Kapa och klyva

Att hantera ved har blivit en livsstil för medelklassen. I staden.
Har ni sett Mats Jonssons 12 seriestrippar som valsar runt i sociala medier och som uppmärksammar detta?  Hemsågat - ett inlägg i landsbygdsdebatten. Så sann. Här har vi samma fenomen som i serien men det är SCAs sågverk i Rundvik som fortfarande ger arbete till många.

Men ah, tänker jag också när jag läser serien, kom inte här och instagramma hipsterlivet med egen ved, det för mig välkända levnadssätt som för några decennier räknades som bonnigt landsbygdsliv.

I morfars hus har det alltid funnits eldstäder för uppvärmning. Ved var den enda energikällan. Först som direktuppvärmning och efter 1948 som uppvärmning av vatten i cirkulationssystemet med kamflänsradiatorer. Från 1950 värmdes även övervåningen med vattenburen värme med ved som energikälla och senare under 1950-talet med koks som tillskott då vintern var som kallast. Den vitemaljerade vedpannan stod i morfars och mormors kök på bottenvåningen. Det var först omkring 1988 som föräldrarna monterade in en elpatron för sin bekvämlighets skull. Denna fick en funktionellt central plats i köket, utan tanke på estetik. Det var väl lättaste installationslösningen.

Pappa arbetade således med ved varje år och det var han inte ensam om att göra. Förunderligt nog har jag ett foto där han i bakgrunden har en trave stockar, på sidan en vedkap och själv står med klyvyxan i hand. Det är vårvinter. Först ska veden torka utomhus och därefter, före midsommar, lassas in i vedboden.

Vedkapen är en balanskap vars ljud hördes över nejden på vårvintrarna. Ett mycket vackert och löftesrikt ljud enligt mig. Jag får vackerminnen varje gång jag hör ett kapverk igång. Det som finns här har vi inte behövt använda än, pappa lämnade en fylld vedbod efter sig.

Klingan på en balanskap satt monterad på en vagga som var upphängd i kapen. Klingan drevs av en elmotor via en rem som lades på en remskiva.  Längst fram på vaggan lade man tyngder (stenar) som gjorde att klingan blev lätt att lyfta. För att lyfta fanns ett handtag i bakre ändan av vaggan. Det var viktigt att klingan var så lätt som möjligt att lyfta samtidigt som den skulle ha en snabb återgång och försvinna ner under sågbordet. 

Beskrivningen hittade jag på här.

Det var vi kvinnor i familjen som ladade in den färdigkluvna veden i vedboden. Här står mamma på 70-talet och hivar in. Här travade vi sällan eller aldrig veden inne i boden, den kastades in.

Det här är väl vad varje landsbygdsbo, ja landsortsbo har att förhålla sig till. Kunskapen om vedhantering, den livsviktiga. Ved som har blivit på modet igen liksom berg- eller jordvärme och elkrävande luftpumpar som tillskottsvärme. Vedprocessorer finns men är inte så vanliga här.

Från storstan minns jag de få säckar med ved som jag köpte för att kunna elda i kakelugn. De blev hemlevererade och kilopriset var högt men eftersom det bara eldades för trivsel och inte för värme gick det för sig. Det förbrukades så lite ved. Numera travar jag ved årligen på annat håll.

Så - kom inte och instagramma storstadens hipsterliv med vedhantering, det är bara banalt tycker vi som är sprungna ur den miljö där det är eller har varit en vardagssyssla. Vad vet en storstadsbo om den verkligheten? Serieskaparen Mats Jonsson vet.
.
.