Grejat till och med 2009

Ladusvalorna är kära sommarbesökare som trivs i jordbrukets byggnader, här på gården är det i lagårdsporten de häckar. När svalorna kommer är  det sommar!

Sammanställningen av jobb på fastigheten fortsätter nu. Vi köpte gården vid millennieskiftet, pappa bodde kvar till sin död fem år senare. Efter det var det mest uppehållande verksamhet på somrarna och först när inventarierna var arvsskiftade ville vi sätta igång med större arbeten. Att vänta i 20 år med delningen, som min syster föreslog, var en idé som jag inte kunde ställa upp på. Vad som händer då en "våt filt" läggs över fastigheten under så många år kan man livligt föreställa sig.

En av de första åtgärderna vi gjorde var att låta ett plåtslageri tillverka ett platt skorstensskydd som vi själva monterade på plats.

Höladans grundstenar fixades till vilket var ett så lättsamt arbete att det knappt räknas :-) Och gräset slogs med lie som alltid här vid sommarstugan.

Flera stora granar har under vintrarna fallit på sommarstugetomten eftersom vindarna får god skjuts över det skogsområde som avverkades bakom stugan 1996. En stor gran på tomten föll, de andra som vindarna fällde stod utanför. Som tur var föll inget träd på någon byggnad men det gav oss rejält med arbete med bortforsling och bränning av grenar och ris. 2006 fällde vi själva granen ovan som såg ut att vara oroväckande skadad. Ni skulle ha sett så vacker och njutbar skogen här bakom var efter att farbror Kalle gallrade för hand cirka 15 år före kalhuggningen.

2009 började favoritköket på övervåningen återplaneras. Ett skåp flyttades ut och Husqvarnas elektriska spis flyttades hit igen efter år i landsförvisning i sommarstugan. Kaffepannan fanns i beredskap på samma ställe. När föräldrarna tänkte slänga spisen fick jag till det så att pappa och jag flyttade den till stugan. Gissa vem som gläds åt denna framförhållning?

Äntligen togs tag i favoritgolvet i favoritköket - linoleummattan med mönstret Jaspé i 50-talsköket på övervåningen i morfars hus. Det var ett par dagars arbete med djuprengöring med maskiner som hyrts i Umeå.

Resultatet av rengöringen blev bra och efter att ha blivit bonvaxat står sig linoleummattan ytterligare några decennier om så skulle vara. På bilden är övre delen bonvaxad.

2009 började jag rödfärga lagårdsväggen med Falu slamfärg. Som allt annat tas detta i etapper, denna sommar målades lagårdsväggens sydfasad, lagårns största vägg. Och som tidigare beskrivits anlitades timmermän som bytte stockar på rökbastun.
.
.

Arbetsläger 2008-2016

Ibland kan det hända att jag blir missmodig och tycker att allt går så långsamt med byggnads-vårdandet/restaurerandet här på gården. Därför har jag nyss gått igenom bilder från de arbeten vi utfört eller låtit utföra på våra byggnader här på fastigheten bara för att se vad som hänt de senaste åren.
Det visar sig när man gör en sammanställning att en hel del har gjorts. Så nu blir det ett antal inlägg med genomgång av vad som gjorts. Allt arbete antecknas i en vaxduksbok och det mesta fotograferas.

***

Rökbastun flyttades hit av morfar när han slog ner bopålarna här. Rökbastun, eller ladan som vi sa när jag var liten, är äldre än så och stod innan dess med stor säkerhet på morfars föräldrars mark här i byn men den torde vara äldre än så. Det var min far som hävdade att det varit en rökbastu- med all rätt.

Vintern 2008-09 avverkade vi ett antal granar på vårt skogsskifte. De togs nära den skogsbilväg som passerar över skiftet för att transporten skulle förenklas. Det är djupare snö där uppe än nere i byn. Vägen var plogad just denna enda vinter, ty det fanns planer hos somliga i byn att upplåta den vid vindkraftsbygget. Plogningen bekostades av vindkraftsbolaget så vitt jag förstår. Planerna gick inte i lås, man tvingades nyttja en annan tillfartsväg som inte går genom byn.

På bilden har virket nått sitt mål - rökbastun. Då fortfarande med ett tak av masonite på gaveln varunder tidigare förvarats bräder.

 

Innan några direkta åtgärder vidtogs på bastun under sommaren 2009, sänktes marken intill den. Trots att grävmaskinen var för stor avlöpte det hela utan problem för husens del med en skicklig spakförare. Så småningom fann vi, med hjälp av en god granne, ett företag med lämpligare storlek på grävaren. Dessa växer inte på träd här kan jag berätta, de där små grävmaskinerna.

Vi lät gräva bort jord runt hela lagårn med denna stora grävmaskin. Och dessutom blev jag av med den buske jag ogillade så mycket: den rosablommande klasespirean med rötter och allt. Hurra!

Sommaren 2009 anlitade vi en timmerman med medhjälpare för att byta ett par stockvarv som rötskadats då de sjunkit ner mot marken. Upplaget av betonghålsten transporterade upp fukt i timret. Marken här är lättgrävd och lerhaltig, för länge sedan en sjöbotten.

Ni ser själva vad som försiggår på bilderna. Här ovan ligger några av stockarna färdigbilade för knutning.

Pågående arbete. Vi blev begeistrade över de smarta domkrafterna som användes. Borde vi inte skaffa oss egna likadana?

 

På gavlarna byttes två stockvarv, på långsidorna endast syllstocken. På gavelväggen mitt i bild ser originalstockarna samt två generationers bytta nedre varv. De två nedersta är från vår timmermans insats och de ovanför dem har morfar fällt och bilat. Morfar bytte såldes fyra stockvarv då 1913.

När timmermännen var klara bultade vi fast medföljare på båda gavlarna, både på in- och utsida av väggen, för att ge stabilitet åt gavelröstena när huset skulle flyttas ett par meter. Efter flytten monterade vi bort medföljarna.

Ni ser här ovanför de typiska slitsarna som visar var torkborden var placerade, den plana yta där kornet låg för att torkas, ett bord på var långsida. När timran användes som rökbastu fanns endast jordgolv och mitt på golvet en enkel eldstad uppbyggd av naturstenar.

2010 var det dags att flytta rökbastun ett par meter mot norr. Den rullades på rundstockar med hjälp av en domkraft.

Så här såg det ut före timringsjobbet då golvbräderna var borttagna. Av golvbjälkarna fanns inte mycket kvar men de flesta golvbrädorna återanvände vi. Dessvärre har jag ingen bra bild på det nylagda golvet men det är flytande, alltså inte upplagt på syllstockarna utan på fristående stenar. Innan golvet lades in hade hörnstenarna under knutarna placerats ut. Det blev som en gång i tiden naturstenar med björknäver mellan sten och trä.

Åren 2011-2013 gick den lediga tiden på sommarhalvåret åt till att lägga nytt golv i lagårdporten.

Men 2014 var det dags att börja lägga om taket på den lilla rökbastun. Först flyttades hässj´störarna undan än en gång. Första gången var när syllstockarna skulle bytas. Anordningen som håller störarna på plats under vindskivan vilar på nedersta timmerstocken.

Takplåten togs bort samt den den asfaltstrukna oljehärdade masoniten men rotet, som är gammalt och svart av sot och påminner om tiden som rökbastu, blev kvar. Sen spikade vi spikade på stickspån på ena takfallet. Lätt och roligt var det.

Året därpå, 2015, var det dags för andra takfallet. Då fick vi en dag  hjälp av en man som ville lära sig tekniken och hantverket.

Det regnade rätt ofta juli 2015 och det tog flera dagar med många regnavbrott innan taket var klart. Presenningen åkte upp och ner. (Men med sammanräknad effektiv arbetstid tog det inte många timmar att spika spån.) Kalla det taklagsfest om ni vill - då det var färdigspikat var det dags för var sin öl i solskenet på nocken.

 

Norrgavelns timmer var rätt illa ansatt av väder och vind. Diskussionens vågor om hur vi skulle lösa detta började flera år tidigare och de gick höga ska ni veta. Skulle vi som skydd sätta upp brädor vi hade i lager eller skulle timmerväggen kläs med spån? De tillfälliga medföljarna som syns på fotot togs bort hur som helst.

2016 blev det slutligen spån eftersom vi hade flera buntar över, både handspäntade och maskinhyvlade. Även det här var ett lätt och roligt arbete som gick fort.

Vi tar byggnadsvårdsjobben i små etapper för att inte slita ut oss och tappa lusten! Det är bara under vår semester det finns tid till jobb på den här fastigheten.

2016 - rökbastun är klar med en ny bro. Det fick räcka med rödfärg på vindskivor och dörrfoder. Jag vill förhindra att det ska bli "sött" och "nuttigt", något som det aldrig var på jordbruksfastigheter när de var i bruk.
.
.

Vi som älskar vedspis

Vem gillar inte en värmande brasa...

Jag är innerligt glad över de eldstäder som finns i min ägo. Två av dem i morfars hus, en vedkamin för uppvärmning och matlagning samt en öppenspis, fem övriga i mitt andra boende.

Filipssons kök. Foto Sune Jonsson

Den järnspis som fanns i morfars och mormors kök togs bort 1948. Den fanns länge i förvar men på 60-talet såldes den till skrothandlaren som hämtade den. Det minns jag. Morföräldrarna installerade istället en Husqvarna vitemaljerad vedspis lika den på fotot här ovanför samt en vedpanna intill.

Så sent som vid millennieskiftet slängdes en vedspis ut från ett hus här i byn. Och det var inte en ny husägare som ville förnya, inte alls. Nog var det väl ändå oöverlagt enligt mitt sätt att se. Det visar på två olika sätt att se på vad som är aktuellt, vad som är gångbart, vad som är "hett".

På fb finns en grupp som heter "Vi som älskar vedspis". Det inte sällan på nätet man möter fränder nu för tiden :-)

Edit:  

Det var inte alla som älskade järnspisen då den lanserades som  modernitet vid 1800-talets mitt. Den värmde visserligen bättre och vedförbrukningen minskade men den stängde också in ljuset bakom luckan. Föregångaren - den öppna härden - lyste ju upp köket.

I samma veva som järnspisen lanserades uppfanns fotogenlampan. Därmed löstes problemet med instängt ljus. Men det dröjde innan fotogenlampan blev allemansvara. Fotogen var dyrt.

Nordiska museets utställning Nordiskt ljus tar upp många fler aspekter på ljus. Allt från norrsken till lampors designhistoria. Där såg jag för första gången i mitt liv svavelstickor.

.

.

Bildning

Jag läste en utmärkt ledare härom dagen. Ledaren initierades efter att tredje programmet i serien Idévärlden visats på SVT1, en programserie där man försöker få till en diskussion i intressanta frågor, nu senast om bildningsidealet. Det enda sättet att skaffa sig bildning är att läsa, kontrollera källor,  träffa andra människor i öppna diskussioner, reflektera, analysera och vara beredd att tänka om med de nya erfarenheter man fått genom att läsa, träffa andra människor i öppna diskussioner, reflektera och analysera.

Under åren som hemmansägare har jag fått många anledningar att tänka över detta med bildning och är lite skrämd och förvånad över vad jag insett.

Civiliserad kultur eller snobbismens högborg? Foto Fredrik Sandberg/TT

Det tredje avsnittet av SVT-programmet ”Idévärlden” har titeln "Den högre utbildningen i Sverige befinner sig i fritt fall" (29/1). 

Åklagare är historikern Dick Harrison, som i flera år har anklagat Sverige för att sakna bildningsideal. På de anklagades bänk finns universitetsrektorer, den högre utbildningens finansieringsmodell och tidsandan i samhället i allmänhet.

Problemet är att Harrison har rätt, men att det inte nödvändigtvis betyder att han kommer att få rätt. I alla fall inte förrän våra ättlingar nedtecknar vår historia.

Under århundradenas gång har de som har haft tid och råd ofta satsat på att bilda sig. Från överklassens antikenideal på 1500-talet, som anammades av den växande borgerligheten på 1800-talet, till det tidiga 1900-talets arbetarrörelse, som såg kunskap som vägen till ökat självförtroende, omgivningens respekt och politisk makt.

I dag är det tvärtom. Bildning och kultur klassas inte som tecken på civilisation och förfining, och det ses inte med blida ögon om kunskap ger tolkningsföreträde. I stället präglas vardagen inte sällan av kunskapsförakt, där det är häftigare att säga att man inte var något ljushuvud i skolan, men att det minsann har gått bra ändå, än att förklara att man har kommit dit man är genom hårt plugg.

Inställningen är (tyvärr) inte unik för Sverige, vilket blev ovanligt tydligt för några veckor sedan när en tecknad bild från The New Yorker spreds i sociala medier. Den föreställer en flygplanskabin där en man agiterar: ”De dryga piloterna har tappat kontakten med vanliga passagerare som oss, vem av er tycker att jag ska flyga planet i stället?”

Flera händer i luften.

Även om teckningen är skruvad visar den på absurditeten i att negligera och relativisera kunskap, och likställa åsikter med fakta. Då blir det som människor kan och vet allt mindre viktigt – det finns väl ingenting som säger att en historieprofessor är bättre på historia än jag? – vilket i sin tur skyndar på urholkningen av bildningsidealet.

Varför ska man lägga tid och energi på att förkovra sig, om den sortens lärdomar rankas lägre än den egna upplevelsen och sunt förnuft?

Dick Harrison liknar situationen med ett "träsk" av obildning och okunskap, vilket motverkar nyfikenhet, viljan att ta reda på mer och skapa sig en djupare förståelse för världen. Det är inte i den myllan det föds innovationer, som smarta telefoner, skyskrapor och ångmaskiner. Attityden håller oss snarare kvar på stenåldern, vilket dock inte är det största problemet.

Okunskap är en gynnsam grogrund för auktoritära ledare, populism och historieförvanskning. Finns det inga sanna fakta, finns det heller inga falska. Bara olika sätt att tolka och se på verkligheten.

Därför behöver både borgerlighetens och arbetarrörelsens bildningsideal dammas av och fräschas upp. Framtiden är för viktig för att lämnas åt okunskapen.

.
.

Just så.

Dokumenterad kulör

Vid ommålningen av taket lämnade jag kvar en prick med 1950 års takfärg. Den var gråare än den emulsionsfärg jag använde. Strukturen efter rollern år 1950 finns kvar - det var en viktig sak att bevara in  i framtiden. I det stora hela syns inte den där pricken men det är viktigt för mig att dokumentera. Det är så lätt att bara måla över allt och glömma att dokumentera det som var för att minnas hur det en gång var. Även den gamla tapeten finns kvar på ett ställe där jag bara spänt upp den senaste tapeten utan att klistra - en lucka till det som var.

Lätt som en plätt att sätta en möbeltass med klister lätt mot originalfärgen och sen rolla över den nya färgen. Inget framskrapande behövdes för här hade en platsbyggd garderob gjort att den gamla färgen sparats. Det gäller dock att ta bort "klisterlappen" snart så den inte fastnar så hårt att den tar med sig färgen man vill bevara.

 
Man kan skönja en lite gråare prick men det är inget som stör ögat.

Färgtrappor är vanligt att använda vid restaurering av kulturhistoriska byggnader. De brukar placeras så osynliga som möjligt. Är det många snickerikulörer som tas fram är ett sätt att skrapa fram färgtrappan på ett dörr- eller fönsterfoder som sitter på gångjärnssidan av dörren för att inte synas då dörren står öppen.
.
.

Goda råd är gratis!!!

Har ni läst den här skriften, ni ägare av bondgårdar och ekonomibyggnader? Lantbrukets byggnader - hur man vårdar sina hus är gratis och framtagen för norra Sverige men tipsen är i stort nationellt användbara.

Vill vi ha en levande landsbygd?
En trakt dit människor söker sig - endera som boende eller som besökare?
Vill vi generera goodwill?
Vill vi utan ett ord tala om att vi älskar vår bygd, genom att ta väl hand om det vi har i vår ägo?
Vet vi om att det finns de som reser till en trakt eller köper en fastighet för att där är landskap och byggnader välskötta och tilldragande?

Det här en skrift för alla med äldre jordbruksfastigheter, som vill sköta dem med rätt metoder och material. Tar man vara på de råd som ges här kan vi få en vacker och efterlängtansvärd landsbygd där många trivs då där är genuint och vackert. Lantbrukets byggnader är på många orter alldeles för underskattade och tillåts därför förfalla om de inte används. Eller så byggs de om med fel material då man har glömt hur gamla konstruktioner fungerar. Till exempel har betong stjälpt fler gamla hus än det hjälpt.

Ladda ner skriften HÄR eller genom att klicka på bilden alternativt hämta den i pappersformat på ett länsmuseum. Den är fylld av värdefull information. Utöver den här skriften kan man hitta många flera utmärkta hantverksblad och skrifter om man håller hus. Enjoy!
.
.

Fastbandhage gone

Det hände sig på en biltur ut mot havsbandet och Långron, att jag på höger sida långt in bland träden skymtade kvarvarande rester av en gammal inhägnad, en fastbandhaga/trägärsgård, 20-30 meter från vägen. Det blev till att stanna, titta och fotografera det jag såg då, 2005. Tanken var att kanske åka tillbaka vid tillfälle för att göra en uppmätning, gärna med någon annan kulturhistoriskt intresserad i bekantskapskretsen. Inte blev det så.

Nu är både den djupa granskogen och självfallet resterna av den gamla fastbandhagen borta. Utan att den blivit dokumenterad annat än på dessa foton. Jag har naturligtvis inte koll på hela kommunens skogar, men med vetskap om hur läget är i min del av trakten, inser jag att det inte finns mycket, om ens något, kvar av äldre inhägnader.

Gärsgårdarna ser ju olika från bygd till bygd. Vem känner till hur fastbandhagar byggdes här i norra Ångermanland? I Västerbotten vet man inte vad en fastbandhaga är, för där säger man skihaga.

Kalle Sandman (1906 - 2000) berättade på min förfrågan om hur man gör fastbandhagar, något han kunde. När dåvarande "hembygdsgården" dvs. bygdegården invigdes 1980 var han en av dessa äldre som visade upp hantverk av olika slag. På min fråga långt senare förklarade han hur många kvarter det skulle vara mellan störparen, hur många famnar lång jässeltroe bör vara, gav tips om hur man börjar och avslutar en gärdesgård. 

”Ja no’ gå e hänne bra, barra man kôm på ordninga”, lär n’Jacôpp Ors´n här i byn ha sagt när han påbörjade en fastbandhage för att hägna in en jal. Allt enligt Kalle.

Min sagesman farbror Kalle berättade att det var vanligt med fyrdelning av slanorna men både klyvning i två delar eller hela slanor användes. Till vidjor användes gran eller ene. Granvidjor måste värmas innan de snurras men är de av ene vrids de lättrörliga utan uppvärmning.

Enbuskar blir aldrig stora här i norr och de sparas i möjligaste mån när man arbetar med skogen för de är värdefulla. Detta poängterade min pappa när vi rörde oss i skogen tillsammans.

Jag har skrivit om bäste grannen Kalle minst två gånger tidigare: På veabacken samt Sommar och sol. Och om fastbandhagar t ex här. 

 

 

Frågor:
Rundvirke eller kluvna slanor?
Hur tätt är det mellan stöden?
Har vidjor eller ståltråd använts vid hopfogningen? Vilket träslag består vidjorna av? (Att här användes ståltråd istället för den äldre sortens vridna vidjor tyder på att den här är från 1900-talets första hälft och att korna ännu släpptes ut på skogsbete under somrarna.)
Hur hög var gärdesgården ursprungligen?
Hur tät var gärdesgården ursprungligen?
osv...

Jodå, nu är allt nu borta, kalhugget och markberett, det skedde ifjol i skogsägarföreningens regi.

Det ska fan vara mån om kulturhistorien här. Hur många är inte de fiskebodar, båthus, soldattorp, inhägnader, lador, originalfärgsättningar, inredningar, fönster, munblåst glas, vägar och stigar, ja även växter, jag sett försvinna bara under min förhållandevis korta levnad...  Här i bygden vill man hänga med, man vill ju vara modern. Det är ett otyg för den egna identiteten.
.
.

Hur lång tidsrymd tar det för tankegods att förändras?

 Klicka på bilden om du vill ha den större.

Jag satt i ett arkiv i Sthlm i december och sökte material angående ett uppdrag. När det var klart beslutade jag mig för att beställa fram akter med material om min hembygds 1400-talskyrka. Bland en hel del annat fann jag ovanstående dokumentärbild från 1928 av G. Ullenius. Text som följer:

Rest av dörr mellan vapenhuset o skeppet. Äges av A. Persson i Djupsjön o sitter som dörr till gödsellidret.

Detta säger mycket, kanske allt, om känslan för den egna kulturhistorien. Har något förändrats i den inställningen i socknen fram till idag?
.
.

Fasadmålare

Ursprungligen var morfars hus trägrått. Det målades med Falu rödfärg på 30-talet. Vid något senare tillfälle när huset skulle målas om valdes, med min mors absolut bestämda uppfattning, den faluröda slamfärgen bort. Jag tyckte att vi skulle behålla Falu rödfärg som jag tyckte mycket om. Mina protester vägde lätt men en slags diskussion kom igång. Min mor anförde som sitt starkaste argument att de vita lakanen som brukade hänga på tork på linor mellan lagårdsvägg och bostadshus färgades röda när de nuddade väggen. Och kom man själv mot väggen blev kläderna röda. Det kunde inte tolereras, här skulle moderniteten göra intåg. Att hänga lakanen längre från väggen var tydligen otänkbart och vilken människa går och gnuggar sig mot en husvägg? Detta kan ha varit någon gång mellan 1970 och 1972. Farsan tyckte om röd slamfärg men höll låg profil i diskussionen vill jag minnas. I och med det "moderna" färgvalet förstördes möjligheten att vid nästa ommålning välja slamfärg.

På grund av den här diskussionen om färgtyp är jag införstådd i hur människor resonerade då och fortfarande gör när det gäller "Falu rödfärg". Men håller med gör jag fortfarande inte - att slamfärg skulle vara ett dåligt val på ett trähus som allt sedan det målades varit falurött. Den är det inte en dålig färgtyp! Nu bör inte alla bostadshus vara röda, det handlar om byggår och arkitekturstil vilken kulör och färgtyp som hör ihop med huset.

Men allvarligt - här i bygden är de slamfärgsmålade röda bostadshusen lätträknade. Färghandeln dära Vall´n har haft stor makt (liksom färgindustrin i stort) och uppmuntrat till "moderna" färgtyper med akrylat, latex, alkyder eller lasyrer som bra val. (Det innebar även att man hade större avans). För den invigde i färgtypernas värld syns dock skillnaden genast - slamfärg är inte blank, slamfärg är täckande, inte laserande.

Nå, som 75-årspresent fick min far en resa till Finland med familjen, en resa i fänrik Ståls fotspår. Resan var minnesvärd och givande men ska inte behandlas här. Utöver den bjöd vi döttrar på målning av husets fasader samma sommar (1992). Väggarna hade under hand blivit rosa istället för röda på de ca 20 år som gått. Så skulle inte en slamfärg ha gjort - den åldras med värdighet! Tja, slamfärg fungerade inte, då slamfärg inte gav fäste på den tidigare färgtypen. Att byta fasadmaterial var inte aktuellt och linoljefärg kändes lite bortkastat att stryka på en plastfärg.

Så - vi valde en röd alkydoljefärg efter besök på dåvarande färghandeln dära Vall´n. När jag satt på ställningen och målade kom grannen över och undrade vilken färg vi använde. Det blev tyvärr inte linoljefärg, sa jag, utan alkydoljefärg. Men hu då, använder ni oljefärg när det finns modernare saker. Själv skulle han måla om huset med en modern färg, vilken minns jag inte nu. Så - jag förstår hur det resoneras när det kommer till val av målarfärg på bostadshusen.

Färgen har hållit ganska bra även om kulören nu har förändrats något och drar mot något mer blått än då den var nymålad. Ingen flagning att tala om förekommer men viss algpåväxt nertill på skuggiga ställen så visst är det dags att göra något åt fasaderna någon gång framöver.

Med slamfärg på väggarna hade det bara varit att borsta av och stryka på ett varv med hornsuggan igen. Nu är det betydligt besvärligare om slamfärg ska användas vilket jag önskar mig. Jag är en av dem som högaktar röd slamfärg på mitt bostadshus.

På den mellansvenska landsbygden är falurött slamfärgade bostadshus och ekonomibyggnader vanligare. Det går inte att förneka att det är trivsamt på så sätt i Uppland, Södermanland och Västmanland.
.
.

Främlingshem

Apropå det här med landsbygdsdebatten.

En plats blir allt mindre hemort ju fler tiondevåningar den får. Hur många våningar har bybon?
Just det.

Så tycker någon, en annan menar att  Wherever I lay my hat, that´s my home.

På senare år har jag funderat över detta med att höra hemma. Är det den geografiska platsen som är viktigast eller är det gemenskap med kulturellt likasinnade som väger tyngst? Att omge sig med sitt ursprungs landskap och byggnader eller ha några att utveckla sina tankegångar med?

Att främlingskap är och förblir de flesta klassresenärers och invandrares dilemma står nog klart, säkerligen även adoptivbarns. Det finns många skrivna berättelser om att leva med två världar. Men för att verkligen förstå detta måste man ha bott en längre tid i en annan kultur, land eller socioekonomisk situation för att ha något än det vanliga att relatera till. Då först ser man dubbelt.

- Prosalyriken om hemort är nertecknat av Per Helge i ”Grönskans rådslag” (1994). 
- Främlingshem heter en ort i Gästrikland.

Jord- som skogsbruk

Åker som åker, stubb av halm och stubb av träd, plöjning och markberedning - samma brukningssätt men olika omloppstid. Observera den kvarvarande västerbottniska höladan.
.
.

Det kom ett brev...

Klicka och förstora.

... nu till jul från en finsk vän. Vi känner varandra väl och han vet vad jag vurmar för. Vi arbetar med och har samma intresse för restaurering och kulturmiljövård. Så klart han valde frimärken med omsorg - olika typer av finska hölador. Bara kuvertet var värt mycket att få.

Jag inser att finska byggnadsvårdare har en något annan inriktning än svenska. Jag märker stor känsla för och kunskap om äldre byggteknik, om att bevara patina och byggnadsmaterial. Kanske har jag fel men jag bedömer finnarna som mer trogna originalet. Samtidigt är man suveräna som formgivare.

Jag tycker de här frimärkena med lador säger så mycket om Finland, om den finska "själen". Länge leve de finska ladorna!

.

.

Värt att lyssna på (även i stan)

En lyssnansvärd podintervju med mr Norrland, en Glesbygdsboy.
Lyssna HÄR, Vävet #262.

Själv lyssnade jag när jag städade min arbetsplats fri från sedimenterade pappershögar, sorterade lite tankfritt och kunde koncentrera mig på det som sas. Gillar det mesta jag hörde. Landsbygden räddas inte av enskilda handlingskraftiga boende, ett större politiskt grepp måste tas. Tror ni  Landsbygdskommitténs slutbetänkande som nyss presenterades, förbättrar glesbygdens och landsbygdens situation?

Hur blir man stolt över den bygd man kommer från, en bygd som monteras ner hela tiden från 50-talet? Kommunen hade sin storhetstid vad gäller folkmängd på 1950-talet med 10 400 invånare. 1970 var mängden 8 200 och 2015 var invånarantalet 7 100 personer. Och detta handlar inte om "Norrlands" inland utan kustland. Det är färre än i den kommunDEL i den mellansvenska kommun jag numera bor i. Det är väldigt lätt att göra jämförelser mellan livsvillkoren i mina två hemorter. Mycket av det som sägs i podden stämmer med mina egna iakttagelser och upplevelser.

Lyssna som sagt och fundera själv!

.
.

Kylan kom... kan det då vara bra med ett igelkottaskinn?

Och gubben han sade till gumman sin:
sy en lapp uti byxan min

  uti ändan om, uti ändanom

  allt uti byxorna i ändanom.

Och gumman hon gick sig till skogen en natt
och där skall ni se att hon en igelkott fick fatt
som sprang på sina ben, som sprang på sina ben
som sprang på sina ben uti månens sken.

Och gumman hon tog sitt igelkottaskinn
och alla vassa taggarna vände hon in
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Och gubben han hoppa, han skrek och han svor.
Jag tror själva hin uti byxorna for
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Och gubben han tog sina byxor och gick
och då ska ni veta vad kärringen fick
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Men då tog gumman ett ekorraskinn
de lenaste håren, dem vände hon in
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Och då blev gubben så glad i sitt sinn
han klappa och pussade gumman sin
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Närbild på igelkottaskinn från wikipedia.

Så lustigt jag tyckte det där med igelkottaskinnet var som barn. Inte insåg jag det könsrollsbundna tänkande som genomsyrade visan. I den variant jag fick höra ur boken Kråkan satt på tallekvist av Erik Gamby, visade sig att en vers inte fanns med. Hela skämtvisan finns HÄR.

Många med mig, femtiotalister och andra, är uppväxta med de där tänkandet som en självklarhet, något som genomsyrar hela ens tillvaro, något som inte ifrågasätts. Hur man ser på sig själv och sin egen plats i samhället beror på faktorer som var man bor, hur medveten man är om sin situation och vilken socioekonomisk grupp man tillhör.

Det är först i mötet med andra, som tänker annorlunda, som det går upp för en att det finns ett annat sätt att se på tillvaron. För mej hände det i gymnasiet, då jag flyttat till residensstaden, där en annan medvetenhet fanns bland mina kvinnliga klasskamrater som nästa alla hade en annan socioekonomisk bakgrund än jag då en eller båda föräldrarna var välutbildade.

Kvinnor som försöker bryta könsrollsmönstret behövs verkligen, men motarbetas ofta. De flesta är yngre än jag men vi är alla farliga för den rådande ordningen om vi vill bryta den. Att påstå att man vill ha en samhällsutveckling, eller för den byautveckling, och samtidigt gå i samma spår är inte trovärdigt.
.
.