Personligheter

DÖTTÄ MAJ

Ett gammalt original från Bjurholm.

"Varje socken och bygd har haft och har sina original och särpräglade figurer. Särlingar som skilde sig från oss vanliga slätstrukna människor.

   Men hur är det, är det inte dessa människor man minns. Dem som inte lät sig påverkas av vad som tänks eller tycks eller så kallade allmänna meningen och som inte heller brydde sig om den gängse etiketten. Bjurholms sockens original nr. 1 var väl Maria Göransson från Runnbäck, ”Döttä Maj” som hon kallades.

   Som ung vallade hon korna åt bönderna om somrarna och hjälpte till vid linbråkning och dylikt. Alltid fick hon det grövsta och tyngsta arbetet.

   Men hon hade vandrarblod i ådrorna och under större delen av sitt liv blev hon en vägarnas och viddernas vandrerska.

   Ständigt var hon på vandring och var väl ända i hela södra länsdelen. Ja hon gjorde långfärder ända ner till Ådalen.

   Vi minns hennes grova av väder och vind fårade ansikte. Hon var i regel klädd i en lång vid kjol av något grovt tyg i obestämbar färg. En kort jacka av åldrigt snitt och på huvudet ett huckle även det i obestämbar färg. På fötterna obottnade kängskor och skosnytorna pekande i 90 graders vinkel.

   Hon led av talfel. Hon hade så kallad hålgom och kunde därför inte tala rent. Därav hennes namn Döttä Maj.

   Trots detta hade hon en väldig svada och berättade gärna underliga upplevelser från sina irrfärder.

Det värsta var den förfärliga odör som hon spred ikring sig och som följde henne som en molnstod. Den satt kvar i huset i flera timmar efter det man haft hennes besök.

   Hon var yrkestiggerska och hade specialiserat sig på ull och lin. Å somrarna bar hon sitt knyte på en käpp på axeln men på vintrarna hade hon som regel sin ullsäck placerad på en liten kälke.

   Otaliga äro de historier och komiska förvecklingar som berättas om henne. De flesta som är något till åren och minns henne, kan väl också någon historia om henne.

 

Hon gick som en budbärare från by till by och berättade de mest underliga historier, som hade litet eller intet med verkligheten att skaffa. Som regel var de av ofarlig art. Hon kom alltid med vara hälsningar från den eller den kända personen. Men som regel var hälsningarna helt uppdiktade. Dem kom hon med för att få en favör då det verkliga ärenet skulle avhandlas. ”Ja unner um ja kunnä få än ullsödd.”

   En gång då hon kom från Nordmaling kom hon med det glada budskapet ”Å Nordmalinga hälsä åt je, ja åt var enda en, ja åt var evigsta eviga en.” Ja så vandrade hon år ut och år in. I regn och solsken, i höstrusk och snöstorm och åren siktades långsamt över hennes liv.

   När krafterna började tryta intogs hon på ålderdomshemmet i Bjurholm men hon trivdes inte. Hon måste ut på små turnéer emellanåt även då. För ett femtontal år sedan dog hon, mätt på år och vandringar och fick frid i sin oroliga själ."

B.L.

En tidningsnotis, måhända från 40-talet
Funnen i en pärm med tidningsurklipp hos en 90plussare.

Udda personligheter har funnits många även i hembyn om man ska tro berättelserna. Jag tror bestämt att människor var mindre slätstrukna förr?! Kan det vara så att mindre bemedlade människor inte brydde sig lika mycket om vad andra tyckte om dem, de hade så lite att förlora socialt. Högre upp i tätorternas samhällshierarki var människor lika medelsvenssonska, likriktade på samma sätt som idag.

Här syns foton på Lill-Emma Jonsson samt systrarna Klara och Erika Lindblom, eller Lindbloms jänten som de kallades ända upp i åren.

Att det är känsligt med minnet av de här människorna visade sig på byastämman för två år sedan då en av de patriarkala medlemmarna nästan gått i taket när han läst bloggen (för det gör dom, hemmansägarna). Att våga skriva något sådant offentligt... Byn med dess människor ska endast ha tillrättalagda omdömen. Att skriva om en personlighet som Lill-Emma är att dra ner byn i dyn. - Yes, den inställningen finns bland människorna i en liten okänd by i norra Sverige, den vackra byn. Jag tycker annorlunda. De här udda människorna fascinerar mej. Ja, även den nutida patriarkens åsikter på sitt sätt.

Minneslagring 😊

Än en gång tar jag fram en gammal kaffeburk. Isakssons kaffe. Vad var det nu den innehöll, det är flera år sedan jag kollade. Där finns garanterat inte malet kokkaffe som den var avsedd för, så mycket förstår jag.

Jag öppnar och mot mig bligar ett mycket känt ansikte.
Det är som att släppa loss anden ur flaskan.
När reservdelen,  dockansiktet i kaffeburken syns, släpps många gamla minnen ut.
Kalla det minneslagring.
Kalla det Madeleinekaka.
Plötsligt befinner jag mig igen på spaning efter den tid som flytt.
Den tid som var och de samhällsyttringar som format mitt sammanhang känns väsentligt att förstå och ta till sig. Att inte glömma för det som allas nutid och som alltid finns här.
.
.

GrönGrönareGrönast

Finns det något försomrigare än rabarber? Frodigt gröna rabarberblad på ett kromoxidgrönt trädgårdsbord. Rabarberpajen är uppäten...
.
.

Akvilejor

Nu är aklejornas tid, de trolösa blommorna som korsar sig lite hur som helst och som sprider sig rätt ohämmat. Aklejorna, glädjespridare i gamla trädgårdar, särskilt de romantiska, lite mindre strikt anlagda. Som min :-)
.
.

Fönsterrenoveringens dag 30 maj

I den sydligare belägna fastigheten har fönstervård varit en given fritidssyssla. Efter två decennier är samtliga fönster på bostadshuset genomgångna. Fönstertypen är enkelglasfönster med lösa innerbågar. På ekonomibyggnaderna återstår fyra enkelbågar att se över. Det har varit en lustiger och arbetsfylld resa som vi inte vill ha ogjord.

. . . .

Om min då blivande man hade velat byta ut de smäckra gamla fönstren hade han inte varit intressant på äktenskapsmarknaden - för min del. Insikten i kulturhistoria och känsla för snickerikvalitet och hantverksskicklighet höjer värdet tusenfalt på en partner i min värld. Och byggnadens kulturhistoriska värde behålls dessutom om originalfönstren bevaras på plats.

Förutom de ursprungliga fönstren som bevarats har i olika nybyggen både begagnade fönster köpts i byggnadsvårdsbutiker, isolerrutor och kopplade bågar har nytillverkats efter egna ritningar. Men inga gamla fönster har ersatts med nyproducerade.

Den 30 maj 2019 är det Fönsterrenoveringens dag.
.
.

Hemjord

Jag behöver aldrig köpa jord i plastsäckar.

Och inte heller behöver löv, växtrens, fallfrukt eller matavfall forslas bort från gården. I mitt permanentboende komposteras det mesta som efter hand blir egen jord att använda i odlingarna. Varmkompost för matavfall, lövkompost och grönavfall i öppen kompost - allt blir till härlig jord på tre år.

Det är en del att hantera med att gräva om komposten en gång per år men det är värt besväret med tanke på den fina mull som fås. Just detta att slippa köpa hem jordsäckar och dessutom få utmärkt egen jord av det som annars skulle forslas bort. Eller dumpas någonstans där ingen vill ha det.

Varje försommar finns härlig ny näringsrik jord att gödsla odlingsland med och att toppdressa perennrabatter. Det blir sex, sju skottkärror varje år. Maskar och mikrober hjälper till att göra ett fint arbete.

Att kompostera är ett juste sätt att återbruka om man har plats för det. I en stadslägenhet går det också men lika enkelt är det inte. Kompostering av matavfall med bokashi är stadsmänniskans försök att lösa det hela men så mycket enklare kompostering är om man lever på landsbygden. Jag behöver inte slänga någonting i gröna tunnan att hämtas av sopbilen. Sophanteringen har verkligen blivit utmärkt under 2000-talet: miljöstationer, återvinningsstationer och kompostering hemma.

En gång i tiden slängdes köksavfallet på gödselstacken. Det var också lättsamt men då var det metall samt glas som mycket lätt hamnade i naturen.

En del perenner som gillar den där näringsrika jorden har slagit ut och än fler står i startgroparna. Försommaren är en härligt intensiv tid.

 I lördags slog första irisen ut.

 Flera knoppar av jättevallmon slog ut efter att bilden togs.

 

Den här sista blomman, gullvivan, den får ingen näringsrik kompostjord eftersom den är en ängsväxt som vill ha mager jord. Det finns många gullvivor och andra ängblommor på tomten och där de växer kommer det senare att slås med lie.

Trådarbete: mjölsikt

I min ägo finns ett föremål i trådarbete som jag fortfarande är djupt förtjust i. Lite genial är konstruktionen allt. Det har använts av min mormor.

I Västerbottens museums samlingar finns en likadan tingest, en “Mjölsikt”. Arkivarierna bokför noggrant varje föremål och av mjölsikten i museets samlingar framgår följande:

• Brukare Märta Björnwall, Umeå
• Brukare Gunnar Björnwall, Umeå

Märta Björnwall (1911-2001)

Titel: Folkskollärare

Hemland: Sverige
Hemlän: Västerbotten

Hemkommun: Umeå

Hemort: Umeå

Födelselän: Gävleborg

Födelselandskap: Hälsingland

Födelsekommun: Söderhamn

Födelseort: Stugsund

Gunnar Björnwall (1905-1984)

Titel: länsassistent

Hemland: Sverige

Hemlän: Västerbotten

Hemort: Umeå

Födelselän: Norrbotten

Födelselandskap: Lappland

Födelsekommun: Arjeplog

Födelseort: Arjeplog

Fler kulturhistoriska föremål som Bergwalls lämnat till museet finns redogjorda för på VBM.
.
.

Insikt från en grästuva

Och säkert är att det finns en modern känslodöd av annat slag än den som psykologerna i allmänhet hinner att syssla med och beskriva. Vi tvingas alla att begränsa vårt samvete till det vi någorlunda kan omfatta och att i övrigt överlåta världssamvetet att bli förvaltat av instanser av politisk art. Men hur fungerar detta världssamvete? Oftast synes det vara en känslodöd upphöjd till politisk dignitet med allt vad detta innebär av andligt förfrusen överhöghet. Även de största idealister blir där med tiden kylskåp som ständigt anser sig böra vårda en lidelsefri temperatur. De får vänja sig vid att diskutera atombomb och barnavård ungefär i samma ton och med samma frånvaro av darrning på rösten. Så blir de avvanda från det mått av inlevelse och fantasi som borde vara ett nödvändigt inslag i all realistisk syn.

Realisten dör i realpolitikern, men vad är den senare för sorts underligt djur i atomåldern. Jo, ofta en som viftar bort alla varningar från de verkliga realisterna. Hade världen ett tillräckligt antal verkliga realster som samtidigt ägde fullmakten att bli trodda, så skulle de måhända kunna rädda världen. I stället glider vi längre och längre in i en tid där varje verklig realist löper risken att bli utpekad som svärmare.

Detta är en i hög grad olycklig utveckling, emedan den kommer att förvandla allt fler realister till tragiskt klarsynta men fatalistiska åskådare och till söner och döttrar av Kassandra.

Ur "Utsikt från en grästuva" av Harry Martinson, 1963.

.

.

Kåsa

Ytterligare ett slöjdat träföremål. Kåsan ska se grovt uthuggen ur träet på utsidan, invändigt är den slät. En hank av läder är fäst i ett hål i handtaget.

På utsidan är några krumelurer skrivna med bläck. 1.60 står antecknat - kan det vara priset som någon gav för kåsan en gång i tiden?

Jag kan inte se att den använts för något ändamål. Den har varit till för prydnad. Att den hängt på väggen är långt ifrån säkert - i detta fall är det jag som placerat den där för fotografering.
.
.

Slöjdat

 Snidade kåsor, skopor, slevar finner jag, arbeten utförda i trä.

 

Den här är lite speciell med inläggningar mitt på skaftet: tunna oskalade kvistar fastflätade med den finaste björknäver. Även hanken är av tunntunn näver. Har jag fel om jag påstår att det är ett manligt arbete från 1940-talet? Det är okänt vem som slöjdat föremålet.

Sådana här hemslöjdsarbeten bör väl ha funnits i de flesta hem här i byarna en gång i tiden. Långt tidigare var de avsedda för användning men här är det hantverk som påminner om livet som det en gång kunde te sig.
.
.

Några handvispar

En lite modernare:-) handvisp, Cyklon från NilsJohan formgiven av Sigvard Bernadotte. I marknadsföringen hävdas att CYKLON är en stark, tystgående och snabb – i en handvändning vispar man grädde, majonnäs, äggvita, sockerkakssmet, pannkakssmet mm.


En äldre handvevad visp med gräddgult och grönt trähandtag, färger som samstämmer med Kockums emaljkärl. I samma serie finns en mängd hushållsredskap med trägrepp som olika typer av köksknivar och korköppnare.


En trådvisp i luffarslöjd. Enkel och ganska så genial. Typen försågs efter hand med plastat handgrepp.

 

Vispar gjorda av skalade björkkvistar. Riset ska tas före midsommartid här i norra delen av landet. Då saven är maxad och kvistarna lätt kan skalas av. Det görs lämpligen sittande med ett förskinn som skydd och underlag. Använder man nu inte björkviskorna i matlagningen kan en visp användas vid stänkmålning. Det är en angenäm sysselsättning. Förskinn är, för den som inte känner till det, ett förkläde vanligt bland män, tillverkat av garvat skinn, oftast kalv.

Människan har alltid vela förändra, eventuellt förbättra, sina redskap. Det handlar oftast om att vinna tid. Att idag handvispa anses av många att inte följa med sin tid nu när man med elektricitetens hjälp kan minska arbetsinsatsen och tidsåtgången i många fall. Nu behöver inte ens människan vara medhjälpare till maskinerna. Maskiner baserade på artificiell intelligens klarar sig på egen hand.

.
.

Masonite - in memorium

Bland så kallade "byggnadsvårdsexperter" märker man ofta ett förakt för dessa träfibersskivor. Att förakta masonite i alla sammanhang kan tyckas vara enögt. Tids nog får materialet sin revival.

Men trots allt är vi ett antal byggnadsvårdare som har tilltro till detta material. Jag bara undrar - varför ska jag riva bort masoniten i en inredning som bygger på detta material? Då tänker jag på mitt eget masonitekök, ett funkiskök byggt ett material helt utan farliga tillsatser. Att skala bort eller dölja inredningens träfiberskivor vore att förstöra kökets själ. Det skulle även vara att ta bort det kulturhistoriska värdet.

Sara Thorn är en timmerkvinna och multikonstnär som tagit masonite på allvar och fört upp det ytterligare en nivå. Den bruna, pressade träfiberskivan från Rundvik hedrades 2012 på Liljevalchs konsthall med en minnestavla gjord av Sara - Slöjdingenjörn.

Så här beskriver hon minnestavlan på bilden:

Jag tog en bild på en sak jag hade med på Slöjdutställningen på Liljevalchs 2012 med anledning av att Hemslöjden fyllde 100 år. Då hade Masonite ganska nyligen gått i konkurs, vilket jag tyckte var väldigt ledsamt. Vad som än hände i världen så tänkte jag att fabriken tryggt skulle finnas kvar med sina enorma pysande pressar och de dovt mullrande ångkanonerna. Eller kanske anade jag någonstans att det inte skulle vara för evigt. Den är gjord av vanlig Masonite och gubben i oljehärdad. Texten skar jag ut med skalpell av japanskt katagamipapper som jag gillar för att det påminner om Masonite i både färg och att det har en speciell lukt. Det sades att maskinerna såldes till Thailand så kanske snurrar de än och gör Masonite, vem vet?

Saras instagramkonto: slojdingenjorn
https://www.instagram.com/slojdingenjorn/
.
.

Vårkväll

Solen värmer. Göken gal.

Sockblomman trivs i ljuset.

Havet glittrar.
.
.

💚 1950-talet idag 💚

50-talet lever vidare...
.
.

Konstruktion med precision

50-talstapeten sattes upp med precision för 1,5 år sedan. Det gick tack vare ett rum utan skevheter.

Det är fint med ett gammalt timmerhus som än idag har räta vinklar och lodräta hörn. En konstruktion som är fullgod än idag. Limfärgstapeten med geometriskt mönster passade perfekt.

Så här gick det till att arbeta med limfärgstapeten från 1950-talet, alltså ingen retrotapet.

.
.

Luffare

På Nordiska museets fb-sida hittar jag följande två bilder med text.

"En luffare med sina ägodelar på landsvägen i Degerfors år 1920. Begreppet luffare kom på 1880-talet under industrialiseringen när många på landsbygden blev arbetslösa. Ett sätt att försörja sig var att ge sig ut på vägarna med tång och järntråd och tillverka trådarbeten som såldes eller byttes mot mat eller sovplats."

"Bilden ovan visar luffararbeten i form av en brödkorg, brödnagg och leksakscykel."
Foto: O Thufvesson/ Nordiska museet

Jag kan mycket väl föreställa mig luffarna som kom vandrande längs den gamla Kustlandsvägen. Minns min mor berätta hur rädd hon var för att stöta ihop med en luffare då hon cyklade till sina kusiner i Örnsköldsvik, en tripp på 56 km. Personligen tror jag inte hon borde ha haft anledning att vara rädd för dessa luffare.

En leksakscykel i trådtjack som min far lekt med.

Romanen Vägen till Klockrike av Harry Martinson om luffaren Bolle gavs ut 1948 men handlar om slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Bolles frihetslängtan var stor. Men var man lösdrivare, hemlös och arbetslös på 1800-talet kunde man dömas till straffarbete.
.
.