Ett tempelliknande lantboställe

Ni ser här en egensinnig blandning mellan grekiskt tempel och ryggåsstuga som täckts med en kupol med lanternin. Ni ser Skärva, en "sommarstuga" från 1785-86 dit ägaren kunde dra sig undan från stadens skrän och larm.

 Foto härifrån.

af Chapmans sommarställe utanför Karlskrona ritades av varvsamiralen Fredric Henric af Chapman själv tillsammans med Carl August Ehrensvärd, en av mina favoritarkitekter på 1700-talet. Mitt besök där skedde på cykel före den digitala tidsåldern och därför har jag endast diabilder. Skärva är väl värt ett besök, ja naturligtvis hela världsarvet örlogsstaden Karlskrona där Skärva ingår. Lusthuset i parken är ett superbt litet nyklassiskt smycke även det.
.
.

Det var här det började...

Det var här mitt intresse för antiken började. Framför Parthenons östgavel i juli 1977.
Vi var på  tågluffarresa, jag och två väninnor. I Aten klättrade vi upp på Akropolisklippan för de där antika byggnaderna måste vi ju förstås ta en titt på. Och där blev jag fast. När vi gått runt och tittat ville mina väninnor ner på stan, jag kunde bara inte lämna platsen utan ville stanna längre. Vi bestämde en tidpunkt och en mötesplats nere i Aten.

Jag tog fram block och penna. Man ser med andra ögon när man inte endast tar några foton i samband med att man hastar förbi. Mycket av det jag såg saknade jag namn på, jag visste inte ens om att alla detaljer hade benämningar. Jag såg ett hästhuvud där uppe till höger på gaveln. En häst! Jag satt i den gassande solen och tecknade utan att känna till symboliken. Men jag såg det. Hästhuvudet.

I ämnet arkitekturhistoria läste vi då på 70-talet inte om antikens arkitektur, vem Fidias var kände jag inte till när jag satt där och tecknade, att Parthenontemplet uppfördes till Pallas Athena under Perikles tid som tack för att gudinnan skyddat atenarna mot perserna under krigen 490-449 f. Kr hade jag inte heller med mig som lärdom. Inte heller att Perikles förespråkade den direkta demokratin för att medborgarna aktivt skulle delta i politiken. Men jag såg. Och jag var nyfiken. Framöver skulle jag söka kunskap. Även om de restaureringsprinciper som varit ledande bland templen på Akropolisklippan.

Då, på 70-talet, fanns inga byggnadsställningar eller avspärrningar vid något av templen på Akropolis. Där fanns vakter som blåste i visselpipor om någon besökare försökte sig på att klättra upp på tempelfundamentet, krepídoma. Jag kände mig som en del i historien utan att ha reell kunskap i antikens historia, jag kände mig delaktig och inte som klåfingrig turist som skulle hållas borta från monumentet. Det var njutbart helt enkelt.

Där och då blev jag fast. I en fascination och önskan att veta mera. Det var med svårighet jag slet mig loss för att möta mina vänner nere på sta´n.

Nu vet jag att hästhuvudet tillhörde en av hästarna i mångudinnan Selenes quadriga/fyrspann och att originalet tillhör de s.k. omdiskuterade Elgin marbles och finns på British museum. Om jag sett originalen - jodå.

Här ser ni vad Selenes quadriga har att dra över himlavalvet år 2018. .

.

Antikt intresse

Det är så fascinerande att detaljstudera antika huggna utsmyckningar på byggnader. Det här är jag intresserad av och har en hel del litteratur i ämnet. Det är i allmänhet lättare att diskutera antikens arkitektur och byggteknik med arkeologer än med arkitekter, arkeologer inom medelhavsarkeologi har ofta mer kunskaper inom området.

Här kan man se akantus, konsoler, ovolo, tandsnitt, astragal, palmetter, bukranier, kassetter, blomma, amfora, fascis, hjälm och andra föremål som användes vid rituella offer. Entablementet (mötet mellan tak och vägg) tillhör det det romerska Vespasianustemplet på Forum Romanum i Rom och höggs omkring år 80 e. Kr. Det finns att se i Tabularium på Kapitoliekullen. Några av de klassiska formerna återfinns i ångermanländska trähus.

Minns när vi på en tidigare arbetsplats, en statlig kulturmiljövårdande myndighet, skulle ha en förmiddag för utveckling. Det innebar att vi, ca 10 personer, satt uppradade vid ett långt bord och skulle var och en analysera en bild som slumpvis matades fram i projektorn. Det var i mitten av 90-talet. En professor i bebyggelsevård, som rest upp från Göteborg för detta ärende, ledde samtalet.

Den bild som visades när min tur kom var passande nog ett foto med ett grekiskt tempel, ett doriskt sådant i södra Italien. "Jag ser ett peripteralt tempel, distylt in antis, på ett..."  började jag. Det där är välkända klassiska arkitekturbegrepp. "Stopp" sa göteborgar´n. "Prata så vi förstår." Jaja, jag får väl ta det poetiskt och känslomässigt då då tänkte jag med viss förvåning. Då kanske även han förstår. Minns att jag började "Jag ser en ljusomspunnen byggnad av sten..."
Den beskrivningen godtogs utan protest. Och jag lärde mig något om kunskapers lägstanivåer.

För mig är det givande att fundera över antika tempels hörnkontraktion, hörnlösningar har i nästan alla tider varit arkitektoniska problem. Skulle det vara onödig kunskap?! (Vet ni hur renässansarkitekten Bramante ritade innerhörn i Santa Maria della Paces innergård/cortile?)

"Det syns om en arkitekt är god.
Huruledes kommer han om den hjørne?"

Påstående av den danske arkitekten Jørn Utzon 1918-2008.

I min dagliga bekantskap finns ingen att diskutera de här klassiska arkitekturbegreppen med. Men att det är lättare att finna likasinnade i en storstad än på landsbygden när man har smala specialintressen inom humaniora är nog ingen överdrift. När tanken på var jag ville bo efter utbildningen blev aktuell, sa jag till mig själv att ett universitet eller högskola måste finnas nära till. Tänkte att det behövs för den personliga vidareutvecklingens skull.
.
.

Undertak

Den här fina undertaket  kom till på någon gång på 1930- och 1940-talen. Med tanke på tiden för tillkomsten kan det vara masonite från Rundvik som en målare utfört utsmyckningen på. Takmålningen är en imitation av bemålat, blästrat glas i metallramar, vanligt vid förra sekelskiftet. Stiliga plafonder med blästrat glas lyser upp.

Taket finns i den tillbyggda glasverandan i nuvarande Levar hotell. Ovanpå detta tak finns en altan och därför är undertaket vattenskadat på något ställe (utanför foto). Här en bild med undertak av glas från en annan restaurangmiljö som jag en gång i tiden gärna besökte.

1604 anlades gästgiveri i anslutning till kustlandsvägen genom Levar by. Den nuvarande byggnaden är dock inte så gammal. 1827 timrades en envåningsbyggnad med vind upp. På 1850-talet byggdes det till med bredare och högre mittparti, det man ser idag. Balkongen är dock borta.

Under 1930- och 40-talen skedde stora förändringar både invändigt och utvändigt, bland annat tillkom en glasveranda med ovanförliggande altan mot kustlandsvägen. Det var då undertaket på översta bilden kom till.

Inte heller den här sista bilden (ett vykort från 1980-talet) visar dagsläget exakt. Sedan ett par år tillbaka finns numera en utgång från verandans mittaxel ut till marken nedanför. Kustlandsvägen flyttades längre bort från fastigheten på 1990-talet vill jag minnas. Bilarna skulle absolut fram trots att riksvägen sedan 1960-talet är ersatt med Europaväg 4 som passerar utanför byn och samhället.Kustlandsvägen/Riks 13 flyttades.

.

.

Sammanslutning är makt. Då som nu.

 

 

Sammanslutning är makt!

Den 8 mars infaller allt sedan 1978 den internationella kvinnodagen
genom en resolution i FN.
Det finns behov av den.
Fortfarande.
Det finns en styrka i kollektivitet.
#metoo

.
.

Grumset farvann

Originalet finns på Göteborgs konstmuseum. 

Denna målning är ett starkt barndomsminne. En reproduktion av den satt uppklistrad på kökets rullgardin av brun papp. När gardinen rullades ner efter mörkrets inträdde såg jag den gamle sjöbusen blicka ner på sitt sjökort. Han befanns sig i en liten kajuta, precis som jag befann mej i ett rum utan utblick då rullgardinen dragits ner för det stora treluftsfönstret och nattmörkret tryckte mot det lilla fönstret. (Ni vet, på övervåningen i traditionella en och en halvvånings timmerhus i norra delen av landet sitter låga fönster under takfoten/takskägget.) Gatlyktor fanns inte på den tiden, nu är det svårt att "se mörkret" här, det fridfulla.

Målningen heter Grumset farvann (Foul waters) och är målad av norrmannen Christian Krohg år 1891. Si så där 60 år senare klistrade mamma upp reproduktionen på rullgardinen. Varför det blev just denna målning kom jag aldrig på tanken att fråga henne om. När jag återfann den 2010 blev det ett kärt återseende och då fanns ingen kvar att fråga.

Så här beskrivs den konsthistoriskt:

"Svåra farvatten (1891) är den första i raden av målningar på samma motiv under 1890-talet: en äldre sjöman i gul oljerock studerar allvarsamt sjökortet i hytten på en båt som lutar kraftigt av hård sjögång. Kartrullens undersida är klarblå, och samma blåa färg har Krohg på ett djärvt sätt tagit upp både i den gamle mannens skägg och i hans gula oljerock – där resultatet partivis blir grönaktigt – liksom i bordsskivans speglingar. Målningen för tankarna till motiv av andra Skagenkonstnärer som ofta skildrade fiskarnas hårda liv. På Skagen målade Krohg dock övervägande interiörmotiv hos fiskarfamiljerna, medan detta sjömotiv kan vara inspirerat av sommarvistelser i norska Grimstad eller Åsgårdstrand.

Philippa Nanfeldt ur Samlingen Göteborgs konstmuseum, Göteborg 2014"

.
.

Två decennier

Som vuxen och på besök här hemma minns jag hur det var att komma ner i köket på morgnarna under de kallare årstiderna.

Det dånar från kökspannan som pappa tänt eld i. En skön värme sprider sig, mamma i morgonrock och pappa vardagsklädd, sitter och dricker kaffe och det håller precis på att ljusna där ute. Självfallet är det kokkaffe som dricks.

Mammas favoritplats var i karmstolen nära vedpannan och medan hon drack sitt kaffe tittade hon ut genom fönstret mot norr och såg "de blånande bergen", dvs Storrisberget. En vy som var hennes. Pappa hade sin favoritplats vid köksbordet.

Mamma drack kaffe på fat, pappa socker på bit. Båda använde grädde i kaffet men inget tilltugg till den här första tåren på dagen. Det heta kaffet svalnar när det hälls upp på kaffefatet. Fyra eller fem fingrar hålls under fatet, kaffekoppen hålls i den andra handen. Mamma använde fyra av vänsterhandens fingrar. Det kräver träning för att det där kaffedrickandet ska fungera helt självklart.

Pappa drack kaffe på bit. När man dricker kaffe på bit stoppar man en hård sockerbit mellan läpparna, dricker kaffet som silas genom sockerbiten som smälter rätt långsamt eftersom den är hård. Det där sättet att dricka åstadkommer ett sörplande ljud.

Det är sådana minnen som ger mig storlängtan. Borta. De människorna. Och det levnadssättet. Det är lite drygt två decennier sedan jag upplevde den sista av de där morgnarna tillsammans med föräldrarna.

Kaffegumma av Anna Sahlstén, finsk målare som levde 1859 - 1931. Kaffegumman målades 1895.

Själv dricker jag flera gånger dagligen kokat kaffe. Med mjölk. Kokat i en Vissel-Johanna av aluminium eller i Bernadottes panna av rostfritt stål för Nilsjohan. Och ibland i den rödemaljerade Kockumspannan. Och gör jag någon gång cappuccino blir det i en sådan här mokabryggare.

Kokkaffe är bästa grejen har jag insett efter att ha testat olika sätt att göra kaffe. Men att dricka på fat kräver träning. HÄR kan man se ett ömsint försök.

Det där levnadssättet...
.
.

Gladburk

Den här plåtburken är välkänd för många äldre och medelålders: 1 kg Isakssons Lyxmocca kokmalet. Så himla glad man blir av en färgstark burk. Isakssons kafferosteri i Östersund lades ner på 70-talet.

”Kaffetåren den bästa är, av alla jordiska drycker. Den styrker kroppen, den styrker själen – ända ned i hälen.”

Besöksmål - lanthandelsmuseum

"Asplunda lanthandel i Tallsjö, Åsele, öppnades år 1895 av familjen Edman. Fram till 1950-talet kunde traktens bönder, skogsarbetare, pigor och drängar köpa allt från amerikanskt fläsk och kaffe till vin och sidendukar i handelsboden. Ruljansen var stor då det på 1930-talet bodde 300 personer i Tallsjö.

Handelsboden låg i husets bottenvåning och på övervåningen bodde handlarparet med sina barn. När verksamheten upphörde lämnades både handelsboden och bostadsvåningen i befintligt skick. Idag har ättlingar till det första handlarparet varsamt renoverat huset och åter öppnat för allmänheten men nu som ett lanthandelsmuseum."

Jag vill gärna visa sörlänningen vid min sida ytterligare kulturarv här i norr. Vi skulle kunna ta en sommartur till Asplunda lanthandel som inte heller jag har besökt. Sen kan jag visa Torvsjö kvarnar. Och Åsele som han heller aldrig besökt.

Bilderna är från Asplunda lanthandels hemsida.

Härlig hästskjuts

Så här kan det ha sett ut då Jacob Isaks´n och hans hustru Ulrika Christiansdotter kom körande vintertid, alltså min morfarsmormorsföräldrar. Eller kanske morfars föräldrar Clara och Johan Olof.

Bilderna kommer från Vallby friluftsmuseums facebooksida där en kort video är inlagd för att locka barnfamiljer till friluftsmuseet under sportlovsveckan. KOLLA HÄR.

Ett föremål från bondelivets tid.

.
.

Glasklar insikt

Köksgardinerna till 1910-talsköket kan tyckas vara enkla att ordna till men får anstå en tid. De ska se ut så här i första hand - en skir gardinkappa och halvgardiner av bomull är receptet från 1900-talets början. Så somrigt som på bilden blir det när innanfönstren tagits ut.

På äldre foton av huset kan jag se att gardinkappa med halvgardiner fanns här liksom i många andra hushåll av denna kategori och samhällsklass på landsbygden. Ett bomullsband höll halvgardinerna på plats, bandet sviktar litegrann. Bomullsbandet gick inte att hållas lika sträckt som en plastklädd spiral.

Kanske får det möjligen bli rullgardiner också men absolut inga persienner. De hör hemma i en senare tidsepok, i stadens folkhemsbyggen. De finns även här sedan 70-talets början men platsar inte.

 ^  1. Så här klumpiga snickeridetaljer har SP-snickeriers kopplade fönster som sitter i bottenvåningen. Platta och tråkiga spröjsar och en klumpig mittpost. Spröjsarna är turligt nog inte av snäpptyp. Pappa tyckte det var viktigt spröjsar, mamma tyckte det var viktigt att persienner skulle få plats mellan rutorna. Då blev det så här! Som tonåring minns jag diskussionen.

 ^ 2. Jämför med detta sommarfönster. Med de smäckra och profilerade spröjsarna samt profilerad mittpost och bågar, tar sig ljuset in på ett vackert sätt i rummet. Man blir inte lika bländad som med icke-profilerade snickerier som i bild 1. Kontrasterna minskar när ögat tittar mot fönstret om snickerierna är rikt profilerade, det är skönare och lättsammare för ögat. Det är en gammal kunskap.

 ^ 3. På vintertid när innanfönstret sitter i blir det lika fint. Man känner av årstiderna, spröjsarna blir dubbla. Både yttre och inre bågen har profileringar. Avståndet mellan rutorna är 50 mm vilket ger bra u-värde så länge innerfönstret har bra tätning mot rummet.

Sådana här fönster byts fortfarande ut till klumpigare varianter. Material- och byggindustrin lobbar för fönsterbyten, sparade pengar och sparad energi vilket är svårt att räkna hem under de nya dyra fönstrens omloppstid. Inom Västerbottens kulturmiljövård var man mycket tidigt ute med att plädera för att behålla de gamla fönstren.

 ^  Här ett än äldre fönster från ett friluftsmuseum. Se även de vackra gamla ojämna glasrutorna!

***
Detta med byggnadsvård och restaureringar måste få ta sin tid. Det är vägen som är mödan värd sägs det. Det kan alltså tyckas ta oceaner av tid att få till det jag eftersträvar. Fram till dess kan jag njuta av de fina gamla fönstren i mitt permanentboende och fönstren på övervåningen i morfars hus. Samtliga av typen med lösa innerfönster.
.
.

1910-talskök på landsbygden

Trots min uppskattning av modern konst och formgivning tänker jag se till att mormors och morfars kök återfår sin inredning med landsbygdstouch.

Här i huset, som i de flesta andra hem på den tiden och i denna samhällsklass, sov hela familjen i köket när döttrarna var små. Dragsängen där barnen låg skaffötters har kommit in i köket igen - och det känns ganska så rätt. Den har inget lock och har aldrig haft kan jag se. En enkel sittyta snickrades till under julledigheten men sitthöjden är högre än normala 45 cm. Dragsängen måste vara från morfars eller mormors föräldrahem och kanske från ytterligare någon generation bakåt.

Trasmattor vävda i tuskaft och rosengång finns rätt många av. Mormor vävde den vänstra i tuskaft, den är tunnare än de övriga i rosengång som mamma vävt. De gånger jag vävt trasmattor har jag använt båda vävteknikerna. På köksgolvets såpskurade golvtiljor låg ursprungligen trasmattor. På vintern låg de omlott och på sommaren med avstånd sinsemellan. Mitt på köksgolvet stod ett runt matbord. Från 30-talet låg en 2 x 2 meter stor, mönstrad korkmatta under bordet. Källarluckan är placerad på golvets norrsida, den branta trappan i den leder ner till matkällaren med kalkade, lerputsade väggar. Det var dåtidens kylskåp och mycket vanligt här i norra delen av landet. Jag är nöjd med att källaren fortfarande används.

Vedspisen är borttagen men kanske kommer en sådan också på plats igen. Om det blir den återanvända som står förvarad på vänt återstår att se nu när Boverket från 1 juli 2018 planerar att ändra reglerna angående installation av äldre vedeldade kaminer. Det blir förbjudet att installera gamla vedspisar. Vad jag tycker om det? Inte gör det oss byggnadsvårdare glada. Ett vedspisuppror pågår. Stadsbor påverkar det knappast.
.
.

Bloggliv

Timmer & Masonite har hamnat på PJ:s top15-lista. Haha, förvånande och kul! Bloggaren är en numera dagledig man i Österbotten som bloggar om tillvarons vardagsäventyr och gärna reser över Kvarken. Urkult är hans absoluta favorit bland musikfestivaler. Heja för en man(!) som bloggar, som skriver om vardagen och hävdar att "såvitt man är människa måste man bry sig", som snackar spanska och kanske finlandssvenska. Min blogg beskriver han träffande så här:

"En blogg som jag tycker mycket om är Timmer och Masonit. Hon skriver om verkligheten ur en femtitalists synvinkel. Arkitekten som gjort klassresan från byn i Nordmaling till mellersta Sverige någonstans. Hon skriver bl.a. om sin morfars hus som hon ärvt, om inredningar i masonit, hembygden, kulturhistorien och byggnadsvården. Och ibland går hon till rätta med trögheten och svågerpolitiken i sin barndomsby."

Di gamle di kunde

Detta är tre pelikanfärgade svanar som väl kan sägas vara mycket uttrycksfulla. De är tovade konsthantverksprodukter. Hur gamla skulle ni säga att de är?
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Jo, svanarna är si så där 2 500 år gamla. Arkeologer fann dem och mycket annat spännande 1949 i en grav i Pazyrykdalen i Altaibergen i södra Sibirien. Nu finns de på Eremitaget i S:t Petersburg tillsammans med världens äldsta matta. Hur såg det ut i nuvarande Sverige för 2 500 år sedan?
.
.

Ett eget hem

Jag dras till de här lite enklare miljöerna från 1900-talets första hälft. Men visst, herrgårdar och slott, kan ha överdådiga inredningar, högstående arkitektur och byggtekniker, parker/trädgårdar - inte undviker jag dem på något sätt. Det är ju de miljöerna lägre samhällsklasser tagit till sig efter hand. Men de enkla miljöerna står nära mitt hjärta.

Detta är det östgötska egnahemmet Solliden, ett hus som diversearbetaren Albin med fru Lisa uppförde på 1920-talet och med en möblering från några olika decennier, precis som levande hemmiljöer brukar vara. Hus och trädgård går numera att besöka på friluftsmuseet Gamla Linköping. Vid besöket där förra sommaren fanns två museiguider permanent på plats som höll på att baka syltkakor och som delade med sig av kunskapen om huset och den familj som bott där. Det var fint! Framför allt vände man sig till barn, man ville fånga barnens intresse för hur man levde förr och det var berättelser med livet förr på lagom nivå. Om arbetarklassen och hemmafruarna.

Man kan ju säga att livet på 40-talet är ett liv som många yngre och medelålders idag vill återvända till. Odla egna grönsaker och frukter från trädgården, elda i vedspis, deläga en ko, få egna ägg då höns är väldigt populärt och tillåtet i viss utsträckning även inom detaljplanelagt område - ja alltså att vara självförsörjande i högre grad än som varit modernt de senaste decennierna. Så levde man här i byn sina liv under tiden då här var fungerande jordbruk, en tid jag varit med om.

Lyssnansvärd är podden HEMMAFRU som startar denna vecka, v.8-18) och handlar om olika aspekter på den hemmafruroll som utvecklades under 1900-talet. Jag läste Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Ö-vik med intresse och i podden fortsätter hemmafrurollen att diskuteras i ett annat format, innehåller presenteras här: "Vi vill förstå vilka de var."
.
.

Ikoner

Gerrit Rietvelds (1888-1964) "Red and blue chair" från 1917, i fonden en målning av Piet Mondrian (1872-1944), en av de mer betydelsefulla konstnärerna under 1900-talet, en banbrytare inom den abstrakta konsten. 

Kan man annat än ta de här ikonerna till sitt hjärta? Har det med en smakformande estetisk indoktrinering att göra att jag älskar denna stol och denna konst? Under min utbildning blev de tidigt välkända storheter. Rietvelds levnad inföll ungefär med morfars men så väsensskilda liv de hade, aldrig att morfar kände till de här stilbildarna.
.
.

1 kg Gevaliakaffe

 En gång i tiden köptes Gevalia kokmalet mellanrost i plåtburk. Här är en rest efter det där kokkaffet.

Kul att den här plåtburken är kvar. Man kan samla på mycket. Här är det dock inte jag som samlat utan den tidigare generationen som tyckt att den har gått bra att använda till annat än förvaring av kaffe. Därför blev den kvar. Min mamma var ingen saksamlare, tvärtom. Men väl återanvändare och det tackar jag för.

_____________________________________________________________

Man blir förvånad ibland när man ser vilka priser äldre förpackningar går för :-) Det här retrosamlandet är vår tids behov av fasthet i tillvaron, att minnas en annan världsordning nu när allt förändras med väldigt stor hastighet. Två tomma tablettaskar är någon beredd att betala 1136 kronor för enligt ovan. 😲

Har ni tittat in på denna asksamlares eleganta instagramkonto ;-)

.
.

I fälen på de som gått före

Jag tycker om att besöka platser där anförvanter uppehållit sig. Människornas inre formas ju av det omgivande landskapet. Platserna behöver inte alls vara märkvärdiga på något sätt.

Här på denna berghäll, helt nära vägen, lekte farmor som barn på 1800-talets slut att hon bakade bröd i ugn. Inget annat än hällen är kvar från den tiden.

För att ta sig hit innan vägen byggdes gick man till fots eller rodde en eka. Tog man landvägen fanns det en sten ungefär halvvägs som såg ut att ha spår efter ett par fäler. Det var bara ett naturligt mönster i stenen som råkade se ut som fotspår, fälen. När man nådde dit visste man att man var på rätt väg och ganska snart var framme. Pappa letade någon gång sedan han blev vuxen efter den där stenen men den gick inte att finna längre. Så jag såg aldrig någon sten med fälen. Den skulle jag gärna ha velat se.

Besök här började för min del på 60-talet då familjen på pappas initiativ cyklade hit till platsen där endast hörnstenarna av det timrade 50-årstorpet fanns kvar. Torpkontraktet upphörde 1927.

En enkel saft- och kaffestund gav barnabenen ork att cykla tillbaka hem. Men det ser inte ut som alla var glada på fotot jag tog. Det var visst för många myror...
.
.

Att födas till en svår tillvaro

Det var vinter, det var den mörkaste tiden på året. Det var den 25 december, självaste Juldagen, då en liten flicka kom till världen hemma i det ångermanländska soldattorpet där föräldrarna och hennes tre bröder bodde. Bröderna var 9, 5 och nästan 2 år gamla. Förmodligen fanns en jordemor på plats i stugan för att hjälpa mamma Anna under födseln. Den nyfödda dottern döptes dagen därpå, på Annandag jul.

Flickans pappa rotebåtsmannen Johannes hade en dryg vecka tidigare gått från en kvarn till en annan med säd som han ville ha mald till mjöl. Det var ju jul snart och familjen skulle ha bröd att äta. Det var kallt och mannen ådrog sig en förkylning vid vandringen som bör ha varit mer än 20 km lång. Johannes hade som marinsoldat "seglat flera år såsom matros in och utrikes (...) hade i flera år svagt bröst, genom ådragen förkylning under Kr.tjenstgöring..." Han blev sängliggande i influensa en och en halv vecka. Därefter dog Johannes 41 år och 4 månader gammal i "bröstfeber". Det var den 28 december - tre dagar efter den lilla flickans födelse. Begravningen skedde den 2 januari.

Så var då rotebåtsmansänkan Anna tvungen att hitta ett annat ställe att bo då en soldatänka inte fick bo kvar i soldattorpet mer än ett halvår efter makens död. Enda alternativet för att kunna bo kvar var att gifta sig med den man som efter den döde maken tog värvning som indelt soldat i samma rote, dåtida uttrycket var att änkan konserverades. Soldattorpet var en tjänstebostad som ställdes till förfogande av rotebönderna som i och med hållande av rotesoldat slapp skicka ut sina egna söner i krig.

Anna kom inte att gifta om sig. Hon kämpade i drygt fem år mot fattigdom och bördor enligt kyrkoarkiven. Där nämns att hon ”haft svagt bröst en månad, insjuknade hastigt och häftigt d. 3dje (otydligt-kan stå mars), communic. d. 7de, då och då besökt under dess sjukdom af angränsande byemän; men befant nyl. död tisdagsmorgonen kl 7 i sin säng med 2ne sina å ömse sidor liggande och sofvande barn – de 3 yngsta kommer at underhållas på byemännens gemensamme bekostnad.

Död af bröstinflammation. 44 år”

Det var den 9:e mars då den lilla flickan blev föräldralös, bara fem år gammal. Bröderna var 15, 10 och 8 år gamla. Hon sov bredvid sin döda mamma när familjen fick sjukbesök av en granne. Jag kan tänka mig den kalla stugan, svårigheten att hålla värmen, mamman sjuk och sängliggande orkade knappt elda i den öppna härden som säkerligen fanns i stugans kök där alla sov. Det här var innan järnspisar fanns. Den äldste sonen 15 år bodde kanske inte hemma, han omnämns som dräng i prästgården. Kanske var det 10-åringen som tvingats axla mansrollen och skötte eldandet i stugan. Det här sista är spekulationer. Vedbrand och kottar fick familjen kanske plocka i bondskogen. Mammans begravningen skedde den 14 mars.

Barnen blev utauktionerade/utplacerade på olika platser på bygden. Äldste pojken var i arbetsför ålder och var några år dräng på prästgården, 8-åringen inhystes också några år hos sockenprästen. Tioåringen kom till en bondfamilj i socknen som hade fyra egna barn. Lillflickan fick i några år sitt uppehälle hos en bonde med två söner med en tredje född under lillflickans vistelse där. Någon skolgång var det inte fråga om, det här var före 1842 års folkskolestadga. Under sin levnad bodde hon på olika platser i socknen. Hon dog på socknens fattighus (det som efter 1918 kom att kallas ålderdomshem) nära Ångermanälven under sitt 94:e levnadsår.

Allt det där kan jag läsa i födelse- och dödböcker.
Från och med februari 2018 är det gratis att gå in i Riksarkivets digitala forskarsal.

Flickan kom att bli en av mina anmödrar.

.
.

Att läsa

Mina ungdomsböcker stod mycket länge i den här hyllan. Där återfinns bland andra Tvillingmysteriet av pseudonymen Sivar Ahlrud (se stripen nederst). Nu är böckerna nerplockade i en flyttkartong efter omtapetsering av "lill-rumme". Jag har inte katalogiserat dem som jag gjort med en stor del av familjens övriga böcker men de bör även de in i systemet för att det ska bli komplett redovisat vilka böcker som fanns i familjen. Men i samma hylla hamnar de inte igen.

Vikten av att som barn få höra högläsning och senare uppmuntras att läsa själv kan inte överskattas. Kanske är det början på en bildningsresa.

Även gamla böcker som tillhört äldre generationer ser jag fram emot att få gå igenom. Hade man något annat än religiösa böcker och i så fall vad? Under det här året ska jag bli helt klar med katalogiseringen tänker jag.

Så här som "den hjälpande handen" planerar jag inte att göra men stripen roar mig mycket med sitt kulturella överförmynderi, att vilja visa upp "rätt" image. (Lilla Berlin av Ellen Ekman.) Alternativa trenden till att färgkoordinera böckerna är att vända dem med ryggen inåt och få en "ljus och fräsch" bokhylla. Vilken idioti.
.n
.