En tempelgavel i Ångermanland

Ett så här vackert hus med så stilig gavel finns det i byn. Huset står tomt och underhållet är inte stort. Jag har inte forskat i detta, men jag gissar att det är uppfört i början av 1900-talet. Det är ingen dubbelkorsbyggnad eller parstuga. Jag tror inte huset idag används till annat än förråd. Sly och tillfälligt uppvuxna träd skymmer det på sommaren.



Knutbrädorna har räfflor som en grekisk kolonn, närmate betämt av den joniska ordningen med kannelyrer och arris. Knutbrädorna slutar upptill mot något som kan beskrivas som kapitäl. Ett mycket hårt stiliserat kapitäl med profiler formade av bräder.

Taksprånget är också väl omhändertaget och smakfullt och omsorgsfullt utformat. Grekiska tempel har sima och rännlist. Den som lät uppföra det här huset hade formvilja och känsla för skönhet och estetik. Undersidan av taksprånget är målat falurött, brädan som sköter övergång mellan vägg och takfot är ljusmålad och ser ut att vara profilerad. Panelens täcklister slutar mot den brädan. Vindskivorna är vita.

De traditionella färgtyperna röd slamfärg, Falurött, och ljus linoljefärg har använts. På taket har hyvlad takspån tidigare skyddat huset. Nu ligger svart trapetskorrugerad plåt som skydd. Effektivt men fult tycker jag. Lätt att ta bort om man skulle få för sig nå´t mer passande. Vore huset mitt skulle jag lägga på lertegel.

Det här är avancerad folklig arkitektur väl värd att bevara och vårda. Det är sådana här hus som väldigt ofta rivs. Tyvärr!

BYGGNADSVÅRD

Vad innebär byggnadsvård för det som nu är mitt hus och hemman? Huset timrades 1913, renoverades 1950 med inredning av övervåningen, sen renoverades bottenvåningen 1970. Ska alla årsringar respekteras? Om inte, vad är viktigast att ha kvar? Är det äldsta alltid mest värdefullt?

Ska jag vårda för att allt inte ska ruttna bort...?
Vårda för att inte förvanska...?
Vårda för att återställa till morfars ursprungliga bygge...?
Är det viktigt att lagårn står kvar? Fler och fler lagårdar och lador rivs, de är bara ruttnande och dyra besvär.
Skaffa kor och höns för att lagårn ska få en bra funktion igen...?
Är det rimligt att bara byta syllstockar på ladan...?

Finns något svar? Som är rätt?

Alltså, hur ska jag tolka byggnadsvårdsbegreppet?
Husets stomme kan väl alltid stå kvar. Timmer tål rätt stora ingrepp, särskilt som det kan förstärkas med järnbalkar och stålpelare - men då är det ju inte ett hus med bärande timmerkonstruktion längre.

Finns det något kulturhistoriskt intressant kvar? Det frågar jag mig. Kulturmiljömyndigheterna har lite svårt att förklara detta för oss vanliga människor. Huset och ekonomibyggnaderna är inte q-märkta, inte heller bygden. Vem bryr sig?

De här 10 goda råden ger Svenska byggnadsvårdsföreningen:

1. Låt inte huset förfalla
2. Ta reda på fakta om huset
3. Vilka är husets kvalitéer?
4. Planera, ta dig tid
5. Fråga om råd - på flera ställen
6. Låt huset vara med och bestämma
7. Använd beprövade material och metoder
8. Bevara, återanvänd, spara
9. Kräv inte nybyggnadsskick
10. Dokumentera vad du gör

Och här står jag med morfars hus och en massa minnen!

Vårdrillen!

Storspoven är en riktig favorit! Så fantastiskt glada drillar den har, inte likt någonting annat. Då spoven kommer slår hjärtat en extravolt. Det är fortfarande vårbrunt ute då - inte grönt som på den här bilden.


Det här fotot är taget av naturfotograf Jens Morin (http://www.pbase.com/jensmorin) och jag hittade det för länge sen på Sveriges Ornitologiska Förenings (SOF:s) hemsida. Jag tycker det är väldigt bra. Fina färger, spovens huvud i profil och man ser jorden på den långa näbben.

Än så länge trivs storspovarna här. Fortfarande finns öppet landskap med lägdor i byn men kanterna naggas av granplanteringar och skoggådda diken. Jordbrukslandskapet förändras fort som bara den i landet, kanske fortast i norra Sverige med de små enheterna där det inte längre bedrivs jordbruk. Jag känner mej oerhört gammal och erfaren då jag tänker på mammas och pappas jordbruk som var i drift tills 1971. Detta har alltså jag varit med om. Mycket i byn och landskapet har förändrats sedan dess.

Sommarminnen att bevara

Det här är en viktig del i min barndoms somrar. Moster, morbror och de tre kusinerna kom åkande i bil från Uppland. De skulle tillbringa ungefär en månad hos oss och mormor och morfar. Pappas semester gick åt till slåttanna och min familj fick god hjälp av svåger och svägerska. Vi barn hjälpte till att räfsa hö och sen att "lada in" höet från hässjorna. Det var roligt att få hoppa i höet, i hölage, för att trampa ihop det så än mer "rymtes". Svettig och dammig blev man. På kvällen brukade vi sen åka iväg i morbror Bertils bil till havet för att bada bland vågorna och köpa glass i kiosken. Ibland blev det även ytterligare en utflykt nånstans. Sen kunde det hända att vi barn tog med lakanen och kuddarna till hölaget för att övernatta där. Hö doftar gudomligt!

På fotot leker vi med pinntrillan målad i klarblått. Den har trähjul förstärkta med järnband. Kanske har morfar Manfred haft den i sin tur som liten. Inte vet jag men gammal är den nog. Kusin Lasse fick oftast det otacksamma nöjet att vara häst. Han är ende pojken i kusingänget. Maggan håller i tömmarna, Majan sitter bredvid och jag längst bak på "hölasset". Min lillasyster som var yngst, är inte med den här gången. En sådan barndom kan man leva länge på!

Morfarsmor Klara

Det här är ett fotografi av morfars mor Klara (Johanna). Det är taget samtidigt som Johan Olofs porträtt nedan. På baksidan på det stora porträtt med ”guldram” som alltid suttit i mitt barndomshem, står det ”julafton 1905”, en julgåva alltså. Klara föddes i augusti 1848 och kan vara omkring 30 på fotot (uppdaterat).

I sitt knä har Klara ett fotoalbum. Så många år det tog innan jag insåg att det var så. Jag har sett porträttet förstorat och beskuret i en oval - och hela albumet syns inte där. Var det en empirestolskarm? var det en järnspis? ... ja, funderingarna var många. Efter att ha fått se de här småkorten hos en tremänning föll allt på plats.

Klara Johanna var yngst i en barnaskara på elva (om jag fått fram rätt uppgifter i min släktforskning). Familjen torde ha haft det knackigt då det beslutades att Klara skulle få bo hos och uppfostras av sin morfar och moster. Den lilla flickan blev av syskonen dragen i vaggan med medar på vinterföre till morfar Jacob och moster Ulrika har mamma berättat för mej.

Klara växte alltså upp och uppfostrades hos sin morfar och sin moster Ulrika Jacobsdotter, född 1808, Smör-Ulla kallad. Smör var en dyrbar vara och smeknamnet visar att Ulrika hade det gott ställt. Hon ägde tre hemman med sju lagårdar. Inräknat i antalet var då även sommarlagårdarna. Det är min pappa, som var mycket historiskt intresserad, som berättat detta för mej och min syster.

Klara levde till 1932. Jag har fått berättat att hon varje sommar efter slåttannan for till en by intill den större älven och fångade en grönsiska som hon höll i bur under vintern. Kanhända är den gamla fågelburen som finns här efter henne. Säker är jag inte men jag har sett det hemma i ett uthus sedan jag var liten.

Morfarsfar Johan Olof

Det här är min morfars far Johan Olof. Han låter sig fotograferas. Jag undrar om det är en lokal fotograf i bygden som fotograferar, eftersom kortet saknar tryckt ateljénamn och ort. Det finns många flera porträtt av samma typ men med andra personer i albumet. Året är strax efter sekelskiftet och han är då drygt 55 år gammal eftersom han föddes 1847.

Johan Olof blev faderlös då han var 6 år. Hans mamma Brita gifte om sig tre år senare med handlare Jonas F.

JO är samtida med August Strindberg men jag undrar om han någonsin läste något som Strindberg skrev. Frågan är hur mycket han kände till om den kände författaren, radio fanns inte. Han kom från en välbärgad familj och förblev välbärgad livet ut. Tidningar kan jag tänka mig att han hade tillgång till. Där kunde han läsa om Strindberg och hans böcker och fejder. Jag önskar jag kände till Johan Olofs intressen. Att han kunde driva jordbruk är klart, men mera...

Johan Olof har guldring i ena örat. Det är inte så tydligt på porträttet men hans barnbarn, min mamma, har berättat det. Hon måste ha hört det i sin tur.

JO dog den 12 december 1921, en månad efter att hans barnbarn Karin kom till världen. Hon har berättat att föräldrarna (min mormor och morfar) svepte in henne, babyn, i en varm filt och tog med henne ”ôppa Halla” (ca 400 meter) för att Karins farfar skulle få se henne. Karin föddes den 6 november.

Dialekten

När jag var liten frågade jag en gång ”Va ä tin dänna?” när mamma svarat mej "jag har inte tid". Ett barns oförställda förundran över något immateriellt och opåtagligt kom till uttryck.

I boken Utanikring. Dikter på ångermanländska av Birger Norman 1976, finns dikten Tin. Dialekten är inte exakt min egen för jag kommer lite längre norrut från. Tar med dikten men har också gjort en förändring till min dialekt. Jag vet inte om det är tillåtet att förändra en konstnärs verk - men originalet kommer först:

Tin
Fo tin å gå?
Du språke som du ha förstånne tell,
dä höre ja’ dä.
Sanna mina ol,
dä sling å bär å.
Tin ä en spärkar.

Hennen va såga.
Därdennan låg fabriken.
Ja’ hördde ’n Angur
blåste sistganga.
Båta for å.
Kajen smûla ihop.
Addra väx över alltihop.

Nä, gosse, lean täla om,
gråstråna sägne’:
tin stå allrin still.

Tin ä en spärkar.
I utförsbacken.
På blåhalka.

Löne int å rabbe.

Birger Norman
ur Utanikring


Tin
Få tin dell å gå?
Du tala som du ha förstånne dell,
he hör ja’ dä.
Sanna mina ol,
he sling å bär å.
Tin ä en sparkar.

Henna va såga.
Edenna låg fabriken.
Ja’ hördd ’n Angur
blåst sistganga.
Båta for å.
Kajen smûle ihop.
Örddra väx över alltihop.

Nä, gosse, leden tala om,
gråstråna säg’ e:
tin stå allre stelle.

Tin ä en sparkar.
I utförsbacken.
På blåhalka.

Löns int å hall mot.

Birger Norman, ändrad till mitt mål av mej


Jag fick den här diktboken av pappa samma år den kom ut. Året innan flyttade jag söderut för studier. Pappa var mån om sin dialekt men inte på något framfusigt sätt. Jag förstår att han hade en tanke med gåvan.

Det har ofta, länge och bland många svenskar ansetts bonni´t och inte fint nog att prata dialekt. Jag anser att människor som talar mål är levande kulturbärare. De ska skyddas, k-märkas och uppmuntras, de blir färre och färre. Däför vort ja gla då jag läst en hänn notisa te tidninga. Hurra! Låt dialekterna i hela landet bli högsta mode. Även mitt mål som inte är lika skyddat som det alldeles speciella älvdalsmålet. Det jag var naiv nog att inte förstå som ung, var att utbildning gör att man kommer allt längre från dialekten. Många människor verkar tycka att tonfall är detsamma som dialekt - men ack så fel de har. HÄR är en bra länk till ångermanländsk dialekt.

Vykort med utsikt

Det här är ett vykort med utsikt från Hallberget ner över grannbyn. Otroligt nog är flera hus kvar. Gamla skolan är dock riven, det är det stora röda/mörka huset i mitten med frontespis. Den minns jag som ett stort spännande hus med trägolv som stod öppet innan rivningen. Den nya skolan från 1957 har inte byggts på den öppna åkern uppe till vänster.

Den förtätning som gjorts i grannbyn har skett till höger i bild där en väg med villor byggdes på 1970-talet.

Grunden till morfars hus, stenfoten som man säger här, är av huggen natursten. Om det är gnejs eller granit kan jag inte avgöra. De avlånga stenblocken är dock ganska säkert spräckt loss ur stentäkten på Hallberget. Fortfarande kan man mycket väl se var täkten är – jag gick förbi många gånger på väg till skolan i grannbyn under min barndom.

Dansarhälla ligger alldeles i närheten. Det var ungdomarnas träffpunkt på sommarhalvårets lördagskvällar vid förra sekelskiftet. Där dansade man till eget live-musicerande på en liten slät berghäll. Jag är säker på att man hade många roliga stunder där. Det finns även en stentäkt på Renbomsberget söderut i byn.

Det första köket

Så här var morfars och mormors kök möblerat då döttrarna var små och innan ombyggnaden 1948-50.



Det runda köksbordet stod i mitten av rummet. Under det fanns en lös korkmatta, ca 2 x 2 meter. Runt omkring denna låg trasmattor. På vintern var alla golvtiljor täckta, på sommaren låg mattorna glesare. 1936 lades en heltäckande korkmatta in. Det här var ett vanligt sätt att möblera runt om i landet i den sociala struktur som familjen befann sig i, som jag förstår.

Morfars och mormors kök var möblerat med lösa möbler: imperialsäng, kökssoffa, bord, stolar, "veabänk" = vedlår och tvättskåp i ett, mjölkseparator på litet bord, spegelbyrå och ett boaseringsskåp (vad det var för slags skåp vet jag inte exakt). Jag undrar om inte pricken framför ena fönstret betyder "piedestal". I fönstren fanns, förutom gardiner av något slag, även halvgardiner av vit bomull att dra för då det mörknade utomhus. Min mamma nämnde "saduciner" men jag antar att det är en förändring av ordet jalusier.

Det här är en enkel men värdefull dokumentation som jag gjort genom att fråga ut mamma, som även har kompletterat mina anteckningar. Svårare än så här behöver det inte vara för att få ner någons minne på papper. Jag är glad att jag gjorde det när möjlighet fanns.

Generationsboende

Då mamma och pappa skulle flytta in på övervåningen i morfars hus behövde den inredas. Generationsboendet krävde eget boende för de unga tu. Från att ha varit en kallvind och förvaringsutrymme skulle det inredas till två rum och kök. Det verkar som att man beslöt att i samma veva ”modernisera” bottenvåningen. Jag har hittat en planritning. Den är utförd av Oskarsson i grannbyn och daterad 19 mars 1948. Jag undrar om det är samme Oskarsson som körde taxi då jag var liten? Det måste ha varit en allkonstnär.

Jag funderar så här i efterhand om bottenvåningens ombyggnad även kom sig av att murstocken murades om ända från grunden. Morfar hade byggt den av soltorkat lertegel, kanske egenhändigt tillverkat. På byallmänningen fanns två sandtag från laga skiftet, där hemmansägarna kunde hämta sand till t.ex. tegeltillverkning för husbehov. Nu murades den om av bränt köpe-tegel. Och vattenledning drogs in i huset, diskbänkar inrättades både uppe och nere. Källarluckan blev förstås kvar på samma ställe i köksgolvet.


Planen visar ny väggfast köksinredning. Tidigare var köket möblerat med lösa möbler. En ny vattenklosett installerades i farstun. Vindfånget byggdes aldrig, istället blev vindfång och tambur en stor farstu. Det här växte jag upp med. Köksskåpens dörrar var av masonite och målade i björkimitation. Jag minns dem var så blanka att de antagligen var fernissade efteråt. Innerdörrarna kläddes med masonite, denna så vanliga träfiberskiva från funkisens genombrott, och björkimiterades som köksinredningen i övrigt.

Till höger innanför köksdörren blev det lite förändrat från ritningen. Först ett öppet skåp för kläder och ovanför en hatthylla. Därefter kom en dubbelgarderob. I den brukade kattan föda sina ungar. Gissa om det var roligt med de där kattungarna!!!



Här är morfar med Micken i knäet och jag uppklättrad bakom. Ofta var det tvärtom – jag satt i morfars knä i den här 40-talsfåtöljen och vi lekte "bulleri-bulleri-bock – hur många horn står opp?" Jag blev aldrig less på leken men det blev nog morfar. Skåpet bakom är målat i gul björkimitation. Det var där som kattungarna brukade vara i en låda tills de började skutta runt.

1950 var ombyggnaden av våningarna klar. Jag har aldrig sett någon ritning på övervåningen. Framöver ska jag visa foton därifrån, både gamla och nya. Inredningen är platsbyggd av träreglar och Masonite från fabriken i Rundviksverken. Me like. Pappa byggde. Jag förmodar att mina föräldrar tillsammans beslutade hur inredningen skulle fungera. De smarta lösningarna är många. Bor man litet är det bra med uppfinningsrikedom. Målarfärgen var vansinnigt hållbar för köksinredningens ljusgula färg finns kvar än idag. Linoleummattan är densamma som då. Jag är så förtjust över detta och ska visa bilder framöver.

Det var en minnesrik och glad barndom att få bo med sina föräldrar och mormor och morfar. Mellangenerationen hade största lasset att dra men det tänkte jag förstås aldrig på som barn.

Braskväll

Så här såg en hel del av min barndoms höst- och vinterkvällar ut - samling framför brasans sken. Jag minns att vi gärna drack te ur Atlanta- kopparna med blå rand här framför öppna spisen. Det måtte ha präglat mej djupt. Finns det något mer fantasieggande än brasans föränderliga och lite farliga lågor och glöd?

Mamma berättade också att man i hennes barndom gärna firade skymning. Man satt i köket när mörkret föll på, då det inte gick att arbeta med något för att det blev för mörkt. Man satt ganska tysta och vilade eller sammanfattade enkelt hur dagen varit innan fotogenlampan tändes. Det här fortsatte efter 1930-talet då huset fick elektrisk belysning. Och längre tillbaka, när morfar och mormor var små, firades skymning i deras barndomshem innan brasan i öppna härden tändes. Då hade man ingen vedspis att koka mat på utan hängde kitteln på en ställning ovanför elden.

Jag har varit med om härliga skymningsstunder själv. Lugnet i den blå timmen - så långt från dagens hets. Mörker är inte farligt.

(Just på den här bilden är jag ledsen för leksaksbilen jag håller i ska jag inte få behålla. Den ska kusin Lasse få i julklapp...)

Ljusnedsmutsning - lightpollution

Jag minns hur jag tänkte på 1970-talet då det skulle dras gatubelysning genom byn. Man ville ha belysning längs båda vägarna, både gamla Kustlandsvägen och längs den asfalterade riksvägen (som hade ersatts av E4 på 1960-talet). Vägarna går parallellt med 100-150 meters avstånd. Jag ville inte ha så mycket belysning för stjärnhimlen skulle bli svårare att se. Vintergatan och norrskenet kommer så lätt bort. Jag var nyfylld tonåring och ingen av "gubbarna" hörde på mej. Jag tror också det låg lite prestige i detta också, att visa grannbyarna att vi inte var nån fattig by som inte hade råd med alla dessa lampor.


Under några år var belysningen släckt mellan midnatt och kl 5. På helgerna passade jag på att ta en promenad just då de släckts. Nu är lamporna alltid tända hela natten för det sägs att det inte går att stänga av dem i intervall eller att det inte lönar sig???

Men tiden kanske går min väg...
Ja, den 28 mars mellan 20.30 - 21.30 släcker alla som tänker på framtiden belysningen hemma. Det är Världsnaturfonden som står bakom kampanjen Earth hour. Se HÄR.

Låt oss slippa alla dessa förstörande belysningar i trädgårdar, på tomter och ibland längs vägar, på fasader. Både för skönhetens och miljöns skull. Bilden nedanför är en satellitbild över Europa och lite till av världen, som visar hur mycket ljus som strålar uppåt rymden från elektriska belysningar. Bilderna är hämtade från nätet.

Jag släcker lamporna för stjärnhimlen och för en ljusare framtid.


Bild från NASA, Defense meteorological satellite program

Fyra generationer kvinnor

Det här är antagligen ett ateljéfoto som troligen alltid funnits hemma. Det har inte alltid intresserat mej, långt ifrån. Jag har vetat att den lilla tösen är min mamma Karin, född 1921. Av de andra tanterna på bilden har jag bara träffat mormor Alma som står i mitten. De andra två dog innan jag föddes. De är mormorsmor Amanda, född 1866 i Tallberg och hennes mor Brita, född 1845. Brita var en mycket djupt troende kvinna sägs det. Jag vet att de tre yngsta på bilden är äldstabarn. Amanda och Alma hade elva syskon vardera. Mamma var äldst av två systrar. Brita Ersdotter har jag inte hunnit släktforska mera om än.

Flygfotohistoria

På företaget Flygfotohistorias hemsida finns flygfoton från Sverige tagna 1950-1957. Hela Sverige är fotograferat ovanifrån. Min lilla bys alla hus finns att se här.

Det här var en annan tid - ändå inte ens ett människoliv bort. Landsbygden levde, ladorna fanns kvar, ”pärlanna” (potatislanden) var stora, lägdorna välskötta, dikesrenarna utan sly. Det fanns kor i lagårdarna. Jag tror faktiskt jag kan se pappa, svärsonen i huset, stående vid ladan på den slagna lägdan uppe i bild. Kustlandsvägen, dåtidens pulsåder, ringlar sig genom byn. Vägrenarna slogs av hemmansägarna med lie, inte som idag med köpta tjänster och stora maskiner.



Här har huset genomgått en förvandling. Övervåningen har inretts och fasaderna fått masonite och läkt. Men spåntaket ser ut att ligga kvar. 1950 flyttade äldsta dottern, min mamma, som övertagit jordbruket, som nygift in på övervåningen.

Nedanför syns klungan med hus där morfars hus är gömt bakom björkar. Björkarna planterades 1921, samma år som äldsta dottern föddes. Morfar var först i byn att plantera en trädkrans vid tomtgränsen. Senare tog de två närmaste grannarna efter och en björkallé bildades. Bäcken rinner lugnt genom byn. Vatten var ett måste att ha nära sitt hus. Här tvättade man kläder och mattor, här fiskade man. Dricksvatten kom från brunnar.



Båda bostadshusen som syns har kommit till efter att morfars hus byggdes. Kalles & Hildurs hus som syns längst bort byggdes 1935 och det ljusa närmast på 1940-talet. Båda är regelhus, alltså inte timrade. Men om man tittar till höger om ljusa huset så syns en avlång stengrund. Där stod en "langkakes" = långkatekes, som man kallade de 1 1/2 våning höga parstugorna. Den här hade en vacker glasveranda har mamma berättat. Det timmerhuset revs då det nya byggts. Så har man gjort i trakten. Mitt sorgliga intresse är att dokumentera dem så gott det går. Jag vill veta mer om hur livet levdes förr.

Jag är glad att morfars hus finns kvar.

Den första gång de sågs

Morfar skulle iväg och lära sig jaga räv i Östersundstrakten, exakt var har jag nog hört men glömt. Mormor skulle till en moster och morbror i Domsjö (eller var det Dombäck) för att ”tjen piga”, lära sig hushållsgöromål utanför sitt barndomshem. Alltså lära upp sig och förbereda sig för eget hushåll. Mormor Almas pappa Per skjutsade henne med häst och vagn till järnvägsstationen. Morfar tog apostlahästarna de fyra milen. I Sunnansjö hörde han en hästskjuts som kom och när den passerade frågade han om han fick åka med. Det var före de snabba bilarnas tid. Jovisst, det gick bra. Detta var första gången de sågs, exakt vilket år det var vet jag inte.



Morfar brukade jaga småvilt. Jag minns hans ”rävafäll” ôppe stuga. Fällan stod alltså i skogsbrynet, ganska synlig från bostadshuset 200 meter bort.

I himmelen, i himmelen

Morfar Manfreds favoritsång var psalmen I himmeln, i himmelen, där Herren Gud själv bor. Den har funnits med i Svenska kyrkans psalmböcker ända sen 1600-talet och man tror att den skrevs av kyrkoherden Laurentius Laurinus. Psalmen sjöng vi på morfars begravning. Han dog 78 år gammal den 10 mars 1963. Jag var sju år.



Här kommer texten i 1986 års psalmbok. Jag hittade den på http://sv.wikisource.org

1.
I himmelen, i himmelen,
där Herren Gud själv bor,
hur härlig bliver sällheten,
hur outsägligt stor!
Där ansikte mot ansikte
jag evigt, evigt Gud får se,
se Herren Sebaot.
2.
I himmelen, i himmelen,
vad klarhet, hög och ren!
Ej själva solen liknar den
uti sitt middagssken.
Den sol, som aldrig nedergår
och evigt oförmörkad står,
är Herren Sebaot.
3.
I himmelen, i himmelen,
vad sälla utan tal!
Av änglarna och helgonen,
vad glans i ärans sal!
Min själ skall bliva dessa lik,
av evighetens skatter rik,
hos Herren Sebaot.
4.
I himmelen, i himmelen
man inga tårar ser.
Ej döden, ej förgängelsen
där skola härja mer.
Där skänkes fröjd och härlighet
och frid och oförgänglighet
av Herren Sebaot.
5.
I himmelen, i himmelen
en sällhet du berett,
som intet öra hörde än
och intet öga sett,
ej njuten av ett dödligt bröst,
ej sjungen av en dödligs röst,
o Herre Sebaot.
6.
I himmelen, i himmelen
själv alla väsens Far
med Sonen och Hugsvalaren
en evig boning har.
Ett trefalt helig sjunges där,
då himlaskaran offer bär
för Herren Sebaot.
7.
O Fader, Son och Ande, dig
ske evigt lov och pris.
Ack, öppna ock en gång för mig
din himmels paradis.
Ja, när jag fast i trone står,
jag av din hand min krona får,
o Herre Sebaot.

Flaggberget

Efter hemmansklyvningen blev det svårare att helt livnära sig på skog och jord. Detta gällde många fler i bygden i samma situation. Sågverket fem kilometer bort vid kusten gjorde att man kunde ta påstick som stuvare då lastbåtar kom in i hamn. Därför anordnades på 1920-talet den här ordningen i byn: på högsta bergtoppen synlig från hela bygden restes en flaggstång. ”Flaggberget” heter bergstoppen därför numera. Högsta punkten ligger 35 meter över havet. Byn ligger bara ca. 5 meter över havet. Då flaggan hissades var det en signal till att en båt hade kommit in. Den som ville ha ett tillfälligt dagsverke gick eller cyklade då till sågen. Tillägg: traditionen har sina rötter ända tillbaka till 1890-talet. En av förra generationens traditionsbärande av flaggningen var Oscar Käck.


Idag lever traditionen vidare i byn, hemmansägarna turas om att hissa och hala flaggan men numera varje söndag under sommarhalvåret med början i maj. På fotot syns utsikten från Flaggberget. Man ser fjärden långt bort. På andra sidan föddes mormor Alma. Morfars hus ligger till höger utanför bilden.
.
.

"Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv"

Morfar Manfred föddes i december 1884 som barn nummer sju i en barnaskara på åtta. Av hans syskon nådde bara fem vuxen ålder. Mormor Alma föddes 1890 som äldsta dottern i en familj som skulle utökas till tolv barn. Alla utom en av pojkarna blev vuxna och bildade egna familjer.

Morfar och mormor gifte sig 1918. De fick två döttrar som föddes 1921 och 1926. Döttrarna fick i sin tur fem barn. Jag är ett av dem. Barnbarnsbarnen till Manfred och Alma har blivit tolv stycken: Johan, Henrik, Lisa, Chris, Magnus, Maria, Ida, Linnea, Lars, My, Karin och Fanni. Tremänningar är dom. Eftersom generationerna i släkten har varit långa, hann morfar och mormor inte träffa någon av barnbarnsbarnen. Men vi barnbarn, fem kusiner, hade mycket trevliga somrar tillsammans med mammor, pappor, morfar och mormor.



Här ovan sitter morfar och mormor på bron, det ser ut att kunna vara 1940-tal. Döttrarna har flyttat söderut till lockande arbeten.

På fotot från 60-talet tittar morfar ut på gamla kustlandsvägen, "gammvägen" från ett av de tre köksfönstren. Huset står vid den grusvägen från 1600-talet - här hände allt, här passerade alla. Det är först 1942 som vägsträckningen drogs om och trafiken passerade 100 meter på andra sidan huset. Morfar hade helst sett att han sluppit upplåta mark för den asfalterade riksvägen genom byn har jag förstått på senare år.

Timmerhus rivs men morfars hus står kvar

Av Klara och Johan-Olofs fem barns hus finns bara morfars och brodern Gustafs hus kvar. Det är rejäla små timmerhus. De andra bostadshusen har rivits och ett har brunnit. Man varken är eller har varit goda byggnadsvårdare här i trakten. Att riva för att bygga nytt och ”modernt” har varit melodin även om den nya byggtekniken är sämre. Nytt lockar om man inte är tillräckligt stolt över det man har. Lösvirkeshus med regelstomme och sågspån (eller för den delen glasfiber- eller stenullsisolering) finns som mest här runtomkring idag. Jag resonerar som så: i trakter där stolthet över dåtiden saknas bevaras lite av förfädernas ansträngningar. Aldrig skulle en adelsfamilj göra så med sina byggnadsinnehav. O nej, det gamla ger ju existensberättigande åt släkten, som med bl.a. byggnader och föremål visar att den har funnits länge på samma plats. Man vårdar och stadfäster. Så tänkte väldigt få av allmogen och så tänker ganska få fortfarande.

Jag är väldigt glad att morfars hus finns kvar.

Fotot visar morfars hus efter det att det rödmålats med Falu Vapen någon gång på 1930-talet. Det ligger hyvlad spån på taket. Det finns fortfarande kvar under lerteglet som ligger där idag och gör nytta. Spånen ska absolut få finnas kvar. Den kan lagas på någon fläck om så behövs. Häcken av sibirisk ärtbuske finns också kvar.

Hemmansklyvning

Vid förra sekelskiftet beslöt Johan-Olof och Klara att dela sina två hemman mellan de fem barnen, fyra söner och dottern Katarina. Den yngste fick ta över föräldrahemmet så småningom.

Föräldrarna, min morfarsfar och morfarsmor, lät dela hemmanen i fem delar. Utvandringen till Amerikat var fortfarande stor vid förra sekelskiftet och många i trakten utvandrade. Jag kan föreställa mig att föräldrarna resonerade som så att de ville de ville ha sina barn och barnbarn i sin närhet.

Normalare hade tidigare varit att äldste sonen övertog hela hemmanet, vilket gjorde att han och hans familj kunde livnära sig på det. Kartan visar laga skiftet 1869. Prickarna visar var barnen bosatte sig, den största markeringen visar föräldrahemmet på Halla. Morfars hus är längst söderut, längst till vänster.



Min morfar kom att bygga huset jag nu äger. Han timrade själv. Om och vilken hjälp han hade vet jag inte. Huset stod klart 1913. Han hade ännu inte träffat mormor. Yxan han använde finns kvar.