Årskrönika 2021

Det har inte hänt mycket med byggnaderna här under året som gick förutom att en ny träbro byggdes i oktober. Och innan dess togs farstukvisten och den gamla betongbron väck.

Den nya bron/entrétrappan är byggd helt i trä och ersatte betongbron från 1950. En kunnig timmerman/snickare utförde arbetet efter min ritning. Den färdiga bron halvoljades två gånger som skydd men helst skulle jag vilja att den grånar så snabbt som möjligt. I många sammanhang finns det inget vackrare än grånat trä. När bron var klar undrade timmermannen vad vi trodde att folk som såg den nya bron skulle tycka var märkligast...?

- Att det var dumt att riva farstukvisten kanske??? tyckte jag.
- Nej, jag tror de flesta undrar över varför inte tryckimpregnerat virke har använts. 

Haha, han kan ha helt rätt. Denne timmerman vet hur tyckandet och snacket går här. Men tryckimpat virke är ett material som inte ens dykt upp i mitt medvetande. För övrigt hade vi ett intressant samtal om skogsbruk, skogsvård och virkesuttag för första gången med någon här uppe med liknande tankar som vi har.

Detta är utsnitt ut ett par gamla fotografier som visar hur bron såg ut en gång i tiden.

Vi äger två släktgårdar och gracerna fördelas mellan dem. Att jämföra olika byggtekniker, materialval, planlösningar, gårdsformationer och omgivande landskap är väldigt intressant, ja även människors mentalitet.

Självfallet blir det mera gjort där vi bor större delen av tiden och inte lika många stora insatser här i norr. De förutsättningar vi bestämde oss för långt tillbaka i tiden, var att här uppe var det viktigast att lägga ner tid och energi på ekonomibyggnaderna. Så har det blivit. Bostadshuset är till funktionen helt ok men rent estetiskt finns mycket kvar att göra både utvändigt och interiört på bottenvåningen. Men det får absolut inte bli ett quick-fix. Hellre då inga åtgärder alls.

Ett par hörn på rökbastun höjdes i juli. Det var 2010 som den åter placerades på grundstenarna efter byte av syllstockar.

Slåtter med lie och slåtterbalk, torka höet och köra in det i ladugårdsporten utfördes också, men det kan inte räknas som byggnadsvård, inte heller att bränna det på hösten.  Lite skogsröjning utfördes, inte heller det kan kallas byggnadsvård eller byggnadsrestaurering.

 

Välsignat tillstånd

 Lätt att tycka om. Vinter och snö är ett välsignat tillstånd.

Två äldre ekonomibyggnader - en rökbastu närmast och en hölada lite längre bort. Båda timrade med virke från morfarsfars skog och båda har blivit väl omhändertagna.

Rökbastun genom rimfrostvacker glasruta.

 

En ladugård utan slut uppåt och neråt. Det snöar och den ser ut att ha rasat samman.

 

Med lite förmiddagssol syns konturerna igen.

 

Mitt i allt detta vackervita längtar jag också efter att få vara här under första halvan av juni. Att se hönsbär, skogsstjärnor,  midsommarblomster, ekorrbär, rosling, liljekonvaljer i blom. Det var så länge sedan jag såg hönsbär och skogsstjärnor i mängd. Dom finns där under snötäcket. Och att lite senare finna väldoftande nattviol undrar jag om det inträffar igen. Eller ögonpyrola...

Skogen var full av lingonben

  

I onsdags var en sådan där soldag. Efter uträttat ärende dära Vall´n blev det lingonplockning, så pass att hushållet klarar sig ett år förhoppningsvis. Lingonsylt kokades

En 8-liters aluminiumgryta kom fram ur skåpens inre djup. Den har två handtag och en knopp på locket av bakelit. Väldigt mycket mitt 50-tal.

Aluminiumgrytan är tillverkad hos Lundbom & Karlsson Metallfabrik, Eskilstuna.

 

 

Några dl lingon sparades för att bli vattlingon som är så gott till julen. Vattlingon till dadelparfait är numera en julig favoritdessert. Nå, nu börjar jag längta till advent och jul. Det går inte över med åren - särskilt som det snöade igår.

Det finns ett vilsamt nöje i klarlägga föräldrarnas vardagliga hushållsinköp, sådant jag sällan  reflekterat över. Grejerna fanns ju bara där. Då. Nu var aluminiumgrytan bra till syltkok.

Sen kan man ju fundera på om detta kärl är en gryta eller en kastrull...

Tittskåpsmodell

År 2018 besökte jag försvarsfordonsmuseet Arsenalen i Strängnäs för visning. Arsenalen är ett statligt militärhistoriskt museum där Sveriges militärhistoria från 1900-talet fram till nutid visas. Ett 70-tal fordon, både på band och hjul, visas. Jag kan inte påstå att mitt intresse av detta är oerhört stort.

Ett par år efter att den väldigt fula byggnaden som inrymmer militärmuseet hade invigts 2011, besökte jag en liten stuga som flyttats dit nära intill- ett soldattorp som pliktskyldigast hör till museet och som ursprungligen var uppfört i Björkvik i Sörmland. Nära denna finns ett nybyggt litet hus som rymde en utmärkt utställning om indelningsverkets historia. Jag var där ett par gånger men längtade inte efter att se utställningen i det stora museet.

Det jag innan visningen inte visste var att på Arsenalen även finns en avdelning med tennfigurer.

"Här kan du se en stor samling handgjorda tennfigurer som visar scener från stenåldern vidare till Gustav Vasas kröning, en 1700-talsbal på Haga Slott samt 1920-talets vaktparad.Samlingen fanns tidigare i Tennfigursmuseet i Hjortnäs utanför Leksand. Det är bland annat figurer skapade av konstnären Holger Eriksson. Det är en fantastisk samling som även visar leksakstillverkningen av tennfigurer från 1700-tal fram till 1920-tal."

https://arsenalen.se/utstallningar/figurmuseum/

För mej har figurer i tenn endast inneburit soldater. Några tennsoldater från min pappas barndom finns kvar och vem har inte läst och hört om pojkars intresse för och lek med tennsoldater och indianböcker föritin´.

Det som visades i en egen avdelning gjorde mig förvånad och upprymd. Förutom att gjutformar av allehanda slag och en beskrivning av tennfigurers historia visades fanns en samling med skiftande innehåll. Där fanns allt från Haga slottsteater till en pågående egyptisk balsamering, en rit på minoisk palatsgård, slaget vid Lützen 1632, slaget vid Virta bro med Sven Dufva 1808, "3000 man kvar på fjället" dvs. karolinernas dödsmarsch 1819. Med mycket mera. Allt utsökt berättat i tittskåps-modeller.
Ljuset i modellerna var mycket mer naturtroget än på alla de bilder jag tog.

OCH vad fanns där mer - jo en modell av en fäbod där ett par fäbodstintor vallande kossor och getter. Där syntes inte ett spår av krig. 

 

Hallå där, är det inte bedårande så säg! Jag föll pladask.

Efter detta har jag gjort ytterligare ett besök där. I september 2019 besöktes Arsenalen för att lyssna på ett föredrag om Indelta soldater och båtsmän i krig anordnat av en släktforskarförening. Det passar mej med tanke på båtsmän som jag intresserat mig för och som även finns i släkten.

"Många känner till den indelte knekten och hans soldattorp, med hur gick det till när han kallades ut i krig? Föredraget behandlar indelningsverkets soldater och båtsmän alltifrån det sena 1600-talet till början av 1800-talet. Det behandlar inte bara hur man förbereddes i fredstid, utan också när och hur soldaterna skickades ut i fält, liksom vad som hände med familjen där hemma om soldaten förblev borta. Det ges också en del tips på hur en släktforskare kan hitta uppgifter om sin förfader i fält.
Lars Ericson Wolke är professor i historia vid Försvarshögskolan."

Jomen, det var också intressant trots strulande teknik (som är så typiskt). Och numera vet jag att den trista byggnaden innehåller många vackra små välgjorda modeller.

Fätået

Fätået här i byn var den stig mot väster som löpte längs med fastbandhagen (gärsgår´n´=gärdesgården) på skogssidan. Hagen skiljde skogsmarken från den uppodlade marken. Eftersom byn är långsträckt var fätået inte en stig/fägata/fålla med fastbandhage på båda sidor som på ställen där kreaturen skulle fösas mellan hustomter och uppodlade marker till betesmarken.

På kartan över byn från 1647 är fastbandhagen som löper längs byns dåvarande inägomark väl utmärkt. Lantmätaren har ritat inhägnaden som två längsgående streck och mellan dem på jämnt avstånd två korta tvärgående streck. Utanför byns hank och stör fanns utmarken, skogen, det vilda. Mitt i byn från norr till söder rinner den då livgivande bäcken. Kustlandsvägen syns prickad nere i söder och där den passerar bäcken bildar den en fägata, en helt inhägnad fålla.

På den sträcka i byn som är min finns numera en fastbandhage som skiljer skogen från den kultiverade marken. Precis som det såg ut fram till 1900-talets mitt och väldigt långt tillbaka i tiden.

När fäbodvallen övergavs, som låg mycket längre bort från byn och högre upp mot Aspfjället (Aspfjelle), byggdes sommarladugårdar och dessa låg på lötmark (hagmark) i direkt anslutning till fätået och skogen i väster. Då var det lätt och nära att släppa ut korna och getterna på skogsbete. Den klokaste och pålitligaste kossan var ledarko och hade en skälla runt halsen. Korna återvände självmant till sommarladugårdarna på eftermiddagen då de ville bli mjölkade.

Både sommarladugårdar och fästigen är borta, ladugårdarna sedan länge och tået växte igen efter tre skogsägares avverkning och markberedning i direkt anslutning till tået. Tået kan bitvis urskiljas än idag men inget hemmansägarna intresserar sig för att rensa upp eftersom kulturhistoria är oerhört lågt prioriterad här.

"I byarna fanns flera fägator som gick från byns kärna till skogen vilken användes som betesmark. Fägatorna var omgivna av gärdsgårdar på ömse sidor. På dialekt kallas en fägata för tå (e ta), eller nöttå (nauwta) där nöt syftar på nötkreatur."

Läs gärna en artikel från augusti 2021 i nättidskriften Västerbotten förr & nu om Landsväg, byväg och fätå – något om vägarna i norra Västerbotten i äldre tid.

I mörkaste Småland

Vid slaget vid Virserum blev bondeupprorets ledare Nils Dacke besegrad och dödad av Gustav Vasas män. Dackefejden pågick 1542-1543.

Ett monument över den småländske frihetskämpen Nisse Dacke finns i Virserum. Arvid Källström är konstnären till statyn som restes på torget 1956.

Virserums konsthall var måndagsstängd. Det var bara att bita i det sura äpplet över min dåliga planering. Istället passade jag på att njuta av konst- och  museiområdets överdådiga blomsterprakt som här i örtagården. Anteckningsboken kom fram när jag satt där på den blå trädgårdssoffan.

När möbelindustrimuseet öppnade gick jag dit och besåg mångahanda möbler som tillverkats i Virserum med omnejd. Och då vattenhjulet sattes igång och samtliga maskiner i snickeriet började snurra fick vi besökare en uppfattning om hur det såg ut, lät och vilka möjligheter de vattendrivna maskinerna gav till möbelsnickeriet. Småland är och har varit möbelindustrins och glastillverkningens Mecca. Nu för tiden finns endast en bråkdel av alla småländska varumärken kvar.

Gummans röse

 

Rishög som minner om en gummas död.

Ett skört minne.

GUMMANS RÖSE
Här vid gamla vägen mellan Åkers bruk och Skottvångs gruva fanns en så kallad kasthög (offerkast).
Enligt folkmun skulle en gumma ha ramlat av en skenande hästskjuts och förolyckats just här. Till minne av gumman lades här färska kvistar eller blommor. Gamla ortsbor berättade att denna tradition levde kvar tills långt in på detta sekel.

Tyvärr försvann högen när vägen byggdes om.

Kan traditionen kanske återupptas?

Jo, återupptagits har traditionen som synes.

Gamla vägen syns i markerna där har markberedning inte genomförts. Vilken himmelsvid skillnad det är mellan denna plats och min gamla hembygd.

Skogsmarken där gummans röse finns ägs av Åkers Häradsallmänning är belägen söder om Strängnäs, en samfällighetsförening som den i min hemby. Åker häradsallmänning har 265 delägare. Delägarna är jordbruksfastigheter med mark i de gamla socknarna Fogdö, Helgarö, Härad, Länna, Strängnäs, Vansö och Åker.

Min far satte upp en liknande metallskylt fast mindre, på lämningarna efter Grans samebys vinterviste hemma i byn  på 1980-talet. De sköra lämningarna av vintervistet var belägna i skogsmark. Skylten är borta sedan länge och inte ersatt av någon annan förklarande skylt. Arran (eldstaden) var delvis förstörd när jag senast besökte stället, kanhända är allt borta numera.

Att delägarna i samfälligheten skulle gå samman och göra något liknande som i Sörmland är inte att tänka på. Förståelse för kulturhistorien finns inte. Kanhända gäller det särskilt minnen av samisk närvaro här men det gäller även annat vet jag. Synd på så rara ärtor.

Fäbodkultur som världsarv?

Har ni hört att Sverige för närvarande försöker få med fäbodkulturen på UNESCO:s immateriella världsarvslista.

Jag besökte Jamtlis fäbodbyggnader i Östersund på hemester. Det är en konstruerad museiplats med hitflyttade byggnader. Undrar om man har möjlighet att lyssna till kulning här? Man försöker hålla minnet av en fäbod vid liv så här finns inga rödmyllade byggnader, ingen flaggstång och ett gäng getter håller fäbodplatsen öppen. Men i ärlighetens namn har jag besökt mer genuina fäbodar. Även sådana finns fortfarande i Sverige.

Har ni hört om Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk! På deras hemsida läser jag:

Nu tar FSF upp kampen tillsammans med Norge och påbörjar resan mot att fäbodbruket ska bli ett immateriellt kulturarv på Unescos världsarvslista. Ett förslag är inlämnat till Institutet för språk och folkminnen (Isof) gällande en nominering av nordiskt fäbodbruk till Unescos lista över representativa immateriella kulturarv.

Källa: http://fabod.nu/pa-vag-mot-immateriellt-kulturarv/ 

Tankarna på att nominera det nordiska fäbodväsendet som immateriellt kulturarv har funnits länge i förbundet. Men först år 2021 har resan på allvar kunnat starta. En projektgrupp tillsattes 2020 och har tillsammans arbetat fram ett förslag till Institutet för språk och folkminnen (Isof) gällande en nominering av nordiskt fäbodbruk till UNESCO’s lista över representativa immateriella kulturarv. 

Källan finns här.

I Norge har man kommit så mycket längre med arbetet att dokumentera och bevara sin (fäbod)kultur. Långfil, smör och ostar hör till fäbodkulturens produkter. Det gällde att ta till vara på ko- och getmjölken så den höll sig ätbar länge. Har skrivit lite om en sådan dokumentation här. Kanske kan vi svenskar åka snålskjuts...

Konstverket Nybyggarkvinnan av Anne-Karin Furunes från 2003, finns längs konstvägen Sju älvar mellan Umeå och Borgafjäll. Platsen där verket står är en tidigare fäbodplats vid byn Varpsjö, 32 kilometer väster om Åsele.

Konstnären beskriver:

Som en hyllning till Nybyggarkvinnan och hennes roll och stora betydelse för vår bygd finns en perforerad skulptur placerad på en gammal fäbodplats. Historien talar mycket om männens verk medan kvinnans betydelse för utvecklingen sällan lyfts fram. Den perforerade skulpturen med bilden av en glad, vacker och stolt kvinna skall för alltid bekräfta det som historien inte har lyckats framställa.

Sommarladugårdarna

”Sommarfähus undantages i trenne serskildta ställen nemligen den ena utmed sandtaget å såkallade ”Löthen”, den andra utmed Holmgrens Enkas gård och den tredje vester om Hörnstens bohlstad, de twenne sistnemnde der platserne förr äro belägna.”

De här tre platserna bestämdes som bygemensamma vid laga skiftet här i byn. De var hagmark, inte odlingsbar mark.

 Denna sommarladugård stod på den nordligaste av de tre platserna.

Där fanns sommarladugårdar under den tid då korna varje dag släpptes ut på skogen och betade sommartid, efter att byns fäbod övergetts. Längs skogsbrynet löpte längs hela byn en fastbandhage, en trägärdesgård, som hindrade att kreaturen tog sig in på vall (lägdor) och åkermark där korn eller havre odlades. Jag minns vår egen sommarlagård men har inget rejält foto av den, endast en skymt. men jag minns den väldigt väl och kan rita upp planlösning och fasader ur minnet.

De tre platserna finns markerade på laga skifteskartan men en av platserna där flera sommarladugårdar stod, är friköpt. Det är fritt fram att ta bort resterna/ fragmenten av kulturhistorien, ta bort grundstenarna som fortfarande vid köpet för ett fåtal år sedan fanns kvar. Så kan det mycket väl bli när förståelsen för vår gemensamma kulturhistoria är så utarmad som här i denna by. Här försvinner allt peu om peu. Personligen funderar jag ibland över varför inte hemmansägarna är stolta över sina förfäders id och verk och varför det saknas insikt i vår gemensamma kulturhistoria. Att intresset att bevara är lågt står klart.

Här finns en enkel sommarladugård i Norrbotten beskriven.

*

Portalen "Hålla hus" beskriver sommarladugårdens  funktion. Konstruktionen stämmer inte med  vår sommarladugård som inte var timrad och inte hade gödsellucka:

"På sommaren gick djuren ute på bete. Betesmarkerna kunde vara i anslutning till gården, men de kunde också ligga en god bit bort. I anslutning till betesmarkerna satte man ofta upp en enkel sommarladugård, där korna togs in och mjölkades. Under betesperioden passade man också på att rengöra i den vanliga ladugården. Sommarladugården var vanligtvis en timrad, fyrknutad byggnad med ingång på ena gaveln och en gödsellucka på den andra. Golvet av trä låg direkt på marken och en enkel inredning i trä fanns för kobåsen. De sommarladugårdar som idag finns kvar är oftast i dåligt skick, skadade av markfukt och av de biologiska aktiviteter som frodas där kogödsel samlats. Det är därför värdefullt att rädda de som kan bevaras."

Bete på fäbodar i Sverige

Nu är det dags att bege sig till fäboden, 15 900 hektar fäbodbete väntar på att bli betat.

„

Så nu är det alltså dags för de 214 jordbrukare som har fäbodbete att flytta till fäboden med djuren. I år är arealen fäbodbete 15 875 hektar vilket alltså innebär ungefär 74 hektar per företag.

Fäbodbruket var viktigt för jordbrukarna i äldre tid och var ett sätt att hitta mer bete till djuren. Numera får jordbrukarna ersättning för att de har djur som betar fäbodbetena. Fäbodbete kan bestå av både både öppna marker och skog som ligger vid en fäbod. Fäboden ska ha funnits sedan länge. Marken ska betas varje år med fritt bete eller bete i storhägn.

Mest fäbodbete i Jämtlands län

Arealen fäbodbete är störst i Jämtlands län med 9 100 hektar. Antalet jordbrukare som har fäbodbete i Jämtlands län är 100 stycken. I Dalarna län är antalet jordbrukare med fäbodbete 83 stycken och deras djur betar 5 300 hektar.

„

Allt detta och lite mer finns att läsa HÄR, en sida jag ofta besöker nu för ti´n. En av de saker jag utläser av diagrammet är att det är i de två län där man är som stoltast över sin kulturella bakgrund, över sin kulturhistoria, som levande fäbodar som mest förekommer. De är en faktiskt turistattraktion. Att fäbodar inte finns i södra Sverige har en historisk förklaring, om de funnits så försvann de mycket långt tillbaka i tiden.

Bete på den fäbod som finns är inget för min hembygd. Ingen byggnad finns kvar i original, det som finns är platsen i skogen där fäboden låg. Den började användas när skogsbilvägen blev klar 1984 och där "röjer man gräs" med grästrimmer och har en flaggstång. Men jag besöker mer än gärna levande fäbodar i andra delar av landet. Att göra en semesterresa i Norge och koncentrera sig på fäbodkulturen som är stark där, är något jag ser fram emot att göra. Hur många gånger har jag inte varit tvungen att stanna bilen i det landet på grund av getter på vägen :-) Norge har både en annan topografi och en annan jordbrukspolitik. Och än fler spännande länder finns att besöka om man som jag är mer intresserad av jordbrukskultur än att ligga på en strand.

Synen på skog och på sig själv som människa

 

„
Under en av mina vandringar i de jämtländska skogarna slår jag följe med Micke. Vi är ungefär lika gamla och tycker båda om skogen, men på ganska olika sätt. Micke kommer från Jämtland och har bott hela sitt liv i skogens omedelbara närhet. Han kommer också från en familj som bott här länge och den kunskap han har om skogen har han delvis förvärvat från tidigare generationer. Han har också jobbat med skogsbruk i olika funktioner och han är jägare. När vi träffas den här gången har jag gett mig ut för att titta på solnedgången över Norrån. Det finns ett speciellt ställe där den lilla ån rinner genom en vidsträckt dalgång. Ibland ser man tranor och bäver där, och om sommarkvällarna, när solen sjunker i nordväst, fylls dalen med ett varmt nästan gyllene ljus som jag kommit att uppskatta mycket. Det är för att titta på detta som jag under tystnad promenerat genom skogen den här kvällen. Micke kommer åkande i sin Subaru och parkerar på en vändplats som skogsbolaget ställt i ordning. Ljudet från bilradion sprids över landskapet när han öppnar bakluckan för att släppa ut sin jämthund, en ung tik som han ska köra ett träningspass i skogen med. Han har orangea jaktkläder på sig och pratar i telefon samtidigt som han spänner ett pejlingsband på hunden och fixar med sin gps-mottagare. Skillnaden mellan våra sätt att förhålla sig till platsen är påtaglig. Jag tvivlar inte en sekund på Mickes kärlek till den. Det här är hans hem och hans arbetsplats. Han är här så gott som varje dag, vinter och sommar, och så har det varit så länge han levat. Jag själv är turist i jämförelse. Vi har olika ärenden i den här skogen, olika blick på den. Vi bestämmer att vi ska gå en bit och jag föreslår att vi ska följa den lilla stigen som löper längs med ån, men Micke tycker det är en dålig idé, den nya skogsbilvägen som skogsbolaget dragit är betydligt bättre att gå på säger han. Han berättar hur gps-systemet fungerar när vi går längs denna. Jag ondgör mig lite över att de avverkat skogen så brutalt runt den nya vägen. Landskapet är helt förändrat, säger jag, de gamla stigarna kommer försvinna. ”Det är inte konstigare än en bonde som skördar sin åker”, säger Micke. ”Det här är en åker”, fortsätter han, ”en trädåker.”

„

Ur Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion. Av D Thurfjell

 

Så här olika är förhållningssätten till skog hos två jämnåriga, en landsbygdsboende skogsbrukare och stadsboende religionshistoriker. Så olika ser vi svenskar på nyttjandet av naturen och på naturens resurser.

• En urban, känslomässig, ekocentrisk syn som utgår från att hela naturen besitter grundläggande värden och där människan och alla levande varelser uppfattas som en del av naturen som ett sammanhängande samspel.
• En produktionsinriktad, antropocentrisk syn där människan sätts i alltings centrum. Ur antropocentrisk synvinkel har enbart människor ett inneboende värde och naturens värde beror på i hur stor utsträckning den är mänskligheten till nytta. Jämför med den kristna kyrkans natursyn - Människan är Skapelsens Herre.
  

Hur ser jag på naturen som landsbygdsboende, skogsägare och akademiker?
Jag uppskattar boken Granskogsfolk som ligger på nattygsbordet, den har gett nya tankar.

 

År 313 e Kr förklarade kejsar Konstantin den store kristendomen laglig i Romarriket. På 380-talet efter Kristus införde Theodosius den store kristendomen som statsreligion och avskaffade religionsfriheten.

Den syn som kristendomen skapade och som katolicismen och senare den lutherska trosläran förfäktade - att Människan är skapelsen Herre - fick genomslagskraft. Människor har inget åtagande mot naturen utan kan exploatera, nyttja och utnyttja "naturen" utan tanke på eventuella konsekvenser för annat liv, inte alltid ens för andra människor.

Det mest värdefulla i "skapelsen" (läs naturen) är människan själv och hennes liv. Allt annat är till för Människans behov, för att tillfredsställa människan på olika sätt. Antropocen är konsekvensen av det tankesättet.

Innan människorna placerades högst i hierarkin var naturen helig. Håller den sekulariserade urbana människan på att återgå till upplevelsen av en besjälad natur? Att naturen är helig. Nu är det inte längre människor på landsbygden som tror på den besjälade naturen. Det innebär helt omvända roller för människor i stad och på landsbygd jämfört med hur det såg ut före industrialisering, urbanisering och individualisering.

 

"Vi uppsöker gläntornas ljus / och bor till en del i städer / där vi får för oss / att vi är oss själva. / Ändå är vi vad vi är / ett granskogsfolk"

Harry Martinsson. Utsnitt ur dikten Furan ur diktsamlingen TUVOR, 1973.

 

 

Granarna har jag lånat härifrån

Earth Hour 2021

Lördag den 27 mars firas årets Earth Hour mellan klockan 20:30 och 21:30.

Earth Hour ska avnjutas med brasa i öppna spisen, levande lågor, något gott att inmundiga och kanske även högläsning. En trevlig kväll helt enkelt med en fridfull timme.

Numera finns ingen allmän vägsträcka i byn där man kan njuta av det rogivande mörkret. Skogen vid den sista fina sträckan av gamla Kustlandsvägen avverkades för något år sedan så numera finns inte mörker där, ljus från hus stör blicken. Som en HSP då det gäller elektriskt ljus, uppskattar jag mera då lättillgängligt mörker förekommer under den mörka årstiden. Synd att man mestadels bara kan uppleva fint mörker under vissa utlandsresor.

Som jag skrivit förut är det lättare att hitta och njuta mörker i södra och mellersta Sverige, märkligt nog. I norra Sverige ser det ut att ge högre status ju mer utebelysning man har, ju fler ljuspunkter som förorenar den mörka himlen. Det finns även en tävlan byar emellan. Det finns naturligtvis även en kulturell förklaring till hur elektriskt ljus används.

Allt sedan 2009 firar vi denna stämningsfulla timme. HÄR är de samlade skriverierna på den här bloggen. 

Lodrät skog

Det här är ett storstadsprojekt - vegetativa höga byggnader, en vertikal, urban "skog". Fint presenterat - jag undrar hur organisationen med skötseln av växter och träd är ordnad?

Bosco verticale är ett häftigt projekt från den italienske arkitekten Stefano Boeri.

Har man, som vi landsbygdsboende, skogen inpå oss behövs inte detta. Men det handlar om hur vi vårdar vår natur in i framtiden förstås.

Kamratpostens bungalow

Fotot visar läget för några år sedan. 

Det är bara vi som sett denna bungalow som kan fatta vilken stilig och fantastisk trädkoja 

den en gång i tiden var.

Då vi var i 10-årsåldern beslutade jag och min kompis att bygga en koja. I Kamratposten hade jag sett världens mest fantasieggande reportage om hur man bygger en bungalow i ett träd, en trädkoja. På 1960-talet var ordet bungalow supermodernt. Tydliga illustrationer redovisade förslaget som var uppbyggd runt en trädstam. Jag rev ut sidorna med bygganvisning på kojan. Skogen fanns bakom knuten.

Vi gick till verket, några dagars jobb tog det i anspråk och liiite vuxenhjälp fick vi allt. Vi använde masonite förstås, vi befinner oss i masonit-bältet :-) , bräder, träreglar, trådspik och röd slamfärg.

Kojans plan var kvadratisk med trädstammen i centrum, taket var ett tälttak  som det som kallas på fackspråk. Och det bästa av allt - kojan var placerad en bit upp på stammen så en stege behövdes för att ta sig upp. Detta var vårt reservat. Särskilt härligt var det då vi var däruppe och drog upp stegen - vi var onåbara!

Nå, fantasi blev verklighet och det var resan till förverkligandet som var roligast, vägen är mödan värd som ni vet. Det visade sig att det klättrade stackmyror på granstammen. Såklart tog de sig in i vår bungalow och det var inte KUL! Vi var en erfarenhet rikare. Men gissa om vi hade roligt, det var underbart att kunna genomföra en idé - om än inte egen utan ur Kamratposten - och se det fysiska resultatet som blev väldigt tjusigt.

Då kräka jeck på skojjen

Ett får ur Levande landskap - en resa till framtidens jordbruk, Balders förlag 2020. Foto: Mats Ahlberg.

En gång i tiden släpptes kreaturen, kräka (kor, får, getter) ut på skogen, skojjen, under sommaren för att beta. Långt tillbaka fördes de av unga kvinnor från byarna till en fäbod där sådana fanns. Där stannade djur och kvinnor hela sommaren. Varje kväll kom kreaturen hem till fähuset på fäboden. De ville bli mjölkade och blev någon kvar lockades de åter eller letades upp av skötarna. Vilda djur som brunbjörn var en fara för tamboskapen, särskilt nattetid. Fäbodplatsen var en byallmänning.

När fäbodväsendet upphörde hade man här i byn byggt sommarladugårdar i anslutning till skogsbrynet. De låg utanför den inhägnade byn, utanför fastbandhagen, trägärsgården. Sommarladugårdarna låg mestadels på byns allmänningar. Dit flyttade kreaturen under sommaren som hörs på benämningen. Från sommarladugårdarna släpptes boskapen på skogen varje morgon av bondmoran eller en piga efter mjölkningen och kossorna kom tillbaka till kvällsmjölkningen. En av kossorna var ledarko och hade en skälla i en läderrem kring halsen vilken hördes ganska långväga. Kossorna kunde hålla ihop och följa ledarkon och människorna hörde var korna befann sig i den händelse de behövde leta efter dem. Detta levnadssätt upphörde här någon gång vid andra världskriget, före 1900-talets mitt.

HÄR kan man läsa om fäbodar i Västernorrland. Jag önskar att det kommer en avhandling/djupare beskrivning av fäbodväsendet i Västerbotten och även om sommarladugårdarnas period. Om de sistnämnda har jag inte hittat någon akademisk skrift.

En period i livet hade vi getter som höll borta sly och högt gräs. Det var i det andra boendet och en fin tid med långsam lunk att minnas så här i efterhand. Getterna höll sig själva med mat i hagen men att fylla på vatten i vatten sån behövde göras två gånger om dagen. Att ta en sväng till hagen och bryta eller böja ner kvistar med löv för att de skulle få äta var välgörande för människa och djur. Att stressa lät sig inte göras. Getter är de bästa landskapsvårdare och slyröjare som finns om de bara får hållas i rätt omgivning och äta men inhägnad krävs minsann. De vill hoppa och skutta så stenig hagmark med nivåskillnader passar getter väl. Att se skogsbryn där träden är ätna upp till mulbeteshöjd är fantastiskt vackert. Där är naturen (människa, djur och växtlighet) i skön symbios.

Lingonbär

 

Under en liten skogsvandring blev det otippat nog en del lingon plockade. En del av lingonskörden blir till julens vattlingon.