Söndagsskolbarn på 1960-talet

Ett starkt barndomsminne är då jag, som 5-åring, för första gången varit på söndagsskola i EFS bönhus och gått ensam hem den kilometerlånga sträckan längs vackra gammvägen, Kustlandsvägen. Förmodligen fick jag skjuts dit på mammas pakethållare. Minns vilket beröm jag fick då jag kom hem och hur stolt jag var. Lilla 5-åringen växte ända upp till månen och blev stor av detta, denna erövring i livet av att klara sig själv.

Klicka HÄR för större bild.

Här är ett gruppfoto som alldeles påpassligt togs vid en terminsavslutning med utflykt till söndagsskollärarinnan Berta med maken Gotthard. Året kan möjligen vara 1961. De som tog hand om oss barn är här tanterna Sonja, Rut, Berta Ingrid och Betty. Och farbror Gotthard eller är det hans bror Kalle?

Vi barn har namn som Kurt, Leif, Gunnar, Viveka, Torvald, Torsten, Anders, Britt-Inger, Birgit, Stig-Rune, Elmer, Herbert, Jan, Vivianne, Lars-Åke, Margareta, Gunnel, Ros-Mari, Rosalie, Rita, Carina, Susanne, Janne, Gunilla, Siv, Gun och några fler. Jag sitter i första raden. Jag tror alla fick detta gruppfoto som minne - oändligt roligt att titta på idag.

Kommer ihåg söndagsskolundervisningen med flanellografen där färgglada figurer trycktes fast och hölls på plats av friktion samt sparbössan i form av en negerpojke (som man sa då utan att skämmas och utan att man kände att någon blev nedvärderad) som bockade då en slant stoppades i myntinkastet. Pengarna skulle gå till mission i hednaland, eller med andra ord till kulturimperialism. Så otroligt omedvetet, naivt och "oskuldsfullt" livet var då. Särskilt för ett barn. En söndagsskoltidning fick man med sig hem och ibland klistermärken med bibliska motiv. För mej var det här en bra grund i livet. Känner mej inte skadad som en del av Guds barnbarn berättar att de blev. Några berättar om en hemsk, sträng, inskränkt och hotfull barndom. Men som jag skrivit om tidigare - att ha kristendomens bibelberättelser aktuella har varit positivt i min bildningsresa. De här berättelserna är ett kulturellt bagage som jag önskar fler i vårt sekulariserade land skulle ha. Men tankar och uttryckssätt är radikalt annorlunda än i akademiska sammanhang.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om söndagsskola, flanellograf, sparbössa, mission, sekularisering

Byns vackraste

 
Det händer något vid byns vackraste bostadshus.
De kulturhistoriska värdena är mycket sköra.
Det var ett tag sedan jag tog fotot.
.
.

Söndagsskolklass på 1930-talet

Här står ett gäng söndagsskolbarn på trappan till EFS i Lögdeå. Fotot är taget någon gång på 30-talet och en tidstypisk herrcykel står lutad mot väggen. Det här var innan bilar blev vardagsvara  i byn och i samhället i stort.

Klicka på fotot för större bild.
Så många tankar som kommer fram genom ett enda fotografi! T ex då jag slickade på det iskalla broräcket och tungan fastnade. Så ont det gjorde att hudflängas. Hände ALDRIG mera!

Min mamma står till hälften skymd långt upp till höger och hennes lillasyster Ingrid står längst fram som tvåa från höger i vit basker. Hon ser så trumpen ut i motsats till solskensglada Sonja vid sidan om. Nästan alla flickor har klockhatt eller åtminstone huvudbonad, bara det en tidsmarkör.

Längst fram till höger står Hildur, till vänster hennes svägerska Berta, båda med klädkod kjol, skjorta och slips. De var söndagsskollärare tillsammans med sina äkta män - Kalle längst upp till höger och Gotthard längst upp till vänster. Kalle och Hildur var våra goda grannar, jag har skrivit rätt mycket om dem, särskilt farbror Kalle, här på bloggen för länge sedan. Här kapar han ved och här rensar han blåbär.)

Jag tycker det här är ett fint fotografi och jag känner igen många av barnen och ungdomarna. Solskensglada Sonja med handväska längst fram till höger, bor nu som änka i detta bönhus, f.d. vaktmästarbostaden. Då jag växte upp bodde tant Sonja mitt emot oss men på andra sidan bäcken. Det är henne jag nämner här.

Jag återvänder till bönhuset ibland, det fungerar fortfarande som gudstjänstlokal men så mycket mer sällan jämfört med i min barndom. Regionalt vill EFS lägga ner de här små bönhusen för att koncentrera verksamheten till en mer central plats. Jag minns en gång på 90-talet då jag gick dit en söndag med föräldrarna i samband med att jag befann mig hemma i byn. Hur Sonja hälsade på mej och på väg in i kyrksalen tog mig i armen och sa: Känner du hur gott det luktar??? Vi såpskurade golvet i veckan som gick. Jo, visst kändes det. Och att det finns villiga krafter och en omtanke om byggnaden men åldern tar ut sin rätt bland de hängivna. Var jag på plats skulle jag nu glädja mig åt att få hjälpa tanterna att städa bönhuset.

Då Evangeliska Fosterlandsstiftelsens bönhus i Lögdeå invigdes i oktober 1930 var det en av alla de många byggnader som frikyrkorörelsen lät uppföra. Nykterhetsrörelsens och arbetarrörelsens lokaler var andra. Om nykterhetsrörelsens har jag bara hört min pappa berätta och visa en då fallfärdig byggnad i Rönnholm, arbetarrörelsen har fortfarande sitt Folkets Hus i Rundvik. Kanske är jag dåligt orienterad, kanske finns det flera av folkrörelsernas byggnader i bygden. Bönhus finns det många av i kommunen, västerbottningarna är och var starkt troende. Här och här har jag skrivit om två av alla i släkten med gudstro.

I boken Vad folket byggde (Almqvist, Johansson, Simonsson) från 1976 som står i bokhyllan min, läser jag läser jag angående frikyrkorörelsens byggnader: "Avvecklingen av landsbygdens missionshus har gått oväntat långsamt. På många platser vårdas byggnaderna av ett fåtal kvarvarande församlingsmedlemmar."

Sune Jonssons bok Husen vid Himlastigen från 1998 har jag också förstås i min bokhylla. I den finns flera av EFS bönhus i Västerbotten dokumenterade i ord och bild. Dock inte "mitt" bönhus för det "förbättrades" på 1970-talet då bland annat innertaket sänktes och isolerades för att minska uppvärmningskostnaderna. Det har alltså inte originalutförandet kvar, det kulturhistoriska värdet har sänkts men är inte helt bortbyggt och bortbytt.

Som påtagligt minne av barndomens bönhus eller missionshus har jag en av de STORA takgloberna som byttes ut. Den köpte jag innan de såldes på auktion för sådär 20 år sedan.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om söndagsskola, EFS, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, bönhus, missionshus, skurgolv, folkrörelse

Fönsterbyte inte självklart bra för miljön

Så bra att det finns en förening som bevakar felaktiga uttalanden av icke-byggnadsvårdskunniga. Heja Byggnadsvårdsföreningen som bemöter Naturskyddsföreningens artikel angående fönsterbyten på MyNewsDesk.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om fönsterbyte, ej miljövänligt, Byggnadsvårdsföreningen, Naturskyddsföreningen

Maskinskrivning

Vissa kunskaper man skaffar sig kanske inte är så genomtänkta eller karriärplanerande, åtminstone har det ofta varit så i mitt liv. Under en av årskurserna i högstadiet skulle man välja två tillvalskurser. Tror det ingick två lektionstimmar per vecka eller något sådant. Vad jag valde?

Tja, varför detta alternativ över huvud taget slog rot i min tidiga tonårshjärna kan jag inte reda ut, åtminstone inte nu. Jag valde nämligen maskinskrivning som en av kurserna. Det fanns bara inget annat som kan ha roat mig får man anta. Jag hade inga planer på att bli sekreterare, det yrke som nog var det som låg närmast att tänka på då. Journalist kom inte över någons läppar, våra flickhjärnor gick inte i de banorna i vår lilla skolbubbla på 60-talets slut. För självfallet var det bara jag och andra flickor som försökte lära oss maskinskrivning med Gullan Gustafsson som lärare. Vi satt på rad med var sin skrivmaskin. Vi skulle lära oss tangenttryckningar, fingersättning, att titta i det handskrivna utkastet – inte på tangentbordet. Minns de korta proven där man på några få minuter (tre om jag minns rätt) skulle skriva en given text – snabbt och rätt. Nej, min framtid låg inte där. Det smattrade som kulsprutor i hela klassrummet utom vid min plats tyckte jag.

Varför valde jag maskinskrivning? Vet inte. Ingen aning. Om jag fick min Facit reseskrivmaskin med hölje av grå hårdplast i julklapp efter att ha gått den där kursen eller om jag fick den innan lärdomarna inhöstades vilar i forntidens dunkel. Vilket som var hönan och vilket som var ägget är i dagsläget alltså okänt. Naturligtvis kan jag nog med viss möda komma fram hur det ligger till men det kräver den tid som saknas just nu

MEN tänk sådan stor nytta jag har haft av de där lektionerna, ni anar inte! Att känna till tangenternas placering, hur fingrarna ska placeras för rationell skrift och andra lärdomar visade sig sitta i ryggmärgen och var av stor vikt när datorerna gjorde sitt inträde. Dessa maskiner som även männen genast intresserade sig för och kom att sitta vid tangentborden, ofta skrivande med pekfingervalsen.

Min filosofi har tydligen varit att göra saker som är roliga och lustfyllda, inte tänka med karriärmässigt tunnelseende. Vilket inte är samma sak som att alltid välja enklaste vägen, att undvika hinder. Långt därifrån. Ibland måste rädslor besegras och utmaningar tampas med för att man ska utvecklas som människa.

Livet har lärt mig att det inte finns många val man gör som man inte kan ha nytta av.

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om maskinskrivning, skrivmaskin, Facit privat, fingersättning, tangentbord, dator, Artediskolan

Levnadsglatt

Maliziusella med Eddy Napoli

Så här glatt kan livet te sig ibland. Nu för exempel.
.
.

Hästtjej

Jag hade ingen aning om att min mamma var hästtjej... det är tillsammans med kossor jag lärde känna henne. Men i Värmland, på Varpnäs, följde hästarna henne i spåren ser jag. Och ett par ridstövlar minns jag att hon hade. Jodå.
.
.

Vilken tid ska restaureras fram?

Innan jag föddes hade morfars och mormors kök på husets bottenvåning genomgått en make-over som hade genomförts 1948. Innan dess hade köket 20-talsprägel har jag förstått av min mammas beskrivning. Det är köket med de björkflammade 40-talsinredningen som hör till min barndom, som präglat mig, som jag inte glömmer.

De här dörrarna har jag vuxit upp med i generationsboendet. Jag gillar den gula björkflammade ytan, blank av skyddande fernissa. Dörrarna har en gul sida och en vit.

De två dörrarna som från köket ledde till farstun och kammaren har varit nerplockade och sparade i lagårdsporten sedan 1972 då ombyggnad nummer två av bottenvåningen här i huset genomfördes. Då var morfar och mormor borta och huset blev i sin helhet nyttjat av kärnfamiljen, generationsboendet var över.

Dörrarna från 1913 kläddes in med träfiberskivor 1948 då den första renoveringen pågick, med äkta Masonite från Rundviksverken. Som senaste modet då föreskrev. Där under kommer 1910-talets färgsättning fram. Kraftigare gulockra med härligt synliga penseldrag. Men profileringen runt speglarna har brutalt tagits bort för att få en plan yta för masoniten.

I en framtid blir frågan - vilken tid av dörrarna ska bevaras? Vilken tidepok ska bevaras/rekonstrueras? Ska mina minnen från barndomen på 50-och 60-talet bestämma eller ska spegeldörrarna från 1913 få vara utgångspunkt? I båda fallen finns färgerna kvar så jag vet vad jag ska gå efter. Vitt ska det inte bli utan "färgstarkt & fräscht" ;-)   Det här kan jag fundera fram och tillbaka på, för det dröjer innan något rent praktiskt hantverk körs igång i 70-talsköket. Beslutet bör kunna bli väl avvägt. 50-talsköket på övervåningen är det inget snack om - det ska vara kvar intakt.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om köksrenovering, restaureringsideologi, spegeldörrar, masonitskivor, funkis, ljust & fräscht

Le Corbusiers köksinteriör

I november förra året besökte vi Göteborg där vi såg gammalt och nytt. På Röhsska museet fanns denna pärla till kök:

Beskrivningen låter så här om den ambitiösa konservering/restaurering som gjorts:

2009 förvärvade Röhsska museet köksinteriören ritad av den franskschweiziske arkitekten Le Corbusier. Köket var mycket slitet och i stort behov av konserveringsåtgärder. Målsättningen med konserverings- och restaureringsarbetet har varit att återställa interiören i ett mer ursprungligt skick för att visa ett kök där design och färgytor överensstämmer med originalet och med Le Corbusiers intentioner. Detta med tanke på den stora betydelse köket har haft i designhistorien.

Då köket, som kommer från det stora bostadskomplexet Unité d´Habitation i Marseille, inköptes till museet 2009 hade köksinteriören genomgått en mängd förändringar i förhållande till ursprungsskicket. Överskåpet till vänster i köket var inte original och hade luckor i ett helt annat träslag än resten av köket. Under årens lopp hade köksluckor målats om, en frontpanel hade bytts ut, nya lager med oljefernissor hade lagts på skåp och skåpsdörrar. Det fanns i stort sett inga originalytor kvar från 1947 då köket var nytt. Dessutom saknades en del av aluminiumdiskbänken liksom ett underskåp samt kranar och krokar över diskbänken.

Restaureringen av köket har utförts av Studio Västsvensk Konservering (SVK) i Göteborg. Kökets utseende och konstruktion undersöktes och jämfördes med andra kök från samma bostadshus i Marseille. En handfull likadana Le Corbusierkök finns idag utställda på museer runt om i världen och är också väldokumenterade i litteraturen.

På alla bemålade ytor gjordes en antikvarisk färgundersökning för att hitta tillbaka till de kulörer och färgkvaliteter som ytorna ursprungligen haft. Efter att ha analyserat färgskikten kunde man avgöra vad som varit den ursprungliga färgskalan och oljefärger i samma ton togs fram. Luckor och snickerier målades om i de nyframtagna ursprungskulörerna och saknade delar i träkonstruktionen rekonstruerades.

Luckorna i det snedställda överskåpet till vänster över diskbänken har bytts ut för att likna originalet. Luckan i det ena skåpet har ersatts med en ny i samma träslag som i det övriga köket och den andra luckan har målats om i en rödbrun kulör, som återfanns på andra luckor i interiören.

Frontpanelen vid sidan av isskåpet är en rekonstruktion. De bruna luckorna har betsats i en mörkbrun kulörenligt förlagor från andra ök. Metalldelar och kakelplattor är kompletterade för att köket skall upplevas mer komplett.

Ett konserverings- och restaureringsarbete av så omfattande slag som detta ställde höga krav på noggrann dokumentation för att inte viktig kulturhistorisk information om köket skulle gå förlorad.

I slutet av 1920-talet anställdes Charlotte Perriand (1903-1999) på Le Corbusiers arkitektkontor. Hon var under en 10-årsperiod ensam ansvarig för kontorets inredningar. När Unité d´Habitation i Marseille uppfördes gick uppdraget att formge typkök till Charlotte Perriand, även om hon då sedan flera år tillbaka lämnat firman.

För Le Corbusier och Charlotte Perriand var bostaden en maskin att bo i. Inspirationen kom bland annat från Frederick Winslow Taylors tidsstudier av industriarbetare i USA i slutet av 1800-talet. I det moderna köket skulle det vara korta avstånd och nära till allt, så att arbetet kunde utföras så rationellt som möjligt och dessutom skulle vara trevligt att vistas i.

Så ritade en av modernismens största arkitekter och teoretiker. Gissa om jag är glad över mitt funktionalistiska masonitekök från 1950. Ni ser väl de funktionella likheter som finns... om ni skrollar ner i de ovan länkade inläggen.

Jag har också ett par frågeställningar som jag borde ställa till en målerikonservator - men det är inget akut.

För fler fina kök se Byggnadsvårdarnas kökskatalog.

.
.

Läs även andra bloggares åsikter om kök, masonitekök, Le Corbusier, Charlotte Perriand, funkiskök, funktionalism, Röhsska, konservring, restaurering

Tant Signe

Signe var en av Johan och Karolina Öbergs döttrar. Av tant Signe, född 1907, har jag fått många minnesbilder från livet i byn föritin. Jag fick också ett intressant recept på stärkelse till gardiner:

• 1 msk vetemjöl
• 1 liter vatten, kokande
• en liten bit vit tvål

Receptet fick jag 1998 och Signe berättade att hon i sin tur hade fått det av Berta Sandman, en av mina söndagsskollärare. Spetsgardiner av bomull och av gles linneväv, till exempel myggtjäll, får en väldigt vackert fall av stärkningen. Sådana gardiner tänkte jag skulle användas i morfars hus någon gång i framtiden.

Tant Signe var troende, hon tillhörde baptistförsamlingen Salem i Mo.
Bilderna här är från ett av mina besök efter att hon flyttat till äldreboendet dära Vall´n. Med sig till boendet hade hon tagit den klassiska Kristusavbildningen, Jesus i Getsemane...

... och fotografiet på hennes och maken Ottos hem från 1930-talet. De gifte sig 1937. Titta vilka fina detaljer huset har, fortfarande finns ett så här vackert hus kvar ganska intakt i byn. Signes och Ottos bostadshus finns kvar, helt ombyggt på entrésidan, bytta fönster, tillbyggt och den fina lagården är riven. Fotot är taget från nuvarande Riks13, anlagd 1942, men den sammanfaller här med gamla Kustlandsvägen. Gården ligger mitt emot de här äldre tvillinghusen.

Signe gav en bild av hur livet i byn tedde sig föritin, till exempel då hon berättade om förberedelserna av sin moster Olga Öbergs giftermål 1913. Det skedde i Mattias Perssons hus, nu rivet. Signe var då 6 år och hennes mamma Karolina var en av dem som hjälpte till. Naima Johansson var kocka (kalaskokerska)  Då bröllopsförberedelserna tog sin rundliga tid, minns Signe att hon somnade och ramlade ner från bordet på vilket hon satt. Trött blev hon trots att hon hade en tillfällig lekkamrat, nämligen Gertrud Lundbergs dotter. Gertrud från Rundvik var den som var städslad att klä bruden och Viktor Sundström var musikant på bröllopsfesten.

En annan kort berättelse var då min morfars hus, alltså numera mitt hus, höll på att brinna ner innan det stod klart 1913. Genom några barns lek med eld, hon var ett av dem, tog träflisor från timringen eld, vilket höll på att gå snett, innan vuxna kom till undsättning.

Signe var med i gänget som sammanställde byaboken på 80-talet. Någon redaktör och korrekturläsare för boken fanns inte. Hon och Otto gifte sig 1937 och deras första barn, Gun, föddes 1939. Det står fel årtal för giftermålet i byaboken och man får uppfattningen att första barnet föddes innan äktenskap ingicks. Det grämde sig Signe mycket över, troende kristen som hon var ansåg hon att det var skamligt att få barn före giftet. Så nu vet ni, alla Signes och Ottos barn är födda inom äktenskapet :-)

Tant Signe bjöd alltid på kaffe och kakor när man hälsade på, särskilt minns jag apkakorna jag tiggde receptet på. Hon var en av mina informanter, en minnesgod sådan och villig att berätta. Signe dog i augusti 2004, och ytterligare en del av länkarna bakåt upphörde.

Här sitter Karolina Öberg omgiven av sina barn och barnbarn. Signe sitter till vänster.

Läs mer om bilden här.

Om huset som Signe växte upp i finns mer skrivet här:

• En byggnads historia I
• En byggnads historia II
• En byggnads historia III

I den vägförrättning som skett längs Kustlandsvägen i år såg nuvarande fastighetsägare till att, i sista stund, låta klassa huset som saneringsfastighet. Det innebär att en väldigt låg vägavgift behöver betalas till samfällighetsföreningen och visar på avsikten med innehavet. Bostadshus, uthus och tvättstuga är av länsstyrelsen klassade som kulturhistoriskt värdefulla. Jag vet av erfarenhet att dessa byggnader inte är utom räddning, långt därifrån...
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om informant, minnesgod berättare, livet förr, giftermål, bröllop, kalaskokerska, musikant

Milstenar av trä eller järn

Den här bilden tog maken på begäran då han hade ett ärende förbi den här platsen. Vi visste att det fanns en milsten av trä här och han visste att jag tycker om kulturminnen/fornminnen, både de som tillhör kulturvägar och andra. Som tur är tycker han också om slingriga vägar, vi har kört många mil på väldigt små grusvägar. Ja, det har till och med hänt att ljuddämparen lossnat då vi kört över en rot. Vilken tur att vi fann varandra!

 

Milsten av trä mellan Ytterselö kyrka och Mälsåkers slott.
Kategori 1:
Fornminnen
Kommunikations- och maritima lämningar
Vägmärke

Observera att milstenen är av TRÄ och trots det ännu finns kvar!
Här nedanför ser ni en milsten av gjutjärn från hemkommunen. Den är tillverkad vid Olofsfors bruk:

Situationen 2010

 

Och tre år senare, 2013. Adjöss med dig.

Här en bild från hembyn. Nä, jag har ingen digital närbild på den här milstenen tillverkad några kilometer bort. Bilden ovan är från 2006 och Erik Ors´ förmånsbyggnad som den inringade milstenen står framför är borta för alltid, hemmanet köptes på 1990-talet av en dåvarande politiker i kommunen. Nu breder björkslyet ut sig och att ta en bild gör mej inte glad, så varför dokumentera just det här förfallet?
.
?
Läs även andra bloggares åsikter om milsten, milstolpe, vägmärke, fornminne, vägars kulturvärden

Hösten är vår

Undrar om morfarsmor odlade trädgårdsblommor? Tomten där hon bodde har än idag en gammal fin prägel med plana berghällar vid ingången och mager jord med gles växtlighet, inga gräsmatteklippta ytor, vilket är något jag uppskattar. Min släkting, som bor där, har äng och några få gammeldags trädgårdsväxter på södersidan.

Med bilden förärar jag morfarsmor Klara, född i augusti 1848, en höstbukett med fackelblomster, jätteeterneller, blodklöver, åbrodd, höstaster, morotsblast och zucchiniblad (som inte syns). Jag blir glad både av Klara och höstblommorna skördade från min egen odling.


HÖSTENS VÅR 
Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek -
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder hvina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Erik Axel Karlfeldt 
.
.
Uppdatering:
En annan sorts trädgårdar, vackra italienska trädgårdar kan man se på SVT Play. Första delen om Rom kan ses till den 3 oktober. Minns att jag nämnde Bomarzo för ett par inlägg sedan. Alla de här beskrivna trädgårdarna nära Rom har jag besökt i verkligheten, några flera gånger långt innan bloggar och facebook fanns. Att se dem med en annans ögon och vackert filmad gör verkligen inte upplevelsen mindre. Det var Anta Snaque som påminde mig och andra. Tusen tack!!!

Stora gran

Jag körde den härliga vägen, jag nämnde i ett tidigare inlägg, i samband med en tjänsteresa för några år sedan. Där i skogen såg jag en hög stubbe och en skylt vilket fick mig att bromsa in. Skylten gav följande häftiga information:

1877 - 1997

Stora gran i Granhed eller enbart "grana" uttryckt på bygdemålet. Under ett helt sekel stod den här, tät, grön och mäktig tills ett åsknedslag 1997 beseglade dess öde. Uppvuxen mittemot ¼ mil och mitt i en ägargräns, vilket innebar att trädet hade flera ägare. Detta senare var säkert anledningen till att den fick stå kvar oavverkad. Granen hade en benägenhet att vintertid vissa år fälla torkade fjolårsskott i stor mängd. Dessa lade sig i en halvcirkelformad matta på landsvägen. Granen "sträntade" sades det, och man tog det som ett tecken på att halva snömängden för vintern hade fallit. "När grana stränta va dä halvsnögad snö." Granens ålder är beräknad till 120 år. Omfång i brösthöjd 202 cm. Totala höjden var 30 meter. Avverkad av Bygdegårdsföreningen 14 juni 1999 på 4 meters höjd.

Jag blev oerhört glad över den omtanke som människor här hade för ett träd med lokal historia trots att det av staten inte utsetts till naturminne, utan att folk i bygden själva insåg vilken kulturbärare för bygden trädet var - även som stubbe. Jag lärde mig även något om den dialekt som inte längre är, i den här regionen har närheten till Stockholm och stor omflyttning gjort att dialekten försvunnit helt och hållet, åtminstone i de kretsar där jag rör mig.

***
I somras körde vi en hel del andra småvägar. Här nedan är en väg där jag gladdes över den försiktighet väghållaren har och hade haft gentemot den tall som stod vid vägkanten. Vägen böjde av för trädet och en blågul markeringspil var uppsatt som varning. Så hade man gjort istället för att hugga ner trädet. Det utgör en trafikfara - man kan ju krocka med det och dö hör jag någon påpeka... Tja, det kan även innebära att man kör försiktigare för att slippa krocka med tallen.

En älskansvärd vägsträcka mellan Strömbacka och Älgered i Hälsingland. En annan favoritväg är Kostigen, en 1700-talsväg som går nordost om Järvsö, en väg jag fick tips om för många år sedan av en gammal man, en mycket god vän som nu är borta. Vi ska verkligen vara försiktiga och rädda om det vi har. Tycker jag.
.

Motionera mera

Gammvägen

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om vägars kulturvärden, vackervägar, vägar som följer landskapet, grusväg

Kulturarvsdagen den 8 september

Temat i år är Människors mötesplatser.
Västerbotten
Ingen aktivitet. Har man varit enslingar här, rädda att mötas?
Ångermanland
Röda Kvarn i Bredbyn – Mötesplats under 90 år.

1-0 till Ångermanland!!!
_____________________________________________________________

Bredbyns och Anundsjös historia utifrån mötesplatser som Röda Kvarn, Olympia och hembygdsgården

Lokal: Röda Kvarn, Köpmangatan 26, Bredbyn.
Tid: Söndag 8 september 2013 kl 17:00.
Programinnehåll:

• Inledning om människors mötesplatser i Bredbyn, av Gullik Dahlstedt, Anundsjö hembygdsförening
• Röda Kvarn mötesplats under 90 år, av Magnus Edholm. Levande musik med Röda Kvarns Kapell
• Teater vid hembygdsgården, av Karin Jardstam
• Olympia och Anundsjö IF, lite då, nu och framtid presenteras av Bo Strömstedt
• Visioner och Framtidsprojekt som drivs av Anundsjö Framtid och Bygd och Stad i balans, information från Sören Sjöbergh och Ann-Catrin Zackrisson
• Film Anundsjö – kommun i förvandling. När Hägglund & Söner byggde i Mellansel under 1960-talet

Fritt inträde
Fika från Bredbyns gästgiveri för 50 kr
Välkommen 8 september 2013, kl 17.00-19.30!

_______________________________________________________________

Mälardalen:
Uppland
Södermanland
Västmanland
Närke
Här finns samtliga arrangemang i landet.
Och Kulturarv i  Väst, Västarvet, har en egen blogg med 3 sidor aktiviteter!!!

Förstår ni vad jag menar med skillnad i kulturintresse mellan Norrland och övriga landet...

Hur ska norrlänningarna kunna ta makten över sin region så att man inte enbart är redskap i händerna på de södra delarna av landet? Det är ju genom kulturarvet som människor får kontakt med sina rötter, något att vara stolt över, en identitet. Bara genom att benämnas norrlänningar bekräftas identitetslösheten - halva Sverige ihopklumpat utan markering av lokala eller regionala skillnader.

Mina skriverier om kulturarvsdagarna:

2010

2011

2012

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Kulturarvsdagen 8 september 2013, kulturellt intresse, historielöshet

Stötta sten

Ibland, när jag råkar ha vägarna förbi, kör jag en liten, smal asfalterad väg, en slingrig och långsammare väg än senare dragna vägar, trots att jag bor långt ifrån. Jag trivs i dess sällskap i en region jag mer och mer tar i besittning. Samtidigt tänker jag med viss sorg på Kustlandsvägen i mitt andra hemlandskap. En stor skillnad i synen på vägar som blottar sig, den här 8 km långa sträckan är kulturskyddad och där invid uppenbarar sig en intressanta sten.

Historien bakom Stötta sten

Stötta sten ett naturfenomen i Flodatrakten, utefter vägen från Floda till Östra Granhed. En mycket liten del av flyttblocket vilar på marken. Därför bör alla som passerar stenen stötta den med stöttor så att den inte rullar ut på vägen. Ett flyttblock är en större sten som flyttats med inlandsisen. Denna uppgift kan man få fram genom att stenen ej består av de bergarter som finns i den närmaste omgivningen. Flyttblocken har ofta ansenlig storlek och de har ofta folksägner knutna till sig
 
Sägner om Stötta sten
Enligt en sägen så slängde en jätte iväg denna sten mot Floda kyrka eftersom han inte tålde ljudet av kyrkklockorna.
En annan sägen som troligen har inträffat berättar om att en munk på 1300-talet kom från Saba kloster i Julita till Granhed för att kristna hedningarna i bygden. Kristendomen sågs med oblida ögon och motståndet tog sig kusliga former. Munken stenades till döds av de grymma Granhedsborna. För dråparnas sinnesfrid och för att undgå kristendomens hämnd, tändes ett bål på mordplatsen. Gustav Vasa beordrade på 1500-talet att bålet vid Stötta sten skulle släckas eftersom veden kunde användas för andra och nyttigare ändamål.

Vägen som kallas Stöttastensvägen är kulturskyddad och var tidigare en klövjestig. Vägen användes sedermera som forväg för att frakta myrmalm från Flodaskogarna till Hellefors bruk (nuvarande Hälleforsnäs) och senare den malm som bröts i Stavs och Kanntorps gruvor. Under nödåren 1867-68 lät Lars Celsing förbättra vägen.

Bild och text kommer härifrån Texten står även på skylten på bilden.

Tror ni jag visade pappa den här vägen när han var på besök? Den här stenen? Naturligtvis. Vi lade kvistar för att stötta stenen. Självfallet!

Ofta hittar man skyltar i skogarna i Mälardalen med en förklaring till vad man ser, vad som skett på platsen. En husgrund, en gammal gumma som dött just där på 1800-talet, platsen för ett speciellt träd. Historien lever i människornas medvetande och man vill dela med sig, man vill hedra de som levt tidigare, förlänga minnet av dem.

På 1990-talet körde dåvarande Skogsvårdsstyrelsen en studiedrive kallad "Kulturmiljöer i skogen". I hembyn träffades ett gäng äldre hemmansägare för att prata om sina marker och vad de visste fanns där av historiska skeenden, min pappa deltog. Resultatet blev att skyltar sattes upp på sex platser vill jag minnas. Skyltarna bestod av en trästolpe och en hårdplastskiva där man skrev med svart tusch vad man ville visa på. Pennorna var inte ljusäkta så nu har texten försvunnit på de skyltar som finns kvar. Någon skriftlig dokumentation av platserna och vad de betyder gjordes aldrig av deltagarna eller av "hembygdsföreningen". Jag har pratat lite kort med dåvarande åldermannen som ledde gruppen och gjorde då korta anteckningar, mer än så finns inte bevarat.

Påfallande är att det var staten som initierade gruppen att träffas, annars skulle det knappast ha gjorts, det som enligt mej åligger en hembygdsförening eller alldeles möjligen en bygdegårdsförening som tar kulturhistoriskt ansvar.

Tänk så olika mentaliteten i de olika delar av landet är! Så olika stolthet, så olika samarbete, så olika inriktning på bygdegårdarna, på hembygdsföreningarna, så olika förståelse för kulturarvet.

***
När jag skriver det här minns jag en resa i Italien då jag var 26 år. Jag hade lämnat mina väninnor kvar i Pietrasanta där vi bodde i två veckor i en konstnärskoloni. Jag ville med bestämdhet se Monsterparken från 1500-talet i  Bomarzo som de andra av någon förunderlig anledning valde bort (kanske var det för att vi just återvänt från en tripp till Venedig och Vicenza där vi under några dagar besökt renässansarkitekten Andrea Palladios arkitektur :-)) Så jag tog tåget ensam. Väl framme i Parco dei Mostri efter en ganska lång bussresa från järnvägsstationen gick jag omkring och njöt, skrev, målade akvarell, tog in... Kamera hade jag inte på hela resan, kanske är det därför jag minns den så bra.

När det var dags att åka tillbaka visade det sig att sista bussen tillbaka redan gått. Vid entrén fick jag kontakt med en italiensk familj från Rom som var ute på en biltur över helgen. De lovade skjuts till närmaste stad med tågförbindelse och jag tog tacksamt emot erbjudandet. Men på väg dit ville föräldrarna åka till ett naturminne som Plinius d. ä. skrivit om i Naturalis historia, något de ville visa sin unga dotter. Så jag hamnade på en höjd i Latium med och en väldigt stor sten som såg ut att vila på sin spets utan att för den skull kunna rubbas. För mej var det en upplevelse i sig att få se vad som intresserade en modern romersk familj - en sten som omnämnts av en författare som levde 23-79 e Kr!
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om kulturarv, kulturhistoria, levande minnen, hembygd, självsyn, stötta sten, Norrland, Italien, Plinius d ä, naturminne

Östgöte

Alla kommuner/städer eller län vill visa upp sina bästa sidor då det kommer till marknadsföring. Jag brukar stanna till vid turistinformationerna eller lättare ändå -  framför ställen som finns vid stormarknaderna, enklast för mej vid Coop Forum, och plocka på mej material att läsa hemma på toaletten. Där gör t ex Vadstena, Umeå, Östergötland, Ångermanland, Dalarna, Bergslagen, Roslagen reklam för sig med vackra broschyrer. Jag gillar att jämföra allt det man vill visa upp och hur marknadsföringsbolagen gör det. I det glättiga magasinet för Visit Östergötland höst/vinter 2012 hittade jag något oväntat, på sidan 37 ff, en beskrivning av en för mej tidigare okänd profil i detta landskap. Jag gillade det jag läste. Här ett utdrag:

Utdrag ur den glättiga marknadsföringen för Östergötland:
"
(...) Sådan är han, Håkan Thornell, och det är sådan de flesta
känner honom, tänkaren, tyckaren, skyltmålaren, kaféägaren,
snöröjaren, julgransförsäljaren, manusförfattaren,
konsertarrangören, filantropen och centerpartisten Håkan
Thornell. Lättsam och ärlig.
Vi tar det från början.
Håkan växte upp i idyllen Augustboda utanför Åby strax
norr om Norrköping tillsammans med lantbrukande föräldrar
och tre syskon. Han minns sin barndom i ett romantiskt
om än lite knapert skimmer.

– På den tiden fanns det massor av smågårdar här ute. De
flesta levde nog på marginalen, men det fanns en småskalighet
och en gemenskap som jag gillade och som inte finns
här i dag. Lantbruken blev olönsamma och har lagts ner, och
gårdarna har köpts upp av folk som pendlar in till Norrköping.
Det är en helt annan byggd än den jag växte upp i. Det
är inte husen som gör en bygd utan folket som bor i dem.
Håkans föräldrar började arrendera Rödmossen 1952 och
köpte loss gården 1979. Året därpå tog Håkan över verksamheten.
– Jag var bara 20–21 år och inte sådär jätteframåt, men
pappas revisor sa att det var några villkor som var på väg
att ändras så om man skulle genomföra ett generationsskifte
skulle man göra det då, så det hände lite hux-flux.
Och på den vägen är det. Eller, inte riktigt.

Tio år efter övertagandet valde Håkan att lägga ner verksamheten.
– Vi hamnade i läget att vi antingen skulle bygga ut och ha
fler djur eller lägga ner. Då valde vi att lägga ner, för vi hade
så mycket investeringar som väntade. Vi byggde om ladugården
till stall och hyrde ut boxplatser. Det gjorde vi i tio år,
men jag hade svårt för det där med hästar, och hästfolk. När
vi hade mjölkkor och levererade djur och mjölk till slakteri
och mejeri inbillade jag mig att vi bidrog med något till samhället.
Sedan fyllde vi ladugården med hästar som var som
leksaker för folk. Och fodret som vi tidigare hade tagit in till
korna som sedan skulle ge mjölk, det användes till att leka
med i stället. Det där hade jag jättesvårt att vänja mig vid.

År 2000 styckade man av gården och sålde stallet. Men
redan ett par år innan dess hade Håkan påbörjat sin gerillaverksamhet,
ett stenkast från E4:an. (...)
"

 

Om äldrevården

Denne man använder även sin mark intill E4:an att sprida olika politiska budskap, haha... Kolla in. Det var en marknadsföring som jag föll pladask för som ni förstår!

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om marknadsföring, glassiga broschyrer, glättat papper, reklam, politisk propaganda, självständighet

Småbruk med kossor finns än idag

Jag var på kobesök den första septemberdagen. Långt från morfars hus, tyvärr, men närmare min andra hembygd.

För att nå gården, ett småbruk, vandrade jag en grusväg kantad av en gärsgård. På gården pågick en hel del aktiviteter men mitt största intresse riktades mot de 6 korna av fjällras.

Förbundet Sveriges småbrukare hade öppet hus just här, ett lovvärt initiativ. Längs norrlandskustens övre delar finns inte denna förening etablerad vad jag förstår. Jämtland-Härjedalen har den nordligaste lokalavdelningen. I mitt hemlän gäller stordrift för de jordbruk som över huvud taget finns kvar. Det här förbundet stötte jag på en gång för länge sedan då jag var statligt anställd och hade ett uppdrag att dokumentera äldre byggnadsmaterial. Snacka om entusiaster med förankring i verkligheten!

Ko-rúsen, kobajor, är en fröjd att se i markerna. Och den här är färsk i motsats till den HÄR. Båda är värdfulla. Betänk vilken nytta gödseln gör och helt ekologiskt miljövänlig är den också!

Det här är en härlig syn för mej, med fäbless för mjölkkor! Den gör den mig glad. Tror ni kor finns kvar om hundra år? Mjölk lär väl kunna tillverkas syntetiskt om forskarna ligger i. Skog är idag mer värdefull än åkermark i min norrländska hembygd.

Jag är glad över att ha gjort det här besöket på småbruket där 10 hektar mark producerade vall/hö till de sex korna och ett antal får och på resten odlades säd. Hemma på mina föräldrars gård skulle 2 ha åkermark räcka till 2,5 kossor då hemmanet var i bruk.  Hur som helst mötte jag nu i Mälardalen en framtidstro som var/är underbar att få ta del av.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om jordbrukspolitik, djurhållning, mjölkkor, Förbundet Sveriges småbrukare, fjällkor, framtidstro, gärsgård, inhägnad

Utflyktsmål

I juli besökte vi Lidbergsstugan. Man kan numera elda i stugans kamin igen, vilket kan vara ett plus på vintern för då är stugan ett utflyktsmål för skoteråkare. Det går inte kan köra bil hit, under barmarkstid är det till att vandra. Stugan är en enkel sportstuga byggd av arbetare vid sågverket i Rundvik på 1958.

Historien kring tillblivelsen berättas så här i bygdeboken:
Omkring år 1957 kom Otto Areblad, Henry Oldberg och Gunvar de Wall från Rundviks IF och frågade oss, Ivar, Bror, Hilding och Edvin Söderström om IFK Rundvik fick bygga en stuga uppe på Lidberget. Vi lovade dem att de skulle få söka ut tomten där det bäst passade dem.När de kom tillbaka från berget sa de att där hade Fridolf Jonsson varit före dem och satt upp en tavla med texten:

Om du förgäta skulle
vad Guds natur är skön.
Stig upp på bergets kulle
och blicka ut mot sjön.

Tavlan uppsatt 1921 i samband med majbrasa.

Stugan blev byggd år 1958. Byborna blev erbjudna att överta den år 1982. Då var stugan i stort behov av reparation. Många bybor mötte upp när Rolf Lindgren, som var sammankallande, sade till att det var dags att börja arbeta med stugan. Nu är Lidbergsstugan färdig och tillhör sedan 1984 byn. Så nu har byn fått ett nytt utflyktsmål.

Astrid och Bror Söderström

Här fick jag reda på att man långt tillbaka tände majbrasa där uppe på berget, långt från körbar väg. Numera är det brasorna längs kusten vid stugsistan (idag 31 augusti) som ger stämning. Byns sista gemensamma majbrasa hölls 1998 och då inne i byn på Lundgrens mark på östra sidan av bäcken intill Kustlandsvägen. Nedanför det hus som en gång var Mia och Fritz Rönngrens. Så lätt det var att frakta brännbart till den brasan jämfört med upp till Lidberget. Numera sker inga gemensamma aktiviteter inne i byn. Jo förresten, motionsbingo under några sommarsöndagar ska inte förglömmas.

Stugan har en facebookgrupp: https://www.facebook.com/groups/306304052810779/
.
.

Bara det nödvändigaste

Den minsta behövliga bostaden, mindre än stugan vid Walden Pond.

Formgiven av Daniel Franzén. Den skulle jag gärna använda som min egen skogsstuga.

En av mina litterära favoriter är Skogsliv vid Walden som skrevs av Henry David Thoreau och kom ut 1854. Drygt 100 år innan jag föddes och strax efter att min morfars föräldrar föddes. Den första svenska utgåvan av boken kom 1924. Thoreaus tankar upplever jag som väldigt nutida. I boken beskrivs bland annat den enkla livsstil som Thoreau tillämpade. Genom att minska behovet av materiella ting behövde han inte lägga mycket tid alls på att skaffa sig detta, vilket i sin tur gav mer tid till att fokusera på det han tyckte var viktigt.

Replik av Thoreaus stuga vid Walden

(Nedanstående är delvis plockat från wikipedia.)
Boken är en redogörelse från hans drygt tvååriga vistelse i en stuga vid tjärnen Walden Pond i Massachusetts. Under den tiden var han helt självförsörjande, och levde enbart av den mat han själv frambringade i form av fiske och odlingar. Han underströk vikten av frågor som självtillit, enkelt leverne och närhet till naturen. Thoreau visade stor vördnad inför natur och djurliv, han ifrågasatte den akademiska utbildning han skaffat sig.

Samhällskritiken syftar på den västerländska kulturens konsumtion och materialistiska förhållningssätt med åverkan på och distanseringen från naturen. De spetsfundiga intentionerna kan tyckas vara att väcka en medvetenhet om hur människor lever sina liv, ur materiella och andra aspekter. Och att en mer betänksam livsstil med mindre förbrukning och utgifter skulle kunna höja ens tillvaro till helt annan nivå. 
***
Vad har hänt på 150 år? Undrar jag.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om H D Thoreau, Skogsliv vid Walden, skogskoja, livsstil, nära naturen, naturnära, livsfilosofi

Sommargardiner

De tunna 50-talsgardinerna i kornischen.

Snacka om lättstruket tyg med vackert fall.

Sommarsvalt.

Sommarens sista skälvande minuter. Vi hade trevligt ihop sommaren och jag. Nu tar den sköna och vackra hösten över. Vemodigt? Bara lite. Som Händels "Lascia ch'io pianga", lyssna!

..

.