Aktiv research

I min nya hembygd forskas det en del om torp, gods och gårdar och människorna som bodde där. Om industri och stadsutveckling. Nu ska ingen tro att jag är stort engagerad i hembygdsföreningen här. Inte. Och inte alls i den förening som refereras till i följande notis:

Så här kan en liten blänkare i lokaltidningen se ut år 2015.

Jag läser och förundras och noterar kulturella skillnader mellan mina hembygder. Mellan min del av "Norrland" och Mälardalen. Samma hembygdsförening visade upp sig vid friluftsmuseet förra sommaren dit jag åkte för att titta på en utställning med äldre textilier från trakten. Föreningen visade där och då kartor med gamla torp markerade, gamla och nytagna foton av husen och med uppgifter om familjerna som bott där.

Dessutom, hör nu mina vänner, sålde man tre olika cykelkartor med turer längs vägar där torpen hade markerats. Det gick ju inte att heta "Viola" och underlåta sig att köpa ett par turkartor. Natur och kultur i ett. Väl hemma ropade jag till min man "Vilken underbar landsända du är född i" och viftade med cykelkartorna. För det tycker jag verkligen. Det krävs mycket insikt, inblick och verkställighet och framför allt samarbete för att forska fram det man gjort. Och det är gott att ha en aktiv hembygdsförening, inte att förglömma. Och sist men inte minst: stolthet över hembygden är största drivkraften! 

*
Här nedan syns två foton från en plats där ett torp stått i min hemby. Ingen skylt finns på platsen, på laga skiftes-kartan finns bygget inritat, någon äldre invånare vet kanske än så länge vart det stått men snart är vetskapen borta.

 

Torpet revs på 1950-talet efter att a Lill-Emma fördes till äldrevården. Hon var den sista personen som bodde där.

Till vänster utanför bild stod torpet och där nu en "stig" går var öppen mark, en "jal". Där nere skymtar Riks13/Kustlandsvägen. Det är inte långt från Plogbacken. Numera hålls "stigen" öppen enbart på grund av att här går en skoterled vintertid. Förr, när jag var yngre, tog man sig upp till Gotthards "bla´myra" härifrån, bladmyran som då fortfarande slogs och skördades. På en kärrväg med granbarr som doftande härligt en het sommardag.
Det finns en mängd sådana här bortglömda och övergivna (bo-)platser i byn.

Bild härifrån. 

Se här vad jag fann på ett annat ställe i Mälardalen - i butiken på Upplandsmuseet vid Fyrisån. En bok om soldattorp i Uppland (av en arkitekt). Boken utgavs 2011 och beskrivs så här:

Hur såg soldattorpen i Uppland ut och hur var levnadsvillkoren för alla soldatfamiljer under indelningsverkets drygt tvåhundra år?

I denna bok beskrivs soldattorpen som byggnader och boplats samt livet på torpen på grundval av många tusen syneprotokoll och soldatkontrakt som finns på Krigsarkivet.

Boken innehåller också goda exempel på hur torphistoria kan levandegöras och hur torpmiljöer kan användas, samtidigt som det kulturhistoriska värdet bevaras.

Bildgoogla soldattorp och finn ut hur många som finns kvar söderut. Och nämn ett båtsmanstorp/soldattorp som är känt i vår nordliga kommun. Hur många båtsmanstorp som funnits i socknen kan man få reda på genom att titta denna roteringslängd.

Bilderna är länkade.

Olof G Strömberg har lagt ner ett stort arbete och sammanställt båtsmän i Ångermanland och Medelpad i Båtsmansdatabasen. Letar man sig fram hittar man vår sockens roten, nummer på dessa samt vilket efternamn båtsmännen fick till respektive rote. Sen kan man klicka på soldatnamnen och finna ut vilka som innehaft tjänsterna som båtsmän ganska långt fram i tiden. Men ingen har gjort en sammanställning om var båtsmanstorpen låg här i socknen vad jag vet.

Att det är skillnad på landsbygd och landsbygd i landets olika delar framstår allt tydligare ju längre jag gräver i hembygdens historia.
Själv vill jag bara veta mer om min hembygds då och nu och pussla ihop dem, dra slutsatser.
Förstå varför det är som det är helt enkelt.
Ja, förstå nutida människors ageranden och mentalitet.
Det är inte helt enkelt.
.
.

Blowin´ in the wind

En framtidsvision för året 2130 e Kr.

Ett gammalt hus har förfallit och ligger i spillror. Glasfönstren krossade, på den ruttna panelen kan vid noggrann undersökning skönjas att den varit vitmålad med 1970-talsfärg. Glasullsisoleringen ligger som ett blött sjok under betongpannor som ligger på marken i det mönster som ett fallet tak har, som arkeologerna säger. Det syns att huset sakta ruttnat och fallit till marken av sig självt med tiden. Träd har så småningom vuxit upp runt om och även i själva husspillrorna, rötter har trängt igenom betongplattan som är gjuten direkt på marken.

En kvinna och hennes minderåriga barn passerar på det som tidigare var Riks13 i framtidens svävare.
- "Vad är det där?" frågar barnet och pekar mot skräphögen. Modern rör svävarens joystick för att minska farten och touchar specialglasögat för att zooma in.
- "Det är ett gammalt hus som ruttnat ner" säger modern.
- "Vem bodde där?" frågar barnet nyfiket.
- "Det sägs att det var en kvinna som hette Rita."
- "Vem var hon?"
- "Jag vet inte något om henne, bara att hon var född på 1900-talets mitt och bodde där i många år. Det sägs att hon var dotter till byns bagare."
- "Ville ingen bo i huset sen?" undrar barnet.
- "Nej, här i bygden bryr vi oss inte om gamla hus, vi vill ha nytt, fräscht och modernt" svarar modern. "Precis som vi i vår familj har det hemma hos oss. Gamla hus är bara till besvär, där finns möss och löss. Inte vill du väl bo i ett sån´t hus, vännen min?"
- "Nääj, jag vill ha fint."
- "Ja, du ser hur det går med den gamla sortens hus. De håller inte i längden. Här i bygden har det alltid bott enkelt folk, inga adelspersoner eller kungligheter i slott och herrgårdar, sådana som vet att minnet av förfäderna är viktigt för att själv upprätthålla makt och anseende. Därför anser vi som lever nu att de gamla husen inte är värda att spara och använda. Här vill vi inte minnas det eländiga liv som folket före oss levde. Vi vill varken ha kvar minnet som namn på en plats och inte heller som bevarad materia. Ser du, att där bakom träden, med högen som var Ritas hus, har ett nytt hus byggts. Platsen kallas Leslie-skogen efter kvinnan som bor i detta nybyggda hus."

(Alternativa namn kan vara Liam-skogen, Lovisa-skogen, Alma-skogen, Noel-skogen, Sinbark-skogen eller vilket namn dåtidens bosättare kan tänkas ha.)

Att Leslie-eller-vad-hen-nu-kommer-att-heta också kommer att bli bortglömd i sinom tid har ingen av dem en tanke på. Framtiden är nu, det räcker väl!

Det mor och barn i svävaren inte heller vet var att långt före Rita och hennes "skog" låg alldeles i närheten bakom det vita husrucklet där det växer träd, på den plats som än mycket längre tillbaka kallades "Hammaren", ett båtsmanstorp. Här bodde soldater med namnet Hörning. Torpet såg ut så här år 1965 e. Kr:

Klickbar bild från 1965 e Kr.

De har heller ingen aning om att alldeles bakom det röda huset några meter längre mot nordväst fanns en gång ett annat torp i det som kallades Halldalen. Där bodde en gammal gubbe som hette Lydig, Erik Lydig (1808-1887). Hans gumma hette Maria Christina (1807-1882), i vardaglig tal kallad Maj Stin. De flyttade till Halldalen i samband med att laga skiftet genomförts 1869 och det nya torpet uppförts. Då fanns ingen "Ritaskog" här, ingen skog alls förresten. Enstaka träd fanns, ja, men all åtråvärd mark behövdes till åkerbruk eller vall till kreaturen.

***

 

Läget för båtsmanstorpet 2006 e Kr var som ovan.

Den allmänna värnplikten infördes år 1901 och indelningsverket upphörde successivt. Då hade soldattorpet så småningom ingen funktion att fylla längre. Det fick långsamt förfalla.

Båtsmanstorpets förmodligen enda bevarade dymling har fått sin plats på string-hyllan hos mej med en förklarande etikett knuten om sig. Knäppt eller hur? Det måste den tycka, som borde veta bättre, men som nyligen sa att alla gamla grunder efter torp i skogen kan man ju verkligen inte bry sig om.

"Ritaskogen" kom till som namn på platsen för torpet år 2014 e Kr. Då hade man ordnat en lekplats för barn med hjälp av EU-medel, ett s k Leaderprojekt.

Ja, här vilar resterna av båtsmanstorpet i väntan på något. Detta byggdes en gång för länge sedan i dungen till vänster som nu rensats för att bli lekplats. Platsen kallades då alltså för Hammaren. Snart är de sista resterna borta och försvunna ur folks medvetande. Minnet sviker.

 

Där bakom, horisontellt över fotot, går gamla Kustlandsvägen. Och på bortomsidan av den, till höger, syns det nya utegymmet vid Hallbergets fot.

 I "skogen", på grunden till Hörnings torp på Hammaren, finns nu en rörrutschkana. Barnen har ingen aning om vilket liv som levdes här förr.

 Där bakom trädet skymtar det vita huset som i framtidsvisionen har rasat ihop.

Här är en typ av riskoja som den jag och mina kusiner gjorde som barn och klädde med mossa. Så roligt vi hade men då någon annanstans.

 Det finns många iordningställda lekmöjligheter och fikaplats i gläntan.

Ett stentroll med smiley-face tittar glatt fram på lekplatsen för en stund.

Och där borta skymtar EFS (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen) gula bönhus. I framkant, vid skräphögen med resterna av soldattorpet, står en fallfärdig hölada med trasigt spåntak. Landsbygd i förfall. Någon skylt med förklaring att här låg Hörnings båtsmanstorp finns inte och lär aldrig finnas i dungen vid grundstenarna.

Nu var det maj månad 2015 e Kr.
.
.

Ful fisk

70-talet gör sig påmint.

1970-talet kom in i mitt liv då jordbruket lades ner, korna såldes och husets bottenvåning renoverades. Det är därför jag tycker illa om 70-talet. Allt det gamla fina i morfars och mormors kök och kammare försvann. Den björkflammade köksinredningen och dörrarna, den vitemaljerade vedspisen från Husqvarna, den vitemaljerade vedpannan bredvid som värmde hela huset, den mönstrade korkmatta, de stora spröjsade tvåluftsfönstren med innanfönster, vaxdukarna, väggpendylen... ja allt av intresse. Borta. Det är därför jag ogillar 70-talet här i huset. Jag vet vilka kvalitéer det ersatte,  kände det då utan att vara insatt i olika tiders byggnadssätt. Då var det ett barns minnen som nu blivit till en vuxens kunskap.

Men... jag vill ändå säga att alla hus från skilda epoker har sitt existensberättigande. Ett välbevarat kataloghus från 1970-talet har något att berätta om sin tid och är värdefullt så länge det inte renoverats sönder tillbaka till 1800-talet eller vad som nu råkar vara populärt. Plastmattor, färgat sanitetsporslin, orangebrunmurriga tapeter, avocadogrönt är rätt på rätt ställe = helt rätt i ett hus från 1970-talet.

***

Jag fick en liiite arrogant kommentar när jag skrivit om byns vackraste hus om att det finns väl fler hus från samma tid här, det är väl inget speciellt med just det där. Frågeställaren, som bor i ett likartat hus, hade inte förstått. Det här med naturligt åldrade ytor, material, inredningar, byggnader, är inte alltid så lätt att ta till sig. Det handlar om patina, det handlar om materialval, det handlar om formgivning, det handlar om autenticitet. Det är lättare att ta till sig vad som kan förändra antikviteters värde. En Hauptbyrå med ena lådan utbytt till ett allmogemålat lådförstycke vill väl ingen ha, värdet har gått förlorat. Men byta ut fönster på en 1800-tals eller 1900-talsbyggnad, det gör man och menar att värdet höjts. Det är detta som gör det så komplicerat att vara restaureringsarkitekt: du har både den tekniska kunskapen OCH designutbildning med humanistisk inriktning. Dessa ska paras ihop. Hos allmänheten överväger mycket ofta tilltron på den tekniska ingenjörskunnandet eftersom det har mätbara variabler. Själv har du ytterligare en dimension att ta hänsyn till.

Byns vackraste har kvar sin ursprungspanel målad med ljus linoljefärg och spetsade nertill, originalfönstren är kvar med bågarna målade i en avvikande kulör och gammalt glas med ojämnheter, av fönsteröverstyckena är flertalet kvar, det enkla uthuset i falurött med lokalt tillverkade betongpannor på taket är kvar, källarnedgången är kvar, brunnen med överbyggnad, tomten är lantligt nordsvenskt enkel - inte en villaträdgård vilket aldrig varit vanligt här i jordbrukarland.

Utifrån mitt val av detta kulturhistoriskt värdefulla bostadshus kan ni möjligen dra slutsatsen att här finns inte mycket kvar av det gamla, av 1700-tal, 1800-tal. Precis. Lite generellt kan man väl säga att vi bor i ett nybyggarland med kort och oglamorös historia som invånarna inte ansett och anser vara intressant att spara.

- Och jag tror nog att järnspisen är kvar i det gamla orörda köket uppepå i byns vackraste. Säg, var någon annanstans i byn finns ett sådant bostadshus sparat och i gott skick utan att vara sönderrenoverat? Och ett som inte står och förfaller? Nej, just det...

Ni vet, en sådan där interiör med en brinnande björkvedsbrasa i vedspisen som man kan beskåda och dregla över i tidskriften Gård & Torp med exempel nästan enbart från södra och mellersta Sverige.

Så oändligt glad jag är över att övervåningens 50-tal finns bevarat i mitt hus, i morfars hus. Masonite. Original. Folkhem.

.
.

Om maskrosor och tjärdoft

 

Jag lät alla mina maskrosor finnas
fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut.
Men det är så skönt att sitta och minnas
små solar i gräset när sommarn är slut -

för hela året drömde jag
om vår korta sommar drömde jag
och äntligen kom den
och jag fick rå om den.
Då gömde jag
små sommarminnen gömde jag.
Maskros som tändes
i solen som brändes gömde jag.

 

Jag målade våran brygga med tjära
fast det finns impregnering av modernare sort.
Men det luktar så gott när man kommer nära
och den doften behövs när sommarn är kort -

för hela året drömde jag
om vår korta sommar drömde jag
och äntligen kom den
och jag fick rå om den.
Då gömde jag
små sommarminnen gömde jag.
Tjärdoft som kändes
i solen som brändes gömde jag.

 

Jag gjorde en liten visa att sjunga
när sommarens båtar har glidit förbi
och isarna ligger tjocka och tunga.
För visor kan längta och längtar gör vi -

för hela året drömde jag
om vår korta sommar drömde jag
och äntligen kom den
och jag fick rå om den.
Då gömde jag
små sommarminnen gömde jag.
Maskros som tändes
och tjärdoft som kändes gömde jag.

 

OM MASKROSOR OCH TJÄRDOFT

Text (och musik): Carl Anton  Axelson

 

Tjärdal i Algotstorp, Lycksele, Västerbotten i mitten av 1930-talet. Tjärveden är utlagd och skall täckas av torv. Därefter tänds tjärdalen på. En gång i tiden brände västerbottningarna mest tjära i landet, tjära som till stor del gick på export.

Klicka på bilderna för att se varifrån de hämtats.

Tio år har gått...

... sedan pappa dog kan jag konstatera.

HÄNDERNA

De vitnade till över knogarna
då plogen skar hårt.
De älskade stora och tunga ting
och allt som var långsamt och svårt.
Händer som aldrig skapats
att smeka ömt en kind,
gråa av mull, brända av sol
och barkade av vind.

Stora knotiga händer,
som skötte en lie med säkra sving.
Hjälplösa, fumliga
bland blommor och små ting.
Händer som aldrig förstodo
den milda vilodagens bud,
vägrödjarhänder med hård hud.

Motsträvigt knäppta tillsammans
i döden till sist,
sörjde de övergivet det värv
de mist.
Ett stjärnskott for över himlen
och flammade till och brann.
O Gud, låt det finnas därovan
ett verk för en man!

Av Bengt Nyström

(Denna dikt och flera andra fanns instoppade i en anteckningsbok från 40/50-talet när jag gick igenom ett bokskåp. Någon har klippt ut blandade dikter och bilder ur tidskrifter.)

Handskrivet 1900-tal

Ibland kan det nästan kännas lite väl privat att läsa andras brev. Eller kanske kan det kallas närhet.

Man hittar en ask Mazettis Diné Royal...

...  öppnar den och finner en brevsamling. Det är anilinpennor, det är kulspetspennor som präntat orden. Ingen av avsändarna och mottagarna finns längre i livet. En annan tidsålder uppenbarar sig och faktiskt får vissa frågor svar.
Det är 40-tal.
Det är 50-tal.
Är denna mikrohistoria något värd?
För min del - ja!
.
.

Värt något?

Det står ett träd på min mark.
På hällmark.
Det är dött.
Skogsvård?
Ekonomiskt värde?
Rekreationsvärde?
Naturvärde?
Skönhetsvärde?

Utan värde?
Det får stå kvar.
Kanske till nytta för någon av skogens invånare.

.
.

Vad pågår?

Sekreteraren i vägsamfälligheten för skogsbilvägen knackade på i början av maj för att överlämna senaste årsmötesprotokollet. Vad har hänt? Förra året kom det med brev med exklusivt handskriven adressering. För första gången i historien. Jag förstår inte vad som inträffat? Kan den nye sekreteraren vara orsaken? Inte vet jag. Vad som än är orsaken är det fantastiskt bra att protokollen delas ut. Till samtliga medlemmar hoppas jag.

Och bygdegårdsföreningen skickade ut program och verksamhetsberättelse med papperspost. I maj. Vad händer? Har inte hänt tidigare som jag minns. Kan en ny ordförande vara orsaken?

(Jag gick med som medlem då föreningen bildades 1980, då som hembygdsförening. Det var i samband med att hembygdsboken gavs ut. Någon gång, okänt när eftersom ingen info gick ut, har föreningen övergått till att vara bygdegårdsförening. Tyvärr inte en hembygdsförening som är till för att stärka den lokala och kulturella identiteten och därmed arbeta för människors stolthet över hembygden, vilket intresserar mig.)

***
Men något positivt verkar pågå.
Öppenhet.
Transparens.
Kontakt med medlemmarna.
Inkludera medlemmar utanför informationstavlans räckvidd.

Ni skulle se mig - ser förmodligen ut som en gapande fågelunge...
.
.

Ständigt aktuell fråga på landsbygden

Ännu ett genomtänkt inlägg som landsbygdsfrågorna på bloggen Härifrån:

Att landsbygdsfrågan är het gynnar sällan landsbygden.

 

En intensiv diskussionsplats på min landsbygd.

.

.

Orolig undran

Det är byggnadsställningar runt Vallens vackraste flerfamiljshus. Vad betyder det? Byte av takmaterial. Omläggning av tegeltaket?  Sen då? Ska mer "renoveras"? Byte av fönster, omfärgning av fasaderna? Byte av balkonger? Lite skräckslagen blir jag allt.

Huset ligger i korsningen Nygatan och Kyrkogatan och inrymmer lägenheter på våning två och tre samt apotek och andra verksamheter i bottenvåningen. Fasaden på bottenvåningen är ombyggd mot gatan men är ändå en av "Vallens vackraste byggnader".

Maj 2015.

Julskyltning med snö i luften år 2000.

Maj 2015.

Samma entré som ovan men med originaldörrar av ek in till butik. Foto från år 2000. Dörrarna på huset har bytts någon gång på 00-talet.

Så här ser den andra entrén ut i maj 2015. Bruneloxerad port och förbyggt fönster ovanför.

 

På fotot från år 2000 sitter där originaldörren till trapphuset kvar. En pardörr av ek med överljus. Sparkplåt av koppar. Observera det tidstypiska draghandtaget. Jag tog bilderna eftersom jag tyckte det var så fantastiskt att de cirka 60 år gamla originaldörrarna satt kvar. Det var då. Någon som inte tycker att det var snyggare förr?

Maj 2015.

Foto från förr. Ännu i princip likadant i maj 2015.

Jag har en hel del pappersfotografier och digitala bilder på denna byggnad. Det måste betyda att jag bryr mig om den. Det innebär också att det är oerhört ledsamt att se byggnaders kvaliteter slängas på soptippen. Sådan är dock ofta verkligheten. Estetik och funktion kan gå hand i hand men saknas kunskap och vilja blir det bara funktion utan skönhet.

Nedan visar jag detaljfoton på Vallens vackra flerfamiljshus. Bilderna vill visa att det är detaljerna som gör det! De finns beskrivna i det här blogginläget:

Fina 50-talsdetaljer.

Ädelputs på fasaderna i två kulörer förutom en ljus kulör kring fönstren. Vita fönster med röda alternativt blå bågar. Väldigt omtänksamma detaljer.

Några fönster har en lågt sittande tvärpost och lägre bröstning, alltså kortare avstånd mellan golv och fönsterbänk inne i lägenheten. Luftigt och ljust! Stuprör av exklusiv koppar!

 

Trappsteg av granit. Och det är blocksteg , inte betong som klätts med tunna granitplattor. Gediget, fint, tjusigt, hållbart, lätt att underhålla. I graniten är ett snyggt skrapgaller infällt. Original.

Fönsterpartierna är av ek, oljad ek som skruvats med rostfria spårskruvar. Titta så omtänksamt hörnstolpen fasats av. Fint! Det här är lätt att tvätta av och olja in.Om man vill.

Men dörrarna är utbytta mot trista bruneloxerade aluminiumpartier. Trenden idag är att metalldörrarna åter byts ut till partier av ek med de vackra tryckplattor och draghandtag som var vanliga. Det ger fastigheten högre värde och en kvalitetshöjning åt boende och butiksägare. Här är fönstret ovanför aluminiumdörren fortfarande original i sin ekkarm.

Ädelputs är hållbar och stark. Detta är originalputsen och man ser de typiskt blänkande glimmerkornen i putsytan. Putsen är genomfärgad i gult och rosa.

Balkonger i original från byggtiden! Plattstål som överliggare, öppning i mitten med smidesjärn av fyrkantstål i 50-talsstuk.  Sinuskorrugerad originalplåt på balkongfronter.

Fortfarande är gårdssidan och våningarna 2 och 3 fina och intakta!!! Runt om i Sverige och i det här lilla samhället/kommuncentrat kunde man på 1950- och 60-talet bygga gediget... Det är verkligen värt att vårda. Undrar oroligt hur det ser ut vid nästa besök dära Vall´n...

Tillägg: Det var tydligen takbyte som pågick.

.

.

Kapa och klyva

Att hantera ved har blivit en livsstil för medelklassen. I staden.
Har ni sett Mats Jonssons 12 seriestrippar som valsar runt i sociala medier och som uppmärksammar detta?  Hemsågat - ett inlägg i landsbygdsdebatten. Så sann. Här har vi samma fenomen som i serien men det är SCAs sågverk i Rundvik som fortfarande ger arbete till många.

Men ah, tänker jag också när jag läser serien, kom inte här och instagramma hipsterlivet med egen ved, det för mig välkända levnadssätt som för några decennier räknades som bonnigt landsbygdsliv.

I morfars hus har det alltid funnits eldstäder för uppvärmning. Ved var den enda energikällan. Först som direktuppvärmning och efter 1948 som uppvärmning av vatten i cirkulationssystemet med kamflänsradiatorer. Från 1950 värmdes även övervåningen med vattenburen värme med ved som energikälla och senare under 1950-talet med koks som tillskott då vintern var som kallast. Den vitemaljerade vedpannan stod i morfars och mormors kök på bottenvåningen. Det var först omkring 1988 som föräldrarna monterade in en elpatron för sin bekvämlighets skull. Denna fick en funktionellt central plats i köket, utan tanke på estetik. Det var väl lättaste installationslösningen.

Pappa arbetade således med ved varje år och det var han inte ensam om att göra. Förunderligt nog har jag ett foto där han i bakgrunden har en trave stockar, på sidan en vedkap och själv står med klyvyxan i hand. Det är vårvinter. Först ska veden torka utomhus och därefter, före midsommar, lassas in i vedboden.

Vedkapen är en balanskap vars ljud hördes över nejden på vårvintrarna. Ett mycket vackert och löftesrikt ljud enligt mig. Jag får vackerminnen varje gång jag hör ett kapverk igång. Det som finns här har vi inte behövt använda än, pappa lämnade en fylld vedbod efter sig.

Klingan på en balanskap satt monterad på en vagga som var upphängd i kapen. Klingan drevs av en elmotor via en rem som lades på en remskiva.  Längst fram på vaggan lade man tyngder (stenar) som gjorde att klingan blev lätt att lyfta. För att lyfta fanns ett handtag i bakre ändan av vaggan. Det var viktigt att klingan var så lätt som möjligt att lyfta samtidigt som den skulle ha en snabb återgång och försvinna ner under sågbordet. 

Beskrivningen hittade jag på här.

Det var vi kvinnor i familjen som ladade in den färdigkluvna veden i vedboden. Här står mamma på 70-talet och hivar in. Här travade vi sällan eller aldrig veden inne i boden, den kastades in.

Det här är väl vad varje landsbygdsbo, ja landsortsbo har att förhålla sig till. Kunskapen om vedhantering, den livsviktiga. Ved som har blivit på modet igen liksom berg- eller jordvärme och elkrävande luftpumpar som tillskottsvärme. Vedprocessorer finns men är inte så vanliga här.

Från storstan minns jag de få säckar med ved som jag köpte för att kunna elda i kakelugn. De blev hemlevererade och kilopriset var högt men eftersom det bara eldades för trivsel och inte för värme gick det för sig. Det förbrukades så lite ved. Numera travar jag ved årligen på annat håll.

Så - kom inte och instagramma storstadens hipsterliv med vedhantering, det är bara banalt tycker vi som är sprungna ur den miljö där det är eller har varit en vardagssyssla. Vad vet en storstadsbo om den verkligheten? Serieskaparen Mats Jonsson vet.
.
.