Käckens

På laga skifteskartan från 1869 bodde Magnus Käck på den här platsen. Hemmanet fanns i familjen Käcks ägo till 1993 då det såldes för 440 tkr. Köparen styckade av bostadshuset som såldes vidare för 160 tkr. Skog och åkermark är nu skild från boplatsen. Det såldes efter ytterligare några år än en gång till nuvarande ägare.

Här bodde Oskar och Helga Käck fram till 1993. Fotot tog jag några år senare, nämligen hösten 1997. Ni såg det även för ett par inlägg sedan.

Ett nytt och stort uthus har byggts. Det förhindrar utsikten söderut och solinfall på gården under stor del av året. Från köksfönstret ser man bl.a. stora garageportar och ett svart trapetskorrugerat plåttak. Lagården rasade in i vintras. Detta ser jag från min horisont.

Så här har hänt med många fler fastigheter sedan denna första avstyckning på 1990-talet och så kommer det att fortsätta i bygden. Hemman köps in, bostadshuset avstyckas med lite mark till en villatomt. Tomten blir ibland för stor för att sköta så den växer igen.

Byn börjar verkligen trumpeta ut GLESBYGD. Vy mot norr.

Den smala grusvägen som viker av från gammvägen, Kustlandsvägen och passerar Käckens är urgammal. Den förvaltas av byns samfällighetsförening, alltså vi hemmansägares gemensamma väg. Vägen går upp till Knösen, den plats där byns första bosättare slog sig ner och som fortfarande bebos. Det är endast sträckan mellan Kustlandsvägen och Riks13 som är bygemensam. Risken är påfallande att vägen privatiseras, precis som Rolf J vill göra den södra delen av gammvägen till sin privata. Vem här i byn skulle protestera mot något sådant?

. 

Jajamen, här ser ni vägarna på var sin sida av bäcken. på västra sidan går vägen "genom byn" (bysamfälld), på den östra gammvägen, Kustlandsvägen (vägsamfällighet).

*Edit: 

Det blev jag som protesterade. En ny vägförrättning gjordes 2013. Ingen del av Kustlandsvägen privatiserades. Den gamla grusvägen förbi Käckens, som innan låg under byns hemmansägares förvaltning, togs också med i Kustlandsvägens vägförening. Samt en annan sträcka som utan förrättning togs med i vägföreningen 2004. Vid denna tid var jag fastighetsägare i byn sedan flera år tillbaka men fick ingen kallelse till årsmötet där beslutet om att ta med ny delsträcka togs. Jag läste kallelsen några år senare då jag rotade i detta med Kustlandsvägen. I kallelsen stod heller inget om planerna att utöka vägföreningens förvaltningsområde. Den som läser detta och samtidigt vet hur en samfällighetsförening ska skötas inser hur felaktigt vägföreningens styrelse skötte sin uppgift

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om makt, byautveckling, glesbygd, landsbygd, villatomt, lagård, ekonomibyggnad, överloppsbyggnad, rivning, framtid

Vägars diken

Historiska vägar är en liten behändig skrift som är utgiven av Länsstyrelsen i Gävleborg och Vägverket Region norr. Som ofta från denna länsstyrelse är häftet vederhäftigt och giltigt i andra län, till exempel mitt. Åtminstone då det gäller avsnitten som heter Planering av underhåll, Vad gör en väg kulturhistoriskt värdefull? och Att ta hänsyn till kulturhistoriska värden vid ombyggnad och underhåll. I mitt län finns ingen väg som skyddats vad jag har förstått. Jag läser den här skriften med nöje!

Klicka på bilden så kan du läsa hela häftet.

Här är delar av avsnittet

" Att ta hänsyn till kulturhistoriska värden vid ombyggnad och underhåll

Breddning

Vägbredden är viktig att hålla nere för att behålla ett intryck av äldre väg. Istället för breddning av en hel vägsträcka bör mötes­platser övervägas som alternativ på vägar med liten trafik. En breddning av vägar medför ofta att trafik och hastigheter ökar, den ökade trafiken och hastigheten ställer krav på ytterligare ombyggnader. Detta faktum måste tas med i beräkningen av ombyggnadens konsekvenser.

Om en breddning skall göras på gamla vägsträckor måste den göras på ett anpassat sätt, dvs att ingreppen på sidorna inte får skada omgivande miljö och objekt som är viktiga för den totala vägmiljön som stenmu­rar, stora lövträd, byggnader i trånga lägen o sv. Breddningen får inte heller medföra att vägkroppen höjs och vägområdet utanför körbanan utvidgas.

Dikning

Även vid dikning där "bara" grästorven tas bort i bakslänten så kommer man närmare för varje gång t ex mot stenmurar. Erosionen startas på nytt när gräset är borta. Alltså gräver sig vägen närmare och närmare och underminerar till sist murar, häckar, träd, stolpar m m. I  t ex åkermark kommer man längre och längre ut när bakslänten måste grävas i vinkel mot den breddade väg­kroppens lutning i diket. Därmed blir också ingreppen större och större och lämnar stora sår i landskapet efter en dikning.

Maskiner utför idag arbetet och de är desamma för ett litet eller stort dike och det medför mer arbete att differentiera dikesgrävningarna. Det är viktigt för väg­miljön att vi åter tittar på hur diken kan göras olika omfattande under olika förhållanden längs en vägsträckning. Alternativ ny teknik för dränering måste studeras och lyftas fram. De material som används måste också väljas med omtanke. Svarta plaströr med lysande färger inuti förvärrar ingreppen vid dikning om de används under infarter i bymiljöer och småskaliga landskap. Bättre är då att använda plåtrör eller betongrör som har lättare att smälta in i miljön.

"

OOOOOOOOO

Dikning är på gång längs gammvägen, Kustlandsvägen som är 5,5 meter bred. Kanske kommer kulturhistoriska värden att försvinna på grund av okunskap om vad som är värdefullt. Jag pratade med ordföranden i maj men frågan är om vi förstod varandra. Jag visade ovanstående bok och lämnade en kopia på avsnittet om dikning. Nu lägger jag ut den här på bloggen. Bor du intill en gammal väg, är du delägare i en sådan, har du stor nytta av boken om du är intresserad av att bevara kultur och historia för framtiden. Det lönar sig! Det är sådan här frågor om kulturvärden jag arbetar med.

Kanske har även andra bloggare åsikter om historiska vägar, planering av underhåll, kulturhistoriska värden, dikning, breddning, stora maskiner

Helga och Oskar Käck

Det häckar flera par storpspovar här i byn. På grund av dikena trivs de och andra småfåglar. Drillarna är ett otroligt vackert ljud och visst är det trevligt att spovarna trivs här. Storspoven är inte för inte Västerbottens landskapsfågel. I mitt andra hemlandskap, där jordbruket rationaliserats till stordrift och därmed fortfarande är verksamt med djurhållning och spannmålsodling, har täckdikning skett i stor omfattning - dikesrenarna är få i förhållande till odlingsarealen. Därför förändras både flora och fauna. Det sägs att även sånglärkan minskar i antal. Snart förändras även omständigheterna här i bygden då jordbrukslandskapet växer igen, skogen återtar vad den en gång hade.

Fotot nedan från 1997 visar ett gammalt boställe här i byn, Käckens. Ni ser dikesrenarna mellan åkerlapparna. På laga skiftes kartan från 1869 bodde Magnus Käck på den här platsen. Men som allraallra oftast i min bygd revs bostadshuset och ett nytt uppfördes, jag tror det var på 30-talet då staten gav bidrag till egnahemsbyggen. Hemmanet fanns i familjen Käcks ägo ända till 1993.

Här bodde Oskar och Helga Käck. Oskar Käck var född här i byn 1905, Helga föddes 1911 i Baggård. Bagarstugan syns till vänster. Där bakade tanterna tunnbröd tillsammans. Så även min mor någon gång. Så gott det blev minns jag, ett barn från "tunnbrödsbältet".

Magnus Käcks boplats är här markerad med röd ring på laga skifteskartan från 1869 med mangårdsbyggnad och lagård på samma plats de som senare uppfördes. Gammvägen, Kustlandsvägen från 1600-talet kan skymtas i nedre vänstra hörnet av bilden och parallellt med bäcken på östra sidan, vägen genom byn upp till Knösen går parallellt med bäcken på västra sidan. (På hemman B bodde 1869 min morfarsmors moster Smör-Ulla, Ulrika Jacobsdotter, senare köpte morfarsmor och morfarsfar Klara och Johan Olof hemmanet och bosatte sig där. Där föddes min morfar.)

Här är Helga & Oskar Käck vid fäbodarna sommaren 1988 då jag fångade dem på bild. Helga dog  i november1992, Oskar i april året efter. Oskar hade i flera år uppdraget att hissa flaggan på Flaggberget varje söndag under sommarhalvåret. Inför denna procedur sjöng han för full hals till nationens ära. Hellre än bra och med stor stolthet.

.

.

Dymling

En dymling från Hörnings båtsmanstorp.

Nödvändigt hantverk då. Gval anser de allra flesta i byn idag.

Så det kan bli. Från 1960-talet till idag. I grannbyn.

Någon som vet var resterna efter rotetorpet finns? Det ligger inte alls långt från Kustlandsvägen, gammvägen.

Någon i byn som vet var båtsmanstorpet i vår by låg? Som letat fram uppgiften på egen hand? Som vet vilket soldatnamn som hörde ihop med det torpet?

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om dymling, båtsmanstorp, rotetorp, indelningsverket, Hörning

Gamla vägar ♥

För den insiktsfulle kan det här vara bra att veta om gamla vägar:

Vägarnas sträckning ger en bild av hur människor och djur har färdats i landskapet. Förutom de all­männa vägarna, som binder samman gårdar och byar, fanns ett nät av brukningsvägar och fägator i det äldre odlingslandskapet. Dessa gamla vägar är i allmänhet anpassade till terrängen och odlingsmar­kerna. De följer högre partier och undviker sank­markerna. Vägar som tillkom i samband med skifte­na på 1800-talet är många gånger dragna intill ägogränser och gränser mellan olika markslag.

Dis någonstans i Ångermanland

Många av odlingslandskapets äldre vägar kan vi återfinna på gamla lantmäterikartor. Stora delar av de gamla vägsystemen har dock brutits sönder av den ändrade markanvändningen och av förändring­ar i bebyggelsestrukturen. I dagens landskap finner vi därför ofta bara rester av äldre vägsystem medan ibland även spåren är helt försvunna.

En del av gamla Kustlandsvägen genom byn en högsommardag. Denna sträcka har vägföreningen inte skött det senaste decenniet. Mittremsa börjar uppstå, diket på höger sida växer igen av sly.

Skötseln av vägarna var förr noga reglerad. I Mag­nus Erikssons landslag stadgades att alla skulle byg­ga broar och röja väg, var och en efter sina ägor. Vägunderhållet för enskilda vägar åvilade också alla i proportion till gårdens storlek. Landslagens bestämmelser fanns kvar ännu vid 1800-talets slut, delvis ända fram till vägväsendets förstatligande år 1944. Det betyder att skötseln av vägarna var ett enskilt ansvar.

Vägen var inte enbart en transportled eller gräns­markering. I äldre tid utnyttjade man alla tänkbara marker för foderförsörjningen. Varenda strå togs tillvara och vägrenen var en av alla de marginella ytor som slogs. Där markerna var steniga användes kortbladiga liar. Man hackade sig fram, hackslått eller skrabbslått som man säger på vissa håll. Denna slåtter utfördes sent på sommaren när annat skörde­arbete var avslutat, vilket gynnade en mycket artrik flora och en till denna knuten speciell fauna.

En skogsbilväg från 1984. Flacka vägrenar gör att rikligt med sly får fäste. Det här är ingen dröm för den som vill se en riklig flora, förutsättningarna finns inte längs denna moderna bruksväg och är inte heller meningen med vägen. Men att omdana en historisk väg till något liknande är i mina ögon förödande.

Äldre brukningsvägar är viktiga att bevara och vårda just för att de berättar om kontakterna mellan gårdar och byar och om gårdarnas markanvändning i äldre tid. På de väg- och dikesrenar som man fort­satt att slå kan vi finna en del av den växtrikedom och de djurarter som hörde hemma i det traditionel­la jordbruket, men som är hotade idag.

SKÖTSEL

Slå årligen gräset i vägrenarna och vid behov även mittsträngen. Om vegetationen består av t ex näss­lor, älggräs, hundkäx och högväxta gräsarter kan slåttern ske mellan blomning och frösättning, så att de inte fröar av sig. Upprepa därefter vid behov slåt­tern av sådan vegetation. Om vegetationen är en artrik, slåtter- och betesgynnad flora, bör slåttern ske med skärande redskap, helst lie, under traditio­nell slåttertid i juli-augusti. Slåtterbalk kan vara ett alternativ. Ta bort höet.

Ett komplement till slåtter kan vara att fjolårsgrä­set bränns under vårvintern.

Röj buskar och sly i vägrenarna och mittsträngen. Röjningen utförs vid behov årligen och lämpligen under sommaren. Skott och löv innehåller då mest och röjningen blir näring, rotsystemen utarmas effektiv. Ta bort avfallet.

Vägen skadas om man

·          placerar sten, massor och avfall på den, på vägre­narna eller i angränsande diken.

·          använder annat vägmaterial vid förbättring av vägen än den ursprungligen är byggd av.

·          förändrar dess bredd, höjd eller sträckning.

·          skadar dess renar genom upplöjning och dikning.

·          sprider gödselmedel, kalk och bekämpningsmedel så att medlet hamnar på vägrenarna och i angrän­sande diken.

Skötselråden har utarbetats av Jordbruksverket, Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet.

Om man bilar längs asfalterade väg 50 i Östergötland och passerar ett hav av solrosor - då stannar åtminstone jag till för att njuta. Mest trivs jag på mindre vägar, gärna i Ångermanland, Uppland, Västmanland, Dalsland eller Västergötland. Men några bilder på vägar blir det sällan, bara vad jag ser från vägarna.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om gamla vägar, lanskapsvägar, småvägar, grusvägar, vägrenar, artrik flora, besöksmål, resa, köra bil, cykla, promenera

Kättingsmedjan i Olofsfors

Hallå! Det är något spännande på gång dära bruke´, alltså på Olofsfors Bruk. Då vi råkades härom sistone berättade Lennart O. att han och smeden Sebastian från Agnäs försöker få igång kättingsmedjan, jajamen. Med benäget bistånd av andra kompetenser.

Fram till 1950-talet användes vattenkraft för transmissionen, sen elektrifierades smedjan. Nu är det i första hand remdriften man försöker få igång med en införskaffad tidsenlig elmotor. Med det kan följa att bockningsmaskinen kommer igång. Ja vem vet, kanske testas även klippen. Målet är i alla fall att denna viktiga länk i smideshistorien ska bli mer förståelig. Det är en 250-årig kulturhistoria vi talar om. På Olofsfors Bruk har funnits flera typer av smedjor och smiden genom århundradena. Om brukshistorien kan man läsa HÄR.

Längst bort med grön arm syns apparaten för bockning, hitom den står klippmaskinen. För mej som arkitekt är även byggnadskonstruktionen intressant - väggar murade av slaggstenar i skimrande toner och takstolar av trä och järn, en variant av det s.k. Polonceau-systemet.

Här är ett kättingämne som bockats till men inte klippts. Bilden på ässjan där de klippta enheterna smids samman till ringar i en kätting blev för mörk för att ta med här.

Här har vi dom - de färdiga kättingarna.

Miljön är vacker även en disig dag som denna. Därinne råder febril verksamhet. Det snurrar och har sig :-) Jag önskar verkligen eldsjälarna lycka till med kättingsmedjan!!! Betänk att detta smide har en kontinuitet i det nutida Olofsfors AB som verkar på samma ort och tillverkar snökejdor och band till bandfordon, kommunens största privata arbetsgivare. Med 140 anställda om jag minns rätt.

Åk dit och kolla vetja! Där händer saker i sommar, både det ena och det andra...

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Olofsfors Bruk, kättingsmedja, transmission, industriminne, levandegörande

Masonite på Svenskt Tenn

Masoniteskivan har tagit steget in i de fina salongerna. Möbler av masonite ställs ut på Strandvägen fram till den 10 juni 2012. Dit knallar jag in i samband med uppdrag med demokratins symbolbyggnad i huvudstaden. Tänk att masonitefabriken i Rundvik måste lägga ner innan materialet kultförklaras.

Vackra skåp av Anna Holmquist och Chandra Ahlsell. Borde kanske investera i ett nutida statusskåp. Själv har jag också masonitemöbler, lekstugans bord och stolar är till exempel gjorda av masonite. Ni ska få se dem på bild senare. De finns i väldigt limiterad upplaga, ett enda exemplar av varje ;-)

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Masonite, Rundvik, Svenskt Tenn, Strandvägen, masoniteskåp, skönhet

Göra skillnad

En naturpromenad i hembyn denna vecka längs bäcken som är ett av byns gemensamma vattendrag. Största miljöhänsyn har tagits vid avverkningen.

Kommen till mellansverige senare under veckan har våra äppelträd slagit ut i blom.

Jag skriver och funderar en hel del om den mentalitetsskillnad som finns mellan norr och söder. Och jag tänker då inte på klimatskillnad, är alltså inte inne på Montesquieus tankegods.Utan så olika människor ser på sin tillvaro och sina möjligheter i de olika kulturerna. Hur bakbunden och instängd man kan vara eller hur högt mot himlen tankarna kan lyfta. Det finns minst två horisonter vet ni väl?

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om tankegods, skillnad i mentalitet, Norrland, mellansverige, kulturer

Morgontidningen

Jag ritade och tänkte ut, pappa snickrade, jag målade med äggoljetempera som jag blandade till med linolja, ägg och torrpigment. Året var 1986. Postmodernism. Ja, det märks kanske mest i den typ av kulfötter som hyllan begåvades med :-) och de syns inte på de här fotona.

Detta är en tidningshylla till min dåvarande funkislägenhet i Stockholm. Lite färg i den ljusa lägenheten ville jag ha. Prövade först med grå äggoljetempera men den blev för mesig och fick utgöra grundning för det mer färgstarka.

Här på övre hyllan ryms en veckas dubbelvikta morgontidningar, DN hade då broadsheetformat, inte som nu tabloidformat som syns på bilden.

I nedersta högra facket placerades än äldre tidningar vikta två gånger, två veckors tidningshög ryms där. Detta innebar att jag inte behövde gå till pappersinsamlingen alltför ofta.

Det gröna kvadratiska facket var för syns skull. Något litet i blickfånget tänkte jag skulle placeras där. Här har inget slutligt funnit sin plats sen det bytt geografisk plats. Ingenting här i huset är ju slutgiltigt på något sätt. I ultramarinblåa facket med dörr sparar jag intressanta papper och tidningsurklipp. Det känns tryggt att de finns kvar ett tag och inte slängs.

Trots att det inte fyller morgontidningshyllefunktion här i huset är jag fortfarande förtjust i den här möbeln av temperamålad furu. Tänk så mycket hjälp jag fått av min snickrande far att förverkliga mina idéer under årens lopp :-)

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om tidningshylla, tabloid, broadsheetformat, äggoljetempera, postmodernism

Tack länstyrelsen...

...och tack vägordförande Henrik!!!
Nu är gamla Kustlandsvägen körbar igen i hela den sträcka som ingår i vår vägsamfällighet. Tack vare de 293 750 kronor jag som medlem med benäget bistånd av vägföreningens ordförande sökt och fått till föreningen. En hel del telefonsamtal och ifyllande av blanketter har det inneburit men nu är bron på plats förutom sidornas avbärarbalkar och viss slyröjning i diken. I februari 2010 tog jag första kontakten med styrelsen. Den första telefonkontakten med länsstyrelsen togs på hösten samma år, sen rullade det på. Extrastämma hölls i juni förra året.

Bron över bäcken har precis som den tidigare körbana av trä och räcke av trä.

Andra som gett råd och upplysningar är Riksförbundet enskilda vägar (REV), lantmäteriet har gett bra tips, länsstyrelsens kulturmiljöenhet var tillmötesgående, Trafikverket har gett upplysningar av värde, en entreprenör i kommunen har hjälpt till med väldigt värdefulla konstruktionstips och ett annat företag har genomfört renoveringen - ja kontakter har knutits. Och bäst och mest uppmuntrande har fantastiska Lena på Ur nära varit. Tack!

Stålbalksbron underifrån, nu med galvaniserade balkar HEB 280 och UNP 200. Upplaget av huggen sten var bra som det var. Ett gediget arbete.

Denna 1600-talsväg som passerar genom byarna är en kulturhistorisk lämning och om man är medveten om detta värde skulle det vara en del som kan ge bygden den stolthet och självmedvetenhet som man numera får leta efter, ja som faktiskt saknas. Genom att hålla vägsträckan öppen och körbar och att vägsträcka och bro behålls inom vägföreningen, förhindras att den i framtiden kan komma att plöjas upp till åker, förhindras att dikena växer igen, kan förhindra att ödebygdskänslan brer ut sig ännu mer än vad den redan gör. För det är en glesbygd vi har att göra med trots allt.

Degermyrbäcken. På andra sidan bron syns en av de två kvarvarande tvättstugorna i vid den här bäcken. Den här mår inte bra, underhåll saknas helt. Den andra kan du läsa om HÄR.

Fortsättning följer... för naturligtvis har detta inte gått på räls. Plötsligt påstod Rolf att han ägde en snutt av den gamla vägen. Jodå. Och han blev trodd. Jag häpnar inte längre över ett sådant försök att föra övriga i styrelsen bakom ljuset. För så går det till i en liten norrländsk by.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om stålbalksbro, vägsamfällighet, körbana av trä, träräcke, galvaniserade HEB 280, slyröjning

Ladusvalan är här

Idag kom ladusvalorna hit till byn.
De är hjärtligt välkomna!!!

Storspovarna drillar för fullt och jag har sett en spov bada för första gången i mitt liv. En badar-fågel således  :-)
-
-

Kom & köp

Västra infarten till Vallen välkomnar! Du kör Riks13 och har passerat turistattraktionen Olofsfors järnbruk från 1700-talet och strax efteråt ridskolan och närmar dig den planfria korsningen med E4 och Botniabanan.

Där, på det som är gamla prästbole, Prästbordet, dvs svenska kyrkans mark, har man rakat av översta matjordslagret och sålt av.

Till början av 2000-talet var åkerarealen utarrenderad och sköttes av arrendatorn. Samme jordbrukare "arrenderade" min mark utan kostnad. Här är vi glada så länge lägdorna slås ;-/

Sådant här kommer vi att få se mer av i byarna. Själv minns jag första gången jag hörde namnet på den man som nu är ordförande i vår bysamfällighet - det var när han och hans svärfar på 70-talet hade kört ihop matjord i stora högar mitt i byn för att sälja av. Tillstånd behövs det??? I vår by skapar vi själva våra lagar. Välkommen hit!

PS Självklart ska man få handla med matjord men det krävs tillstånd från länsstyrelsen för att schakta av och sälja. Sen tycker jag att Nordmalings kommun som gör mycket, om inte allt, för att få fler invånare att bosätta sig i kommunen (gratis tomter, förespegling om havsnära boende och nära till naturen) bör tänka till om hur man som boende eller besökare når samhället - vad ser man, vilken sorts människor vill man locka hit, hur uppfattas kommunen av det man möter. Blir man stolt, glad eller tappar man tilltron. Det är känt att det är första anblicken av det man möts av då man kommer som besökare till okända, är viktigt. Detsamma gäller infarten till ett samhälle eller stad eller by med för den delen.

Som jämförelse har jag Mellansverige. Det är oerhört intressant och lätt att jämföra då skillnaderna i så många avseenden är väldigt stora. Mycket ofta till de sydligare nejdernas fördel :-)

.
.

Skynda fynda!

Kommunen skänker 100 tomter gratis till dem som lovar att bebygga tomten inom fem år. Här finns chans till billigt och havsnära boende, till kommunikationer, till trevliga medmänniskor, till bra åldringsvård, bra skolor, duktiga politiker - det kan inte bli bättre!

Enligt samhällsbyggnadschefen har över 3000 anmälningar kommit in, i huvudsak från polacker även om holländare och tyskar också hört av sig. På Nordmalings kommuns hemsida finns tomternas läge presenterat.
Skynda på, den 15 maj går anmälningstiden ut.

15 år

Idag är det 15 år sedan mamma gick bort. Hon dog just då storspoven drillade över nejden och Umeälven rev, en mycket vacker tid på året. Till begravningen tog jag i kyllåda egenodlade tulpaner och gullvivor, blommande hägg som var vår gemensamma favorit, det som just slagit ut hemma i mellansverige. De blev till utsmyckning av  gravölets bordsdukning.

Det är märkligt det här med tidsupplevelser och minnen. Märker att jag oftare skriver om min pappa här på bloggen. Ifall det beror på att han överlevde sin fru med åtta år och att minnena av den sist bortgångne lever starkast så är det verkligen orättvist. Till personlighet och utseende är jag mer lik min mor även om intressesfären mer liknar min fars. Med mamma gick det att prata känslor. Nu är jag föräldralös :-)

Minns insikten av att snart vara familjens äldste då mamma dog. Denna sorgliga känsla är något ingen kan förbereda sig för.

.
.

Mormors hårnålar

I köket stod en byrå då mamma var liten på 1920-talet. Den stod nära hörnet mot nordost. Spegelbyrå benämnde hon den då jag frågade några år innan hon dog, men jag tror att det var den här pigtittaren som stod på en byrå. Pigtittaren har varit mormors.

I lådan ligger två hårnålar. Papperet på lådans botten är inte bytt - det andas 20-tal. Juligt mönstrat! De här hårnålarna och några till använde mormor då hon satte upp sitt långa hår i en flätknut.  Jag minns det som igår...

Kanske har även andra bloggare åsikter om pigtittare, hårnålar, 1920-tal

Livsval

Visste du att...
... nöt och får, som är idisslande djur, släpper ut mellan 15 och 25 kilo växthusgaser per kilo kött? Gris och kyckling står för cirka 5 respektive 2 kilo växthusgaser per kilo kött. En stor fördel med idisslare som betar ute är att de hjälper till att hålla marker öppna som annars skulle växa igen (till skillnad mot gris och kyckling). Det gynnar också den biologiska mångfalden.

Som mest fanns enligt uppgift här i byn 127 kossor på knappt 40 jordbruk i ekologisk balans. Det ger i snitt 3 kor i varje lagård. Det handlar helt klart om en fattig småbrukarbygd. Det var på 1930-40-talen. Nu finns ingen kossa här. Ni fattar vad det innebär!?  Ska man förekomma slyet genom att välja att plantera granar på åkermarken? Lägdor skoggår och plantering har påbörjats sedan länge här i byn. Det här är inget som diskuteras på plats, nej diskussionerna och planeringen pågår i regeringskansli och myndighetsverk där koll finns på varenda bonde och jordbruk(sföretag) i landet. När vi gick med i EU sas att Sverige skulle komma ner på 1700-talets nivå i öppen jordbruksareal. Vet ni hur er hembygd såg ut för 300 år sedan?

Ur boken KOR, foto R. Magnusson.
Vi påverkar vår omgivning och landskapet också genom vårt val av vad vi äter.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om idisslare, öppet landskap, jordbruk, småbruk, EU, nötkött, kor

Skogens värde varar inte

Är vi så vana vid skog att vi tar den för givet här i norra delen av landet? Skog kommer alltid att finnas, den tar aldrig slut. Det som kalhuggs kan återplanteras. I längden blir det ingen skillnad. Påstår en del.

Här finns unga skogsägare som inte vet vad en låga är. Har man inte kunskap, saknar ord för olika företeelser, är det svårt att se de värden som finns i det närvarande. Och vet man vad en låga är och värnar sådana, blir man lätt definierad som miljömupp här i kommunen. Här räknas nog skogen enbart som kapital av flertalet skogsägare.

I Stockholm är skyddszonen mot hänsynslösa hyggen tre mil från staden. 

I skogslänen är det fem meter från husknuten.Foto: Thomas Karlsson.

Se vilken fin kärnved som syns på foto, tätt mellan årsringarna och kådrikt. Det är annat än frodvuxna plantageträd avsedda  till massaved.

Dagens Nyheters Maciej Zaremba har i två intressanta artiklar tagit upp kalhyggenas problematik med miljöbalken och skogsvårdslagen i åtanke. Han tar ett exempel och skriver: "vill någon byta ut ett fönster på en sjöbod kan saken hamna i miljödomstolen. Som kan förbjuda de nya gluggarna. De kanske stör ”helhetsintrycket av landskapsbilden”. Men vill någon hugga ned alla träden vid samma strand, har domstolen ingen talan.."

Här är artiklarna:
Sveriges nya miljonprogram
Lagen är en rökridå

Tillägg: I Stockholm kan man inte hugga ner några almar utan protester :-), lika lite en gammal radio-ek :-). Förstörs några pilar längs Norr Mälarstrand blir det ståhej och stadsförvaltningen lägger ner miljoner för att återskapa det som var. Utanför storstädernas omland kan man meja ner hektar av skog utan att ett knyst hörs, åtminstone normalt inte i medierna.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om kalhygge, föryngringsyta, skog, naturvärden, miljömuppar

Hyllning till ett material

En bukett tulpaner i stålande solsken. Vasen är en grönskimrande glob av glas som jag känner igen, bordet ett gammalt pelarbord av typen piedestal.

Bakgrunden är - ja ser ni vad?

Tittar man noga ser man Masonite-symbolen till vänster om vasen. Jag förmodar att fotot tog under inredningsarbetet i köket på övervåningen. Men det är ett antagande, om det är riktigt kommer jag aldrig att få veta..

Det här är ett av de underligaste foton jag finner i mina föräldrars gemensamma fotoalbum.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Masonite, board, träfiberskiva, tulpanbukett

♥ Funkisköket ♥

Masoniteköket igen. I det här köket har det utmärkta materialet från fabriken i Rundvik använts som ytskikt på väggar och tak, till skåpluckor och lådfronter, som undergolv för linoleummattan Jaspé. 

Håll till godo :-)

Vad tomt det är på väggarna. Ska du inte sätta upp fler tavlor? Nej, det ska jag inte. Detta är 50-tals funktionalism. Den är ren, ljus och utan krusiduller.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om masonit, kök, 1950-tal

MASONITE i ljust minne bevarad

Masonitefabriken i Rundvik gick i konkurs för ett år sedan och tillverkningen av träfiberskivor är slutligen nedlagd. Maskinparken säljs.

Masonite började tillverkas i Rundviksverken år 1929 sedan Carl Wikström, huvudägare i Nordmalings Ångsåg AB (NÅAB), köpt licensrätten för masonitetillverkning i av William H. Mason i Amerika. Det var då den första boardfabriken i norra Europa. Det handlar alltså om varumärket Masonite, inte masonit som träfiberskivor över lag kom att kallads i folkmun. Träfiberskivor eller board som de också benämns, innehåller inte lim eller farliga kemikalier, och materialet fick sitt stora genombrott i samband med Stockholmsutställningen 1930 på Djurgården. Där visade en fullfjädrad funktionalistisk arkitektur och formgivning upp, blev masonitens stora genombrott. Min pappa åkte dit på skolresa samma år. Utställningens arkitekt var Gunnar Aspund.

Här i bygden har funnits några mycket fina bostadshus med masoniteklädda fasader, släta som om de vore putsade ytor som var vanligt i södra och mellersta Sveriges funktionalistiska arkitektur. Tror ni att något finns kvar?

Ett av alla dess hus med masonitefasader som är rivna. 

Detta och ytterligare ett jag minns fanns i Ava.

Jag arbetade på Masonitefabriken ett knappt halvår mellan gymnasiet och fortsatta studier på KTH. Det jag gjorde var att städa. Lönlösare städning får man leta efter :-). Dagen efter var lika mycket träfiber på de ytor som tidigare sopats. Men vilken väldoftande arbetsplats. Snacka om god lukt - varma träfibrer blandade med ånga. Och nyttigt att prova på inför kommande akademiska studier ;-)

Vilka pysningar som med jämna intervaller som kom ångande då träfibergröten rullats ut på banan och pressades ihop, ett stort antal åt gången i den höga pressen. Härligt! Jag kunde stå länge och titta på processen i den halvmörka industrilokal som är och förblir mitt enda industrijobb.

Nedläggningen är ett led i paradigmskiftet då industrisamhället får ge efter för informationssamhället. Att se industriarbetare komma cyklande i klunga från fabrikerna efter att ångvisslan ljudit finns inte mer. Minns  min pappa som, då jag var riktigt liten, cyklade alla vardagar året om till och från sitt arbete på sågverket och därefter på fabriken. Så  småningom blev det samåkning i bil. Själv attraheras jag, säkert beroende på min bakgrund, av de enstaka cyklisterna som är på väg till/från jobbet med en lunchväska eller portfölj på styret. Och gärna med keps :-) De finns - men är en lätträknad försvinnande skara.

I Västerås har industriarbetarna fått ett "monument" på Stora torget, en skulptur som förhärligar deras envetna arbete som gjorde Asea världsledande. Aseaströmmen heter konstverket som invigdes 1989 och föreställer arbetare som cyklande tog sig till och från jobbet i 1930–50-talens Västerås. Konstnär är Bengt Göran Broström. Så vällde fabriksarbetarna ut genom grinden då ångvisslan ljöd. Fabriken gav många arbete.

Foto: Bengt Orberger 2009

Foto: Clifford Shirley

Här i bygden verkar inte nedläggningen ha blivit så omdebatterad. Här är det så. Lite prat. Det som sker det sker. Mer är det inte att göra. Jag undrar om man någonsin strejkat på Masonitefabriken eller på det ännu äldre sågverket i Rundvik? Här tiger man still hellre än att försöka påverka. Kanske tycker man att allt är bra. Har det med att Västerbotten är, jämsides med Bohuslän, det mest religiösa landskapet i landet? Inte för att fabriksarbetarna är religiösa men för att mentaliteten ligger där latent?

Hur som helst - Masonite är i mitt eget minne ljust bevarad. Jag är ett barn av Masonite men har en tudelad känsla för materialet.

HÄR kan ni läsa en artikel i SvD om nedläggningen av Masonitefabriken.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Masonite, William H. Mason, nedläggning, Rundvik, Rundviksverken, träfiberskiva, funktionalism, Stockholmsutställningen, Gunnar Asplund, städjobb, trädoft