30 juni 2015

Nattlig färd

En nattlig resa hem genom vacker kronopark efter en konsert om skogsrå, huldror och älvor.En konsert som föregicks av ett åskregn.
Vägen är smal och slingrar genom en vacker skog. Livet känns maxat. 
Tillvaron känns behaglig. Några dagar kvar till semester.
Skogen är en vacker, välskött produktionsskog. Här i trakten har några av makens anfäder rört sig.
Jodå, "gummans röse" finns också där.

GUMMANS RÖSE
Här vid gamla vägen (...) fanns en så kallad kasthög (offerkast).
Enligt folkmun skulle en gumma ha ramlat av en skenande hästskjuts och förolyckats just här. Till minne av gumman lades här färska kvistar eller blommor. Gamla ortsbor berättade att denna tradition levde kvar tills långt in på detta sekel.
Tyvärr försvann högen när vägen byggdes om.
Kan traditionen kanske återupptas?

 Huvva. Trollskog. Bergtagen. Minnen. Rikedom. Glömska. Varat. Historielager. Förflutenhet. Nuet.
.
.

29 juni 2015

Guds vackra natur

Det är fler som tycker att kyrkans storskaliga kalhyggesskogsbruk rimmar illa med en eventuell ödmjukhet inför Skapelsen. Det är oändligt skönt att inte vara ensam om ståndpunkten. Ifall församlingsmedlemmarna agerar och tycker till vet jag inte.
Se artikel i Kyrkans (egen) Tidning: http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kyrkan-bor-agera-pa-hemmaplan
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kyrkan-bor-agera-pa-hemmaplan
Svenska kyrkans storskaliga kalhyggeskogsbruk rimmar illa med dess påstådda ödmjukhet inför Skapelsen. 
Nu har kyrkan chansen att ändra på det och vara en god förebild. 
Foto: Hasse Holmberg/TT  

Här finns ett inlägg med bilder jag gjorde för ett år sedan om kalhygget på Nordmalings församlings skogsmark väl synligt från Riks13: http://morfarshus.blogspot.se/2014/06/guds-natur-kalhygge-trakthygge-foryngringsyta-skogsvard-miljohansyn.html
http://morfarshus.blogspot.se/2014/06/guds-natur-kalhygge-trakthygge-foryngringsyta-skogsvard-miljohansyn.html
Guds natur!
.
.

28 juni 2015

Botten är nådd i miljöfrågor

Min man prenumererar på sin lokaltidning. Högt läste han nu i fredags om att vår kommun dalar i miljörankning efter att ha legat mycket högt i topp. Kommunen har verkligen satsat på miljön de senaste åren, det märker vi och gläds.

Så avslutar han högläsningen med sista meningen i artikeln: "Längst ner på listan hamnade Nordmaling." Vi ger varandra blickar och säger "det är inget som förvånar oss". Vi får än mer vatten på vår kvarn. Det är så vi/jag upplever min hemkommun - miljön bara finns, den klarar sig själv och är till för att utnyttjas på olika vis. Miljöfrågor lämnas därhän, man bryr sig inte. Det har blivit några inlägg under åren här på bloggen om miljöfrågor. Vindkraftverk har vi i byn, fler är på gång men det hjälper inte upp kommunens miljösituation eftersom ingen elproduktion går tillbaka till kommunen, här upplåts enbart mark. Det är tråkigt men inte förvånande. Nordmaling är en liten Norrlandskommun som tydligen saknar ambitioner då det gäller miljöfrågor.

Det är tidningen Miljöaktuellt som genomför undersökningen. Här hittar man rankningslistan för 2015 och där kan man se vad kommunerna har svarat på de givna frågorna. Rankningen baseras på statistik från olika databaser samt enkätfrågor till kommunerna m deras miljöarbete. Statistik kan ljuga vet vi. Men en tydlig tendens visar denna rankning ändå. Totalpoäng: 1,8 av totalt 60. Förra året kom Nordmalings kommun på näst sista plats, plats 289.
Visst är det dags att få höra några positiva rapporter om Nordmalings kommun nu. Så mycket negativt har hörts under de senaste åren så jag undviker faktiskt för att berätta att jag är född där.

Jag har skrivit en del inlägg om miljötänk. Tror nog att kommunens politiska styrning delvis ligger i linje med enskilda medborgares miljöresonemang. Var finns de goda förebilderna? Vilket politiskt parti i kommunen värnar miljön i praktiken?

Jaja, jag vet att detta med privatpersoners miljötänk och kommunpolitik med ISO-certifieringar inte är likvärdiga. Likväl har de något med varandra att göra ändå. När jag fått besök av kompisar från söderifrån har jag fått frågan om hur man kan slänga matavfall/sopor som det görs, om ingen ifrågasätter att gräva djupa sår i marken för att exploatera sand... Att man har en annan syn på natur och miljö än den som finns här är tydligt.
Här i byn har bränts ensilageplast varje år i en miljöbrasa. En centerpolitiker i byn står bakom brasorna.

Här slängs matavfall på hög utomhus så att råttor och vilda djur samt hundar dras till den öppna komposthögen. Detta är förbjudet i min nuvarande hemkommun men i en liten by i Norrland går det an. Kanhända har det upphört efter att jag nämnt varmkompost på bloggen.

Ur en bygemensam täkt säljs sand utan täkttillstånd. I styrelsen för byns samfällighetsförening, som beslutat detta, sitter bl. a. både akademiker och den centerpolitiker som eldar miljöbrasor. Borde inte någon av dem ha insikt i vad som gäller? Det ger mig konstiga vibbar om att naturen inte är något att värna om i min hembygd.
Det går inte att blunda. Det är så tydlig skillnad inom många områden mellan norra och södra Sverige. Förmodligen räknas jag som förkastlig miljömupp om jag nämner ordet miljö och natur. Det där som väl bara finns där för att betjäna oss människor eller...
.

27 juni 2015

Tramporgel och fiol

Nyss var jag på en fantastisk Bachkonsert. Johann Sebastian Bach omtolkad till folkmusikinstrumenten tramporgel och fiol, till "Bach på svenska". Som stor diggare av tramporglar, Bach orgelmusik och folkmusik var det ett självklart ja på frågan från min man om vi inte skulle ta oss tid att åka några mil för att lyssna på virtuoserna Idenstam och Rydberg.

Allegro assai (J.S. Bach, "Bach på svenska")

Jag gillar tramporgelmusik så mycket att det var ett måste på vår vigsel som i mångt och mycket gick i sextiotalets enkelhet vid val av vigsellokal och klädsel. Tramporgeln finns för alltid i mitt hjärta ♥

Att få lyssna på Gunnar Idenstam som trakterade en orgel från AB Gefle Orgel- & Pianofabrik gav ännu en dimension åt den hederliga tramporgelns storhet. Tillsammans med barockviolinisten och riksspelemannen Lisa Rydberg blir resultatet storartat. Häftigt var ordet!
.
.

25 juni 2015

Kosvansar

Har ni tagel från kosvansar hemma? Kossornas svanstipp har fluffigt tagelhår som de använder för att vispa undan flugor och bitande insekter  på sommaren.

Mamma gillade inte när kossorna vispade med svansarna när hon satt på mjölkpallen av trä och handmjölkade eftersom det hände att svanstippen kom åt hennes ansikte. Därför, och för traditionen med att kosvanstagel för länge sedan användes i hushållet, klippte mamma av kornas svanstippar  efter sommaren. Här är några av svanstipparna.

Då jag ser knippena med kotagel minns jag det innerliga förhållande som fanns mellan människor och boskap en gång för inte så länge sedan. Varje ko var en individ som sågs, hade egennamn och inte nummer, sågs som en levande varelse som naturligtvis gav ekonomiskt bidrag till familjen, inge enbart som en kylig lönsamhetssiffra i en tabell. Vi är inte många som har växt upp eller växer upp i den miljön idag.
Så här ser en kosvans ut. Bara nedersta delen har hårstrån, tagel. 
Här är morfar med en kalv troligt på 1940-talet.

Jag är inte nostalgisk bara betänksam över hur samhället förändrats inom alla områden utan att det har gått att "ta på" förändringen. Det "bara blev" så och vi är själva del av förvandlingen.  Taglet från kosvansarna visar på samhällsutvecklingen de senaste decennierna, ja från 1970-talet. Utvecklingen skrämmer mig.
.
.

Nu är det sommar...

Nu är den sköna sommaren här.
Sven Bertil Taube sjunger visor av Evert på Gröna Lund 2015.
Numera är detta ett tydligt sommartecken för min egen del. Tänk, jag blev hitlockad av en äldre kompis från Umeå för flera år sedan. Numera, när jag flyttat från huvudsta´n, har de här konserterna nästan blivit ett måste.

Jag sjöng vid bondens knut
-Nu är sommaren här
-Det är våren som är slut
svarar bonden så tvär
-Djupt gick tjälen här i nord
och sanna mina ord,
Det är krig och politik som har fördärvat vår jord!

Jag sjöng för handelsman
där han stod i butik:
-Se, nu blommar ju din strand
och nu glittrar din vik!
Men han svarade burdus:
-Ja du går i glädjerus,
men se krig och politik drar nöd och sorg till mitt hus!

Då gick jag ner till strand,
där låg skutan förtöjd.
-Se goddag på dig, sjöman!
Hör du fåglarnas fröjd?
Gökar gala här i land
under solens höga brand!
Men han svarade: Jag seglar till ett varmare land.

Jag gick i aftonsång
för att höra Guds ord.
När jag står på kyrkans gång
hör jag kyrkherrens ord:
-Satan följer dina spår
höst och vinter och vår
och han jagar dig om sommaren i blommande snår!

Då sprang jag över ängen
där mandelblom står
och jag ser den lilla Karin,
till brunnen hon går.
Och då ropar hon till mig,
ja, på blommande stig:
-Se här är den sköna sommaren som jag har lovat dig!
"Här är den sköna sommaren". Text och melodi: Evert Taube
Här ett YouTube-klipp från 2012.
.
.

24 juni 2015

Skilda utsikter

Två vyer jag fick mig till livs igår på väg hem från en arbetsresa:
Somrig lantbruksbygd i småskuret landskap.
Bränd mark efter fjolårets stora skogsbrand.
.
.

23 juni 2015

Guld värd!

Här på hemmanet har en del grävjobb krävts sedan jag blev hemmansägare. Först kom en stor grävmaskin och hjälpte till men i längden blev det lite svårt att komma in i passagerna mellan husen trots att föraren var skicklig.
Trångt om saligheten
Hur det nu var fick jag veta av en granne att Gunnar på Rundviks stuveri AB har en minigrävare i sin maskinpark. Det är långt ifrån alla åkerier som har detta här i kommunen. Sedan dess har vi haft god hjälp av Gunnar och hans minigrävaren med inbyggd laser. Allt är enkelt och lättvindigt i kontakten.

Här pågår omgrävning av ett täckdike.
 Och här grävning längs lagården.

Jag fick hjälp med att gräva ett smalt dike med lodräta kanter sedan arrendatorn plöjt bort det gamla handgrävda diket! Jag ville inte ha ett brett dike med 45 graders rasvinkel som är det som gäller nu för tiden. Det blev en skåra i marken istället, snacka om tjänstvillighet!!!

Diken är en del av det norrländska landskapet. De handgrävda dikenas utformningen är en del av kulturarvet. Det är lätt att glömma bort, att strunta i. I min sydliga hembygd i finns stora slätter där öppna diken saknas eftersom täckdikning genomförts. Handgrävda diken försvinner i rask takt utan att någon verkar bry sig. Utom kulturmiljönördar :-) Här har vi ett härligt exempel, läs allt men särskilt under 5:te bilden!
Här var strul med dricksvattenledningen, minigrävaren kom, rörmokaren kom och felet avhjälptes. Gissa vem som var samordnare? Just det!!

Förutom att vara till stor hjälp vid grävning, dikning och dränering byggnadsvårdar denne man sitt bostadshus, som även är föräldrahemmet, med den äran. Det är intressant och roligt att se vackra och noggranna handritade arkitektritningar med specialdesignad fast inredning och höra G:s tankar kring vården av bostadshuset som farfadern lät uppföra. Jag blir särdeles glad då jag ser med vilken omsorg det sköts. Bara det är guld värt och en fröjd att passera!
.
.

22 juni 2015

De gamla dansbanorna

Dansbanan från Manhemsborgs festplats i Rundvik byggdes 1942 och var i fullt bruk till slutet av 1980-talet. Här har dansats till popband och artister Hep Stars, Shanes, Jerry Williams och innan dess till min föräldragenerations slagdängor.
Dansbanan fick en ny destination då den flyttades till friluftsmuseet Gammlia i Umeå för att återinvigas 2013. Fortfarande dansas där på somrarna som en del i det kulturhistoriska arvet.
Dansgolvet av gran är 16 meter i diameter.
Ursprungligen var taket givetvis belagt med masonite eftersom masonitefabriken som startade 1929 låg i Rundvik. Här på Gammlia har den fått ett papptak.

Dansbanorna är en del av folkrörelserna som fick sitt genombrott vid förra sekelskiftet. Dansbanor blev givna samlingsplatser under sommarens lördagkvällar där de låg på festplatser, i folkparker, i byarnas utkanter. Under 1920-40-talen var kanske storhetstiden med ungdomar som cyklade långt för att träffas och dansa.
Fortfarande finns det fungerande folkparker och dansbanor. Den här finns i Nås, det dåliga fotot från i år får ni till skänks. Jag tycker det är intressant när jag kommer till en fungerande dansbana, de ger ett intryck av gemenskap på landsbygden.

Dansbanan från Manhemsborg i Rundvik är den enda dansbanan i bygden (kanske kommunen) som är bevarad även om det inte är på ursprungsplatsen. Både i Mo och Ava fanns också dansbanor  berättade föräldrarna. Och hemma i byn fanns, före dansbanornas tid, en plats ungdomar samlades till dans uppe på Hallberget, det som kallades Dansarhälla och som morfar och hans kompisar på sin tid använde.
Vid en så plan och stor yta som kunde hittas samlades man med någon speleman. Levande musik var vad som bjöds om man skulle dansa.
Här är den raserade entréportalen till Bruksvallen vid Olofsfors bruk. Utan den resten hade jag inte hittat platsen. Dansbanorna i Mo och Ava vet jag var de låg på ett ungefär men några rester av dem har jag inte hittat. Och väldigt många fler än så fanns en gång.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
.
.

20 juni 2015

Just det

En plats blir allt mindre hemort ju fler tiondevåningar den får. Hur många våningar har bybon?
Just det.

Per Helge
”Kråkskuggor” 1987
Ett hus i byn som numera är övergivet och står och förfaller. På husporträttet är det i sin glans dagar .
Något av det värdefulla är liggtimmerkonstruktion, panel, gamla fönster med enkelglas och innanfönster, 
spåntak, pardörr med överljus, lantligt gårdsplan, trästege lutad mot taket, bred träbro utan räcken...

Som barn delade jag aldrig upp kompisar i de som bodde i villa och de som bodde i lägenhet. Vi bodde ju alla i hus med tomt här i bygden, i jordbruksbygden var det ju så då. Det var en väldigt jämställd uppväxt på så sätt. Ytterst få i omgivningen bröt sig ur det mönstret, ur normen. Det var bara på Lögd´boa som det fanns några lägenheter och där bodde bland andra två grundskolelärare. Kanske var den socioekonomiska samstämdheten en av anledningarna till att jag trivdes som barn, att jag betraktar min uppväxt som lycklig.
.
.
.
.

19 juni 2015

Hemkokt


Kokade rabarbersaft i veckan. Den blev bra. Midsomrig! En grund till bålen vid midsommarfesten kanske... Fast med tanke på kylan borde jag kanske bjuda på glögg :-) Samtidigt minns jag fjolårets midsommarafton med vackert trädgårdsbröllop och 4 plusgrader. Kanske var det bättre förr, för tre år sedan eller så ;-)  Hur som: livet är till för att njutas - med eller utan rabarbersaft...

"Sköt om ditt liv, spill intet bort,
spar härpå ingen möda!
Vi lever så förbannat kort
och är så länge döda."       

    Piet Hein
.
.

17 juni 2015

Ett decennium

Idag är det 10 år sedan pappa begravdes. Det var en vacker lördag i juni. Vi hade en traditionell jordfästning där begravningsföljet följde katafalken med kistan till graven. Min syster och jag valde en svart träkista.
Kistbuketten var asymmetrisk och bestod av gräsarter som tuvtåtel och timotej, hundkexfluff, ormbunkar, daggkåpa och något blått, det mesta plockat av oss och fint ordnad av begravningsbyrån. Vi tänkte på pappa som en jordbrukare som hela sitt liv slagit hö. Sen låg lite hyvelspån också på kistan, han hade ju även arbetat som snickare på masonitefabriken.  Hyvelspånet blåste bort med vinden allt eftersom vandringen till den grävda graven fortgick i det vackra junivädret.
Här jordfästs en man som älskade mazariner, släta vetebullar, blåbärskaka på rågmjöl som ingen kunde baka som hans mamma Liva, han gillade kartor av alla slag, historiska platser, båtar och fartyg, böcker och pärstampa gjort på egenodlade pärer och pärvattne samt en klick smör i. En man som långt upp i åren svingade sin lie. Vår pappa begravdes i sitt favoritplagg - Fristads blå hängselbyxor.
 
Efter gravölet i församlingsgården samlades den närmaste släkten hemma i morfars gård, som sedan blev mina föräldrars, för ett avslut. En sak som gladde oss var att Gunnar som var sommarbarn hos våra föräldrar några somrar på 1950-talet, kom från Sthlm till begravningen. Här fotas det med ladugården som bakgrund.

En ny era i hemmanets historia påbörjades i och med detta.
.
.

16 juni 2015

Stockholmsdröm i juni

Tänk om man någonstans i denna dammiga
    storstads vimmel
kunde kliva in i ett hus,
ta hissen,
trycka på knappen Frihet
- och så plötsligt stiga ut i den blånande
    norrlandsluften
och bara andas.
Forssorlet slår mot mitt ansikte
daggen sval i gräsbranten
hela älv-sänkans vidd bjuds som skål för tunga
    läppar.


   Lars Englund
    Ur "Snö i  juni"


Bild lånad härifrån.
.
.

14 juni 2015

Ögonblickets skönhet


Denna vår har tulpanerna blommat rikligt och länge. Det har blommat rödgult, rött, cremevitt, snövitt, cerise, blekgult och färgerna på bilderna. Det här är några av alla de sorter som varit ögonfägnad. De flesta odlar jag i trädgården. Men så köpte jag några lökar på rea i slutet av november, Hemisphere och Back Hero, satte dem i en kruka, de övervintrade utomhus och gick i blom. Det är dessa som syns på de tre nedersta bilderna.
.
.

12 juni 2015

Vegetabiliskt

Ett par valnötsblad plockade i Visby och pressade mellan glas och ram blev en enkel tavla. De minner om ännu en trevlig tid i mitt liv. Valnötterna inte att förglömma som plockades gratis direkt utanför mataffärens entré. Att plocka och pressa blad från olika resmål har blivit min grej. Akantusblad och olivkvistar är särskilt populära!
Från en resa i Syrien plockade jag blad från ett träd som växte intill floden Eufrat i Dayr-ez-Zawr. Att ha ett vackert blad från området vid tvåflodslandet kändes angeläget för en kulturhistoriskt bevandrad själ på väg till Mari eller Tell Hariri som är det nutida namnet.
 
Men - det är det enda av alla blad som blivit totalförstört. Gjorde en fotodokumentation innan det nyss slängdes. Förstörelsen känns som ett tecken för kriget i Syrien. Staden Deir ez-Zor (Dayr-ez-Zawr) är totalförstörd har jag sett på bilder i dagspressen, Palmyra är intaget av IS och riskerar förstörelse, Aleppo förstört, Damaskus...  Hur sorgligt det är går faktiskt inte att beskriva.

Och mitt hommage till den gamla mesopotamiska kulturen är symptomatiskt nog också förstört och borta.
.
.

11 juni 2015

Tidsstudieman

Det var inte särskilt ofta mamma berättade om de arbeten hon haft innan hon tog över mormors och morfars jordbruk 1948. Men det hände.

Min mamma gick ut det som kallades fortsättningsskolan 1937, en ettårig fortsättning på folkskolan. Efter det lärde hon sig till sömmerska hos Jenny Hörnsten hemma i byn och sen hos fru Sjöberg dära Vall´n. Exakt hur länge lärlingstiden varade vet jag inte men efter den körde hon egen sömnadsverksamhet. Att som ung kvinna ta tillräckligt betalt för sitt arbete av äldre kvinnliga kunder i bygden, som hon dessutom kände, gick inte så bra. Det gick inte ihop sig ekonomiskt.
Så hon började arbeta på sjukstugan på Levaråkern, i köket, 1940. Då hade andra världskriget brutit ut. Där trivdes hon förträffligt med arbetsuppgifter och arbetskamrater. Men en dag trodde man att hon kanske hade fått gulsot (hepatit A) och då fick hon för smittoriskens skull inte arbeta kvar på sjukstugan. Hon var tvungen att sluta efter tre år. Efter "karantän" visade det sig vara falskalarm om gulsot.

Så - hon sökte nytt arbete i slutet av krigsåret 1943. Det blev inom textilindustrin. Hon tog tåget söderut, till syfabriken i Örbyhus i Uppland.

På denna syfabrik syddes kavajer. Ackordslön var ordet. Det gick bra och fort för henne, ja det gick fortare än för någon av alla de andra flickorna att sy i ärmar. Hon hade ju vana sedan tidigare. Så fort gick det, att det uppmärksammades. En tidsstudieman kom för att ta tid på hennes insats under de olika arbetsmomenten. Hon såg honom förstås och sydde långsammare än annars. Allt för att rädda de andra "flickornas" ackord, så att lönerna skulle hållas på någorlunda samma nivå för alla och inte rusa iväg för henne och sänka de andras.

Hon var 22 år.
Hon otrivdes väldigt i Örbyhus och slutade inom ett år för att flytta till Värmland. På Upplandsmuseet kan man i en permanentutställning beskåda en tidsstudieman och läsa att: Det är slutet av 1940-talet. Arbetsstudier blev allt vanligare inom industrin under 1940-talet. Systemet var effektivt, men mycket kontroversiellt och gav upphov till konflikter med fackföreningarna.

Det här är i samma veva som Hemmens Forskningsinstituts (HFI)  köksstudier är som intensivast, allt för att förenkla husmödrarnas hushållsarbete i folkhemssverige. Just den typen av kök jag vuxit upp med. Industrin behövde kvinnlig arbetskraft och eftersom det var kvinnorna som oftast skötte hemmet också, behövdes rationaliseringar för att få fler kvinnor ut i lönearbete. Kriget krävde ju männens insats.

Taylorismen bygger på att utföra tidsstudier på industriellt och manuellt arbete för att effektivisera varje moment vid löpande-band principen. Faktiskt så förekom tankarna fortfarande i någon mån vid KTH under mina arkitektstudier. Det är knappt jag tror att det är sant när jag tänker efter. Men så var det året när industriprojektering stod på schemat.

Till exempel var en industri/arbetsmiljö som vi fick som förebild en rationell modernistisk skapelse där fönstren var högt placerade för att arbetarna inte skulle fastna med blicken på händelser utanför industrigolvet och drömma sig bort. Vi var fyra tjejer som vägrade projektera något så infantilt. Vi ritade ett vänligt men rationellt planerat ullspinneri där gotländsk ull togs till vara istället för att brännas eller slängas. Vi gjorde flera studieresor, våra förebilder var Wåhlstedts i Dala-Floda och Sotenäs ullspinneri i Hunnebostrand med Alan Waller som drivkraft.

Den enda jag minns en av de manliga lärarna sade vid genomgången var "Detta är inte ekonomiskt lönsamt." Då var det 1979. Gissa om jag blir glad då jag läser om ett nystartat ullspinneri 2013. Heja på!

Allt detta poppar upp då jag ser en museiutställning och där finner en tidsstudieman...
.
.

10 juni 2015

Tryggt eller tryckt

Apropå föregående blogginlägg.

Som vuxen känner jag mig tryggare att klättra upp på en väldigt hög byggställning uppförd av människohand än att stå nära ett stort stup på en naturlig klippa. Ni skulle se mig när jag var här och masade mig nära kanten för att titta 600 meter ner till fjordens vattenyta.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Preikestolen
 
Det var ingen höjdare fast det var det ju sannerligen i verkligheten.
.
.

9 juni 2015

Trygghet i krig?

Minns du vilken föreställning du hade om krig när du var liten? Om du nu hade någon.

För mig var det något obestämt otäckt som innebar att jag skulle fly bebodda trakter. Jag kan inte ha varit mer än 7-8 år då jag tänkte mig att om mina föräldrar skulle dö i ett krig, då skulle jag ta min lillasyster på ryggen och fly långt bort i skogen, till det obebodda, trygga, vilda. Hur den tanken uppstod vet jag inte, hade jag hört någon berättelse, hade jag sett någon dagstidningsbild? Jag vet inte. Men planerade gjorde jag.

 Kan jag ha sett denna kända bild från Vietnamkriget? Vem fotade? När?
Och vilket år kan den ha tryckts första gången i svensk dagspress?

Jag skulle bära syrran på ryggen. Vi skulle vara två. Skräckslagen var jag inte, ville bara ha en genomtänkt utväg utifall att. Skulle vi ta oss upp på Hallberget? I sämsta fall, ja, men det var så kringränt av bebyggelse och därmed risk att bombas. Bättre att springa och söka skydd där skogarna var djupare, längre bort, oändligt stora med ett litet barns mått mätt. Västerut alltså. Mer blåbär att äta, svårare för fienden att hitta oss.

Det är intressant hur man som barn resonerar och varifrån infall och tankar kommer. Under barmarkstid kunde vi lekkamrater utan tanke på obehag leka "Jag begär krig" och rita in våra nationsgränser i gammvägens grus. Då var krig en ofarlig lek.

Det var då. Jag har inte längre dessa tankar. Men minnet finns av en uppväxt i världskrigets efterdyningar, det kalla kriget, med skolans betongkällare som kunde bli skyddsrum för bygdens folk. Och fortfarande kan jag höra signalen Hesa Fredrik första måndagen var tredje månad klockan 15.00. Det var något nytt när jag flyttade till sta´n, på landsbygden ljöd den inte. Där hördes bara ångvisslan från Masonitefabriken i Rundvik varje arbetsdag, visslan som styrde industriarbetarnas tillvaro.

Hade jag varit barn med likartade tankar om flykt idag i den lilla byn, skulle jag nog inte veta vart jag skulle ta vägen med lillasyster på ryggen. Där det förr var storskogen finns nu en storskalig energiproduktion, ett industrilandskap på många kvadratkilometer och troligen ett av de första mål lede fi skulle destruera i kommunen i händelse av krig.

Stor skog och orörd natur var för mig som litet barn tryggheten om föräldrarna inte skulle finnas, människor och deras händers verk i form av hus i klunga upplevde jag, så liten jag var, som osäkra och utsatta om kriget kom. Fortfarande tycker jag om oexploaterad natur.
.
.
.

8 juni 2015

Kvitter

Göran Greiders Twitter-konto.
Poesi och politik blandas hejvilt!
Säg, vilken annan twittrare kan kombinera detta så elegant...

Här några kortdikter:

Ordet stig
tycker jag om.
Det vandrar i mig.
Stigar är människans finaste
nervtrådar.

Genom
världens buller
går en katt
helt ljudlös.

O katt,
hur lyckligt ovetande
är du inte
om allt
krångel som kan
uppstå i en dator!
Här är min bön:
Släpp in mig i ditt
medvetande!

Minns hällregnet
jag satt i när
jag skrev på en
 vanlig skrivmaskin
och saknar
det ibland:
färgbandets bleka
horisontstrimma!

Den som försöker
förändra världen
kommer också
se sig själv förändras.
Den som accepterar
systemet får nöja sig
med den hen gjorts till.

Söndag.
Jag lyssnar till vädret,
dricker kaffe,
utforskar
tystnaden med
en katt
som forskningsledare.

Himlen vilar
i det sista ljuset.
Doften av
ändlöst sommarlov
är i min ålder
mild och vemodig.

https://twitter.com/GreiderDD


Världen behöver mer vardagspoesi.
.
.

7 juni 2015

Kväll i rökblått


Skymningens vattenbleka flor, dess slöja av blåaste
röksvep andas
bland nakna aplarnas kronor -
Trädgårdsmöbelns första kväll. Hundskall över sjön.
Det mörknar. En lysmask i det drivande dunklet:
cigarretten flämtar
fram ditt ansiktes blekhet.
Lars Englund (1917-1959) var poet samt lärare vid Vindelns folkhögskola. Englund skrev miniatyrdikter och översatte japansk poesi.  Dikten är hämtad ur "Hand, fågel" 1946.
.
.