5 september 2013

Stötta sten

Ibland, när jag råkar ha vägarna förbi, kör jag en liten, smal asfalterad väg, en slingrig och långsammare väg än senare dragna vägar, trots att jag bor långt ifrån. Jag trivs i dess sällskap i en region jag mer och mer tar i besittning. Samtidigt tänker jag med viss sorg på Kustlandsvägen i mitt andra hemlandskap. En stor skillnad i synen på vägar som blottar sig, den här 8 km långa sträckan är kulturskyddad och där invid uppenbarar sig en intressanta sten.

Historien bakom Stötta sten
Stötta sten ett naturfenomen i Flodatrakten, utefter vägen från Floda till Östra Granhed. En mycket liten del av flyttblocket vilar på marken. Därför bör alla som passerar stenen stötta den med stöttor så att den inte rullar ut på vägen. Ett flyttblock är en större sten som flyttats med inlandsisen. Denna uppgift kan man få fram genom att stenen ej består av de bergarter som finns i den närmaste omgivningen. Flyttblocken har ofta ansenlig storlek och de har ofta folksägner knutna till sig
 
Sägner om Stötta sten
Enligt en sägen så slängde en jätte iväg denna sten mot Floda kyrka eftersom han inte tålde ljudet av kyrkklockorna.
En annan sägen som troligen har inträffat berättar om att en munk på 1300-talet kom från Saba kloster i Julita till Granhed för att kristna hedningarna i bygden. Kristendomen sågs med oblida ögon och motståndet tog sig kusliga former. Munken stenades till döds av de grymma Granhedsborna. För dråparnas sinnesfrid och för att undgå kristendomens hämnd, tändes ett bål på mordplatsen. Gustav Vasa beordrade på 1500-talet att bålet vid Stötta sten skulle släckas eftersom veden kunde användas för andra och nyttigare ändamål.

Vägen som kallas Stöttastensvägen är kulturskyddad och var tidigare en klövjestig. Vägen användes sedermera som forväg för att frakta myrmalm från Flodaskogarna till Hellefors bruk (nuvarande Hälleforsnäs) och senare den malm som bröts i Stavs och Kanntorps gruvor. Under nödåren 1867-68 lät Lars Celsing förbättra vägen.
Bild och text kommer härifrån Texten står även på skylten på bilden.

Tror ni jag visade pappa den här vägen när han var på besök? Den här stenen? Naturligtvis. Vi lade kvistar för att stötta stenen. Självfallet!

Ofta hittar man skyltar i skogarna i Mälardalen med en förklaring till vad man ser, vad som skett på platsen. En husgrund, en gammal gumma som dött just där på 1800-talet, platsen för ett speciellt träd. Historien lever i människornas medvetande och man vill dela med sig, man vill hedra de som levt tidigare, förlänga minnet av dem.

På 1990-talet körde dåvarande Skogsvårdsstyrelsen en studiedrive kallad "Kulturmiljöer i skogen". I hembyn träffades ett gäng äldre hemmansägare för att prata om sina marker och vad de visste fanns där av historiska skeenden, min pappa deltog. Resultatet blev att skyltar sattes upp på sex platser vill jag minnas. Skyltarna bestod av en trästolpe och en hårdplastskiva där man skrev med svart tusch vad man ville visa på. Pennorna var inte ljusäkta så nu har texten försvunnit på de skyltar som finns kvar. Någon skriftlig dokumentation av platserna och vad de betyder gjordes aldrig av deltagarna eller av "hembygdsföreningen". Jag har pratat lite kort med dåvarande åldermannen som ledde gruppen och gjorde då korta anteckningar, mer än så finns inte bevarat.

Påfallande är att det var staten som initierade gruppen att träffas, annars skulle det knappast ha gjorts, det som enligt mej åligger en hembygdsförening eller alldeles möjligen en bygdegårdsförening som tar kulturhistoriskt ansvar.

Tänk så olika mentaliteten i de olika delar av landet är! Så olika stolthet, så olika samarbete, så olika inriktning på bygdegårdarna, på hembygdsföreningarna, så olika förståelse för kulturarvet.

***
När jag skriver det här minns jag en resa i Italien då jag var 26 år. Jag hade lämnat mina väninnor kvar i Pietrasanta där vi bodde i två veckor i en konstnärskoloni. Jag ville med bestämdhet se Monsterparken från 1500-talet i  Bomarzo som de andra av någon förunderlig anledning valde bort (kanske var det för att vi just återvänt från en tripp till Venedig och Vicenza där vi under några dagar besökt renässansarkitekten Andrea Palladios arkitektur :-)) Så jag tog tåget ensam. Väl framme i Parco dei Mostri efter en ganska lång bussresa från järnvägsstationen gick jag omkring och njöt, skrev, målade akvarell, tog in... Kamera hade jag inte på hela resan, kanske är det därför jag minns den så bra.

När det var dags att åka tillbaka visade det sig att sista bussen tillbaka redan gått. Vid entrén fick jag kontakt med en italiensk familj från Rom som var ute på en biltur över helgen. De lovade skjuts till närmaste stad med tågförbindelse och jag tog tacksamt emot erbjudandet. Men på väg dit ville föräldrarna åka till ett naturminne som Plinius d. ä. skrivit om i Naturalis historia, något de ville visa sin unga dotter. Så jag hamnade på en höjd i Latium med och en väldigt stor sten som såg ut att vila på sin spets utan att för den skull kunna rubbas. För mej var det en upplevelse i sig att få se vad som intresserade en modern romersk familj - en sten som omnämnts av en författare som levde 23-79 e Kr!
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...