Härlig hästskjuts

Så här kan det ha sett ut då Jacob Isaks´n och hans hustru Ulrika Christiansdotter kom körande vintertid, alltså min morfarsmormorsföräldrar. Eller kanske morfars föräldrar Clara och Johan Olof.

Bilderna kommer från Vallby friluftsmuseums facebooksida där en kort video är inlagd för att locka barnfamiljer till friluftsmuseet under sportlovsveckan. KOLLA HÄR.

Ett föremål från bondelivets tid.

.
.

Glasklar insikt

Köksgardinerna till 1910-talsköket kan tyckas vara enkla att ordna till men får anstå en tid. De ska se ut så här i första hand - en skir gardinkappa och halvgardiner av bomull är receptet från 1900-talets början. Så somrigt som på bilden blir det när innanfönstren tagits ut.

På äldre foton av huset kan jag se att gardinkappa med halvgardiner fanns här liksom i många andra hushåll av denna kategori och samhällsklass på landsbygden. Ett bomullsband höll halvgardinerna på plats, bandet sviktar litegrann. Bomullsbandet gick inte att hållas lika sträckt som en plastklädd spiral.

Kanske får det möjligen bli rullgardiner också men absolut inga persienner. De hör hemma i en senare tidsepok, i stadens folkhemsbyggen. De finns även här sedan 70-talets början men platsar inte.

 ^  1. Så här klumpiga snickeridetaljer har SP-snickeriers kopplade fönster som sitter i bottenvåningen. Platta och tråkiga spröjsar och en klumpig mittpost. Spröjsarna är turligt nog inte av snäpptyp. Pappa tyckte det var viktigt spröjsar, mamma tyckte det var viktigt att persienner skulle få plats mellan rutorna. Då blev det så här! Som tonåring minns jag diskussionen.

 ^ 2. Jämför med detta sommarfönster. Med de smäckra och profilerade spröjsarna samt profilerad mittpost och bågar, tar sig ljuset in på ett vackert sätt i rummet. Man blir inte lika bländad som med icke-profilerade snickerier som i bild 1. Kontrasterna minskar när ögat tittar mot fönstret om snickerierna är rikt profilerade, det är skönare och lättsammare för ögat. Det är en gammal kunskap.

 ^ 3. På vintertid när innanfönstret sitter i blir det lika fint. Man känner av årstiderna, spröjsarna blir dubbla. Både yttre och inre bågen har profileringar. Avståndet mellan rutorna är 50 mm vilket ger bra u-värde så länge innerfönstret har bra tätning mot rummet.

Sådana här fönster byts fortfarande ut till klumpigare varianter. Material- och byggindustrin lobbar för fönsterbyten, sparade pengar och sparad energi vilket är svårt att räkna hem under de nya dyra fönstrens omloppstid. Inom Västerbottens kulturmiljövård var man mycket tidigt ute med att plädera för att behålla de gamla fönstren.

 ^  Här ett än äldre fönster från ett friluftsmuseum. Se även de vackra gamla ojämna glasrutorna!

***
Detta med byggnadsvård och restaureringar måste få ta sin tid. Det är vägen som är mödan värd sägs det. Det kan alltså tyckas ta oceaner av tid att få till det jag eftersträvar. Fram till dess kan jag njuta av de fina gamla fönstren i mitt permanentboende och fönstren på övervåningen i morfars hus. Samtliga av typen med lösa innerfönster.
.
.

1910-talskök på landsbygden

Trots min uppskattning av modern konst och formgivning tänker jag se till att mormors och morfars kök återfår sin inredning med landsbygdstouch.

Här i huset, som i de flesta andra hem på den tiden och i denna samhällsklass, sov hela familjen i köket när döttrarna var små. Dragsängen där barnen låg skaffötters har kommit in i köket igen - och det känns ganska så rätt. Den har inget lock och har aldrig haft kan jag se. En enkel sittyta snickrades till under julledigheten men sitthöjden är högre än normala 45 cm. Dragsängen måste vara från morfars eller mormors föräldrahem och kanske från ytterligare någon generation bakåt.

Trasmattor vävda i tuskaft och rosengång finns rätt många av. Mormor vävde den vänstra i tuskaft, den är tunnare än de övriga i rosengång som mamma vävt. De gånger jag vävt trasmattor har jag använt båda vävteknikerna. På köksgolvets såpskurade golvtiljor låg ursprungligen trasmattor. På vintern låg de omlott och på sommaren med avstånd sinsemellan. Mitt på köksgolvet stod ett runt matbord. Från 30-talet låg en 2 x 2 meter stor, mönstrad korkmatta under bordet. Källarluckan är placerad på golvets norrsida, den branta trappan i den leder ner till matkällaren med kalkade, lerputsade väggar. Det var dåtidens kylskåp och mycket vanligt här i norra delen av landet. Jag är nöjd med att källaren fortfarande används.

Vedspisen är borttagen men kanske kommer en sådan också på plats igen. Om det blir den återanvända som står förvarad på vänt återstår att se nu när Boverket från 1 juli 2018 planerar att ändra reglerna angående installation av äldre vedeldade kaminer. Det blir förbjudet att installera gamla vedspisar. Vad jag tycker om det? Inte gör det oss byggnadsvårdare glada. Ett vedspisuppror pågår. Stadsbor påverkar det knappast.
.
.

Bloggliv

Timmer & Masonite har hamnat på PJ:s top15-lista. Haha, förvånande och kul! Bloggaren är en numera dagledig man i Österbotten som bloggar om tillvarons vardagsäventyr och gärna reser över Kvarken. Urkult är hans absoluta favorit bland musikfestivaler. Heja för en man(!) som bloggar, som skriver om vardagen och hävdar att "såvitt man är människa måste man bry sig", som snackar spanska och kanske finlandssvenska. Min blogg beskriver han träffande så här:

"En blogg som jag tycker mycket om är Timmer och Masonit. Hon skriver om verkligheten ur en femtitalists synvinkel. Arkitekten som gjort klassresan från byn i Nordmaling till mellersta Sverige någonstans. Hon skriver bl.a. om sin morfars hus som hon ärvt, om inredningar i masonit, hembygden, kulturhistorien och byggnadsvården. Och ibland går hon till rätta med trögheten och svågerpolitiken i sin barndomsby."

Di gamle di kunde

Detta är tre pelikanfärgade svanar som väl kan sägas vara mycket uttrycksfulla. De är tovade konsthantverksprodukter. Hur gamla skulle ni säga att de är?
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Jo, svanarna är si så där 2 500 år gamla. Arkeologer fann dem och mycket annat spännande 1949 i en grav i Pazyrykdalen i Altaibergen i södra Sibirien. Nu finns de på Eremitaget i S:t Petersburg tillsammans med världens äldsta matta. Hur såg det ut i nuvarande Sverige för 2 500 år sedan?
.
.

Ett eget hem

Jag dras till de här lite enklare miljöerna från 1900-talets första hälft. Men visst, herrgårdar och slott, kan ha överdådiga inredningar, högstående arkitektur och byggtekniker, parker/trädgårdar - inte undviker jag dem på något sätt. Det är ju de miljöerna lägre samhällsklasser tagit till sig efter hand. Men de enkla miljöerna står nära mitt hjärta.

Detta är det östgötska egnahemmet Solliden, ett hus som diversearbetaren Albin med fru Lisa uppförde på 1920-talet och med en möblering från några olika decennier, precis som levande hemmiljöer brukar vara. Hus och trädgård går numera att besöka på friluftsmuseet Gamla Linköping. Vid besöket där förra sommaren fanns två museiguider permanent på plats som höll på att baka syltkakor och som delade med sig av kunskapen om huset och den familj som bott där. Det var fint! Framför allt vände man sig till barn, man ville fånga barnens intresse för hur man levde förr och det var berättelser med livet förr på lagom nivå. Om arbetarklassen och hemmafruarna.

Man kan ju säga att livet på 40-talet är ett liv som många yngre och medelålders idag vill återvända till. Odla egna grönsaker och frukter från trädgården, elda i vedspis, deläga en ko, få egna ägg då höns är väldigt populärt och tillåtet i viss utsträckning även inom detaljplanelagt område - ja alltså att vara självförsörjande i högre grad än som varit modernt de senaste decennierna. Så levde man här i byn sina liv under tiden då här var fungerande jordbruk, en tid jag varit med om.

Lyssnansvärd är podden HEMMAFRU som startar denna vecka, v.8-18) och handlar om olika aspekter på den hemmafruroll som utvecklades under 1900-talet. Jag läste Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Ö-vik med intresse och i podden fortsätter hemmafrurollen att diskuteras i ett annat format, innehåller presenteras här: "Vi vill förstå vilka de var."
.
.

Ikoner

Gerrit Rietvelds (1888-1964) "Red and blue chair" från 1917, i fonden en målning av Piet Mondrian (1872-1944), en av de mer betydelsefulla konstnärerna under 1900-talet, en banbrytare inom den abstrakta konsten. 

Kan man annat än ta de här ikonerna till sitt hjärta? Har det med en smakformande estetisk indoktrinering att göra att jag älskar denna stol och denna konst? Under min utbildning blev de tidigt välkända storheter. Rietvelds levnad inföll ungefär med morfars men så väsensskilda liv de hade, aldrig att morfar kände till de här stilbildarna.
.
.

1 kg Gevaliakaffe

 En gång i tiden köptes Gevalia kokmalet mellanrost i plåtburk. Här är en rest efter det där kokkaffet.

Kul att den här plåtburken är kvar. Man kan samla på mycket. Här är det dock inte jag som samlat utan den tidigare generationen som tyckt att den har gått bra att använda till annat än förvaring av kaffe. Därför blev den kvar. Min mamma var ingen saksamlare, tvärtom. Men väl återanvändare och det tackar jag för.

_____________________________________________________________

Man blir förvånad ibland när man ser vilka priser äldre förpackningar går för :-) Det här retrosamlandet är vår tids behov av fasthet i tillvaron, att minnas en annan världsordning nu när allt förändras med väldigt stor hastighet. Två tomma tablettaskar är någon beredd att betala 1136 kronor för enligt ovan. 😲

Har ni tittat in på denna asksamlares eleganta instagramkonto ;-)

.
.

I fälen på de som gått före

Jag tycker om att besöka platser där anförvanter uppehållit sig. Människornas inre formas ju av det omgivande landskapet. Platserna behöver inte alls vara märkvärdiga på något sätt.

Här på denna berghäll, helt nära vägen, lekte farmor som barn på 1800-talets slut att hon bakade bröd i ugn. Inget annat än hällen är kvar från den tiden.

För att ta sig hit innan vägen byggdes gick man till fots eller rodde en eka. Tog man landvägen fanns det en sten ungefär halvvägs som såg ut att ha spår efter ett par fäler. Det var bara ett naturligt mönster i stenen som råkade se ut som fotspår, fälen. När man nådde dit visste man att man var på rätt väg och ganska snart var framme. Pappa letade någon gång sedan han blev vuxen efter den där stenen men den gick inte att finna längre. Så jag såg aldrig någon sten med fälen. Den skulle jag gärna ha velat se.

Besök här började för min del på 60-talet då familjen på pappas initiativ cyklade hit till platsen där endast hörnstenarna av det timrade 50-årstorpet fanns kvar. Torpkontraktet upphörde 1927.

En enkel saft- och kaffestund gav barnabenen ork att cykla tillbaka hem. Men det ser inte ut som alla var glada på fotot jag tog. Det var visst för många myror...
.
.

Att födas till en svår tillvaro

Det var vinter, det var den mörkaste tiden på året. Det var den 25 december, självaste Juldagen, då en liten flicka kom till världen hemma i det ångermanländska soldattorpet där föräldrarna och hennes tre bröder bodde. Bröderna var 9, 5 och nästan 2 år gamla. Förmodligen fanns en jordemor på plats i stugan för att hjälpa mamma Anna under födseln. Den nyfödda dottern döptes dagen därpå, på Annandag jul.

Flickans pappa rotebåtsmannen Johannes hade en dryg vecka tidigare gått från en kvarn till en annan med säd som han ville ha mald till mjöl. Det var ju jul snart och familjen skulle ha bröd att äta. Det var kallt och mannen ådrog sig en förkylning vid vandringen som bör ha varit mer än 20 km lång. Johannes hade som marinsoldat "seglat flera år såsom matros in och utrikes (...) hade i flera år svagt bröst, genom ådragen förkylning under Kr.tjenstgöring..." Han blev sängliggande i influensa en och en halv vecka. Därefter dog Johannes 41 år och 4 månader gammal i "bröstfeber". Det var den 28 december - tre dagar efter den lilla flickans födelse. Begravningen skedde den 2 januari.

Så var då rotebåtsmansänkan Anna tvungen att hitta ett annat ställe att bo då en soldatänka inte fick bo kvar i soldattorpet mer än ett halvår efter makens död. Enda alternativet för att kunna bo kvar var att gifta sig med den man som efter den döde maken tog värvning som indelt soldat i samma rote, dåtida uttrycket var att änkan konserverades. Soldattorpet var en tjänstebostad som ställdes till förfogande av rotebönderna som i och med hållande av rotesoldat slapp skicka ut sina egna söner i krig.

Anna kom inte att gifta om sig. Hon kämpade i drygt fem år mot fattigdom och bördor enligt kyrkoarkiven. Där nämns att hon ”haft svagt bröst en månad, insjuknade hastigt och häftigt d. 3dje (otydligt-kan stå mars), communic. d. 7de, då och då besökt under dess sjukdom af angränsande byemän; men befant nyl. död tisdagsmorgonen kl 7 i sin säng med 2ne sina å ömse sidor liggande och sofvande barn – de 3 yngsta kommer at underhållas på byemännens gemensamme bekostnad.

Död af bröstinflammation. 44 år”

Det var den 9:e mars då den lilla flickan blev föräldralös, bara fem år gammal. Bröderna var 15, 10 och 8 år gamla. Hon sov bredvid sin döda mamma när familjen fick sjukbesök av en granne. Jag kan tänka mig den kalla stugan, svårigheten att hålla värmen, mamman sjuk och sängliggande orkade knappt elda i den öppna härden som säkerligen fanns i stugans kök där alla sov. Det här var innan järnspisar fanns. Den äldste sonen 15 år bodde kanske inte hemma, han omnämns som dräng i prästgården. Kanske var det 10-åringen som tvingats axla mansrollen och skötte eldandet i stugan. Det här sista är spekulationer. Vedbrand och kottar fick familjen kanske plocka i bondskogen. Mammans begravningen skedde den 14 mars.

Barnen blev utauktionerade/utplacerade på olika platser på bygden. Äldste pojken var i arbetsför ålder och var några år dräng på prästgården, 8-åringen inhystes också några år hos sockenprästen. Tioåringen kom till en bondfamilj i socknen som hade fyra egna barn. Lillflickan fick i några år sitt uppehälle hos en bonde med två söner med en tredje född under lillflickans vistelse där. Någon skolgång var det inte fråga om, det här var före 1842 års folkskolestadga. Under sin levnad bodde hon på olika platser i socknen. Hon dog på socknens fattighus (det som efter 1918 kom att kallas ålderdomshem) nära Ångermanälven under sitt 94:e levnadsår.

Allt det där kan jag läsa i födelse- och dödböcker.
Från och med februari 2018 är det gratis att gå in i Riksarkivets digitala forskarsal.

Flickan kom att bli en av mina anmödrar.

.
.

Att läsa

Mina ungdomsböcker stod mycket länge i den här hyllan. Där återfinns bland andra Tvillingmysteriet av pseudonymen Sivar Ahlrud (se stripen nederst). Nu är böckerna nerplockade i en flyttkartong efter omtapetsering av "lill-rumme". Jag har inte katalogiserat dem som jag gjort med en stor del av familjens övriga böcker men de bör även de in i systemet för att det ska bli komplett redovisat vilka böcker som fanns i familjen. Men i samma hylla hamnar de inte igen.

Vikten av att som barn få höra högläsning och senare uppmuntras att läsa själv kan inte överskattas. Kanske är det början på en bildningsresa.

Även gamla böcker som tillhört äldre generationer ser jag fram emot att få gå igenom. Hade man något annat än religiösa böcker och i så fall vad? Under det här året ska jag bli helt klar med katalogiseringen tänker jag.

Så här som "den hjälpande handen" planerar jag inte att göra men stripen roar mig mycket med sitt kulturella överförmynderi, att vilja visa upp "rätt" image. (Lilla Berlin av Ellen Ekman.) Alternativa trenden till att färgkoordinera böckerna är att vända dem med ryggen inåt och få en "ljus och fräsch" bokhylla. Vilken idioti.
.n
.

Bönemöte

Fick en bok under senhösten av en av skribenterna där ett missionshus i södra delen av landet har dokumenterats på ett både källkritiskt och väldigt kärleksfullt sätt. Jag läste i den i julas och hittade samtidigt bland pappas böcker Bilder av Nådens barn av fotografen Sune Jonsson från 1963. Den läste och tittade jag i från pärm till pärm under fascination. De två böckerna väcker minnen till liv.

Vid ett tillfälle som ett lite barn på sisådär 5-6 år var jag med om ett bönemöte i byn, i Hanny och Fritiof Lövgrens enkelstuga, en "undantagsstuga" dit paret flyttat på ålderns höst efter att dottern med familj tagit över parstugan som står på samma gårdstun tillsammans med en lagård med bryggstuga. Gården finns i byns allra äldsta del - "Knösen".

Den kvällen samlades 10-12 troende, mörkklädda, allvarliga, äldre personer i kammar´n hos Lövgrens, mamma var en av dem och jag var enda barnet. Skulle tro att samtliga var småjordbrukare. Min mamma var då nybliven kristen. När jag tänker tillbaka funderar jag om de här människorna kunde kallas ”läsare”? Detta var enda gången mamma och jag var med, om mötena fortsatte vet jag inte.

Vi sågs i ett hem som hade samma känsla som i Bilder av Nådens barn. Det var Västerbotten på tidigt 60-tal. Någon, det borde rimligtvis ha varit farbror Fritiof, höll en inledning och läste ur Luthers postilla eller Rosenius dagbetraktelser tänker jag. Efter en bra stund (betyder alltså i min barnavärld ganska länge) blev det bönestund och jag tittade storögt på alla gamla människor som reste sig upp från sina stolar och därefter föll på knä med stolen som armstöd. Så konstigt minns jag att jag tyckte var, men gjorde själv som de vuxna. Därefter bad man högt, vem som helst hade möjlighet att säga sitt till Gud och Jesus. Lite obehagligt var det – tänk om det blev min tur, vad skulle jag säga? Men bönestunden avslutades utan att jag yttrade någonting. Något ytterligare hemmahosbönemöte var jag aldrig med om.

Nej, mötena hölls i EFS bönhus (Evangeliska FosterlandsStiftelsen) i grannbyn och hade ett annat upplägg men även där var Bibeln och postillan i centrum och orden som lästes ur dem förklarades av en predikant. Den som i många, många år spelade tramporgel till sångerna ur Sions toner var Irene, dotter till Hanny och Fritiof.

˄ Tre foton av Sune Jonsson vid byabön i Rismyrliden.

˄  Två foton från byabön i Brände.

I "Västerbotten" 1961 utgiven av länets hembygdsförbund, även den i pappas innehav, finns kort biografi av Gerhard Gerhardsson, en västerbottnisk läsarhövding och schartauan. Den har jag plockat fram för att läsa. Läseriet innebar möten i hemmiljö utan präst, möten som var strängt förbjudna under konventikelplakatets tid 1726-1858.

Över huvud taget har jag under 2017 läst en del om reformatorn Martin Luther som varit i fokus mer än vanligt eftersom det var 500 år sedan han offentliggjorde sina teser på kyrkporten i Wittenberg. Det är tydligt att jag söker fakta om den bakgrund som säkerligen format mig. Tramporgel lyssnar jag gärna till. Ljudet är vackert och tramporgel valdes som huvudinstrument vid min egen vigsel.

Samtliga bilder i detta inlägg finns i Bilder från Nådens barn av västerbottniske dokumentärfotografen Sune Jonsson från 1963. Boken beskrivs så här på baksidesomslaget:

"Kärva yttre villkor eller geografisk isolering brukar göra människor sinnade för religiösa ytterligheter och en viss sekterism. Man hittar den i fjälldalarna, i ödemarksisoleringen eller i fiskelägena. Vad Sune Jonsson skildrar i denna bok är Rosenianismen, dvs. den form av väckelserörelse, som har sin lärofader i lekmannapredikanten Carl Olof Rosenius och sin organisation i Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

De troende lever av nåd, de har sitt hopp hinsides och i förbidan på den eviga saligheten gäller det att troget vänta under bön och arbete. Det är en de tåligas och saktmodigas religion. Och den passar bra i de fattiga villkor, som småbrukarna levde och delvis alltjämt lever i långt i norr. Sune Jonsson skildrar deras miljö, deras hem, som är totalt utan annan utsmyckning än bilder av Jesus och tavlor och bonader med bibelspråk samt familjeporträtt. Sune Jonsson har kommit människorna nära i deras hem och deras andakt: bilderna skulle vara rent ofattbara, om man inte visste att Sune Jonsson i grunden förstår dessa människor. Han tycks så självfallet ha smält in i miljön att ingen märkt hans kamera.

Boken inleds med en skildring av Rosenianismens framväxt, där några av ledargestalterna, alla enkla och rättframma män, är starka i tron och i sin ansvarskänsla för sina trogna. Bilderna från de olika hemmiljöerna har inga andra texter än själva namnen på dem som bebor hemmen. I sammanhanget låter namn som Augusta Abrahamsson, Aron Johansson, Mirjam Lundmark gammaltestamentliga och patetiska. För övrigt består bildtexterna enbart av utdrag ur Sions sånger. I bokens slutavsnitt finner man några brev från en ansvarskännande församlingsmedlem till grannförsamlingen Vebomark med maningar att de skall stå fasta i tron och hoppet. Det är som ginge apostlarna Paulus och Petrus omkring i Västerbottens kustland och skrev brev till församlingarna, inte i Korint och Galatea men i Vebomark och Ånäset.

Sune Jonssons bok är ett dokument, men inte ett kallt registrerande protokoll utan en medlevande skildring av ärliga, ödmjuka människor. Tydligt är att den som en gång kommit i beröring med Rosenii väckelse för alltid är märkt av den. Sune Jonsson är det uppenbarligen. Hans bok är en sensation, men den är fri från allt sensationsmakeri."

Några miljöer och porträtt av några nådens barn:

P.A.Söderström

Hanna Glas

 Anna Andersson

Jenny Edström

Min Jesum, som himlarnas himlar omfattar,

Jag långt mera älskar än jordiska skatter.

I Jesum namn mitt nöje jag endast kan finna:

Af kärlek till Jesum jag ewigt will brinna.

.

Arkitektyrket förr

På de här bilderna syns ett foto med dagens digitaliserade arbetsmiljö och ett från den tid då ritningar framställdes hantverksmässigt.

Gruppbild av sex unga män i en ritsal med vinkellinjaler och ritbord. David Helldén sittande längst till vänster. Arkitektskola. Interiör.  Från Digitalt museum.
Man hade vita rockar för att skydda kläderna från tuschspill.

Här är de utensilier som användes då jag startade inom yrket.

• T-linjal av trä alt. trä och genomsiktlig hårdplast eller av metall.
• Skalstock, har triangulärt tvärsnitt och totalt sex skalor; 1:100 och 1:200; 1:250 och 1:300; 1:400 och 1:500. De finaste var av körsbärsträ.
• Vinkelhakar, fasta eller ställbara. 30/60 graders; 45 graders
• Linjaler
• Kurvmallar
• Cirkelmallar
• Skisspapper, opakt vitt papper med genomsikt. Inte smörpapper ;-)
• Plastfilm för renritning, plastarken hade färdigtryckta ramar och markeringar för vikning. Alla ritningar ska kunna vikas ner till A4-format.
• Ritbordstejp att fästa papper eller film på ritbordet
• Ritbordstyngder av bly klädda med sämskskinn.
• Radergummi, fanns för blyerts eller tusch.
• Ev. elektrisk raderapparat 
• Radermall
• Ritbordsborste
• Samt pennor av olika typer.

  

Ritbordstyngder, två modeller. De sämskskinnsklädda till höger är mest användbara. Tyngderna användes tillfälligt istället för tejp vid skissning då T-linjal inte användes.

 

 

Textmall för tusch. Kanterna på långsidorna gör att mallen höjs upp en knapp millimeter från underlaget och när man tuschar kletas tuschet inte ut då mallen förs fram och tillbaka längs T-linjalen. En mall för blyerts ska inte ha upphöjd kant. Detsamma gäller för linjaler och vinkelhakar.

Den här apparaten hade jag glömt bort. Intressant nog fanns den i Tekniska museets digitala museum. En elektriskt raderingsapparat.

För att radera en viss linje eller figur och inte kleta ihop linjerna användes radermall av stål. Den har former avpassade till tekniska ritningar och var ett bra hjälpmedel för att radera detaljer.

Redskapen med grå bakgrund har jag hittat på Digitalt museum, de är alltså museiföremål. I välsorterade butiker för kontorsmaterial kan vissa föremål fortfarande köpas.

Jag minns på min första anställning en elektrisk skrivmaskin med utbytbar kula - för att få olika typsnitt. Med skrivmaskinen skrev vi anvisningar på en 10 cm bred självhäftande genomsiktlig plastremsa om det skulle gå fort. Den klistrades fast på plastritningens marginal. Det var surt om luftfickor uppstod eftersom de blev mörka fläckar när ritningen kopierades på papper. Annars skrev man för hand eller med textmallar. I årtiondets slut kom datorerna men först enbart för att skriva med, t ex. administrativa föreskrifter, rumsbeskrivningar, materialbeskrivningar osv. Allt det där rinner upp i minnet när jag fick ingivelsen att skriva om arkitektredskap före digitaliseringen. Det var evigheter sedan och jag hann ändå uppleva det under några år på 80-talet.
.
.

Ritbord

Foto Åke E:son Lindman

Min första kontakt med ritandets konst var i årskurs 8 som pryoelev en vecka på ritkontoret vid Masonitefabriken i Rundvik :-) Där användes lutande ritbräde med ritmaskin.

Nästa möte med ritmaskin och ställbart ritbord var när jag efter gymnasiet några månader arbetade som ritbiträde på Hägglunds i Örnsköldsvik där jag lärde mig tuschritning genom att rita maskinritningar efter maskiningenjörerna skisser.

De där justerbara ritplankorna innebar bra arbetsställning, vare sig man satt eller stod var arbetsställningen ergonomisk. Den enda svårigheten var att placera ritverktygen på en plats där de låg kvar och inte dråsade i golvet. En horisontell bordsyta eller en hurts vinkelställd mot ritbordet krävdes.

Efter detta har jag använt horisontella ritbord, fasta eller höj- och sänkbara.

Ritbordet med ritmaskinen på bilden har tillhört den svenske möbelformgivaren Bruno Mathsson. Där syns mer av saker som krävs för att göra en ritning. Skisspapper för utkast. Under min tid med handritande användes en plastfilm för själva renritandet. Både skisspapper och plastfilm tejpades fast med ritbordstejp. Flera lager kunde det vara, skisspapperet var genomsiktligt och man såg underliggande streck och därmed bearbeta utkastet till något ännu bättre. Arkitekten söker sig på så sätt fram till bästa lösningen på ett problem. Kvalitén på skisspapper, plastfilm och även tejp skulle jag kunna orda en hel del om. De måste ha speciella egenskaper för att fungera maximalt bra.
.
.