Långa transporter

Ett vindkraftverk av vanlig konstruktion har 3 vingar. Av detta kan man räkna ut att 40 vindkraftverk har 120 vingar, så många som numera snurrar på Gabrielsberget. Vingarna är de längsta delarna på ett vindkraftverk vare sig tornen är tillverkade av betong eller stål.
I den sista MKB:n från 2006 skriver Svevind att: I huvudalternativet används Vestas V100 med 100 meters rotordiameter och ca 100 m tornhöjd och 3 MW maxeffekt.
Alternativt skulle större verk kunna användas, exempelvis Enercon E112 med 114 m rotordiameter, 124 m navhöjd och en maxeffekt på 4,5 MW.

I första fallet innebär det en bladlängd om cirka 50 meter och i det andra ungefär 57 meter men de senare kraftverken är avsedda för havsbaserad vindkraft. Transporten sker med den långa vingen i horisontalläge. Det krävs specialfordon. Det innebär att ju planare väg desto bättre.  Branta backar och tvära kurvor försvårar eller omintetgör transporten.

7,5 miljoner kWh/kraftverk avsågs att produceras per år enligt Miljökonsekvensbeskrivning daterade 2006-01-17.

Etthundratjugo kraftverksvingar innebär 120 långa transporter eller 120 transporter av långa tekniska delar. I nätverket insåg vi att Fäbodvägen vore den mest lämpliga för dessa långa transporter då vi på David H:s anmodan och med honom som chaufför körde de tre tänkta tillfartsvägarna i vårt län och en i Västernorrland (ej färgmarkerad på kartan nedan). Allt för att i praktiken se om vi tänkte rätt. Jovisst, Fäbodvägen var bäst anpassad för långa transporter! Möjligtvis behövdes en ”justering” för avfart från Riks13 men det är en enkel match för ett företag som ska bygga 25 km väg på mjuk, vattenhållande myrmark.

Den här vindkraftparken projekterades samtidigt som bygget av Botniabanan påbörjades. På den tiden den största gruppstation/vindkraftpark som planerades i landet. Men som bunden till Norrland hängde inte de stora medierna på, på samma sätt som med Botniabanan och vindkraftsprojekt i mellersta och södra Sverige. Det är samma företag som projekterat både infrastrukturprojektet som vindkraftprojektet. Det som inträffade var att Botniabanan stod klar innan vindkraftparken började byggas. Därmed kunde det innebära problem med den huvudväg som villkorats av miljödomstolen, Stridbäcksvägen, med tillfart från E4. Botniabanans banvall var färdigbyggd och tågen skulle passera Stridbäcksvägen på en viadukt. Viaduktens höjd var begränsande och Stridbäcksvägen går parallellt med banvallen och gör således en 90 graders sväng in under banvallen och direkt därefter har vägen en lång uppförsbacke som börjar under viadukten. Långa transporter, krokiga vägar och branta backar är ingen bra kombination. Ändå hävdade Svevind på förhandlingarna i miljödomstolen att detta inte utgjorde något problem för projektet.

I dom M208-06 stod: (...) "För transporter i samband med anläggning, drift och avveckling av vindkraftparken får endast Stridbäcksvägen användas. Enstaka transporter får dock efter medgivande av tillsynsmyndigheten ske även på andra tillfartsvägar." (...)

Det innebar att de 120 transporterna med de långa vingarna hade företaget helst gjort via en annan väg, en flackare och rakare. Det vill säga ”Fäbodvägen”. Dessa transporter skulle kunna räknas som enstaka med tanke på totala antalet transporter. (Antalet transporter såg företaget till att frisera efter förhandlingen genom beräkningar med lastbilar med släp.)

Det var upplåtandet av Fäbodvägen som man försökte få till stånd genom kontakter i byn, genom La Famiglia med underhuggare. De 17 hemmansägare (14 i min by och 3 i grannbyn) som har kontrakt med Svevind har förbundit sig att arbeta för att företaget ska få rådighet över vägar hemmansägarna ensamma inte rår över. Några försök till detta finns beskrivna HÄR. Personligen tycker jag om när saker kallas vid sitt rätta namn, öppenhet och genomlysning är bättre än att mörka.

De vindkraftverk som kom att uppföras blev tyskproducerade Enercon-82 med

• rotordiameter 82 meter
• tornhöjd 107,1 meter
• totalhöjden 149,38 meter och
• bladlängd 38,8 meter

Allt enligt bygglovets tekniska beskrivning. Bygglov och marklov är undertecknat 2008-07-10 av fastighetsingenjör Arne Nilsson, Nordmalings kommun. Enercon Gmbh är delägare i vindkraftparken.

Parken ska producera 240 miljoner kWh per år enligt skriftlig uppgift från vindkraftsföretaget. Det ger 6  miljoner kWh/kraftverk och år.

Eftertext:
Nilsson är bror till en av markupplåtarna, Gösta F. med ett helt annat efternamn och boende i Vännäs. Nilsson utövade i ett tidigt skede påtryckning på en av de boende i grannbyn Ava genom hembesök då vederbörande hade uttryckt negativ inställning till vindkraftsprojektet.

Arne Nilsson avskedades från sin chefstjänst på kommunen 2009 på grund av en förtroendekris då det uppdagades att han laborerade med tidkort. Han stämplade in sig själv och sin hustru, som också var kommunanställd, men som befann sig hemma vid tidpunkten för händelsen. Enligt min information från två källor oberoende av varandra ska det ha varit satt i system.
.
.

Så kan det också vara...

Men snälla nån, efter en helg i goda vänners lag, utan kontakt med internet, läser jag att politikermisshandeln i Nordmaling fått en ny vändning. Nu på måndagsmorgon läser jag det här blogginlägget av Pelle. Han har tidigare haft en outtalad tes i samma riktning som Leif GW. En inte helt orimlig teori om en politiker som tagit en "rövare" i kommunen, allt för partiets vinnings skull i skolfrågan. Hon som efter misshandeln utsetts till partiets påläggskalv, nästa kommunalråd om man vinner valet.

Leif GW skriver bland annat i den krönika från den 17 dennes, som Pelle refererar till:
(...) Först upphör mediabevakningen. Inte i form av någon vanlig pyspunka utan det går betydligt fortare än så. Man släcker lyset helt enkelt. Det blir knäpptyst i både tidningar, radio och teve och när jag och mina medarbetare försöker prata med de politiker, poliser, åklagare, journalister och alla andra på orten, som ju borde veta vad som har hänt så är det plötsligt ingen av dem som har det minsta lilla att säga.

Skam den som ger sig dock och bara ett par dagar senare har jag skaffat mig en både bestämd och detaljerad uppfattning om vad som faktiskt hände. Det är också nu som det hela blir rejält knepigt och inte minst för mig själv. Hela min yrkeserfarenhet och allt som jag får fram om den påstådda gärningen talar nämligen för att den inte har inträffat utan att det i stället är brottsoffret, som av för mig okända skäl, hittat på alltihopa. Om det nu skulle vara så illa är det för övrigt inte första gången som något sådant händer. (...)

Själv tar jag det inte för omöjligt, myntets baksida. Så är det i denna lilla kommun - ingen säger något för alla har hållhakar på varandra. Ingen vågar säga vad den vet, inte heller myndighetsperoner. De två blocken använder ojusta medel för att behålla eller vinna makt. På byanivå är det om möjligt ännu tydligare. Här har vi hemmansägare/allianspolitiker som skrämmer till tystnad och far fram med fula härskartekniker. Om detta skriver jag om på en del av min lediga tid - en nutida undersökning av min by med Montaillou som förebild.

**********

Min mamma hade 26 kusiner bara i byn. Tjugosex!!! På sin pappas sida. På sin mors sida hade hon ytterligare flera, de flesta i kommunen. Ni fattar. Det är likadant för övriga som bott här i generationer.

Jag har totalt fem kusiner men ingen är född eller boende i byn. Men jag har ett flertal tremänningar, med stort åldersspann, i byn och även tremänningar på andra håll i kommunen. Förutom de som flyttat härifrån. Går jag längre tillbaka i släktleden finns naturligtvis åtskilliga fyr- och femtmänningar här osv.

Så - släktskapen bland de boende är stort. Alla känner alla. Tystnaden lägrar sig då det verkligen gäller. Ingen vågar säga vad man vet, ingen vågar ifrågasätta. Som till exempel i stora exploateringsprojekt. Därför tror jag inte att Norrland och särskilt inte dess glesbygd någonsin kan eller kommer att kunna leva vidare av egen kraft så länge omflyttningen i byarna inte ökar markant. Släktskapen människor emellan är för omfattande vilket omöjliggör självständigt tänkande. Det gäller att rätta in sig i ledet. Precis som partipiskan viner för oliktänkande inom partipolitiken. På båda sidorna om blockgränsen. Nog vore det bra om Nordmaling ingick i en större kommun!

Tillägg: Martin Luther King sa en gång: "Den yttersta tragedin är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad."
Liza Vesala Jonsson
.
.
Liza Jonsson, skolpolitiker i Nordmaling

Så är det...

Nedanstående kan man väl skriva under på rent realpolitiskt. Och absolut ut ett stockholmsperspektiv. Men allt kan också ses från minst två sidor. När allt fler människor flyttar till och är födda i städer kommer satsningar på landsbygden och framför allt glesbygden på undantag. Såklart kan inte varenda liten by överleva i längden. Ända sedan jag flyttade "söderut" som 19-åring har landsbygden i landet, ja i världen, fortsatt att avfolkas. Skillnaden är att på den tiden hördes högre protester från riksnivå.

Tycker Ellen Ekmans seriestrip "Lilla Berlin" från Metro har samma budskap som B-sons notis. Men kanske lite mer distanserat.

Klicka på stripen för förstoring.

 .

.

81 000 tunga transporter genom byn

Det finns situationer man aldrig trodde sig behöva uppleva men som ger ny visdom och erfarenhet. En sådan erfarenhet var de domstolsförhandlingar som jag och flera med mig övervarade i miljödomstolen och miljööverdomstolen i samband med det stora exploateringsprojektet med 40 vindkraftverk här i byn. Där vi var många privatpersoner som stod på naturens och närmiljöns sida.

Förhandlingarna i miljödomstolen om vindkraft gick av stapeln i Rundviksgården. Första omgången skedde i augusti 2005 och eftersom vindkraftsföretaget Svevind AB inte skött samrådet med bybor och föreningar riktigt, avslogs ansökan. Svevind hade överlåtit "samrådet" till att utföras av några av de två byarnas markupplåtare själva och byaföreningens ordförande. Således måste vindkraftsföretaget göra fördyrande omtag med samråd och därpå ny ansökan.

Domstolsförhandlingar skedde därpå i oktober månad 2006. Med på dessa förhandlingar med miljödomstolen var:

• 5 ledamöter från miljödomstolen i Umeå
• en av de tyska ägarna (Wolfgang Kropp) till vindkraftsföretaget Svevind samt svenske projektledaren.
• flera av vindkraftsföretagets konsulter från länet (ÅF-Infraplan och Enetjärn Natur).
• företagets advokat från Stockholm.
• representanter från länsstyrelsen i Västerbottens län - avdelningschef Gustafsson och naturvårdshandläggare Laurell.
• representanter från Nordmalings kommun - miljöchef Näslund och teknisk chef Höglander.
• representanter från samebyn med vinterbetesrätt i kommunen, bland annat dess ordförande.
• folk från bygden med olika syn på projektet, bland annat medlemmar i den förening som bildats för bevarandet av miljön på Gabrielsberget.

Förhandlingen löpte på efter miljökonsekvensbeskrivningens punkter. Då det var dags för punkten tillfartsvägar tog David H (från de boende) till orda och talade om de problem som kunde uppstå på grund av transporterna under anläggingstiden.

Det skulle bli många transporter under den tvååriga byggtid då 40 vindkraftverk med gravitationsfundament skulle uppföras och 25 kilometer vägar byggas. Han presenterade inför domstolens ledamöter sin uträkning av transportbehov för att frakta upp den betong som krävdes till gravitationsfundamenten (350 kubikmeter per fundament) samt det bergkross som krävdes till vägbyggena. Det underlag han hade var företagets miljökonsekvensbeskrivning.

Därefter undrade han om alla dessa lastbilar skulle köra genom byarna? Skulle alla dessa transporter passera grundskolan? Affären? Som båda fanns vid den tidpunkten. Det skulle innebära en tung lastbil var 3:dje minut varje arbetsdag under anläggningstiden hade han räknat ut.

Enligt Davids beräkning skulle 81.000 transporter krävas. Det vore olämpligt att låta dessa passera genom byarna nedanför berget påpekade han. Företaget hade inga uträkningar att komma med i denna fråga.

Att detta med transporter inte var något domstolens ledamöter hade funderat på märktes. Domaren beslutade att en paus skulle tas och Svevind med projektörer och MKB-författare skulle få tillfälle att komma med sin egen uträkning av antalet transporter.

Åhörarna inklusive medlemmarna i Föreningen för Gabrielsbergets bevarande sträckte lite på benen. Direkt gick Östen Mlr från Ava fram till David H, ställde sig bredbent framför honom och skällde ut honom. "Du ljug" blev beskyllningen. Östens brorson Anders Mlr har arrendekontrakt med vindkraftföretaget. Stämningen under hela projektets gång har varit hotfull och obehaglig från de ledande markägare som skulle komma att tjäna pengar på projektet. Byn blev delad och hur Kosovokriget, där grannar dödade sina grannar, kunde vara så brutalt har jag nu lätt att förstå. Civilisationens fernissa är mycket tunn.

Efter pausen kom först domstolsledamöterna och satte sig på sina platser, därefter stegade hela följet med vindkraftsföretag och deras konsulter in. Jodå, det var rätt siffra att 81.000 transporter skulle krävas intygade Tryggve S, civilingenjör i industriell ekonomi.

Ridå!

Tror ni att Östen bad David om ursäkt efteråt. Glöm det!

Domslutet blev att tillfartsvägen till exploateringsområdet skulle gå från E4, alltså Stridbäcksvägen.

I dom M208-06 kan vi läsa: (...) "För transporter i samband med anläggning, drift och avveckling av vindkraftparken får endast Stridbäcksvägen användas. Enstaka transporter får dock efter medgivande av tillsynsmyndigheten ske även på andra tillfartsvägar." (...)

Alla ni bybor som inte var med: ni har Föreningen Bevara Gabrielsberget att tacka för att dessa tunga lastbilstransporter inte passerade Riks13 genom våra byar. Ingen annan satte frågan på dagordningen, självfallet inte markupplåtarna som ville ha projektet igång så snart som möjligt för att kunna börja hösta in pengar, inte kommunen, inte länsstyrelsen - ingen annan än det lilla nätverket som senare ombildades till förening, som i motvind försökte få projektet att inte förstöra mer än nödvändigt för sig själva, sina grannar och bybor.

I detaljplanens planbeskrivning från november 2003 står att läsa på sidan 5: "VÄGAR. Det vägnät som krävs för vindkraftparken är: Fem alternativa väganslutningar diskuteras. Huvudalternativet, som ger lägst nybyggnadsbehov, är anslutning via Vinsjövägen. Den planerade anläggningen medför en ökning av trafiken på vägen med ett par fordon per dygn. Inom planområdet kommer en anslutningsväg att anläggas till varje vindkraftverk med tillhörande vändplatser."

Att uppgiften om ökning med ett par fordon per dag var tagen ur luften framkom på domstolsförhandlingen i miljödomstolen. Det var samma konsult som gjorde detaljplan som miljökonsekvensbeskrivning (MKB). Vinsjövägen hade vindkraftsföretaget alldeles tydligt fått tillstånd att använda redan 2003 trots att den är bygemensam, jag är en av delägarna och hade aldrig hört att frågan varit uppe till diskussion i byalaget. Självklart inte, eftersom Rolf påstår att vägen är hans. På samma sätt som han försökte med en del av Kustlandsvägen för inte så länge sedan. Kallhamrade och näriga personer vet att dupera. Familjen hade tänkt att dessa tunga transporter skulle få gå 50 meter från familjen Kennemans bostadshus.

Sjutton markägare har skrivit på kontrakt med Svevind där de förbinder sig att arbeta för att de vägar de inte har full rådighet över vid behov ska kunna nyttjas av vindkraftsföretaget. Så här står i kontraktet om tillåtlighet att använda vägar:

"I den mån fastighetsägaren inte har full rådighet över vägar på fastigheten skall fastighetsägaren verka för att arrendatorn genom överenskommelse med berörda parter erhåller rätt att använda sådan väg för arrendeställets nyttjade." (Kontraktssida 3.)

Med tanke på domen från miljödomstolen och de undertecknade kontrakten innebär att vägar tillhörande vägföreningar var i riskzonen att upplåtas i viss utsträckning ända tills anläggningen var färdigbyggd.

Vinsjövägen, Myrvägen och vidare skogsbilvägen upp mot och förbi Fäbodarna var i farozonen. Det här känner endast de som satt sig in i projektet till. De som var närvarande på förhandlingar, de som läst protokoll, inlagor och domstolsbeslut och det är inte många. Är man inte insatt och inte undersöker källkritiskt tror man på det La Famiglia påstår, nämligen att dessa vägar absolut inte är/var menade att användas av vindkraftsföretaget. Det gäller att ifrågasätta och ta reda på var informationen kommer ifrån, vända och vrida på rykten. Annars blir man lurad i ett sådant här miljardprojekt i en liten norrländsk by.

Det har varit en strid på kniven att förhindra att vägar inom byn skulle användas i någon mån kan jag berätta. Den kampen förde jag och min man eftersom föreningen Bevara Gabrielsberget inte har något att säga till om i detta fall, endast delägare i vägarna har talerätt. Ingen av hemmansägarna (som inte upplät mark till projektet) verkade förstå vad som var på gång, eller vågade gå emot La Famiglia.

Inte någon av byvägarna kom till användning vid anläggningsarbetena!
.
.

Elevers framtid

På små orter finns sällan några val att göra till olika grundskolor. Man har en enda skola, den kommunala, som är den närmaste. Bästa friskola diskuteras inte då det inte finns några. Föräldrarna slipper ställas i en frustrerande valsituation. Det är demokratiskt för samtliga inblandade, alla elever får likartad undervisning, föräldrar med olika utbildning och bakgrund har barnen i en gemensam skola.

- Vad tror ni betyder mest för hur ni kommer att klara er i skolan?

- Fröken och vår klassbakgrund!

Javisst är det så, vare sig man har möjlighet till det fria skolvalet eller inte!!!

Läggs den närmaste grundskolan ner får man ta den näst närmaste. Kommunen bjussar på buss-skjuts kan man väl tänka sig.

Men det innebär också att det blir ännu mer ointressant för människor att bosätta sig i glesbygd då kommunala skolor läggs ner. Man får inte ens anställning som lärare där. Som lärarförälder måste du kanske pendla längre än ditt barn. Matbespisningspersonal och skolvaktmästare blir överflödiga. Normalt har hitintills varit att områdena vård, skola, omsorg gett många arbetstillfällen även utanför storstadsregionerna. Landsbygden är numera ett osäkert kort trots alla visioner de senaste 15 åren om internets frihet att bosätta sig och arbeta varsomhelst ifrån. Norrländsk glesbygd allra mest osäker. Varenda projekt som säger sig alstra arbetstillfälle möts med öppna famnen oberoende av vilka konsekvenser det får i långa loppet. Kanske blev det inte ens nya jobb i slutändan...

Centralisering gäller.
Mer än hälften av jordens befolkning bor sedan ett par år i städer.
För första gången sedan Jordens tillblivelse.
Europa centraliseras. Makten förflyttas till Europeiska Unionen i centraleuropa.
Sverige centraliseras till storstäderna som slåss om att ligga på tio-i-topp-listan.
De små kommunerna utan stad centraliseras till municipalsamhället.
Innan de går upp i en större kommun.
Blir det ett hållbart samhälle?
Är det utveckling och framåtskridande?

Blir du lönsam lille vän?

Jo, men utbildar jag mig på universitets- eller högskolenivå blir jag endast lönsam om jag bosätter mig i en stad.
.

Litet är vackert. Det tycker jag fortfarande men ser hur landsbygden går tvindöden till mötes. Globalisering kallas det.
. 
.

Läs även andra bloggares åsikter om skolnedläggning, landsbygd, glesbygd, centralisering, stad-land, Stureplan kontra Nordmaling, globalisering, urbanisering,

Music Maestro!

Det kom ett mejl för 8 år sedan med en bifogad mp3-fil. Mejlet skickades till det nätverk som bildats i samband med att exploateringsprojektet med 40 vindkraftverk på Gabrielsberget blev känt två år tidigare. Så här skrev avsändaren:

From: Johan Nilsson

To: bevara_Aspfjellet@telia.com

Sent: Friday, February 18, 2005 5:27 PM

Subject: kampsång (?)

Hej!

Jag heter Johan Nilsson och bor i Umeå. Har stor kärlek för naturen och mindre stor för oövertänkt exploatering av densamma.

Jag har skrivit ett musikstycke som snarast hör hemma i den symfoniska genren, men det skrevs efter ett mindre psykbryt när en rödhårig tant pratade om vilken turistattraktion alla vindkraftverk skulle bli....

Jag skickar detta musikstycke till er, det är långt ifrån en "kampsång" snarare en klagosång över hur det skulle bli om den rödhåriga tanten fick bestämma...

Ni får den sången av mig och jag hoppas att den, om än sorgsen, kan ge er styrka att fortsätta bekämpa exploateringen! Om ni tycker om den så får ni använda den som ni vill och det skulle glädja mig att få en kommentar om den!

Med vänliga hälsningar

Johan Nilsson

...och, filen är tung så jag hoppas ni har bredband....

*****
Lyssna på det vemodiga musikstycket Gabriels mountain genom att klicka HÄR.

Johan Nilsson komponerade Gabriel´s mountain efter att ha sett ett inslag i Rapport där projektet med de 40 vindkraftverken presenterades och förespråkare samt motståndare kom till tals. Förespråkarna, dvs. markägarna som arrenderar ut mark samt kommunalrådet träffades i kommunhuset. Kommunalrådet bläddrade i miljökonsekvensbeskrivningen som hon betraktade som en glättad broschyr med färgglada bilder. Hon påminde sig sina semestrar på den spanska turistö dit hon flyger in och då ser vindkraftverk. Hon menade att den här vindkraftparken lika väl skulle bli en turistattraktion.

En restaurang borde byggas uppe på berget för att besökare därifrån, under angenäma former, skulle kunna se hur kraftverken byggdes upp. Gissa om några skrattgrät hejdlöst åt förslaget... (och förstod att det var Trafikverkets anläggning vid Vedabron/Höga Kusten-bron som var förebild, en restaurang och informationsbyggnad som uppfördes under brons byggtid). Idén genomfördes inte!

Under miljödomstolens första förhandlingar i augusti 2005 kom det fram att de drygt 25 km vägar som byggs uppe på platåberget över berghällar och myrar är bra för att rörelsehindrade ska kunna komma ut i skön natur. Det var min granne som framförde åsikten. Han arrenderar ut mark till två verk. Vem tänker ta tag i den affärsidén?

Johans beskrivning: Gabriel's mountain is a place not very far from where I live. And it's also another piece of wilderness that is to be exploited, which makes me wonder how we care for the earth that we're responsible for.  A song for a piece of wilderness in the north of Sweden and for the guys in "Bevara Aspfjellet".

Själv har jag lärt mig en hel del mer om norrlänningars mentalitet genom det här projektet och inser att exploateringen av norrländska naturtillgångar inte kommer att upphöra inom de närmaste generationerna. Om någonsin. År 2012 var det 8 kvadratkilometer stora vindkraftsprojektet på Gabrielsberget genomfört. Läs HÄR mer förnuftigt och väldigt bra som skrivits om Norrland - om rotlöshet, utanförskap, exploatering, ja om en älskad landsända.

Det ni som besöker Nordmalings kommun bör veta är att här pratar man inte om vindkraft. Det är tabu och ska förträngas. Undvik även att tala om samer och rennäring. Renbetesmålet finns fortfarande i kommuninnevånarnas minne.

Än en gång den vemodiga Gabriel´s mountain. Gissa om den lyssnats på åtskilliga gånger.
.
.Ulla-maj Andersson (S) Nordmaling
Läs även andra bloggares åsikter om Norrland, naturexploatering, vindkraftpark, Höga Kusten, turism i Nordmaling

Arkitektur - testa kunskaperna

Hittade något intressant på nätet.
Det här är en del av min vardag.
Det här är något av vad en arkitekt och en bebyggelseantikvarie kan.
Att känna igen arkitektur och inredning.
För att kunna datera.
För att förstå.
För att på rätt sätt ta hand om byggnader och förmera värdet av dem.
För arkitekter även att formge nya hus.
Historia förklarar nutiden.

Klicka på bilden så blir den större.

Testa den här frågeleken Vilka hör ihop? som är avsedd för högstadie- eller gymnasieelever. Den visar hur van man är att se, registrera. Uppgiften är hämtad ur lärarhandledningen till "Så byggdes staden", 2012.

Den här frågeleken handlar inte om renässans, inte barock, inte gustaviansk tid.
Utan om de senaste 130 årens trender inom villabyggande.
Kan man pussla samman det som hör ihop har man känsla för tidstypiska detaljer och kan vara varsam om dem.
Men minns: det som visas på planschen ovan är yta. Här saknas konstruktioner och konstruktionsdetaljer.
Vilka är minst lika viktiga att ha koll på.
Innan man går på med motorsågen och kofoten.

Tänk er en Bentley med en dörr utbytt mot en Volvodörr!
Tänk er en rokokobyrå med ena lådan utbytt med en låda från en 50-talsbyrå!
Behåller bilen eller byrån sitt värde? Knappast.
Men hus får man behandla hur som helst!!!

Många följer klädmodet.  Att känna till och kanske bära Dior, Jean Paul Gaultier, Peak Performance, Filippa K, Hermès, Tiger, Tommy Hilfiger, Hugo Boss, Fjällräven, Baldino, Max Mara, Acne, Emporio Armani, Marimekko, Prada eller varför inte Hunter gummistövlar som lantlivsboende...  ger identitet och visar vilken livsstil man önskar sig. Och ger kanske önskad status.

Även hus följer trender. Man byter inte ut eller kombinerar vad som helst med bibehållen status :-)

Facit på frågorna ovan finns på sidan 39 i den lärarhandledning du kan öppna genom att klicka antingen på lilla bilden eller  HÄR.

Det är en stor fil som kan ta tid att ladda upp men är väl värd att vänta på :-) Där finns mycket läsvärt.

På sidan 47 finns en annan frågetävling om inredning - att reda ut från vilken epok et antal stolar är tillverkade.

Med ökad kunskap ökar också glädjen över att förstå och kunna läsa sin omgivning, och i förlängningen att kunna påverka den. Demokrati och hållbar utveckling är viktiga parametrar i byggprocessen. För det vill vi väl ha?

.

. 

Läs även andra bloggares åsikter om arkitekturhistoria, formgivningshistoria, designhistoria, byggnadsvård, kunskap, mode, trender, livsstil, påverka själv

Negativt

Jag sitter i bilen på väg hem från konstmuseet efter att ha beskådat en utställning som snart slutar. Allt är frid och fröjd i bilen som jag kör på en väg i mellansverige. Lyssnar på radions P1. Det blir som vanligt nyheter från Ekot då klockan slår heltimme. Det handlar om en otäck flyktingkatastrof mellan Nordafrika och Europa. Sen Sverige, om Nordmalings kommun. Jag lystrar. En skolpolitiker misshandlades i natt. Sen stänger jag av radion och funderar.


Visst har jag genom nättidningarna förstått att skolfrågan i kommunen är het. Förstår att koncentration till en enda skola i centralorten blir ytterligare en död mans hand över byarna, ytterligare glesbygdskänsla. Affärerna är redan borta. Jag tänker också att kan man inte argumentera tar man till knytnävarna och våld. Ganska vanligt på orter där man känner sig maktlös och inte är van att ta uttrycka sig. I avfolkningsbygden jag kommer från.

Här i Nordmaling och i min by får man absolut icke prata om renbetesmålet och vindkraft. De starkaste personer som står bakom dessa frågor bor eller har fastigheter i byn. Sådant menar jag vore bättre att man pratar av sig. För att kunna gå vidare. Förträngda känslor tenderar att komma upp till ytan med ytterligare starka uttryck. Kanske så långt i framtiden som i en kommande generation. Att tycka "fel" om skolnedläggningar  bör man också tydligen vara försiktig med. Det är ett streck i räkningen för demokratin.

Själv har jag fått ett förtäckt hot av en i byn politisk engagerad person på grund av mitt engagemang för rättvisa samt i vindkraftsprojektet. Demokratin i bysamfälligheten är ett spektakel, rättvisa saknas. I en demokrati måste alla åsikter få komma till uttryck. Men här vågar ingen tycka något som inte godkänts av La Famiglia. Händer det mej eller min egendom något vet jag och min man var vi först ska söka förklaringen. Jag skriver inte längre så ofta om det som ligger mej närmast då det gäller mitt hemman eftersom jag vet att det finns stalkers. I hela mitt vuxna liv har jag bott i kommuner/städer där frågor stötts och blötts, så detta är något nytt.
.
.

Dynamik

”Att folk är oense, det är ofta en tillgång.

Den stora faran är inte att de är oeniga, utan att de är för eniga.”

Svenska Akademiens ständiga sekreterare Peter Englund till tidningen Chef.

.
När får jag höra något positivt om min hemkommun? Politiska samarbetsproblem är vanligen förekommande. Det kan t ex klassas som arbetsmiljöproblem som går ut i riksmedia och i facklig media. Den enda gången jag kan påminna mig att blivit glad över att höra Nordmaling nämnas i etermedia är när det hände sig att musikframföranden från Nordic Baroque Festival i Nordmaling spelades på P2. Det var länge sen nu.

Ändå:
Jag står med en fot i mina båda hembygder och vägrar välja sida. Det kommer att sluta med att jag går i bitar.

Tillägg: när tiden fått ha sin gång kommer det fram andra aspekter på misshandeln. Kanske inte politikermisshandel utan relationsdrama. Man bör kanske inte tro på riksmedia villkorslöst. Mera här.
Och så här kan det också vara.
.
. 
Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, hot, misshandel, förtäckt hot, vindkraft, skolnedläggelse, renbetesmålet i Nordmaling

Vad blir det av Märtas lilla fina hus

Märta Holmgrens hus är sålt efter att Märta flyttat till äldreboende dära Vall´n. Märta har bott här så länge jag kan minnas, först med sin familj och sedan under många år som änka.

Märta i november 1993

Jag har länge varit tilltalad av detta hus med lagård, bagarstuga och lekstuga. Här i bakgrunden skymtar en gul tegelbarre, den fina byskolan av god 50-talsarkitektur där jag gick under låg- och mellanstadiet. (Den går just nu en utdragen nedläggning till mötes.) Här intill fanns ett härbre, som borde ha tillhört denna gård, utanför vilket jag fick mina första lärospån i perspektivteckning av min mellanstadielärare.

Jag passade på att fota i våras för jag blir orolig så fort jag hör om försäljning här i bygden. Titta: tegeltak och en tunn takfot, det ganska stora taksprånget är signifikant för den här sortens byggnad, en timmerbyggnad kan jag tro. Morfars hus, dvs mitt hus, är likartat. Exakt när huset är byggt vet jag inte. Här finns till vänster en gammal bagarstuga vilket tyder på att själva bostället är från 1800-talet. Lekstugan är funkis med fasader av slät masonite som ska föreställa en slätputsad yta, vilket var många funktionalistiska arkitekters typiska material. Idag finns inget bostadshus med slät masonitefasad kvar i denna kommunen som var/är masonitens högborg. Snart finns antagligen inte heller någon funkislekstuga med masonitefasader kvar.

 

Över: maj 2013

Under: oktober 2013 

  

Rädslan var rättmätig. Tegeltaket byts till trapetskorrugerat svart plåttak (som så ofta här i norr).
I samband med detta passar en debattartikel från den 20 oktober som hand i handske. Läs och begrunda så "utvecklingen" blivit.

Vad det blir av helheten när operationen är klar vill jag inte ens försöka gissa. Tjocktak med grova dimensioner ser vi hittills, de typiska halvfönstren på övervåningen skyms delvis. Är det vindsisolering som har varit motivet kan en sådan göras mycket enklare och vackrare. Kanske ska samtliga väggar tjockas på i samma omfattning. Passivhus??? Så mörkt det måste bli däruppe i vindsrummen. Detta är inte att vårda en byggnad.

 Utsikt över fastigheten tagen från Hallberget en sommarkväll på 1990-talets slut.

Utsikt mot väster från Märtas hus. Där i grandungen går gränsen mellan byarna från laga skiftet. Där inne finns också resterna av Hörnings båtsmanstorp, grannbyns soldattorp. Till vänster utanför bild finns Hallberget. Dagens politik prioriterar städerna, landsbygden kan lämnas därhän. Vi lär nog få ser skogen breda ut sig än mer.

Tillägg 18/11-13: 

Jag ser att många läser detta inlägg. Passar på att påpeka att om Märtas hus förändras pga av försök att minska energiförbrukingen är det passande att läsa det HÄR inlägget som jag vill slå ett slag för. Där kan man läsa om hur man kan få osannolikt låg energiförbrukning utan att förstöra ett hus och utan att lägga ner enorma summor på utbyte av byggnadsdelar. Erkänn att det är läsvärt!

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om fult, snyggt, ombyggnad, byggnadsvård, klumpiga detaljer, tegeltak rivs, trapetskorrugerat svart plåttak

Säg mig vem som vackrast i byn är...

Byns vackraste

 

Nu ska jag visa några fler bilder jag samlat ihop av byns vackraste hus. Bilderna är tagna vid flera tillfällen under många år. Några visar jag ånyo, som detta här ovanför som är taget borta gammvägen. Ovan ser ni norrgaveln och brunnen på detta bäst bevarade bostadshus i byn med bevarat kulturhistoriskt värde.

Jag har länge tyckt om det här huset, som bevarats så intakt på grund av att det varit i samma familjs ägo och sedan 1979 varit fritidshus, ägarna har inte gjort några stora förändringar som varit förstörande och till men för byggnaden. Att göra så lite som möjligt är oftast det snällaste mot de kulturhistoriska värdena, mot autenticiteten, mot äktheten. De äldsta bilderna är det naturligtvis inte jag som fotograferat, de har jag scannat av.

Ur Inventeringar av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer inom NORDMALINGS KOMMUN. Inventeringarna utförda av Västerbottens museum 1985 och 1990.

Fastighet med bostadshus från 1900-1930 samt uthus. Bostadshuset har en välarbetad panelarkitektur. Den lilla gårdsmiljön omgärdas av stora björkar och ligger i ett öppet hävdat kulturlandskap.

Bostadshus. Träbyggnad i en och en halv våning med frontespiser och betonggrund. Vitmålad locklistpanel med snickeridekorerad taklist. Sexdelade mittpostfönster med ljusblå fönsterbågar, delvis med tätspröjsade överrutor. Spröjsade lunettfönster. Nytillverkad dörr. Snickeridekorerad farstukvist med ovanliggande balkong. Profilerade vindskivor. Sadeltak täckt med pannplåt. Tegelskorsten.

Uthus. Träbyggnad i en våning med betonggrund. Rödmålad locklistpanel med vita detaljer. Ljusblåmålade dörrar. Sadeltak täckt med betongtegel. 

Bibliotekshylla Nccg, finns på biblioteket dära Vall´n.

Inte alla känner till att den här skriften finns, länsmuseerna har mycket att lära hur man informerar befolkningen och förhindrar kulturförstörelse. Hålla Hus är en bra digital byggnadsvårdsportal som produceras av Skellefteå museum i samarbete med Västerbottens museum, Skogsmuseet och Länsstyrelsen Västerbotten.

******************************************************************************* 

Det står fönster "delvis med tätspröjsade överrutor". Hur det kommer sig har jag något att berätta som inte framgår av inventeringen.

Fönstret med den stora rutan som är spröjsad ovantill vetter mot gammvägen, Kustlandsvägen, den enda vägen genom byn då detta hus uppfördes. Det var naturligt eftersom här var planerat att bli en affär. Det var Verner Öberg som lät bygga detta hus på den tomt som avstyckades från systern Olgas och svågerns hemman. Verners tilltänkta var Astrid Olofsson, kanske var de förlovade. Astrid var dotter till Erik Or´s. Verner hade bott i Amerika i tio år och när han kom hem tänkte han öppna en affär här, vad som skulle säljas har ingen berättat för mig.

Något hände - jag har två fått berättelser. Den ena är att Verner dog hastigt, den andra är att han insjuknade i det som man då kallade fallandesot (epilepsi). Livet slogs i spillror eftersom man dåförtiden var förbjuden i lag att ingå äktenskap om man hade denna sjukdom. Verner dog 1933 och "tant" Astrid, född 1905, levde ensam så länge jag minns och dog 1994.

Det var en sorglig historia. Huset köptes sedan av Magda och Oskar, som inte var släkt med Verner, efternamnet till trots. I det här inlägget finns en bild på alla tre.

 

Här är det fina huset för si så där 60 år sedan. Spåntaket och ytterdörren är det enda som förändrats vad jag kan se förutom att fönsterfodren var accentuerade dåförtiden. Broräcket har också ändrats under hand. Vilka barnkalas som här hölls...  Min lekkamrat hade det allra vackraste flickrummet med två fönster mot söder.

  

Här sitter Magda (1913-1978) och Oskar (1896-1979) på farstubron. Oskar var slaktare och född i ett hus strax söder om det här. Han övertog sin fars yrke. Min familj hade det oerhört praktiskt hemma på gården - då en kalv skulle slaktas kontaktades farbror Oskar som kom hem och slaktade. Inga djurtransporter där inte och färskt kött. Slaktplatsen har jag skrivit om några gånger tidigare: 1 och 2 och senast i somras - 3.

  

Tant Magda i vårsolen.

 Att från sommarstugan på kvällen se ner över de soldränkta byggnaderna är en fröjd!

Någon gång på 1990-talet underhölls de större fönstren på sydfasaden. Det kulturhistoriska värdet minskade just genom den åtgärden. Det segmentformade övre fönsterfodret, överstycket, har tagits bort och bytts ut till en vanlig enkel rak och smal bräda. Dessutom har fönsterbågar, karm och fönsterfoder allesammans målats vita. Så såg det inte ut innan underhållsåtgärden. Då var allt målat med linoljefärg i samma grå fasadfärg förutom fönsterbågarna som var blå, som på de andra fasaderna. Det kulturhistoriska värdet finns just i detta sköra, de tidstypiska detaljer som visar på byggtidens omsorg om arkitekturen - något som gått förlorat i dagens villabyggande då kostnaden för arbete är högre än för material. Det omvända gällde då detta hus byggdes. Det fanns tid till omsorg om detaljerna.

; 

Men - huvudsaken är att fönstren med sitt ojämna glas inte bytts ut. Då hade verkligen något mycket värdefullt försvunnit.  Som det är nu är det är fullt möjligt att återställa fönsterfoder och kulörer. Jag har fått frågan - vad är kulturhistoriska värde? Kanske lyckades jag inte med min förklaring. För länge sedan plockade jag med hjälp av NCS-stickan fram den blå kulören med hänsyn tagen till vittring och åldrande och lämnade detta till min gamla lekkamrat. Nämnde även linoljefärg som lämplig färgtyp - något som hamnade mellan stolarna. På de senaste åren har det blivit lätt att hitta linoljefärg, dock ska man vara försiktig med de stora färgdrakarnas produkter även om de säger sig vara ÄKTA linoljefärg. Inom byggnadsvården är det främst linoljefärg från Ottossons Färgmakeri, Wibo färg, Gysinge, Engwall & Classon, Allbäck linoljeprodukter och Kulturhantverkarna som rekommenderas.

  

Källaren når man både utifrån och inifrån. Vanligt är att sådana här källarnedgångar tas bort då huset fuktisoleras. Så har ännu inte skett här, vilket gläder en byggnadsvårdande arkitekt. Här i källaren finns även en grävd brunn som komplement till brunnen med överbyggnad på gårdsplanen.

Uthuset ingår som en lika viktig enhet som bostadshuset i den kulturhistoriska enklaven. Att de två husen har olika färgsättning hör till traditionen.

 

En tidigare vinter.

2013 års bild har högre sly i diket mot vägen som förbinder gammvägen och Riks13. En vägförrättning skedde i våras, nu ingår även den här tvärvägen i vägsamfälligheten på ett lagenligt sätt. Att hålla dikesrenarna fria från sly ingår i vägföreningens uppgifter att avlägsna. Vi hoppas att slyet rensas bort nästa år av vägsamfälligheten.

 

Vinteröppet landskap. En ekonomibyggnad som denna är viktig för att helheten  ska betraktas som bevaransvärd. Ett nytt dubbelgarage istället för detta uthus skulle dissa hela gårdsenheten.

 

Flygfotot visar husen året 1957. Här på tomten mellan björkar skymtar också lekstugan jag berättat om här. Då jag var liten bodde två familjer här på var sin våning, så vanligt i min barndom. Den ena hade kennel vilket är den lilla ljusa byggnaden närmast fotografen. Äldsta dottern Åsa var min klasskamrat och flyttade på 60-talet till ett nybyggd villa i grannbyn. Planlösningen minns jag mycket väl och exteriört ser vinkelbyggnaden helt oförändrad ut med den typiska gula och bruna fjällpanelen. Jättefint det också! Det är så att allt som är autentiskt från byggtiden intresserar mig. Kulturhistoriskt värde sitter inte nödvändigtvis i ålder, ett 1700-talshus kan vara så ombyggt och så fördärvat att det kulturhistoriska värdet är minimerat. I en bygd med få objekt med kulturhistoriska värden vill jag påstå att det är än viktigare att spara det lilla som finns. Att känna stolthet för sin hembygd är viktigt för den egna självbilden, jag-känslan. Öppna människor med god självbild ger lätt god sammanhållning och kanske till och med fin bygemenskap.

Att bevara kulturhistoriska värden är lätt då det gäller denna pärla till hus: använd samma material, färgtyper, kulörer då husen ska underhållas. Gör som förr, som utförandet blev då husen byggdes. Det är sådana här gårdar som många äkta byggnadsvårdare har heta drömmar om att kunna köpa. Men risken är större att hela alltihop säljs i framtiden och förstörs av "klåfingriga" köpare som inget annat vill än "förbättra". Det finns fler sådana exempel i kommunen än dess motsats.

Bebyggelseantikvarierna på länsmuseerna lämnar gratis rådgivning om man vill. Det är bara att ringa och boka in ett besök på plats vid huset det gäller.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om kulturhistoriskt värde, bebyggelseantikvarie, 30-talshus, uthus, ekonomibyggnad, autenticitet, byggnadsdetaljer, skönhet, fallandesot

Lättskött tomt

Jag är mycket fascinerad över hustomter där de gamla tiderna avspeglas, syns, finns kvar. Till exempel detta med att placera hus höglänt för att bevara åkermark, att ha berghällar inpå knuten och entrén. Att grundlägga sitt hus på hälleberget som skymtar fram.

 

Där vägen nu går bakom rönnarna låg farmors hus (jag minns inte min farfar, han dog innan jag föddes). Det revs på 1970-talet då sågverket och masonitefabriken här i Rundvik behövde en större, bredare och rakare autostrada för timmerbilstransporterna. Timmerflottningen avlutades ju på 60-talet, att detta kom att innebära att farmors hus skulle rivas kunde jag naturligtvis inte räkna ut. Det här huset är det enda i min släkt som de boende inte själva rivit, snarare tvingades man bort. Och som jag många gånger skrivit har det här i bygden varit otroligt vanligt att riva gamla timmerhus för att uppföra ett moderna regelhus av den typ som staten förespråkade från och med Per-Albin Hanssons regeringstid.

Den breda asfalterade vägen som syns där bakom stammarna fick ett vackert namn - Strandvägen - men är långt ifrån en så attraktiv adress som sin namne i Stockholm. Ack nej, så blev inte 70-talets planering! Med ordval och namngivning kan man försöka välja människors inställning till verkligheten.

Det här är ett timmerhus från 1800-talets andra hälft som på 1900-talets andra hälft fick eternitplattor som fasadbeklädnad. Like! Det ville kommunen också riva då vägen anlades, berättar min 94-åriga släkting som bor här.

Då jag genom Rundviks intresseförenings arbete med gamla fotografier på 2000-talets början, fick en påminnelse om hur här omkring såg ut då jag var liten, väcktes minnet av ett samhälle med gemenskap och småbutiker till liv. Så roligt det var att se grusvägar, genvägar, bergknallar, hus, affärer, bank, bensinstation, vackra staket, människor - ja livet. Som tur var levde pappa då och kunde besvara frågor som dök upp, han som var född i detta sågverkssamhälle, i ett hus som nu är borta.

Här är det som alldeles eventuellt kan kallas Rundviks Centrum. 1970-talets storsatsning på Post, mataffär och restaurang har krympt till ett minimum med en pizzeria som kanske har öppet. Det är ganska bedrövligt att se arkitektur som är trist i sig och dessutom har sönderslagna fönster och allmänt förfall.

Vad finns att göra åt ett litet norrländskt samhälle på dekis?

.

.

Vardagsbestick

Många tankar kan surra runt i huvudet då en besticklåda öppnas.
De här rostfria besticken har jag växt upp med sedan barnsben. Vackra vardagsvaror.

När jag vuxit upp och lärt mig att de heter Thebe insåg jag att det är de gamla egyptierna som inspirerat Folke Arström, närmare bestämt kolonnerna på Luxortemplet i egyptiska Thebe. Detta antar jag utan att ha läst någon beskrivning av formgivningsprocessen eller biografi över Arström. Bestickserien Thebe formgavs 1944 för Gense i Eskilstuna där Artröm var huvudformgivare. Ränder, kanelleringar,  på skaften påminner annars om kolonner i grekisk tempelarkitektur.

 Fotot på Luxortemplet hämtat härifrån, fotograf Marc Ryckaert 2011.

Men Folke, du lyckades inte få till matskedar som var bekväma att äta med. Pappa vägrade använda dem då soppa serverades. Bladet är för brett för att stoppa i munnen, de är avsedda för "en bredkäftad groda" som vi sa på 70-talet. Därför kom skedarna i serien Svensk att nyttjas istället. Ni ser båda sorterna i besticklådan.

På en av Svensk-matskedarna är spetsen bortfilad som synes. Det var den skeden som pappa tog med sig till masonitefabriken när så krävdes för att äta ur egen matsäck. Genom att korta av den ett par millimeter rymdes den i den rostfria matlådan. Där placerades den då lådans innehåll var uppätet, för att tas tillbaka hem och diskas. Matskeden hade då inte sölat ner något annat i matväskan.

Kanske hade Folke Arström de gamla matbesticken i tankarna då skedbladet formgavs. Samtliga delar i matbestick är mycket större än dagens bordsbestick. Thebes sked skulle i så fall vara en blandning mellan matbestick och bordsbestick. Dessutom är den breda, rundade formen vackrare än en långsmal på de kannelerade skaften och liknar de bulliga kolonnerna på Luxor-templet mera. Kanske fick funktion ge vika för form den gången skeden Thebe formgavs. Form follows not always function ;-)

Då jag tittar i besticklådan från 50-talet minns jag även auktionen efter guldsmeden Haeggman. Den gick av stapeln utomhus en sommar dära Vall´n. Måste ha varit på 80-talet och jag var där. Det enda jag i många år efteråt ångrade att jag inte ropade in var just en uppsättning Thebe-bestick. Jag vågade inte höja min röst. Först på slutet tog jag mod till mej och ropade in en oduglig penna i silver med blyertsstift, haha... Hade jag stått i en folksamlingen i timmar måste jag väl ändå ha något ut av det ;-)

Bestick är intressant. Som bröllopsgåva fick vi bordsbestick och kaffeskedar i silver. Modell fick vi välja själva. Det blev Svensk. Som den funktionalist jag vuxit upp till föredrogs krusidull-fritt men ändå med den anrikedom från 1700-talet som modellen har. Thebe finns inte i silver, det var Folke Arström som fick rostfritt att accepteras som material i vardagsbestick.

(Tillägg: här finns en utmärkt sida för alla Thebe-nördar: http://www.thebe.se/ )

 

Här har vi också kannelyrer - på knutarna. En vacker ångermanländsk tempelgavel i byn som förfaller mer och mer, bilden är mer än tio år gammal och syns knappast på grund av igenväxning av sly. Det här är riktigt avancerad folklig arkitektur väl värd att bevara och vårda.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om bordsbestick, Thebe, Folke Arström, Gense, vardagsbestick, rostfritt, kannelyrer, Luxortemplet, Egypten, tempelgavel, arkitektoniska element

Anne på Grönkulla

Boken Anne på Grönkulla fick jag av faster Bojan då jag var för liten. Det vill säga för liten att börja läsa boken som jag tyckte var för tjock och hade alldeles för små bokstäver. Jag började men kom ingen vart.

Så gick ett par år och jag låg hemma i en kraftig förkylning som jag började tillfriskna från, och hade mycket långsamt. Alla låneböcker var lästa. Tveksamt tog jag tag i Anne på Grönkulla på hyllan och började läsa. Den var ju så tråkig visste jag ju. Jag började läsa. Läste. Mer. Och mer. Levde mej in, förstod, kände. Ja, det blev så att jag slukade boken, ville aldrig sluta läsa om Anne, syskonen Marilla och Matthew Cuthbert som barnhemsbarnet Anne kom till och vad som då hände. Hade knappt tid att äta med övriga familjen och jag läste långt in på natten då allt var tyst och lugnt. Jag hade precis rätt ålder inne för denna ungdomsbok.

En sak som jag minns lika mycket som det som hände i boken var hur boken luktade. Varje gång jag vände blad spred sig en angenäm doft in i min näsa. Var den parfymerad av förlaget? Jag har aldrig varit med om detta senare i livet.

När jag nu sniffar i Lucy Maud Montgomery klassiker finns inte doften kvar. Ändå minns jag. Doftminnen sitter kvar livet ut sägs det.

Kanadensiskan L.M. Montgomery levde 1874-1942. Hon skrev fler uppföljare om Anne och jag köpte dem alla. Men ingen luktade som den första. Typiska ungdomsböcker för flickor som jag födda på 50-talet eller tidigare. En annan bok var Pollyanna med sin var-glad-lek men hon var inte alls en lika intressant person tyckte jag.

En nu levande kanadensiska, Alice Munro, född 1931, får årets Nobelpris i litteratur. Hon är en av få Nobelpristagare jag läst långt innan de fått priset. Jag tror att skolbiblioteket i Lögdeå skola, bokhyllorna hemma i min jordbrukarfamilj samt folkbiblioteket dära Vall´n har stor del i mitt behov av läsande. Under en ganska lång period i livet blev det mest fackböcker och någon klassiker däremellan. Det senaste decenniet har det blivit mer av ny skönlitteratur. Poesi har funnits vid sidan om hela tiden.

Länge leve litteraturen! Den berikar verkligen verkligheten.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Anne på Grönkulla, LM Montgomery, skönlitteratur, lyrik, Alice Munro, Tomas Tranströmer

Jordhög väck

Ahh, nu är jordhögen bakom lagården borta. Den som kommit till under en treårsperiod då trägolvet lades om och samtidigt grävdes ur. Ett mycket litet steg för mänskligheten men väldigt skönt här på denna lilla plätt i universum. Det akuta på ladugården och rökbastun är åtgärdat. Byggnadsvård får ta tid. Nu återstår annat kul :-)

Det bästa av allt är att  det har spridit sig här i byn, om än marginellt, att ta hand om sina gamla uthus på ett varsamt sätt, inte genom en våldsam ombyggnad som är rätt vanligt. Räddningen av ett härbre och en kornlada utförs detta år. Och nya grannens lagård, fd Kalles, står intakt. Visst borde jag få glädjefnatt...
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om byggnadsvård, uthus, rökbastu, härbre, kornlada, lagård