BlanktBlankareBlankast

Det sista momentet i vardagsrummet är att stryka ett lager ofärgad fernissa på det sedan tidigare fernissade trägolvet av parallellsågad gran.

Det är absolut lättast i världen av de åtgärder som i veckan gjorts i detta rum.

Min man som är ovan med fernissade golv men van vid träbåtar, ägde en Solö tidigare, trodde att fernissan skulle skrapas bort. Men nej, allra maximalast ska bara en lätt slipning med fint sandpapper göras men det går lika bra att stryka fernissa direkt på det rengjorda golvet. Så minns jag att mamma gjorde till jularna.

På den utmärkta byggnadsvårdsportalen Hålla Hus som är Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling finns att läsa om fernissade golv. Den informationsportalen har mycket att ge för den som äger och vill ta hand om en kulturhistorisk byggnad på ett bra sätt.
.
.

Kulturarvsmässa på Olofsfors bruk 15-16 oktober 2016

Tadam, tada...

På lördag och söndag klockan 11-16 pågår en kulturarvsmässa i Lagår´n på Olofsfors Bruk. Under hela weekenden pågår länskulturdagarna i Nordmaling. Programmet är välmatat med många programpunkter jag skulle vilja delta i. Jag väljer ut några punkter under kulturarvsmässan:

Lördag kl 13: Västerbottens trädgårdshistoria
Lördag kl 15: Västerbottniska ortnamn

Söndag kl 10: Byggnadsvård: Måla rätt!
Söndag kl 12: Skog och historia runt Torrböle (arkeologi)
Söndag kl 13: Skeppsvrak och andra maritima lämningar (marinarkeologi)
Söndag kl 14: Längs Botniabanan i tid och rum (arkeologi)

Slöjd, teater, film, konst, musik, berättande, arkeologi, lokalhistoria, byggnadsvård och en hel del spännande föredrag pågår på olika ställen i kommunen under länskulturdagarna. Man skulle behöva dela upp sig i atomer för att hinna delta i allt spännande. I min hand har jag ett tryckt program men även på nätet kan man läsa programmet och man får klicka runt en del för att hitta alla programpunkters underrubriker.

.
.

Bårderline

Som pricken över i:et krävs en tapetbård. Den har jag skrivit om förr, nämligen här.
Bården köptes, liksom tapeten, från Interiör1900.

Det är Norrköpings Tapetfabrik (NT) som tillverkat den, en svensk vara som det står tryckt i kanten. Längden på de köpta bårdremsorna är drygt 1 meter. Och det var ingen sak att mönsterpassa.

Så här såg den ursprungliga bården ut när den kom fram bakom 70-talets omdaningar. Mönstren är rätt lika, va?

 

Vi skar till längderna först (det finns olika sätt att tackla det här med tapetbråder). Både tapetsering och bårduppsättning förenklas genom att de inte är tryckta med limfärg.

Strykning med tapetklister med smal pensel. Det gäller att inte lägga nästa bård på klistret från tidigare strykningar. För övrigt är det lätt som en plätt. Ganska. Om man är händig.

Nu är bården där. Jag känner mig rätt speciell. Hur många tapetserar med "gröttapet" hemmavid numera. Används de här tapeterna gäller det väl museisammanhang eller tidstypisk miljörekvisita till filminspelningar? För mig var valet självklart.

Bara golvet återstår att ta hand om. Ska vi hinna med det också denna vecka?

.

.

Flashback

Eftermiddagssolens sista strålar letar sig in på nygamla uppsatta tapeten och på gardinen. Både gardin och tapet har minst sex decennier på nacken. Gardinerna som satt här för länge sedan finns inte kvar (jag har åtminstone inte hittat dem någonstans) men jag minns precis hur de såg ut till struktur och kulör.

Den nyuppsatta tapeten luktade så speciellt då den ströks med tapetklister och sattes upp i veckan. Som bara gamla tapeter kan göra. Gissa om jag trivs...
.
.

Att hålla reda på småprylar

Plastpåsar med blixtlås och textytor är en välsignelse då man vill hålla reda på småsaker. Vi skruvar loss olika tingestar i samband med byggnadsvård både här och där. Många smådelar försvinner mycket lätt men vill man hålla ihop prylarna och komma ihåg var de hör hemma är de här plastpåsarna en stor hjälp. Att behålla spårskruvarna, både med kullrig skalle och försänkt dito, är en självklarhet. De finner man inte var som helst i handeln numera. Stjärnskruv fanns inte på 50-talet och jag vill behålla 50-talet även i de små detaljerna.

Tänk om jag hade kommit fram till den här lösningen då nyckelskylten på köksdörrens kammarlås skruvades bort inför ommålning i det andra boendet. Nyckelskylten är fortfarande som bortblåst. Den finns kvar - men var?

Att göra en enkel uppmätning kan också vara till hjälp. Här inmätning av var fästena för kornischerna är placerade över fönstren. Det är då lätt att hitta efter omtapetseringen.
.
.

Tapetsering

Idag kom tapetseringen igång på allvar.

Tapeterna från förr har legat och väntat ett tag. För mig är dock vetskapen om att de finns i min ägo tillräckligt för att kunna vänta ut rätt tillfälle att använda dem.

 Kantskärning ett måste då de är minst 60 år gamla, alla tapeter kantskars vid den tiden.

Bortskuret...

Tapetklister måste också till. Det här är inga förklistrade EasyUp-tapeter precis. Ett paket Glutolin Normal tapetklister från Casco gav drygt 6 liter och det ser ut att räcka. Klister stryks även på väggen och får torka före tapetseringen.

En tapetvåd ligger och drar i väntan på uppsättning.
Jo, det är lite bökigare än att sätta upp moderna tapeter men helt klart värt besväret för att få ett rum med den känsla jag vill åt.

SvårtSvårareSvårast

Det här är svåraste praktiska byggnadsvårdsarbete jag någonsin stått inför. Att försöka få ett målat tak att återfå sin gräng där en vägg rivits.

Ge mig uppgiften att pappspänna ett tak, att blanda till limfärg och måla papptaket med den, ge mig möjlighet att lerklina en vägg, måla med linoljefärg... Det är beprövade tekniker inom byggnadsvården.

Men ännu står modernismens material ganska outforskade. Därför var de här svårt.

Taket målades 1950 med limfärg av Teodor Mattsson, på 70-talet med en för mig okänd färgtyp av Alfred Sikström. De två målarna tapetserade och målade även samtliga snickerier. De var proffs som mina föräldrar engagerade, nu skulle jag själv ta tag i nästa ommålning.

Skarven som skapats då den avdelande väggen från 70-talet revs skulle döljas om möjlig. Jag använde gips och testade hur rätt gräng skulle fås fram: med trasa, med fingrar eller med roller. Jag valde fingrarnas avtryck. Men ack så besvärligt att jobba med gips. Vilken konsistens skulle den ha? Ganska löst blev bra på provskivan men det innebar att flagor av limfärg lossade då jag smetade ut gips på taket. Torrare gipsblandning gav fel gräng. Gips stelnar rätt snabbt och är därför lite svårarbetat.

Här är prover med gips påförd med roller, med fingrar och med trikåtrasa.

Till sist beslöt jag att ge upp försöken att få skarven osynlig och målade hela taket med den färg jag beställt från Göteborg: emulsionsfärg från Wibo. Färgen beskrivs som en gammaldags patentfärg av kokt linolja och cellulosalim med pigmenten titandioxid, lithopone och krita.

Färgen rollade jag på med roller med förlängt skaft. Den var lättstruken och 5 kg emulsionsfärg räckte till 2 strykningar med 12 timmars mellanrum. Kulören var vitare än både 50-tals och 70-talsfärgerna. På fotot syns ytan till vänster om dörren där en garderob byggdes och dolt både tapeten och takfärgen från 50-talet. Ingen del av taket på bilden är ännu inte målat med emulsionsfärg.

Med de kunskaper jag nu fått skulle jag inte ha använt gips utan endast sandpapprat ytan där väggen stått och målat med extra mycket färg med roller just där. Man lär så länge man lever. Samtidigt är jag osäker på att en målare skulle ha löst problemet. När jag talade med färghandeln fick jag tips om modern färg med "pizzeriaputs"-egenskaper som jag inte trodde på. En målerikonservator hade kanske klarat uppgiften bäst.

Tittar man noga syns skarven i taket men det här ljuset är förlåtande. Taket är klart, den uppgift jag så länge bävat inför är avklarad. Det är den svåraste uppgift jag än så länge ställts inför i mina hus.
.
.

På span efter den tid som flytt

Efter att i många år arbetat med uthus och ekonomibyggnader känns det roligt att börja på detaljnivå i bostadshusets återställande.

1950 års ytskikt uppenbarade sig idag. Det känns allt lite magiskt. Murstocken målade målar´ Mattsson från Rundvik 1950 med ett dekorationsmåleri som liknar den drickamålning som många trämöbler dekorerades med under 1800-talet.

Ja, tapeten såg ut så här med en bevarad tapetbård. Masonitetaket patenterades och målades med limfärg. Jag kan inte avgöra om det är roller eller trasa som skapat grängen. Roller var en nyhet vid den här tiden och jag undrar om målare´ Mattson som var född i början av 1900-talet hängde med i redskapsförändringen... Det är ett lite retarderat mode, inte helt i framkant, men ojojoj vad jag gillar det.

Så såg finrummet ut då jag tecknade av det så här. Hur jag som 5-åring uppfattade rummet skrev jag om tidigare.
.
.

Plockepinn

Älgjakten pågår! Jag uppskattar de konstnärliga konstruktioner som uppstår när älgpass byggs helt och hållet eller till stor del av material som finns i den omedelbara närheten. Som här i Mellansverige. Förr kunde man se sådana här pass även i hembyn men nu med många mil skogsvägar i viltvårdsområdet och god ekonomi finns de inte längre. Nu massproduceras älgpassen nere i byn och körs med fyrhjuling till sina platser i jaktområdet. De är så mycket klumpigare än en sådan här "installation".

Att sitta på pass i en sådan här luftig konstruktion ute på en färggrann myr borde vara en stor naturupplevelse. Något som en del av den gamla stammens jägare säger sig vilja ha, naturupplevelser alltså.
.
.

Personligt plåttak

Vilket läckert plåttak jag åkte förbi utefter en bortgömd och "bortglömd" vägsträcka. Smäckrare takfot eller takskägg går inte att få.

Det lever i farozonen. Sådan här innovativ folklighet med personligt uttryck går knappast för sig i likriktningens land, eller...
.
.

Eternity

 

För evigheten, eterneller. Xerochrysum. For ever.
.
.

Odlade skönheter

Jag plockade med en hel del blommor inför resan norrut. Nu står de grupperade i buketter lite här och där för att njutas av.

Detta är årets älsklingsdahlia.

Kärleksörten är här blandad med vilda naturens renfaneknappar.

Sommarastrarnas välavvägda kulörer är finfina med eller utan en kompletterande dillkrona.

Ännu en dahliabukett, här med tre olika sorter.

Den här lilla buketten bangar ut färgkoden för de övriga blommorna men hur glad blir man inte av ringblommor, olika krasseblommor, dill och marockansk mynta...
.
.

Frost

Första frosten är kom inatt. Morgonen är skimrande vacker. Hösten tilltalar mig mycket, lugnet sänker sig över tillvaron.

 Iskristaller täcker marken ända tills solen letar sig fram och får dem att smälta.

Inne står mina många buketter några dagar till. Här är det snarare värmen från den vedeldade kaminen som tär på växterna.
.
.

Svenskheten symboliserad

Finns det något med mer "svenskt" än en orange trähäst?

Egentligen är det här ett fantastiskt hantverk även om maskiner används vid framställningen i lilla byn Nusnäs. Jag såg i alla fall inga laserutskurna figurer utan det var bandsåg som användes. Hela processen var öppen för besökare och för fotografering. Här visas endast två foton.

Jag köpte en ofärdig och vackert kantig trähäst och målade den ultramarinblå med matt yta. Eller Kleinblå kanske. Bara för att vara tvärs emot. Den blev mycket vacker.

Var det hädiskt? Det finns de som inte tycker om att man leker med svenskheten.
.
.

Museiman

Min far hade en stark önskan att se Öresundsbron, som invigdes sommaren år 2000, intresserad som han var av broar bland mycket annat. Det här ledde till en resa genom Jylland, Fyn och Själland tillsammans med en gemensam bekant.

Vi med bilfärjan Göteborg - Fredrikshamn. Att strosa i sanden på Skagens udde i skymningsblått ljus var en skön början. Dagen efter kom vi till Sankt Laurentii ödekyrka, "den tilsandede kirke". En annan kyrka vi besökte var Mårup kirke i Lønsrup på västra sidan av Jylland. En speciell upplevelse då kyrka med kyrkogård var på väg ner i haven eftersom klinten undergrävdes av havets vågor. Vi hann se den utan och innan men nu är den borta. Med risk för att den skulle störta 70 meter ner i havet monterades den senare ner sten för sten. Det hela var klart 2015.

Tollundmannen

Så småningom nådde vi Silkeborg där vi övernattade. I familjen har vi sällan eller aldrig i förväg bokat hotell eller vandrarhem då vi rest runt. Så inte heller på denna resa. Med det sättet att resa kan man improvisera mycket mer än om rutten är beslutad i förväg, det är ett sätt som jag fortsatt att resa på. Inget "all-inclusive", tack. Dagen därpå besöktes Silkeborg museum och Tollundmannen som var ett fantastiskt lik från si så där 300 f Kr. Här tog pappa fram sin Instamatic ;-)

Så klart besökte vi Himmelsbjerget på 147 meter som tidigare sas vara Danmarks högsta berg. Ganska pluttigt om man kommer från norra Sverige alltså.

Harald Blåtands Jelling med kyrka, gravhögar och runstenar besöktes förstås, världsarv sedan 1994. Där glömde pappa sin keps på en matservering där vi stillade hungern. Han kom på det då vi lämnat den lilla staden. Vi hör av oss dit då vi kommer hem igen, sa vi. Men tro hur glad farsan blev - då han nådde hemmet i Västerbotten fanns kepsen redan i ett brev i postlådan. Den vänlige ägaren, som vi hade kommit i slang med, hittade namn och adress inne i kepsen som var noggrant märkt.

Koldinghus slott ville jag till. Där har ett annorlunda restaureringsideologiskt grepp tagits vid återställandet av slottet som nu är arkeologiskt och historiskt museum.

Faaborg museum, ett underbart litet färgstarkt konstmuseum på Fyn från 1915, ett besöksmål för arkitekter. Arkitekt var Carl Petersen. Vi bodde i den lilla fynska stan.

Bron över Stora Bält mellan Fyn och Själland körde vi naturligtvis också över. Tänk om den funnits den 1658 då Karl X Gustaf  tågade över isen och riskerade livhanken på den svenska armén. Det var "bara" två kompanier som gick genom isen på Lilla Bält den gången.

På Själland tänkte vi besöka Ringsted kyrka, invigd 1070, som är den första tegelkyrkan i Norden. Vi stannade till men där pågick bröllop så vi såg inte det inre. Kyrkan var större än jag föreställt mig utifrån bilder. Den där kyrkointeriören återstår att besöka för min del.

Lejre arkeologiska friluftsmuseum ville jag visa pappa då jag tyckte om stället som jag ensam hade besökt flera år tidigare på en ensamresa ut i Europa. Ytan är stor med långa gångavstånd vilket skulle ha blivit för mycket för den gamle mannen på 84 år. Pratade med kvinnan i receptionen, som kände igen mig sen det förra besöket, och fick lov att försiktigt köra in bilen om jag tog hänsyn till de andra besökarna.

I närbelägna Roskilde bodde vi på det nybyggda modernistiska vandrarhemmet alldeles i smeten med Vikingeskibsmuseet och domkirken nära inpå som båda fick besök dagen därpå. Margareta I, kung Byxlös, som regerade i Norden många år under 1300-talet, är en av de kungliga dignitärerna som är gravsatt i katedralen. (Ni har väl sett hennes gyllenduksklänning som förvaras i Uppsala domkyrkas skattkammare? Det har jag. Så klart ;-) )

Danhostels vandrarhem med Roskilde domkyrka i fonden.

Sen en snabb tur in i hjärtat av Köpenhamn med Nyhavn och därefter äntligen Öresundsbron som ju var resans ursprungsmål. Hur glad är jag inte över att den där önskeresan verkligen blev av innan det var för sent.

Vid Malmö C lämnade vi av vår medresenär som tog tåget vidare mot nordväst. Vi två kvarvarande fortsatte till Ystad och tog in på vandrarhem, besökte Kåseberga och Ales stenar på kvällen och strax efter såg vi ett fascinerande skådespel sittande i bilen då ett häftigt åskväder drog förbi. Tidig morgon efter körde vi in till Malmö där pappa satte sig att läsa på nya stadsbiblioteket av Henning Larsen Tegnestue (som även ritat Arkitekturskolan och Bildmuseet i Umeå för att nämna arkitektur i norra Sverige.) Själv ägnade jag dagen åt att besöka Bomässan Bo01. Detta var således 2001 och Turning Torso av Santiago Calatrava hade börjat byggas.

På eftermiddagen drog vi norrut. Körde natten igenom men tro det eller ej - då vi nådde Älmhult på väg mot Diös ville min gamle far se Råshult. Självklart svängde jag av. Att komma till Carl von Linnés barndomshem där och då var en upplevelse i sig, en folktom och vacker dunkel sommarnatt. (Det mindes jag när jag deltog i ett planeringsprojekt där inför Linnéåret 2007. Att planera för att man ska nå platsen till fots från bilparkeringen som kom att ligga en bit bort är självklart, osynlig från den lilla 1700-tals gården.) Under resten av nattens bilkörning blev jag underhållen med gamla slagdängor från farsans ungdomstid för att inte skulle somna vid ratten. Själv saknade han körkort.

Jag tänker ibland tillbaka på resan och inser våra likheter. Motorer och sport höll vi oss ljumma inför. Vi hade flera gemensamma intressen och båda hade vi åsikter om vad som skulle ses. Ingen styrde helt och hållet men kom med förslag och det var berikande med de gemensamma kulturhistoriska intressena. Kan idag sakna en sådan resekompis, faktiskt...
.
.

Vad händer med resten av Sverige?

Nationalekonomen Johanna Nilsson och företagsekonomen Maria Lillieström har recenserat första av tre avsnitt av tv-serien "Resten av Sverige".

Det är viktigt och finns att läsa HÄR .

Måste alla på landsbygden vara kreativa? Måste initiativ för att överleva komma från landsbygdsborna själva? Går det? Vi har initiativtagande människor på olika platser men vad händer med bygder där denna initiativförmåga och samarbete saknas? Kommer endast orter med gemensam kreativitet att fortsätta finnas kvar? Vad händer med de övriga? Livsmöjligheterna ska inte dikteras av enskilda individer. I städerna behövs inte kreativitet hos samtliga invånare. Långt ifrån. Ska och kan landsbygden överleva genom bidragsberoende? Nej, hävdar jag.

Den positiva kreativitet som finns i ångermanländska Edsele med omnejd kan inte finnas överallt. Där har man byggt ett slakteri (som jag för övrigt besökt), där har man kurser i landsbygdsfrågor, man har skapat Nipakademin. Man säljer köttlådor till framsynta restauranger och människor i storstäder. Den starkast drivande kraften har jag uppfattat är en visionär, utflyttad stockholmare. Hur går det för bygder där en drivande kraft saknas? Måste de dö ut? Att kunna leva på landsbygden ska inte vara beroende av enstaka eldsjälar, det fungerar inte i längden. Det måste till en strukturell förändring.

Att se problemen är inte så svårt för oss som bor på landsbygden, glesbygden. Att se och förstå strukturerna som ytterst kringskär möjligheterna kan vara så mycket svårare. Men för att kunna få verktyg till att förändra situationen måste vi förstå de där strukturerna. Erfarenhet från exploateringar i hembyn har fått mig att se och förstå orättvisor, både utifrån kommande och inte minst de inbyggda som finns inom bygemenskapen. Det har varit en chockerande upplevelse att inse detta.

Det är två avsnitt är kvar av "Resten av Sverige". Programserien har skapat diskussion redan innan det första programmet gick ut på svt Play.
.
.

Sådana är dom, de norrländska männen

 Denna story går runt i sociala medier.

"En norrlänning som hade varit fast på en öde ö satt på stranden och tittade ut över havet som vanligt. Då plötsligt såg han en prick på horisonten. Han tänkte för sig själv, ”Det är i alla fall inte ett skepp det där.”

I takt med att att pricken blev lite större så började han tappa hoppet. Först tänkte han att det kanske var en liten båt, sedan en flotte. Men det var för litet. Till slut bröt en figur vattenytan nära stranden och en person i dykardräkt gick upp på stranden.

Figuren lade av sig syretanken och masken och drog ner våtdräkten. Under visade sig en underbart vacker blond kvinna. Hon gick fram till norrlänningen och sa, ”Säg mig, hur länge sedan var det du tog en snus?”
”Över tio år” svarade den förbluffade norrlänningen.

Med de orden så drog blondinen upp dragkedjan på en vattentät ficka på sin vänstra ärm och drog fram en oöppnad dosa lössnus och gav den till norrlänningen. Långsamt öppnade han dosan, bakade en prilla och stoppad in den under läppen.
”Saatan,” viskade norrlänningen och njöt av prillan. ”Jag hade nästan glömt hur gott en snus kunde vara.”
”Hur länge sedan var det du fick en sup hembränt?” frågade blondinen.
Skakande svarade norrlänningen, ”Över tio år.”

Och med de orden drog blondinen upp dragkedjan på en vattentät ficka på sin högra arm och drog upp en flaska med en genomskinlig vätska i och gav den till norrlänningen. Han öppnade flaskan och tog en djup klunk. ”Saatan!” utropade han. Det här är verkligen fantastiskt.”

Nu började blondinen sakta dra ner dragkedja fram på sin våtdräkt. Hon tittade på den darrande mannen och sa, ”Och hur länge sedan var det du fick dig en härlig åktur?”
När han hörde det föll norrlänningen ner på sina bara knän med tårar i ögonen och sa, ”Det var då som faan! Säg inte att du har en snöskoter med dig!”

***

Jomen, det var väl det vi alla visste - sådana är den "norrländske" mannen. 

Det enda han kräver är snus, sprit och motorfordon. Sådan är bilden av norrlänningen. Trög. Jag vill inte gärna dela den bilden trots att jag delar storyn här på bloggen. Jag har så många exempel på hur norrlänningar häcklas och tycker inte att vi själva ska sprida den bilden.

Då är det så märkligt i mina ögon att det var just norrlänningar i min hemkommun som tyckte att historien var okej. Den delades på nätet, jag tog tag i frågan och tyckte inte synen på norrländska män var okej i storyn - tomma bakom pannloben, pantade idioter. Ingen annan (av de få som kommenterade) tyckte som jag utan menade att norrlänningar tål att skojas med. Därför att verkligheten är den att vi "norrlänningar" var/är "efterfrågade på arbetsmarknaden i södra Sverige pga att vi är duktiga på att arbeta och är ansvarstagande". En annan menade att "vi anses ärliga och pålitliga, rekorderliga. Den attityden möts man av där nere (i Sthlm)."

Vi norrlänningar är "rejäla". Jodå. När vi befinner oss söderut i landet. Arbetsamma. Snälla. Protesterar inte. Gör som arbetsgivaren säger. Men hur betraktas man som kvarboende "där uppe"?

Senast jag personligen hörde en åsikt om norrlänningar var när en kollega här i Mellansverige (Skånefödd) för lite sedan menade, då vi kom att diskutera landsbygdsboende och skolor, att till den norrländska landsbygden flyttar väl bara grundskolelärare som inte har den bästa kompetensen (underförstått de får inte jobb någon annanstans). Därför skulle hon aldrig välja att sätta barn eller barnbarn i en byskola, och på inga villkor i "Norrland".

De som bor kvar i hemkommunen möter inte den attityden och får därmed en annan bild av sig själva och hur de betraktas av "sörlänningar". Förvisso handlar det hela även om vilka socio-ekonomiska grupper man rör sig i och tillhör.

Orden påverkar "tänket" och hur vi uppfattar oss själva. Därför blir jag ledsen då jag märker att människor i norr skrattar åt historier om dumma, bombade, urblåsta norrlänningar som handlar om dem själva. Alltså - har "norrländske" mannen något vettigt bakom pannloben att dela med sig av? Det är obehagligt att tänka att jag växt upp i en så torftig bygd och omgivning! Det "stänker" över på mig som känner mig normalbegåvad. Är jag alltför lättkränkt? Det är ju så vanligt att bli kränkt numera.

"Ibland blir jag anklagad för att märka ord. För att tillskriva orden en allt för stor betydelse. När jag kommer med mina kritiska granskningar av (...) möts jag inte sällan av reaktionen att orden inte är allt. Det är vad som görs som räknas. Visst kan jag till viss del förstå kritiken. Visst är det görandet som spelar roll. Jag tror bara inte att orden är oskyldiga. Att orden sätter ramar som görandet görs innanför. Visst kan görandet också påverka orden som används, men det är inte alltid så lätt. Jag tänker att orden är ett görande i sig."

Håller fullständigt med den här bloggerskan från "Norrland" i sak fastän det inte handlar om synen på "norrlänningar" utan om forskning (och jämställdhet). Sak samma. Det är nåt med orden och hur vi använder dem.

Nå, byt nu ut ordet norrlänning mot västgöte i historien ovan och se om den blir lika rolig!
.
.