Ett etiskt dilemma

Fortsättning på förra blogginlägget.

När Vera 2007 hävdade att Nordmalings kommun justerar sina protokoll med ordförande, sekreterare och justeringsmän tillsammans, slog min inre moraliska kompass bakut. Det verkade som om familjen var rädda att tappa kontrollen och att inte tillåta självständig justering av stämmoprotokollen blev alltså ett av sätten som familjen införde för att behålla sin makt över hemmansägarna.

Samma vecka som stämmobeslutet togs, träffade jag en kommunpolitiker och ställde frågan om Nordmalings kommun går till väga på samma sätt som samfälligheten i min by beslutat angående protokolljustering. Han slog ifrån sig och sa att så går det absolut inte till, justeringspersonen agerar självständigt utan bindning.

På förra årets stämma ifrågasatte jag tillvägagångssättet ännu en gång och förhördes av ordföranden Anders om hur det ska gå till, vilka erfarenheter jag hade av årsmötesprotokoll och hur justering går till i de sammanhangen. Därefter bad ordföranden om en skriftlig reservation från mig.

Reservationen formulerade jag under veckan därefter, trots att detta ämne avhandlats många gånger tidigare utan förändring i sak. Jag lämnade den därefter till sekreteraren. Hur denna reservation därefter behandlades vet bara sekreteraren. Att allt kommer att fortsätta som det gjort i över ett decennium är troligare än motsatsen.

I reservationen stod bland annat:

Enligt kommunallagen får nämndprotokoll justeras gemensamt av ordförande och justeringsperson (normalt väljs endast en justerare och då från annat block/parti än ordföranden) i slutet av ett sammanträde där protokollet redan finns färdigskrivet. Detta då man vet hur samtliga ledamöter kommer att rösta i dagordningens punkter.

”I brådskande fall kan beslut justeras omedelbart vid sammanträdet. Ett färdigt beslutsförslag ska då finnas och det omedelbart justerade protokollet bör skrivas under på själva sammanträdet av ordföranden och justeringsperson. Det ska framgå av protokollet att det är omedelbart justerat.”

Att kunskap kan vara ett hot vet vi. Viljan att ifrågasätta är farlig eller utvecklande beroende på miljö.

Det är ett etiskt och moraliskt dilemma. Det händer att en oförmåga att agera och säga ifrån kan vantolkas som en form av "snällhet". Men snällhet är något helt annat. Det handlar om att verka för det som vi långsiktigt tror är bäst för andra. Ska man hålla inne med kunskap för att vinna "snällhetspoäng"?

Människor kan intalas att de inte ska ge uttryck för sin egen vilja utan bara acceptera andras sanningar som sina egna. Då sker ingen utveckling. Jag minns mycket väl när förre ordföranden berättade för mig att "i den här byn säger ingen något annat än hemma vid köksbordet". Då var jag nybliven hemmansägare och han förklarade för mig vilken norm som gällde i byn. Själv tror jag på högt i tak och att alla ska kunna våga säga sin åsikt på mötena. Okej, det är alltför idealistiskt resonerat. Det har bara hänt en enda gång under min tid i samfällighetsföreningen. Och då körde styrelsen över det majoritetsbeslut medlemmarna tog vid sluten omröstning!

Visst finns åsikter bland hemmansägarna, det vet jag genom erfarenhet. 
.
.

Hur Nordmalings kommun justerar politiska protokoll

I Nordmalings kommun justeras politiska protokoll (kommunfullmäktige, kommunstyrelse, nämnder) genom att justeringsperson (-er) och protokollförare eller ordförande träffas och gemensamt justerar. Normalt väljs en justerare på sammanträdet och då från annat block/parti än ordföranden. Det innebär att justeringspersonen (-erna) "sitter i knäet" på politiker från motsatt läger och övervakas av den som formulerat protokollet.

Hur osannolikt är det inte att en politiker från motsatt block/parti vill låta sig domineras, dompteras, på det viset. Men så går det till i Nordmalings kommun enligt centerpolitikern Anders Jonsson i min  hemby. Och hans mor Vera (C).

Därför måste det även gå till så på byastämmorna, årsmötena, i bysamfälligheten. Anders Jonsson är numera ordförande i denna förening. Övriga styrelsemedlemmar (sekreterare och kassör) är kvinnor som bekräftar honom, mannen, Ol´förarn. Jag vill absolut inte skriva att så brukar kvinnor göra, men här i byn är det så.

Ingen medlem utom jag protesterar mot sakernas ordning. Sekreteraren är akademiker och skulle med det knowhow hon bör ha tillgodogjort sig, inse hur fake news motarbetas.  Med den insikt utbildning kan ge, vet man hur och var fakta ska sökas, därpå reder man ut vad som gäller. Det kallas källkritisk granskning. Men nej, så sker icke.

Det här otyget har pågått i elva år. Så länge har justeringspersonerna försetts med handklovar och getts munkavle av styrelsen och mutats med kaffe hemma hos sekreteraren. Avsikten med justering är att kontrollera styrelsearbetet och ojävigt granska hur sekreteraren formulerar mötesprotokollet. Utan toppstyrning av styrelsemedlemmarna.

Eftersom styrelsen håller medlemmarna i så hårda tyglar anar jag att man försöker genomföra  regelvidriga beslut. Det har hänt förr. Varför skulle styrelsen annars vägra tillåta en självständig granskning av protokoll???

Det handlar om mentalitet. Det handlar om en osund föreningskultur. Det handlar om förtryck av medlemmarna. Och om osjälvständighet. Om makt. Om maktfullkomlighet.

Genom propaganda kan man lura ett folk.
Information är vaccin mot propaganda.
Det går inte att lura ett upplyst folk.

Fortsättning HÄR.

.
.

Blankt

En skylt i skogen av vit plast fastsatt med två skruvar på trästolpe. Den kan tyckas omotiverad. Det saknas information. Vill den visa något, tala till oss? Har texten försvunnit? Var skriften inte ljusbeständig? Inte väderbeständig? Står det något med osynligt bläck?

De som satte upp skylten är borta precis som texten. Skylten (det finns flera utan text) är ett resultat av en kurs i skogens kulturminnen som dåvarande Skogsvårdsstyrelsen initierade och som ett litet antal äldre hemmansägare i byn samlades kring. (Skylten kom till före 2006 då Skogsstyrelsen bildades.)

Jag hann prata med den gamle kursledaren från byn för några år sedan, om vilka kulturminnen man informerat om. Han berättade det, men sa även att det saknas nerskrivet material från mötena. Tycker någon att kunskapen är viktig att föra vidare t ex med hjälp av vattenfast och ljusäkta skrift?
.
.

Hej Tomas!

Jag uppskattar att du läser bloggen och gör reklam för den!!! I dagsläget har den cirka 10.000 träffar per månad, inte mig emot om det blir fler ;-)

Apropå vår senaste kontakt tycker jag att man ska nämna saker vid dess rätta namn, det finns tillräckligt mycket förljugenhet i tillvaron ändå.

Till något annat - visst är det bra att en bysamfällighetsförening med stadgar har bildas genom Lantmäteriets försorg för några år sedan? Innan dess gick allt på lösa boliner vilket innebar att beslutsprocessen var undermålig och orättvis.

Vi får hoppas, liksom jag förmodar att du gör,  att den nye ordföranden håller en hög profil och ser till att följa stadgar och lagar. Naturligtvis ihop med övriga styrelsen. Det gläder mig att han verkar veta skillnaden på bysamfällighetens och bygdegårdsföreningens ansvarsområden, något som man inte visste tidigare. Att det inte är helt lätt märks, på senaste byastämman kom frågan om vilka bysamfällighetens respektive bygdegårdsföreningens verksamhetsområden är, av en medlem som inte inte visste. Till det kommer att känna till vad skogsbilsvägens förening ansvarar för.  Det är inte lätt att skilja de där föreningarna åt då samma personer i många fall sitter på valda poster i samtliga föreningar, inklusive bygdemedelsföreningen. (I många sammanhang kallas det för jäv eller att "sitta på flera stolar samtidigt".) För allas bästa är det viktigt att känna till gränserna mellan de olika verksamhetsområdena samt även känna till skillnaden på en samfällighetsförening och en ideell förening.

Jag tar ett exempel som du känner till - när föreningen tidigare fick en motion om att få utrett vilka markområden och vattendrag bysamfälligheten har att förvalta, fick vi svaret att det ville man inte veta. Det var min tremänning som yttrade detta och ingen annan tyckte något annat - det kan bara tolkas som att alla närvarande, styrelse och medlemmar, tyckte att det var onödigt att veta. Det var bara att inse att ribban för föreningskunskap var låg. Inget mer med det, det är bara ledsamt att konstatera. Det innebär att styrelsen sitter och beslutar över något man inte vet omfattningen av! Visst är väl det lite lurt? Men som tur är kan man lära sig föreningskunskap genom litteratur och kurser.Om man vill.

Visst skulle man önska sig mindre auktoritetsbundenhet. En bygd där inte alla vågar framföra sin åsikt kan inte utvecklas, den stagnerar, utveckling sker i samarbete där åsikter stöts och blöts. Jag minns när du berättade för mig att i den här byn säger ingen något annat än hemma vid matbordet. Det är inte bra. Enighet och tystnad kan innebära att det finns rädsla för repressalier att framföra sin åsikt. Då börjar det likna Nordkorea. Och vem vill det? I alla fall inte jag.

Dynamik

”Att folk är oense, det är ofta en tillgång.

Den stora faran är inte att de är oeniga, utan att de är för eniga.”

För övrigt har majvädret varit eljest. Lätt snöfall varje dag i veckan. Hoppas storspovarna klarar tillvaron eftersom deras vårdrillar är något som har visat på att våren trots allt är här.

,

,

Chockartat

Igår fick jag en smärre chock då jag öppnade kuvertet med den handskrivna adressen som kom med posten. Nä, det kunde bara inte vara sant det jag såg - det kunde inte vara sant. Men det var det.

Däri fanns protokollet från årsmötet i samfälligheten för skogsbilvägen!!!! Det här är stort ska ni veta!

Årsmötet hölls i mars och jag kunde inte delta. Det är inte var dag som någon skickat ut ett protokoll från ett årsmöte i någon av de fyra föreningar jag är med i i mitt nordliga hemland. Aldrig att bysamfällighetens styrelse, Kustlandsvägens styrelse, bygdegårdsföreningens styrelse eller skogsbilvägens styrelse någonsin skickat ut protokoll till medlemmarna. Förr fick jag inte ens kallelse till samfälligheternas årsmöten men mot La Famiglias vilja drev man (jag) igenom det eftersom lagen står på min sida.

Men nu kom ett välkommet protokoll från samfälligheten för skogsbilvägen. För första gången i historien. DET HÄR ÄR STORT!!! RIKTIGT STORT.

Det brukar väldigt ofta vara otydligt vad som beslutats, medlemmarna vet inte, minns inte, har inget protokoll att gå tillbaka till och inte heller minns styrelserna så väl, vilket innebär att det är allmänt förvirrat och även odemokratiskt på många sätt i föreningarna. Av okunskap ibland, av beräkning ibland, gör styrelserna så här. Att hålla inne information är ett av många sätt att härska, behålla makten. Att gå till sekreteraren och be att få läsa protokollen ses med oblida ögon, man får en känsla av att göra något brottsligt. Så illa är det. Det är horribelt att det ska vara så. (Jag har insett hur det är att leva i en diktatur.) Så fatta hur j-a glad jag blev igår för ett protokoll på ett A4-ark.

Det måste vara så att den nye sekreteraren har föreningskunskap och använder sig av den. Kan det vara så att La Famiglias makt börjar minska i denna förening, att styrelsen inte slaviskt och utan reflektion följer deras direktiv. Kan det vara så? Att det börjar så smått bli lite mer d-e-m-o-k-r-a-t-i-s-k-t. Trots att Fru Famiglia sitter i valberedningen och alltid väljer in personer i styrelserna som normalt står direkt i familjens tjänst. Jag bidar tiden an.

Tack Nils!

En  tulipanaros direkt från min trädgård..

.

Som USA:s presidenters mandattid

Dokument nedan skickades till byns samfällighetsförenings styrelse strax efter föreningsbildandet i oktober 2007. Jag fick en kopia brevledes från lantmätaren. Jag ringde henne för att ställa några frågor angående förrättningen och fick samtidigt veta att styrelsen erhållit samma skrivelse.

Tror ni styrelsen har meddelat oss medlemmar detta?
Icke.
All information av vikt skall självfallet vi medlemmar få på stämmorna. Det är detta årsmötena är till för bland annat. Men i detta fall håller styrelsen inne med info. Jag undrar just hur mycket styrelsen låter bli att meddela oss medlemmar? Det jag vet är att det är mer än denna skrivelse.

Tågordningen i en samfällighetsförening är denna att stämman (alltså medlemmarna) beslutar och styrelsen genomför dessa beslut. Här lever man fortfarande som då byåldermannen bestämde allt. Ett mycket otidsenligt föreningsliv och levnadssätt.

Inte heller brukar valberedningens förslag till styrelsemedlemmar finnas med på dagordningen som skickas ut med kallelsen. Vem som blir ordförande, sekreterare, kassör eller suppleanter får man veta muntligt först på stämman. Och självklart går valberedningens förslag igenom. Vera är valberedningens sammankallande. Hennes son Anders ligger bra till ur hennes synvinkel för att bli näste ordförande kan jag tro. Han är redan ordförande i två vägsamfälligheter i byn (kanske fler som jag inte känner till) och säger säkert inte nej till att styra ytterligare samfällighetsföreningar. I de föreningar jag är medlem i Mellansverige sker allt mycket mer öppet, valberedningens förslag skickas med i kallelsen. Jäv och nepotism är svårare eftersom större folkomflyttningar skett samt att det finns fler invånare.

Den som kan detta med föreningsliv inser kanske att jag vill bryta en hegemoni och införa direkt demokrati. I byn inser åtminstone La Famiglia detta och kämpar emot på mesta möjliga sätt.
.
.

Läsförståelse

Klickbara bilder för större text.

Hur skulle du tolka följande:

”Telefonsamtal kl. 10 från samfällighetens ordförande, som får veta att det krävs täkttillstånd enligt miljöbalken för försäljning och för att skänka bort sandmaterial. Detta gäller oavsett vilka civilrättsliga avtal m m som finns.

Deltagande vid telefonsamtalet: Anna Stenmark, Rättsenheten och Erland Sköllerhorn, Miljöenheten.”

Svaret från länsstyrelsen föranleddes av följande fråga:

I styrelsen för bysamfälligheten sitter
en nypensionerad polis ♂
en pensionerad industriarbetare ♂
en datautbildad ♀
en tandläkare ♀
en jordbrukare/byggnadsarbetare/diversearbetare/kommunalpolitiker (C) ♂.

Revisorer är
en f.d. företagsledare, senare försäljningschef ♂
en pensionerad industriarbetare ♂

Samfällighetsföreningen fortsätter att sälja sand till andra än till oss som är hemmansägare och därmed delägare. Detta beslutades även på årsmötet 2014. Försäljning ur en husbehovstäkt är inte tillåtet enligt lagen ifall täkttillstånd saknas. Täkttillstånd saknas.

Det finns också ett polisutlåtande som klart säger att det är olagligt att sälja sand ut husbehovstäkten. Polisanmälan gjorde länsstyrelsen. Det får jag väl blogga om en annan gång. Tills vidare räcker detta.

Det är även intressant att en miljöinspektör, på samma arbetsplats som den som undertecknat översta mejlet, övertagit föräldrahemmanet här i byn år 2014 och därmed finns med i en bysamfällighet som går emot den lag han bör känna till. Fadern är ordförande i samfälligheten och den som föreslagit försäljningarna ur täkten.

***
Nedanstående och mycket mer som är viktigt att känna till för en samfällighets förtroendevalda samt för medlemmar finns att i den lättlästa boken Samfälligheter. Praktisk handbok om skatt, ekonomi och juridik,  av Björn Lundén. Finns att låna på folkbiblioteket i N-ling.

Styrelseledamöternas ansvar
Observera att ansvaret i styrelsen är individuellt, trots att besluten fattas kollektivt. Tänk på att det är ett frivilligt uppdrag att sitta i en styrelse och att du alltid har möjlighet att reservera dig mot ett beslut eller avgå ur styrelsen.

Den styrelseordförande som uppsåtligen eller av oaktsamhet hindrar en styrelseledamot eller suppleant från att delta i behandling av styrelseärenden och få tillfredsställande underlag för avgörandet av ärendena kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Revisorns ansvar
Revisorn har ett större ansvar än vad många tror. Revisorn kan bli skadeståndsskyldig om han inte i revisionsberättelsen kommenterat viktiga fel så att medlemmarna blir vilseledda. Därför bör inte föreningsstämman bra välja någon passiv medlem som bara undertecknar.


.
.

Om att två sin högerhand

År 2008 sattes detta anslag upp på byns informationstavla. Grusning av byns allmänna och samfällda vägar skulle ske. Informationen är undertecknad av styrelsen för bysamfälligheten.

Nå, någon grusning blev det nu inte.
Den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers konkurs 2008 fick hela världsekonomin att stanna av. Så även vindkraftsprojektet på Gabrielsberget. Och det var ju vindkraftsbolaget som skulle se till att gruset kördes ut; alltså blev ingen grusning av.

Året därpå, 2009, kom ett nytt anslag upp. Här står samfällighetens ordförande ensam som undertecknare.

Till saken hör att på stämman 2008 hade ett majoritetsbeslut körts över av styrelsen med La Famiglia i bakgrunden. Familjen agerar mestadels i bakgrunden och skickar fram högerhanden som genomför, skriver under, uttalar sig osv. Så även denna gång där bysamfällighetens gemensamma skog hade avverkats utan medlemmarnas kännedom och två år senare, 2008, markbereddes ytan tvärs emot majoritetens stämmobeslut. För att förstå vidden av övertrampet måste man vara insatt i hur föreningar ska skötas. Jag vet att det finns läsare som förstår vad som skett.

På byastämman/samfällighetens årsmöte 2009 påstod Tomas att han fått grus för 300 000 kronor från Botniabaneprojektet. Detta grova skulle bytas till väggrus och Svevind (vindkraftsexploatör) skull se till att vägarna grusades.

Se där - stämmoprotokoll från 2009.

 "Tomas Erixon informerade om att det grus han fått av Botniabanan och skänkt till byn det har han bytt ut mot ett grus som passar bättre på vägar med Svevind och det kommer att köras ut på byavägarna till hösten." Så skriver sekreterare Johansson, även han med intresse av att vindkraftbolaget ska snarast kunna anlägga vindkraftparken.

Det där med att "Tomas fått grus" lät lurt och jag kontrollerade med Botniabanans platschef i N-ling om man generellt gett bort makadam till privatpersoner och specifikt till Tomas. "GLÖM DET!!!" blev det raka och tydliga svaret från Anders Månsson. "Polis Erixon representerar byalaget." Jag fick även namn på andra byars kontaktmän som erhållit grus till sina byar.

Några dagar efter byastämman cyklade jag iväg och knackade på hos Tomas för att få se det kontrakt/avtal han på årsmötet påstod sig ha med Svevind, angående grusning av vägar. Detta vägrade han i att visa. Jag cyklade därifrån utan att veta om något avtal över huvud taget fanns. Jag är ändå medlem i den bysamfällighet vars styrelse påstods ha skrivit avtal med vindkraftsföretaget och har rätt att få veta vilka avtal styrelsen gör. Styrelsen och ordföranden känner inte till vad som gäller inom föreningslivet, av ren inkompetens eller så vill man undanhålla något som vi medlemmar inte bör få veta! Samtliga styrelseledamöter utom Tomas har kontrakt med vindraftsbolaget. I samband med att vissa vägar grusades grusades även Tomas egen infartsväg.

Vindkraftsbolaget ville i detta skede använda skogsbilvägen (s.k. Ålidvägen eller Fäbodvägen) för transporter till anläggningsområdet och styrelsen ville hjälpa företaget med detta. Det låg i företagets intresse att ha en väg som skulle klara tunga transporter.

Jag minns denna vecka i mitt liv väl av olika anledningar. Samma vecka kom till min kännedom det jaktbrott ordföranden dömdes för.

Nå, anledningen till att inte hela styrelsen stod som undertecknare på anslaget på informationstavlan torde bero på att man (La Famiglia) trodde att det skulle vara ett bra sätt att öka ordförandens popularitet igen efter att styrelsen kört över ett majoritetsbeslut bland medlemmarna. Skänker Tomas grus för 300 000 kronor till byn borde han väl ändå bli förlåten.

Samma förenings årsmötesprotokoll från 2011.

Två år senare tackades Tomas för "det grus han fixat till byns vägar."  En  blomsterkvast överlämnades av ingen mindre än Rolf Jonzon! En en rungande applåd ingick också i tacket. Om någon av medlemmarna förstod vad som pågick förtäljer inte historien. Allt var nu förlåtet, högerhanden rentvådd!

***

Historiens märkliga efterdyning inträffade för två månader sedan. Då kom Tomas fram till mig i samband med ett annat möte och sa att han hade ett kvitto på gruset han använt till sin gårdsplan. Va!!!? Men han påstod sig inte hitta det eftersom det fanns hos hustruns nyligen avlidna faster. Jag sade inget men undrar hur det kommer sig att han fått ett kvitto på hur gruset som han fått av Botniabaneprojektet används? Man måste väl få köra ut sitt eget grus som man fått???  Här är en hund begraven som man säger...

Det finns många sådana här små exempel på tillvägagångssätt inom bysamfälligheten. Man måste se mönstret, gå på årsmötena, förstå bevekelsegrunderna, veta vilka hemmansägare som arrenderar ut mark till vindkraftbolaget osv. Man måste se strukturerna i byns organisation, veta vilka som har den reella makten och måste ha hängt med i mängden skrivelser som vindkraftsprojektet alstrat för att förstå. Man måste ha samtliga protokoll från vägsamfälligheten och från bysamfälligheten för att inse strukturen. Att ha bra minne underlättar också.

Tyvärr delges ingen protokollen, ingen (utom jag) begär att få läsa dem. Inte heller läses de upp i samband med följande års stämma. Alltså vet inte många vad som står där förutom styrelsen och respektive års justeringspersoner. Sådana är vi i byn. Tyvärr har vi inte "Uppdrag granskning" i hasorna.

.

.

Skillnader?!

Klicka på bilden för att se varifrån jag hämtat den.

Hur gör samfällighetsföreningar då de byter stadgar helt och hållet efter att en ny förrättning har skett? De gamla föreningsstadgarna har decennier på nacken och ingen i styrelsen har haft dem tillgängliga, så mycket mindre de enskilda medlemmarna. För att få veta vad som stod i dem åkte jag till lantmäteriet och betalade en liten summa för att få fram dem.

För att genomföra stadgeändring finns regler. Javisst. Tanken är att det hela ska demokratiskt och rättvist till väga för samtliga medlemmar.

I vägföreningen här kallas till årsmöte och då man kommer till punkten om stadgeändring läser kassören upp de nya stadgarna som det förväntas att stämman genast ska godkänna. Utan att vi medlemmar fått läsa stadgarna i förväg än mindre sett de gällande. Inte heller planerar styrelsen att göra enligt kutym och regler: att man ska ha två årsmötens godkännande innan de nya stadgarna kan sägas vara antagna. Jodå, förra året var de närvarande årsmötesdeltagarna beredd att godkänna de nya stadgarna. Jag protesterade. Jag anses antagligen besvärlig. Jag söker genomlysning och rättvisa för medlemmarna, vill undvika att någon/några bestämmer allt utan att vi medlemmar får ha åsikter eller i värsta fall inte ens får kännedom om besluten. Undrar om någon förstår detta? Mitt verktyg är att känna till vad som gäller i föreningslivet och be styrelsen/stämman följa detta vilket innebär stånk och stön (inte från mig). Således godkändes inte de nya stadgarna på förra årsmötet. Okej, jag vet att föreningsliv inte är något som drar människor som flugor till socker men för den skulle ska väl en styrelse agera klanderfritt.

På årets stämma kommer det säkerligen att bli så att kassören, eller någon annan i styrelsen, åter läser upp de nya stadgarna som man totat ihop. Vi medlemmar anses ska godkänna dessa utan att vi fått dem presenterade för oss skriftligen i förväg, inte haft en chans att läsa dem. Jag tror nog det  blir så. Vem hinner höra om något förändras eller är tokigt vid en uppläsning?

På samma sätt tog jag upp att indexreglering inte räknats upp på en avgift som framgår av förrättningsprotokollet årligen ska göras. Kassören påstår att det inte behövs för det är sådan liten summa. Om 10 år är summan inte lika liten och kassören är en av dem som tjänat på detta. Det gäller att ha förstå vem som framför ett budskap och i vilket syfte.

Gissa vem som är besviken på att behöva erkänna okunnighetens styrka. Egentligen vill jag ju inte tro att det är så. Vill inte inse skillnaden som jag hoppades inte fanns. Men ju fler år som går inser jag att jag har tvingats att bli tysk ôm bena, kanske i detta lilla lokalsamhälle betraktad som en knäppgök. Jo, så illa kan det vara. Men det kan väl inte enbart handla om skillnad i utbildning, något annat finns där i bakgrunden. Det är detta jag söker svar på.

Hur ska Norrlands glesbygd någonsin kunna leva gott då invånarna själva undanhåller information sinsemellan, aldrig samarbetar och ingenting vågar ifrågasätta? Eller kan man inte ifrågasätta därför att man inte vet vad som gäller? Och inte tar reda på det. Som jag ser det är detta till nackdel för landsbygdsutvecklingen.

En annan skillnad mellan norra delen av landet och det sydligare är en betydligt charmfullare sak: i norr säger man pannlapp, i söder har jag lärt mig att det heter grytlapp :-)

Klicka på bilden med pannlappar för att se varifrån jag hämtat den.

.

.

Händelsernas centrum

Vad döljer sig bakom alla lappar på anslagstavlorna? Är det bara ett sätt att annonsera något viktigt, eller kan det vara något mer...?

Nyhetsförmedling i den lilla byn.

I byn förmedlas information genom anslagstavlor. Det finns hela tre stycken här på drygt 100 bybor. Två av anslagstavlorna, de som står vid Riks13, byttes till ännu större storlek än den på bilden i somras. Här borde  informationen kunna vara fullständig. Byns hemmansägare står för dessa anslagstavlor och vad som helst får inte sättas upp här. Då plockas det ner av någon som känner sig behörig att göra detta.

Räckvidden verkar vara tillräcklig. Anslagstavlan är effektivare än både fb och e-post men snabbast är ändå ryktet.

2014 kom nya och större anslagstavlor upp. Här ryms mycken information men det gapar alltid ganska tomt.
I lördags (17 januari) pågick Älgfesten som inte blev av i höstas.

Kanske är anslagstavlan landsbygdens starkaste uttryck! Kanske är den bygdens själ. Den samlar i regel upp vad som händer i en bygd, trots att internet kommunicerar snabbare. Ofta finns en anslagstavla vid bygdens affär. När affären läggs ner står anslagstavlan kvar. Något slags centrum behövs. Visst är det så även här.

Nyhetsförmedling i kommuncentrat.

Om vi tar ytterligare ett steg bort från byn så har helt plötsligt omvärlden blivit lite större. Dära Vall´n trängs affischer och handskrivna lappar överlappande om utrymmet. Det gäller att sovra i utbudet.
.
.

Pengar från skyn

Vindkraftsbolaget utlovade att då vindkraftparken var färdigbyggd med 40 kraftverk skulle s.k. bygdemedel komma byarna här omkring till godo. Det är genom dessa pengar vindkraftbolagen påverkar befolkningen att ställa sig positiva till exploateringar och kompensera störningarna som uppstår av industrin.

Som jag förstod det var tanken hemma i byn från början att ”byalaget” (numera bysamfälligheten) skulle sköta hanteringen av medlen. Det vore direkt fel – då kom pengarna tillbaka till den grupp personer som, genom att upplåta mark, orsakade de störningar som bygdemedlen skulle kompensera. Alla övriga boende i byn måste självklart ha inflytande över pengafördelningen och inte bara betraktas som torparna gjorde förr i tiden – alltså finna sig i det hemmansägarna beslutade.

Så småningom talades om en gemensam förening för de fyra byar som skulle erhålla medel. Detta motsatte sig makens människor i min by, La Famiglia. Om det skulle bli en förening skulle min hemby stå sig slätt mot den starkare grannbyn menade man. Familjen har under hela projektets genomförande haft flitig kontakt med vindkraftsbolaget och beslutade med bolaget om att fyra separata föreningar skulle bildas. En idé som väckte förvåning och ilska på andra håll.

Jag var med på ett utlyst vindmöte i byn för att lyssna in. Det kan ha varit 2011. Där låg ett förslag klart där bysamfällighetens ordförande vilken även är La Famiglias högra hand, menade att fördelningen mellan byarna skulle bli som följer:

vår by 30%
grannbyn söderut 30%
grannbyn norrut 20%
berörd by i Västernorrland 20%

Vindkraftverken står på två byars mark och man menade att dessa skulle ha störst utdelning.
Man ansåg sig vara generös och förslaget röstade genom. Det är ju på grund av att markägare i de två byarna upplät sin mark som pengautdelning skulle ske. Dessa markägare har fått sina marker "förstörda" av vindkraftverk och ska givetvis ersättas mera än byar där ingen upplåter mark. Upplåtande markägare är enligt La Famiglia välgörare för oss övriga! (Förmodligen ska vi stå i tacksamhetsskuld!?) Jag minns mycket väl en byastämma ett par år tidigare då markupplåtarna började förklaras som byns hjältar. Den som förde fram den åsikten var politiskt aktiva Fru Famiglia. Sonen Anders Jonsson är den i byn som vunnit mycket på vindkraftsprojektet. Han är centerpartistisk politiker i Nordmalings kommun.

Att fler än fyra byar skulle få del av bygdemedlen var inte att tänka på eftersom de andra inte blir störda menade man.  Då vindkraftbolaget i december 2006 lockade med möjlighet att köpa billig el fanns 11 byar på listan över berörda.

La Famiglia sände bysamfällighetens ordförande som ombud för förhandling med övriga 3 byar. Denne man ställer upp och skyddar därmed la Famiglia från att ta hand om sådant som skulle göra dem impopulära, de kan verka utan att synas. Förslaget gick inte igenom utan fördelningen blev 25 % per by men förhandlingen lär ha varit hård. Sen var det dags för bildande av ekonomiska vindföreningar. I min by delades detta papper ut:

Klicka på formuläret för att läsa.

Intressant att en lång klausul skrivits med tanke på uteslutning av medlem. Det är det enda av innehållet i stadgarna som finns i utskicket och torde därför anses oerhört viktigt. Det vi ser är ett krav på inrättning i ledet som är så typisk i min hemby. Folk fogar sig. Vilka som formulerat stadgar och utskick behöver jag inte säga.

Det ser bra ut med åldersfördelning i styrelsen och två kvinnor tar plats i min bys vindförening (se under funktioner). Två styrelsemedlemmar är markupplåtare till kraftverk. I vindföreningen sitter bysamfällighetens ordförande  E-xon och sekreterare J-son, vilka garanterar La Famiglias fullständiga inflytande i föreningen utan att behöva syns med namn.

Till ordförande i vindföreningen valdes en nyinflyttad man vet jag, jämförelsevis ung. Men någon makt ligger inte hos honom utan hos de ovan nämnda och därmed hos La Famiglia. Som mottagare av föreningspost har angetts E-xon – inte ordföranden.

Varför man som privatperson ska vara medlem är även det oklart i mina ögon enär medel inte ska delas ut till privatpersoner utan till föreningar. Förklaringen jag fick från en bekant i grannbyn var att då får man vara med och rösta om vad pengarna ska gå till.

I grannbyn såg jag i somras ett formulär för ansökan om medel till projekt eller förening. Det fanns synligt på en offentlig plats, möjligt att ta för den som så önskade. I min by är öppenheten inte sådan.
Störst lokal ekonomisk nytta till bygden och dess människor bedöms vara delägande. Ett försök gjordes att förmå människor i bygden att köpa in sig i ett av vindkraftverken på Gabrielsberget. En ekonomisk förening, EWA-1, bildades och hade under en tid en hemsida. Försöket gick i stöpet 2013 efter att det visade sig vara för få som anmälde sitt intresse att köpa andelar.

Jag läser i en skrift utgiven av Energimyndigheten:

”Delägarskap skapar större engagemang och ger människor möjlighet att vara delaktiga både i att producera och konsumera förnybar energi. Ersättning i form av bygdepengar skapar medel för lokala investeringar, dels i förenings- och fritidsverksamhet, men också i åtgärder som kan skapa ny sysselsättning. Detta stärker både människors och bygdens lokala ekonomi och långsiktiga överlevnad.”

Tillåt mig betvivla det i min hembygds fall. Gott samarbete krävs för att stärka människors och en bygds lokala ekonomi och långsiktiga överlevnad.

Istället uppstod osämja om fördelning.

Detta går helt i motsatt riktning till meningen med bygdens intresseförening som bildades i slutet av 1990-talet. Med den inställning som för närvarande finns kommer det knappast att bli något samarbete kring gemensamma bygdeprojekt. Människor som jag trodde var reflekterande, har på allvar menat att medlen skulle göra det möjligt att realisera byggandet av dagis och/eller äldreboende. Inget av detta kommer att ske eftersom så stora ekonomiska favörer inte kommer att delas ut. Medeltilldelning till hemmansägarnas (!) skogsbilväg torde vara mer realistisk.

Många kommuner och kommunala bolag äger och driver vindkraftverk. Ett starkt skäl för kommuner att investera i egen vindkraft är att el till produktionskostnad är billigare än att köpa el till Nordpoolpris. Kommuner kan också hjälpa till med finansieringen av lokalt ägd vindkraft, som ofta är en kritisk fråga för lokala nybildade föreningar att klara på egen hand. En av politikerna i kommunstyrelsen ställde 2003 kravet, då man enades om att ställa sig positiv till projektet, att N-lings kommun skulle se till att på något sätt ta del av elproduktionen. Något sådant har inte skett.

Som jag ser det är vindkraftsprojektet misskött med hänsyn till den lokala nyttan, till att initiera och stödja en positiv utveckling av bygden.

Vilka som har vunnit på projektet? Det finns nog delade meningar om detta. Jag har min.
.
.

Brist och saknad

Här i byn har vi på de senaste 60-70 åren inte haft en byålderman eller ordförande som varit infödd, alltså född och uppväxt i byn. Är det inte märkligt? Troligen gäller det även längre tillbaka men jag har ännu inte undersökt förhållandena då.

1974 avsattes den man som varit byålderman från 1947. Han hade då på flera år inte sammankallat till byastämma och de då yngre ville inte finna sig i att någon helt självsvåldigt bestämde över byns gemensamma ärenden. Att man vågade bryta traditionen var antagligen att lagen om förvaltning av samfälligheter (1973:1150) antogs strax före. Bildandet av en byaförening var dock inte juridiskt bindande (troligtvis beroende på okunskap) utan byn var fortfarande delägarförvaltad och allt vad detta innebär. Detta har för min del varit ett måste att reda ut för mig själv för att förstå det som hänt och händer.

Den "ordförande" som valdes 1974 hade rätt inställning till sin roll. Ordförande Lindgren var omtyckt därför att han såg till byns bästa, inte till sitt eget. Inom styrelsen drev han att "det inte är bra om en enda familj får för stor makt". Styrelsen såg därför till att La Famiglia hölls kort, naturligt hade annars den dåvarande centerpolitikern valts till byordförande efter sin far.

Ordf. Lindgren satt till 1998 då han avgick på egen begäran. Sekreterare och kassör satt kvar. Till ny ordförande valdes den nu sittande, en man, ingift och vars hustru då nyligen övertagit föräldrahemmanet och de bosatte sig i byn. Det är en man som inte förstår sin roll utan sköter föreningen som en enväldig byålderman, nu med La Famiglia i ryggen. Familjen föredrar att agera någorlunda osynligt men med en följsam "högerhand", ett känt manér från storfinansen och storpolitiken.

Detta förhållande är inte populärt men medlemmarna låter det bero och visar möjligen sitt missnöje genom att inte komma till byastämmorna, vilket i sin tur ger familjen än större makt eftersom där enbart finns "trogna" medlemmar som helt röstar till familjens fördel.  

På mitt initiativ bildade byns hemmansägare 2007 en registrerad samfällighetsförening genom Lantmäteriets försorg. Men det har inte förbättrat medlemmarnas ställning, det mesta går på i samma ullstrumpor eftersom ordföranden är densamme. Skillnaden är att alla numera blir kallade till årsmöte och får en dagordning. Innan dess gick allt enligt "hävd och tradition" som fru Famiglia uttryckte sig.

Sekreteraren har suttit sedan 1974 och är numera själv en "propp", kanske utan att inse det. Det har blivit vanligt här i byn att man sitter läääänge. Ett generationsskifte har påbörjats, söner övertar föräldrahemmanen. Det är svårt att finna sjävständiga yngre (då menas 40 år eller äldre) hemmansägare som vill åta sig ett uppdrag. De som ev. ställer upp i någon form är i händerna på La Famiglia där fru Famiglia sitter som sammankallande i valberedningen. Därför är ingen förändring till demokrati att vänta.

Bild härifrån.

Vet ni vad jag tror det beror på att ingen infödd har åtagit sig ordförandeskapet på mer än ett halvt sekel? Det beror på bristande självkänsla bland oss hemmansägare. Faktiskt tror jag det. Vi vill bli ledda av makten oberoende av vart det barkar iväg. Varför har annars ingen född i byn varit byålderman eller ordförande på en mansålder? Det är endast att beklaga. Varför skulle man annars finna sig i att bli förtryckt? För nuvarande situation är dålig för byn på alla sätt. Rädsla skapar ingen gemenskap och det är La Famiglia medvetna om. Rädsla hos andra är ett sätt att behålla makten. Kolla bara på dagens världspolitik!

När jag berättar och diskuterar med mina vänner här söderut om förhållandena i byn säger de ord som "kriminellt", "olagligt" och någon menade att hemmansägarna är "a-politiska människor" och det skulle betyda att dessa "inte vill något". För politik mina vänner, det är att vilja något! Förändra till det bättre!!!

.
.

Regler ? Regler!

Titta vad som kom fram under den platsbyggda garderoben då den revs. Det måste ha åkt in genom en glipa vid sockeln av misstag.

Föreningsregler för den förening vi barndomskamrater startade då vi byggde en koja i skogen!
Inser att jag ligger nog bakom mycket av skrivningen, renskrivningen på min skrivmaskin förstås, men även formuleringarna kan jag tro.

Jag skrev först fel, höll in caps lock-knappen så det blev ett frågetecken istället för en punkt efter första rubriken Regler? Skrev om för att det inte skulle vara någon tvekan om dessa regler verkligen var det som gällde för vår kojförening.
-------------------------------------------------------------------------------------------------

REGLER?

.

REGLER.

1. Vi ska inte ljuga!
2. Vi ska inte viska, så att den andra inte får höra.
3. Vi ska alla hjälpa till med jobbet!
4. Viska göra roliga saker tillsammans!
5. Vi ska inte kasta papper runt kojan!
6. Vi ska inte ta mer än 50 öre med oss om vi samlar
    in pengar!
7. Vi ska meddela om vi inte kan komma till klubb-
    mötet!
8. Vi måste ta med märkena!
9. Vi måste kunna lösenordet!
10. Vi ska ha en egen sång!

------------------------------------------------------------------------------------------------
Åren har gått.

Reglerna visar på en demokratisk ordning och med annan skrivning kan de även gälla för en vuxenförening som t.ex. byns olika samfällighetsföreningar. Reglerna handlar om nå´t så´nt här:
Man ska vara sanningsenlig.
Man ska informera, inte undanhålla något för medlemmarna. Transparens ska gälla.
Alla ska ges möjlighet att komma till tals.
Man ska inte vara hotfullt tvingande.
Man ska utföra arbete gemensamt
Man ska tänka miljömässigt riktigt och vårda den natur vi äger
Man ska inte utestänga någon ur föreningen på grund av ekonomisk utsatthet
Man ska ha medlemskontroll vid omröstning, endast medlemmar har beslutaderätt
Man ska försöka skapa en gemenskap att vara stolt över!

Så det så!!! E dänne fatta väl vem som hällst!

Imorgon ska jag på ett möte i en samfällighetsförening där styrelsen och många av medlemmarna kan det här med föreningsliv. Jag är tacksam att ha den föreningen som motpol till föreningarna i byn norrut, för att slippa tro att allt går så rufft till som vi blivit vana med i den norrländska byn. Föreningsstyrelserna går inte att jämföra alls. Den sydligare vinner ÖVERLÄGSET.

Ett tiosidigt häfte i A5 format kom i god tid före årsmötet. Datum och tidpunkt är satt för att så många medlemmar som möjligt ska kunna delta.

Där fanns kallelse, där fanns en dagordning anpassad till mötet, inte bara den dagordning som står i stadgarna utan avpassad till mötet. Det innebär att de punkter som inte har relevans inte finns med - t.ex. "ändring av stadgar" eftersom styrelsen inte har förslag på en sådan ändring.

Där fanns en tydlig verksamhetsberättelse för det föregående året, med genomtänkt struktur utan hopblandning med innevarande år och utan skrivning om vad som borde ha gjorts eller ska göras framöver. Här fanns en redig och strukturerad verksamhetsberättelse. En sådan som man lätt kan gå tillbaka till framöver om man vill se vad som gjordes 2013.

Och framför allt - här fanns de inlämnade motionerna ordagrant angivna som förslagslämnarna formulerat dem, inget dravel med styrelsens egna omformuleringar. Inget försök att undanhålla medlemmarna information. Heja! I jämförelsen blir det jordskredsseger till södra delen av landet!
.
.

Äga väg III

Rolf sa på byastämman i maj 2010 ”Jag byggde upp en stuga däruppe (vid Vinsjön, min anm.) 1975, ingen väg gick upp dit, nej det var 1969, och den stugan verkar ha varit en varnagel för många, kanske blev den för fin. Av någon outgrundlig anledning brann den upp för ett par år sen fast den var låst. ”

Låg däri inte en insinuation att vi hemmansägare orsakade branden därför att vi är avundsjuka?! För att hålla oss på mattan? Jag säger inte att det är så men jag funderar över vad som menades. Vägen som gick dit upp fanns men var ej avsedd för motorfordon.

Därpå berättade Rolf hur det gick till då han genom handskakning kommit överens med vissa hemmansägare om att han skulle få ”ta hand om” vägen till Vinsjön. Han avverkade träd för att bredda vägen och gjorde den körbar för motorfordon. Hemmansägarna vars mark vägen går över fick betalt för träden. Cirka 150 meter ny väg byggdes för att nå grannbyns skogsbilväg för att via den ta sig ner till allmän väg. Av de14 hemmansägare han bör ha skakat hand med är 10 döda idag. Totalt finns 40 hemmansägare.

Ett antal handslag och vägen skulle vara hans? Numera har han överlåtit sitt hemman på sonen – vems är då vägen? Av dem som han tog i hand är de flesta avlidna - är det deras efterträdare på hemmanen som är att betrakta som överlåtare? Han har själv överlåtit sitt hemman på sonen. Vem av dem ”äger” Vinsjövägen? Frågan som uppstår är alltså – innebär handslag utan skriftligt kontrakt och utan lantmäteriförrättning att överenskommelsen är giltig. Och evig? Protesterna var många när Rolf annekterade vägen för länge sedan har jag förstått, men det var bara vid köksborden man vågade ha en åsikt i frågan.

Vägen är gemensamägd av samtliga hemmansägare i byn men endast 14 av 40 kontaktades. Det var en fråga för byalaget (som man sa då). Byn var då delägarförvaltad och varje medlem måste godkänna ett beslut för att det skulle vara giltigt. Men det vet och visste man inte om i min by. Jovisst, jag vet att det kan tyckas krångligt men lagstiftningen är utverkad för att rättvisa ska erhållas. Själv tycker jag lagstiftningen är intressant, jag var tvungen att tränga in i den som nybliven hemmansägare för att förstå vad som hänt och vad som gäller.

Rolf har tagit ut avgift då hemmansägarna avverkat sin egen skog och fört ut den via Vinsjövägen. Han har fått ersättning av kommunen då man använt vägen för att placera ut en kalkstation i bäcken. I samband med det bekostade kommunen också en ny bro.

Rolf satte upp en bom för vägen uppe vid bäcken där ”hans” Vinsjöväg begynte. Ingen i byn kunde köra vägen. Så småningom togs den bort. När och varför vet inte jag. Istället sattes en vägbom upp i grannbyn nära allmänna vägen Riks13 där Svartsjövägen börjar, vilket fortfarande innebar att det inte varit möjligt för oss hemmansägare att köra Vinsjövägen med motorfordon.

Första gången jag körde in på Svartsjövägen (grannbyns väg) och därefter vek av på Vinsjövägen var 2005 när vindkraftsprojektet påbörjats och miljödomstolen höll syn på plats. 2002 öppnades vägbommen varaktigt för att vindkraftsprojektörer och vindkraftsbolag skulle kunna röra sig fritt upp till Gabrielsberget.

Klicka för större bild.

Vägar samt plats för bergtäkt markerad vid sjön. Längst ner till höger ligger grannbyn.

Efter Rolfs redogörelse passade han på att i flera minuter skälla ut mej efter noter, jag som vågat ifrågasätta vem som ägde vägen. Därpå läste byns polis och tillika bysamfällighetens ordförande, Erixon, upp en skrivelse. Rolf hade anlitat en advokat då han ville få byborna att tro att Vinsjövägen var hans. Observera att Rolf läste inte upp skrivelsen själv, det är viktigt i sammanhanget, då han förmodligen inte ville inte anses som paragrafryttare och närig. Så här löd skrivelsen som styrelsen stod bakom (5 personer varav Anders Jonsson är en av suppleanterna) och som Erixon läste upp:

”Den nya vägen kan inte betraktas som en samfällighetsväg då den inte sammanfaller i sin hela sin sträckning med den gamla.

Den nya vägen har inte heller bekostats av samfälligheten utan av en privat markägare.

Vidare har underhållet av den nya vägen också bekostats av den som låtit bygga densamma.

Nils Ryrberg”

Ingen medlem i samfällighetsföreningen fick någonsin se skrivelsen, trots begäran om detta. Beslutsunderlag behövs inte, inte heller fanns det med på dagordningen att omröstning skulle ske. Vägen är bruten i samråd (?) och samförstånd med övriga hemmansägare säger ordf. Erixon och menade därefter att vi skulle rösta om vem som äger vägen! Ingen kunde, ville, vågade ifrågasätta Rolf Jonzons utsaga att vägen var hans. Alltså röstade alla utom jag och maken för att vägen var Rolfs. Att rösta om vägägande är inget jag rekommenderar andra föreningar, kontakta Lantmäteriet istället så blir det rätt!

I min hemby tror nog de flesta att det en advokat skriver är sanningen. Advokaten är densamme som betjänat vindkraftsföretaget Svevind och här handlar det om jäv. Några dagar senare förstod jag sammanhanget och det berättar jag snart om i kommande inlägg.

Byastämman avslutades som brukligt med kaffe.
Jag hamnade vid ett bord där hemmansägaren G. ôppe Myra med fru satt. Efter en stunds prat sa jag:
- ”Jag tror hemmansägarna skulle rösta ja till att en bomb släpps över byn om Rolf föreslår detta.”
- ”Jag skulle i alla fall fråga varför!” svarade G.

Nu undrar jag - ska jag bli glad över det svaret? För att åtminstone en reaktion, ett ifrågasättande, skulle bli följden ifall ett vansinnigt förslag kom upp. Eller ska jag bli ledsen för att man troligen skulle rösta ja efter att ha ställt frågan ”varför”, kanske utan att få ett svar. Jag funderar än på det! G. är en person som ställer upp och arbetar politiskt (senast i kyrkovalet). Någon fråga om varför en miljon ton berg skulle sprängas i luften ställde han aldrig när det uppdagades vara planlagt. Och jag hade ingen aning om att så var planerat att ske.
.
.

Äga väg II

Under de tre dagarna miljödomstolens förhandling om vindkraftprojektet på Gabrielsberget i Västerbotten pågick i Rundviksgården i augusti 2005, försökte domstolens ledamöter ta reda på om samråd skett med privatpersoner och föreningar i området. Vägföreningar, jaktlag osv.

En av de frågor som domaren ställde gällde ägandeförhållandena kring Vinsjövägen. Då reste sig Anders Jonsson (kommunpolitiker i Nordmaling för Centerpartiet) och sa ungefär så här: He ä pappas väg. He är han som ha grusat den. Till saken hör att Anders Jonsson tog över hemmanet 2001 men menade här att det var hans far Rolf som ägde vägen (trots detta). Jag minns inte vad jag sade - om jag över huvud taget sade något – eftersom  jag blev oerhört överraskad att en bybo kunde påstå att en bygemensam väg är privat. Vägen tillhör byns hemmansägare sedan laga skiftet. Men så här kan det gå till i vilda Västerbotten - grusa en väg och den är din! Kontakt med lantmäteriet är en onödig procedur.

Då inga regler och normer finns i ett samhälle, en by, en social gemenskap, då kunskap saknas eller rädsla finns bland medlemmarna, går det lätt över styr. I min lilla hemby är det så. Kanske är det så på alla små orter men jag har inte erfarenhet av någon annan by, bara städer med en annan kunskap i sådana här frågor.

På latin grus grus

Äga väg I - här skriver jag om ett annat vägavsnitt som Rolf sade sig äga. Inte för inte kallas han "Kungen av A." av människor utanför byn har jag fått veta på senare tid.
.
.

Vinsjön än en gång

Här kommer samma inlägg som en gång för länge sedan. Jag tänker i några inlägg skriva om händelser vid vatten. Hur en bergtäkt planerats här längs hela stranden till vänster i bild.

Byns enda sjö heter Vinsjön och ägs av byns hemmansägare gemensamt. Den ligger upp mot fjället (som vi säger här), är alltså högt belägen. Vinsjön har fått sitt namn av tjäderns läte. Här i skogarna finns mycken skogsfågel. Den långsträckta Vinsjön har varit ett utflyktsmål för byborna. Kärrvägen hit upp, Vinsjövägen,  finns med på laga skifteskartan från 1860-talet, en väg som samtliga byns hemmansägare är delaktiga i och som fortsatte upp till fäbodallmänningen.

På 1960-talet planterande hemmansägarna in regnbågsforell här men resultatet lät vänta på sig. Minns hur ett antal starka män gav sig iväg nerifrån byn bärande på ett stort kar fyllt med yngel och vatten som skvimpade över. Sedan 1990-talet har kommunen en kalkstation placerad strax nedanför sjöns utlopp i Vinbäcken eller Vinan. Allt för att försurningen ska motverkas. För fem år sedan provfiskade Harry här.

På bilderna från 40-talet syns min morfar Manfred, mina blivande föräldrar och pappas kompis på utflykt hit upp.

Här har man också badat trots det kalla vattnet. Jag fick för några år sedan en livfull beskrivning av Ingrid Ö om hur kallt men trevligt detta kunde vara.

Här syns tre skidåkare på Vinsjöns snöklädda is före snöskotrarnas tid. Nerför gick det i ett huj.
För ett par decennier sedan grusades vägen av R. Han tog kontakt med de hemmansägare vilkas mark vägen passerade. Eftersom vägen är gemensam för alla hemmansägare måste en sådan fråga diskuterats i byalaget. Inga dokument eller protokoll visar dock på att detta gjordes.

Nu påstås att vägen är privatägd. När blev den det, hur i all världen gick det till utan inblandning av Lantmäteriet? Någon vägförening har aldrig funnits där denna väg förvaltas, den ingår i hemmansägarnas samfällda egendom, i den nuvarande bysamfälligheten. Men det ska man veta, att i den här byn är allt möjligt numera, här kan svalor simma och älgar flyga. Jajamen ;-)

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om sjö, laga skifte, vem äger en väg?, bygemensam väg, bysamfällighet, byalag

Moralfilosofi

Alexandriakvartetten av Lawrence Durrell (utgivna 1957-1960) är en romansvit där perspektiven förskjuts och allt inte är som man trodde det vara då man läst alla fyra böcker. Den har getts ut på svenska i ett band och den läste jag för eoner av tid sedan. Just denna svit får jag i tankarna då jag begrundar vår förening. Läs Alexandriakvartetten!

Okej, då vi vrider det hela ett varv till.

Med på årsmötet var "kungen av Grundby", Grundby heter vårt område. Det var han som en gång i tiden lät stycka av sin fastighet och bilda 40 fastigheter. Han bor själv i ett av husen med sin familj och betraktas som HSB, han som bestämmer. Vi förstår att det var hans tankeverksamhet som låg bakom det sätt som beslutet togs. Eftersom han vet att jag och min man gärna ser till rättvisan inom föreningen och föreningspraxis för demokratins skull, förstod han att vi skulle reservera oss mot det sätt som beslutet om markförsäljning gick till. Det ingick i hans plan för att på så sätt slå in en kil mellan oss och vår granne.

Några i föreningen hyr ut sina hus och har bosatt sig i sina fritidshus i fjällen eller vid havet. Av hävd läser ingen medlem protokollen, så hur medlemmar som inte varit med på årsmötet får veta vilka beslut som tagits, vet vi inte. Husägarna i vårt område är rätt okunniga i föreningsliv eller är rädda att säga emot. Alla vet att "kungen" har en tung hand över allt som beslutas i vår lilla samfällighet och vem vågar ifrågasätta sakernas tillstånd? Styrelsen är helt i hans händer som ni förstår så behöver "kungen" inte ta till orda på mötena. Att styra utan att det syns fungerar utmärkt i vår lilla förening.

Le Silence, skulptur av Auguste Preault ( 1842-1843).

Kanske en inspelning från mötet vore på sin plats här?

Att endast och alltid underordna sig, att tillåta någon annan fattar beslut åt mig, är ingen bra strategi. Underordnar sig alla en ledare försvinner ganska snart demokratin och enväldet ges lätt tillåtelse att börja gro genom att jag gör som jag blir tillsagd, att någon annan tänker ut vad jag ska tycka. Då det gått tillräckligt länge får ingen inte ha en egen åsikt - ett hopplöst läge. I sådana miljöer frodas lätt mången slags fientlighet kan vi lära oss både av historien och nutid. Ett lågt röstdeltagande (av röstberättigade) är ett tecken på att demokratin inte fungerar. Därför vill vår regering, våra politiker, att vi medborgare ska rösta, för att få statistik på att landet fungerar som en demokrati. Klart som korvspad!

Boken ovan, Samfälligheter från BLinfo, är faktiskt lättläst och bra om hur samfälligheter sköts på bästa och lagenliga sätt.

(Jag har endast funnit två trovärdiga böcker i ämnet samfällighetsföreningar. Den andra är Samfälligheter. Handbok för samfällighetsföreningar av T. Österberg, Norstedts Juridik. Den senare är svårläst då man måste vara kunnig i juridiska termer och väl insatt i ämnet för att förstå innehållet.)

.

.

.
.

Vad är moral?

I mellansverige bor vi i ett gruppbebyggt område med 40 bostadshus. Husen står i en öppen oval med kontakt med skog bakom. Inne i ovalen finns en allmänning, en gemensam yta för oss boende där vi vårstädar ytan, firar midsommar, har picknick familjerna emellan, grillar under sommarkvällar. På vintern är den samfällda marken en stor snötäckt yta som alla barnen lekte och stojade, åkte skidor och pulka på nerför slänten. På en väl avgränsad del av samfälligheten finns en lekplats med gamla redskap som inte längre används då barnen flugit ut och alla vi boende är medelålders. Lekplatsen avgränsas från den stora härliga ytan av en grusad gångväg som leder från samfälligheten till skogen. I samfälligheten ingår också båtplatser till samtliga. Sjön dyker upp efter en promenad genom den nämnda skogen.

Inför samfällighetens årsmöte nyligen fick vi kallelse där det som en av punkterna stod: "Om försäljning av gemensam mark. En av medlemmarna vill köpa loss en del av allmänningen i anslutning till sitt hus". Något sådant har inte inträffat tidigare i samfällighetens historia så vi förväntade oss att få en redogörelse av styrelsen för vilken yta det gällde, ytans storlek och förslag till försäljningspris.

Vi kom till årsmötet tillsammans med 15 andra röstberättigade samt ett antal människor som inte bor i området med de 40 villorna. När vi kommer till punkten om försäljning säger ordföranden några ord och så förklarar den av oss boende, vår granne, som vill köpa mark att det är den oanvända lekplatsen det gäller, talar om hur stor ytan är och vad fastighetsmäklaren värderat marken till. Ingen av oss medlemmar eller styrelsen har sett fastighetsmäklarens kartskiss och uträkning. Därefter frågar ordföranden om vi föreningsmedlemmar kan besluta att sälja ytan. De enda som hörs säger ja, ingen hinner säga något annat, klubban faller. Beslutet är taget. Jag säger att för att vara demokratiskt och rätt genomfört måste uppgifterna finnas med i kallelsen så vi grannar har möjlighet att tänka igenom förslaget, ta ställning till  kostnad mm före årsmötet. I en kallelse ska styrelsen ha berett frågan och skickat ut sitt förslag via kallelsen. Därefter ska mötet besluta och styrelsen genomföra beslutet. Att fatta beslut i ekonomiska frågor är inte tillåtet om samfällighetens medlemmar inte fått möjlighet att sätta sig in i förslaget. Men att 25 fastighetsägare inte vet att beslut skulle tas och heller inte var med och sa sitt, anses av styrelsen inte förhindra att detta beslut gäller.

Nå, ordföranden säger att beslutet är taget och kan inte dras tillbaka. Grannen som vill köpa säger att vi väntar till nästa år så alla kan få se och ta ställning till det förslag som fastighetsmäklaren tagit fram, att det då kan bifogas kallelse och dagordning.

Nej, beslutet är taget hävdar ordföranden och kan inte återkallas. Han säger också att nästa år får vi medlemmar utredningen i efterhand. Att många som inte bor i området var med på årsmötet och röstade är det ingen som påtalar. Detta var en av de sämsta kupperna jag och min man varit med om. Det luktar fuffens. Det var inte ens ett försök att sköta det snyggt.

Bilder från nätet.

Så kan en samfällighetsförenings styrelse hantera medlemmarnas gemensamma egendom.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om samfällighetsförening, samfälld mark, årsmöte, styrelse, ordförande, beslut, demokrati

Men vad gör dom egentligen?

Jag önskar jag vore en Albert Engström för nu ska jag berätta en historia ur verkligheten som i hans version skulle kunnat bli riktigt dråplig. Det hela utspelade sig förra året.

Som nästan alla vet är en samfällighetsförenings sak att förvalta och besluta över samfällighetens gemensamma egendom. Därför hålls årligen en föreningsstämma dit samtliga delägare (t ex hemmansägare eller bostadsrättsinnehavare) ska kallas i tid som finns angiven i stadgarna. Sedan jag blev hemmansägare har jag aldrig fått någon introduktion i vad vi har att förvalta tillsammans. En snabb men ej uttömmande genomgång hölls av lantmätaren då vi, med min påtryckning, bildade en samfällighetsförening 2007. Lantmätaren hade jag kontakt med efteråt och fick lite mer info om gemensamma ägor. Fick samtidigt veta att styrelsen inte begärt en egendomsförrättning, endast en föreningsförrättning. Därav den uteblivna utredningen av exakt vad vi äger gemensamt. Märkligt av Lantmäteriet, men sant.

Okej, trots detta jag vet någorlunda vilka markegendomar och vilka vatten vi äger gemensamt genom många timmars egen efterforskning i laga skiftes protokoll och karta. Men det kan ju ha hänt saker efter 1869 som jag inte forskat fram :-) Vi har stigar, vägar, markarealer för olika funktioner och vatten som är bygemensamma men som delvis verkar ha fallit i glömskans hav hos styrelsen.

Förra året motionerade därför jag och min man till bysamfällighetens styrelse att den på stämman skulle gå igenom vad vi hemmansägare gemensamt förvaltar.

Ordförande gick ganska ovilligt igenom vad man kände till eller ansåg att vi förvaltade. Jag undrade över några ytterligare områden jag läst mig till i laga skiftes-protokollet och hört av lantmätaren ska ingå. Men ingen visste.

Då tittar ordförandens hustru, tillika hemmansägare, ut ur köksregionen och säger
"Men du, det där vill vi inte veta."

Ridå!

Kära dagbok, att gå vidare i snacket en sådan gång är bara dumt. Men tyvärr är läget sådant bland hemmansägarna här. Man har inte förstått vilket syfte och vilken målsättning en samfällighetsförening har. Det blir därför ofta väldigt anarkistiskt. Styrelsen vet inte vad den förvaltar utan tror att vår förenings uppgift är att bestämma i byn lite allmänt så där. Och man har heller ingen ambition att ta reda på vad som gäller!

Det här innebär att Rolf, överhuvudet i det jag här kallar La Famiglia, har annekterat en bygemensam väg och hävdar att den är hans. Jodå. Mer om detta framöver. Han försökte även hävda att han ägde en del av Kustlandsvägen. Okunskapen innebär även att skog på bygemensam mark har avverkats som privatägd. Bygemensamma vägar och stigar markbereds och är borta för alltid. I mina ögon är det en oerhört ociviliserad kultur vi lever i. Och orättvis.

Jag får en konstig känsla. Träffs vi en gång om år för att dricka kaffe och äta smörgåsar? Den gemenskapen är inte att förakta men är inte huvudsyftet med en samfällighetsförening. Varje år reser sig Rolf upp och tackar styrelsen för det jobb de lagt ner och för de goda smörgåsarna. Smörgåsarna förs noggrant in i stämmoprotokollet varje år :-)

Klickbar text

Man kan tro att det är ordföranden med hustru som har mottagning i byn, typ landshövdingebankett men på bynivå :-)  Som en välgörenhetsinsats för oss föreningsmedlemmar.

Min man och jag brukar skoja och försöka räkna ut vad som skulle ske om någon av oss ställde sig upp och tackade för de goda smörgåsarna ;-) Tanken roar oss, haha...

Det finns oändligt många dråpliga och självsvåldiga anekdoter att berätta. Man kallar till stämma utan att veta vad vi hemmansägare har att förvalta och tar gärna upp saker som inte alls rör samfälligheten. Tänk er en bostadsrättsförening i en stad som inte vet vilka lägenheter som ingår i föreningen eller var tomtgränsen går!!!
Styrelsen består av Tomas Erixon, Erik Johansson, Lena Lundgren (från 2010). Vera Jonzon är valberedningens sammankallande och bestämmande. Bevakar la Famiglias maktinflytande.
Kanske har även andra bloggare åsikter om samfällighetsförening, samfällighet, föreningskultur, okunskap

Vinsjön, enda sjön i byn - ett kollektivt ansvar

Byns enda sjö heter Vinsjön. Den ligger upp mot Aspfjelle, är alltså högt belägen. Vinsjön har fått sitt namn av tjäderns läte. Här i skogarna finns mycken skogsfågel. Den långsträckta Vinsjön har varit ett utflyktsmål för byborna. Kärrvägen hit upp, Vinsjövägen,  finns med på laga skifteskartan från 1869, en väg som samtliga byns hemmansägare är delaktiga i och som fortsatte upp till fäbodallmänningen.

På 1960-talet planterande hemmansägarna in regnbågsforell här men resultatet lät vänta på sig. Minns hur ett antal starka män gav sig iväg nerifrån byn bärande på ett stort kar fyllt med yngel och vatten som skvimpade över. Sedan 1990-talet har kommunen en kalkstation placerad strax nedanför sjöns utlopp i Vinbäcken eller Vinan. Allt för att försurningen ska motverkas.

På bilderna från 40-talet syns min morfar Manfred, mina blivande föräldrar och pappas kompis på utflykt hit upp.

Här har man också badat trots det kalla vattnet. Jag fick för några år sedan en livfull beskrivning av Ingrid Ö om hur kallt men trevligt detta kunde vara.

Här syns tre skidåkare på Vinsjöns snöklädda is före snöskotrarnas tid. Nerför gick det i ett huj.
För ett par decennier sedan grusades vägen av R. Han tog kontakt med de hemmansägare vilkas mark vägen passerade. Eftersom vägen är gemensam för alla hemmansägare måste en sådan fråga diskuterats i byalaget. Ingenting visar dock på att detta gjordes.

Nu påstås att vägen är privatägd. När blev den det, hur i all världen gick det till utan inblandning av Lantmäteriet? Det ska man veta, att i den här byn är allt möjligt numera, här kan svalor simma och älgar flyga.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om sjö, laga skifte, vem äger en väg?, bygemensam väg, bysamfällighet, byalag