Kaffepåse som souvenir

Pappa och svågern Bertil gjorde 1959 en semestertripp till Lappland efter att hässjningen av höet var överstökat och det torkade på de 49 linhässjorna. Att sommaren 1959 gav 49 hässjor vet jag eftersom lägdornas skörd är noga antecknad från år till år i hushållets loggbok.

Edit: Efter att jag skrev inlägget har jag av en vänlig svensk läsare i Norge fått mer upplysningar om bilderna. Ibland har man allt bra tur! Fotona är lite omstuvad ordning och ny text är ljusare grå. Tack E.

 

År 1959 var fler bilturister ute, men inte alls många. Bilismen var ännu inte så utbredd och stoppen gjordes vid rastplatser med vacker utsikt. Här får en tom höskrinda dragen av en arbetshäst symbolisera det jordbruk som höll på avvecklas och centraliseras men som ännu till viss del fanns kvar.

Bilden ovan är tagen tvärs över vägen från kyrkan, i centrum av Tärnaby. Trolltrumman, en souvenirbutik som fanns/finns i huset man ser. Den öppnades 1958 och finns än i dag på samma plats.

 

Tärna kyrka besöktes och fotograferades.

 

 Vid riksgränsen kokades det Cirkelkaffe. Bilden är från gränsen på väg till Mo i Rana (stenen invigd 1939).

 

Getter fångades på foton men inga renar. Getterna gick fritt vid landsvägen och det var lite exotiskt det också kan jag tro. Troligen från norska sidan där getterna än idag går fritt.

 Se upp för renar! Vilken fin hemgjord skylt. Mycket möjligt en bild i Lycksele med tanke på gatstenar och husfasad.

 En paus på en vacker brukad sluttning ner mot en älv, kikaren kom fram.

Detta var säkerligen ett topografiskt och geografiskt viktigt stopp. Kikaren redo i rem över axeln. Skylten finns att se ett par mil västerut från Storuman.

Vida vyer och grusväg.

 

När de kom hem igen öppnades DKWns baklucka och reseutrustningen plockades ur. De två svågrarna gjorde sig lustiga över hur välutrustade de var i händelse av kyla. Och frost hade det visst varit vissa nätter. Min moster fångade de glada hemvändande Lapplandsresenärerna på foto. Det är bilder i hennes album jag skannat av.

Väl hemkomna efter några dagars bilande i inlandet fanns i bagaget  även upplevelser som blev berättelse Pappa hade också köpt en handsydd kaffepåse i renskinn - samisk och exotisk. Han var öppen för samisk kultur, ja ursprungskulturer över huvud taget. Kaffebönor från 1959 finns fortfarande kvar i skinnpåsen. Den här kaffepåsen kan mycket väl vara inköpt på den då nystartade souvenirbutiken Trolltrumman i Tärnaby.
.
. 

Humaniora kontra naturvetenskap

"Jag är väldigt intresserad av kulturhistoria. Många naturvetare skulle ha stor nytta av att lära sig mer av humaniora. Jag tycker nog att humanister är mer intresserade av naturvetenskap än tvärtom."

Läste detta på en vetenskaplig blogg. Jag instämmer, min erfarenhet är densamma.

 

.
.

Märta Måås-Fjetterströms formgivning

Utställningen med Märta Måås-Fjetterströms vävnader visar ofta fyrfota tamdjur, byggnader och växter. På utställningen i Stockholm 2019 visas 57 objekt. Jag minns när jag under en fin  kulturcykelsemester i Halland och Bjärehalvön på 80-talet besökte vävateljén MMF AB i Båstad.

En flossamatta med hästar i hage från 1915 heter Hästbete. Jämför med den medeltida Överhogdalstapeten från sent 1000-tal eller 1100-tal med mängder av djur med och utan horn.

Fåren. Denna roligt ulliga matta i ryateknik komponerades 1930.

En närbild av ett busigt får i ullgarn.


Perugia från 1927 är vävd i rölakan. Katalogtexten berättar att MMF gärna besökte Italien och då ofta Perugia. I vävnaden tolkar hon den lilla bergsstaden byggd av vulkansten.

Rommattan komponerades 1940, året innan MMF:s bortgång och har nonfiguartivt mönster. Den vävdes i reliefflossa för Svenska Institutet i Rom. Mattan är avsedd för biblioteket där den fortfarande är placerad. Den röda mattan ovanför i rölakan kallas Sala da pranzo och är även den en av de totalt 18 stycken mattor som komponerades till kulturinstitutet i Rom.

Bild från Digitalt museum.

Byggnaden ritades av Ivar Tengbom 1937 och att som jag ha haft möjlighet att bo där under ett års tid som storstipendiat omgiven av arkitektur, möbler, målningar, skulpturer, konst av de bästa formgivare Sverige kunnat frambringa, är minnesvärt på många sätt. En tillvaro fylld av humaniora.
.
.

Naturligt vis

Den trofé, ett palmat horn av älg, som hänger på väggen har en gång i tiden fungerat som belysning. Kanske blir det så igen, vem vet... Älgjakt är väl sinnebilden för "Norrland" och vill man trycka på det ursprunget är ett skovelhorn lämpligt att använda. Som kontrast har lite svealändsk grönska har tillfälligt fastnat på hornet.
.
.

Ko-lik

Keramikfat med kreatur. Konstnär Åsa Jacobson, medlem i Blås & knåda.
.
.

Bevaransvärda djur

Ett besök på Skansen dan före dopparedan var verkligt givande. Mitt i storstan finns miljöer där man kan se hur livet förr kunde arta sig. Naturligtvis går det inte att fånga helt, vår egen tid finns med någonstans i alla fall, men det är tillräckligt bra för att kunna förstå en del av de förutsättningar som fanns här i landet före industrialismens intåg. Och vardagarna före jul finns där få turister och ingen julmarknad, man går där relativt ostörd.

Skånegården, en fyrlängad korsvirkesbyggnad, visade inget dåtida julfirande, bostaden var stängd. Men när man passerade på avstånd kacklade gäss utanför längan och i mörkret lyste det genom några små fönster. Nyfiken som man ju är drogs benen dit.

En sötchock, ett oväntat minnesbombardemang kom över mig. Kossor. Där. Det luktade gott precis som i lagårn hemma som barn och tonåring. Inte som i stora kofarmar där det verkligen kan lukta illa. Och där djuren sannerligen kan bli illa behandlade. Nej, här var vänligt och luktade som det bara luktar då några få kossor hålls. Elefanterna försvann för länge sen från Skansen, korna av rasen SLB - Svensk LåglandsBoskap, kom för några år sedan. Friluftsmuseet Skansen visar upp svenska traditionella förhållanden, är inte en djurpark med enbart vilda exotiska som tidigare. Jag blev oerhört glatt överraskad av denna djurhållning. Kor visar svensk kulturhistoria! Inga tamdjur har väl följt människan så länge och nära inpå som mjölkkor som även gett föda. Korna är människans bästa vänner.

Förr var alla svenska städer agrara. Där fanns kor, hästar getter, får, grisar, höns mm. De garanterade mattillgången, man mjölkade och mjölken blev till ostar, syrad mjölk och annat som gick att förvara, man slaktade och konserverade köttet på olika sätt. Frysar fanns ju inte. Förhållandena för stadsborna var i mångt lika landsbygdens folk. Det är långt ifrån alla som tänker på det eller ens känner till detta eftersom kreaturen numera hör landsbygden till. Bland allmänheten funderas heller inte över varifrån denna tamboskap fick mat/foder. Ägde den agrara stadsbon mark som producerade hö utanför stadsgränsen? Eller havre till hästen? Att allt kreatursfoder inte kunde köpas står klart. Fägator ledde ut ur stan till betesmarker. Skillnaden mellan stad och land var inte så avgrundsdjup som den är idag. Och så var det inte enbart i nutida välfärdsstaten Sverige.
.
.

Ko-oolt...

Ett besök på den pågående utställningen med Märta Måås-Fjetterströms mattor i Rikssalen i Stockholms slott gav bestående skönhetsintryck. Utställningen i sig var vackert och lättsamt planerad, ljussättningen bra och behaglig. Ett par vävar fick mig att haja till som den här röllakansväven t ex. Den heter Korna och komponerades 1930. Med min fä-bless för kor fattade jag tycke för draperiet även om det kanske inte var den allra mest typiska av Måås-Fjetterströms formgivning, men ack så vänlig och färgrik.

 

"... Sedan hon börjat intressera sig för flamskvävnad har hon blivit friare och rikare i teckningen även i rölakan. Ett bevis härpå är Korna, en praktfull symfoni i rött och violett. Den ger hela den varma julistämningen. Kossorna ligga dåsiga och tugga i klövervallen eller stå och titta med stora förvånade ögon."

(Gunhild Haller-Augot, Form 1931:1).

Tyvärr var det på utställningen mycket svårt att se de liggande och idisslande korna, endast de stående med nyfikna blickar var exponerade. 

Den här lantliga idyllen närdes av 30-talets stadsbor som fortfarande levde med den utanför stadsgränsen. Stad och land gick fortfarande hand i hand, landet var inte delat som idag. Märta Måås-Fjetterström uppfattade det så här:

"Jag kan ej nog prisa 

att få vistas i en sådan

härlig natur medan man

håller på att komponera.

Visserligen är man ifrån

en hel del som man nog

behöver se och följa med

... men ändå!...

jag sitter i min atelier,

omgiven av höga träd..."

Märta Måås-Fjetterström

I en annan anteckning beskrev hon tillvaron så här. För mig är båda upplevelserna lika sanna.

"Ingen frihet

är större än den

man känner

i en stor

främmande stad."

.
.

Sök och finn

 En beställd och framtagen volym med Norrlands 3e Båtmanskompani. No 135 Frunk ligger framme.

Bomullsvantarna på så klart.

Arkiv är inte alltid den vackraste av miljöer - men välfungerande. Eftersom man "försvinner" in i dokumenten är det dessa man koncentrerar sig på. Tiden går fort kan jag lova! Just dessa bilder är tagna på Krigsarkivet i Stockholm.

"Nanting å dryck se ve"

"Nanting å dryck se ve" betyder på min dialekt någonting att hålla på med, syssla med, fördriva tiden med...

Kvinnor var förr alltid sysselsatta med något, att inte ha något för handen var att slå dank och det ansågs verkligen inte passande. Gick man iväg till en annan bondmora eller torparhustru här i byn så hade man gärna en strumpstickning i handen under tiden, sticka kunde man utan problem göra när man promenerade.

Ett nutida sätt att "dryck se" kan vara att släkt- och/eller hembygdsforska. När började jag släktforska? Minns inte men det kan ha varit vid millennieskiftet efter ett besök hos Riksarkivets filial (SVAR) i Ramsele, Västernorland, där jag och mina två kompanjoner fann värdefulla uppgifter i en byggnad uppförd för Riksarkivets räkning. Hos SVAR fanns full uppsättning avfotograferade arkivböcker från hela landet, inte enbart hemsocknen. Även Riksarkivets filial i Arninge utanför Stockholm har fått besök och fick jag en fullträff.

När jag började forska kostade det 18 kr/styck att beställa en microfiche till biblioteket som lån i två eller tre veckor. De sidor ur kyrkböckerna man önskade fotades av. 55 bilder rymdes på ett mikrofischkort. Det var inte ovanligt att en bild var otydlig och svårläst. Maximalt tre mikrokort kunde lånas åt gången. Om man inte hade givna datumuppgifter för anförvanter, socknar osv var det lite som att leta efter en nål i en höstack. Det kunde ta rundlig tid att finna det man sökte.

Bild från digitalt museum.

När mikrokorten anlänt till stadsbiblioteket satt man där på kvällstid vid en av apparaterna, som man bokat i förväg, och försökte läsa texten på mikroficherna. Ett par kvällstimmar rann snabbt iväg. Biblioteket i hemkommunen hade full uppsättning kyrkböcker över socknen som mikroficher, men eftersom jag forskade från en helt annan kommun måste korten således beställas till stadsbiblioteket där. Ett par kurser i handskriftsläsning förenklade uttydandet av gamla dokument.

Numera sitter jag framför min dator och loggar in på Riksarkivets digitala forskarsal på nätet, abonnemang behövs inte numera, för ett par år sedan blev arkivet fritt. Att fördjupa sina kunskaper genom att lyssna till föredrag med olika infallsvinklar på hembygdsforskning är stimulerande. Halvtimmesprogrammen Släktband på radions P1 lyssnar jag ofta på under längre bilresor. Att dessutom ha många andra intressen gör att det finns annat att koncentrera sig på och periodvis får arkiven stå över.

Långt ifrån allt arkivmaterial är digitaliserat. Därför är Krigsarkivet ett arkiv som en forskare med soldater och militärer i släkten har nytta av men allra störst nytta har jag haft av Landsarkivet (för min del i Härnösand), där icke digitaliserade akter kan beställas fram och läsas. En guldgruva för hembygdsforskare.

Är man som jag uppvuxen med berättelser innan TV-tittandet tog död på traderade historier, finns skrönor och släkt- och bygdeberättelser som kanske kan verifieras eller dementeras genom hembygdsforskning.

Så nog finns det mängder av material att "dryck se ve". Och tid tar det när man även har ett annat arbete att sköta. Enbart för att det är så fascinerande fortsätter man söka svar... Den som ställer frågan "Hur långt bakåt i tiden har du kommit?" har inte helt förstått vari det intressanta består och har knappast prövat på att själv forska.
.
.

Färgsprakande textilier

Formgivning av systrarna Lisbet (1909-1961) och Gocken (1914-1995) Jobs hand har blivit "inne" igen - om de nu någonsin varit ur spel. Ett minne jag har som barn av de konstnärliga systrarna är den Mariatavla som kom fram varje jul, ett fint tryck av Gocken Jobs designad 1957. Som barn stod jag på nära håll och begrundade bildsviten och funderade över namnet Gocken som mamma berättade hade gjort den.

Härom dagen var jag på ett föredrag om systrarna Jobs och deras keramik- och textilverkstad i Stockholm som så småningom flyttades till Västanvik utanför Leksand. Bilderna nedanför har jag hämtat hem från internet och visar något av den fina mönsterskatt de har lämnat efter sig.

 Stugrabatt ˄

 Sommar ˄

 Granatäpple ˄

 Rabarber ˄

Aurora ˄

Leksandsstolar ˄

Flera formgivare av blommiga kretonger finns, jämför med kända namn som Josef Frank och Arts- and craftsrörelsens William Morris. Måhända är den bleka vithetens tid förbi för denna gång. Det är mycket som tyder på det.
.
.

Hemvävt draperi

Hur många kvinnor ska inte ha suttit vid en vävstol och vävt sedan tidernas begynnelse. Min mamma vävde på 1940/50-talen bland annat yllevävnader. Draperiet på bilderna skapades i tidens anda. Hon vävde tre våder med samma mönster. En av våderna användes som väggskydd bakom säng/schäslong, så där som man hade i många hem vid den tiden. Den uråldriga vävstolen som användes har fått mig att läsa böcker av Gertrud Grenander-Nyberg.

 

Det här draperiet har proveniens och tas väl om hand. Det är så lätt att textilier försvinner och förstörs med tiden - tänk bara om något från fyra-fem generationer tillbaka hade funnits kvar. Något som vävdes på samma gamla vävstol av en anmoder. Så oerhört intressant det hade varit att få se och känna på. Att se Nordiska museets bevarade textila skatter gör mej glad, men samtidigt beklämd är jag inser hur lite som finns kvar av de allmogetextilier som fanns här i bygden en gång.

.

.

Möbelsmycke

Vad detta är? Inte vet jag. Antimakass, knappast. Något fint för fåtöljen. Läckert är det hur som helst i mina ögon. Hantverket som brukade komma fram till jularna en gång i tiden. Bestående av återbrukade tygstycken i skön förening.
.
.

Torpen utan inventering

"Landskapet är fullt av spår efter de som levde här före oss, men många av dem är svåra att se utan träning. Det gäller dock inte torplämningarna. Alla som sett påskliljor mitt i granskogen, eller en fyrkantig källare övervuxen med mossa förstår att här har bott människor. Det är lätt att föreställa sig människors möda där stengärdsgårdarna ringlar sig fram genom skogen, eller att folk har kunnat njuta av kvällssolen på farstukvisten där trappstenarna till ytterdörren fortfarande ligger kvar. Kanske är det därför dessa lämningar väckt ett sådant intresse hos allmänheten. På 1970-talet startade på många håll studiecirklar som hade som mål att inventera torpen och dess historier. Flera av dem resulterade i omfattande böcker, skyltningar vid lämningarna och andra informationsinsatser. Bara bland hembygdsföreningarna i Skåne har torpinventeringarna resulterat i minst ett femtiotal böcker och artiklar."

Läs hela artikeln HÄR.

I denna norra landsända finns ingen sammanställning av var torpen var belägna. Ändå fanns så många torpare och inhyses folk i bygden. Var i landskapet finns spåren efter de små och fattiga människorna? De utan jordegendomar?

.
.

Båtsmansdottern Ida Hörning på Hammarn

Ännu en pusselbit har klarnat.

Detta visitkort finns i ett gammalt fotoalbum som jag skannat av. Där finns många porträtt från 1800-talets andra hälft. Jag har trott att det var en Sofia Tysk som avporträtterats.

Så fick jag ett mejl från en Helena när jag lade upp fotot här på bloggen, som sa att detta är Ida Hörning, gift Hörling, från båtsmanstorpet Hammarn i Lögdeå. Ida föddes 1841 och kortet har funnits i Idas dotterdotter Ruts ägo.

Jag väljer att lita på Helenas uppgift som verkar trovärdig och tackar för den. Ännu har en liten pusselbit fallit på plats då det gäller människorna i byn på 1800-talet och deras levnad.

Ida Hörnings familj bodde granne med morfarsfarmor dära Halla. På så sätt hamnade porträttet av Ida (och väldigt många fler visitkort) i släktens album. När fotokonsten blev allmän var det mycket vanligt att man utbytte visitkort med släkt och bekanta och de samlades i album tillverkade för porträtt i visitkortsstorlek. Jämför hur det var på 1930- och 40-talen då miniporträtten (35x35 mm) från Polyfoto florerade och byttes vänner emellan. I dagens digitala värld är det "vänner" på Facebook eller följare på Instagram är de flestas sociala forum.

Jag har letat uppgifter om Ida i digitala arkiv. Här är två arkivbilder. Ida Catharina föddes den 11 mars 1841. Hennes tvillingbror Isac dog redan den 7 april samma år.

I husförhörslängden 1826-1842 ser man att Ida är yngsta barnet.
Övriga då levande barn till rotebåtsmannen Jonas Hörning (född 1806) och hans hustru Eva Brita Mattsdotter (född 1808) var Jonas (1828), Anna Augsta (1831), Mathias (1833) och Elisabeth Johanna (1835).

Ida gifte sig 1874 med arbetaren Jonas Hörling, född 1847, Rundvik.

Hörnings torp på "Hammaren". Fotot togs 1965. Sedan byggnaden lämnades på 1930-talet har den undan för undan förfallit och är numera raserad (1995). Text   från byaboken. Numera finns inget kvar. Det var så här jag minns båtsmanstorpet. Man såg det både från gamla Kustlandsvägen, gammvägen, och från Riks13.

Foto från ca 2000. Resterna av ett timrat båtsmanstorp på Hammaren, på det ställe det en gång stod. Detta är en fornlämning! Det båtsmanstorp där Ida Hörning föddes 1841.

2015 tog jag denna dokumenterande bild. Då hade resterna flyttats från hörnstenarna i dungen och ut på lägdan för att bereda plats för lekplats. Barnen har ingen aning om ett annat slags liv som levdes där tidigare. Med min syn på historien, samtiden, världen och människan så är det en förlust för dem.

.
.

"Man kan inte bo i ett museum"

Visst kan man bo i ett gammalt hus med äldre inredning och gamla inventarier med de gamla materialen på väggar, tak och golv. Om man har lyckan att ärva eller köpa ett välbevarat hus.

Så klart. Rinnande vatten ur kran i köket vill jag gärna ha. Samt wc inne i huset. För övrigt kan jag klara av att leva i ett hus med originalmaterial. Bad/duschrum och tvättstuga kan gott finnas i ett uthus.

Carina Heed, Husfoto, har fotograferat de tre bilderna här.

För länge sedan levde jag under ett års tid levde jag med att hämta in kallt vatten i 10-liters hink från tappställe i ett uthus, varmvatten värmt på elektrisk bänkspis, torrdass utomhus och tre eldstäder (två vedspisar) och elektrisk stödvärme. Det gick bra och jag är nöjd med att ha prövat att leva som man gjorde fram till 40- eller 70-talet beroende på var i landet man bodde. Jag kan säga att det var fantastiskt nyttigt och jag vill inte ha det ogjort. Lärdomarna om tidigare generationers villkor blev tydliga. Fortfarande finns allt kvar men rinnande kallt och varmt vatten ur kran finns och bänkspisen är utbytt mot en normalstor med ugn.

Som uppvuxen på norrländsk landsbygd på 50-60-talen har jag viss erfarenhet av enklare förhållanden, levnadsförhållanden som var fullkomligt naturliga för oss.

De tendenser som märks bland välsituerade personer med kulturellt kapital i städer är t ex att inte ha frys, man handlar färska råvaror som är bäst och utan smaktapp. Det innebär en standard som fanns före 1960-talet. Jag finner det intressant och följer utvecklingen men inser att i dagsläget fungerar denna livsstil inte på landsbygden. Parallellt finns förändringen mot "smarta hus" med hög digitalisering och högre energiförbrukning.


***

Här nedan finns en krönika om att bo och leva som barnfamilj i ett äldre hus som även är byggnadsminne. Fotona är inte medtagna, enbart bildtexterna.

MAN KAN INTE BO I ETT MUSEUM

Hade jag fått en slant varje gång jag hört detta hade jag varit rik vid det här laget. 

Jag hör eller läser det nästan varje vecka, det kommer från privatpersoner, arkitekter och journalister. För att inte tala om hemmahosreportage hos människor som bor i gamla hus. Museibrasklappen måste med, hur skulle det se ut annars?

Den här meningen används oftast som en ursäkt för att få ta bort något som man inte orkar renovera. En mening som berättigar en självisk och historielös handling, som görs utan tanke på de som vistats i huset förr eller de som ska komma efter. Inte sällan hänger meningen samman med en ren okunskap om att det faktiskt går att renovera och fräscha upp något varsamt istället för att byta ut det. ”Vi fick slänga ut det gamla köket, du vet nya tider, nya ideal, man kan ju inte bo i ett museum.” Ibland vrids kniven om lite extra: ”Vi rev ut och byggde nytt, i gammal stil”. All patina är borta, kvar finns en pastisch utan berättelse och en uppfordrande vädjan hos vederbörande att vi som värnar det gamla ska vara nöjda nu.

Spis med patina!

Själv så bor jag i ett riktigt gammalt hus. Och inte nog med det. Hela huset och resten av byggnaderna på gården är utpekade som byggnadsminne, alltså superskyddat, död hand och allt elände på en och samma gång. Eftersom det är en så speciell gård med fina bevarade byggnader har vi valt att vid några tillfällen visa upp huset för allmänheten och berättat om människorna som bott här. Då kommer orden som ett brev på posten – hur känns det att bo i ett museum? Jag har också fått frågan om vi verkligen bor där och om våra barn bor med oss i vårt hus.

Ungt boende på gammal gård.

Det är ändå lustigt att ett hem där gamla ärvda möbler samsas med moderna prylar upplevs som en tillrättalagd institution där saker ligger i montrar och visas upp. Är bilden av ett hem så likriktad att undantagen misstas för något annat än ett hem? Vårt hus är ovanligt gammalt och vissa möbler också ovanligt till åren, men vi försöker inreda med hänsyn till husets karaktär och samtidigt ta vara på de föremål och möbler som har ett affektionsvärde för oss.

Vältummade böcker och färgglatt trassel.

Men för den som undrar – givetvis går det alldeles utmärkt att bo i ett museum, om det nu är det jag gör. Tvååringen använder begreppet förmak som om det vore den självklaraste benämningen i världen för det relativt meningslösa rummet mellan kontoret och salen. Vi håller andan när barnen tappar blåbär på våra obehandlade skurgolv för vi vet hur länge fläcken sitter kvar, och vi använder flitigt de få kläder vi ärvt från mellankrigstiden. Detta gör vi för att det ger oss mervärde att leva på en plats där andra gjort nästan samma saker före oss i en annan tid, fast nu med bra sjukvård och internet. Och när allt kommer omkring så bor vi i ett hem som tål långt mer slitage än ett nytt. Vårt golv går att slipa om det slits alltför mycket och våra köksluckor av trä kommer inte att svälla upp och bli fula som nya träfiberluckor i det moderna, perfekta köket. Lite skavanker här och där är förresten inga problem för oss. Det kallas patina.

Sommaren på landet.

Sara RolandAntikvarie, Västarvet

HÄR kan man läsa krönikan i sin helhet inklusive bilder.
.
.

Ett älskat barndomshem

I somras var jag på resa i Småland och stannade till i Vimmerby. En snabb visit i Astrid Lindgren-land blev det genom att besöka kulturcentrat vid Näs. I butiken fann jag detta tunna häfte - Mitt barndomshem Näs - som jag fann så intressant att jag köpte det.

Astrid Lindgren växte upp i den arrendatorbostad som hörde till prästgården. När systemet med prästgårdsarrendet upphörde på 1960-talet och köpte hon och brodern Gunnar fastigheten av Svenska kyrkan. I boken beskriver hon hur hon då lät återställa sitt barndomshem som hon minns det från sina barndomsår.

Astrid Lindgren var förutseende och beskrev huset med inventarier och händelser som timat där på några maskinskrina pappersark. Allt för eftervärldens och för de tre brorsdöttrarnas räkning, till vilka huset överlämnades 1987 och som fortsatt att vårda det (och ta emot många betalande besökare).

Jag känner så väl igen tankar och resonemang. Astrid beskriver vad rummen kallades, hur de användes (funktion),  minnen hon hade som förknippas med hus - rum - föremål, hon beskriver de inventarier och möbler som fanns i rummen, vilka som är original och vilka hon köpt in alternativt återfört. Allt är mycket kärleksfullt beskrivet.

Bilden kommer härifrån

En bevarad julsaga

Det här häftet hör till min barndoms jular, och innan dess bör den ha glatt min mamma med syster.
Liljeholmens stearinfabriks AB, Stockholm, gav ut den år 1934. Nordisk Rotogravyr tryckte. Fotograf var C.G. Rosenberg, text och teckningar utfördes av Eva Forss (senare Billow).

De fyra bilderna ovan med omslag samt uppslag kommer från Liljeholmens jubileumsblogg med beskrivande foton från olika decennier. Man måste scrolla ner till den 7 november 2019 för att läsa om vad företaget skriver om den här julsagan.

Sagan om Snippe Snapp och juleljusen är en saga i form av en reklambroschyr med totalt 14 uppslag som vill få barn att vara försiktiga med eld och sist men inte minst att påverka dem att uppskatta Liljeholmens stearinljus. Liljeholmens stearinfabrik AB fyllde 180 år 2019. Fabriken startades 1839 av Lars Johan Hierta som även var den som startade Aftonbladet. Tänk er vilken revolution det var att erhålla belysning utan talgljus med osande vekar som krävde ljussaxar för att kortas av. Med de nya ljusen kom även uppfinningen med flätade vekar som brann upp i samma takt som ljuset. Snart nog gjorde dock fotogenlampan sitt intåg, (till Sverige ska den ha kommit i början av 1860-talet). Den var brandsäkrare och gav mer ljus än en candela vilket kunde behövas när järnspisen vid mitten av 1800-talet gjorde sitt intåg i köken och stängde in ljuset/elden. Innan dess gav den öppna härden ljus till köken.

Mitt häfte om tomten Snippe Snapp är välläst och välstuderat, så där som omtyckta barnböcker blir. Stearinljus går åt i mängd hos mej men det är inte alltid av Liljeholmens fabrikat numera. Mina Liljeholmens ljusförpackningar av äldre modell som finns kvar bryter jag inte heller så gärna ;-)  Förutom köpeljus händer det att jag stöper egna ljus emellanåt precis som vi gjorde hemma i masoniteköket inför jularna. Stearinljus är väldiga stämningshöjare och under vinterhalvåret går det åt många i detta hushåll.
.
.