Natur & kulturarv och ansvar

”Kulturarvet är av största betydelse för världens folk” läser jag i en skrift från Sida. Undantaget vårt eget folk då, tänker jag. För även om Sverige internationellt gärna talar stort om kulturarvets fundamentala värde för samhällets utveckling, och om vikten av att värna det vid väpnade konflikter, så låter vi gladeligen vårt eget lands kulturarv förgås vind för våg.

Jag tror att vi ser det allesammans. Att det svenska kulturarvet idag förfaller, förvanskas och rivs i en allt snabbare takt. Det rivs idag, upplever jag det som, fler kulturhistoriskt intressanta byggnader än till och med under 1960-talets centrumsaneringar. Fast idag är rivandet utspritt över hela landet. Det sker på flera plan och av flera olika anledningar. 

 

Men den främsta anledningen till att det sker är att vi låter det ske. Politikerna, både inne i staden och på landsbygden, verkar helt ha förlorat insikten om kulturarvets betydelse för ett samhälle.

(mynewsdesk)

Visst är det väl utmärkt bra med kunniga och engagerade människor??? Som försöker påverka makthavare då det gäller både kulturarv och natur. Det får vi alla glädje av - också de som är motståndare till "bråkmakarna" - även om de inte inser det eller aldrig skulle erkänna det. Särskilt i städerna finns många engagerade människor och det är inte alltid det går de engagerades väg. Ändå är deras insats berömvärd.

Västerbottens Kuriren 2020-05-18

Läs mer av artikeln HÄR 

Västerbottens Ornitologiska Förening, VOF, satte krav på och överklagade Trafikverkets planer med Botniabanans dragning söder om Umeå, ett Natura 2000-område och fågellokal som man menade måste skyddas. Så hatade VOF blev av många för detta som fördröjde invigningen av järnvägen. Pengar har sedan dess fonderats av Trafikverket i enlighet med en dom i Mark- och miljödomstolen. Så nöjda Länsstyrelsen i Västerbotten verkar vara nu. Stort tack till VOF som tog strid!

Heja alla kunniga som VÅGAR säga sin mening OFFENTLIGT vare sig det gäller att försvara kultur eller natur!

Rickleå gästgivargård

När jag tittade i gamla nummer av tidskriften Västerbotten, hittade jag av en tillfällighet en ritning på Rickleå gästgivargård från 1950-talet. Med mycken fantasi kan man kanske leva sig in i hur den kan ha sett ut på sent 1700-tal då gästgivare Christian Göransson (1730-1793) med hustru Maria Andersdotter (1745-1827) och elva döttrar bebodde och brukade gården. En av de elva döttrarna, nummer åtta i ordningen, kom att bli min anmoder. Som änka kom Maria Andersdotter att flytta till sin dotter Ulrika som bodde i min hemby. Tre av Marias döttrar hade gift sig med bönder här.

Ritningen är ett handritat förslag till ombyggnad som gjordes av byggnadsingenjör Bengt Lidström, då ledande inom Västerbottens vård av traditionella byggnader. VAB - Västerbottenskommunernas Arkitekt- och Byggnadskontor i Umeå - låg i framkant när det gällde länets byggnadsvård då när kontoret etablerades 1956 och in på 1980-talet. 

Numera kan man säga att Skellefteå tagit över stafettpinnen då det gäller att ligga i framkant då det gäller byggnadsvården i Västerbotten. Titta in på HÅLLA HUS med Skellefteå museum som huvudproducent.

 Rickleå gästgivaregård 2020 med nytt djurstall (som det heter numera) till vänster..

Detta fotot är från juli 2020. Vi svängde in på grusvägen, den gamla slingrande Kustlandsvägen, för att få se annat än långtråkiga E4an på väg till Skellefteå. 

Och där stod den än - gästgivargården. Det jag också kan se är att i ombyggnadsförslaget från 50-talet fanns ingen farstukvist, inget tak, över entrédörren. Förslaget från 50-talet tog hänsyn till det traditionella utseendet på bondgårdarna i Västerbotten - pardörrar med överljus utan farstukvist samt en bred träbro framför entrédörren. Det jag själv uppskattar så mycket.

  Rickleå gästgivaregård 2011 med gödselstack utanför ladugården.

Men 2020 är det köttdjur i hallar som föds upp och som håller landskapet fritt från att växa igen. Förra gången jag passerade, se fotot ovan från 2011, fanns en stor gödselstack utanför ladugården. Jag är nörd på gödselstackar, ropar till så fort jag får se de där försvinnande högarna utanför en ladugård. De där gödselstackarna som var livsviktiga för bönderna en gång i tiden, de gav ju näring till nästa års odling nr de spreds ut på åkrarna.

Att besöka de platser där anfäder fötts och/eller levat ger en dimension åt släktforskningen. Platsen i landskapet är i sig självt intressant, finns ett hus kvar, om än förändrat, är det än bättre. Och här står gästgivargården med ursprung från 1700-talet kvar i samma läge medan lagården är 1900-tal.

Tidlös trygghet...

Tänk så nostalgiskt 1950-talet var. Till exempel i tidskriften Västerbotten. Jag hittade denna bild då jag sökte efter storhässjor för torkning av kornkärvar. Under hösten fick jag mejlfrågor från en akademiker angående storhässjor eftersom jag skrivit om den företeelsen, som intresserar mig, flera gånger på denna blogg.

Tidlös trygghet.är innerst inne mycket otrygg. Hur många traditionella timmerhus har inte rivits, står övergivna och förfaller och kommer att rivas eller har renoverats sönder i Västerbotten. Bildtexten är inte helt sann:

Tidlös trygghet vilar över gården, som förfäderna byggde...?

6 november - vart leder minnet?

Den 6 november var min mammas födelsedag.

Karin som yngst på fotot med fyra generationer och till höger som något äldre. 

 

* *

Den 6 november var Gustaf II Adolfs dödsdag.
I ett Lützen som ska ha varit väldigt dimmigt och kanonrökigt detta datum 1632 då slaget stod.

Jag blev överrumplad av de nationalistiska monument som var uppförda i Lützen den novemberdag jag besökte denna historiska mark: en vacker baldakin i gjutjärn och en kompakt nationalromantisk stenkyrka. Blomsterkransar var nedlagda dagen innan för att hedra minnet av den döde reformerte kungen som påstås ha dött vid stenen som ligger under baldakinen.

De röda "Dalastugorna" alldeles intill var om möjligt ännu konstigare. Denna är från 1932. Att en senare stuga uppfördes 1982 är riktigt svårförståeligt. Men visst är det intressant att se hur bilden av Sverige visas upp utomlands.

 

Utställningen inne i svenskstugorna var okej enligt mej. På mitten av ett bord fanns denna nutida kartbild där härarnas uppställning 1632 visas. I övrigt fanns där en bra skärmutställning på temat "Vart leder minnet?"

 

På skylten står på tyska och på svenska:

GUSTAF II ADOLFS MINNESPLATS LÜTZEN
Här föll Gustaf II Adolf, kung av Sverige, i slaget vid Lützen den 6/16 november 1632

mitt under det trettioåriga kriget.
Minnessten med nygotisk järnbaldakin av Schinkel 1837.
Minneskapell, gåva från Sverige till staden Lützen, 1907.
Två timmerhus från Dalarna, 1932 och 1982, med en svensk utställning. 

 

* *

 Så förenades de då via ett datum, den ena med födelsedag, den andre med dödsdag den 6 november 1921 respektive 1632. I övrigt fanns inget gemensamt.

Torpinventeringar

De obesuttnas boplatser kan finnas kvar, i storstadsområdena har de ofta blivit sommartorp, fritidshus.

Här ser ni en inventering av soldattorp i en sörmländsk socken. Varje torp är beskrivet med bild samt vilka soldater som bott där och när. Torpet markeras på kartan via en röd tråd. En gedigen hembygdsforskning har utförts.

 

 Helhetsbild av soldattorpsinventeringen.

 

Detaljer från två av de inventerade soldattorpen. 

Jag fascineras över den stolthet som finns bland de som utfört den noggranna inventeringen. Respekt!

Foton från den första torpinventering jag såg, fascinerades över och därför fotograferade hittar jag inte i brådrasket. Den visades på en tillfällig utställning i stan tillsammans med vackra textilier och broderier gjorda med stor sakkunskap (det som felaktigt brukar kallas förspilld kvinnokraft).

Likaså har hembygdsföreningen sammanställt platserna för de tvättstugor som en gång fanns vid detta bruk. Nio av totalt 18 kända tvättstugor ryms inom kartbilden.

Från min hemby minns jag flera av klappbryggorna som nu är borta och ett par tvättstugor som fortfarande finns kvar vid Degermyrbäcken. Den ena välbehållen, den andra lämnad vind för våg.

Kan man vara annat än stolt över att bo i ett landskap där spåren av tidigare generationer dokumenterats så väl! Förutom i böcker.

Jag har skrivit rätt många gånger om rotebåtsmän, roteringslängder och soldattorp. En roteringslängd från N-lings socken finns men var dessa båtsmanstorp låg geografiskt finns inte, varken markerade på karta eller i den fysiska verkligheten. Inte heller arrendetorp som låg under bondgårdar. 

Här är några tidigare inlägg:

Aktiv research
Roteringslängd anno 1785
Batsmanstorp i socknen
Syneprotokoll från 1887 

Fäboddrift

Det gjordes en utflykt till en fäbod där tre byggnader står kvar in situ sedan de var i bruk. Alla gråbruna av väder och vind, rödfärgning passar sig inte långt där uppe i skogen, långt bort från byn. Vem ville släpa med sig rödfärg som färdigkokt eller som pigment i en tunna dit upp när de begav sig? Innan väg fanns, innan scotrar och fyrhjulingar blev vanliga.

Idag är här tyst och lugnt på somrarna men så var det inte så sent som fram till 30- 40-talet. Då var liv och rörelse med råmanden och bräkanden från kreaturen (kräka), kulning, vatten som hinkades upp ur kallkällan och några kvinnor som rörde sig över vallen mellan fäbodens olika byggnader, hela tiden i arbete fram tills dess kvällsmjölkningen och diskningen efter den var avklarad. Fäbodarna var kvinnornas revir och kanske några barns som vallade kor och getter dagtid på skogen.

Kokhuset med mjölkkammare innanför den vänstra dörren.

Här är mjölkkammaren med sin ställning för mjölktrågen. Ursprungligen var kammaren än mer utrustad med hyllor för mjölktråg. Säkerligen fanns här fler förvaringsmöjligheter då det begav sig. Fönster saknas och det är relativt svalt i mjölkkammaren. Här förvarades osten som ystats, messmöret som kokats, smöret som kärnats, långfilen som beretts. En del av detta kunde även hållas kylt i källan eller bäcken. Det var liv och rusch på en fäbod minsann.

Blåklockor på vallen. Kanske är detta ändå mina favoriter bland de vilda blommorna. Hade här gått kor och getter skulle de inta ha blommat ut innan de var uppätna, likaså lövslyet som kommer upp så fort när marken inte brukas.

En bevarad ladugård. Hit kom korna på kvällen efter dagens bete i skogen. Kreaturen mjölkades morgon och kväll. I lagården var de också säkra under natten mot björn och varg.

Och här en stengrund efter en av fäbodstugorna. Alla grunder var tydligt markerade med en kort beskrivning förutom en ritning på välkommentavlan.

I en av stugorna var ett "grönsaksblad" uppsatt på väggen, dvs ett blad av den ekonomiska kartan, för allas orientering och trevnad. Där kan man se att marken är uppdelad i smala remsor tillhörande hemmansägarna som betjänades av fäbodvallen. Det är väl inte otroligt att marken användes för odling, det som förr kallades hemfäbod. Höet fördes hem till gården på vintern då snöföret gav glid under höskrindans medar.

Denna fäbod fick jag tips om för ett par år sedan. Nu var tiden inne för besök och det lyckades trots rätt undermålig skyltning.

Sist - ett torrdass av senare datum, (trä)rent och hygienískt.

Det här var fina fäbodbyggnader som det bara var tur att jag snappat upp att de fanns. Det har blivit ganska många besök vid olika fäbodar i fäbodkulturens skilda landskap vid det här laget. Ju fler fäbodar jag ser desto fler referenser får jag till min hembys fäbodar där inga ursprungsbyggnader finns kvar. Det är omöjligt att inte jämföra förvaltningen av de olika fäbodplatserna.

 

Nästa sommar hoppas jag kunna besöka Västerbottens enda "levande fäbod" och se om den lever upp till förväntningarna eller om det enbart är ett turistjippo av ett skogsbolag.

Torka sädeskärvar på storhässjor

Jag har som semestersyssla läst på om storhässjor, kornhässjor.

Enkelhässjor, dubbelhässjor, flerdubbla hässjor (de två senare är takade med sadeltak men långt tidigare även med pulpettak), loghässjor. Stolpresning med saxar. Stolpar med genomgående huggna hål eller i kanten insågade hak. Stänger, hässjelänkar, led, bett, skesme...

Hässjebänk, hässjeblock... Hur sädeskärvarna placerades i hässjan finns beskrivet och hur man tänkte angående väderstreck, likaså hur kärvarna i toppen på en enkelhässja (utan tak) kunde anordnas.

Det enda man kan säga är att det är med stor skicklighet och stort kunnande som man byggde de här häftiga konstruktionerna! Det var en traderat kunskap.

"De dubbla och flerdubbla storhässjorna förekomma liksom de enkla vertikala här och var i hela Norrland och även i mindre utsträckning i Svealand, men deras huvudsakliga förekomstområde är de norrländska kusttrakterna, främst Västerbotten och norra Ångermanland samt tidigare även i Hälsingland.

Loghässjorna representera en särform  av storhässjan, som förekomma i mindre utsträckning i Härjedalen och Jämtland. Det är en fråga om kontaminationsform, där storhässjan är konstruktivt sammanbyggd med logen, ofta under samma tak som denna.

Jag är glad över att  i min barndom ha sett några av de där ståtliga skapelserna resa sig mot himlen medan de var i bruk. Numera är kunskapen om dessa hässjor akademisk och de som finns att se är museala. Den sydligast belägna museihässjan jag har noterat var i Hälsingland.

.

Hemma hos

Kök

Kök med vedeldad järnspis och en elektriskt spis intill.

Farstu

Sal

Detta hem i Malung är/har varit ute till försäljning. Det har väckt många byggnadsvårdares förtjusning. Det gula köket är så fint och jag får lite déjà vu-känsla när jag ser det. Det har ju vissa likheter med  kök jag är glad i. Vi får hoppas att inget rivs ut, vi hoppas att här inte målas vitt.

.

.

Gästgiveri i Godmersta

Snacka om att ha tur! Fick ett mejl från paret som bor på gården på bilderna. Genom dem har jag fått bekräftat att det fanns ett gästgiveri i Godmersta och just i detta hus!

De kan genom gamla dokument som t ex inteckningspapper, bouppteckningar, historiska kartor, genom att se ordet "Resanderum" skrivet på en vägg på nedervåningen i samband med renovering och uppgifter om (och från) tidigare ägare, bekräfta att här varit gästgiveri. Troligen fram till 1916. Den gamla Kustlandsvägen går över gårdsplanen. Om det var här min farfarsmor en gång arbetade som piga vet jag inte ännu. Huset är uppfört på 1890-talet. Ifall Erika arbetade här så var det i en ev. tidigare byggnad som vi inte känner till i dagsläget. Den nya ladugården på bilden byggdes 1953, den gamla låg inte på samma plats. Gården har varit i den nuvarande familjens ägo sedan 1927.

Tack Sture och Birgith för mejl och att jag fick tala med Sture i telefon!!!

Så här skrev jag om funderingarna om Erikas tjänsteplats tidigare: https://morfarshus.blogspot.com/2018/07/gastgiverier-i-angermanland.html
.
.

Torpen utan inventering

"Landskapet är fullt av spår efter de som levde här före oss, men många av dem är svåra att se utan träning. Det gäller dock inte torplämningarna. Alla som sett påskliljor mitt i granskogen, eller en fyrkantig källare övervuxen med mossa förstår att här har bott människor. Det är lätt att föreställa sig människors möda där stengärdsgårdarna ringlar sig fram genom skogen, eller att folk har kunnat njuta av kvällssolen på farstukvisten där trappstenarna till ytterdörren fortfarande ligger kvar. Kanske är det därför dessa lämningar väckt ett sådant intresse hos allmänheten. På 1970-talet startade på många håll studiecirklar som hade som mål att inventera torpen och dess historier. Flera av dem resulterade i omfattande böcker, skyltningar vid lämningarna och andra informationsinsatser. Bara bland hembygdsföreningarna i Skåne har torpinventeringarna resulterat i minst ett femtiotal böcker och artiklar."

Läs hela artikeln HÄR.

I denna norra landsända finns ingen sammanställning av var torpen var belägna. Ändå fanns så många torpare och inhyses folk i bygden. Var i landskapet finns spåren efter de små och fattiga människorna? De utan jordegendomar?

.
.

"Man kan inte bo i ett museum"

Visst kan man bo i ett gammalt hus med äldre inredning och gamla inventarier med de gamla materialen på väggar, tak och golv. Om man har lyckan att ärva eller köpa ett välbevarat hus.

Så klart. Rinnande vatten ur kran i köket vill jag gärna ha. Samt wc inne i huset. För övrigt kan jag klara av att leva i ett hus med originalmaterial. Bad/duschrum och tvättstuga kan gott finnas i ett uthus.

Carina Heed, Husfoto, har fotograferat de tre bilderna här.

För länge sedan levde jag under ett års tid levde jag med att hämta in kallt vatten i 10-liters hink från tappställe i ett uthus, varmvatten värmt på elektrisk bänkspis, torrdass utomhus och tre eldstäder (två vedspisar) och elektrisk stödvärme. Det gick bra och jag är nöjd med att ha prövat att leva som man gjorde fram till 40- eller 70-talet beroende på var i landet man bodde. Jag kan säga att det var fantastiskt nyttigt och jag vill inte ha det ogjort. Lärdomarna om tidigare generationers villkor blev tydliga. Fortfarande finns allt kvar men rinnande kallt och varmt vatten ur kran finns och bänkspisen är utbytt mot en normalstor med ugn.

Som uppvuxen på norrländsk landsbygd på 50-60-talen har jag viss erfarenhet av enklare förhållanden, levnadsförhållanden som var fullkomligt naturliga för oss.

De tendenser som märks bland välsituerade personer med kulturellt kapital i städer är t ex att inte ha frys, man handlar färska råvaror som är bäst och utan smaktapp. Det innebär en standard som fanns före 1960-talet. Jag finner det intressant och följer utvecklingen men inser att i dagsläget fungerar denna livsstil inte på landsbygden. Parallellt finns förändringen mot "smarta hus" med hög digitalisering och högre energiförbrukning.


***

Här nedan finns en krönika om att bo och leva som barnfamilj i ett äldre hus som även är byggnadsminne. Fotona är inte medtagna, enbart bildtexterna.

MAN KAN INTE BO I ETT MUSEUM

Hade jag fått en slant varje gång jag hört detta hade jag varit rik vid det här laget. 

Jag hör eller läser det nästan varje vecka, det kommer från privatpersoner, arkitekter och journalister. För att inte tala om hemmahosreportage hos människor som bor i gamla hus. Museibrasklappen måste med, hur skulle det se ut annars?

Den här meningen används oftast som en ursäkt för att få ta bort något som man inte orkar renovera. En mening som berättigar en självisk och historielös handling, som görs utan tanke på de som vistats i huset förr eller de som ska komma efter. Inte sällan hänger meningen samman med en ren okunskap om att det faktiskt går att renovera och fräscha upp något varsamt istället för att byta ut det. ”Vi fick slänga ut det gamla köket, du vet nya tider, nya ideal, man kan ju inte bo i ett museum.” Ibland vrids kniven om lite extra: ”Vi rev ut och byggde nytt, i gammal stil”. All patina är borta, kvar finns en pastisch utan berättelse och en uppfordrande vädjan hos vederbörande att vi som värnar det gamla ska vara nöjda nu.

Spis med patina!

Själv så bor jag i ett riktigt gammalt hus. Och inte nog med det. Hela huset och resten av byggnaderna på gården är utpekade som byggnadsminne, alltså superskyddat, död hand och allt elände på en och samma gång. Eftersom det är en så speciell gård med fina bevarade byggnader har vi valt att vid några tillfällen visa upp huset för allmänheten och berättat om människorna som bott här. Då kommer orden som ett brev på posten – hur känns det att bo i ett museum? Jag har också fått frågan om vi verkligen bor där och om våra barn bor med oss i vårt hus.

Ungt boende på gammal gård.

Det är ändå lustigt att ett hem där gamla ärvda möbler samsas med moderna prylar upplevs som en tillrättalagd institution där saker ligger i montrar och visas upp. Är bilden av ett hem så likriktad att undantagen misstas för något annat än ett hem? Vårt hus är ovanligt gammalt och vissa möbler också ovanligt till åren, men vi försöker inreda med hänsyn till husets karaktär och samtidigt ta vara på de föremål och möbler som har ett affektionsvärde för oss.

Vältummade böcker och färgglatt trassel.

Men för den som undrar – givetvis går det alldeles utmärkt att bo i ett museum, om det nu är det jag gör. Tvååringen använder begreppet förmak som om det vore den självklaraste benämningen i världen för det relativt meningslösa rummet mellan kontoret och salen. Vi håller andan när barnen tappar blåbär på våra obehandlade skurgolv för vi vet hur länge fläcken sitter kvar, och vi använder flitigt de få kläder vi ärvt från mellankrigstiden. Detta gör vi för att det ger oss mervärde att leva på en plats där andra gjort nästan samma saker före oss i en annan tid, fast nu med bra sjukvård och internet. Och när allt kommer omkring så bor vi i ett hem som tål långt mer slitage än ett nytt. Vårt golv går att slipa om det slits alltför mycket och våra köksluckor av trä kommer inte att svälla upp och bli fula som nya träfiberluckor i det moderna, perfekta köket. Lite skavanker här och där är förresten inga problem för oss. Det kallas patina.

Sommaren på landet.

Sara RolandAntikvarie, Västarvet

HÄR kan man läsa krönikan i sin helhet inklusive bilder.
.
.

Riddersvik - Sini 47

Denna tavla, en olja på duk, hade mamma med sig i bagaget då hon flyttade hem till byn för att ta över föräldrarnas jordbruksfastighet, eftersom morfar fått hjärtfel.

 

Hur den kom i hennes ägo vet jag inte men ett antagande från min sida är att det var en avskedsgåva från inspektorn på Riddersviks gård i Hässelby villastad där hon var anställd som hembiträde. Jag tror att eget inköp faller bort som alternativ. Inspektorn skötte jordbruket och alla de odlingar som fanns i anslutning till gården. Hon berättade många trevliga minnen från den tiden och att hon och arbetsgivarfamiljen Bjällerud trivdes, som jag förstår det, med varandra. Man hade ett modernt tankesätt vilket till exempel innebar  att Karin åt tillsammans med familjen. Hos andra hade det varit otänkbart - anställt tjänstefolk skulle äta i köket. Riddersviks gård ägdes av Stockholms stad. Vem signaturen Sini är, som målade tavlan 1947, är oklart.

Ett annat litet minne från från tiden på Riddersvik är från arbetskamraten Tyra, född i Lövånger. De hade roligt ihop har jag förstått.

Foto på mamma på resande fot som 26-27-åring från den tiden.
Efter sömmerskeutbildning valde hon att arbeta med annat.

Här finns en sammanställning av bilder från Riddersvik, en Hässelbygård med gamla anor av Henrik Henrikson 2018. Där fann jag bla a detta flygfoto:

Detta bör vara från 40-talet då mamma arbetade där. Hon berättade om alla dessa odlingar, köksland och växthus med grönsaker, rotfrukter, bär och frukter. De skulle delvis försörja Stockholms stad. Hon gjorde sitt bästa för att införa grönt på matsedeln efter hemflytten och giftermålet ett par år senare - men det gick inte alls bra med en kinkig man med specifika matvanor. Gå och göm sig sparris, melon, kronärtskocka, tomat, grönsallat...

Att flytta hem till byn efter anställningar på syfabrik i Uppland, i storkök i Värmland och som hembiträde i Stor-Stockholm kan inte ha varit helt lätt.

 Idag, den 6 november, skulle hon ha fyllt 98 år.

.
.

Om gammalt taktegel

"Tack än en gång för rapporten och för (...)

J. har läst rapporten och hans respons var verkligen oväntat och odelat positiv. Det känns som vi är på rätt väg! Jag är så glad för husets och tornseglarnas skull.

Det är något med handslaget tegel som gör mig lycksalig, jag tror att det är dess närhet till elementen - till jorden, elden, vattnet och till människans händer och skaparkraft. Och att det skänker både oss och djuren ett hem. Och lavarna får också någonstans att växa, leva och måla sina kosmiska mönster på."

Man blir mycket glad av ett sådant mejl från en uppdragsgivare när man beskrivit vikten av och argumenterat för att bevara byggnadens gamla handslagna (handgjorda) taktegel tillverkade av lera från platsen vid ett numera nedlagt tegelbruk.

Bild härifrån. Där finns att läsa en hel del om gamla taktegel.

.

.

Så blev det med Märtas hus och lekstuga

En rejäl make-over:

Märtas hus maj 2013, vitmålad ribbad träpanel med mörkare knutar och fönsterfoder, lertegel på taket. Huset har precis sålts. En lekstuga skymtar till höger. Den har helt släta masonitefasader, en öppen veranda och pulpettak. Då den var ny var den supermodern med sin funktionalistiska uppenbarelse

30 mars 2017. Huset har gått igenom en make-over, en metamorfos och blev en fältindelad, röd panelad stuga med nya små spröjsade fönster på bottenvåningen och de ligger långt in i fasaden, svart trapetskorrugerad plåt på taket vars smäckra takfot/takskägg försvunnit till förmån till en väldigt klumpig takfot.
En tillbyggnad har kommit till mot gården, också den med tjock takfot.

5 okt 2019. Björkarna har kapats och rötterna dragits upp men är ännu ej bortforslade. Lekstugan står där.

5 okt 2019

14 okt 2019.

14 okt 2019.
Nu har den fina vita lekstugan av slät masonite har rivits. Det finns, som jag känner till, endast en lekstuga kvar i hembyn. Undrar hur länge den får existera?

Det här är ingen ovanlig renovering här i bygden. Vad är återanvändande av lokalproducerade byggmaterial? Vad är miljötänk? Vad är kulturhistorisk förståelse?
.
.

Övergiven skönhet

Den här stolta ladan stod så perfekt i en trevägskorsning.
På en höjd i Långed.
Jag tog en bild av skönheten med ett bedagat spåntak för ett antal år sedan.

 

I somras tog jag också ett foto.

Samma timrade lada.
Snart skuggor och borta.

Är det bakåtsträvande att vilja ha kvar lador och andra ödehus? Är det bakåtsträvande att bevara identitetsskapande byggnader i kulturlandskapet? Är det otidsenligt att vilja förstå hur våra jordbrukande anfäder levde? Är det modern livsföring att strunta i det som en gång var? Vad är "modernt" synsätt?

. 
Länsstyrelsen, länsmuseerna (i Västerbotten och andra län) och Jordbruksverket m fl har gett ut många skrifter hur man bevarar lador och andra lantbruksbyggnader. Det kan även finnas medel att söka för fastighetsägarna om man nu inte vill kosta på en reparation ur egen ficka.
.
.

Kyrkans spåntak

I somras fick sockenkyrkan dära Vall´n ny spånläggning på norra takfallet (ej i bild) och slutligen tjärades alla takfall av hantverkare i klätterselar på taket.

De nya takspånen har en ovanlig bearbetning av spånytan. Den synliga ytan är huggen med många små huggmärken - helt nytt för mig. Något sådant märkligt stavspån har jag inte sett tidigare, de saknas i "spånarkivet". Trämaterialet, furan, kommer från Ryssland, spånfabrikören från Finland och säkerligen även trätjäran, de fyra spånläggarna är rumäner. I Rumänien finns mycket av hantverkskunskaperna kvar, inte enbart inom träbyggnadskulturen, men hur är det i Sverige? Hantverkskunskap försvinner på en generation men tar flera generationer att bygga upp igen.

Tidningsartikel från 1993:

 Klicka på pressklippet från den 21 juli 1993 för större format.

Vid takomläggningen 1993 försvann ett spännande historiskt tidsdokument, en ovanlig spånläggning, enligt antikvarisk utsaga återfanns ett spån daterat 1822 -  då således 171 år gammal. Årtalet som nämns i lokalpressen ovan ska nog inte tas på allvar eftersom det finns en tendens att vilja göra en byggnad, ett föremål, "aendnu gamblare".

Och så 2019, endast 26 år efter senaste omläggningen, byts hela norra takfallets sågade spån ut ånyo. Spånleverantören av årets stavspån lovar glatt en garanti på 100 år, ja kanske till och med 200 år! Men den juridiska garantitiden är en bråkdel av detta.

Tillskyndare för användande av sågade spån 1993 var kyrkorådet, länsstyrelsen, länsmuseet och Riksantikvarieämbetet. Man valde stavspån med sågad yta, omkring en aln långa, eftersom det sades vara omöjligt att få fram kluvna spån med den längden. Att sågade spån håller kortare tid än kluvna och täljda visste man inom kulturmiljövården redan då.

Spånen på norra takfallet lades alltså för inte mer än 26 år, men var nu redan så undermåliga att taket behövde läggas om. Ett tydligt exempel på att dåligt materialkvalitet orsakar onödiga kostnader och hotar vårt kulturarv.
.
.

Historieskrivning

Nu har jag läst Herodotos historia rakt igenom. Jag köpte boken år 2000 e. Kr. när den kom ut i nyutgåva, men hade tidigare endast bläddrat och läst lite här och där. Humaniora in my mind.

Herodotos föddes 484 f.Kr. i Halikarnassos (dagens Bodrum) i nuvarande Turkiet, dog 425 f.Kr. i en grekisk koloni i Kalabrien, nuvarande Syditalien. Han har kallats historieskrivningens fader men han hade själv inte upplevt striderna mot perserna utan i efterhand rest runt i den då känna världen på jakt efter uppgifter till sin berättelse.

Herodotos beskriver andra perserkriget då perserkungen Xerxes invaderade de grekiska stadsstaterna men börjar än längre tillbaka för att ge en bakgrund. Han redogör för geografi och etnologi: beskriver olika folkslag och deras olika seder och kulturer (visste ni att egypterna hade tre prisklasser att välja mellan då en död skulle balsameras och vad dessa innebar?), maktspel och intriger, diplomatiska förhandlingar, anekdoter.

En av de mest fascinerande sakliga uppgifterna enligt mig är hur perserna med sin här byggde en flottbro över Hellesponten för att landhären skulle kunna tåga över. Herodotos redogör för byggtekniken. Han beskriver de olika folkslag som ingick i persernas här med klädsel och vapenutrustning vilka skiljde sig åt. Utöver landhären med fotfolk och rytteri roddes/seglade krigsflottans fartyg jämsides. På båda sidor hade arméerna sina egna siare, spåmän, med sig för att i förväg försöka utröna utgången av en drabbning.

Antalet människor som ingick i krigsmaskineriet var oerhört många, Herodotos nämner antalet och påstår att vissa floder krigshären passerade tömdes, då manskap, tross och rytteri drack vatten. Vi får ta hans uppgifter med en nypa salt men att vattentillgången var ett problem är säkert. Hur som haver är boken mycket intressant. Att ha en historisk atlas intill sig vid läsningen är ett måste om man ska förstå sammanhang och trupprörelser. Herodotos världsbild såg inte ut som vår.

När en nyutgåva gavs ut av förlaget år 2000 inhandlade jag den på studs.

Slaget vid Thermopyle utspelades under tre dagar, i slutet av augusti eller början på september år 480 f.Kr. vid ett bergspass. Perserna vann överlägset och nådde därefter Attika där Aten brändes och skövlades och atenarna tog sin tillflykt till

Sjöslaget vid Salamis stod strax efteråt, i september 480 f.Kr. Perserna besegrades (oväntat nog) av atenarnas flotta, Xerxes vände hemåt men en del av hären stannade kvar, likaså en del av den persiska flottan.

Under slaget vid Plantaiai den 27 augusti 479 f.Kr besegrades den persiska armén
och samma dag vid slaget i Mykale besegrades resterna av den persiska flottan slutgiltigt. Hellenerna med atenarna i spetsen stod som segrare.
(Grunden till det peloponnesiska kriget mellan Aten och Sparta grundlades där och beskrivs av Thukydides - men det är en annan historia.)

Tidigare har jag endast läst läroböcker där detta och många andra krig beskrivits med kort analys av de olika fält- och sjöslagen. Jag pluggade egyptologi och därefter antikens kultur och samhällsliv kvällstid vid universitetet jämsides med heltidsjobb en gång i tiden. Då läste jag för första gången korta utdrag ur bland annat Herodotos. Humaniora in my mind. Flera i min bekantskapskrets undrade vad det var för mening med det, till vilken nytta? Att förklara att det var för min egen förkovran var knappast lönt. Det gav mig inte högre lön, ingen cred  men det gav mig kunskaper och insikter som gav mig stor inre tillfredsställelse och andra möjligheter. Det var ett led i att lära känna sig själv! Att se sin egen plats i historien. De där studierna ångrar jag verkligen inte.

Bland annat ville jag förstå varför atenarna byggde så många vackra byggnader i sten under den klassiska tiden (400- och 300-talet f Kr) men även hur de gick till väga rent praktiskt. Byggandet började efter att man besegrat perserna. De byggnader som klassats som den mest högtstående i västerländsk kultur, de marmortempel som uppfördes under Perikles tid och tillskrivits Fidias som skulptör. Jag ville förstå arkitekturhistorien. OCH förstå den postmodernism som seglat upp som arkitekturstil där i min nutid, där klassiska element användes lekfullt men till synes utan större kunskap om ursprungligt sammanhang. Jag vill påstå att de klassiska arkeologerna har större kunskap om den dåtida grekiska och romerska arkitekturen än arkitekter. Med det sagt vill jag tillägga att jag inte tillhör dem som stöttar Arkitekturupproret.

Nu har jag läst hela Herodotos egen historieberättelse i svensk översättning av Claes Lindskog (1870-1954). För mej, som har antiken i hågen, var detta en stor läsupplevelse.
.
.