11 november 2016

Vaddå? Samarbete?

Det sägs att det är svårt att få till samarbete i en bondby. Och att det skulle bero på att alla konkurrerar med varandra om jord och skog som ger mat och försörjning.

Så borde det inte behöva vara då jordbruksmarken numera är näst intill värdelös och ifall den gamla strukturen luckrats upp främst genom att nya invånare, som inte är släkt med andra på plats, får möjlighet att köpa hemman eller flyttar in på en avstyckad gård.

Samarbete innebär inte att en enda bestämmer vad som ska göras och andra arbetar efter det. Bra samarbete är demokratiskt, alla ska kunna säga sin åsikt och gemensamt skapas en handlingsplan. Här i byn är vi sedan många år tillbaka vana med att ledas av "starke man", en stark person som lägger fram vad som ska göras och vi gör vad personen beslutar. Detta är inte vad jag menar med samarbete.


Då de flesta i byn var jordbrukande, hade man mer gemensamt liv, hjälpte varandra mer. Kanske är det en feltolkning från min sida, men läser jag i hushållets loggbok från 1900-talets mitt och andra hälft tycker jag mig kunna utläsa detta.

Det kanske inte är så lätt i en tidigare bondby som nu är "sovby" varifrån några av invånarna pendlar till sina arbeten på annan ort, förutom den största andelen invånare som är pensionärer och daglediga. Byn har en omvänd ålderspyramid - det finns få barn och få i arbetsför ålder. Vi får inte vår utkomst på den plats där vi bor. Vi har lite gemensamt. 

Som uppvuxen i en svag samhällsgrupp, har man inte lärt sig samtala vid matbordet, argumentera för sin sak, diskutera teoretiska frågor. Man är inte uppfostrad att ifrågasätta. Jag vet. Man väljer tystnad i större sammanhang och ger därmed bifall till den ende förslagsställaren. Och istället för att lösa konflikter genom att samtala, lägger man "tjuvben" för varandra.

Att kunna kompromissa är en välsignelse. Det här med välfungerande samarbete och blomstrande landsbygd fungerar på en del andra platser. Samarbetssvårigheter är inte ett glesbygdsdilemma, kanske handlar det endast om sammansättningen av människor? Och deras nedärvda historia.
.
.

10 november 2016

NEJ - no - njet - nein - ochi

Ordet nej är underutnyttjat. Ett JA eller ett tyst medgivande är den okomplicerade lösningen. Att säga NEJ kräver ofta mer mod och självständigt tänkande. Vem vill väl vara en Ja-sägare som följer med strömmen oavsett åt vilket håll den flyter? Så fram för fler bestämda Nej.

Det är vackert när människor utan eget vinningsintresse i en fråga, vågar säga emot rådande norm. När människor genomskådar och bryter mot den.

Vi svenskar karakteriseras över lag som sådana som vänder kappan efter vinden och är följsamma. Mestadels håller man med för egen vinnings skull, för ekonomisk vinning men lika lätt för social vinnings skull. Man är rädd att stötas ur gemenskapen. Hur många sådana exempel går det inte att räkna upp. Det är lättare att respekteras för att man har en avvikande åsikt i en storstad, på en liten ort är normen snävare. På en liten ort är det lätt att man bara knyter händerna i fickan och försöker förtrycka frustrationen. Eller...?
.
.

9 november 2016

Rätten till sin egen historia

Generalfältkvartermästare Erik Dahlberg utförde på 1680-talet mönsterritningar för indelta arméns officersboställen, men för soldattorpen utfärdades inga enhetliga bestämmelser. De byggdes enligt den lokala traditionen. Förutom bostaden skulle det finnas lagård med andra behövliga ekonomibyggnader. Den indelte soldaten skötte det löpande underhållet av byggnaderna och var skyldig att bistå med arbete vid större reparationer. Rotebönderna ansvarade för kostnaderna vid större reparationer.

Vart tredje år inspekterades torpen av kompanichefen i närvaro av soldaten och någon av rotebönderna. I syneprotokollet noterades vilka förbättringar som måste göras och hur kostnader och arbete skulle fördelas mellan roten och soldaten.

Det är långt ifrån samtliga syneprotokoll som finns arkiverade i Riksarkivet, i Krigsarkivet, har jag insett.

https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjCfZ04FEAGD7V0HfBfJqX5mxIC1x6lBTa29k30amhSQPPOsOKjrDDH_8msfjyzNTjeNYqv-9U0_0h7t1QRqkQpnt_bhiXiBjsfsre8eo555dqvcNtoanBRcSK10amp0MuouBOqPq4GhTOZ/s1600/syneprotokoll+1885+b%25C3%25A5tsmanstorp.jpg
Klickbart.

Här i byn finns ett av de sista syneprotokollen kvar. Detta syneprotokoll undertecknades 1 november 1887 och är 6 sidor långt. Här ovan syns sidan två.

Den troligen siste båtsmannen som kontrakterades var Carl Vänström från Vännäs. Kontraktet med denne Vänström är tre sidor långt och undertecknades den 22 sept 1885. Även detta finns kvar. Där står antecknat de rotebönder som soldaten tjänade, 8 bönder i grannbyn och 17 i min hemby.

År 1901 upphörde indelningsverket och allmän värnplikt infördes. Båtsmanstorpet behövdes inte längre och var det låg är fördolt för de flesta. I den hembygdsbok som skrevs för länge sedan nämns torpet över huvud taget inte.

***

Den pensionerade lågstadieläraren Vera Jonzon (C) och jag blev utsedda till att gå igenom byakistans innehåll för några år. Kistan innehåller inte enbart bygemensamma dokument utan även dokument tillhörande enskilda hemmansägare. Detta undersökte vi.

Tillsammans kom vi överens om vilka bygemensamma dokument som var intressanta för samtliga och som skulle kopieras. Jag har bättre möjlighet till bra kopiering (i Mellansverige) och vi bestämde att jag skulle sköta detta. På ett årsmöte överlämnades kopiorna. Styrelsen med polisordföranden beslutade genast, med Vera som förslagsställare, att de för hemmansägarna intressanta kopiorna genast skulle stoppas undan på bygdegårdens vindsutrymme, otillgängligt för alla. Året var 2011. Naturligtvis gjordes detta för att racka ner på mig, visa hur lite min arbetsinsats var värd. Det visar samtidigt på hur lite byns kulturhistoria betyder för styrelsen. Och för medlemmarna, alltså hemmansägarna. Samtliga hemmansägare biföll Veras förslag genom att hålla tyst, alltså ge ett tyst bifall. Som alltid. Det finns några få akademiker i gruppen, samtliga kvinnor. Det är dem jag förvånas mest över.

Jag inser att maktmänniskorna har intresse av att kulturhistorien och byns historia hålls undangömd. Blir vi hemmansägare ivriga att veta mer om byn och vår egen historia kan La Famiglias makt och inflytande minskas. Vi hemmansägare får inte bli alltför självständigt tänkande. Jag arbetar för demokrati, allas rätt att tycka till, allas rätt att få samma information, alla medlemmars lika värde. Så har det inte varit, lite, lite bättre har det blivit med en föreningsbildning via Lantmäteriet, men det är långt ifrån bra. Att jag blir utsatt och utsedd till syndabock (ni skulle läsa stämmoprotokollen från 2005 och framåt) beror på att jag offentligt visat att jag var emot vindkraftsprojektet här i byn OCH de följdprojekt som det skulle komma att föra med sig. Jag har arbetat för en genomlysning av projektet samt för en förbättring av val av tillfartsväg samt arbetat mot en bergtäkt på byns mark vid byns enda sjön (som vi hemmansägare äger gemensamt).  La Famiglia, den familj i byn som har fått största fördelarna av projektet, gör självfallet allt för att svärta ner mig, även hota mig, för att behålla sin makt över hemmansägarna, ja kanske över byborna i gemen. Ett sätt att behålla makten är att frånta oss vår historia. Det finns samma tendenser i totalitära stater.

De fastighetskartor över byn som för flera år sedan beslutades att köpas in i 2 omgångar (få av hemmansägarna har egna kartor) ska enigt stämmobeslut förvaras hos ordförande och sekreterare, inte i bygdegården. Jag vill påstå att knappast någon kommer att gå till dessa personer för att titta på fastighetskartorna. Och laga skifteskartan, som fortfarande gäller såvida inte nya förrättningar gjorts, finns inte som kopia i byn. När bysamfällighetens medlemmar är okunniga om vad som gäller blir det mycket tyckande och lite gällande verklighet som diskuteras. Rättighet till vägar är ett exempel på den okunnighet som finns.

Det finns så mycket mer att utforska om detta. Varför vill hemmansägarna inte veta vad som gäller?  Varför vill hemmansägarna ha en enväldig ledare? Är det byåldermannafunktionen som spökar? Varför är rädsla (och feghet) signifikativt i bysamfälligheten? Vilken är den historiska bakgrunden till detta? Är det enbart Jantelagen som spökar? Vad för de sociala rädslorna med sig? Hur påverkar det personligheten och gemenskapen om ingen vågar uttrycka ett självständigt tänkande? Hur påverkas de få uppväxande barnen - väljer de att bo kvar eller flytta?
.
.

8 november 2016

Gripsholmsviken

Igår, när jag var ute på ett av mina uppdrag, tog jag en sväng förbi kyrkogården i den här lilla staden på väg hem. Bara för att se till en grav som tillhör den släkt jag gift mig in i.
Den första snön som stannade kvar på marken hade kommit samma dag, kunde inte låta bli att fotografera den här skönheten då solen lite försynt tittade fram.
.
.

5 november 2016

Inför vintern


För första gången gjorde vi slag i saken och vintrade upp gravplatsen tillsammans. Med kvistar från föräldrarnas skogsskifte, ja det skifte som än tidigare var vår morfars och mormors skog. Kanske kan det bli en tradition.
.
.

1 november 2016

Krigsarkivet

Så har jag då besökt Krigsarkivet på Gärdet i Sthlm för mitt egen höga nöjes skull, för släktforskningens förfinande. I kyrkböckerna har jag hittat information om dem. Tidigare har jag endast suttit på KrA för att få fram uppgifter om kulturhistoriska byggnader och anläggningar jag arbetat med. Det här var något annat.

Jag kände numret på rotena där mina två anfäder varit båtsmän. Jag kände de soldatnamn som hörde till båtsmanstorpen. Men det räckte inte, jag behövde veta vilket/vilka kompani (-er) rotena tillhörde.

Bara att finna ut vilket kompani båtsman Frunk tillhörde var inte självklart för en oinsatt i statens ordning och reda.

Förhörde mig med en arkivarie och fick veta att jag skulle söka på Stockholms Station. Och att "mina" roten tillhörde Norrlands 3:e Båtkompani (som efter 1874 hette 2:dra Norrlands 1:adels Kompani). Så visade det sig att detta rote tillhörde 2:dra Wester-Norrlands 1:stadels Båtsmans Roterings Compagni. Men den ana jag sökte fanns inte där i den framtagna rullan, han borde finnas i en tidigare rulla.

Att i rullorna få veta var båtsmanstorpen låg är svårt, inga kartor över deras geografiska placering finns i KrA. Det var böndernas sak att hålla den indelte soldaten med hus och odlingsbar mark, inte staten. Men jag fann båda de sökta båtsmanstorpens läge beskrivna i ord. Nästa steg är att leta efter dem eller platserna där de stått för att försöka förstå hur landskapet såg ut där de där båtsmännen med sina familjer levde.


På sluttampen av dagen beställde jag fram akter med flottans civila tjänstemän. Hade läst mig till att även sådana kunde finnas i Krigsarkivet. Dit räknades lotsar t ex. -  min ana Johan Sikström i Järnäsklubb utsågs till kronolots 1725. Tiden på arkivet var dock för kort för att hinna gå igenom allt detta material. Men vackra kontrakt på lumppapper med sirlig handstil fanns det gott om. Det är en fröjd bara att se de där dokumenten och hålla i dem i sina bomullsvantbeklädda händer. Visst måste jag återvända!
.
.

31 oktober 2016

Finrummet

Den lilla röda :-)
Den här småskaliga boken plus fyra till är utgiven av Nordiska museet i serien Folkhemmets rum. Baksidestexten lyder:
Vardagsrummet blev centrum i folkhemmets nya funktionella bostäder. Ett viktigt rum som skulle användas av hela familjen, ett rum för moderna människor och nya levnadsmönster. Samhällsplanerare, välfärd, ny teknik och de boendes intressen och kreativitet har format och omformat vardagsrummet under större delen av 1900-talet och in i ett nytt sekel. Fortfarande finns vardagsrummet i hemmets och vardagslivets mitt.

Det är verkligen stimulerande att återskapa finrummet här på övervåningen i huset, den övervåning som inreddes med ytskikt på masonite och som stod färdig 1950. En låg bokhylla, som skulle kunna platsa, har jag råkat, ja verkligen råkat!!!, hitta på logen i mitt andra hem. Den får bli en ersättning för den egensnickrade hylla som fanns här men som inte är i min ägo.
.
.

30 oktober 2016

Trådradio

Det här uttaget skruvades loss när finrummet skulle tapetseras om. Trådradio -vad är det för någonting?

Inte visste jag, men ville att detta skulle vara kvar och därför skruvades tillbaka igen då tapeten var på plats. Vill ju bevara så mycket som möjligt av 50-talet. Fast trådradio används inte numera. Det var radiosändning via telenätet, ungefär som dagens ADSL - internetuppkoppling via telenätet. Vet jag numera.

Från wikipedia:
Trådradio var en äldre metod för att överföra radioprogrammen via telefonnätet eller elnätet. På så vis kunde även områden där trådlösa radiosändningar ännu inte byggts ut få tillgång till bra sändningskvalitet. Ett annat syfte kunde vara att säkerställa en avlyssningsskyddad rikstäckande kommunikationskanal för exempelvis mobiliseringsmeddelanden.

I takt med att landet elektrifierades allt mer ökade även störningarna på de dåtida radiosändningarna över kort-, mellan- och långvåg. Den nya FM-radiotekniken var dyr och skulle även medföra att radiolyssnarna fick köpa nya radiomottagare. Lösningen var att sända radioprogrammen via telenätet. Detta blev mycket populärt och trådradiosändningarna pågick 1943–1971. Beslutet att satsa på trådradiotekniken kom sannolikt att försena utbyggnaden av FM-radio och TV något.
.
.

28 oktober 2016

Ingen jämvikt

Arkitektskolor är sämst på att rekrytera från fler samhällsgrupper. Totalt har 87 procent av nybörjarna på landets arkitektskolor högskoleutbildade föräldrar. Det gör arkitekt-utbildningen till den mest snedrekryterade i landet.

Bara så ni vet!

https://se.dreamstime.com/royaltyfria-foton-staden-och-kontoret-skissar-av-en-arkitekt-image30181988

Den som inte 
vuxit upp med 
åtminstone en fot 
i medelklassen
är idag mer än på 
mycket länge 
en främling i kulturen.

(enligt G Greider på twitter 24/10 2016)
.
.

26 oktober 2016

Försöka förstå

Har lyssnat ut Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare från 1993.

Så igenkännande det skrivna är angående klassgrupperingar, klassresenärens liv, skillnad mellan norra och södra Sverige. Här är akademikern från "fin" familj och skogshuggardottern från norra Sverige. Om mentalsjukdom som oftare återfinns i högreståndsmiljöer än i lägre klasser. Om mötet mellan kristna värderingar och sekulära. Om genus. Om samhällsengagemang. Om omöjligheten att förändra strukturer. Om en dotter som, trots allt, försöker förstå sin mor. Om identitet.


.
.

25 oktober 2016

Luftkvalitens mätare

Till masonitekökets fönster har jag plockat lavar till fönsterrutornas mellanrum. Jag tycker det är vackert att betrakta dem som naturstilleben även om meningen är att lavarna, som är hygroskopiska, är att de ska förhindra att kondens mellan rutorna.


Här finns cladonia stellaris vit renlav, även kallad fönsterlav, och islandslav (cetraria islandica). Är du intresserad av natur och av lavar kan du titta på Natursidan och läsa om Lavar - luftens kvalitetsmätare.

Nu är det väl så att det är inte många som har kvar de gamla fönstren med separata innanfönster. Min uppfattning är att särskilt i norra delen av landet är de utbytta medan man i mellersta Sverige i många äldre byggnader har dem kvar.

Dixi fönsterremsor av papper säljs i vanliga ICA- och Konsumbutiker, inte bara i byggnads-vårdsbutiker. Finns de i dagligvaruhandeln i N-ling?

Jag har nytta av de här fönsterremsorna i mina båda boenden för på båda ställena har jag fönster med innanfönster kvar. Vilken rikedom! Love it! I min nordliga by betraktas jag som ytterst omodern, i söder finns det fler som betraktar bevarande av äldre fönster med innanfönster som att ligga i kulturell framkant om jag generaliserar :-)  Det är denna mentalitetsskillnad som blir mer och mer uppenbar. Säg gärna emot! Kanhända är det bara olika socioekonomiska grupperingar.
.
.

23 oktober 2016

Konsten åt folket

En vardag i början av oktober blev ägnad åt offentlig konst i Nätra - Sidensjö.

 
Ångermanland - kan man annat än tycka om detta böljande landskap? Här en bild från Östersel. Dagen gav ett vackert väder, just här tornar vackra och hotfulla moln upp sig och en regnskur kom. Men då satt vi inne i bystugan i Rössjö, byn där mannen, som med sitt testamente möjliggjort denna offentliga konst, föddes.

Kajsa Mattas "Kottkor" vid Västanåskolan i Nätra tilltalade mig med fä-bless för kossor. På byaskolans skolgård fanns dessa bronsskulpturer för barn, och vuxna med för den delen, att leka med och på.

Nä, speciellt tillrättalagd omgivning kan man inte påstå att det är. Skola och fotbollsplan med behövliga funktionsbyggnader (syns på bilden) och mitt i detta en lekskulptur. Jag älskar konceptet med bra brukskonst till barn.

Alldeles intill kottkorna ligger både Västanåskola och förskola. Förskolebarnen satt utomhus och åt mellanmål medan de större barnen antagligen hade lektion eller slutat för dagen ty de syntes inte till då vi råkade vara där. Vid skolan i Sidensjö fanns två konstverk och en bit därifrån, högst upp på toppen där Sidensjö sparbank ligger, fanns ett himmelskt konstverk.

 "Våg"  av Dag A Birkeland i Köpmanholmen. Detta är en del av "Höga Kusten" och härifrån går båtarna ut till Trysunda och Ulvön.

Hans Hedbergs frukter är väl aldrig fel... Här ett plommon i brons inom Forss bruksområde vid Köpmanholmen där Hedberg föddes som son till bruksägaren.

Här finns att läsa om stiftelsen Jonas Nätterlunds minnesfond, mannen som vid sin bortgång 1995 testamenterat 24 miljoner till offentlig konst i sin hembygd. En stor del av utsmyckningarna är placerade där barn och gamla finns.

HÄR finns konstverken som till dags dato är utställda. Bilderna här nedanför kommer från den hemsidan.

 "Skräddaren en vän i viken" av Johan Viking 2001. Står vid skolan i Sidensjö.

 "Arch" av Claes Hake 2002. Installation i landskapet alldeles intill E4 i Bjästa. Nu har jag fått svar på vem som skapat och hur denna landskapskonst kommit till. Jag äskar den! Har även fått klarhet i vem som bekostat "Två bryggor, skatten finns där de möts" vid Drömmesjön som jag såg för första gången 2009 och nämnde här.

 "Arch" av Claes Hake 2002 en sommarkväll.

 
Barn och konst vid Sidensjö skola.

Vi såg 10 konstverk på vår resa denna härliga dag om jag räknar rätt. Det är bara att önska Örnsköldsviks kommun lycka till med beställning, skötsel och val av konst.

Den här offentliga konsten är till för människorna i bygden och inte tänkt som turistattraktion. Blir den ändå turistdragare är den ett mervärde för den som åker kring och beskådar och goodwill för bygden.
.

19 oktober 2016

Notholmen åter igen - nu ännu ett försök

Nya tag tas i frågan om bostadsbyggande på Notholmen, den mark som tidigare tillhörde kyrkans prästbord. Nu är det ett stort kataloghusföretag som planerar att bygga bostäder, flerfamiljshus och radhus. En ny mäklare är inkopplad.


Den analoga annonsplatsen syns här. Vid vägs ände ligger Notholmen eller kajen som man sa förut.

Ovan digitala projektbilder. 8 radhus och 12 bostadsrättslägenheter planeras. Myresjöhus.

Drönarfoton visas  i rätt stor mängd men ingen bild direkt in mot N-ling eller till resecentrum. Resecentrum vid Botniabanan är ett av lockbetena för att få människor att flytta hit - det påstås vara nära till resecentrum, tågpendling till arbetsplats på annan ort kan bli ett måste.

Här ser man det inre av N-lingsfjärden, fjärden som är 17 km lång. En liten marina finns här, om somrarna ligger inte många fritidsbåtar här. Fler har sina båtplatser i Rundvik än här. Till vänster utanför bild ligger Gabrielsberget.

Reningsverket till vänster. Rundvik med sågverk och nedlagd masonitefabrik kan ses uppe till höger.

Här är den illa byggda kajen/trädäcket med "gråsuggor" av betong som avgränsning mot trafikytan. Rakt ut till höger utanför bild ligger Gabrielsberget.


Inte i någon bild har kameran riktats  rakt västerut mot Gabrielsberget och de 40 vindkraftverk som roterar där och som från tidig skymning till gryning blinkar taktfast med sina röda lampor, sin hinderbelysning.

Man får bereda sig på att dag ut och dag in vara åsyna vittne till 40 taktfast blinkade lampor. Rakt  in i kvällsmaten eller morgonens gröttallrik. Nu verkar det som om de flesta N-lingsborna inte har något emot detta, utan några tar det till och med som en möjlighet att hamna "på kartan", väntar på att bli uppmärksammande. Vi får väl hoppas att de som köper sin bostadsrätt här känner likadant.

Och att de är beredda på att ytterligare 19 stycken ännu högre vindkraftverk sätts upp intill de befintliga 40. De kommer då att få ett vitt blixtljus som hinderbelysning. Kommunen har gett klartecken för detta projekt.

Som det sägs i kommunen: Sluta gnäll. Blunda så blir det bra! Var positiv!

Klickbar.

Detta är vyn från markplan sedd rakt västerut.

Tidigare skriverier i ämnet Notholmen:
  1. februari 2012  Gräddhyllan?
  2. augusti 2012  Notholmen strand igen
  3. maj 2013  Följetongen
  4. januari 2016  Bygga vid vatten


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Dold installation

Så här byggdes elcentralen då byggnaden delades upp i två hushåll 1950 och generationsboende uppstod. Den här elcentralen tillhörde övervåningen med den unga familjen.

Genom att ta bort en lucka i övre farstuns tak kommer man åt proppskåpet. Luckan har taklisten som anslag på ena sidan och ett vred på den andra. Man ser att masonite var förhärskande byggmaterial här på övervåningen. Jajamensan. För att nå luckan tar man ner en stege som hänger på motsatt vägg. Dess vangstycken är målade i väggfärg och planstegen i den för övervåningen förhärskande röda accentfärgen, helt i 1950 år färgtyp.

För övrigt menar mannen att taklisterna som finns i hela huset är mycket originella. Inga svanhalslister, inte ett hålkäl - här är det skarpa vinklar som gäller. Han har aldrig sett den här typen förr men det ska samtidigt sägas att han inte arbetar inom bygg- eller restaureringsbranschen. I bottenvåningen fanns tidigare med stor säkerhet en annan slags taklist från byggåret 1913.

Jag tycker mycket om de här taklisterna. Snacka om funktionalism med dragning åt empiren. Har inte undersökt om de är av lokal tradition eller endast speciella för detta hus. Men det senare alternativet är inte troligt, så brukar det inte vara, influensen kommer någonstans ifrån. Spridningen skulle vara intressant att forska vidare kring. Men den tiden saknas ju.
.
.

18 oktober 2016

Kånka möbler


Som jag ser fram emot att kunna möblera tillbaka 50-talet på övervåningens finrum (som vi sa då). Den här solnedgångslampan ska flytta från fönstret (där baksidan bländar utåt) till en möbel som kommer att stå i något hörn. Sladden är bytt från kritvit plastsladd till textilsladd i beige som är mer passande.

1950-talets möbler ska in i finrummet med de nygamla tapeterna. Det blir till att bära och lyfta uppför trappan. Av de möbler som fanns här fattas den låga bokhyllan med med skåp i ena änden. Den hylla på fotot ovan som pappa snickrade under tidigaste 50-tal. Plafonden av glas i taket byttes ut omkring 1970 och finns endast kvar i mitt bildminne. Det ska bli spännande att söka rätt på liknande ting, ett riktigt kärt bestyr att få till ett småbrukarhem från 1950 där många inventarier finns kvar.
.
.

16 oktober 2016

BlanktBlankareBlankast

Det sista momentet i vardagsrummet är att stryka ett lager ofärgad fernissa på det sedan tidigare fernissade trägolvet av parallellsågad gran.

Det är absolut lättast i världen av de åtgärder som i veckan gjorts i detta rum.

Min man som är ovan med fernissade golv men van vid träbåtar, ägde en Solö tidigare, trodde att fernissan skulle skrapas bort. Men nej, allra maximalast ska bara en lätt slipning med fint sandpapper göras men det går lika bra att stryka fernissa direkt på det rengjorda golvet. Så minns jag att mamma gjorde till jularna.

På den utmärkta byggnadsvårdsportalen Hålla Hus som är Västerbottens informationsportal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling finns att läsa om fernissade golv. Den informationsportalen har mycket att ge för den som äger och vill ta hand om en kulturhistorisk byggnad på ett bra sätt.
.
.

14 oktober 2016

Kulturarvsmässa på Olofsfors bruk 15-16 oktober 2016

Tadam, tada...

På lördag och söndag klockan 11-16 pågår en kulturarvsmässa i Lagår´n på Olofsfors Bruk. Under hela weekenden pågår länskulturdagarna i Nordmaling. Programmet är välmatat med många programpunkter jag skulle vilja delta i. Jag väljer ut några punkter under kulturarvsmässan:

Lördag kl 13: Västerbottens trädgårdshistoria
Lördag kl 15: Västerbottniska ortnamn

Söndag kl 10: Byggnadsvård: Måla rätt!
Söndag kl 12: Skog och historia runt Torrböle (arkeologi)
Söndag kl 13: Skeppsvrak och andra maritima lämningar (marinarkeologi)
Söndag kl 14: Längs Botniabanan i tid och rum (arkeologi)

Slöjd, teater, film, konst, musik, berättande, arkeologi, lokalhistoria, byggnadsvård och en hel del spännande föredrag pågår på olika ställen i kommunen under länskulturdagarna. Man skulle behöva dela upp sig i atomer för att hinna delta i allt spännande. I min hand har jag ett tryckt program men även på nätet kan man läsa programmet och man får klicka runt en del för att hitta alla programpunkters underrubriker.


.
.