Bakom fasaden...

Den timmerlada som en gång i tiden var Gottfrid Hörnstens, brann ner för ett år sedan, den 19 oktober 2010. Frid vare med den!

Bondpappan eldade den årliga miljöbrasan där ensilageplast brukar ingå och lite annat smått och gott - detta lite väl nära den gamla timmerladan som tog eld och gick upp i rök. Förklaringen som gavs till brandkåren och pressen varför ladan tog eld, var en helt annan än oaktsamhet enligt mina välinformerade källor. Ännu en lada är borta, ett kulturarv har gått upp i rök och skogen kommer allt närmare...

Gottfrid Hörnstens förkolnade timmerlada idag.

Men kvar finns så mycket annat. Där uppe i skogsbrynet bakom några granar, på en igenväxande lägda, trängs skrot och skräp. Kulturarv? På nutida bönders vis, eller? Nä, nu var jag väl för elak ändå. Men det underliga i kråksången är att bonden arbetar som anställd på kommunens utmärkta återvinningscentral i Levar men väljer att trava och elda sitt skräp här i byn. Billigare så?

En skylande trädridå. Närmaste hus står bara ett tiotal meter bortanför ridån.

Kulturarv i skogen?

Omoderna jordbruksredskap och maskiner i väntan på att lösas upp och förmultnas till atomer.

"Shabby chict"  vagnshjul. Skulle värderas högre av rätt inredningsintresserad person.

Märkligt är även att familjen talar så varmt för miljön i många sammanhang, så även i fallet med den bergtäkt sonen tänker påbörja vid min och de andra hemmansägarnas sjö, byns enda. Då är miljöhänsyn viktigaste argumentet.

I en c-märkt politikerfamilj vill man ju verkligen värna miljön förstås! Eller...??? Det är handlingar och inte ord som visar vad man har i sinnet. Det vet om inte annat alla föräldrar och alla som har fått förmågan att analysera. Läs HÄR forskning om lantbruk och syn på naturen.

Jag vänder om och går bort mot det som förr var byns linsänke, nu en ganska stor slybemängd plats in the middle of nowhere bara ca 50 meter från skrothögarna, in mot skogen. Där rötade min mormor det lin hon odlat, och som sedan vävdes till handdukar och bolstervar. På vägen bort tittar jag åt höger och ser detta -ännu en helrutten lada av regelkonstruktion. Som ett försök till en sista hög svansföring står en vacker gammal vagn där ägarna en gång tronade under sin körning med häst genom byn. Detta längs gamla Kustlandvägen som ringlar fram hundra meter bort allt sedan 1600-talet, ett kulturarv som väl få i byn förstår att värna.

Sådant är läget i min hemby. Nå, frid vare med eder alla gamla trotjänande föremål och platser och alla ni försvinnande minnen. Att hedra det förgångna är långt ifrån självklart. Men minns - vi går alla döden till mötes.

MEMENTO MORI!

"Minns att du är dödlig." Bilden visar ett vanligt vanitasmotiv.

Edit: Jag har fått berättat för mej att området städades delvis upp inför en orienteringstävling som gick av stapeln våren 2015. Jag kan dock inte bekräfta detta själv eftersom jag drar mig för att återvända dit.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om timmerlada, vådeld, bränna upp, skrot, skräp, återvinningscentral, vagnshjul, kulturarv, jordbruksredskap, lada, hästkärra, vanitas, memento mori, hedrande behandling

Stenfoten

Huset som morfar timrade har en stenfot, en grund av huggen natursten. Jag har hittat platsen där stenen bröts. På väg till skolan gick jag, vi, ibland över berget under barmarkstid. Vi vek av vid den gamla skolan, som stod tom, på väg mot den nya moderna 50-talsskolan i grannbyn. Innan man kom fram till Dansarhälla passerade man något som liknade en spång av sten. Det var en märklig och intressant passage.

Här syns passagen och längre bort skymtar berghällen man förr samlades vid för att dansa, Dansarhällen.

Numera inser jag att det här hade tagits sten till husgrunder. Det lilla stenbrottet ligger på den mark som tillhörde morfarsfar Johan Olof och morfarsmor Klara.

Här bröts sten till JOs och Klaras barns nybyggen. En annan plats i byn där grundstenar brutits är på Renbomsberget. Har jag sett.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om stenfot, grundsten, stengrund, stenbrott, hantverk

Dansarhälla

Vid förra sekelskiftet och kanske långt tidigare, var det här en plats där ungdomar samlades för att ha kul. Platsen där bakom tallarna är Dansarhälla på Hallberget, en stor och naturligt berghäll med plan yta inom byns gränser, ganska så centralt trots allt men bortanför insyn från bebyggelsen. Känner ni till den tro, alla ni i bygden som läser Timmer & Masonite men aldrig kommenterar? Kanske beror det på hur starkt historieintresset är hos var och en.


Tänk att under största delen av mänsklighetens historia har man bara haft tillgång till levande musik. Grammofonskivor, cd, Ipod, Spotify som alla kräver elektricitet för att kunna avnjutas, fanns inte. Man fick själva tillverka musiken. Att vara speleman måste ha varit mycket angenämt, med sin musik påverkade man ju människors sinnesstämning. Trots att det bara är två - tre generationer bort har jag inte hört namnet på någon speleman här i bygden.

Hit till Dansarhälla gick morfar med sina kompisar har jag förstått av min mors berättelse. Här på hällen var det dans på lördagkvällarna, här uppvaktades byns flickor, här kunde det kanske gå ganska livat till. Så småningom byggdes dansbanor av trä på andra ställen - i Mo, Olofsfors, Rundvik. Finns någon inventering av dansbanor i socknen, i länet tro? I min mans hemkommun har inventering gjorts, det gjorde starkt intryck på mig då jag för länge sedan läste om detta och jag hittar även uppgifter på nätet från andra håll i landet, där dansbanor och festplatser inventerats. Heder åt dem som genomfört detta.

Dansarhälla passerade jag på väg till låg- och mellanstadieskolan i grannbyn de gånger jag tog genvägen över Hallberget. Den traderade berättelsen om glädjen som en gång fanns här, sitter djupt i mitt sinne. Livet verkade så enkelt och rejält då - vilket är en verklig missuppfattning från min sida förstås.


.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Dansarhälla, dansbana, festplats, ungdom, dans, glädje, Det var dans borti vägen, Gustaf Fröding, traderad berättelse

Till prydno

Nu har jag sytt kuddvar av några av stuvbitarna med 50-talstextilier jag fick. Det blev fyra, tre visas här på soffan i 50-talshörnet. Resten av stuvbitarna får mogna ytterligare en tid.

Det stiliga tyget på kudden längst till höger kunde jag identifiera med hjälp av tryck på stadkanten. Det var för Almedahls handtryck som Brit Bredström formgav Fjärilsblomma. Det är bomull i samtliga tyger utom i kudden till vänster som är av viscose.

Jag tycker även så mycket om möbeltyget på soffan. Fortfarande ganska så intakt trots att det var föräldrarnas första möblemang.

Två nya innekuddar med fjäderfyllning har införskaffats men till kudden i mitten använde jag en befintlig kudde med kuddvar och allt. Jag tycker egentligen att stoppingen är viktig för att få fram 50-talskänslan. Detta med vilken stoppning som används ger en helhetsupplevelse av en tidsepok. Kuddarna blir olika säckiga, har olika tyngd beroende på fyllningen förstås. Det innebär att de nya fjäderkuddarna egentligen är för lätta och för "pluffsiga" men i vår tids vana och smak.

Jag har kuddar från olika årtionden och för olika funktioner (prydnad eller sömn). De är fyllda med raffelstôpp (riven tyglump eller upprepade stickgarn som klippts till korta trådar), med dun, stoppad med vadd eller med rivet skumgummi. Halm finns inte kvar i något bolster här :-)

Normalt täcker jag över soffan med en stickad filt i glada mustiga färger, en ikea-produkt som skyddar.

Det fjärde kuddvaret jag sydde blev skyddande omslag till den tunga braskudde att placeras framför öppna spisen som mamma vävde i början av 50-talet. Så här ser braskudden ut innanför det nya kuddvaret. Bilden finns även med i det här inlägget.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kudde, prydnadskuddar, 50-tals textil, kuddvar, braskudde, stoppningsmaterial, raffelstopp, dun, vadd, skumgummi, halm

Mmm...

Glas, järntåd, textil. Detta vill jag kännas vid, tycker om det.


Duk sydd av bomullsmetervara, kanhända från Tampella. Tyget är tryckt ut över stadkanten och inget textiltryckeri eller formgivare finns angiven. Köpt i Vasa 1989 som början på en resa till fina små österbottniska trästäder, första anhalten var Kristinehamn där en arkitektkompis hade sommarnöje.

Jag gillar fortfarande mönster och färger mycket.

Glas lokalt blåst av Linda Baudin 2010 som även formade järntråden som jag önskade den.

.
.

De få tingen

Kommer ni ihåg KFs satsning 1998 då kooperationen fyllde 100 år?
Ingegerd Råman kontaktades för att formge dricksglas för vardagen, Duralexglas tillverkade i Frankrike och Susanne Grundell formgav det textila, en förningsduk. Förningsduken fanns randig i grå/vit eller blåt/vit.

Jag föll på direkten. Köpte på mej många tvåpack glas med rostfria lock/fat och ett halvt dussin förningsdukar i blåvitt. När glasen senare reades ut köpte jag ännu fler. Har aldrig ångrat det. De är verkligen vacker vardagsvara, har säkert två tjog glas om inte mer.

Dukarna kan användas som tabletter, servetter eller som duk i picknickkorgen.

Och det roliga är att de här dricksglasen liknar de som användes här hemma då jag var liten. Av dem finns bara ett par kvar men de här nya platsar oerhört bra i 50-talsinredningen. När jag ska fota ett av de gamla glasen hittar jag förstås inget.

Kringlan, den oändliga, fanns kvar som symbol för KF 1998. Något modifierad gentemot ursprunget men fortfarande oändlighetssymbolen.

Förningsduken har en blå och en vit stadkant. Genom att vika den lite asymmetriskt får man en elegant effekt i kortänden. Smart och enkel formgivning.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om KF 100 år, 1998, kooperationen, Inggerd Råman, Susanne Grundell, glas, textil, förningsduk, Duralex

Vi skola alla den vägen vandra

Olga från Ledusjö gifte sig med Edvin L, de köpte ett hus och bosatte sig i byns periferi, längst bort utefter Fjärdvägen. Huset de flyttade in i var uppfört 1937.
Olga blev snart änka. Sörjde länge. Gifte sig så småningom med Frans. Deras intresse var att åka på husvagnssemester. Frans gillade även att mecka med mekaniska klockor.

Olga & Frans 1996

Jag hälsade på dem en dag 1996 i deras fina stuga då jag var på besök hemma i byn. Olga var lite glömsk och skulle inte kunna bo kvar så länge till hemma i huset pga sin demens. Hon dog år 2000. Frans plågades av sin dåliga syn och flyttade efter Olgas bortgång till äldreboende där han avled 2007. Två människoöden i en liten avkrok i världen. Två av min barndoms människor här i hembyn.

I länsstyrelsens byggnadsinventering för byn beskrivs byggnaden på följande vis:

Fastighet med bostadshus från 1937, två uthus och ett garage, belägen i den sydöstra delen av byn. Fastigheten har ett enskilt läge på en åssträckning med öppen och hävdad mark framför. Arbetaren Axel Hellman erhöll 1936 egnahemslån (lånenr. 2014) från Västerbottens läns Hushållningssällskap på fastigheten 3:25, avstyckad från 3:9.

Bostadshus. Byggnad i en och en halv våning med inbyggd förstuga i en våning. Resvirkesstomme och betonggrund. Rödmålad locklistpanel med vita detaljer. Sexdelade mittpostfönster. Grönmålad dörr flankerad av spröjsade fönster. Tegeltäckt sadeltak. Röd plåtskorsten.

Vem här i byn bryr sig om en byggnadsinventering från länsstyrelsens kulturmiljöavdelning? Ingen! Själv skulle jag kunna skriva mera om denna fastighet. Planlösningen till exempel som är aningens speciell, eller lerteglet från Holland, eller den nästa helt oinredda övervåningen i det lilla huset, om masonite och källarlucka.

Det masoniteklädda garaget med sin typiska funkisform med välvt tak. Träfiberskivor är ju ett så böjbart och lättanvänt material som ni vet :-)

Den här ljusbågen lyste alltid i juletid. Den syntes långväga över bäcken och ut till Riks13, ett ljus i vintermörkret. Det var så roligt att se den på nära håll - hur den var för bred för köksfönstret och att de yttersta ljusen därför vikts inåt för att synas utåt till förbipasserandes glädje :-)

.
.

Skuggor och borta...

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Per-Albin stuga, masonit, adventsljusstake, ljusbåge, egnahem, människoöden, avkrok

Mobilsågen kan

Nu ska jag berätta om enmansföretaget Mobilsågen i Husum som hjälpte oss att såga golvbjälkar och några golvplankor till lagårdsgolvet. Hur bra som helst gick det, hur lätt som helst för oss, för vi behövde inte göra mer än lägga en beställning. Allt detta till överkomliga priser.

Vi fick plankor 3x7" som var över 6 meter långa, (Vilket byggvaruhandel kan leverera den längden? Nej just det. Ingen.) 5x5" fyrkantsågade bjälkar mm levererat till oss i somras. Nu i oktober kom P-E med ett litet lass golvplankor 3" tjocka och i tre olika bredder. Skulle vi vilja kan han sågar brädor och plankor av virke som vi hugger i vår egen skog, är det inte heller något problem. Kan det bli bättre?

Det enmansföretag jag talar så varmt för heter alltså Mobilsågen i Husum och finns i Dombäcksmark. Smaka på det ortnamnet ni.... D-o-m-b-ä-c-k-s-m-a-r-k    i    Å-n-g-e-r-m-a-n-l-a-n-d.
.
.

Fina tolkningar

Jag älskar dessa tolkningar av ett landskap, av verkligheten.

Jan Brauner

DALEN - LJUSET

Pastell

.

.

Doors

Två dörrar har plockats fram från en skum och undangömd plats. De har varit nerplockade sedan 1972 då ombyggnaden av bottenvåningen här i huset begyntes.

De här dörrarna har jag vuxit upp med, de fanns i mormors och morfars hem i bottenvåningen i huset där generationsboende pågick. Jag gillar den gula flammade ytan, blank av fernissa formodar jag. Båda dörrarna har en gul sida och en vit. Den gula sidan vette mot köket, den vita mot kammaren respektive farstun.

Dörrarna kläddes in med träfiberskivor 1948 då renovering pågick, äkta Masonite från Rundviksverken.

Jag lättar på den ena som har masonite med en del flagad färg. Där under kommer 1910-talets färgsättning fram. Kraftigare gulockra med härligt synliga penseldrag.

Och på andra sidan blågrå med liten skiftning i spegelprofilen mot grönblå. Det är första gången sedan 1948 som de här färgerna kommer fram i ljuset, själv har de alltid varit fördolda för mej. Då jag bodde här reflekterade jag aldrig över att masonite som täckte de gamla speglarna, sådana frågor fanns inte i mitt intresse då dörrarna plockades bort och ersattes med helt släta 70-talsdörrar.

Tanken är väl att de ska få tillbaka sin plats i bottenvåningen framöver. Men det är inte bara att damma av dem. Spegelprofilerna på dessa halvfranska dörrar har hyggits/hyvlats bort för att underlaget för masoniten ska bli slätt. Hur gör man enklast för att får tillbaka en profil tro? List? Ska man strunta i det hela?
Men det är väldigt roligt att se sekelskiftets dörrar med sin typiska spegelindelning och färgsättningen, denna färgsättning som gör mig glad. Men minst lika glad blir jag av den gulflammade masoniten.

Jag har ju tänkt få bottenvåningen att övergå från 70-talsinredning till det som fanns tidigare. Samtidigt blir 70-talet mer aktuellt ju längre tid som går. En del yngre besökare suktar redan över en del av 70-tals materialen här. Jag tar mej funderare nu och då. Men kommer nog att framhärda att huset är från 1913 och det är inget fel att föra tillbaks bottenvåningen till den tiden, särskilt som jag vet hur det var möblerat då och har kvar många av möblerna dessutom.

Filipssons kök. Foto Sune Jonsson

Så här var stämningen i morfars och mormors kök. Fast dörrarna var placerade bredvid varandra, den ena gick till farstun och den andra till kammaren. Det handlar om det vi kallade en halvkôrsbônning eller åttaknutsbônning.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om spegeldörrar, halvfranska dörrar, masonite, funkis, köksdörr, korsbyggnad

Thermo

På en loppis i mellansverige hittade jag i förra veckan en Thermo-skål från Bo Fajans för en femma. Skålen hade inte den tjusigaste av kulörer enligt mej, men med det priset blev den min trots allt. Thermo formgavs av Allan Ebeling på 1920-talet då han var konstnärlig ledare för företaget.

Thermo tillverkades under lång tid och inköptes hit av mamma på 50-talet tre Thermoskålar. De har lite gladare kulörer, nämligen blått, grönt och gult. De är av den minsta storleken, djupstämplade 1510 undertill, Thermo tillverkades i minst två storlekar till och i vinrött. Den klassiska spillkumen har fått ge form åt skålarna.

Så finns tallrikar ur "de mjuka formernas servis" i skåpet, min barndoms vardagsporslin med tallrikar, djupa och flata, såssnipa, karotter, upläggningsfat. Formgivare var Wilhelm Kåge för Gustavsbergs porslinsfabrik. På helgerna användes ibland djuptallrikarna "Grå ränder" till kompotten. Både de mjuka formernas servis och Grå ränder är samma former men den ena med dekor, den andra utan. De mjuka formernas servis fanns i rent vitt och brutet vitt åt det gula hållet. Den brutet vita inköptes på 50-talet, på 70-talet kompletterades med rent vita tallrikar i samband med att tillverkningen av denna tillfälligt återupptogs. Servisen återfinns även med flera andra dekorer.

Jag växte upp med dessa mjuka former tillsammans med besticken Thebe formgivna av Folke Arström 1944. Vackra vardagsvaror var folkhemmet bra på.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Thermo, Allan Ebeling, Bo Fajans, de mjuka formernas servis, Grå ränder, Wilhelm Kåge, Gusavsbergs porslinsfabrik, Thebe, Gense, Folke Arström, vackrare vardagsvara, folkhemmet

Kaffetår med förvirring

Vita dahlior i mängd kan vara vackert. Här är höstbordet med ny duk i 50-talsstuk. Kaffe med äppelkaka vankas.

De kaffekoppar med assietter jag köpte som nyutexaminerad och äntligen med fast lön var Signe Persson-Melins "A la carte" och "Primeur", ett fältspatporslin för Rörstrand. Med fältspatporslin kunde kopparna bli smäckra, kanten, med den orage randen, mot munnen är elegant tunn. Kaffet blir gott, gott! Jag köpte även ett halvt dussin assietter med mönster av ljusblå streck, typisk 80-tals postmodernistisk färgsättning. Nu är detta vardagsporslinet i morfars hus.

Nu är det saker som jag inte förstår med märkningen av porslinet. Samtliga kaffekoppar är märkta Rörstrand Sweden A la carte VDN P555, samtliga kaffefat utom två har samma märkning. De två som skiljer ut sig men inte på annat sätt än genom märkning har stämplats Rörstrand Sweden Primeur Signe Persson-Melin (namnteckning) VDN P880. På samma sätt som samtliga assietter, både vita och ljusblå.

Varför i hela världen är två av kaffefaten märkta Primeur och inte A la carte?

Båda serviserna Primeur och À la Carte lanserades 1980. Vad är det för skillnad på dem? Färger? Varför är märkningen på mina en sådan salig blandning?

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kaffeservis, fältspatporslin, Signe Persson-Melin, À la carte, Primeur, Rörstrands porslinsfabrik 1980