8 september 2013

Stora gran

Jag körde den härliga vägen, jag nämnde i ett tidigare inlägg, i samband med en tjänsteresa för några år sedan. Där i skogen såg jag en hög stubbe och en skylt vilket fick mig att bromsa in. Skylten gav följande häftiga information:
1877 - 1997
Stora gran i Granhed eller enbart "grana" uttryckt på bygdemålet. Under ett helt sekel stod den här, tät, grön och mäktig tills ett åsknedslag 1997 beseglade dess öde. Uppvuxen mittemot ¼ mil och mitt i en ägargräns, vilket innebar att trädet hade flera ägare. Detta senare var säkert anledningen till att den fick stå kvar oavverkad. Granen hade en benägenhet att vintertid vissa år fälla torkade fjolårsskott i stor mängd. Dessa lade sig i en halvcirkelformad matta på landsvägen. Granen "sträntade" sades det, och man tog det som ett tecken på att halva snömängden för vintern hade fallit. "När grana stränta va dä halvsnögad snö."
Granens ålder är beräknad till 120 år.
Omfång i brösthöjd 202 cm.
Totala höjden var 30 meter.
Avverkad av Bygdegårdsföreningen 14 juni 1999 på 4 meters höjd.

Jag blev oerhört glad över den omtanke som människor här hade för ett träd med lokal historia trots att det av staten inte utsetts till naturminne, utan att folk i bygden själva insåg vilken kulturbärare för bygden trädet var - även som stubbe. Jag lärde mig även något om den dialekt som inte längre är, i den här regionen har närheten till Stockholm och stor omflyttning gjort att dialekten försvunnit helt och hållet, åtminstone i de kretsar där jag rör mig.

***
I somras körde vi en hel del andra småvägar. Här nedan är en väg där jag gladdes över den försiktighet väghållaren har och hade haft gentemot den tall som stod vid vägkanten. Vägen böjde av för trädet och en blågul markeringspil var uppsatt som varning. Så hade man gjort istället för att hugga ner trädet. Det utgör en trafikfara - man kan ju krocka med det och dö hör jag någon påpeka... Tja, det kan även innebära att man kör försiktigare för att slippa krocka med tallen.
En älskansvärd vägsträcka mellan Strömbacka och Älgered i Hälsingland. En annan favoritväg är Kostigen, en 1700-talsväg som går nordost om Järvsö, en väg jag fick tips om för många år sedan av en gammal man, en mycket god vän som nu är borta. Vi ska verkligen vara försiktiga och rädda om det vi har. Tycker jag.
.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2 kommentarer:

  1. Mina morföräldrar kommer från Estland. Där har vi fortfarande kvar ett gammalt, gammalt hus som vi besöker varje år. Längs en liten slingrande väg genom skogen finns exempel på liknande om tanke. Ett träd - även här en tall - har växt i en underlig form. Inte rakt upp, utan med en ordentlig böj som går rakt ut över vägen. En vanlig bil passerar under, men alla högre ekipage skulle obönhörligt krocka. Men inte har man tagit ner det där underliga trädet. Nej, istället har en specialtillverkad skylt satts upp, som varnar för böjen. Det är både underhållande och mycket värmande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Linn, jag bara gläds och njuter av sådana här folkliga göranden, låtanden och berättelser med naturen i centrum. "Din" tall och berättelse låter verkligen fantastisk!!!

      Radera

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...