Grytroder

Har ni sett ett grytroder någon gång? Det har jag utan att veta att det hette så. Ett redskap av trä som man använder för att röra om i tvättgrytan, i byken. I Handbok i snickeri för amatörer och nybörjare av John Svensson kan man läsa mera. Boken kom ut på Saxon & Lindströms förlag i Stockholm 1932 och där kan man lära sig att tillverka ett. Se här:

Det här är ett måste om man ska kunna tvätta som man gjorde förr i vatten som värmts till kokgrader med hjälp av vedeldning. Har ni varit med om att tvätta i gryta? Det har jag. Det skedde i det vi kallade vattevärmar´n och som togs fram under barmarkstiden. Den var i användning till 1972 och finns kvar, tack och lov. Kanske åker den fram på gårdsplanen någon gång igen.

Till en sådan här manuell "tvättmaskin" behövs grytroder!

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om grytroder, tvättgryta, tvättbyk, vedeldning, hett vatten, koka tvätt, handbok i snickeri för amatörer och nybörjare

Lysrör

I masoniteköket finns originalbelysningen kvar. I taket över matbordet sitter en lysrörsarmatur.

Kåpan är ganska kort och rymmer två stycken lysrör. Det blir rejält ljust av detta. Utöver lysröret sitter en glasglob med glödlampa över elektriska spisen. Den ger ljus vid matlagning och diskning. Det var all belysning som fanns i köket en gång i tiden. Jag tycker att det är intressant att bevara den ursprungliga rumsupplevelsen som blev under kvällstid med den belysning som fanns i ett rum. Tillägg kan man göra men varför ta bort originalen? Det här är ett rum från sen funktionalism, ja. Tänk er ett 1700-talskök - utan elektricitet. Båda rummen är lika intressanta att uppleva. Både i dagsljus och med konstljus alternativt ljus från öppna härden eller från talgljus. Tycker jag :-) Okej då, det här är inget kulturhistoriskt värdefullt hus men för den skull värnar jag om det som ändå finns av det genuina och söker finna reversibla lösningar. Detta är ett honnörsord för en byggnadsvårdare vare sig man arbetar med herrgårdar, arkitektoniska 1900-talspärlor eller ett litet lantbruk :-)

Jag är normalt inte så förtjust i lysrörens vita, starka ljus men här hör det hemma och skall inte plockas ner.

Höljet är av randat plast opalglas med rundade kanter. Detta är 50-tal. Som tur var är lysrör som ljuskälla till den här typen inte svåra att få tag i. Ännu.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lysrör, elektriskt ljus, glödlampa, funktionalism, 1950-tal

Sittbänken från 1958

Det här är puffen, jadå så kallas den här kombinerade sittbänken och förvaringsmöbeln här i huset.

Kerstin ville att jag skulle visa fler bilder på den och nu äntligen kommer de. Puffen är avpassad i längd så den går fri från den gamla kamflänsradiatorn och har någon decimeter kvar till dörren ut till trappan ner.

Den har tre lika stora lock klädda med röd galon som häftats fast. Locken hålls av två gångjärn vardera.

Så här. Stommen är gjord av trä, bottnar och baksida av masonite från Rundvik.

Under de tre locken finns förvaring med tre olika djup. På fronten finns 2 + 1 lådor.

Den hitersta luckan har endast en 50 mm hög förvaring. Där fanns vita och bruna papperspåsar, senare kom även plastkassar att hitta hit. 

I bortersta och djupaste facket ligger två ronor, "blåblusar" i grov bomull att dra över som skyddsjacka. Mamma och pappa använde var sin plus blåbyxor då de varje dag arbetade med djuren i ladugården. Åtskilliga har nötts ut.

Lådorna har front av masonite och björklister med "näbb" som draghandtag. Exakt likadana som på kökslådorna.

Världens enklaste och bästa puff. Inte är den så väldigt tung heller.

Locken av limmade bräder har en nara/tvärslå infräst för hand. Allt för att locket inte ska slå sig och det har de inte gjort under åren som gått.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om sittbänk, förvaringsbänk, fack, lådor, tvärslå, narade lock, limfog, masonite, funktionellt, 1958

Bukettbroderi

En högsommarbukett med blåklint, prästkragar, sädesax av korn...

Detta är broderad naivism. Det är något skevt konstigt med perspektivet med bordsytan och den blå runda vasen. Gillar tavlan med det inglasade broderiet. Kanske för att den innebär minnen av en glad barndom som gett mej en positiv självkänsla. Undrar just vem som broderat den. Mamma???  Jag har faktiskt ingen aning.

Buketten passar bättre i tid in i juli månad fast det numera inte vajar några sädesfält här inne i byn längre. Detta får bli en hälsning om 

GLAD MIDSOMMAR

från Timmer & Masonite-bloggaren!

..
.
.

Mannen jag aldrig såg le

Året var 1993. Jag tog en snapshot av gamle Rudolf, född 1897, där han står på Kustlandsvägen, gammvägen, intill sitt hem.

Rudolf med bron över Degermyrbäcken i bakgrunden och en timrad lada till höger.

Rudolf föddes i Rundvik. Hans far, den unge stalldrängen gifte sig med Christina Johansdotter och de fick  åtta barn varav Rudolf var äldst. Han hade sexårig folkskola i bagaget. Hans första anställning var på sågen i Rundvik som fött så många i socknen, därefter skaffade han sig en ettårig jord- och skogsutbildning på 20-talet. Rudolf var bondeförbundare liksom son och sonson. Som så ofta i små byar blev han, som kunde skriva och formulera sig, en mångsysslare som även hjälpte folk med deklarationer och skrivelser. Jodå, så var det och så är det än idag på små orter här. I grannbyn hette skrivaren Einar. När jag berättar att jag är uppvuxen i en sådan miljö för mina stadsuppvuxna vänner och bekanta från högre socialgrupper, får de något osäkert svävande i blicken och undrar om detta verkligen är sant :-) Det är mer än de kan förstå och leva sig in i.

Rudolf flyttade med sin familj, hustru och två barn, hit till byn 1943. Han ömmade för bron över Degermyrbäcken då den skulle byggas ny i samband med att Riks13 byggdes och Kustlandsvägen tappat sin tjänst som viktig kommunikatiosnådra genom byn. Han menade att en riktig bro skulle ersätta den gamla, inte endast en trumma som Vägverket avsåg, vilket jag ser i papper hos Lantmäteriet. En bro blev det. Den syns i bakgrunden som ett ljust streck över vägen och var i funktion ända till 2009. Och Rudolf uppförde sin bostad här strax före att stålbalksbron byggdes. Jag har skrivit och skall skriva en del om turerna kring bron, den bro som jag anser är så pass betydelsefull för kommunikation och historieförståelsen, att jag och vägföreningens ordförande ansökte om pengar för att totalrenovera men som jag nu hört att Rudolfs son Rolf tar åt sig äran av att ha räddat. Jag är av diametralt motsatt åsikt.

Rulle var byns ålderman i 27 år till 1974, året innan jag flyttade till Stockholm. Det var ganska många år för mycket. Då den yngre generationen ansåg att inget hände beslöt de att bilda en förening utan Rudolf (på egen hand, utan lantmäteriförrättning, registrering och stadgar). När jag analyserar skeendet så här i efterhand förstår jag att man på något sätt fått kännedom om en ny lag som antagits, lagen om förvaltning av samfälligheter SFL 1973:1150, men kände inte till hur föreningsbildande ska gå till. Den då bildade "styrelsen" satt intakt till 1998 då ny ordförande valdes, den nuvarande.

Här i byn verkar det vara så att ju längre man sitter på en förtroendepost, desto mer betydelsefull är man. Nuvarande sekreteraren tillträdde 1974. Utveckling? Följden blir att ingen vill ta över eftersom det är bekvämt att låta andra bestämma vilket skett under så lång tid, man slipper tänka själv ;-) Själv tycker jag att man bör tillåta yngre förmågor att skolas in och ta över.

Den timrade ladan bakom Rudolf på bilden ovan är nu borta. Den finns med på ett gammalt foto över byn där Riks13 ännu inte är anlagd. På bilden, som är tagen efter 1913, kanske på 1920-talet, har jag fyllt i konturer på husen och markerat alla rivna byggnader med en röd prick. Ladan finns rakt över i:et i ordet "idag" på bilden. Det finns absolut inte många hölador kvar i min by nu.  Klicka på bilden så syns hur mycket som försvunnit.

Jag har fått mej berättad en liten samtidsskildring som visar på hur tillvaron förändrats. Rudolfs mor Christina var syster till Johan-Olof Johansson boende här i byn. Fadern och morbrodern brukade ibland dela en gris vilket innebar att man samköpte en kagge brännvin som anlände per båt, förmodligen till hamnen i Rundviksverken. Det var pojken Rulle som hämtade hinken hos morbror Johan-Olof. En gång bestämde han sig för att provsmaka innehållet då han traskade på vägen hem men tyckte det smakade urk. Detta fick honom att bli absolutist vad jag förstått.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om byliv, ålder, ålderdom, "skriftlärd", folkskola, socialgrupp, en kagge brännvin

Kulturarv

Idag åkte jag iväg till ett byggmöte i ett pågående uppdrag i mellansverige. Det är ett lagskyddat fornminne, en ruin som restaureras. Murarna är skickliga, stämningen god. Fogbruket utprovat med kalk, sand med rätt gradering i ballast, bruksproportioner som ger rätt styvhet och lagom fett bruk.

Det är inte ruinen på bilden som visar Sankta Karins kyrkoruin i Visby. Ett världsarv som jag arbetat med tidigare. (Jag kan lova att det är mäktigt att gå på ställning på korgaveln som försvinner upp ur bilden.)

Hur som, när jag och antikvarien närmade oss platsen möttes vi av en grupp på 8-10 barn som kom gående med sina förskollärare. De hade besökt ruinen och hembygdsgården strax intill fick vi veta. Och ni ska veta att det är en väldigt liten ort det handlar om, långt från allfarvägen. Gissa om jag blev glad då jag insåg att man ville ge barnen en del av deras historia, göra dem stolta över sin bakgrund och bygd.

Och så tänker jag på vad barnen i min hemby ska kunna göras stolta över, få självkänsla och en identitet av, präglas av. Ruttnande byggnader, hopfallna lagårdar, sly... inskolning i det norrländska. Väldigt lite av bevarat kulturarv.

Dagen som idag var har varit bra för min del.
.
.

Snart är de här...

... de som alla i bygden verkar längta efter. Vill ha mer, det blir bra, gynnar oss, miljövänlig anläggning. "Jag ställer upp på statens önskemål och upplåter min mark" var vad en markupplåtare sa. Mot ersättning förstås. En markupplåtare i byn är centerpartistisk kommunpolitiker. Jodå. Kommunalt beslut. Jäv?

Ava vindkraftpark. Säkerligen tror alla i bygden på det som står här. Och det som inte står. Visualiseringar fattas för att man ska förstå vad detta kommer att bli. Högre än de som redan finns på Gabrielsberget. Vem bryr sig. Folk verkar vilja ha sin närmiljö så här. När landskapet en gång industrialiseras vet vi aldrig vad nästa steg blir.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Ava vindkraftprk, Kraftö, miljö, norrländsk dröm, tystnad, hinderbelysning, störningar, kommunpolitiker, jäv, de boendes högsta önskan, liten ort, baggböleri

Montaillou

Montaillou - en fransk by 1294-1324 av historikern Emmanuel Le Roy Ladurie läste jag i början av 80-talet. Boken, en bymonografi, fick mej att  förundras och fascineras över att så små och till synes obetydliga händelser hade dokumenterats för 700 år sedan.  Det var en läsupplevelse att  minnas. I bymonografin "framträder dess dåvarande struktur och dess innevånare lika tydligt som i en modern sociologisk undersökning utförd med bandspelade intervjuer".

Montaillou på 1950-talet. Bild hämtad här.

Anledningen till de noggranna beskrivningarna av mänskornas liv var jakten på kättare eller katharer som katolska kyrkan drev, alltså jakten på religiösa avvikare från den "rätta" tron och som år 1318 nådde just den lilla bergsbyn Montaillou, då med cirka 250 invånare. I sju år förhörde inkvisitorerna byborna som tvingades svara på allt för att slippa undan bålet. Ledare för inkvisitionen var biskopen Jacques Fournier som senare blev påve under namnet Benediktus XII. Intima detaljer allt ifrån otrohet till maktmissbruk sparades i Vatikanen och är idag ett unikt material för forskarna. Protokollen ger en god bild av de medeltida människorna, deras liv och tankar, de mänskliga karaktärerna. Allt från vardagsmödor till deras existentiella frågor.


Montaillou är idag en kommun i departementet Ariège i Pyrenéerna i södra Frankrike och 2009 hade byn 32 invånare. Annorlunda var det runt år 1300 under en tid som kallas den mörka medeltiden. Själv har jag inte stannat till i Montaillou, men väl i Albi 16 mil längre norrut, även den staden känd för katharer eller albigenserkättare under medeltiden. Katedralen i Albi som påbörjades på 1200-talets slut, är tung och sluten som ett fort, långt ifrån den gotiska lätthet som abbot Suger genomförde i koret till klosterkyrkan i Saint Denis utanför Paris redan på 1100-talet. Den röda tegelkatedralen i Albi är byggd som ett skydd mot omvärldens oliktänkande.


En sådan här undersökning av socioekonomisk historia och etnologi vore väldigt intressant att läsa från min egen hemby under 1900-talet och fram till idag. Jag tror det vore minst lika intressant som händelserna i Montaillou ;-)


Det är självklart inte möjligt att göra en analys av situationen då man lever mitt uppe i den tid man vill analysera, tidsavstånd gör det enklare att se tydliga linjer. Men det är ändå intressant att tänka i dessa banor. Jag tror det är dags att läsa om Montaillou - en fransk by 1294-1324. Rekommenderas!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om socioekonomisk historia, sociologi, Montaillou, inkvisition, katharer, Albi, gotik, överhet

Hembyn

Hembyn är en liten by med ungefär 120 invånare. Här finns ingen service som närbutik, lanthandel, lokalbuss eller skola. Låg- och mellanstadieskola finns i grannbyn, annan service i municipalsamhället 10 kilometer bort, dära Vall´n. Byn är en ”sovby” där invånarna i arbetsför ålder pendlar till andra orter, de flesta inom kommunen, för sin försörjning. Alternativt livnär man sig de som är skogsägare till viss del på sin skog. Ålderspyramiden är omvänd, dvs. det finns fler pensionärer än barn här: 42 % kontra 13 % (0-19 år). Bygden kan betraktas som glesbygd.

Övergången från jordbruk till annan försörjning har skett succesivt med början på 1960-talet. Sedan några år tillbaka finns ingen kreaturhållning i byn. Anställningar inom skola, vård och omsorg, kommun samt små tillverkningsindustrier ger möjlighet till kortväga arbetspendling. Därför finner man även de få som har eftergymnasial utbildning inom dessa områden.

Byns samfällighetsförening bildades i november 2007. Enligt stadgarna har samfällighetsföreningen att sköta förvaltningen av byns gemensamma mark- och vattenområden. Före föreningsförrättningen med lantmätare var byn delägarförvaltad. I en delägarförvaltning ska beslut tas gemensamt av alla delägare och alla måste vara eniga om beslutet. Men det visste ingen.

Dock hade en styrelse bildats 1974. Att så skedde berodde troligen på att lagen om samfälligheter (SFL 1973:1150) kom 1973 och ingen fungerande byålderman fanns vid den tiden. Byn var utan styrning eftersom den dåvarande åldermannen var gammal och aldrig kallade samma till stämmor. Några yngre i byn tog initiativ till att en styrelse bildades 1974 men denna ägde dock ingen giltighet eftersom den inte var tillkommen genom en lantmäteriförrättning. De beslut som tagits fram till 2007 äger alltså inte giltighet. Detta uppenbarades då ett stort vindindustriprojekt blev känt av alla i byn 2003 vilket delade byns invånare i två läger samtidigt som hemmansägare med starka ekonomiska intressen i projektet körde över övriga. Två fastighetsägare som arrenderar ut mark till några av verken har lokalpolitisk anknytning till C och KD. 


Kunskapen om föreningsliv är MYCKET låg i byn, åtminstone om man ser till hur föreningarna här fungerar och det är vad jag har att gå efter som medlem i tre samfällighetsföreningar och en ideell förening. Genom låg kunskap i föreningsliv hos gemene man kan den familj som verkligen har kunskap styra och ställa till egen fördel. Varför ska vi ha stadgar och regler, det går väl lika bra med "hävd och tradition", förklarade fru Famiglia då stadgar efterfrågades för den bysamfällda förening jag trodde jag var med i efter hemmansköpet. Det visade sig inte finnas någon förening. Och absolut inga stadgar att hålla sig till. Det går lika bra med selleri! tycker den styrande familjen med underhuggare.

Meningen med stadgarna till samfällighetsföreningar är byggda på demokratiskt grund. Stämman, dvs. medlemmarna, beslutar i frågor som tas upp via motioner eller styrelseförslag. Styrelsen genomför besluten. Basta. Som riksdag och regering. Så ska det fungera MEN så fungerar det inte i min hemby. Förhållandet liknar det man i världssamfundet kallar diktatur. Medlemmarna ska tiga och lyda. Och gör det!!!


Detta förhållande undersöker jag empiriskt och genom hembygdsforskning. Alltså anledningen till att människorna förhåller sig som de gör till de som tagit sig makten. Historien har med all säkerhet något att förtälja om den socioekonomiska och etnologiska verkligheten här. 
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om SFL 1973:1150, samfällighetslagen, byalag, by, föreningsliv, orättvisa, diktatur

Masonite på fina gatan

Masonite: Memoriam.

Under en månads tid har en utställning med skåp tillverkade av masonite och speciellt framtagna för Svenskt Tenn visats på Strandvägen 5. Idag är sista dagen den visas.

Masoniteskåpet med rygg och sidor av vanlig slät masonite blickar ut på Strandvägen och Nybroviken. Utanför passerar damer med Burberry-väskor. Vilken kontrast. Vilken klassresa för träfiberskivan så många i min bygd fått sin försörjning av. "Det här är väl inget fint material" hörde jag en besökare utbrista.

Plain masonite.

Den minsta möbeln, ett nattduksbord med två lådor, finns i fyra exemplar à 16 000 SEK.

Folkforms fyra olika modeller av skåp visas tillsammans med föremål från samma tid ur Svenskt Tenns sortiment, till exempel Josef Franks Nationalmuseumskåp och textilmönstret Terrazzo. Jo, jag tycker om Franks inredningsfilosofi.

Masonitefabriken i Rundvik lades ner i april 2011. Happy end :-/

.

.

Käckens

På laga skifteskartan från 1869 bodde Magnus Käck på den här platsen. Hemmanet fanns i familjen Käcks ägo till 1993 då det såldes för 440 tkr. Köparen styckade av bostadshuset som såldes vidare för 160 tkr. Skog och åkermark är nu skild från boplatsen. Det såldes efter ytterligare några år än en gång till nuvarande ägare.

Här bodde Oskar och Helga Käck fram till 1993. Fotot tog jag några år senare, nämligen hösten 1997. Ni såg det även för ett par inlägg sedan.

Ett nytt och stort uthus har byggts. Det förhindrar utsikten söderut och solinfall på gården under stor del av året. Från köksfönstret ser man bl.a. stora garageportar och ett svart trapetskorrugerat plåttak. Lagården rasade in i vintras. Detta ser jag från min horisont.

Så här har hänt med många fler fastigheter sedan denna första avstyckning på 1990-talet och så kommer det att fortsätta i bygden. Hemman köps in, bostadshuset avstyckas med lite mark till en villatomt. Tomten blir ibland för stor för att sköta så den växer igen.

Byn börjar verkligen trumpeta ut GLESBYGD. Vy mot norr.

Den smala grusvägen som viker av från gammvägen, Kustlandsvägen och passerar Käckens är urgammal. Den förvaltas av byns samfällighetsförening, alltså vi hemmansägares gemensamma väg. Vägen går upp till Knösen, den plats där byns första bosättare slog sig ner och som fortfarande bebos. Det är endast sträckan mellan Kustlandsvägen och Riks13 som är bygemensam. Risken är påfallande att vägen privatiseras, precis som Rolf J vill göra den södra delen av gammvägen till sin privata. Vem här i byn skulle protestera mot något sådant?

. 

Jajamen, här ser ni vägarna på var sin sida av bäcken. på västra sidan går vägen "genom byn" (bysamfälld), på den östra gammvägen, Kustlandsvägen (vägsamfällighet).

*Edit: 

Det blev jag som protesterade. En ny vägförrättning gjordes 2013. Ingen del av Kustlandsvägen privatiserades. Den gamla grusvägen förbi Käckens, som innan låg under byns hemmansägares förvaltning, togs också med i Kustlandsvägens vägförening. Samt en annan sträcka som utan förrättning togs med i vägföreningen 2004. Vid denna tid var jag fastighetsägare i byn sedan flera år tillbaka men fick ingen kallelse till årsmötet där beslutet om att ta med ny delsträcka togs. Jag läste kallelsen några år senare då jag rotade i detta med Kustlandsvägen. I kallelsen stod heller inget om planerna att utöka vägföreningens förvaltningsområde. Den som läser detta och samtidigt vet hur en samfällighetsförening ska skötas inser hur felaktigt vägföreningens styrelse skötte sin uppgift

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om makt, byautveckling, glesbygd, landsbygd, villatomt, lagård, ekonomibyggnad, överloppsbyggnad, rivning, framtid

Vägars diken

Historiska vägar är en liten behändig skrift som är utgiven av Länsstyrelsen i Gävleborg och Vägverket Region norr. Som ofta från denna länsstyrelse är häftet vederhäftigt och giltigt i andra län, till exempel mitt. Åtminstone då det gäller avsnitten som heter Planering av underhåll, Vad gör en väg kulturhistoriskt värdefull? och Att ta hänsyn till kulturhistoriska värden vid ombyggnad och underhåll. I mitt län finns ingen väg som skyddats vad jag har förstått. Jag läser den här skriften med nöje!

Klicka på bilden så kan du läsa hela häftet.

Här är delar av avsnittet

" Att ta hänsyn till kulturhistoriska värden vid ombyggnad och underhåll

Breddning

Vägbredden är viktig att hålla nere för att behålla ett intryck av äldre väg. Istället för breddning av en hel vägsträcka bör mötes­platser övervägas som alternativ på vägar med liten trafik. En breddning av vägar medför ofta att trafik och hastigheter ökar, den ökade trafiken och hastigheten ställer krav på ytterligare ombyggnader. Detta faktum måste tas med i beräkningen av ombyggnadens konsekvenser.

Om en breddning skall göras på gamla vägsträckor måste den göras på ett anpassat sätt, dvs att ingreppen på sidorna inte får skada omgivande miljö och objekt som är viktiga för den totala vägmiljön som stenmu­rar, stora lövträd, byggnader i trånga lägen o sv. Breddningen får inte heller medföra att vägkroppen höjs och vägområdet utanför körbanan utvidgas.

Dikning

Även vid dikning där "bara" grästorven tas bort i bakslänten så kommer man närmare för varje gång t ex mot stenmurar. Erosionen startas på nytt när gräset är borta. Alltså gräver sig vägen närmare och närmare och underminerar till sist murar, häckar, träd, stolpar m m. I  t ex åkermark kommer man längre och längre ut när bakslänten måste grävas i vinkel mot den breddade väg­kroppens lutning i diket. Därmed blir också ingreppen större och större och lämnar stora sår i landskapet efter en dikning.

Maskiner utför idag arbetet och de är desamma för ett litet eller stort dike och det medför mer arbete att differentiera dikesgrävningarna. Det är viktigt för väg­miljön att vi åter tittar på hur diken kan göras olika omfattande under olika förhållanden längs en vägsträckning. Alternativ ny teknik för dränering måste studeras och lyftas fram. De material som används måste också väljas med omtanke. Svarta plaströr med lysande färger inuti förvärrar ingreppen vid dikning om de används under infarter i bymiljöer och småskaliga landskap. Bättre är då att använda plåtrör eller betongrör som har lättare att smälta in i miljön.

"

OOOOOOOOO

Dikning är på gång längs gammvägen, Kustlandsvägen som är 5,5 meter bred. Kanske kommer kulturhistoriska värden att försvinna på grund av okunskap om vad som är värdefullt. Jag pratade med ordföranden i maj men frågan är om vi förstod varandra. Jag visade ovanstående bok och lämnade en kopia på avsnittet om dikning. Nu lägger jag ut den här på bloggen. Bor du intill en gammal väg, är du delägare i en sådan, har du stor nytta av boken om du är intresserad av att bevara kultur och historia för framtiden. Det lönar sig! Det är sådan här frågor om kulturvärden jag arbetar med.

Kanske har även andra bloggare åsikter om historiska vägar, planering av underhåll, kulturhistoriska värden, dikning, breddning, stora maskiner

Helga och Oskar Käck

Det häckar flera par storpspovar här i byn. På grund av dikena trivs de och andra småfåglar. Drillarna är ett otroligt vackert ljud och visst är det trevligt att spovarna trivs här. Storspoven är inte för inte Västerbottens landskapsfågel. I mitt andra hemlandskap, där jordbruket rationaliserats till stordrift och därmed fortfarande är verksamt med djurhållning och spannmålsodling, har täckdikning skett i stor omfattning - dikesrenarna är få i förhållande till odlingsarealen. Därför förändras både flora och fauna. Det sägs att även sånglärkan minskar i antal. Snart förändras även omständigheterna här i bygden då jordbrukslandskapet växer igen, skogen återtar vad den en gång hade.

Fotot nedan från 1997 visar ett gammalt boställe här i byn, Käckens. Ni ser dikesrenarna mellan åkerlapparna. På laga skiftes kartan från 1869 bodde Magnus Käck på den här platsen. Men som allraallra oftast i min bygd revs bostadshuset och ett nytt uppfördes, jag tror det var på 30-talet då staten gav bidrag till egnahemsbyggen. Hemmanet fanns i familjen Käcks ägo ända till 1993.

Här bodde Oskar och Helga Käck. Oskar Käck var född här i byn 1905, Helga föddes 1911 i Baggård. Bagarstugan syns till vänster. Där bakade tanterna tunnbröd tillsammans. Så även min mor någon gång. Så gott det blev minns jag, ett barn från "tunnbrödsbältet".

Magnus Käcks boplats är här markerad med röd ring på laga skifteskartan från 1869 med mangårdsbyggnad och lagård på samma plats de som senare uppfördes. Gammvägen, Kustlandsvägen från 1600-talet kan skymtas i nedre vänstra hörnet av bilden och parallellt med bäcken på östra sidan, vägen genom byn upp till Knösen går parallellt med bäcken på västra sidan. (På hemman B bodde 1869 min morfarsmors moster Smör-Ulla, Ulrika Jacobsdotter, senare köpte morfarsmor och morfarsfar Klara och Johan Olof hemmanet och bosatte sig där. Där föddes min morfar.)

Här är Helga & Oskar Käck vid fäbodarna sommaren 1988 då jag fångade dem på bild. Helga dog  i november1992, Oskar i april året efter. Oskar hade i flera år uppdraget att hissa flaggan på Flaggberget varje söndag under sommarhalvåret. Inför denna procedur sjöng han för full hals till nationens ära. Hellre än bra och med stor stolthet.

.

.

Dymling

En dymling från Hörnings båtsmanstorp.

Nödvändigt hantverk då. Gval anser de allra flesta i byn idag.

Så det kan bli. Från 1960-talet till idag. I grannbyn.

Någon som vet var resterna efter rotetorpet finns? Det ligger inte alls långt från Kustlandsvägen, gammvägen.

Någon i byn som vet var båtsmanstorpet i vår by låg? Som letat fram uppgiften på egen hand? Som vet vilket soldatnamn som hörde ihop med det torpet?

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om dymling, båtsmanstorp, rotetorp, indelningsverket, Hörning

Gamla vägar ♥

För den insiktsfulle kan det här vara bra att veta om gamla vägar:

Vägarnas sträckning ger en bild av hur människor och djur har färdats i landskapet. Förutom de all­männa vägarna, som binder samman gårdar och byar, fanns ett nät av brukningsvägar och fägator i det äldre odlingslandskapet. Dessa gamla vägar är i allmänhet anpassade till terrängen och odlingsmar­kerna. De följer högre partier och undviker sank­markerna. Vägar som tillkom i samband med skifte­na på 1800-talet är många gånger dragna intill ägogränser och gränser mellan olika markslag.

Dis någonstans i Ångermanland

Många av odlingslandskapets äldre vägar kan vi återfinna på gamla lantmäterikartor. Stora delar av de gamla vägsystemen har dock brutits sönder av den ändrade markanvändningen och av förändring­ar i bebyggelsestrukturen. I dagens landskap finner vi därför ofta bara rester av äldre vägsystem medan ibland även spåren är helt försvunna.

En del av gamla Kustlandsvägen genom byn en högsommardag. Denna sträcka har vägföreningen inte skött det senaste decenniet. Mittremsa börjar uppstå, diket på höger sida växer igen av sly.

Skötseln av vägarna var förr noga reglerad. I Mag­nus Erikssons landslag stadgades att alla skulle byg­ga broar och röja väg, var och en efter sina ägor. Vägunderhållet för enskilda vägar åvilade också alla i proportion till gårdens storlek. Landslagens bestämmelser fanns kvar ännu vid 1800-talets slut, delvis ända fram till vägväsendets förstatligande år 1944. Det betyder att skötseln av vägarna var ett enskilt ansvar.

Vägen var inte enbart en transportled eller gräns­markering. I äldre tid utnyttjade man alla tänkbara marker för foderförsörjningen. Varenda strå togs tillvara och vägrenen var en av alla de marginella ytor som slogs. Där markerna var steniga användes kortbladiga liar. Man hackade sig fram, hackslått eller skrabbslått som man säger på vissa håll. Denna slåtter utfördes sent på sommaren när annat skörde­arbete var avslutat, vilket gynnade en mycket artrik flora och en till denna knuten speciell fauna.

En skogsbilväg från 1984. Flacka vägrenar gör att rikligt med sly får fäste. Det här är ingen dröm för den som vill se en riklig flora, förutsättningarna finns inte längs denna moderna bruksväg och är inte heller meningen med vägen. Men att omdana en historisk väg till något liknande är i mina ögon förödande.

Äldre brukningsvägar är viktiga att bevara och vårda just för att de berättar om kontakterna mellan gårdar och byar och om gårdarnas markanvändning i äldre tid. På de väg- och dikesrenar som man fort­satt att slå kan vi finna en del av den växtrikedom och de djurarter som hörde hemma i det traditionel­la jordbruket, men som är hotade idag.

SKÖTSEL

Slå årligen gräset i vägrenarna och vid behov även mittsträngen. Om vegetationen består av t ex näss­lor, älggräs, hundkäx och högväxta gräsarter kan slåttern ske mellan blomning och frösättning, så att de inte fröar av sig. Upprepa därefter vid behov slåt­tern av sådan vegetation. Om vegetationen är en artrik, slåtter- och betesgynnad flora, bör slåttern ske med skärande redskap, helst lie, under traditio­nell slåttertid i juli-augusti. Slåtterbalk kan vara ett alternativ. Ta bort höet.

Ett komplement till slåtter kan vara att fjolårsgrä­set bränns under vårvintern.

Röj buskar och sly i vägrenarna och mittsträngen. Röjningen utförs vid behov årligen och lämpligen under sommaren. Skott och löv innehåller då mest och röjningen blir näring, rotsystemen utarmas effektiv. Ta bort avfallet.

Vägen skadas om man

·          placerar sten, massor och avfall på den, på vägre­narna eller i angränsande diken.

·          använder annat vägmaterial vid förbättring av vägen än den ursprungligen är byggd av.

·          förändrar dess bredd, höjd eller sträckning.

·          skadar dess renar genom upplöjning och dikning.

·          sprider gödselmedel, kalk och bekämpningsmedel så att medlet hamnar på vägrenarna och i angrän­sande diken.

Skötselråden har utarbetats av Jordbruksverket, Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet.

Om man bilar längs asfalterade väg 50 i Östergötland och passerar ett hav av solrosor - då stannar åtminstone jag till för att njuta. Mest trivs jag på mindre vägar, gärna i Ångermanland, Uppland, Västmanland, Dalsland eller Västergötland. Men några bilder på vägar blir det sällan, bara vad jag ser från vägarna.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om gamla vägar, lanskapsvägar, småvägar, grusvägar, vägrenar, artrik flora, besöksmål, resa, köra bil, cykla, promenera

Kättingsmedjan i Olofsfors

Hallå! Det är något spännande på gång dära bruke´, alltså på Olofsfors Bruk. Då vi råkades härom sistone berättade Lennart O. att han och smeden Sebastian från Agnäs försöker få igång kättingsmedjan, jajamen. Med benäget bistånd av andra kompetenser.

Fram till 1950-talet användes vattenkraft för transmissionen, sen elektrifierades smedjan. Nu är det i första hand remdriften man försöker få igång med en införskaffad tidsenlig elmotor. Med det kan följa att bockningsmaskinen kommer igång. Ja vem vet, kanske testas även klippen. Målet är i alla fall att denna viktiga länk i smideshistorien ska bli mer förståelig. Det är en 250-årig kulturhistoria vi talar om. På Olofsfors Bruk har funnits flera typer av smedjor och smiden genom århundradena. Om brukshistorien kan man läsa HÄR.

Längst bort med grön arm syns apparaten för bockning, hitom den står klippmaskinen. För mej som arkitekt är även byggnadskonstruktionen intressant - väggar murade av slaggstenar i skimrande toner och takstolar av trä och järn, en variant av det s.k. Polonceau-systemet.

Här är ett kättingämne som bockats till men inte klippts. Bilden på ässjan där de klippta enheterna smids samman till ringar i en kätting blev för mörk för att ta med här.

Här har vi dom - de färdiga kättingarna.

Miljön är vacker även en disig dag som denna. Därinne råder febril verksamhet. Det snurrar och har sig :-) Jag önskar verkligen eldsjälarna lycka till med kättingsmedjan!!! Betänk att detta smide har en kontinuitet i det nutida Olofsfors AB som verkar på samma ort och tillverkar snökejdor och band till bandfordon, kommunens största privata arbetsgivare. Med 140 anställda om jag minns rätt.

Åk dit och kolla vetja! Där händer saker i sommar, både det ena och det andra...

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Olofsfors Bruk, kättingsmedja, transmission, industriminne, levandegörande

Masonite på Svenskt Tenn

Masoniteskivan har tagit steget in i de fina salongerna. Möbler av masonite ställs ut på Strandvägen fram till den 10 juni 2012. Dit knallar jag in i samband med uppdrag med demokratins symbolbyggnad i huvudstaden. Tänk att masonitefabriken i Rundvik måste lägga ner innan materialet kultförklaras.

Vackra skåp av Anna Holmquist och Chandra Ahlsell. Borde kanske investera i ett nutida statusskåp. Själv har jag också masonitemöbler, lekstugans bord och stolar är till exempel gjorda av masonite. Ni ska få se dem på bild senare. De finns i väldigt limiterad upplaga, ett enda exemplar av varje ;-)

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Masonite, Rundvik, Svenskt Tenn, Strandvägen, masoniteskåp, skönhet