Snösäkert

Vi har en vinter över hela landet med mängder av snö.

Dagsmejan gör att det droppar hemtrevligt och att snötäcket rasar ner från taken.

Sportlovet är snösäkrat.

.
.

Vinsjön, enda sjön i byn - ett kollektivt ansvar

Byns enda sjö heter Vinsjön. Den ligger upp mot Aspfjelle, är alltså högt belägen. Vinsjön har fått sitt namn av tjäderns läte. Här i skogarna finns mycken skogsfågel. Den långsträckta Vinsjön har varit ett utflyktsmål för byborna. Kärrvägen hit upp, Vinsjövägen,  finns med på laga skifteskartan från 1869, en väg som samtliga byns hemmansägare är delaktiga i och som fortsatte upp till fäbodallmänningen.

På 1960-talet planterande hemmansägarna in regnbågsforell här men resultatet lät vänta på sig. Minns hur ett antal starka män gav sig iväg nerifrån byn bärande på ett stort kar fyllt med yngel och vatten som skvimpade över. Sedan 1990-talet har kommunen en kalkstation placerad strax nedanför sjöns utlopp i Vinbäcken eller Vinan. Allt för att försurningen ska motverkas.

På bilderna från 40-talet syns min morfar Manfred, mina blivande föräldrar och pappas kompis på utflykt hit upp.

Här har man också badat trots det kalla vattnet. Jag fick för några år sedan en livfull beskrivning av Ingrid Ö om hur kallt men trevligt detta kunde vara.

Här syns tre skidåkare på Vinsjöns snöklädda is före snöskotrarnas tid. Nerför gick det i ett huj.
För ett par decennier sedan grusades vägen av R. Han tog kontakt med de hemmansägare vilkas mark vägen passerade. Eftersom vägen är gemensam för alla hemmansägare måste en sådan fråga diskuterats i byalaget. Ingenting visar dock på att detta gjordes.

Nu påstås att vägen är privatägd. När blev den det, hur i all världen gick det till utan inblandning av Lantmäteriet? Det ska man veta, att i den här byn är allt möjligt numera, här kan svalor simma och älgar flyga.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om sjö, laga skifte, vem äger en väg?, bygemensam väg, bysamfällighet, byalag

Arkitektskolor rekryterar snett

"65 % av nybörjarstudenterna på arkitektprogrammet har föräldrar med mer än tre års högskoleutbildning. Det placerar arkitektprogrammet på plats två över snedrekryterande yrkesutbildningar, visar en undersökning från Högskoleverket och SCB. På första plats ligger läkarprogrammet med 70 procent. Siffrorna visar inte på någon förändring för arkitektprogrammet de senaste tio åren. Lägsta siffran har förskollärarprogrammet med 17 procent. Totalt har 24 procent av 19-34-åringarna i riket minst en förälder med treårig eller längre högskoleutbildning."

Saxat ur branschtidskriften Arkitekten 1.13

Den sociala snedrekryteringen är således fortfarande väldigt stor till högre utbildningar.

Undrar hur statistiken såg ut då jag började arkitektutbildningen på 70-talet? Att ingen som samtidigt började på arkitektskolan på KTH hade min bakgrund står klart. Flera kurskamrater gick i pappas fotspår, med kända efternamn.

Läget i byn har inte ändrats nämnvärt. Vi är nå´n handfull akademiker bland totalt knappt 40 hemmansägare i byn, tre av oss  högskoleutbildade är födda här. Förutom jag som är arkitekt och inte arbetar i kommunen, är en pensionerad, de andra har arbete i kommunen inom skola, vård och omsorg. Samtliga är kvinnor. Att det är det kvinnorna som utbildar sig på den norrländska glesbygden är normalt. Och för att kunna bo kvar väljer man så klart yrken som ger den möjligheten.

Av hävd har grundskolelärare, präster och sjuksköterskor haft hög status i byn. Det är yrken som innebär att man är van att formulera sig skriftligt och yrken som gett möjlighet att bo kvar här i glesbygden. Det är yrken där yngre haft förebilder i sin närhet. Någon arkitekt fanns inte i mina föräldrars eller min bekantskapskrets, knappast i någon av bybornas umgängeskrets, förebild saknades för min del. Visst var det vågat!? Och inte underligt att ingen riktigt vet vad jag gör - förutom att "rita hus" :-)

Mitt yrke innebär en kombination av humanism och naturvetenskap, form och funktion, konst och teknik. För min del har med åren den humanistiska delen vuxit sig större och större, den del vars uttryck och objekt inte går att värdera i pengar. Hur fastställer man det ekonomiska värdet av ett kulturminne?

Här ser ni en manlig arkitekt avbildad vid ritbrädet 1894. Fram till 1921 (min mors födelseår) var det enligt lag förbjudet för kvinnor att utbilda sig till arkitekt vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. På grund av sitt kön var de utestängda från möjligheten att forma sin miljö. Förändring i tankesätt går långsamt - dock fortare i staden än på landet.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om social snedrekrytering, arkitekt, akademiker, högskoleutbildad, vård och omsorg, uttrycka sig i skrift

Kära vänner

En av alla de kompisar jag lärde känna på KTH var en tjej som läste elektroteknik. Hon hade föräldrar som så småningom planerade att flytta till mannens föräldrahem. De hade kontaktat en person vid Lantmännen och fått ett skissförslag på ombyggnad - men de var förnuftiga och insåg att förslaget inte var bra eftersom alltför mycket att timmerstommen skulle rivas om förslaget genomfördes. Så de ställde en försynt fråga till mej om jag ville hjälpa dem. Det här var innan byggnadsvården fick ett ansikte och blev mer utbredd rörelse. Det var 1983. På den tiden var det till och med svårt att få igenom att använda linoljefärg, jo det är sant!

Med tiden visade det sig att jag hade mer gemensamma intressen och värderingar med föräldrarna än dottern och den vänskapen har hållit livet ut. Den här platsen har jag ofta besökt och nu när pendlingen går mellan norr och söder, har vi (jag och min man) stannat nu och då på resor mellan våra boenden.

 

Den här platsen betyder mycket för mej. Gården är välbehållen med lagård, timrade lador och 5-axlat timrat bostadshus i två våningar. För inte länge sedan var här livligt med får i mängd.

  

Knutlampan på hörnet fick jag M och E att låta sitta kvar. Idag säljs liknande nytillverkade t ex här. Panelarkitekturen åtgärdades inte förutom målning med linoljefärg, enbart interiört kan man se på kök, badrum och tvättstuga att huset restaurerats. Inga väggar revs. Bakugnen blev kvar, något som i det brutala förslaget från Lantmännen inte var fallet.

 

De flesta fönster på bottenvåningen var bytta till tvåluftsfönster på 40-talet. Jag ritade nya lika de gamla och ett utmärkt litet snickeri var det inget problem att hitta som tillverkade nya spröjsade med storlek lika de gamla. De skulle glasas med E:s gamla sparade munblåsta rutor men något brast i kommunikationen mellan E, snickeri och glasmästare. De glasades med planglas. E valde att ta kostnaden att byta ut de nyglasade och nykittade rutorna mot de gamla glasen. Minns såväl hur E drog i min ärm och visade i släpljuset från aftonsolens sneda strålar på fasaden och utbrast: "Ser du så vackert det ojämna och bubbliga fönsterglaset är!" på sin typiska dialekt. E var lika nöjd som jag! Det är en gudagåva att ha uppdragsgivare med samma värderingar som jag själv har. Helt enkelt underbart!

Jag ville inte ha betalt för min arbetsinsats. Det gnagde tydligen i M & E. Några år senare fick jag en förfrågan om jag inte ville låna deras bil, jag var då billös. Jo, de var en annan sak, det ville jag gärna. I tio dagar kuskade jag och föräldrarna runt in i Norge för att hälsa på min syster och se det vackra och ståtliga norska landskapet från fjäll till hav. Bilresan avslutades med boende hemma hos M och E med utflykt till M:s älskade fäbod, som jag också engagerades i som byggnadsvårdare och som kom att bli byggnadsminne.

Nu är båda borta. Denna vecka begravs E. Anledningen att stanna till vid den vackra platsen är borta. Kvar finns de outvecklade tigerliljorna som jag fick som bulbiller för tre år sedan. Om bara tiden får ha sin gång kommer nog liljorna någon gång framöver att blomma så här vackert vid mitt sydligare hem och påminna om alla trevliga minnen som finns kvar.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om minnen, byggnadvård, fönster, linoljdfärg, gemensamma värderingar

En annan lekstuga

Den här fina lilla lekstugan var den första jag lekte i, ett eget litet hus för barn. Det stod på gårdstunet mellan björkstammar hos lekkamraten och grannjäntan Karin. Kanske byggdes den till hennes äldre syster.

Det lilla huset hade rödfärgad panel och sadeltaket var pappklätt. Se vilken smäcker takfot! Dörren var en bräddörr med kammarlås. Ett mycket stiligt litet hus!

 

Karin och jag framför hennes lekstuga. Ni ser väl hässjorna i bakgrunden och ett stort pärlann. Det är juli och jag undrar om vi inte håller på att städa?

Karin är två år äldre och jag kan tänka mej att mina föräldrar resonerade som så, då hon blev äldre och inte intresserad av att leka i sin stuga, så var det dags för ett eget lekhus till mej och min lillasyster. Den byggdes stor nog att övernatta i för det här med att sova någon annanstans än hemma i sin egen säng var ju så spännande. Att övernatta med en lekkamrat hade jag prövat på som 5-åring och det gav mersmak.

Lekstugan på fotot fanns kvar längre än traditionen med hässjor och stora potatisland men revs slutligen på 90-talet. Och trots att jag fotograferat åtskilligt i bygden kom jag mig inte för att dokumentera detta minihus noggrant.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om barn, lek, lekstuga, övernattning

Lekstugan

Jag hittade ett mönstrat tjockt papper på en hylla i ett av överskåpen i masoniteköket. Ovanpå detta tjocka papper låg ett hyllpapper. Det här papperet gav en igenkänningens aha-upplevelse. Ge mej en tapetbit och minnena rusar till :-)

Jag kände genast igen det men det tog några sekunder innan jag insåg att jag höll en bit av lekstugans tapet i min hand. Så roligt, så innerligt trevligt! Vem hade kunnat tro att en bit av den fanns kvar. Lekstugan byggde pappa vid ladugården, intill rökbastun, den är borta sedan länge.

Gissa om vi haft trevligt där. Jo det vill jag lova!!!
Som barn behöver man inte märkvärdiga saker för att njuta av livet och ha trevligt. Lekstugan var enkelt möblerad men hade två rum och högt i tak. Tapeten satt i det inre rummet, kökets väggar var målade. Två små stolar och ett bord av trä och masonite snickrade pappa ihop, de målades i klarrött och vitt

Väggskåp blev det av en sockerlåda med tapet som hyllpapper och med rynkat tyg på spiral framför. När jag besökte Rismyrliden insåg jag att mamma använt en gammal lösning som förmodligen varit vanlig, kanske över hela landet. Åtminstone har det förekommit i enklare hus.

Har ni läst Ellen Keys tankar om inredning? Fortfarande gångbara enligt mitt sätt att se på tillvaron.

 Väggskåp i Rismyrliden

Sängar blev det av två upp-och-nervända potatislådor (pärlåd:er) per bädd, med  skumgummimadrass ovanpå och sängkläder förstås. Där övernattade vi nu och då. Innan jag somnade låg jag och granskade den där tapeten. Ofta skrämde vi barn upp varandra då vi hörde ett tickande i väggen, kunde det vara en bomb :-) Men vi visste ju att det bara var ljudet från ett "dödsur", en skalbagge som har ett knäppande och tickande ljud under den korta parningstiden. Långt tillbaka tolkade man tickandet som varsel om dödsfall, därav den folkliga benämningen. Strimmig trägnagare har jag senare stött på i min yrkesverksamhet. Bakom lekstugan på vedbacken låg oftast stockar som skulle kapas och klyvas till ved, därav förekomsten av skalbaggen.

Efter att ha legat och skrämt upp sig av tickandet sov man till sist trött och sött och vaknade till en ny sommarmorgon med blå himmel och tussiga moln som vandrade förbi utanför fönstren. Aldrig att det regnade ;-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lekstuga, talet, barnmöbler, lek, dödur, strimmig trägnagare

Stolsitsarna med 50-talsklädsel

För ett par år sedan inledde jag operation spara och renovera stolsitsar. Stolarna är klädda med samma tyg som soffan och just stolarna har använts ända sedan 1950, de har aldrig varit tagna ur bruk. Det här tyget är viktigt att bevara eftersom de hör ihop med soffans klädsel och hela 50-talsmöblemanget i alm.

Katter och småbarn hade fått härja fritt efter mammas bortgång - på ganska få år hinner förfallet gå långt. Men nu är det återställt i möjligaste mån. 

Det var inga problem att få loss den klädda delen som sitter löst i stolens sarg. Jag färdigställde en stolsits för att testa hur tyget blev innan jag fortsatte med resten.

Nubben togs loss och sparades. Tygets kanter kastades med overlock-maskin och därefter tvättades  tyget försiktigt för hand och torkades utbrett på frotté. Det krympte något. Sedan lagade jag tyget försiktigt där så behövdes, trådar tog jag från kanterna innan de kastades, bara för att få rätt kulör och kvalitet.

Längs kanterna sydde jag sedan fast en bred bomullsremsa. I den remsan fästes sedan tyget åter på stolssitsen med den gamla nubben. Det hela blev ganska bra, mycket bättre än innan åtgärden.

 

På gång.

På bilden ovan sammanfaller mattfransen med den borttagna stolssitsen - och bilden blir kanske lite svårförståelig just därför.

Soffans tyg är inte lika lätt att tvätta men det är inte heller behövligt på samma sätt.

Det finns många trevliga minnen med dessa gamla möbler som alla utom stolarna förpassades till uthuset då föräldrarna ansett att de givit vad de kunnat. Jag förhindrade att de hamnade på soptippen och tog förstås in soffa och bord då huset blev mitt.Och som sagt, stolarna som varit bruk sedan 1950 har äntligen fräschats upp. Nu återstår endast vaxning av träytorna med Antiquax. Sen är stolarna som nya ;-) Det är skönt att slippa jäkta med sådant här pyssel.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om 1950-talsmöblemang, stolsits, möbeltyg, rengöring

Bakom glas och ram

Kom ni ihåg skräcken för att behöva pressa växter i småskolan? Inget barn jag kände tyckte inte om att pressa växter till ett herbarium. Det pratades bland oss elever om att det brukade vara en hemuppgift över ett sommarlov. Minns jag. Men faktiskt ingick det inte i Lögdeå skolas utbildning med fröken Tora Strömgren.

 

DNA från förr bakom glas och ram ;-) 

Jag som gillade växter tog itu med saken långt senare, i högstadiet gissar jag att det var. Pappa gjorde en växtpress, jag plockade, pressade och satte upp de numrerade växterna på en styv kartong och skrev de latinska namnen. Lärde mej att med lite finsalt på blå blommor som liten blåkocka höll sig den blå färgen bättre. Sen en träram och glasskiva, ja det blev två stycken. Nu är växterna bruna och sköra men där finns bland annat kattfot, ögonpyrola, klotpyrola, björkpyrola. De hittas inte alltför lätt idag i byn.

Kattfötter växte då synligt längs Kustlandsvägens ren men inte nu längre. Jag nämnde att de minskat (vilket gäller i hela landet) för en vän som sa att kattfötter hittar man idag på en viss plats längre söderut längs Riks13. Javisst finns de, men antalet biotoper där de trivs minskar snabbt. Kanske vill man trots allt tro att det mesta är som förr om man bor kvar, kanske ser man inte förändringen när man är mitt uppe i den.

Med jordbrukets förändring på 70-talet har ängsfloran så småningom blivit mindre artrik. Visst är det så. Det ligger i sakens natur, i naturens lagar. Såklart.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om herbarium, vägren, flora, kattfötter, sommaräng, ängsflora

Busstrafiken då

Kollektivtrafiken i bilismens barndom bestod här av bussar som körde sträckan Örnsköldsvik-Umeå. Enda vägen som fanns att välja var den grusade Kustlandsvägen.

Mamma har berättat hur hon kunde sitta i det ena av de stora fönstren i farstun och se ända bort till Plogbacken cirka 900 meter längre söderut. På den tiden var landskapet öppet, sly fick inte komma upp, lägdornas gräs och åkerns gröda togs tillvara in på sista strået. Det var för värdefullt för att förfaras.

Allt eftersom har, förutom träd som planterats och den allmänna förbuskningen, två bostadshus och ekonomibyggnader uppförts längs den siktlinje som fanns på 1920-talet.

På 1920-talet dikades Aspfjärden ut i etapp två för att få mer odlingsbar åkermark till byns hemmansägare.  Nu har en stor del av den marken vuxit igen eller granplanterats. Utdikningen skedde alltså samma åtionde som mamma föddes. Jag har sett så många vackra landskapsbilder från Sverige förr i tiden där landskapet är kalt och jag har lärt mej att uppskatta detta mycket mer än den lummiga nutiden där horisonten skyms av lövmassor.

Demonstration längs Kustlandsvägen.
Här ses Kustlansvägen  där den har rundat Hallberget och leder fram till Lögd´.

 Mormor Alma och en höna med kycklingar på gårdsplanen. Kustlandsvägen finns bakom björken.
I fönstret till vänster om pardörren kunde mamma som barn sitta och titta ända bort till Plogbacken, föreställ er det ni som känner till byn idag. Redan på Plogbacken syntes när någon närmade sig byn på väg norrut. Mamma hade morbröder från Levar som körde buss längs dåtidens pulsåder, främst morbror Valle. Och enda kommunikationsleden med bil och buss var som sagt att köra Kustlandsvägen som passerade nästan förbi knuten ända fram till 1942. Hon, lillKarin kunde alltså sitta och vänta i fönstret och fundera på tillvaron

Här står att läsa något lite om vad jag skrivit om Plogbacken. Och här kan ni läsa en annan kvinnas minnen av bussar och den första kvinnliga chauffören.

 

Som hon och många andra har gått, cyklat, sprungit, lekt, moppat, åkt buss, åkt bil, sparkat, styrt barnvagn längs den här grusvägen. Livet levdes längs vägen. Alltid var det någon i farten, alltid fanns det någon att byta några ord med. Det var på den här vägen hon första gången träffade pappa om jag fattat rätt. Undra på att hon önskade att vägen skulle vårdas.

I styrelsen för vägsamfälligheten sitter nästan ingen som är född i byn eller grannbyn, där finns inflyttade eller ingifta män som inte känner till vägens eller byns historia genom självupplevelser från barndomen. Självklart har de knappast samma känsla för och kunskap om det kulturhistoriska värdet

Där längst bort syns ladugården som morfar byggde. Bostadshuset finns till höger om denbakom träd och sly. Det röda huset som syns i bildmitten är gammalt men det skymde inte sikten mot Plogbacken, som finns sisådär 750 meter bakom fotografens rygg. Träd och buskar tilläts inte växa upp så här oreglerat förrän från 1970-talet då en tydlig brytning i jordbrukandet skedde. Över hela landet.

Jag är säker på att min mamma säkerligen skulle ha gett sitt fulla stöd till att sträckningen av Kustlandsvägen genom våra två byar förblir bibehållen någon tid till, att ingen sträcka blir avsnörpt. Jag minns hennes sorg då hon på 90-talets början berättade att föreningen beslutat att ta bort sträckan förbi Jonzons ur underhållet, att vägen skulle växa igen. Hon hade inga verktyg och medel för att styra upp detta, en enkel kvinna med låg utbildning och utan kunskap och kontakter med andra som kände till vilka lagar och regler som gäller för en vägförening. Hon var ytterst ledsen för vägens skull, hennes älskade gamla Kustlandsväg. Jag bodde i Sthlm och det skulle dröja tills jag blev hemmansägare och hade anledning att sätta mej in i byns angelägenheter.

På tågresan till lantmäteriförrättningen läste jag bland mycket annat några spridda anteckningar jag hade kvar från ett föredrag av Berit Åhs.

"Makt = att få sin vilja igenom.
Makt = att få sin vilja igenom gentemot andra som vill något emot.
Makt = att få sin vilja igenom gentemot andra som vill något emot och att man känner till de mekanismer, regler och tekniker som används för att detta ska ske."

Själv tillägger jag att makt kan vara farlig om man utmanar andra maktsfärer. Även om det är rättvisa utmaningen strävar efter.

Jag önskar att Karin är nöjd i sin himmel! Utan hennes känsla för gammvägen som hon förmedlat vidare skulle jag aldrig ha agerat som jag gjort.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om vägsamfällighet, kulturarv, grusväg, makt, kunskap, rättvisa

Rundviksbussen

Rundviksbussen går som på räls. Den kommer, sen går den. I tid.

Och i lilla det blå huset i byns centrum kan man vänta på den. För länge sedan kördes den här turen av Karl- Ture Karlsson, numera är det Abrahamssons åkeri i Gräsmyr som kör linjen.

Och jo, det har varit förrättning i vägsamfälligheten som förvaltar gamla Kustlandsvägen. En lantmätare har justerat upp och räknat in sträckor som tidigare tagits med utan förrättning, justerat andelstal för ingående fastigheter, berättat om vilka stadgar som gäller med mera. Det känns bra om vi får ordning på detta. Tycker jag men kanske inte styrelsen, vad vet jag...

Anledningen till förrättningen är att en vägsträcka av gamla Kustlandsvägen påstods vara privat och styrelsen ville ta bort den ur föreningen. Vi får hoppas att kunskapen inom föreningen ökar, gärna under denna generation. Kustlandsvägen är INTE privat i någon sträcka genom våra byar. Jag strider för det pyttelilla kulturhistoriska arv som finns här. Amen.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lantmäteriförrättning, lantmätare, vägförening, vägsamfällighet, kulturhistoriskt objekt

Premiär

Vilken fröjd att kunna åka tåg norrut igen. Sedan stationen i Nyåker stängdes för ett antal år sedan (i samband med att Botniabanan planerades) har tåg inte varit något skönt alternativ för mitt resande norrut. Visst har jag nyttjat tåget ibland efter det att Nyåkers station lades ner, men det är några byten som ska till innan jag var framme. Minns nattågen med sovkupéer där man äntrade ombord vid 20-21-tiden och var framme vid 07. Att resa och sova gott samtidigt är ett minne blott, åtminstone inrikes. Nu är det dagtåg som gäller.

Nu kan man åka på Botniabanan med Norrtåg sedan något år tillbaka. Har premiäråkt och blev nöjd. Ordningen är återställd.

Att sitta och titta ut i blå timmen och samtidigt se in i kupén är en skön känsla. Där ute lyser det i en avsides belägen gård. Ok, tåget var försenat men det berodde på SJ som var sena till Sundsvall där byte skulle ske. Och eftersom SJ och Norrtåg är konkurrerande bolag väntar man inte in varandra. Vi resenärer får stå emellan. Ibland är valfriheten vi prackas på av samhället lite enerverande.

 

En timmes väntan i Örnsköldvik gjorde att en minnenas tur på stan hanns med. I det här huset bodde jag en sommar då jag praktiserade på ett arkitektkontor här i stan. Där på den översta balkongen i det fina trähuset fanns en utematplats och vad bättre var - en hängmatta. Den utnyttjades minsann på kvällarna. Särskilt härligt var det då det regnade. Minns också en kväll då åskmolnen hopade sig och vi var några kompisar som trängde ihop oss i en bil och körde upp på Varvsberget för att vara riktigt nära himlen för att ordentligt kunna njuta av ovädret med dunder och fantastiska blixtar.

Och tro det eller ej - Östmans musik finns kvar med samma fina neonskylt. Sådant blir man glad av. Den här gången passade jag på att plåta. Övik har länge haft kvar sina fina skyltar men nu börjar de tunnas ut längs huvudgatan. Tyvärr!

Att kunna åka utan byte från Övik eller Umeå direkt till Sthlm ger mersmak. Men vid lilla Nordmaling station stannar inte just de snabba direkttågen, då gäller byte. Men trots en del förseningar är jag nöjd, jag är ju tågfreak och valde "tyst vagn" för att kunna läsa och arbeta. Miljövänligt är det dessutom, tiden hinner ikapp mej. .
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Botniabanan, Norrtåg, SJ, tågresa, bekvämt, rofyllt, premiär

En byggnads historia III

Sedan 1996 står Karolina och Johan Öbergs hus öde efter att ha varit fritidshus några år. Det sades av köparen att det köptes in för att vara "buffertzon" mot närmaste granne för lagården på andra sidan Degermyrbäcken som idag står tömd på djur.

Färgsättningen skriker 70-tal och inte så modern idag men för övrigt är byggnaden inte alls i ruinerat skick. Rönnarna mot vägen är säkerligen ättlingar efter tidigare träd. Rönn har varit väldigt vanliga som alléträd och gårdsträd här i Västerbotten. Jag tycker om rönnar för kronorna håller oftast en vacker och rund form utan att de behöver klippas. Blad och bär är vackra, bären är bra mat till fåglarna. Har ni hört ett gäng sidensvansar kvittrande lika glasklirr kalasa på rönnbär?

 

Här finns en fin brunn med överbyggnad, hinken står kvar. Det finns inte många sådana brunnar kvar i byn.

Tvättstugan är den röda lilla byggnaden till höger. Den ligger på nära Degermyrbäcken som rinner nedanför. Några tiotal meter uppströms ligger ytterligare en tvättstuga, så vacker arkitektur. Fram till 1970-talet låg ännu en tvättstuga kvar ytterligare några tiotal meter uppströms, på andra sidan Riks13. Där brukade vi i hemliga klubben hålla till, enbart flickor tilläts vara medlemmar och vi hade våra överlevnadskit. En härlig tid var det!

Ser vi mot norr finns en äldre rödfärgad timmerbyggnad en bit bort. Fönstren är bytta till perspektivfönster men stommen är gammal. I somras röjdes en hel del lövsly bort ur vägföreningens dike. Plötsligt ser det inte ut som en övergiven avkrok.

Byn inventerades av länsmuseets bebyggelseantikvarier år 1990. Den här fastigheten är en av 14 som har en eller flera byggnader som anses kulturhistoriskt värdefulla. Av de klassade objekten har en västerbottensgård och två ladugårdar gått rivningsdöden till mötes.

Att de gamla fönstren finns kvar på Öbergsgården, som den kallas i inventeringen, gör mycket för att den kulturhistoriska värderingen anses hög. Samt att gårdsbildningen är intakt. Vid inventeringen fanns dessutom det vackra staketet kvar.
Så här beskrivs Öbergsgårdens material:

Bostadsfastighet/ Fd. torpfastighet.
I. Bostadshus 1,5 våningar. Byggmaterial timmer och resvirke. Fsadmaterial träfiberskivor. Taktäckning tvåkupigt tegel. Grund natursten?
II. Uthus 1 våning. Byggmaterial resvirke. Fasadmaterial träfiberskivor. Taktäckning plåt.
III. Tvättstuga 1 våning. Byggmaterial bräder, plank. Taktäckning tvåkupigt tegel. 1950-tal/b.äg

I. Spröjsade korspostfönster med bruna fönsterbågar och foder.
II. Bruna fönsterbågar med foder.
III. Röd masonitedörr.

Staketet var av äldre modell format som kvadratiska rutor. Det var fint. Någonstans i gömmorna har jag ett fotografi av detta. Idag finns bara stolparna kvar. De är gjutna av betong men med en trästolpes utformning. Spetsad upptill och med urtag i hörnen som om den vore av trä. Vacker lav har etablerat sig med tiden och gett betongen patina. Säkerligen är stolparna lokalt tillverkade. Här i bygden fanns betonggjuterier, ett för trädgårdsföremål som krukor och olika djur och ett annat för takpannor av betong.

 

Huset ligger intill gamla Kustlandsvägen precis som morfars hus. Den nygamla bron finns där borta längs den plogade vägsträckan. Och vägen har inte privatiserats. Det var värt att strida för detta.

Här är bron på lite närmare håll. Längst till höger syns ett litet timrat hus som långt tillbaka var Erik Or´s smedja, nu garage.

Så här såg gården ut förr, på 40-talet förmodar jag, med de typiska attributen: pardörr med överljus, korspostfönster, 1,5 våningar med låga fönster på långsidans övervåning, trästege rest mot spåntaket, bred träbro utan räcken, en gräsplan utan perfektionistiskt klippt "green". Thats it!

 

Grindarna, som är av senare datum, står öppna men staketet är borta. Så här ser en kulturhistoriskt intressant byggnad ut i min hembygd, i denna del av världen. Omärkvärdig kan tyckas men detta hus visar så väl hur det såg ut i byn i början av 1900-talet. Mitt och morfars hus är likartat men helt uppfört i timmer.

Vilka planer ägaren till Öbergsgården har med sin fastighet förutom att vara buffert mot närmaste granne vet jag inte. Rivning har jag hört nämnas. Ägaren är centerpartistisk kommunpolitiker, och den äldre generationen i släkten, även de f.d. kommunpolitiker, bor på fastigheten på andra sidan bron längs den vägsträcka som de önskade privatisera.

Bron över Degermyrbäcken som den såg ut för ett par år sedan.

Här syns en flygbild från 1957 med Öbergsgården inringad.

En byggnads historia I
En byggnads historia II

.
. 
Kanske har även andra bloggare åsikter om bebyggelsinventering, bebyggelseantivarie, anrik grusväg, staket, grind, timmer, farbar bro, tvättstuga, bykstuga, bäck, betongstolpe

Jag och min far

Magnus Uggla tolkar Olle Ljungström. Texten är hur bra som helst.

Jag har tidsbrist, häcken full om man så säger, och fortsätter sen med en byggnads historia III. Och en hel del annat. Njut nu Uggla och Ljungström!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om minne, Jag och min far, Olle Ljungström, Magnus Uggla

En byggnads historia II

Det var alltså skräddaren Johan Öberg (1864-1929) som lät flytta byggnaden längre söderut i byn alldeles intill gamla Kustlandsvägen invid två bäckar. Läget var valt med omsorg kan jag tänka, med den trolovade Karolinas föräldrahem inom synhåll. Tomten styckades av från Linas föräldrahemman. Karolina var nummer 2 i en barnaskara på 10 och föräldrarna var Jacob och Karolina Öberg. Johan var äldste sonen till Nils-Erik Öberg, född 1836 i Orrböle och hans hustru Karin född Ersdotter-Lydig, född 1861 här i byn.

Jag har fått berättat för mig att Johan hade förälskat sig i Lina som inte hade åldern inne för giftermål, åldersskillnaden var 18 år. Så Johan han väntade tills hon blev giftasvuxen och den 21 december 1899 firades bröllop. Karolina Öberg var född den 30 november 1882 och dotter till Jacob Öberg. De här två familjerna Öberg var inte släkt. Det tar lite tid innan detta föll på plats för mej. Släktforskning i en liten by med giften inom byn kan vara komplicerad :-)

Johan hade alltså tid att se om sitt hus, flytta och bygga upp, ordna det för en blivande familj. I äktenskapet föddes Hans, Olga, Johan, Signe, Elin och Sven. Samt en Sven som dog som barn. Mellan år 1900 och 1915 växte alltså sex barn upp här i detta hus.

Det här är tant Lina som jag minns henne. Svartklädd, med strikt knut och med milt utseende. Karolina har bemärkelsedag, kanske var det hennes 75-årsdag 1957. Då jag var och hälsade på var hon sjuklig. Vi brukade gå påskkäringar i byn, så även till tant Lina.

Eftersom ålderskillnaden till maken var betydlig blev hon änka i ganska unga år. Själv har jag inget minne av hennes make Johan, däremot av barnen Olga, Johan, Signe och Sven som alla var "tanter och farbröder" då jag var liten. Johan var den som bodde kvar i hemgården. Signe gifte sig i byn och av henne har jag fått många fina minnesbilder från livet förr.

 Klicka HÄR för mycket större bild.

Här står släkten uppställd för fotografering med mamma Lina sittande i mitten. Jag kan inte låta bli att tycka om sådana här foton.

Här sitter Johans och Linas dotter Olga, gift Karlsson. Hon föddes 1901 så ni kan ju dra en slutsats av inredning och kläder hur mycket hon fyller på bilden. En likartad matta hade morfar och mormor i sin kammare - blåvit rutig på diagonalen och i mitt tycke väldigt vacker. En sådan där matta som man passade på att snötvätta. Och spana in lampan med målad glasskärm i hörnet, natur med solnedgång. Mmmm...

Nu står huset tomt.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om släktsaga, minnen

En byggnads historia I

Det här fina huset inklusive uthusen på gårdsplanen, som ligger bakom fotografen, är klassade som kulturhistoriskt intressanta objekt i länsmuseets byggnadsinventering. Det ligger i min hemby. Fotot är taget någon gång på 1940-talet kan jag förmoda och idag ser det inte riktigt likadant ut som på bilden. Ytskikten är annorlunda men likväl klassades det som kulturhistoriskt intressant på 1990-talet. Förutom ett uthus ligger en av byns tre bevarade tvättstugor här vid bäcken. Timmerhuset är flyttat från Löta och byggdes i samband med detta på en våning med regelkonstruktion.

Ingen av byggnaderna underhålls efter att det såldes till 1996 för 63 000 kronor. Lite skogsmark hör till den här fd. torpfastigheten. Observera, det var klassat som torpfastighet tidigare men är ändå klassat som värdefullt!!! Ägaren och andra i byn säger att det är ruttet och kommer väl att rivas en vacker dag. Timmerhus som är det segaste som finns. Byt syllstockarna om de är rötskadade och du har en gedigen byggnad. Bättre konstruktion än liggtimmer får man leta efter: segt, elastiskt och med bra värmevärde. Byggnadsvård är en växande rörelse här i landet, starkt förankrad i mellan- och sydsverige. Att vara byggnadsvårdare är för många en livsstil. Heja på!

Jag önskar innerligt att det här inte blir en hussaga med sorgligt slut. Det finns alldeles för många sådana här i byn. Alla de byggnader som ansågs kulturhistoriskt värdefulla vid bebyggelseinventeringen finns icke kvar idag. Jag tycker att de kulturbevarande myndigheterna är dåliga på att informera om sina insikter men frågan är om det skulle betyda något just här. Byaledningen och de tongivande maktmänniskorna är helt utan kulturhistoriska insikter anser jag. Ägaren till det här huset är en av dem. Hur illa det är har vi fått så många exempel på under min korta tid som hemmansägare. Jag går ut hårt i min kritik, det är ingen idé att försöka gå varsamt till väga har jag insett. Hej, hej!

Så här skriver bebyggelseantikvarien i rapporten om förutsättningarna för att kulturvärdena ska bevaras: Ett bevarande av miljön kräver fortsatt hävdande av odlingsmarken. Vidare bör ängsladorna underhållas och äldre vägsträckningar bibehållas. Renovering och eventuell ombyggnad bör utföras på ett sådant sätt att byggnadernas ursprungliga kvalitéer bevaras. Det här är precis vad jag ibland tar upp på bloggen: landskapsvård, vikten av att bevara ängsladorna som nu är överloppsbyggnader och att gamla Kustlandsvägens sträckning bevaras, att ingen del privatiseras. Att byggnadsvårda sina hus - på rätt sätt.

Innan huset på bilden ovanför flyttades låg det dära Löta och beboddes det av Nils-Erik Öberg och hans hustru Karin (Catarina) född Ersdotter-Lydig. Jag förmodar att det var sonen Johan Öberg, född 1864, som lät flytta huset till sin nuvarande plats. Med allra största sannolikhet före giftermålet med Karolina, född 1882. Mellan år 1900 och 1915 föddes sju barn här.

Här en flygbild borta Löta från 1957. Det vita huset i mitten är Fritiof och Hanny Löfgrens bostadshus. Nils-Erik och Karin Öbergs hus var flyttat sedan länge då flygbilden togs, huset låg i backen ovanför Löfgrens hus. Vägen ôpp dite Myra tangerar husknuten, numera har Myrvägen ny dragning och går nedanför lagården.

Ni har väl kollat in på Flygfotohistoria - där finns flygfoton från hela landet att titta på, en svunnen värld!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om bebyggelseinventering, Västerbottens museum, länsmuseum, kulturhistoria, värdefullt, kulturvärden, fd torpfastighet, tvättstuga, flytt av timmerhus