41 PM

Subject: Informationsblad 2006 12 14

Hej

Ref. till informationsblad i postlådan idag på morgonen

Har ett antal frågor runt detta:

Vad gäller erbjudandet som skall besvaras senast den 28/12. Det  är en omöjlighet att besvara då det knappast

ger klarhet i vad ni menar.

1)

Skall vi betala en engångssumma på 1000:- för att i" Nylands gruppens" fall få 500 000  kWh /år fördelade på 130 hushåll

=3846kWh/hushåll x ex. 0.40 öre minus minst 30 % skatt =1077:-/ år dessutom skall vi deponera 130 000:- för detta som ett

baskapital som ni skall förvalta.

Det känns som på den tiden brukspatronerna åkte omkring och köpte fastigheter av bönderna för 1 flaska sprit.

För 1000:- får man ju en skaplig wisky.

eller

2)

 Gäller förslaget 3846 kWh/hushåll i andelar som skall fungera som aktieandelar  och ge utdelning utifrån

 hur bra eller dåligt företaget går.

Det är i alla händelser omöjligt att skicka in någon intresseanmälan utifrån den information som är utgiven.

Ser framemot att få en klargörande redogörelse.

MVH

Gerd Edstrand

 ........................................................................................................................



Gerd fick aldrig något svar.

Nätverket för Gabrielsbergets bevarande skrev ett informationsblad och hoppades att ”erbjudandet” skulle genomskådas. Vill påpeka att jag hade helt andra saker för mig än att engagera mig i formuleringarna. Jag firade advent och jul i ett landskap som inte utsätts för vindbaggböleri av denna typ. Sådana här försök att lägga munkavle på människor tror jag inget vindbolag skulle försöka sig på här i regionen.

 Klicka på texten för förstoring.

Sen tog några av Nätverkets medlemmar sin tid i anspråk i julruschen och åkte runt för att lämna bladet i postlådorna. Jag fick ett trevligt mejl som berättade om hur man löst utdelningen.

 Klicka på texten för förstoring.

Den 23 december 2006 kom en påminnelse om "erbjudandet" – en julklapp. Påminnelsen gav ett utseendemässigt något mer professionellt uttryck.  Men hur seriöst tycker ni att ett sådant här "erbjudande" är?  Det är faktiskt inte alla i min hemby som än idag genomskådat det oseriösa i detta. Och kommer antagligen heller aldrig att göra det.

 
Klicka för att förstora.

150 hushåll som anmält intresse – jo vi tackar! Inte tror vi på det, ett alldeles för enkelt sätt att försöka hålla människor i schack.

Den 29 december 2006 var sista datum för överklagande av domen till Miljööverdomstolen, Svea Hovrätt. Samma datum begär Svevind in intresseanmälan för att köpa billig el till 370 hushåll runt Gabrielsberget. Folk begrep vad som var meningen med ”erbjudandet”. Självklart  överklagande vi. Både min man och jag gjorde det samt alla dessa.

Rolf Jonzon här i byn påstod så sent som för ett år sedan att det var jag som var orsaken till att byborna inte fick billig elektricitet allt för att misskreditera mig då jag arbetar emot La Famiglias härskartekniker och obehagliga maktutövande som nu både skapar rädsla och passivitet hos byborna. Ett sådant förhållningssätt är inte bra med tanke på bygdens överlevnad.

Ann-Kristin Ludvigsson

Fantasi, framåtanda, gemenskap, samarbete

Gissa om jag blev glad av att läsa detta här nedanför?! Ska man bo i Norrland kanske det är just i Vuollerim. Jag tar artikeln rakt av från DN Kultur 16 februari 2014.

Foto: Clas Svahn. Ur DN Kultur den 16 februari 2014.

Lappländska Vuollerim nominerad till turistpris

Den 24 april beger sig höjdare inom världens turistindustri till ön Hainan i Kina för årets stora världsturism­kongress som anordnas av organisationen WTTC. Samtidigt ska priser delas ut till dem i världen som har utmärkt sig under året. Bland de nominerade återfinns byalaget ”Lapland Vuollerim welcomes you”.

Det nomineras till priset som årets nytänkare. I Vuollerim får turister äta ”hushopparmiddag” – en middag med lokala delikatesser i olika hus, beroende på om det är förrätt, huvudrätt eller efterrätt – något som juryn uppskattar. Men juryn menar att denna uppfinningsrikedom hos byalaget i Vuollerim bara är en konsekvens av hur det har arbetat sedan starten 2008. De 50 hem som ingår i byalaget skapar hela tiden nya produkter och aktiviteter för att locka besökare till en ”sådan avlägsen plats i svenska Lappland”.

Alla i byalaget är delägare och varje intjänad krona går tillbaka till bygden. Andra aktiviteter de ordnar är midnattsolsdopp i älven, rida i snö, skulptering i is, tolkning efter häst på skidor och insamling av renar. Dessutom arrangerar de Blåljusfestivalen. Byalagets mål är att göra gott för alla och inte bara för Vuollerim. Följaktligen har de nu framtidsplaner på en konferensverksamhet för filantroper och sociala entreprenörer.

De andra nominerade är turist­arrangörer i Indien och Chile.

Helena Sjödin Öberg

***
Första och enda gången hittills som jag besökt Vuollerim var 1992. Då hade det nya arkeologiska museet, ritat av Per Persson och Mats Winsa, fått Träpriset. Detta ville jag absolut se. Museet är uppbyggt kring 6000 år gamla fynd från två stenåldersboplatser som grävts ut vid Älvnäset. De upptäcktes och grävdes ut av arkeologer vid Umeå universitet. Just nu pågår omvandling av museet till ett Arctic Circle Center.

Herreje, vad impad jag blev. Av byggnaden med dess symbolik - ja, och av organisationen att med minibuss ta med besökarna till den ena utgrävningsplatsen två kilometer längre bort med stolphål i sanden. Där fick vi insyn i hur livet under stenåldern av en engagerad guidande arkeolog. Här förstod jag också för första gången i mitt liv konflikten mellan svenskar och samer då en av besökarna frågade vilken av folkgrupperna som var först på plats, till vilket folkslag hörde de som bodde på platsen för 6000 år sedan. Arkeologen var en vis man och gav ett mycket bra svar.

Till den andra boplatsen, med hyddor täckta av älghudar, gick jag ensam över en vacker tallhed och plockades upp lite senare av minibussen.

Efter Vuollerim åkte jag till Jokkmokk (där jag varit förr) för övernattning. Dagen därpå besökte jag Ájtte fjäll-och samemuseum som även det fått en ny byggnad då relativt nyligen som jag hört beskrivas och förklaras på en arkitektträff i Sthlm med de inblandade arkitekterna och detta fick mig intresserad. Till Ájtte borde jag återvända, faktarikt och med vackra föremål och en fin museibyggnad även det.

Sen var det bara att ta tåg och buss tillbaka. Jag hoppade av i Nyåker och återvände till föräldrahemmet för att väva klart väven med trasmattor på vävstolen som  tillverkades för min morfarsmormorsmor.

När jag läser detta att Vuollerims byalag är nominerat till stora turistpriset tänker jag att där verkar det finnas framtidstro. Fantasi. Framåtanda. Samarbete. Gemenskap. Framtiden är vad vi gör den till. Så tänker jag. Och gläds över att Vuollerimborna kan locka människor till sin bygd med ganska enkla arrangemang. Upplevelser utan stora åthävor men förmodligen med snällt omtänksamma värdar. Hushopparmiddagar, midnattsolsdopp, snöritt... Go for it!
.
.

Möte och media

Jag går vidare med en del "highlights" i den vindkraftsprocess som pågått här.

Kommunen hade detaljplanen för vindkraftsområdet utställd den 1-22 december 2003. Detta kände man sig på grund av opinionen tvingad att förlänga två gånger. Utställningstiden förlängdes från den 22 dec 2003 till den 12 feb 2004 och slutligen till den 26 feb 2004. Påtryckningar fanns bland befolkningen att hålla ett informationsmöte om vindkraftsfrågan. Kommunens vindkraftpolicy ställer fler frågor än svar.

Den 20 februari 2004 hölls ett möte i samlingslokalen Oasen dära Vall´n. Jag fick berättat för mig hur det gick till av flera som varit närvarande. Själv befann jag mig miltals därifrån.

Från branschföreningen Svensk Vindenergi poppade vd:n Gunnar Fredriksson upp som icke insatt i projektet men med god lobbyism. I övrigt projektörer och en fristående akustiker.

En sak som togs med en klackspark av vindkraftsföretaget på Oasen-mötet var då en åhörare konstaterade att de 40 kraftverken var placerade på fel berg på det översiktliga fotomontaget från Rödviken, Nordmaling. Samtliga kraftverk hade placerats på Storrisberget, 10 km för långt norrut. Att placera de 40 kraftverken fel kändes för de vars hembygd "drabbas" av projektet som mycket oprofessionellt, en projektör som inte var att lita på. Ett sådant här möte hade inte gått att genomföra på detta vis i huvudstaden.

Klicka för större bild.

Efter detta möte fick jag för första gången höra om den metod som La Famiglia har för att skrämma människor i byn till tystnad. Det gäller unga så väl som äldre. Jag fick ett sms (textmeddelande) av Anna, då 26, där hon kort berättade att R, född -32, hade ringt, vilka frågor han ställt och att samtalet varit mycket obehagligt. Hon avslutade med att skriva "Om han ringer, bit ifrån!"

Genom att skrämma människor i byn, sina grannar, skapar La Famiglia handlingsfrihet till egen absoluta fördel. Det är elakt och inget att ta efter om man söker samarbete och önskar att var människa ska få komma till tals, få säga sin åsikt och i samförstånd komma fram till en kompromiss i frågor som rör samtliga boende och hemmansägare i byn.  Det vill säga demokrati. La Famiglias beteende är inget mindre än diktatoriskt.

Det var också någon gång i den vevan som jag fick höra om ett hur en person hade slutat hälsa på sin kusin. Båda var då ledamöter i byastyrelsen, sekreteraren var för vindkraftsprojektet då han fick ekonomiska fördelar av det hela, kassören var emot med tanke på påverkan på byn. Den som drevs av ekonomiska intressen var den som bröt kontakten och den andre blev med tiden mobbad ut ur styrelsen. Jag skulle vilja påstå att han är byns modigaste och självständigaste man.

Mer att läsa: När vänner blir ovänner.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om ovänskap, släkt, utfrysning, vuxenmobbning, exploatering, vindkraft

Långa transporter

Ett vindkraftverk av vanlig konstruktion har 3 vingar. Av detta kan man räkna ut att 40 vindkraftverk har 120 vingar, så många som numera snurrar på Gabrielsberget. Vingarna är de längsta delarna på ett vindkraftverk vare sig tornen är tillverkade av betong eller stål.
I den sista MKB:n från 2006 skriver Svevind att: I huvudalternativet används Vestas V100 med 100 meters rotordiameter och ca 100 m tornhöjd och 3 MW maxeffekt.
Alternativt skulle större verk kunna användas, exempelvis Enercon E112 med 114 m rotordiameter, 124 m navhöjd och en maxeffekt på 4,5 MW.

I första fallet innebär det en bladlängd om cirka 50 meter och i det andra ungefär 57 meter men de senare kraftverken är avsedda för havsbaserad vindkraft. Transporten sker med den långa vingen i horisontalläge. Det krävs specialfordon. Det innebär att ju planare väg desto bättre.  Branta backar och tvära kurvor försvårar eller omintetgör transporten.

7,5 miljoner kWh/kraftverk avsågs att produceras per år enligt Miljökonsekvensbeskrivning daterade 2006-01-17.

Etthundratjugo kraftverksvingar innebär 120 långa transporter eller 120 transporter av långa tekniska delar. I nätverket insåg vi att Fäbodvägen vore den mest lämpliga för dessa långa transporter då vi på David H:s anmodan och med honom som chaufför körde de tre tänkta tillfartsvägarna i vårt län och en i Västernorrland (ej färgmarkerad på kartan nedan). Allt för att i praktiken se om vi tänkte rätt. Jovisst, Fäbodvägen var bäst anpassad för långa transporter! Möjligtvis behövdes en ”justering” för avfart från Riks13 men det är en enkel match för ett företag som ska bygga 25 km väg på mjuk, vattenhållande myrmark.

Den här vindkraftparken projekterades samtidigt som bygget av Botniabanan påbörjades. På den tiden den största gruppstation/vindkraftpark som planerades i landet. Men som bunden till Norrland hängde inte de stora medierna på, på samma sätt som med Botniabanan och vindkraftsprojekt i mellersta och södra Sverige. Det är samma företag som projekterat både infrastrukturprojektet som vindkraftprojektet. Det som inträffade var att Botniabanan stod klar innan vindkraftparken började byggas. Därmed kunde det innebära problem med den huvudväg som villkorats av miljödomstolen, Stridbäcksvägen, med tillfart från E4. Botniabanans banvall var färdigbyggd och tågen skulle passera Stridbäcksvägen på en viadukt. Viaduktens höjd var begränsande och Stridbäcksvägen går parallellt med banvallen och gör således en 90 graders sväng in under banvallen och direkt därefter har vägen en lång uppförsbacke som börjar under viadukten. Långa transporter, krokiga vägar och branta backar är ingen bra kombination. Ändå hävdade Svevind på förhandlingarna i miljödomstolen att detta inte utgjorde något problem för projektet.

I dom M208-06 stod: (...) "För transporter i samband med anläggning, drift och avveckling av vindkraftparken får endast Stridbäcksvägen användas. Enstaka transporter får dock efter medgivande av tillsynsmyndigheten ske även på andra tillfartsvägar." (...)

Det innebar att de 120 transporterna med de långa vingarna hade företaget helst gjort via en annan väg, en flackare och rakare. Det vill säga ”Fäbodvägen”. Dessa transporter skulle kunna räknas som enstaka med tanke på totala antalet transporter. (Antalet transporter såg företaget till att frisera efter förhandlingen genom beräkningar med lastbilar med släp.)

Det var upplåtandet av Fäbodvägen som man försökte få till stånd genom kontakter i byn, genom La Famiglia med underhuggare. De 17 hemmansägare (14 i min by och 3 i grannbyn) som har kontrakt med Svevind har förbundit sig att arbeta för att företaget ska få rådighet över vägar hemmansägarna ensamma inte rår över. Några försök till detta finns beskrivna HÄR. Personligen tycker jag om när saker kallas vid sitt rätta namn, öppenhet och genomlysning är bättre än att mörka.

De vindkraftverk som kom att uppföras blev tyskproducerade Enercon-82 med

• rotordiameter 82 meter
• tornhöjd 107,1 meter
• totalhöjden 149,38 meter och
• bladlängd 38,8 meter

Allt enligt bygglovets tekniska beskrivning. Bygglov och marklov är undertecknat 2008-07-10 av fastighetsingenjör Arne Nilsson, Nordmalings kommun. Enercon Gmbh är delägare i vindkraftparken.

Parken ska producera 240 miljoner kWh per år enligt skriftlig uppgift från vindkraftsföretaget. Det ger 6  miljoner kWh/kraftverk och år.

Eftertext:
Nilsson är bror till en av markupplåtarna, Gösta F. med ett helt annat efternamn och boende i Vännäs. Nilsson utövade i ett tidigt skede påtryckning på en av de boende i grannbyn Ava genom hembesök då vederbörande hade uttryckt negativ inställning till vindkraftsprojektet.

Arne Nilsson avskedades från sin chefstjänst på kommunen 2009 på grund av en förtroendekris då det uppdagades att han laborerade med tidkort. Han stämplade in sig själv och sin hustru, som också var kommunanställd, men som befann sig hemma vid tidpunkten för händelsen. Enligt min information från två källor oberoende av varandra ska det ha varit satt i system.
.
.

Ordförandeskap

Efter 1940-talets slut har vi här i bysamfälligheten inte haft någon ordförande (eller det som fram till 2007 var detsamma som byålderman) som varit barnfödd här i byn. Det tycker jag säger en hel del om min hemby. Vi infödda hemmansägare måste ha en mycket svag jag-känsla.

Tre ordföranden/byåldermän har suttit under de senaste 64 åren. De har varit män så klart. De har suttit i 27 år, 22 år och den nuvarande i 15 år hittills. Sekreteraren har suttit i 37 år :-D  Att små byar på landsbygden är statiska och förändringsobenägna är känt sedan tidigare :-)

Skogsindustrins samt skogsstyrelsens branschtidskrifter som skogsägare får, tar nu och då upp frågan om hur skogsbruket förändras då utbor som bor i en stad äger skog. Och om utbon dessutom är kvinna.

För mig är det intressant att studera hur jag som utbo tänker i förhållande till åbor. Jag är utbo men har kvar bostadsfastighet med ekonomibyggnader, alltså byggnadsbeståndet. Övriga hemmansägande utbor på långväga avstånd har styckat av och sålt bostadsfastigheten men behållit skogen. Såklart att de inte är intresserade av vad som händer i byn - vilket jag är. Minns mycket väl då bysamfällighetens sekreterare på en stämma sa till mig att jag inte hade rätt att uttrycka någon mening (med tanke på utbo-situationen), haha... Så galet ovederhäftigt, är man medlem i en delägarförvaltning eller samfällighetsförening så har man talerätt. Jodå.

Utopiskt...

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om byastämma, byålderman, samfällighetsförening, ordförande, patriarkaliskt, jag-känsla, självtillit

Fara med osanning

Här i byn är vi hemmansägare delägare i en husbehovstäkt med sand. En husbehovstäkt är inte avsedd att sälja ur, för detta krävs tillstånd. Om detta har vi hemmansägare olika åsikter trots att regler och lagar är tydliga. Ordföranden började med att sälja redan 2008 utan att vi delägare visste något och därmed inte heller fattat något gemensamt beslut. Ordföranden föreslog 2009 att vi ska sälja utanför delägarkretsen. Bert sa då att detta kräver tillstånd från länsstyrelsen men tystades ner och stämman beslutade att försäljning skulle ske framöver.

På byastämman i maj påstod ordföranden mycket tydligt åter igen inför samtliga närvarande att det är helt i sin ordning att fortsätta sälja sand utanför delägargruppen. Att detta är galet visste jag men att säga detta på årsmötet skulle vara som att kasta vatten på en gås. Därför skickade jag en tid efter årsmötet ett mejl till handläggaren på länsstyrelsen som ordföranden sade sig ha varit i telefonkontakt med och av vilken han skulle ha fått beskedet att försäljning är i sin ordning. Svaret blev som följer:

Klicka på bilden för större text.

Varför ljuger ordföranden i samfällighetsföreningen oss alla på årsmötet rakt upp i ansiktet? Vad tjänar han och styrelsen på det? Hela styrelsen är förstås insatt i frågan som beretts och kände till att felaktig info lämnades på stämman.  Redan i maj 2012 ringde ordförande Tomas till länsstyrelsen enligt mejlet och fick besked, alltså för ett år sedan. Varför vill samfällighetsföreningens styrelse föra alla medlemmar bakom ljuset?

Om man ljuger i en fråga som är så oerhört lätt att kontrollera - bara att slänga iväg ett mejl än en gång - i hur många andra frågor ska man inte vilseleda medlemmarna??? Ett kustnära jägarsamhälle där egna lagar upprättas är vad vi lever i här. Tja, he är väl int se falitt, det handlar ju bara om vår egen miljö säger någon. Miljöbrott och jaktbrott tar man lätt på i dessa trakter, kanske ger de till och med "guldstjärnor" till utövarna som i det patriarkala lokalsamhället betraktas som "riktiga karlar", he-man, machomän. Som utbo är det bara att gapa och se på hur det går till här :-O

Då jag ser till vår miljö hävdar styrelsen att jag är ogin. Jag undrar - vem tar miljön, naturen, i försvar? I byns samfällighetsförening är det endast jag och min man, sådana där knasiga typer som inte fattar vad som är bäst för byns befolkning. Ni vet, sådana där miljömuppar som ska hållas kort. Ni skulle se hur det sandtag som blev resultatet av bygget av Riks13 har använts. Skrotupplag till ingens glädje och i samma veva försvann kulturhistoriska lämningar.

I styrelsen sitter även högskoleutbildade. Om det är så att ordföranden för de övriga styrelsemedlemmarna bakom ljuset anser åtminstone jag att det är allvarligt. Men jag anar och tror att nästan alla tycker det är ok, man underordnar sig utan att kontrollera fakta. Alla styrelsemedlemmar får inte ens läsa samtliga inkommande dokument, man kräver inte ens att få göra detta. :-O   Att överlåta åt någon annan att bestämma, bara finna sig, slippa tänka själv, det syndromet visar sig fullt ut. Demokratins fiende nummer ett är underordningen. Så länge man saknar demokrati inskränks frihet och kreativitet. Yes!

Här är sand från vår grop. Försäljning ska fortsätta anser samtliga i styrelsen och de medlemmar som bevistade årsmötet 2013. Ett beslut från 2009 innebär att 100 kubikmeter per person kan säljas till priset av 35 kr/kbm.
Passa på att fynda!

Till saken hör att ordförandens son Robert E. utbildat sig till miljöinspektör och arbetar sedan några år på länsstyrelsens miljöenhet och är kollega till den man som handlägger "vårt" ärende som också är den man som 2009 polisanmälde vår bysamfällighet för detta med att vi säljer ur vår husbehovstäkt utan tillstånd.

Fadern måste tycka att sonen Robert har en fullkomligt onödig utbildning och en tjänst vars innehavare man inte behöver bry sig om eller ta på allvar. Modern röstar med fadern på årsmötena. Jodå! Det är ett intressant fenomen som ger mycket märkliga signaler.

Styrelsen tackades med idel lovord samt var sin blomsterbukett innan stämman avslutades. Så går det till i syndikat. Någon förändring är inte att vänta på grund av en maktstruktur som finns.

Edit: Sedan  2014 har Robert övertagit hemmanet. Det blir intressant att se om han vågar gå emot sin far i frågan om försäljning ur husbehovstäkten.

Jaha, det börjar bli ganska många inlägg som syftar på nutiden i byn. Här är några: ett, två, tre.
.
Tomas Erixon, pensionerad polis i Nordmalings kommun.
Kanske har även andra bloggare åsikter om miljölagen, miljöbrott, miljöinspektör, egna lagar, egen policy, länsstyrelsen, , husbehovstäkt, grusgrop

Syneprotokoll från 1887 för båtsmanstorpet i rote 163

För båtsmanstorpet Brömstergärdet upprättades ett syneprotokoll den 1 november 1887 av kronolänsman N. Häggström, Levar.

Där kan man utläsa att:

Mangårdsbyggnaden var uppförd 1886 som en rödmålad liggtimrad byggnad med utknutar på en 30 cm hög stengrund, taket var täckt med stickspån. Husets utvändiga mått var 7,25 meter lång och 4,90 meter bred, knutarna ej inräknade. Långväggarnas höjd var 3, 25 meter till takfoten.

Planlösningen var en enkelstuga, det vill säga byggnaden bestod av en stuga/storkök, kammare och förstuga/farstu. Stugan/storköket var 4,9 x 4,9 meter med 3 meters takhöjd och fönster åt tre väderstreck. Kammaren hade måtten 2,35 x 3 meter, farstun var 2,35 x 1,8 meter med takhöjden 3 meter. Kammaren nådde man från stugan/storköket. På vinden fanns på södra gaveln ett fönster och ett golv var inlagt. (Rummet användes för förvaring eller sommarboende, ett vanligt sätt att leva föritin.)

Huset hade en timrad källare under stugan/storköket. Jag tolkar det som att den nåddes från en lucka i köksgolvet, vilket var vanligt här. Trägolvet var drygt 60 mm tjockt och det spontade innertaket var 25 millimeter. Golvsocklar och taklister fanns.

Fönsterkarmar, bågar och foder var målade med linoljefärg. En fönsterluft i storköket var öppningsbar. De invändiga dörrarna var panelade på båda sidorna men endast sidan mot storköket var målad (med linoljefärg). Spiskåpan ovanför den öppna härden och bakugnen hade två spjäll och träsockeln till den öppna härden var målad med linoljefärg.

De brister som enligt syneprotokollet skulle åtgärdas av hemmansägarna som kontrakterat rotesoldat Carl (Wänström) Brömster var följande:

• Stugan skulle drevas/tätas bättre – både till väggarna och dörröppningarna – material och arbete beräknades kosta 4 kronor.
• Kammaren hade ett fönster och som anmärkts dörr till stugan/storköket. Den var försedd med golv och tak som stugan/storköket. Något annat att anmärka fanns inte, än att kammardörren liksom dörrfodren skulle målas med linoljefärg, beräknad kostnad 25 öre.
• Dörr och foder från farstun mot stuga/storkök skulle målas till beräknad kostnad av 25 öre.
• På husets utsida saknades vattbräder över fönstren och skulle uppsättas till en kostnad av 75 öre.

Ekonomibyggnaden bestod av lada och fähus med en genomkörningsport mellan. I vinkel till ekonomibyggnaden stod en kornhässja, storhässja. Till gården hörde en brunn.

Om dessa små brister avhjälptes inom 14 dagar för den beräknade kostnaden 5 kronor 25 öre samt för ekonomibyggnaden 1 krona 50 öre, ansågs att byggnaden, som var ny och utvändigt rödmålad, vara i sådant skick att båtsman Brömster kunde tillträda rotetorpet och framdeles underhålla det.

Så här bör torpet ha tett sig, ingen ovanlig syn på den tiden här i landet. Ser ut som båtmanstorpet i grannbyn som finns på foto från 1960-talet.

Klicka på dokumentet så öppnar det sig som en pdf med samtliga sidor.

Med möjlighet att förstora ytterligare.

Nöjsam läsning!

Detta syneprotokoll samt flera dokument kopierade jag ur byakistan som då nyligen kommit till rätta, efter att jag och bygdegårdsföreningens (kallat hembygdsföreningen) dåvarande ordförande, tillika hemmansägare, gått igenom densamma år 2007 enligt beslut på en bystämma. Dokumenten som rör byns historia är vår gemensamma egendom och borde naturligtvis göras tillgängliga. Men byastyrelsen valde, på bygdegårdsföreningens ordförandes inrådan, att lägga dokumentkopiorna otillgängliga för alla uppe på bygdegårdens vind. Haha, kanske man är rädd att för mycket kännedom om hembygden gör invånarna oregerliga och ifrågasättande!???  De som idag karaktäriseras av ordföranden som tysta och inget säger i förrän hemma vid matbordet. Kännedom om den egna kulturen kan ju ge människor en välbehövlig identitet och tillit till sig själva ;-)  Vad händer då...    Nå - här på bloggen är dokumentet tillgängligt för alla i hela världen  :-)

Tillägg1:

När jag omvandlat måtten från fot till metersystemet här ovan har jag räknat med att 1 fot = 29,69 meter som var det fotmått som användes till 1889 då metersystemet infördes. Jag utgår då från Albert W. Carlssons Med mått mätt. Svenska och utländska mått genom tiderna, LTs förlag 1989. Även wikipedia anger detta svenska fotmått. (Det är viktigt att veta att det medeltida fotmåttet var eljest, därmed även alnmåttet, om man nu arbetar med ännu äldre dokument.)

Tillägg 2:
Som anekdot kan jag berätta att jag och min man skulle tillsammans med rågrannarna gå upp rået på en äga för ett par år sedan. Rågrannarna sa sig ha en karta som de skulle ta med, vi tog en lasermätare. Så begav vi oss alla. Hittade inte det ena röset vid ändpunkten, kartan fiskades upp ur bakfickan. Måttet angavs, vi mätte med vår lasermätare. Ändå hittade vi inte röset. Det visade sig då jag fick se kartkopian, att den var från tidigt 1900-tal och måtten angivna i alnar. Lantmätaren valde det gamla systemet istället för metersystemet som införts långt tidigare. Då gäller det att idag hålla tungan rätt i munnen för att få till rätta avståndet/placeringen :-)
En stor eloge till våra rågrannar som ville att vi skulle gå upp rågången tillsammans, precis som det rekommenderas ska gå till. Minst lika ofta görs detta här i byn utan denna mycket artiga och belevade kontakt har vi förstått.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om syneprotokoll, 1887, rotetorp, båtsmanstorp, historiska dokument, bytillhörighet, fot, aln, rågång, röse, Carl Wänström Brömster, båtsman

Moralfilosofi

Alexandriakvartetten av Lawrence Durrell (utgivna 1957-1960) är en romansvit där perspektiven förskjuts och allt inte är som man trodde det vara då man läst alla fyra böcker. Den har getts ut på svenska i ett band och den läste jag för eoner av tid sedan. Just denna svit får jag i tankarna då jag begrundar vår förening. Läs Alexandriakvartetten!

Okej, då vi vrider det hela ett varv till.

Med på årsmötet var "kungen av Grundby", Grundby heter vårt område. Det var han som en gång i tiden lät stycka av sin fastighet och bilda 40 fastigheter. Han bor själv i ett av husen med sin familj och betraktas som HSB, han som bestämmer. Vi förstår att det var hans tankeverksamhet som låg bakom det sätt som beslutet togs. Eftersom han vet att jag och min man gärna ser till rättvisan inom föreningen och föreningspraxis för demokratins skull, förstod han att vi skulle reservera oss mot det sätt som beslutet om markförsäljning gick till. Det ingick i hans plan för att på så sätt slå in en kil mellan oss och vår granne.

Några i föreningen hyr ut sina hus och har bosatt sig i sina fritidshus i fjällen eller vid havet. Av hävd läser ingen medlem protokollen, så hur medlemmar som inte varit med på årsmötet får veta vilka beslut som tagits, vet vi inte. Husägarna i vårt område är rätt okunniga i föreningsliv eller är rädda att säga emot. Alla vet att "kungen" har en tung hand över allt som beslutas i vår lilla samfällighet och vem vågar ifrågasätta sakernas tillstånd? Styrelsen är helt i hans händer som ni förstår så behöver "kungen" inte ta till orda på mötena. Att styra utan att det syns fungerar utmärkt i vår lilla förening.

Le Silence, skulptur av Auguste Preault ( 1842-1843).

Kanske en inspelning från mötet vore på sin plats här?

Att endast och alltid underordna sig, att tillåta någon annan fattar beslut åt mig, är ingen bra strategi. Underordnar sig alla en ledare försvinner ganska snart demokratin och enväldet ges lätt tillåtelse att börja gro genom att jag gör som jag blir tillsagd, att någon annan tänker ut vad jag ska tycka. Då det gått tillräckligt länge får ingen inte ha en egen åsikt - ett hopplöst läge. I sådana miljöer frodas lätt mången slags fientlighet kan vi lära oss både av historien och nutid. Ett lågt röstdeltagande (av röstberättigade) är ett tecken på att demokratin inte fungerar. Därför vill vår regering, våra politiker, att vi medborgare ska rösta, för att få statistik på att landet fungerar som en demokrati. Klart som korvspad!

Boken ovan, Samfälligheter från BLinfo, är faktiskt lättläst och bra om hur samfälligheter sköts på bästa och lagenliga sätt.

(Jag har endast funnit två trovärdiga böcker i ämnet samfällighetsföreningar. Den andra är Samfälligheter. Handbok för samfällighetsföreningar av T. Österberg, Norstedts Juridik. Den senare är svårläst då man måste vara kunnig i juridiska termer och väl insatt i ämnet för att förstå innehållet.)

.

.

.
.

Vad är moral?

I mellansverige bor vi i ett gruppbebyggt område med 40 bostadshus. Husen står i en öppen oval med kontakt med skog bakom. Inne i ovalen finns en allmänning, en gemensam yta för oss boende där vi vårstädar ytan, firar midsommar, har picknick familjerna emellan, grillar under sommarkvällar. På vintern är den samfällda marken en stor snötäckt yta som alla barnen lekte och stojade, åkte skidor och pulka på nerför slänten. På en väl avgränsad del av samfälligheten finns en lekplats med gamla redskap som inte längre används då barnen flugit ut och alla vi boende är medelålders. Lekplatsen avgränsas från den stora härliga ytan av en grusad gångväg som leder från samfälligheten till skogen. I samfälligheten ingår också båtplatser till samtliga. Sjön dyker upp efter en promenad genom den nämnda skogen.

Inför samfällighetens årsmöte nyligen fick vi kallelse där det som en av punkterna stod: "Om försäljning av gemensam mark. En av medlemmarna vill köpa loss en del av allmänningen i anslutning till sitt hus". Något sådant har inte inträffat tidigare i samfällighetens historia så vi förväntade oss att få en redogörelse av styrelsen för vilken yta det gällde, ytans storlek och förslag till försäljningspris.

Vi kom till årsmötet tillsammans med 15 andra röstberättigade samt ett antal människor som inte bor i området med de 40 villorna. När vi kommer till punkten om försäljning säger ordföranden några ord och så förklarar den av oss boende, vår granne, som vill köpa mark att det är den oanvända lekplatsen det gäller, talar om hur stor ytan är och vad fastighetsmäklaren värderat marken till. Ingen av oss medlemmar eller styrelsen har sett fastighetsmäklarens kartskiss och uträkning. Därefter frågar ordföranden om vi föreningsmedlemmar kan besluta att sälja ytan. De enda som hörs säger ja, ingen hinner säga något annat, klubban faller. Beslutet är taget. Jag säger att för att vara demokratiskt och rätt genomfört måste uppgifterna finnas med i kallelsen så vi grannar har möjlighet att tänka igenom förslaget, ta ställning till  kostnad mm före årsmötet. I en kallelse ska styrelsen ha berett frågan och skickat ut sitt förslag via kallelsen. Därefter ska mötet besluta och styrelsen genomföra beslutet. Att fatta beslut i ekonomiska frågor är inte tillåtet om samfällighetens medlemmar inte fått möjlighet att sätta sig in i förslaget. Men att 25 fastighetsägare inte vet att beslut skulle tas och heller inte var med och sa sitt, anses av styrelsen inte förhindra att detta beslut gäller.

Nå, ordföranden säger att beslutet är taget och kan inte dras tillbaka. Grannen som vill köpa säger att vi väntar till nästa år så alla kan få se och ta ställning till det förslag som fastighetsmäklaren tagit fram, att det då kan bifogas kallelse och dagordning.

Nej, beslutet är taget hävdar ordföranden och kan inte återkallas. Han säger också att nästa år får vi medlemmar utredningen i efterhand. Att många som inte bor i området var med på årsmötet och röstade är det ingen som påtalar. Detta var en av de sämsta kupperna jag och min man varit med om. Det luktar fuffens. Det var inte ens ett försök att sköta det snyggt.

Bilder från nätet.

Så kan en samfällighetsförenings styrelse hantera medlemmarnas gemensamma egendom.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om samfällighetsförening, samfälld mark, årsmöte, styrelse, ordförande, beslut, demokrati