Gryning

Januarimorgonens färger sprakar bakom ekens silhuett.

Tänk er grenar och kvistar täckta med rimfrost och en flock sidensvansar som tar paus i denna krona. Deras isklirrande spröda läten fyller luften. Eller tänk er februari-mars då kattugglorna sitter i mörkret och hoar här och sedan glidflyger härifrån. Eller i maj då de ljusgrönbruna eklöven slår ut. Eller i juni-augusti då blanka noshornsbaggar lever i och av eken. Eller i oktober då ekollonen smattrande faller på taket. Eller i november då allt löv ska räfsas ihop och läggas på lövkomposten ;-

Stora träd är fantastiska. Det är en förmån att få förvalta några av dem.
.
.

TjugondagKnut

Skuggan av ljusbågen visade sig på 50-talstapeten i blek januarisol. Nu är stringbågen undanställd och skuggan puts väck med den. Det är något tryggt och vackert med våra väl avgränsade årstider!

.

.

Käckens ôppa Knösen

De här två fotografierna från 1955 beskriver Käckens ôppa Knösen. Foto: E. L-n  Här bodde Karl Käck med hustru och Elsa som var uppfostringsjänt´. Vi ser en timrad parstuga placerad i nord-sydlig riktning och en lagårdsbyggnad parallellt med mangårdsbyggnaden. En mindre kornhässja syns i förgrunden. Ett staket med rutspjälor avgränsar tomten till grannhuset. En grind hindrar kreaturen att röra sig fritt mellan gårdarna.

Långt innan de här byggnaderna uppfördes här uppe  på "Knösen" bosatte sig byns första jordbrukande invånare just. Hur de husen såg ut vet vi inte. På den första kända kartan över byn från 1646 är husen symboler.

Två år senare, 1957, håller den timrade mangårdsbyggnaden att ersättas med ett modernt hus byggt av sågat virke. Den gamla parstugan rivs inom kort. Till höger i bilden skymtar ena änden av en bagarstuga.

Vintern 2019 har 1957 års bostadshus byggts till i flera omgångar.

Ladugården står fortfarande kvar till vänster i bild, skymd av unglövskog.

.
.

Snöljus

Vem längtar inte efter en jul med så pass mycket snö att man kan gräva ut gropar för ljuslyktor. Så blev det inte här i år - men väl ett snötäcke var än jag befunnit mig.

Den roligaste julbelysning jag haft utomhus var när en 15 meter lång ljusslang lades i en cirkel på snön och när den tändes smälte snön oändligt sakta och slangen sjönk ner. Så småningom föll mer snö och ljuset blev ganska mystiskt där det kom underifrån snötäcket trots att det var elektriskt.

Nu gör ljusslangen tjänst inomhus bakom och under soffan och ger ett dämpat, skönt ljus som "lyfter" soffan från golvet.
.
.

Plast var fantastiskt - då

Tänk att plast, som var ett nytt och modernt material på 50-talet när föräldrarna satte bo, idag har blivit en global miljöfara för djur och organismer.

Plastpåsarna användes flera gånger om när jag var barn. De diskades och "klistrades" upp på stänkskyddet bakom diskbänken för att torka.

Plastkassar hos lanthandlarna blev vanliga på 1970-talet. Innan de började kosta pengar, som vi kunder blev förvarnade om, minns jag en kvinna i byn som samlade på sig ett stort lager uti fall att...
Själv har jag några plastkassar sparade med tanke på det kulturhistoriska värdet. Och även föremål från 50-talet som funnits här i huset sedan de köptes in.

Nu är plast ett miljöproblem. Haven, ja naturen över huvud taget, översvämmas av plastpartiklar, djur och natur blir lidande. Det finns otäcka bilder på internet med djur som plågas eller dör av plast.

Bild HÄRIFRÅN

I min del av världen lever vi över våra tillgångar, som om fyra jordklot finns till hands. Så bortskämda vi blivit bara på några decennier.

Förr vädrades kläder ibland istället för att tvätta dem varje gång
Tvätten hängde på torklina istället för torktumling eller torkskåp
Nya maträtter lagades av matresterna eller gick till husdjuren
Föremål och kläder lagades
Väl fungerande kök rev man inte ut för att bravera för sina bekanta
Antalet hushållsapparater och hjälpmedel som drevs med elektricitet var få 
Man reste sparsamt och flög inte på semester till andra sidan jordklotet
Konstgräs på fotbollsplaner förekom inte
Fritt flöde av tjänster och varor var ingen regel
Lokalt producerad mat var vanligast
Nöjesshopping fanns inte

 ”Vi köper saker som vi inte behöver,
    med pengar som vi inte har,
    för att imponera på människor vi inte gillar.”

Clive Hamilton, australisk professor i etik

Så snabbt vi blivit fartblinda.
.
.

Att ligga till last

Du ligger bygden till last.
Du betalar inte skatt här.
Du blockerar ett hus från att bli permanentbebott.
Du kalhugger inte din skog.
Du gör inget för att bygden ska leva, dvs du startar inte företag eller tar anställning i kommunen.
Du som inte skulle kunna leva på ditt yrke om du bodde här.
Du arbetar inte inom vård, skola, omsorg.
Du vägrar att arbetspendla långt.
Du är kultur-teknik-humanist och på det överlever man inte här i kommunen.

Att tala om vad du gjort och gör på annan ort är att vara "hev", det gör man inte i Janteland och inte i patriarkal glesbygd.
Du är välbekant med den normen. 
Därför har du alltid undvikit att gå in på det.

Har du engagerat dig i byn har du inte gjort detta för egen vinning.
Det är annars överallt en vanligt förekommande mänsklig drivkraft.
Du ligger bygden till last.
Har du förstått av närboende och lokalpolitiker.
Finns över huvud taget någon analys så skevar den.

Visst finns här i kommunen hus till salu. Det verkar som man vill bortförklara för sig själv och andra att man bor i glesbygd, vill tro att kommunen skulle få ett stort befolkningstillskott om det fanns bostäder att tillgå. Det är en del av kommunens ansvar att se till att det finns bostäder och denna januari månad 2019 invigs tätortens högsta hus, uppfört till det kommunala bostadsbolaget. Där finns 30 lägenheter, ettor till treor. Innan dess gjordes ett flertal försök att bygga strandnära, både flerfamiljshus och radhus.

Kommunens invånarantal var 7 104 personer i september 2018. År 1950 hade kommunen det största invånarantalet genom tiderna: 10 403 personer.

Du tycker om din hembygd.
Varför skulle du annars söka dig hit.
Det är rätt många här i byn, när du räknar efter, som har bostadshus som fritidshus.
Alla ligger de till last, de parasiterar, eller...
Bara några tiotal meter tvärs över "gamm´vägen" står ett hus tomt sedan 1992.
Du frågar dig hur människor här ser på dem som äger "stuga i fjällen" utanför kommunen, de som äger lägenhet utomlands på turistort, eller villa på ort i varmare land.
Och hur ser människor, på den ort där de har sitt semesterboende, på dem.
Anses de parasitera, anses de ligga den geografisk platsen till last...
.
.

Målbild

Så här såg morfars hus ut på 1940-talet. Amatörfotografen fick med en hel del himmel men inte hela huset. Man kan väl ändå säga att detta är en målbild. Men vill jag satsa?

Om vi enbart ser till snickerierna så byttes samtliga fönster på bottenvåningen på 70-talet vilket snarare hör till vanligheten än motsatsen vid den tiden och i de här trakterna. Då som nu ville man vara så modern. Vi har öppnat upp och vet därför att karmarna finns kvar i timmerstommen men mittposten är förstås avsågad och nya insticksfönster instoppade. Vilket medförde att ljusinsläppet minskade. Ett antal ytterbågar samt några innerbågar finns kvar i förvar, men inte samtliga. Några bågar fick grannarna Kalle och Hildur för att använda som drivbänk genom att placera dem snett mot södra lagårdsgaveln. Detta traditionella sätt att fixa drivbänk är jag lätt förtjust i.

Pardörren är bytt till en enkeldörr vilket är minst lika vanligt. På 80-talet byggde pappa en farstukvist, ni vet i en sådan där "romantiserad röd stuga på landet-stil" vilket jag hade, har och alltid kommer att ha väldigt svårt för och av den anledningen försökte få honom att undanhålla huset det tillägget. Övertalningsförsöket lyckades ej.
.
.

Himmel och pannkaka

Himmel så grant det kan vara en solig januaridag då det mesta går i blått.

.

.

Grejat 2018

Detta var året då vi själva "vilade" från praktisk byggnadsvård. Hantverkare anlitades att utföra det som stod på listan och det var inte så mycket denna säsong. Vi däremot, arbetade med ett färdigställande på annat håll, när vi inte befann oss i morfars hus. Det mål vi satt upp där inom byggnadsvården/ restaureringen blev vi klara med i år. High-five!

Men nu till morfars hus: övervåningens fönsterbågar mot söder och väster hämtades av Steen på  Klabböle fönsterhantverk som under juli månad tog bort kitt och glas, skrapade bågarna, oljade in dem...

...satte tillbaka glasrutorna med linoljekitt, målade några tunna lager med linoljefärg. Klart och bra blev det. Han använder normalt linoljefärg från Wibo i Göteborg och det hade vi inget emot även om vi själva använder andra fabrikat när vi målar. Delar av karmarna skrapade och målade vi själva, så även fönsterblecket.

I nuläget skrapar vi inte allt på insidan, endast det som vetter mot utsidan. Träet i bågar och karmar är av god kvalitet - inget behövde bytas eller lagas.

I slutet av juli fick vi hjälp med stolpverket i ladugården. En grundsten hade kantrat och stolpen hade dåligt upplag. Detta ordnades till.

Det här var en liten men dock skönjbar egeninsats i masoniteköket. Köksbänken fick tillbaka sin svärta. Träskivan lyftes över på bockar och behandlades med bets och vax. 1950 ströks bänkskivan med laboratoriebets och sedan dess har ingen behandling gjorts vad jag känner till. En liten yta originalbets lämnades synlig där den inte uppmärksammas så väl. Det ingår i mitt sätt att se på restaurering (återställande/återskapande).



Året innehöll åtskilliga timmars arkivstudier sittande på plats i fyra arkiv. Allt för att känna hembygden mer på djupet och förhoppningsvis få veta eller få förklaringar till sådant jag kanske inte förstår eller känner till.
.
.

Ett riktigt kottår i år

Det sitter ingen krans på dörren i år. En toppgren av en vindfälld gran får göra tjänst.

Kottarna dinglar maffiga och tunga med sina lager på lager med fjäll.

I min ena hembygd växer granar i massor, det är inget problem att få tag i granris. I min andra finns  mest ädellövskog i grannskapet och granarna är få. Granris blir där en dyrbarhet som inte är lätt att få tag i annat än på stadens torghandel. Detta är en av de skillnader som uppenbarar sig.

Jag är glad över norra halvklotets barrskogsbälte.
.
.

Som fladdrande fjärilar

Jag köpte en fjärilsamaryllis med tre stänglar före jul. Nu när blommorna slår ut skänker de skönhet i lugn-och-ro-rummet. Jag vill ta till vara var eviga sekund...

.
.

På topp

Här står jag på toppen av Vesuviuis en sval decemberdag under min Grand Tour, ett bildningsår inom humaniora och restaureringskonst i Italien. Jag trivs i landet där kulturhistorien får ta stor plats! Carl August Ehrensvärd (1745-1800) uttryckte efter den resa han gjorde att: »Antiken har haft smak och vi ha sökt smak».

Jag åkte dit upp med en buss i reguljär trafik från Herculanum nedanför vulkanen. Med på bussen fanns ytterligare tre italienska passagerare men ingen av dem gick upp mot toppen från bussens ändhållplats. Det var en rätt lång vandring med rullande små lavastenar som underlag. Jag ville upp för att kika ner i kratern och en vakt följde efter, med avsikt att se till att jag inte halkade ner i kratern förmodar jag.

Innan toppbesöket hade jag bott i alldeles underbara, livliga Neapel några dagar och sedan besökt Pompeji. Jag kom att återvända dit fler gånger under detta år och även senare. Vintern är en perfekt tid att vara turist i Kampanien. Som reselektyr hade jag den gången Goethes italienska resa. När Johann Wolfgang besökte Vesuvius hade vulkanen ständiga småputtrande utbrott så sällskapet måste skydda huvudena mot nerfallande klumpar.

Några utbrott var det inte vid mitt besök. På bilden bär jag favoritkläderna - en skinnjacka från Masens skinnindustri i Malung, en randig filtad yllekofta med blixtlåsstängning av Pia Wallén, pilotbyxor med många bra fickor och stadiga promenadskor av läder från Don & Donna (tror jag visst det var). En röd rätstickad yllehalsduk av egen produktion.

En höjdpunkt!
.
.

Nyårsgrupp

I år blev växtarrangemanget i kopparkärlet lite snabbfixat. Tid till något mer ypperligt saknades. Så färgerna hör mer ihop med nyår än jul med tonerna i silver, vitt och grönt.

Gott nytt år!

.
.

Perpetuum mobile

En spiral av metallfolie. En virvatell. Ett klassiskt julpynt. Spiralen snurrar hela tiden om den placeras över en radiator eller annan värmekälla. Nästan i evighet.

Det är stillsamt vackert.
.
.

Vad vackert är

 Dagen efter danföredanföredan-kalaset...

...mötte oss detta i dagsljuset som strömmade in. Det enkla är det vackra!
.
.

Traditioner att gilla

Även i år blev det julens matbröd bakat som jag bara missat två jular i mitt liv.

Här ligger två av tre färska rågsiktsbröd i den bleka julaftonens sol. Till dessa bröd hör torkat kalvkött, hela köttstycken av kalvinnanlår som torkat på svag värme i ugnen i tolv timmar eller mer. Detta är, i mitt liv, de bästa av julens smaker.

Även röda tulpaner hör numera till julens fröjder. God fortsättning!
.
.

Anledningen till julfirandet

Jacobello del Fiore målade omkring 1410 en triptyk där anledningen till julfirandet berättas: Jesu födelse. En händelse som har fått djupgående konsekvenser för mänskligheten.

Då målningen utfördes hade det gått runt 600 år efter födelsen och del Fiore har förskönat händelsen en hel del med guldglorior och sidentyger. Triptyken, med ett utsnitt här ovan, finns att beskåda i sin helhet på Nationalmuseet i Stockholm.
.
.

Avbrott i julstöket

Vi gjorde ett avbrott i julstöket dan före dan före dopparedan, för att besöka nyinvigda Nationalmuseet. Nu var här mindre trångt, mer konst och konsthantverk hade tagits fram ur magasinen och kunde exponeras då nya fristående väggytor hade byggts. Och framför allt var rummen så mycket färgstarkare, en trend i tiden. Att samtala i caféet var omöjligt då det var oerhört dålig akustik där. Den nedre skulpturhallen, där café och restaurang tidigare legat några år, var vackert belyst med hjälp av dagsljuslanternin och artificiell punktbelysning. 

 

Det här äkta paret fanns kvar och funnit en ny plats. Över huvud taget gick det att känna igen sig i museets våningar. Upplevelsen av det nyinvigda museet var övervägande positiv.

.

.

Brusa-karameller

I högstadiet hade jag en lärare i svenska. Hon hette Gudrun och kom från Lima i Dalarna men bodde så länge jag minns i Levar. Hon var tillika gift med mammas kusin. Av henne fick jag i vuxen ålder, på förfrågan efter att ha blivit bjuden på godsakerna under en julmiddag, receptet på Brusa-karameller.

Igår kväll kokade jag årets karamellsats. De är krispigt sockriga, inte sega, och smälter i munnen. På receptet kan man se att det är gammalt. Kkp = kaffekoppar används som mått och margarin används istället för smör. 1 kkp = ca 1.5 dl.

" BRUSA KARAMELLER
3 kkp socker
1 kkp mjölk
1 msk margarin
1 msk kakao
1 msk vaniljsocker
+ hackade nötter efter behag (igår tog jag ca 1,5 dl)

Kokas ½ - 1 timme, ska bli grynigt i kanterna och pösigt på mitten. Hälles i smord form och skäres i bitar.
Recept på julgodis fått av Gullan Jacobsson, Levar."

Personrelaterade påtagliga minnen tilltalar mig, de finns kvar. Men vad ett ackusativobjekt är, är jag inte rätt person att redogöra för :-) Gullan var intresserad av hembygdshistoria och arbetade med det efter att ha blivit pensionär, om sin hemby Levar skrev hon en C-uppsats vid Umeå universitet med laga skifteshandlingar som underlag.
.
.

• • Hålslag • •

Ta matt papper, relativt kraftigt. Vik sju spetsar med längden 40 cm. Ta fram hålslaget och stansa ut hål enligt bilden - på båda sidorna. Klistra ihop. En adventsstjärna är född. Den här köpte jag av en arkitektkollega (som även tillverkat den) för si så där tjugo år sedan. Sedan dess har marknaden översvämmats av vita stjärnor, men ingen med hål stansade med hålslag ;-)

Tänk, då var det så ovanligt med stora VITA adventsstjärnor att Rebecca Tarschys (då design- och arkitekturskribent i DN) skrev en blänkare om just denna stjärntyp som spred ljus i ett arkitektkontors fönster på Kungsholmen.
.
.