Romerska vägar

Alla vägar bär till Rom. Jovisst!

Varje gång samma glada hemkänsla, samma lisa för själen, samma "gioia di vivere". Inget gör mig så glad och befriad som staden Rom.
Lukter, färger, ljusinfall, växter - jag är hemma. 
Inget, säger inget, kan ge mig samma livslust som denna stad, den eviga. 
Krypen kryper, tusenskönorna blommar, trafiken lika kaotisk som alltid, Aqua Marcia lika fullödigt svalkande.

Jag gjorde en av mina många ensamtrippar till Italien för att besöka stövelklacken. Efter att först ha stannat till i Rom så klart och besökt en romersk väninna några dagar, köpte jag en tågbiljett som tog mig från Rom och söderöver. Trulli-husen i Alberobello stod högt upp på besökslistan. I den lilla staden, med sina annorlunda huskonstruktioner, stannade jag ett par dagar. Den grekiska staden Metapontum , grundlagd omkring 700 f Kr, var ett annat mål med sina två grekiska tempelruiner. Här dog Pythagoras år 495 f Kr. Eyvind Johnsons roman Molnen över Metapontion (1957) fanns med som reselitteratur.

Metaponto.
En mycket liten ort som en gång var stor stad.
Nu händelselöshetens centrum.
Stillastående tid. Hettan ökar den känslan.
Händer här saker sker det i ultrarapid.
En stor tristess eller snarare händelselöshet hänger över vandringen till utgrävningsområdet där fåglar i stor mängd kvittrar i buskarna som omger platsen.
Där står ruinerna av Apollotemplet och Heratemplet
Här i Metaponto finns bevis på att halvkolonner använts för allra första gången!

När jag väl började tänka på återresan kom jag fram till att det vore intressant att köra bil tillbaka till Rom på mindre vägar. Sagt och gjort. Undersökte vilka biluthyrningar som fanns och valde den bästa för mej. Hämta ut bilen i Apulien där jag befann mig, lämna på Roms flygplats Fiumicino (Leonardo da Vinci) fyra dagar senare. Perfekt!

Karta härifrån.

Eftersom jag älskar gamla vägar var det en upplevelse att ensam köra delsträckor på den gamla Via Appia Antica från romarrikets tid som slingrade sig upp och ner genom de italienska landskapen Apulien, Basilikata, och Kampanien med slutstation i Lazio och Rom.

Det gick inte att hitta den gamla Appian överallt och närmast Rom är biltrafik inte tillåten på den gamla basaltbelagda vägen. Men där den gick att finna under mitt vägval, valde jag att köra den historiska Via Appia Antica. Hela bilresan var oplanerad och ingen historisk karta fanns med, skyltarna få. Det var ingen väg folk vallfärdade på. Allt eftersom kvällar nalkades tog jag in på albergon eller hotell, inget var bokat i förväg.

I Basilikatas bergstrakter var det som svensk högsommar och frodigt med flera kända växter. Det var italiensk landsbygd, inte som Toscana, mindre turistisk men med en obeskrivlig skönhet och vildare landskap.

Till Potenza kom jag en söndagseftermiddag. Hela stan var ute och gick längs huvudgatan, man går man ur huse för att fare una passeggiata, en väldigt italiensk tradition. Det är trivsamt i det där landet.

Eftersom jag strax innan läst Kristus stannade i Eboli av Carlo Levi (1945), och uppskattade den, var jag på min fortsatta resa bara tvungen att ta en titt på, och stanna till i Eboli även jag :-)

När jag ändå vikit av mot Amalfikusten beslöt jag mig för att återse Sorrento och övernatta där. Först äta gott förstås. Så blev det. Dagen efter stannade jag till i Herculanum och därifrån letade jag mig tillbaka till Via Appia antica på kringelkrokar vilket inte helt enkelt så nära Neapel där motorvägar skär av de gamla lederna. Att vara tvungen att köra motorväg hade ju varit helt förödande ;-)

Även Laziums platta landskap, en gång i tiden malariamyggornas hemvist men utdikat under Mussolinis tid, var upplevelserikt på sitt sätt. Även där finns det gott om kulturhistoria och historiebemängda platser att uppleva.

Jag kom fram så pass i tid innan flighten skulle lyfta att jag hann tanka bilen. Men mer tid var det inte. Eftersom flygplatser inte är ett favorittillhåll var jag nöjd med att inte behöva vänta där, det ligger liksom inte för mig. Det slapp jag även denna gång.

Den där trippen var en mycket speciell, upplevelserik och minnesvärd resa genom ett historiskt landskap där många traditioner fortfarande hålls vid liv. Jag skulle gärna göra om den och då ha kartor med antika vägsträckningar i bagaget.

Klicka på kartan för förstoring. Denna karta är baserad på en karta ur "Historical Atlas" by William R. Shepherd, 1923.

Var annars än här kan jag vara just nu? Ingenstans. Det är här och nu som gäller. Mitt Arkadien.

Folk verkar ha det bra här.

Gamla män med stavar.

Herdar antar jag. Transhumans?

Såg en av dem efter vägen bryta ett grässtrå och stoppa i munnen. Han njöt, det såg jag.

Såg en kvinna med traditionell dräkt samt mörkklädda gamla män och kvinnor. Var finns mellangenerationen? De unga dyker upp mot kvällningen, men mellangenerationen?

Igår såg jag speciell natur väster om Matera. Bedövande vackert.

Får på vägen. Tut, tut. Hornprydda kor som motades hem av en gammal man i gräset på sidan om vägen. Koskällor hördes, varje ko hade en skälla runt halsen. Jag mindes.

Nån enstaka bil, någon moppe kör förbi. Annars syns inte mycket som rör sig. 

Men det hörs.

Verksamhet pågår i bondgårdarna. 

Tänk om det kunde vara lika livligt på den svenska landsbygden.

.

.

Upptäck historier längs vägen

I senaste numret av Skogsstyrelsens tidskrift Skogseko (nr 2/2018) kan man läsa om gamla vägar bland mycket annat. 

"Vägarna vittnar om svunna tider och lika svunna beslut. Varför gör vägen en sväng just här? Eller varför svänger den inte alls, utan går rakt upp på kullens topp? Hur tänkte de som gick här först?"

"Berätta om din väg. Berätta om hur du cyklade mellan granarna så gruset knastrade, om svalkan i skuggiga partier och svetten i uppförsbackarna. Berätta om hur bileländet stannade mitt i skogen på väg till påskkalaset i Ramkvilla. Eller om en helt annan väg, någon helt annanstans.
Historien skapas av det vi gör varje dag och det vi berättar för varandra."

Artikeln Upptäck historier längs vägen  finns i sin helhet på sidorna 38-41 och i Skogseko på nätet.

Foto i artikel i Skogseko 2/2018. Fotograf Erik Nordblad.

*

Det finns en hel del att berätta om vägarna även i min by i den här delen av landet. Var finns byns äldsta vägsträcka? På vilken plats torde den första spången ha byggts? Finns den platsen och överfarten kvar i bruk? Var fanns "gesällsoffan" i naturen där gesäller på vandring kunde vila en stund? Var finns råstenen från laga skiftet 1864 mellan byn och grannbyn i norr? Vilket år körde den första automobilen genom byn? Var gick kärrvägen ut till torkplatsen för myrslåttern? Vem körde den första bilen som hamnade i diket? Var finns Plogbacken som var två byars gräns för snöröjningen? Vilken väg tog torparen Anders Öberg för att komma hem till sitt torp? Hur var det under andra världskriget när långa karavaner av militärlastbilar fyllda med soldater på väg norrut, körde den grusade Kustlandsvägen genom byn? Vilka bybor var det som byggde byns enda spårväg, en decauvillebana, för att frakta huggen sten till bygget av vägtrummor och brofästen när Riksväg 13 anlades genom byn?

Vägarna är en stor del av hembygdshistorien!
.
.

En enkel begäran

Jag har anknytning till hembyn, jag är hemmansägare och jag är intresserad av vad som händer där och vad som beslutas. Som nybliven fastighetsägare fick jag kännedom om att det beslutades en hel del i byalaget utan att jag (och några andra hemmansägare) fick veta det. Vi blev inte kallade till byastämmorna. Jag upptäckte att det gick skrivelser till företag och myndigheter utan att jag kände till dem.

Självklart blev jag upprörd över att någon påstod mig ha åsikter som jag alls inte stod för. Så går det till i en dysfunktionell sammanslutning.

Därför skrev jag i god tid ett brev till åldermannen och bad om att bli kallad till kommande stämman.

Svaret från "byamännens" "sekreterare" visar att man hade en grundmurad okunskap om föreningsliv. Min granne Erik gjorde sig besvär att svara med pappersbrev men vägrade att skriva ut datum för årsmötet som vid tiden för svarsbrevet var bestämt. Svaret innebar att jag fick ta reda på datum och tid för stämman på annat sätt, "styrelsen" hjälper inte till med detta! Vilken bisarr situation. Vid detta tillfälle hade ingen godkänd förening bildats, allt gick på lösa boliner vilket absolut inte gynnar ett demokratiskt förfarande.

Och dagordning - vad är det? Jisses, vilken avgrundsdjup okunskap. Och denna otidsenliga bykultur är jag del i. Det känns obehagligt eftersom jag ser att okunskapen fortsätter och förs vidare till nästa generation. Jag inser att hemmansägarna på 1800-talet hade större kontroll på vad som gällde för en byastämma och vad som ska avhandlas på denna. Vi vet inte ens vilka markområden som vi har att förvalta och inte heller finns det intresse av att gemensamt reda ut detta.

Stämman det året gick av stapeln den 21 april skulle det visa sig.

Att ha kunskap om skillnaden mellan ideell förening, delägarförvaltning och samfällighetsförening är i de flesta fall bra och oförargligt. Men inte här i byn eftersom att ha kunskap också innebär makt. Kunskap är därför farlig och utmanande för styrande människor utan öppenhet och självkänsla. Människor som har kontrollbehov för sin egen vinnings skull. Kunskap blir till hot mot "det gamla" och beständiga. Den här inställningen har fortsatt och fortsätter i byn, det är enbart mina ifrågasättanden som hörs. Jag anses fortfarande "farlig" som söker demokrati, inte maffiafasoner, och har därför utsatts för hot. Jodå, det förekommer inte bara i stora sammanhang utan även i en liten by som detta.
.
.

Sammanslutning är makt. Då som nu.

 

 

Sammanslutning är makt!

Den 8 mars infaller allt sedan 1978 den internationella kvinnodagen
genom en resolution i FN.
Det finns behov av den.
Fortfarande.
Det finns en styrka i kollektivitet.
#metoo

.
.

Hur skulle du göra?

Du är med i en läsecirkel som stans hippaste och mest progressiva bokkafé ordnar. Ni är ett gäng, mest kvinnor, som brukar ses regelbundet och har då läst samma bok som ska diskuteras. Cirkelledare är en man, en i staden ansedd kulturman.

Till detta tillfälle hade ni bestämt att läsa en roman som inbegrep ett sexuellt övergrepp. Sexuellt övergrepp, ja. När övergreppet kommer på tal säger kulturmannen att kvinnor vill ha det så, våld är vad kvinnor önskar sig.

Ingen yttrar något om påståendet. Du blir överrumplad men börjar ganska snart koka av ilska, du har mött så många kvinnor som har berättat något helt annat. Du har sett en annan sida av saken, misshandel, kvinnojourer och skyddade boenden. Nå, träffen i bokcirkeln avslutas utan att någon enda protesterat mot kulturmannens kvinnosyn!

*

Nu funderar du över hur du ska göra. Sluta gå på träffarna i bokcirkeln upplever du som ett absolut måste. Att fortsätta med den kulturmannen som cirkelledare känns helt fel. Att fortsätta i läsecirkeln utan att säga något vore att tyst ge honom rätt. Det vill du egentligen inte heller.

Men ska du bara sluta gå eller ska du gå dit nästa gång och då vid lämpligt tillfälle säga att du tänker sluta och samtidigt tala om att det beror på kulturmannens kvinnosyn? Eller ska du nämna det för någon av cirkeldeltagarna du råkar träffa vid tillfälle? Eller ska du tala direkt med kulturmannen?

Hur du än gör riskerar du, om du berättar om ditt beslut att avsluta läsecirkeln och anledningen därtill, att hamna i stadens kulturkyla. Du upplever det som om du riskerar din framtid i stans kulturkretsar. Kanske även jobbmöjlighet.

Den här frågan fick jag för en tid sedan. Hur skulle du göra?
Jag väntar inget svar i kommentarsfältet, bara att du ska tänka efter.
*
*
*
*  
Så här gissar jag att det rätt ofta ser ut. Ingen vågar säga emot en person högt upp i en hierarki och den personen tror då att alla runt om tycker som hen. Och hierarkier finns överallt där människor existerar.
.
.

Vad skönhet är...

Minns mina tankar som tonåring då jag någon gång satt och väntade på bussen i busstationens lilla vänthall. Busstationen låg då mitt i Vallens centrum. En vitputsad byggnad av folkhemstyp.

 Flygbild från 1965.

Där inne fanns ett keramiskt golv, putsade väggar, ett stort fönster utan spröjsar, vägghängda träbänkar som jag minns som fernissade. Materialvalen var utmärkta. En lucka fanns även där man hade kunnat köpa biljett och lämna gods men vid den här tiden köptes biljetter ombord på bussen direkt av chauffören.

Det skulle ha kunnat vara ett vackert rum men var nerslitet och sporadiskt städat. Cigarettfimpar slängdes på golvet, det luktade instängt, nå´t tomglas stod där det inte skulle stå, papperskorgen överfull, väggarna var nersmutsade men inte av "tags" då graffiti-epoken med sprayfärg inte begynt, utan av blyertsklotter.

Jag satt där och väntade på bussen och fantiserade hur det på ett enkelt sätt skulle gå att försköna miljön. Funderade på skönhet, på estetik, på livet, ja kanske till och med på framtiden. Längtade till det vackra i tillvaron. Kanske var det då som jag undermedvetet bestämde mig för att inte bo kvar. Inte vet jag, för det var aldrig något medvetet val att fly något som jag upplevde som tristess och estetisk valhänthet. Det medvetna valet som växte fram var en specifik utbildning som jag sökte mig till på närmast belägna utbildningsort. Som var storstan.

Idag innehåller byggnaden en pizzeria.
.
.

Frimärkt

Frimärke med valören 10 öre avsänt 2 sept 1954.
Postverket förmedlade brevet.
Kommunikation genom brev blev allmän då samhället fått bukt med den utbredda analfabetismen i landet. Då varje barn fick möjlighet till skolundervisning enligt folkskolestadgan från 1842.

Men visst, längre än så hade post förmedlats.
Postverket grundades den 20 februari 1636, under drottning Kristinas förmyndarregering. Initiativtagare var landets då mäktigaste man, rikskanslern Axel Oxenstierna. I samband med posttransporterna krävdes vägar för postiljonernas kommunikation till häst. En kvarvarande fysisk lämning av detta är Kustlandsvägen längs Norrlandskusten. Sträckan genom hembyn är en del som finns kvar av denna åldriga kommunikationsled, gammvägen går alldeles utanför morfars hus. Fram till 1942 var det enda vägen genom den här byn och rörelsemönstren i byn var helt annorledes än idag. I min by ville styrelsen år 2012 ta bort en sträcka av Kustlandsvägen ut vägföreningen och privatisera den. Förvånande? Ingen utom jag protesterade och agerade emot försöket. Mer om detta.

Den som vill uppleva den gamla Kustlandsvägens kulturmiljö bör dock söka sig till en kommun längre norrut där man har tagit vara på det kulturturister och kunskapsturister vill uppleva. Jag har åkt den slingrande landsvägen där i sökandet efter min morfarsmormorsmors Ulrikas födelseplats vilken jag också fann.

"Mellan Bygdeå och Sikeå har kustlandsvägen bevarat sin ålderdomliga karaktär med milstolpar och gamla gästgiverier. Den följer höjdryggarna och passerar flera medeltida byar: Bäck, Rickleå, Lägdeå och Sikeå."

.

Bref från Brooklyn

Det här är i original inget lättläst emigrantbrev som avsändes från Brooklyn. All text är skrivet i ett stycke, interpunktion saknas, stavningen klen och på slutet inflikas engelska ord vars stavning brevskrivaren inte känner till. Jag har reviderat texten så brevet bör gå att förstå även om några ord är svårtydda.

Brooklyn den 6 okt 1910

Mycket ihågkomna kära Olivia!
Tack för det sista bemötande och tack för det kära bref
som du bringade mig som var mycke välkommet.
Jo Liva, nu är jag här i detta främlingslandet som du ser o vet nu
är vi skilda från varandra du o jag som har delat så många
dagar tillsammans, men nu har den tiden flytt, ja den har gått.

Jag får först säga sig att jag mår bra till hälsan Jag har
aldrig känt mig klen mera än en dag sedan jag kom hit. Jag
har haft tur med allt sedan jag kom hit Jag kan inte säga annat.
Jag har fått mig en bra plats och det är ju det bästa och ganska bra
betalt har jag också. Ja Lifva, jag skall säga en sak hur det kan
vara här i Amerika för flickorna som skall förtjena sitt bröd själva
så nog förstår du att det kan vara lättare att här de förtjena dollar har i
stället för kronor i Sviden. Om du skulle få se flickorna här
som har varit här några år hur fina de är du kunde tro att de
vore prinsessor, men inte pigor från fattiga Sviden. De äro så
att de måtte nära på inte kunna gå. Ja Olivia, om du komme hit
finge du se mycket. I går kväll var vi ute lite och det var trefligt.
Vi ockte (åkte) kors sen så långt, vi kom hem i natt klockan 2. Vi var 4 i sällskap.
Här på flera ställen gå en järnvägen 86? våningar höga, den
andra går samma line men under jorden, du står på gatan.
Jag stod på gatan i går, där kom tåget - ett under och det ofvan på gatan.
Jorden darrade, jag med. Då kan spårvagnen gå mellan,
han håller gatorna ?finsta? Du kan komma samma väg men du kan
gå 3 olika tåg. Du kan åka under jorden, du kan åka upp i luften, du kan
åka efter gatan - du kommer samma väg. Dom har inte fått mig
i underjordiska järnvägen ännu. Jag säger jag går aldrig dit men
de säger att de skall bära mig dit.

Ja Liva, nu är Gärda snart fullvuxen flicka. Hon fyller 18 år denna månad.
Då skall hon ha kalas säger hon. Ja Liva, det är svårt att vara grihxx? (green?/grön?) och att vara i plats men det får lof att gå än. Då jag vet namn snart på att slags mat men det är svårt till en början.
Adolf Nording frågar mig huru jag tycker om att vara grihxx? (green?/grön?) men jag sade det åt honom att utaf egen erfarenhet kenner man andra. Han hördes att ha lidet förfärligt af det. Han helsade dig i det bref som du sende hit till mig. Han arbeta nu i skog som det hördes på honom så tycker han ej om Amerika något.
Jag hörde att mamma har ledsamt efter mig det undrar jag så för att
mamma var ju alltid så hjärtegod mot mig. Jag kanhända kommer
ihåg henne lika mycket som hon kommer ihåg mig. Jag undrar om Henny är
snäll med mamma. Nu sedan jag for hemifrån är väl hon ingen rädd. Du kan ju
fråga mamma och sedan låta mig få höra. Jag skall nog komma ihåg far o mor
fastän jag är här om jag får leva helsan o framgången.

Ja om jag Liva nu tar på att tänka på mamma o dom derhemma då blir det för långsamt. Man får försöka att slå det ifrån sig så mycket som möjligt. Frun kommer in o fråga om jag skriver till moder o Fader men jag säger det jag rigtter än Svidisk görl. Hon säger att jag ritar najs. Ja Liva, hon är så mycke snäll mot mig att det kan jag ej nu beskriva. Hon kommer in och vill jag skall  gå till lådan med ett bref. Letter kallas det på englis. Hon gifver mig stämp på 2 bref. Jag ritar ett äfven åt Oskar. Jag skall sända dig en liten bild af honom. Jag har fått fyra så jag kan gärna gifva dig ett. Det skriver jag åt honom. Ja tack snälla Liva som skriver åt mamma. Jag hoppas att du skriver flera gånger. Jag hade väntat bref  från dom så jag håller på bli toke.

Jag vill du skall tala om för mig allt vad du vet för det är roligt höra hemmifrån. Du kan helsa Frida så mycket ifrån mig. Helsa henne att om hon kunde få komma sig hit med det arbete hon har och ung är hon också, så skulle hon göra sig en framtid med tiden. Jag måste sluta med många kära helsningar

Vem som är avsändare framgår inte, inte heller om hon (för det bör vara en kvinnlig avsändare) klarade den nya tillvaron i New York eller flyttade vidare. Mottagaren var troligen min farmor men brevets kuvert saknas. Härifrån bygden utvandrade många mindre bemedlade för att söka lyckan, för att få bättre ekonomiskt rörelseutrymme.

 Post Office and Eagle Building. Brooklyn, N.Y 1906.  

Länk.

Brooklyn, N.Y., circa 1910. "Atlantic Avenue subway entrance." Plus an elevated railway and streetcar tracks. 

Detroit Publishing glass negative. Länk.

.
.

Mitt i smeten

60-tals-byggnaden är riven och parkeringsplatserna intill Konsum är färdigställda. Till gagn för handeln, men kanske inte för trivseln i tätortens centrum. Nu äger KF-fastigheter en central tomt som man sannolikt betalat rejält för.

I samband med köpet och före rivningen kom ett antal parkeringsplatser till bakom Wäringstams. Det var ca 8+10 p-platser bakom Wäringstams byggnad men därifrån krävdes att man gick några steg upp i en kort trappa mellan husen.

Ytterligare parkeringsplatser vid Konsum, de ursprungliga, finns kvar i anslutning till entrésidan mot gatan samt på motstående gavel till den på bilden ovan.

 

Kommer man körande österut längs Kungsvägen möter man Konsums parkering så här. På utfyllnadsmassorna blev det 14+10 p-platser in the middle of Vallen där Wäringstams byggnad tidigare stod. Plus 7 stycken platser i terrassen nedanför med en kort trappa upp längs fasaden.

Asfaltyta, galvaniserat avbärarräcke, stabbiga betongsuggor avgränsar den nya parkeringsytan. Snyggt? Praktiskt?  Helt tydligt funktion utan estetik. Inget har gjorts för att mildra intrycket av "öken" - inga träd, ingen vacker avgränsning. Är det en för liten ort att kosta på "onödigheter" - eller vad?

Det vita huset som skymtar längst bort i fonden är kommunhuset vars fasad inplåtats denna säsong.

Bryggaregatan sluttar ner och möter Kungsvägen. Blicken slutar i en asfaltyta, en bilparkering. Ett landmärke saknas. Till vänster syns kiosken som byggts ut till restaurang, hm.

Förr låg 60-talsbyggnaden med bostäder och ekipering i Bryggargatans slut. På grund av medvetet eftersatt underhåll såg den ganska förfärlig ut innan den revs. Neonskylten var vacker och byggnadsmaterialen av gedigen kvalitet.

Mitt i tätortens centrum. Kanske är detta en liten kommuns dilemma, att kompetens i stadsplanering saknas och att man finner sig i näringslivets krav, kanske utan restriktioner. Kan det som hänt i Vallens kärna kallas centrumutveckling?

* * *

Digitala insändare i lokaltidningen VK som jag inte kunde låta bli att ta skärmdump av. Det är svårt för små orter vet vi, kanske särskilt i "Norrland". Förebilder krävs för ungdomar.

 

#Nordmalingsproblem

Välkomnande öppenhet

Grundsunda Hembygdsförening

Bli medlem och stöd din hembygdsförening, Grundsunda Hembygdsförening.
Genom att bli medlem så erhåller Du årligen minst två nr. av vår medlemstidning ”Grundsunda Skorven” med många intressanta artiklar och bilder från vår bygd, dessutom stödjer Du föreningens arbete med att bevara, utveckla och visa vårt kulturarv.
Bor Du inom Grundsunda kommundel, enskild 100 kr., par 150 kr. / år.
Bor Du utanför Grundsunda, enskild 150 kr., par 200 kr. / år. (50 kr. i porto)

(...)

Jag tycker mycket om ideella föreningar som öppnar sig utåt, visar upp sin verksamhet och annonserar om den på annat sätt än en lapp på lokala anslagstavlan. I det fallet är Grundsunda hembygdsförening så mycket mer ett föredöme än bygdegårdsföreningen här i bygden eller för den delen hembygdsföreningen i kommunens huvudort/tätort. Trots att det endast är ett par mils avstånd är mentaliteten väsensskild. Heja Grundsunda Hembygdsförening säger jag. En medlemstidning ges dessutom ut, precis som hembygdsföreningen i mitt sydligare permanentboende.

Det enda som kommer från bygdegårdsföreningen här i byn är en årlig inbetalningstalong tillsammans med årets program. Det anländer i postlådan då halva året gått och halva verksamhetsårets programpunkter genomförts. Att man inte vill ha "ambassadörer" utanför närområdet står klart. Efter kontakt med bygdegårdsföreningens ordförande för några år sedan fick jag veta att en hemsida skulle läggas upp under riksorganisationen. Pyttsan - under fliken "Nyheter" där finns förra årets program. Ridå! Uppdateringar saknas.

Men rätt ska vara rätt. Eftersom jag för närvarande befinner mig i byn kunde jag dock läsa på anslagstavlan om programpunkten som i onsdagskväll gick av stapeln. En trevlig kväll vid fäboden gick av stapeln. Direkt därefter hann jag med en sträcka på "Formstråket", typ konstrunda, som pågick i kommunen mellan 18-22 samma kväll. Humlebäck, Pjöller design och Öre gårdsbageri besöktes. Det var härligt mycket folk i farten.

1853 lämnade de södra byarna Ava, Rönnholm och Öresund Grundsunda socken och fördes över till N-lings socken. Min farmorsmorfar Jacob från Rönnholm konfirmerades i Grundsunda kyrka före avskiljandet och bodde under tiden han "gick och läste" i en av de små timmerstugorna som står kvar på Grundsundavallen.

Ytterligare en Grundsundakänning finns på ett stort föremål för hushållsändamål i min ägo. Där finns många karvade initialer samt en inskription med ett namn på en kvinna från Grundsunda. Vid tillfälle ska jag gå igenom och dokumentera samtliga inskriptioner - karvade, skrivna med blyerts eller skrivna med rödkrita. Sämre tidsfördriv kan man ha :-)
.
.

Räddad av en sockenstuga

Efter en heldagsutflykt till Porla brunn, Varnhems klosterkyrka och nyuppfört museum, Skara domkyrka, Västergötlands museum med fornby, Hellekis säteri blev jag på hemväg än en gång räddad från hungersnöd när jag strax före Laxå svängde av E20 och körde några meter till Café Sockenstugan i Ramundeboda. Jag hade 10-12 minuter till godo, de stängde kl 19. Men jag fick utan problem beställa en smörgås tillverkad där och då samt kaffe med påtår. Inga problem enligt innehavarinnan, där satt redan flera andra gäster och hon skulle ändå plocka och stöka lite innan dörren låstes. Det var inte första gången jag mötts så tjänstvilligt här.

Tummen upp!

 

Efter att ha stärkt mig med kaffepausen tog jag en kort promenad till Ramundeboda klosterruin och kyrkoruin. Välskötta fornlämningar med sjön i bakgrunden. Rofyllt fast bara ca 100 meter från Europaväg 20.

En skylt informerar om sakernas tillstånd. Så omtänksamt.

Tycker du att gräsmattorna ser oklippta ut?

Området kring Ramundeboda klosterruin har en lång historia som
odlingsmark. På äldre kartor kan man se att omgivningarna använts som slåtter-
och åkermark. Den södra delen av udden och dagens skogsparti har brukats som
slåtteräng. Den nordligare delen har varit åker. Därefter har området troligen
nyttjats som betesmark. På senare tid har betesmarken vuxit igen och det som
tidigare varit ängsmark har blivit skogsmark.

Den historiska markanvändningen förklarar varför det även idag finns ett flertal
s k hävdgynnade växter som bockrot, prästkrage, ärenpris, gråfibbla, teveronika,
ängssyra, svartkämpar, gulmåra. ängsviol, ängsvädd, stagg, liten blåklocka och
backnejlika som alla kräver goda ljusförhållanden och inte klarar alltför tuff
konkurrens av mera snabbväxande gräs, hundkäx och andra högväxande arter.

I samband med utgrävningarna vid klosterruinen gjorde Länsstyrelsen en s k
vårdplan för området. Vårdplanens mål är att det runt omkring fornlämningarna
ska vara fritt från ogräs så att de är väl synliga och inte växer igen. Utanför
själva fornlämningarna är målet att återskapa slåtter- och betesmarken så som
det var förr i tiden. Ängsmarken ska slås sent på sommaren så att blommorna
hinner blomma och fröa av sig. På sikt kommer blomsterprakten bli rikare och
flera av de arter som gynnas av gammaldags slåtter har möjlighet att hitta en
plats omkring fornlämningarna.

Vid frågor om skötseln kontakta:
xxx

Länsstyrelsen Örebro län
Laxå kommun
Sydnärkes Miljöförvaltning 

 Tummen upp!

Sockenstugan är inte märkvärdig, har ingen formgivningsiver men är ändå personligare än en typisk vägkrog. Sockenstugan är den låga, mörka byggnaden längst bort. Klosterruinen syns närmast och kyrkoruinen ligger bakom det vitputsade begravningskapellet.

För mig är både mat/fika och kulturhistoria en nödvändighet för att leva. Det här är ett fint ställe att äta/fika på om man passerar på E20 mellan Vänern och Vättern. . .

Laddade ord

Intellektuell,
Analytisk
Är
Fulord
Här
I byn.

Av hävd.

Kanske gör man misstaget att likställa intellektuell med intelligent? Att vara förnuftig kan väl inte vara fel? Inte heller att vara undersökande, utforskande. Att leva ett helt liv utan att analysera sin egen situation och samtiden känns för mig väldigt introvert och inskränkt.
.
.

Fritzl-fångenskap eller befriande sommarliv

Min då nya granne frågade mej ganska snart efter inflyttningen, om det var sant att Kalle och Hildur, som byggde huset hon köpt, lät de tre barnen i leva i källaren under somrarna. Frågan var ställd med ett sådant tonfall att tanken fördes på ett Fritzel-fall här i byn på 1940-talet stod klar.

Grannen, i 35-års åldern, född och uppväxt i bygden, upplevde berättelsen som hon hade fått den beskriven för sig av någon, som grym. Trots uppväxten här kände varken hon eller den som berättade det hela för henne, till levnadssättet här på västerbottniska landsbygden för två generationer sen.

Hemmansägarna hade på 1800-talet en bagarstuga/bryggstuga (här sa man bröjstu) som familjen flyttade ut till under sommaren. I samband med det städade man mangårdsbyggnaden, skurade trägolven, kritade spiselkransen, tvättade trasmattorna. Korna flyttades till sommarladugården och fick gå på skogen under dagtid.

Kalle & Hildurs hus och lagård syns på flygfotot från 1957 längst upp mot vänster. 
Det ligger mellan bäcken och gamla landsvägen.

Det där levnadssättet fortsatte även när de klassiskt traditionella byggnaderna inte längre uppfördes efter att nya hemmansklyvningar gjorts. Kalle och Hildur byggde sitt hus och lagård 1935 i samband med giftermålet. Då gällde inte timmerbyggnadstekniken utan huset uppfördes med regelstomme, det var ett av många s.k. Per-Albintorp som byggdes. Under huset byggdes en källarvåning med ingång både utifrån och inifrån. I källaren murades också en stor bakugn. Bakugn ville man inte vara utan trots att det gamla levnadssättet var på upphällningen. Det finns många fler exempel på detta med bakugn i källaren i hus från första halvan av 1900-talet här i byn. Matförvaring hade man förstås också i källaren och jag tror att tvättgungan fanns där, den där ljusgröna saken som tant Hildur använde vid tvätt sommartid då den flyttades ut intill bäcken.

Jomen, källaren var sval och skön sommartid och därför flyttade de tre barnens sängplatser dit precis som folk flyttat ut till bröjstun tidigare. Morfarsfars familj flyttade ut till bröjstun berättade mamma. Traditioner och välfungerande levnadssätt upphör inte så lätt - min mamma (f 1921) och hennes syster (f 1926) flyttade ut och upp på "bovinn" under sommarmånaderna som barn. Ett helt analogt levnadssätt som Kalles och Hildurs ett decennium senare. "Bovinn" finns kvar och har pappspända väggar och tak som målats med vit limfärg.

Har man inte fått kunskapen om bagarstugorna och de där berättelserna om hur livet levdes förr i bygden, är det lätt att tro att barnens sommarflytt till källaren var ett Fritzl-liknande skräckscenario istället för en befriande sommartillvaro.

Detta är en fängelsecell i Karlsborgs fästning

Att kunna sin hembygdshistoria, att ha hört äldre människors berättelser, gör skillnad. Men jag gissar att i vissa familjer menar man att det var ett fattigt liv och det kan finnas en ovilja att påminnas om det som var.

För mig personligen innebär kunskapen om hur livet levdes förr en fördjupad känsla för hembygden.
.
.

Fäbodgränsen

När jag var liten berättade någon i byn att fäbodarna här på skogen var de nordligast belägna i landet. Det trodde jag då. Som barn är man inte källkritisk. Det var ju speciellt att bo nära den nordligast belägna fäbodvallen.

Att påstå att byns fäbodar var de nordligaste gjordes kanske av okunnighet eller kanske var det ett försök att göra platsen märkvärdigare än vad den är. Ett sätt att förhärliga sin hembygd eller sin egen gård kan vara att få den att verka större, bättre, märkvärdigare, och framför allt äldre än den är. Det spiller över på den egna personen som därmed får högre status.

På en levande fäbod finns möjlighet att träffa på boskap sommartid.

Med tiden har jag lärt mig mera om de agrara systemen och böndernas olika levnadsvillkor. Sydgränsen för fäbodväsendets utbredning löpte vid slutet av 1800-talet från norra Bohuslän vidare norr om Vänern till Norduppland. Norr om den gränsen fanns alltså fäbodar, dvs ända upp i Norrbotten.

Fäbodgränsen sammanfaller till stor del med den klimatiska norrlandsgränsen och delar två hushållningssystem åt. Norr om gränsen var näringslivet baserat på boskapsskötsel, söder om gränsen på åkerbruk. Det är intressant att inse att fäbodgränsen sammanfaller tunnbrödsgränsen. Det är något som jag än idag märker av i matkulturen i norra och mellersta Sverige.

Förenklat kan man säga att i Nordsverige var mjölkhushållningen betydande, man hade torra ojästa bröd, kärran har använts för lätta transporter - kärrvägar betyder inte att vägarna gick över kärr som jag trodde som ung :-). I söder var mjölkhushållningen mindre utvecklad, man hade jästa bröd och vagnen var vanligare än kärran som transportmedel. Bondgårdarnas uppbyggnad skilde sig också åt norr och söder om denna fäbodgräns/klimatgräns.

Min bys fäbodar är långt ifrån de nordligaste. I Norrbotten har en fäbod blivit kulturreservat minsann. Min bys fäbod har inga byggnader bevarade från den tid då de användes för sitt ändamål. Nej, "uppsvinget" för fäbodplatsen kom då en skogsbilväg anlades på 1980-talet och man plötsligt kunde åka bil dit, ja ända in på fäbodvallen om så önskas, vilket förtar upplevelsen av historisk plats. Hur många besökare reflekterar över hur livet där pågick då vallen var i bruk? När övergavs fäbodlivet? Vilket jordbrukarliv och byggnadsskick kom i byn efter fäbodväsendet? Hur många funderar över de ljud och den tystnad som då fanns på platsen? Hur människa och natur levde i symbios på den tiden? Hur skrönor uppstod och berättades vidare. Hur vi själva faktiskt formas av det liv som då levdes även om vi inte inser det.
.
.

In between

 

 

Visst, när jag går igenom bilder från tidigare år så inser jag att visst har vi jobbat en del på husen på vår lediga tid men inte enbart.
Träffar människor gör vi också, besöker natur och kultur, spär på nordliga kulturhistoriska upplevelser...
Etc.

Och som sagt - varje år slår vi gräs med liar, torkar på bredden och för under tak. Det har varit givet.

En del arbete i skogen hör också till, det kan blir mer av det framgent.

Fridtidsproblem? Nix.

.
.

Centralpunkt

Här möts Mälaren och Saltsjön. Det här är Mälarens lås. Därför uppstod en stad här. Den staden blev Stockholm.

Tage William-Olsson funktionalistiska trafikkarusell från 1930-talet rivs nu för större trafikapparat. Just här ses Blå Bodarna som demolerats. Stockholms mångårige stadsträdgårdsmästare Holger Blom stod bakom denna cirkulära byggnad. Holger Blom höll föreläsningar på KTH även efter sin pensionering och jag minns honom som en fryntlig och rundlagd arkitekt. KF:s glashus där till höger i fonden stod färdigt året innan jag flyttade till sta´n.

Nya omdaningar av Slussen har länge planerats och är nu påbörjade. Det är bara att önska att förståelsen av Slussen som en viktigt nav i staden kommer att finnas kvar efter att de stora nya byggnaderna växt fram. Jag tycker om att veta vad som händer i huvudstaden även om jag inte bor där längre. Däremot engagerar jag mig inte längre utan det gör jag på de platser som påverkar mitt eget boende eller mitt närliggande landskap. I Stockholm finns så många kompetenta som driver frågor / protesterar då det gäller stadens förändring / utveckling. Igår var där demonstration mot det tänkta Nobelhuset. I hembyn och hemkommunen är det oftast stilla trots att missnöje finns. Man skriver gärna anonyma digitala insändare i lokaltidningens nätupplaga. Läsningen är oftast olustig.

Att komma cyklande över Södermalmstorg och sen rulla nerför mot Skeppsbron vackra morgnar på väg till jobbet är minnen som stannar kvar. Utsikten österut var generös. Mot väster är det vackrast på kvällarna de gånger kvällsrodnaden fick himlen att brinna.
.
.

Supermåne

Igår visade sig supermånen. När jag väl fotade den såg den ut som alltid annars, den hade hunnit en bit upp på himlavalvet. Här från min tomt i mellersta delen av landet kan man se månen utan att störas av gatlyktor, något som jag värderar högt.

Min mamma hann aldrig besöka mig här, hon var sjuk och levde bara några månader efter att min flytt hit gick av stapeln. Men vi pratade ofta telefonledes. Och när vi båda såg samma måne när vi talade med varandra, hon från "morfars hus" och jag från min nya plats på jorden, blev det lite magiskt. Båda var vi "mångalna".

Medan jag tittade
på månen
kom förnumstigt folk
och frågade
vad jag egentligen
höll på med.

Bakusui

Jodå. .
.

Vaddå? Samarbete?

Det sägs att det är svårt att få till samarbete i en bondby. Och att det skulle bero på att alla konkurrerar med varandra om jord och skog som ger mat och försörjning.

Så borde det inte behöva vara då jordbruksmarken numera är näst intill värdelös och ifall den gamla strukturen luckrats upp främst genom att nya invånare, som inte är släkt med andra på plats, får möjlighet att köpa hemman eller flyttar in på en avstyckad gård.

Samarbete innebär inte att en enda bestämmer vad som ska göras och andra arbetar efter det. Bra samarbete är demokratiskt, alla ska kunna säga sin åsikt och gemensamt skapas en handlingsplan. Här i byn är vi sedan många år tillbaka vana med att ledas av "starke man", en stark person som lägger fram vad som ska göras och vi gör vad personen beslutar. Detta är inte vad jag menar med samarbete.

Då de flesta i byn var jordbrukande, hade man mer gemensamt liv, hjälpte varandra mer. Kanske är det en feltolkning från min sida, men läser jag i hushållets loggbok från 1900-talets mitt och andra hälft tycker jag mig kunna utläsa detta.

Det kanske inte är så lätt i en tidigare bondby som nu är "sovby" varifrån några av invånarna pendlar till sina arbeten på annan ort, förutom den största andelen invånare som är pensionärer och daglediga. Byn har en omvänd ålderspyramid - det finns få barn och få i arbetsför ålder. Vi får inte vår utkomst på den plats där vi bor. Vi har lite gemensamt. 

Som uppvuxen i en svag samhällsgrupp, har man inte lärt sig samtala vid matbordet, argumentera för sin sak, diskutera teoretiska frågor. Man är inte uppfostrad att ifrågasätta. Jag vet. Man väljer tystnad i större sammanhang och ger därmed bifall till den ende förslagsställaren. Och istället för att lösa konflikter genom att samtala, lägger man "tjuvben" för varandra.

Att kunna kompromissa är en välsignelse. Det här med välfungerande samarbete och blomstrande landsbygd fungerar på en del andra platser. Samarbetssvårigheter är inte ett glesbygdsdilemma, kanske handlar det endast om sammansättningen av människor? Och deras nedärvda historia.
.
.